Category Archives: Politik

När den hårda verkligheten hinner ikapp!

Posted on by
1

Det har under lång tid rått starka motsättningar i och mellan Europas regeringar och finanskretsar om vilken ekonomisk politik som bäst tjänar de rikas intressen.

Alla bråk under toppmöten i EU, i G8 och G20, och tomma deklarationer speglar motsättningar mellan olika kapitalintressen internationellt och i Europa. Å ena sidan ska krisen till varje pris betalas av kontinentens vanliga skattebetalare och å andra sidan ska en recession i hela EU undvikas till varje pris.

Från vilket håll kommer räddningen?

I flera artiklar här på bloggen har jag argumenterat för att detta är två helt oförenliga målsättningar. Med François Hollandes seger i Frankrike och den radikala vänsterns framgångar i Grekland dominerar den hårda motsättningen om mål och medel på nytt förstasidorna i finanspressen.

Det lutar nu åt att Angela Merkels och den tyska riksbankens oböjliga budgetdisciplin inte längre är så oböjlig. Orsaken är inte att Hollande eller den grekiska vänsterns lyckats övertyga Merkel att hon har fel. Nej det är den hårda verkligheten som kommit ikapp Merkel & Co. Förhoppningen att kunna hålla den djupa recessionen begränsad till några marginella ekonomier i Sydeuropa är grusad. Redan sju av eurozonens länder är nu inne i en recession och häromdagen visade senaste kvartalssiffrorna att den tyska exporten sjunker. Mer behövs det inte för att minera en till synes benhård åtstramningspolitik. När den tyska exportmaskinen börjar gnissla då är man inte så tuff längre.

Nu säger den tyska riksbankens chef Jens Weidmann att lönerna i Tyskland borde ökas så att den interna konsumtionen kan kompensera exportbortfallet och bidra till att obalansen i EU samtidigt förbättras. Han menar också att den tyska inflationen borde tillåtas ligga något över genomsnittet i EU så att underskotten i andra länder automatiskt minskar.

Är den tyska riksbanken inte så oböjlig längre?

Att de tyska lönerna måste upp det anser också de tyska fackföreningarna som i ett årtioende lagt sig platt för att bidra till det tyska ”exportundret”. Priset har varit högt. I dag tjänar nästan åtta miljoner tyska arbetare under 9 euro brutto i timmen efter skatt. Det innebär att en fjärdedel av arbetskraften i landet har en inkomst som ligger under två tredjedelar av medianlönen (medianen är mitten av löneskalan).

Redan i går träffade François Hollande EUs president Van Rompuy för att diskutera hur Bryssel och EUs regeringar ska kunna undvika en generaliserad recession. Den amerikanska centralbanken FED hälsade Hollandes seger och manade till mer stimulanspolitik. Nästa vecka åker Hollande till Berlin för att testa personkemin med Angela.

Usch, en socialist i Elysséepalatset. Vilket elände.

När den hårda verkligheten hinner ikapp illusionisterna öppnas nya vägar. Det finns ingen annan väg en den brutala åtstramningens väg har den grekiska befolkningen hört månad ut och månad in. Nu när recessionen inte låter sig begränsas till Grekland, Portugal och Irland börjar plötsligt höjdare i regeringskanslierna och bankpalatsen att öppna portarna för offentlig stimulanspolitik. Av prestigeskäl kommer inte Europakten att omförhandlas. Men det står redan klart att förhandlingar om kompletterande avtal väntar inom mycket kort.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN1,DN4,SVD2,DN4,SVD3,DN5,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Är det bara Nüder som är ”åt helvete”?

Posted on by
2

Man behöver inte följa nyheterna särskilt noga för att snubbla på dem. Dessa högersossar som säljer om inte sina kroppar så åtminstone sina själar åt näringslivet. Vare sig det är åt vapenindustrin som för Jan Nygrens del, åt Bankföreningen som för Tomas Östros eller som när det gäller Per Nüder, att hyras in som politisk torped för riskkapitalbolagen. Att den senare under två år plockat in 12.7 miljoner kronor från sina bolag i kombination med en statsrådspension på 296 000 får nog inte heller många att ens höja på ögonbrynen.

.

.

Självklart blir Göran Greider däremot upprörd. Han är en av de sista rösterna inom rörelsen som fortfarande orkar vittna om att denna en gång bildades för att ge oss arbetare makt över våra liv. Arbetarrörelsen pionjärer hade definitivt inte tänkt sig att socialdemokratin skulle vara ett drivhus för penninglystna karriärister.

När jag läser hans utmärkta inlägg,”Far åt helvete Per Nüder”, i SVT Debatt, är det bara att ropa ut mitt bifall. Men jag kan samtidigt inte låta bli att i tankarna leka lite med orden. Så här skriver Greider:

”För så är det nämligen: Få saker är så värdefulla för näringslivet som en riktigt fullfjädrad högersosse, alltså en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital som berättar att personen också tänker på det allmänna bästa och på de breda löntagarskikten. Det balanserar vinstintressets elaka uppsyn!”

Så sant som det är skrivet.  Men nu när sossehögern lyckats få Stefan Löfven till rörelsens nye hövding. Kunde man inte då, lika gärna, ha skrivit så här:

 ”För så är det nämligen: Få saker är så värdefulla för näringslivet som en riktigt fullfjädrad högersosse som statsminister, alltså en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital som berättar att personen också tänker på det allmänna bästa och på de breda löntagarskikten. Det balanserar vinstintressets elaka uppsyn!”

