Var ligger botten för börsen?

Lämna börsen – rädda pensionerna

Det verkar inte finnas en botten för världens börser. En dag kan det bli ett kort avbrott med lite eufori därför att någon sett ljus i tunneln. Nästa dag bär det av utför igen för ljuset kom från ett framrusande tåg. Mäklarna håller sig om huvudet och tror inte sina ögon. Eller vad sägs om följande prestationer: Siffrorna anger nedgången i år, alltså från första januari till i dag.

Stockholmsbörsen -49,82 %; Dow Jones -43,07 %; Nasdaq -50,38 ;            Paris -46,91 %; Frankfurt -47,69 %; London -39,99 %; Tokyo -48,32 %,       Shanghai -62,26 %; Sao Paulo -47,71 % och Moskva -71,74 %.

Utvecklingen i år på Stockholms börs.

För alla de som köpte in sig på dessa börser under hösten 2007 kommer det att ta flera år att eventuellt vinna tillbaka vad som förlorats. Men glöm inte att matematiska lagar står i vägen. När en aktie värd 100 kronor sjunker med 50 procent måste den gå upp med 100 procent för att på nytt vara värd 100 kronor. Men att börserna ska gå upp med 100 procent kan ta ett årtionde eller mer om det vill sig illa. Tänk på Tokyobörsen som 1990 stoltserade med imponerande 38 000 i börsindex för att i dag 18 år senare ligga på 7 500. Utan en ny vansinnig spekulationsbubbla kommer Tokyobörsen att ta ett halvt sekel på sig att hämta igen sina förluster det senaste decenniet. Den gamla ”sanningen” att aktier i längden är den bästa sparmetoden har fått sig en rejäl spark i skrevet. När pensionsreformen såldes till allmänheten var det just det säkra i aktiesparandet som angavs som viktigast för att kunna garantera pensionärernas realinkomster. Nu kan alla se det totala vansinnet i att låta de äldres livsvillkor bero på vad som sker på mäklarnas dataskärmar. Det finns ingen chans att vad pensionsfonderna förlorat i år ska kunna tas tillbaka på ett par år. Men nu är det kanske också dags att inse vad som var den verkliga meningen med pensionsreformen. Den hade inte till syfte att rädda framtidens pensioner. Den hade till syfte att försämra framtidens pensioner. -With a little help from my friend, aktiebörsen, har målet redan uppnåtts snabbare än vad makthavarna räknade med.

RIV UPP PENSIONSREFORMEN !!!!

FÖR ETT KOLLEKTIVT SOLIDARISKT PENSIONSSYSTEM !!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Aftonbladet missar hela vitsen med reformen. Hur liten blir din pension? -var naturligtvis den självklara rubriken.

I media: DN1;DN2,SVD1,SVD2,DI1,Dagens Arena,

Martine Aubry slog ut Ségolène Royal

Martine Aubry med minsta marginal

I går kväll röstade det franska socialistpartiet fram en ny partiledare. I strid med alla prognoser vann Martine Aubry posten som partiledare med minsta möjliga marginal. Med 42 röster fler än Ségolène Royal, eller 50.02% mot 49.98%, är årets politiska överraskning ett faktum. Innan kongressen i Reims och omröstningen i går kväll såg alla media Madame Royal som Socialistpartiets kommande partiledare.

För första gången i partiets historiar stod två kvinnor mot varandra. Ségolène Royal mot Martine Aubry. De står för två klart motstridiga linjer för partiets framtid. Ségolène Royal har ända sedan hennes förlust mot Nicolas Sarkozy i fjolårets presidentval förklarat att hon står för ”förändring och föryngring” av partiets politik. För anhängarna till Ségolène Royal innebär ”förändring” att kasta loss alla gamla band med den franska arbetarrörelsen och skapa ett social-liberalt parti som slåss om ”mittenväljarna” i Frankrike. Med ”föryngring” menas att göra sig av med alla gamla ”krokodiler” som förknippas med förre regeringschefen Lionel Jospin, veteranen Laurent Fabius och François Holland.

De franska socialisterna har röstat

Martine Aubry säger att socialistpartiet på nytt måste kasta sig in i hetluften och finnas med i alla de proteströrelser och fackliga strider som blir allt vanligare i dagens Frankrike. Hon och hennes anhängare känner hur oppositionen mot Sarkozys högerpolitik glider ur partiets händer och att den nya antikapitalistiska vänstern med Olivier Besancenot i spetsen blir allt mer en kraft att räkna med. Det stora problemet för Aubrys falang är att de människor som kämpar i olika rörelser och fackliga organisationer vet hur Aubry och hennes vänner agerade under Lionel Jospins regeringstid. Det var Martine Aubry som la fram lagen om 35 timmars arbetsvecka men som sedan urholkade sin egen lag så till den grad att den för de flesta arbetare kom att skapa mer problem än den löste, allt bara för att Aubry ville underlätta övergången till 35 timmar för företagsägarna.

Nu väntar en mycket osäker tid för partiet. Hade Ségolène Royal vunnit är det mycket troligt att partiets splittrats genom att ”vänstern” kring den unge Hamon gått sin egen väg. Nu verkar det mindre troligt att det sker en splittring. Royal har ingen fast sammansvetsad falang kring sig. Hon spelar mycket på den egna personen och ett nytt ”modernt” språk, befriat från partiets traditionella jargong. Det är i stället Martine Aubry som ställs inför problemet att bara halva partiet står bakom henne. Hur många käppar som Royal och hennes vänner sätter i hjulet avgör om Aubry paralyseras eller inte.

Det enda som står klart är att Socialistpartiet på nytt kommer att prata om socialism och kapitalismens elände. Men att det blir just bara prat är ingen dålig gissning.

PS: Nu på lördagmorgon kräver Ségolène Royal att valet ska gå om nästa torsdag. På vilka grunder hon gör det är oklart. Hon säger att valresultatet kan ifrågasättas, men utan att klaga på valfusk eller annan manipulation av resultatet. Enligt stadgarna är det partistyrelsen som annonserar det definitiva resultatet nu på tisdag. Martine Aubry har redan sagt att omval inte kommer ifråga. 42 röster mer är naturligtvis lite eftersom 134 784 deltog i omröstningen, eller 58.87% av det totala antalet medlemmar i partiet. Men det kan ju knappast vara en giltig ursäkt för att organisera nyval.

I media: DN1,DN2,SVD1,Politiken,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vi betackar oss för marknadens ”osynliga hand”

Vare sig ”Guds vilja”

eller en ”Osynlig hand”

▬ en arbetarlinje!

Mitt inlägg från Socialistiskt Forum i Stockholm 15.11.08

En del här i salen kommer säkert ihåg den svenska ”Novemberrevolutionen” 1985. Det var när Kjell Olof Feldt och hans såte vän riksbankschefen Bengt Dennis, avreglerade den svenska kreditmarknaden. Den ”Vita rosen” besegrade den ”röda”. Rosorna krig inom rörelsen var över. Feldts pojkar i Kanslihushögern hade segrat och kreditekonomin kunde börja blossa upp för fullt. Feldts seger öppnade dörren för Carl Bildt som bara sex år senare, 1991, två år efter Berlinmurens fall, kunde bilda vad vi kan kalla för Sveriges första nyliberala regering. Bildt vräkte undan det som var kvar av regelverk, började utförsäljningen av statliga företag, samt inledde och slutförde förhandlingarna om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Det var en tid när jag brukade skoja med Kjell Pettersson, som sitter här i salen och då som nu var knutpunkten på vår particentral. Jag ringde ofta upp till Stockholm, för att få nyheter om Socialistiska Partiet och omvärlden, och sa att jag nu för gott klättrar ner i min fackliga bunker på Volvo Lastvagnar. Här gällde det att försvara sig i väntan på bättre tider. Ronald Reagan hade segrat. Margreth Thatcher hade segrat och så nu denne evige läroverkselev, överklassaren Bildt och hans jakter på arbetare och ubåtar. Alla människors kollektiva sammanhang, alla våra gemensamma strävanden skulle upplösas. Vi skulle bli individer, utelämnade, bräckliga och ensamma på en fri marknad med dess oceaner av val

Detta var för sjutton år sedan och på ett visst sätt och med en del överdrift kan man ändå säga att jag då gick ner i den fackliga bunkern – och dessutom i en en form av politisk exil, först ut till Nordöarna i Göteborgs skärgård, sedan till ett torpställe i Alejäll norr om Göteborg.