För så är det nämligen också! Det är därför som den svenska borgerlighetens mediala flaggskepp, tidningar som DN, SvD, GP och SD med glädje saluterat Stefan Löfvens tillträde. De har villigt hjälpt till med att bygga upp myten om honom som ”den tystlåtne, norrländske svetsaren från verkstadsgolvet”, ”han som kan det här med jobben och företagen”.  I stället för att driva en antifacklig vendetta mot en man som tillbringat större delen av sitt vuxna liv i den fackliga byråkratins korridorer, vilket de skulle gjort om han varit ett problem  för finansens och bankernas intressen. För om det framöver skulle behöva  skäras ordentligt i välfärden då kan det vara riktigt bra att byta ut Reinfeldt mot Löfven, ”en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital”.

Egentligen vore det kanske inga överord om Greider hade skrivit att hela det egna partiets nuvarande ledning är åt helvete.

Eller?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: SR1,DN1,DN2,DN3,DN4,

.

När Pagrotsky vrider om näsan på Bildt

Posted on by
4

.

.

Visst vrider här Pagrotsky om näsan på Bildt under detta meningsutbyte, en riktig slagväxling, som fångats upp från Facebook.  Jag vill inte att någon av bloggens läsare ska missa denna duell på twitter mellan vår alltid så snorkige Carl Bildt och den ibland mycket klarsynte Leif Pagrotsky. Om det hade varit ett fysiskt handgemäng och inte bara en ordväxling hade Bildt fått lägga sig med en blånande och uppsvullen nästipp. Nedan en snabböversättning:

Bildt:

”2009 var det socialistisk eufori över det grekiska valresultatet. Nu ser vi ett svårt skred för PASOK och överlag oroande valresultat.”

Pagrotsky:

”Ja, Carl. På samma sätt som er eufori över Berlusconis seger vilken också resulterade i en kollaps. Er euro är en förbannelse för Europas regeringar.”

Bildt:

”Jag kommer ihåg att du har sagt att du var en nära rådgivare till Aten när det gällde den ekonomiska politiken. Gav du fel råd eller brydde de sig inte om att lyssna?”

Pagrotsky:

”Jag sa att euron var kass. Tror du att de lyssnade? De tyckte som du, inte som jag.”
.

.

En bild från i går. Grekiska börsen har backat tjugo år

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,

-Hur fan vågar dom ?

Posted on by
Reply

Nyvakna makthavare sliter sig i håret och rasar över folkens obotliga dumhet. Med sträckt hand pekar de mot hela befolkningar och frågar om de fått fnatt. Hur vågar de rösta emot våra sparprogram som noga snickrats ihop under många sömnlösa nätter?

Slag i slag rasar den bekymmersfria nyliberala världsbilden samman. I söndags passade Europas befolkning på att slå tre flugor i en smäll.

Den lille sprätten Sarkozy avtackades för sina fem år av angrepp på de svaga i samhället, av bidrag och gåvor till de rika och förnedring och förföljelse av Frankrikes invandrade befolkning.

Otack är härskarnas lön. I Grekland fattade inte folket finesserna med det åtstramningsprogram som Trojkan tvingat på de arbetande med benägen hjälp av majoritetspartierna i det grekiska parlamentet.

I England fattar inte heller de arbetande sitt eget bästa. Ut med Tories och Liberalerna är det svar som valurnorna gav i de lokala valen förra veckan. De nyliberala regeringspartierna krossades lokalt.

De makthavande inser inte att det finns gränser för vilka uppoffringar befolkningarna är beredda att utstå. Gränser som de gör allt för att spränga. Rådet från Berthold Brecht att välja sig ett nytt folk kanske blir nästa punkt på EUs dagordning.

För nu visar Grekland, Frankrike och England att de arbetande människorna vet var gränserna går och att de som vill spränga dem straffas omedelbart i levande livet. Egentligen är den upprörda stämningen i de fina salongerna helt obegriplig. Tror de verkligen att vanligt folk är idioter? Lamm som villigt låter sig ledas till slakt?

I Grekland har de härskande drivit ned lönerna med 25-30 procent, fört en politik som ställt hälften av landets unga i arbetslöshetens köer, slagit undan benen på landets pensionärer som antas klara sig på nödbidrag och sedan blir de förvånade när vanliga medborgare vänder dem ryggen.

Hur kan man inbilla sig att de som trampas ned av ”marknadens” löjtnanter, förnedras av Trojkan och kastas ut i en planerad misär ska skänka de ansvariga politikerna sina röster?

-Hur fan vågar dom?

Svaret är enkelt. De har inget annat val.

Media:DN1,SVD1,SVD2,SR1,SVT1,SVD3,SR2,SVT2,DN2,DN3,DN4,SVD4,

SVD5,DN5,DN6,SR3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vem röstade på Hollande?

Posted on by
Reply

Vem röstade in François Hollande i Elysséepalatset?

Tabellen här under visar stödet för Hollande i olika åldersgrupper och i registrerade yrkesgrupper. (i %)

Det mest framstående resultatet är att Sarkozy har majoritet endast bland pensionärer, aktiva katoliker och gruppen småföretagare, butiksägare och hantverkare. Den sociala skillnaden mellan högern och vänstern syns också i hur inkomstgrupper röstar och skillnaden mellan landsbygd och stad.

Hollande har 59 procent bland de med inkomst under 1 200 € i månaden, 56 procent bland de med 1 200-2 000 €, 55 procent mellan 2 000-3 000 €. Endast bland de med mer än 3 000 € i månaden vinner Sarkozy med 56 procent.

Nu gäller det att hålla sina löften.

I städer med fler än 100 000 innevånare fick Hollande 57 procent, 54 procent i städer mellan 20 000 -100 000, medan Sarkozy vinner på landsbygden med 52 procent.

Slutsatsen är klar. Det är bland de unga och vanliga löntagare i städer och större tätorter som Hollande vunnit. Sarkozy har sitt stöd i det gamla rurala samhället, bland de äldre och butiksägarna och sist men inte minst de rika i samhället. Det är ett val som speglar klassamhället.