Men. I ett enda väldigt skov, som vore det en förskjutning av hela den ekonomiska kontinentalsockeln, pressas så i dag, under några månader, hela den väldiga massan av nyliberalism ner och förgörs i magmans dånande svavelkok.

Att då äntra upp ur bunkern känns skönt. Inte för massarbetslösheten. Men som genom ett trollslag är den ideologiska atmosfären nu helt förbytt. Ni vet hur det är efter ett regnåskväder. Man kan dra in djupa friska, syrerika andetag, där det där tryckande kvava på bara en stund lättar och allt doftar gott, rent och friskt . Man får en känsla av att vara nyfödd. Än en gång kan man se att individer i grupp bildar klasser, där olika skikt sedan kan uppträda lite olika alltefter sina samhälleliga roller. På Aftonbladets debattsida kunde man i går på nätet rösta om man skulle förstatliga eller inte. Milda makter vad fort det går. Sjuttio procent svarade häpnadsväckande nog ja. Bara för två månader sedan hade opinionen nog varit den omvända. Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida kan inte längre fortsätta med att hata arbetare i sina krönikor. Att gissla våra höga löner, våra höga sjukskrivningstal och vår höga konsumtion av lyxprylar. Det språkbruk som jag har bevarat från min bunker på Volvo Lastvagnar, det språket är nu plötsligt dugligt igen. Man kan på nytt säga klassamhälle, arbetarklass, att banker och storföretag ska socialiseras, utan att bli betraktad som ett UFO. Med friskt mod kan vi driva en arbetarlinje i stället för den borgerliga regeringens arbetslinje som i sak bara handlar om att man ska arbeta eller vara arbetslös till vilket pris som helst!

Nu är det här slaget av samhälleliga historiska skiften inte regelbunda som årstiderna och de skiljer sig också från varandra. När det gäller Frankrike vill jag betona det som Benny tog upp med det historiska sammanbrottet för det Franska Kommunistpartiet i dag. Partiets nederlag i fjolårets presidentval där man endast fick 1.9 procent av röstetalen är början på det sista kapitlet av den tragiska historien om en av Europas stoltaste arbetarpartier. För nästan 63 år sedan, efter kriget, av en händelse samtidigt som när jag föddes fick Franska Kommunistpartiet nära trettio procent av rösterna i de allmänna valen. Partiet hade mer än en halv miljon medlemmar, i huvudsak arbetarklass och dominerade helt det politiska livet med prestigen från moståndskampen under världskriget i ryggen. Partiet kallades under denna tid gärna för ”le parti des 75 000 fusillées”. ”De 75 000 arkebuserades parti”. Så många partikader hade blivit offer i kampen mot den tyska ockupationen. 1947 kunde en generalstrejk och början till en upprorsrörelse i Marseille ha slutat i ett maktövertagande – om det inte hade varit för kraftiga bromsklossar från Moskva.

Under 50- och 60- talet slipades detta förtroende ner år för år. Partiet stödde inte bara den egna borgarklassen utan också dess kolonialkrig i Indokina, Vietnam och Algeriet och gav efterhand upp alla rester av socialistisk politik i sitt program. Men fortfarande var det en koloss med en solid grund. Nernötningen var som att mala ner ett hälleberg. Under 60- och 70 talet var det ett tjugoprocentsparti i valen och helt dominant som arbetarparti. Fortfarande mycket pengar från Moskva. Det var dess fackliga byråkrati, med dess batongförsedda vakter på demonstrationer och i fackföreningar som vår sektion Ligue Communiste fick möta under och efter Majrevolten. Om partiet då fortfarande hade trehundratusen medlemmar så hade de flesta av dem mindre eller större nätverk omkring sig. Den sociala kraften var oerhörd. Att nu bara kunna bärga knapp två procent i ett presidentval, det visar hur stor katastrofen har varit. LCR:s Besancenot fick mer röster än PCF i de flesta av de områden som tidigare i decennier varit partiets breda Röda bälten.