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sarkozy ut – Hollande in.

Posted on by
7

François Hollande är Frankrikes nye president. Valet gick som de flesta räknat med, som gallupundersökningarna förutspått.  Som vanligt i ett franskt presidentval är det små marginaler som avgör. Med 51,67 procent mot 48,33 procent segrar François Hollande som den andre socialisten efter Mitterrand i ett presidentval i den femte republiken. Ett kvarts sekel har gått sedan dess.

Kommer Hollande att hamna i internationellt motlut?

Det första och viktigaste som valet visar är att det franska samhället är starkt polariserat mellan fattig och rik, mellan landets arbetare som lever under allt svårare förhållanden och anhängare till den franska högern som oavsett hur de individuellt har det ställt alltid röstar för borgerligheten. Högern i Frankrike har alltid varit stark och i år har Sarkozy vridit sitt partis linje långt utöver de gränser som de ”respektabla” politikerna i UMP hittills vägrat överträda. Sarkozys öppna flirt med Nationalfrontens väljare ändrar radikalt det politiska landskapet som tar form.

Själv försvinner han ut i kulisserna till sina vänner i den värld av ”bling-bling” som han älskar. En kärlek han gjort sitt bästa för att dölja. Nu behöver han inte längre bära skärmmössa och mörka glasögon när han solar på däcket på en väns lyxjakt. Kvar finns regeringsparti UMP som troligtvis kommer att explodera inifrån, där en del kommer att hamna i samklang med Marine Le Pen och eventuellt bilda ett nytt parti. Marine Le Pen har redan antytt att hon inte längre gillar namnet på sitt parti –Nationalfronten.

Det var en söndag med en grekisk tragedi och en fransk komedi på programmet. Komedin gick live i teve så det var den jag följde från parkett bekvämt tillbakalutad framför min plattskärm här i Bryssel. Det stod tidigt klart att Socialistpartiets kandidat skulle vinna. I fransk teve tillåts enligt lag inga prognoser innan klockan åtta på kvällen. Men i belgisk och luxemburgsk teve släpptes ”hemligheten” redan vid sjutiden.

Entusiasmen i Hollandes läger dominerade hela kampanjen

Hollande är segrare ropade de ut och informerade den franska publiken innan de egna kanalerna kunde meddela samma sak.

Den borgerliga skräckpropagandan säger att ”nu blir det ekonomisk katastrof” för Frankrike. Hollande har spenderbyxorna på sig och ska dessutom stjäla alla pengar från de välbärgade, låter det. Det är naturligtvis retorik som saknar all förankring i vad Hollande och Socialistpartiet står för. Likt alla andra socialdemokratiska partier i Europa vill de ta ansvar för att den kapitalistiska marknadsekonomin fungerar så bra som möjligt. Skillnaden med de borgerliga nyliberala partierna handlar om gradskillnader och bredden på de plåster som används för att lappa ihop de raserade välfärdssystemen.

Så vad kommer François Hollande att göra? Vad talar för att han ska lyckas?

Allt faller samman till ett enda ord –tillväxt.  François Hollandes löften inför de fem år som väntar bygger uteslutande på en prognos för tillväxten på ett genomsnitt av 2-2,5 per år fram till 2016. Om han sett rätt i kristallkulan blir det inga problem för Hollande som ny president att uppfylla sina löften om balans i budgeten innan 2017 och 500 000 nya jobb, ökad köpkraft och 2,5 miljoner nya bostäder.

Entusiasm , som sagt var

Men allt bygger på ett antagande som ingen kan garantera och som de flesta ser som totalt orealistiskt, det vill säga en tillväxt av landets BNP på 2,5 procent per år de närmaste fem åren. Själv tror jag att Hollandes antagande är en ren dröm som kan bli till en mardröm för de som väntar sig ett klart brott med Sarkozys politik till de rikas fördel.

För om tillväxten inte infinner sig kommer Hollande ändå att hålla fast vid sitt löfte till EU och ECB att det franska budgetunderskottet ska ner till noll procent av BNP innan 2017. Utan tillväxt krävs en stram åtstramningspolitik som bara drabbar vanliga löntagare i samhället. Av alla punkter i hans program är detta huvudpunkten. Allt annat kommer att få ge vika inför anpassningen av statsskulden och budgetunderskottet.

Vi kan redan förbereda oss på de vanliga ursäkterna om att den ekonomiska konjunkturen inte blev vad som förväntades och att därför måste alla löften om reformer till löntagarnas fördel skjutas på framtiden.

Hollande har skapat sig en image som följer Mitterrands ända in i gesterna

President Hollandes första resa utomlands är redan bokad. Ett första telefonsamtal har redan hållits med Angela Merkel och innan veckan är slut åker Hollande till Berlin för att samstämma sig med den tyska regeringen. Deras problem blir att försöka komplettera den extrema åtstramningspolitiken med en magisk portion av tillväxt.  Till och med den tyska kanslern börjar inse att sparpaketen oundvikligen leder till en djup recession i hela Europa. De senaste negativa siffrorna för den tyska exportmaskinen påminner Berlin om var de tyska varorna avsätts.

Men det är ett svar på krisen som Hollandes väljare inte väntar sig. Den enorma segerglädjen i går kväll och jublet som steg i skyn över Bastiljen då Hollandes seger ropades ut visar att det finns stora förväntningar på den nye presidenten. Förväntningar som han måste infria om mandatet inte ska ta slut inom fem år.

Nu är det upp till alla radikala krafter i Frankrike och Europa att kräva uppfyllda löften om tuffa tag med finansen och en politik till de vanliga medborgarnas fördel. Endast ett enormt tryck från vänster kan skapa det styrkeförhållande som krävs för att Hollande inte ska bli ännu en i raden som går finansens ärenden.