Så blickar vi ut över Italien. Så här skriver Margareta Zetterström i ETC:

I Italien råder rena 1968-stämningen. Skolelever, studenter, föräldrar, lärare och forskare protesterar mot de miserabla förhållandena inom utbildningssektorn, mot ständiga nerskärningar och kvalitetsförsämringar, mot nepotism och vanstyre. Man demonstrerar, strejkar, ockuperar universitetsinstitutioner, håller lektioner ute på torgen, fyller gatorna med protestplakat och slagord. Inte bara i huvudstaden Rom, utan i hela landet, från Turin i norr till Palermo i söder.

I Internationalen skriver Liza Ahnland samtidigt:

Lördagen den 25 oktober genomfördes demonstrationer över hela landet och 2,5 miljoner människor befann sig på landets gator för att protestera mot regeringens åtgärder, enligt uppgifter från flera tidningar.
– Detta är ett bevis på att demokratin lever och frodas, sade Walter Veltroni, ledare för oppositionen och Demokratiska partiet som organiserat demonstrationerna.

Det stor problemet här är att det just är Veltroni och det nybildade borgerliga partiet, centervänstern som media brukar säga, som leder uppsvinget. Om än inte rakt av. Men det stolta Il Partito Comunista Italiano vart har det tagit vägen, frågar sig naturligtvis uppmärksamma läsare. Amadeo Bordigas och Antonio Gramscis parti. Motståndsrörelsens parti. Italien med dess Emilia Rosso och Bandiera Rosso? Med dess härliga sånger och dansande arbetarrörelse. Så sent som 1976 var det Europas största kommunistparti med 1.6 miljoner medlemmar och med nästan 35 procent av rösterna i de allmänna valen. Det partiet är nu borta.

Efter murens fall och Sovjets upplösning 1991 föll PCI ihop som en sufflé. Veltronis nya parti, han var en gång ungkommunist, är inte ens med i socialdemokraternas Socialistinternational. Det är ett öppet borgerligt parti utan några som helst socialistiska radband eller krusiduller. Veltronis nära vän och politiske frände är för övrigt Barak Obama. Tragedin fullbordades när PCI:s sista vänsterflygel, Communista Refundazione aktivt gick och stödde Romano Prodis helt öpnna borgerliga regeringsbildning. Med dess sociala nerskärningar och militarism. Sinistra Critica (Kritisk vänster), där våra kamrater är med är en av de mindre grupperingar som nu inlett arbetet med att bygga upp en social bas där ett antikapitalistiskt socialistiskt program kan få fäste.

I Italiens riksdag, i dess parlament finns det inte en enda representant från ett enda parti som ser sig som en del av arbetarrörelsen. Gramscis och Bordigas gamla stolta PCI var så urkalkat av stalinism att det bröts rakt av som ett rö för vinden. Men Sinistra Critica kan ändå arbeta med samma förutsättningar som LCR eller NAP, det finns ett skikt människor som vägrar att acceptera kapitalismens logik och många av dessa människor har dragit eller kan lätt dra samma slutsatser som Sinistra Critica av den politiska jordbävningen i det senaste italienska parlamentsvalet.

Här finns inte tid för att ta upp liknande processer i Europa och då den parallella men inte på något sätt identiska degeneration som skett med socialdemokratin. Bara i korta ordalag. Det inte Thatcher rådde på, det förstörde blairismen som inneburit att Labour är oerhört förtunnat och försvagat, i den mån vi fortsatt kan tala om rörelsen som ett arbetarparti. De fackföreningar som kämpar i dagens England. De kämpar mot Blairs gamle trofaste partner Brown. I Tyskland är Die Linke, Vänstern, en god kandidat för att göra om alla de misstag som till sist fick det Italienska Kommunistpartiet att kollapsa. I Berlin samregerar Die Linke med socialdemokratins huvudådra PDF, tillsammans har de inlett en ”röd” svältkur när det gäller alla offentliga utgifter.