 

Har Hollande en magisk baguette?

.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,DN4,SR1,SVT1,SVD4,DN5,DN6,

 

DN6,SVD5,SR2,SVT2,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vill vi ha nazister på våra gator?

Posted on by
3

I maj i Eskilstuna drabbades av brunsot. Det var de nazistiska organisationerna Svenskarnas parti och Förbundet nationell ungdom som med en flock på ett hundratal anhängare kom till staden för att visa upp sina sköldar, fanor och fascistiska symboler. Säkert med hopp om att fånga upp nya sympatisörer. I Eskilstuna med hög arbetslöshet och stor invandrarbefolkning fick Sverigedemokraterna åtta procent i valet.  Det blev en uppmärksammad konfrontation med antinazister . I tidningen Folket skrev Tomas Widén ett längre skarpt och uppmärksammat längre inlägg  som ställde nyckelfrågan om nazisternas rätt att ta över våra gator och torg. Vi bidrar till att sprida argumenten genom att återge den här.

*****
.

Varför tilläts nazisterna paradera på 1 maj?

När jag som ung SSU-medlem demonstrerade på 1 maj i Eskilstuna för första gången, hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag 47 år senare skulle tvingas delta i en manifestation mot nazister. I min hemstad! Och på 1 maj, arbetarrörelsens högtidsdag!!

1 maj, som med stor kraft på 1890-talet slog igenom som arbetarklassens internationella högtidsdag bars upp av den 1889 återskapade organisationen för världens arbetarepartier. På 1 maj demonstrerade arbetare världen över för allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag och internationell solidaritet. Internationalen var sången som sjöngs i alla första majdemonstrationer. I Europas stora metropoler såväl som i Sveriges små bruksorter.

I Berlin sattes 1933 stopp för arbetarnas 1 maj. Nazisterna krossade Europas mäktigaste arbetarrörelse. De tyska arbetarepartiernas och fackföreningarnas organisatörer och företrädare fängslades och kastades in i de i hast upprättade koncentrationslägren. Många av dem kom senare att hamna i lägrens galgar.

Nazismen var den tyska antidemokratiska reaktionens bepansrade näve. Dess uppgift var att förinta demokratin och pulvrisera arbetarnas organisationer. Det nazistiska maktövertagandet hade föregåtts av mer en ett årtionde av ”gatans terror”, utövad av Hitlers SA, så kallade ”stormtrupper” sprungna ur de kontrarevolutionära ”frikårer” som 1919 massakrerade Tysklands radikala arbetare.

”Svenskarnas parti”, som tidigare kallade sig ”Folkfronten” och dessförinnan ”Nationalsocialistisk Front”, är ett renodlat nazistiskt parti. Dessa Hitlers lärjungar ansökte som bekant om att få demonstrera i vårt Eskilstuna på 1 maj, den internationella solidaritetens och arbetarrörelsens högtidsdag. Att demokratins svurna fiender och en organisation som i sig förkroppsligar begreppet ”hets mot folkgrupp” skulle ges möjlighet att demonstrera i centrala Eskilstuna 1 maj uppfattades av många med mig som en kränkning.

Men de fick tillstånd till detta, och när en grupp ungdomar i vår stad reagerade genom att resa parollen att nazisternas manifestation borde stoppas, överöstes de genast med avståndstaganden och mästrande tillrättavisningar. Plötsligt var det inte bokbålens och nazistdiktaturens förespråkare som hotade demokratin. Skribenter orerade om att också nazisterna måste ges yttrandefrihet.

Denna ståndpunkt har inte ens bland lagstiftare utanför arbetarrörelsen betraktats som självklar. Efter andra världskriget förbjöds i många länder nazistiska organisationer att verka helt och hållet. En rimlig ståndpunkt idag är väl att nazismen redan yttrat sig tillräckligt i historien. Vi känner nazismens yttranden genom dess torterade offers skrin, genom röken från förintelselägrens skorstenar och avrättningspatrullernas gevärssalvor.

Eskilstuna 2012. ”Gatukämpar” från Svenskarnas parti gör sig klara.

Dessutom: Demokratin är idag i vårt land i högsta grad och på ett mycket konkret sätt betjänt av att nedtrycka nazisters försök att ”yttra” sig. Det handlar om den ”vardagsterrorism” som nazistiska grupper idag utövar mot särskilt invandrare, homosexuella, feminister och företrädare för den politiska vänstern.

Uppmaningen att den nazistiska provokationen på 1 maj borde ha ignorerats – att man borde ”vända dem ryggen” är därför naiv. Nazisternas mål var att i Eskilstuna lägga grunden för byggandet av en lokalorganisation. De var naturligtvis här för att rekrytera! Därför ville de paradera på våra gator och bjuda på fika i Smörparken. Kontakter skulle knytas och partiet skulle ta ett kliv framåt.

Det var förvisso inte ”dialog” med den genomsnittlige Eskilstunabon som nazisterna siktade på! Om de hade lyckats rekrytera och därefter skola upp några tiotal gelikar skulle tryggheten i vardagen minskat för många Eskilstunabor. Kanske denna aspekt inte är så uppenbar för kommunalrådet Jimmy Jansson och andra som nu öser förakt över dem som stoppade nazisternas möte i Smörparken, och kallar dem ”legoknektar”. Men för till exempel en mörkhyad Eskilstunabo är denna aspekt uppenbar och viktigt. Att slippa riskera att bli söndersparkad vid en busskur en mörk kväll, därför att ”Svenskarnas Parti” etablerat sig i vår stad, det är något som många i vår stad faktiskt ser som väsentligt!

Jag var en av de många hundra som genom vår närvaro omöjliggjorde för nazisterna att hålla sitt möte i Smörparken. Tvärtemot vad Jimmy Jansson påstår var den stora majoriteten i vår aktion Eskilstunabor. Förvånansvärt många var dessutom, som jag själv, till åren komna och gråsprängda. Att ansvarskännande ungdomar från Arboga och Kungsör, liksom en mindre grupp Stockholmsungdomar ställde upp för att tillsammans med oss försvara anständigheten i vår stad gladde oss.

Vi angrep förstås inte alls polisen som bildade barriär mot nazisterna som flockats i rondellen. Vårt enda mål var att se till att nazisterna försvann från platsen. När så, efter en timme, detta skedde, hälsade vi deras avtåg med glädje. Och deltagarna i vår aktion skingrades. Nazisterna skulle föras till sina bussar och tvingas lämna vår stad. Trodde vi.

Vad vi då inte kunde föreställa oss var att nazisterna som ett slags ”kompensation” för sitt uteblivna propaganda- och rekryteringsmöte skulle få paradera kors och tvärs i vår stad, hålla appellmöten och misshandla människor. Timme efter timme! Till långt in på kvällen! Och tidvis med poliseskort. Många förbipasserande råkade ut för polischocker, syftande till att beskydda nazisterna. Mina tankar gick till texten i SA-marschen Horst Wessel: ”Gatan fri för de bruna bataljonerna …”.

Jag frågade en hel del poliser om hur de såg på det som ägde rum. Några påstod att nazisterna hade demonstrationstillstånd. Vilket inte alls var korrekt. Inte då och aldrig där de nu timme efter timme fritt marscherade omkring.

-

Här ett klipp som visar hur nazisterna ostört fick baxa fram backar med flaskor, vilka de efter ett tag lät regna över de människor som kommit för att protestera.

Men andra poliser var uppenbart förbryllade. ”Jag håller med dig; det är mycket märkligt”, sade en.

En annan polis suckade: ”Det är inte jag som för befälet, men nu verkar det som att nazisterna ska få göra precis som de vill!”

Nu vill jag veta: vem fattade beslutet att nazisterna skulle ges fria tyglar, fritt få marschera i vår stad timme efter timme och dessutom beskyddas?

-

.

Tomas Widén, lärare i matematik

historia och samhällskunskap                                 

på Rekarnegymnasiet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,AB1,

Befria Salameh Kaileh

Posted on by
7

Salameh Kaihle är en mycket välkänd marxist i Syrien. Han föddes 1955 på Västbanken men kom snart till Syrien där han studerade och blev en övertygad marxist. Han har skrivit en rad böcker om imperialismen, den arabiska nationalismen, sionismen och den arabiska vänstern.

På nittitalet satt han åtta år och elva dagar i regimens fängelser. Hans kritik från vänster av Assadfamiljens Baathparti gillades inte av diktatorn.

Från första dagen av det syriska upproret har Salameh aktivt deltagit i kampen. Den 24 april fängslades han på nytt. Dagen efter hans arrestering publicerades en text av Salameh på den libanesiska siten Al Akhbar. Här under har jag gjort en fri översättning av en fransk översättning av det arabiska originalet. Därför kan texten framstå som lite svårläst på en del ställen. Men det ska inte författaren lastas för utan översättningen i flera led.

Salameh behöver vårt stöd. På den här länken finns en text skriven av Omar Dahi och Vijay Prashad som ger en insikt i Salehs roll i den syriska revolutionen och en länk till en petition som du kan skriva under om du delar kravet att han ska friges omdedelbart.

Läs mer om Salameh och skriv på petitionen

************************

Var står Syrien efter ett års revolution?

Regimen vill bevisa att den löst alla problem, trots att den har intensifierat våldet med en systematisk förstörelse av flera städer och en bombning av zoner där oppositionen är stark. Antalet arresteringar ökar också. Assad verkar starta ett fullt krig över hela landet vilket visar att han fortfarande är oförmögen att stoppa revolutionen.

-Vi sjunker aldrig ner på knä, lyder texten på pojkens kropp.

Den senaste tiden har regimen allt mer litat till sina allierade utomlands -Ryssland, Kina, och Iran,- än till sin inhemska styrka.

Varje dag blir det allt tydligare att den fråga som ställs är mer vilket öde som väntar regimen än vilket tillstånd revolutionen befinner sig i. Alla regioner i landet är nu berörda, inklusive Aleppo och Damaskus, vilka tidigare setts som exempel där majoriteten av folket stödde regimen.

Vissa regioner i landet har inte deltagit i revolutionen på grund av rädsla för religiös splittring som regimen uppmuntrar. Många människor misstror de existerande alternativen till regimen därför att de fruktar att islamisterna ska komma till makten. Men det problemet kan komma att ses på ett annat sätt i nästa etapp tack vare nya perspektiv för revolutionen.

Situationen tvingar de styrande att skifta uppmärksamheten till hemmafronten för att driva ett totalt krig, med stöd utrikes av sina ”ryska allierade”.

Inrikes kan inte kriget besegra revolutionen. Risken finns att dess väpnade arm försvagas med tanke på statsmaktens överlägsna styrka. Men den folkliga mobiliseringen kan inte stoppas. Den visar inga tecken till att försvagas trots våldet och blodsspillan som rebellerna utstår.

För att begränsa upproret till en ”nivå av låg intensitet” krävs utan tvekan en total mobilisering av regimens förmåga att förtrycka, understött med hjälp av andra resurser. Detta tär på makten och undergräver staten på grund av avsaknaden av finansiering på lång sikt, sammanbrottet i statens ”etik” och av fragmenteringen av de krafter som strävar efter krig. Till det ska också läggas Rysslands minskade förmåga att förse regimen med ett ”internationellt skydd”.

Demonstration i staden Yabroud nära Damaskus 7 februari

Därför kan situationen utvecklas enligt två tänkbara scenarion. Först kan det leda till minskade resurser för staten och en försvagning av den repressiva apparaten som följs av en eskalerad revolt och till en ”ockupation av torg” enligt rebellernas dröm och slutligen till regimens fall.

Det andra scenariot vore en avgörande inhemskt sammanbrott som leder till att regimen faller av sig självt vilket kan framtvinga en lösning där dödandet stoppas och vissa krav från upproret förverkligas.

Utifrån kan inte Ryssland skydda regimen hur länge som helst, på grund av diktaturens oförmåga att stoppa resningen och sin allmänna interna svaghet.

Med tanke på Rysslands roll i stödet till regimen –inte bara politiskt (för Ryssland är också brottsligt skyldigt för dödande och förstörelse)- blir den internationella statusen svår att upprätthålla. Ryssland löper risken att slösa bort den ”förändring” som man uppnått tillsammans med Kina när de försökte ”stoppa Washingtons framfart” i FNs Säkerhetsråd och det arbete som gjorts för att förändra styrkeförhållandena inom den ”nya världsordningen”.

Dödsskjutningar, begravningar, fler dödsskjutningar, har varit en motor i upproret.

USA som inte vill att regimen faller (för tillfället åtminstone) driver skickligt på Ryssland ut i det syriska träsket. Det börjar likna vad som hände Sovjetunionen i Afghanistan, men utan en militär intervention, påverkat av regimens blodspillan som får ryssarna att framstå som försvarare av en ”barbari utan motstycke”.

USA och den sionistiska staten (Israel) vill därför inte se ett snabbt slut på konflikten i Syrien. De bryr sig inte om revolutionens seger. Tvärtom vill de kanske konsolidera sitt inflytande över revolutionen och trötta ut dess huvudkraft. (Glöm inte att de nya affärsledarna i Washington flörtade starkt med Syrien för inte så länge sedan). USA anser kanske att de kan lyckas med sin plan genom att trötta ut Ryssland eftersom Moskva är oförmögen att hitta en lösning på krisen och sin positiva hållning till regimen.

Genom sin solidaritet med och ohämmade stöd till regimen förlorar Ryssland allt man sökt realisera på det internationella planet, och utan att ens vinna Syrien. Ryssland visar därmed att det blivit en imperialistisk stat, men utan att lyckas ställa den i sin kapitalisms tjänst, kanske på grund av den ryska kapitalismens maffianatur. Därför framstår den följdriktigt som en idiotisk imperialism.

Även om ryssarna avstår från sin vetorätt i Säkerhetsrådet finns det inga tecken på en militär intervention i Syrien. De imperialistiska makterna önskar tvärtom en förvärring av situationen, som nämnts innan. Det får Ryssland att framstå som de som mer än annat utövar ”tryck” på regimen, vilket förlänger konflikten utan att staten faller samman.

Demonstration i staden Idlib 6 februari

Kommer Rysslands hållning att ändras? Med all säkerhet och det har redan börjat. Men det ska noteras att dess roll försvagas. Ryssland hade kunnat föreslå en lösning enligt den jemenitiska modellen, ett överlämnande av makten till vice-presidenten och bildande av en ”nationell samlingsregering” (eller Övergångsråd) som inleder en övergångsperiod, vilket regimen ensamt hade förkastat. Men att testa en mindre ambitiös lösning eller helt enkel bevara regimen är inte längre möjligt efter den senaste upptrappningen av dödandet, regimens militära offensiv och våldsvågen utan motsvarighet.

En lösning utan regimens avgång är därför inte möjlig, lika lite som ett påhitt om en ”nationell enhet” kan skapa en utväg. Konflikten har överspelat alla kosmetiska lösningar som Ryssland föreslår och nu är de i behov av en reell lösning. Moskva måste sluta stödja och beskydda regimen. Det är görbart, utan att frukta en icke-existerande och överdriven västlig intervention, som används som ursäkt för våldet mot det syriska folket.

Internationell solidaritet med kampen i Syrien behövs.

Regimen har inte lyckats finna en avgörande lösning utan använder i stället grovt våld som tröttar ut statens institutioner och sammanhållning, vilket inleder en process av upplösning. Dess ”internationella allierade” kommer inte att rädda den, inte Ryssland, inte Kina, inte heller Iran eller Hizbollah.

Ett år och en månad av revolution har drivit makten till isolering, maktlöshet och svaghet. När folket kräver förändring kan inget stoppa revolutionen, så länge inga förändringar realiseras.

Detta är något uppenbart som vi lärt oss av historien som i dag utspelas inför våra ögon då bomberna och raketerna (som inte riktas mot den sionistiska staten) slår ner i kvarter och städer.

2011 är inte 1980. Planen som fungerade då misslyckas i dag därför det är folket som kämpar inte bara ett litet religiöst skikt.

Salameh Kaileh

25 april 2012

.

Media;DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Breiviks förebild var troligen en turk…

Posted on by
2

Det tankegods som fastnat hos Anders Behring Breivik var inget unikt. Inte minst hans referens till fornnordisk mytologi, att ge sina vapen namn efter Odens och Tors dito, och den egna tron på att han försvarar ett ursprungsfolk. Liknande illaluktande bråte flyter runt överallt i det nya seklets högerextrema politiska miljöer. Han är som historikerna Håkan Blomqvist och Kjell Östberg underströk i Aftonbladet ”en kristen kulturkonservativ antiislamist, diplomatson och datakonsult ” vars idéer delas av många. Därför var logiken i hans dåd enkel och lätt att förstå: ”Massakern på Utøya riktades mot arbetarrörelsen, syftet var att tysta en generation unga vänsterradikaler och skotten kom från höger”…

,

Oden när han rider in i Valhall.

Från Tjängvidestenen hittad på Gotland.

Det som ger Breivik en särställning är inte idéerna utan handlingen. Förmågan att förvandla sig själv till en effektiv dödsmaskin. Han avrättade ”unga socialdemokratiska agitatorer”, ”för att stoppa mångkulturalismen”, på samma sätt som vi andra rensar ogräs. Hans tekniska förberedelser var minutiösa. Till Utöya transporterade han en tung koffert med vapen, över 1000 patroner, skyddsmask, gasmask och energikakor. Mentalt hade han skalat av empatier för andra människor bland annat genom att dag efter dag spela dataspelet World of Warcraft, ibland 16 timmar under ett enda dygn. Med hjälp av spelet Modern Warfare tränade han sig på att sikta.

Sin halvautomatiska pistol Glock gav han namn efter Tors hammare och geväret fick heta Gungner efter Odens spjut. Vapenkult förekommer mer eller mindre hos alla människor som använder vapen. Atombomben över Hiroshima kallades cyniskt nog för ”Little boy”. Att Breivik använde sig av runor och fornordisk mytologi för att ge sina mordvapen lite magi passar bra in i kulturkonservatismens mödosamt byggda konstruktioner av en ”nordisk ursprungsbefolkning som nu hotas av en islamistisk invasion”.

Men när det gäller vår förkristna historia, eller snarare myterna om den tiden, har Breivik på samma sätt som så många andra ”nationella” inte läst på ordentligt. Det kan verka ovidkommande. Men i kampen mot halvnazister och nazister ska man inte låta dem vare sig ta över våra gator och torg eller ens en tumsbredd av vår historia!

Bronsplåt från vendeltiden. Troligen Oden

med spjutet Gungner samt korparna Hugin och Mugin.

Den starka dyrkan av Oden, ”Skaparen och krigsguden”, som föregick den kristna kulten, var uppenbart inte på något sätt kopplat till nation eller ras.  Den tidens statsbildningar, var ätter och deras landområden. De stora grupper av vikingar från Skandinavien som drog ut i härnad, handel eller emigration var kanske de mest globala människorna i vår historia. De gifte sig inte efter ras eller nation, utan efter ätt och då ibland efter politiska möjligheter. Med exempelvis kelter och med slaver. Det var en härlig ”rasblandning”. Ibland efter våldsamma och blodiga strider om makt över landområden och transportleder. I historiens töcken skymtar vi, eventuellt, en historisk gestalt bakom Oden. På samma sätt som det troligen finns en historisk gestalt bakom senare tiders dyrkan av Jesus. Det finns bara en någorlunda skriftlig källa. Enligt den kristne Snorre Sturlassons Yngre Eddan från 1200-talet var Oden en vanlig men ovanligt stridbar hövding som kom från ”Turkland”, trakterna kring Dons utlopp norr om Svarta havet. Asagudarna ska ha härstammat från ”landet bortom åsarna”, från Asien. På ättens långa och segerrika vandring till Skandinavien lämnade han efter sig familjemedlemmar som ledde flera germanska stammar (saxer och daner). Efterhand blev han, under en lång process, likt nutidens Kim Il Sung upphöjd till en Gud.

Sanningshalten i Snorres berättelse är säkert liten. Han är dessutom starkt influerad av grekiska och romerska gudasagor. Men i den mån man vill nyttja fornordisk mytologi till att öka rädslan för främmande människor ska den alltså inte utnyttjas till att använda olika sägner kring asaguden Oden. En turk från trakterna vid Svarta havet, ”En riktig blatte”, kan knappast användas som ikon för anti-islamistiska nyfascister. Breivik har också uppenbart missat att de människor, som Oden hänvisade till döden genom att peka ut dem med sitt spjut Gungner, de skulle som fallna stridande kämpar återuppstå i Valhall, den tidens paradis där man festade kvällarna igenom. Knappast ett öde som den kristne diplomatsonen Anders Behring Breivik unnat alla offren för sina massakrer i Oslo och på Utöya…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,GP1,SVT1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP2,SR1,DN4,DN5,

 

1 Maj i Paris, äkta och falska varor

Posted on by
Reply

De fackliga organisationernas demonstrationer i Frankrike blev en stor succés. Hundratals demonstrationer hölls över hela landet som enligt organisatörerna samlade kring sju hundra tusen deltagare tillsammans. Polisen halverar budet, som vanligt.

De fackliga centralernas ledare gick i täten för det riktiga 1 Maj.

I Paris var det närmare 200 tusen i de fackliga organisationernas demonstration. Enligt polisen deltog 48 000. I Paris ligger polisens siffror alltid långt under det verkliga deltagandet eftersom de aldrig räknar in de stora folkmassor som vandrar med på de breda trottoarerna i samma riktning som tåget. Det är uppenbart för alla att de också deltar i manifestationen, men inte för polisen.

I år fungerade 1 Maj också som avstamp inför presidentvalets andra omgång nu på söndag. Inte sedan 1981 har ett presidentval engagerat så starkt som det som nu äger rum. Fem år av ”sarkozism” är fem år för mycket för hela den arbetande befolkningen. Löftena att ”vara de arbetandes president” och att det är de ”som kliver upp tidigt” som ska hedras i samhället klingar i dag som tomma klyschor som i bästa fall lockar till hånfulla skratt. Sarkozy har besegrat sig själv och kommer med stor sannolikhet att avpolletteras om några dagar.

Mannen som är beredd att dra vilken lögn som helst.

På Första Maj slog han ytterligare en spik i sin egen kista. För första gången sedan 1941 arrangerade en sittande president en manifestation på Arbetets Dag. Då var det quislingen general Pétain som stod för bedrägeriet. I går var det Sarkozy som organiserade en ”fest för det sanna arbetet”. Underförstått, till skillnad från de fackliga organisationernas ”egoistiska” demonstrationer. Trots att regeringspartiet UMP bjöd på gratis bussresor från när och fjärran var esplanaden Trocadéro invid Eiffeltornet inte överfull. Det hindrade inte den inbitne lögnaren Sarkozy att utropa ”vi är två hundra tusen”. Sett till esplanadens yta gånger tre-fyra personer per kvadratmeter fanns det högst 50 tusen blå-vit-röda flaggviftare på plats, kanske inte mer än 30 tusen.

Syftet med Sarkozys ”sanna 1 Maj” var ett försök att splittra i de arbetarled som ställde upp i det riktiga första majtåget.

-Kasta de röda fanorna och tjäna Frankrike, skanderade han i en uppmaning riktade till de arbetare som slöt upp bakom de fackliga organisationerna. Han ilska mot framför allt fackföreningen CGT (förr ett lydigt redskap för franska kommunistpartiet) var inte att ta fel på sedan CGTs ledare Bernard Thibault, mot traditionen att inte stödja en kandidat, manar alla att rösta på François Hollande den 6 maj.

François Hollande föredrar spela allvarlig president i förväg.

-Jag kommer aldrig att acceptera moralkakor från de som höjer en fana som varit så många tyranniers symbol, hetsade Sarkozy i ett försök att lyfta fram gamla lik som fortfarande finns i kommunistpartiets garderober.

Vulgaritet och lögn har varit den avgående(?) presidentens kännemärke under hela valkampanjen. Hans utfall mot Hollande och försök att nåla fast stalinismens fana på sossens rygg visar att han inte drar sig för en lögn. Dagen innan de ”två hundra tusen” samlades på Trocadéro proklamerade han:

-I morgon kommer François Hollande att marschera under CGTs röda fanor, ljög Sarko. Att alla visste sedan länge att Hollande i stället för att demonstrera på Första Maj valt att böja sitt huvud vid socialisten Pierre Bérégovoys grav hindrade inte Sarkozy från att dra en medveten lögn.

Vad ska man sedan tycka om Hollandes val av aktivitet på Arbetets Dag? Visserligen var det 1 Maj 1993 som den gamle premiärministern tog livet av sig, men själv tycker jag att Hollandes plats, när han nu gör anspråk på att företräda de svaga i samhället, var i demonstrationsleden i Paris. Med sitt handlande ger han Sarkozy delvis rätt. De röda fanorna är de fackligt organiserades egoistiska symbol, säger Sarkozy och Hollande ger honom rätt i sak medan han säger motsatsen. Hollandes idé med gravbesöket är uppenbar. Han vill spela ”hela franska folkets president” redan innan valet är över.

Frankrike åt fransmännen säger den vulgära kopian av Jeanne d’Arc

-Alla vet att skuldkrisen inte ger något utrymme för radikala reformer och att budgetsaneringen blir tuff. Om några månader kanske massor av våra väljare börjar visa sitt missnöje och några månader senare har vi miljoner i protest på gatorna, sa en framstående ledare för Socialispartiet anonymt häromdagen till tidningen Le Monde.

Det kan bli Hollandes verkliga problem om han väljs till landets nye president. Hur ska de beska pillren tvingas i en arbetande befolkning som väntar sig en ny politik av en ny president?

Årets 1 maj i Paris blev till ett ”triangeldrama” sedan Sarkozy samlat trikolorens borgerliga anhängare. För med i spelat fanns som vanligt Nationalfrontens samling för ”de sanna patrioterna”. Omkring femton tusen samlades som vanligt vid foten av Jeanne d’Arc på sin häst. Med Marine som ledare i stället för halvfascisten Jean Marie Le Pen blir kopplingen till den franska nationens räddare ännu mer givande för Nationalfronten. En stark kvinna då –en stark kvinna nu.

Den stora frågan om vad Marine Le Pen skulle säga till sina väljare inför 6 maj besvarades som de flesta tänkt sig.

-Jag kommer personligen att rösta blankt, sa hon och manade samtidigt var och en att rösta enligt sitt eget tycke. Den hårda kärnan av frontens väljare kommer säkerligen att rösta blankt som Le Pen själv. Det kan röra sig om 25-30 procent av de 6,4 miljoner som röstade på Marine. Av resten pekar opinionsundersökningar mot att närmare 60 procent väljer Sarkozy eftersom han drivit en grov kampanj mot alla invandrare i landet.

CGT och SUD är två av de stora fackföreningarna som existerar

Till skillnad från pappa Le Pen, som alltid hyllat den liberala marknadsekonomin, försöker dottern Marine att framställa sig som den enda kandidaten med ett program mot ”systemet”.

-Alla bekämpar oss hand i hand. CGT och Medef (arbetsgivarföreningen), revolutionära kommunister och cheferna för CAC40 (40 största börsbolagen i Frankrike). De låtsas slåss inbördes, men de har bara en gemensam fiende –oss.

En grov demagogi naturligtvis men som går hem i de stugor där hoten från avindustrialiseringen och globaliseringen samt de inbillade hoten från invandringen skapar ett öppet hat mot ”systemet”.

Därför dominerade också de gamla slagorden under Jeanne d’Arcs bronsblick.

-Inte vänster, inte höger. Nationalfronten.

-Blå, vit, röd. Frankrike åt fransmännen;

-Fransk , stolt och stark, stod det på de ungas t-skjortor.

Ett program att forma framtida stormtrupper med.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN4,SVD2,SR2,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,