I Sverige ömsade Vänsterpartiet Kommunisterna skinn i en smärtsam process under nittiotalets inledande år. I draget från Feldts ”Novemberrevolution” och de hårda vindarna från Bildts nyliberala regering gav man upp tanken på en socialistisk politik. Från exempelvis Johan Lönnroths sida, som var den viktigaste ideologen bakom Shyman och Ohly, var det ett mycket medvetet val att det nya partinamnet – Vänsterpartiet – som anammades 1990, inte skulle ha med ens en antydan till socialism. När socialdemokratins hårda nyliberala krisprogram under Göran Persson förflyttade det egna partiets position högerut kunde trion Lönnroth,Ohly,Shyman ett tag – i två valrörelser – sitta på en triumfvagn genom att helt enkelt kopiera traditionell socialdemokratisk borgerlig reformpolitik. I det mesta socialdemokratins sextiotalspolitik, den från sjuttiotalet hade redan hunnit bli för radikal. Alltså den politik som med ett fint ord hade blivit obsolet, alltså den politik som inte längre fungerade, men som ändå hägrade som ett fint gammalt minne för folk och som tillsammans med Shymans folkliga stil kunde inhysta bra med röster.

I dag har Vänsterpartiet hamnat i en helt ny situation. Även i en av kapitalismens högborgar, i vårt Sverige, blottar sig kapitalismen allt tydligare som ett system i kris. Inte ens traditionell välfärdspolitik är längre möjlig. Reformerna har blivit till kontrareformer. Självklart kan man låtsas att man lever på sextiotalet på I maj eller i en valrörelse. Men inte i regeringsställning. Skulle Vänsterpartiet lyckas med att tränga sig med i en möjlig koalitionsregering, med (s) och (mp) efter nästa val, kommer priset att bli högt. Förväntningarna från de egna väljarna skulle vändas till besvikelse, missmod och ilska på samma sätt som skedde med Refundiazone Communistas väljare i Italien.

Högt och tydligt säger vi: Det börjar bli dags att släppa taget – om kapitalismen. Varför klamra sig fast i ett system som gör mer skada än nytta? Världen över kör ekonomierna fast i recessionernas dy. Slirar och börjar att glida ner i depressionernas kletiga lera.

Bara sedan regeringens höstbudget togs fram har tjugofemtusen människor varslats om avsked. Framförallt inom fordonsindustrin. Men när den knäar eller som för Volvo Personvagnar och Saab riskerar att helt tappa fotfästet kommer det att komma oerhört kraftiga efterskalv inom all näringsverksamhet.

Varför ska vi lita till en girig, planlös och destruktiv kapitalism – som för varje dag driver nya människor ut i arbetslöshet, i många av systemets utsatta regioner handlar det då också om svält. Ett system med krig och nya krigshot – som dessutom inte kan lösa planetens svåra miljökriser. Varför ska en enda förnuftig människa egentligen lita till marknaden i stället för att lita till människors egna medvetna beslut. Till en demokratisk planhushållning under den arbetande befolkningens kontroll.

De som ogillar demokratin brukar säga att det är ”Den osynliga handen” som ska bestämma. Marknadens osynliga hand är den som bäst skapar tillväxt och ställer saker och ting till rätta. Mats Odell kanske kallar sin nya husgud för ”Guds vilja” eller ”Guds allsmäktiga hand”. Jag vet inte vad han säger till sina kompisar i Carnegie.

Nyliberalismen är en primitiv religion som säger att det vi ska rösta på i valen är osynligt – att det är en hand som inte går att se. Religionsstiftaren själv, gammelliberalen Adam Smith,  menade att det var egennyttan mer än samarbetet som gynnade samhällets välstånd. Det skulle helt enkelt vara bagarens egennytta som gör att vi får bröd på bordet. Vad Smith glömde är att till sist så blir även den glade bagarn utslagen av stordriften och måste sälja sin arbetskraft till Storbageriets hänsynslösa ägare. Ja, en vacker dag tvingas även den glade bagarn att gå på en usel A-kassa eftersom Jättebageriet slagit ut Storbageriet…

Gammelliberalen Smith glömde även att det är profitörernas jakt på räntor som gör att vi får finanskrascher och att det är vapenfabrikörens egennytta som bidrar till att vi får krig. På samma sätt är det oljebaronernas egennytta som gör att vi hotas av ett klimatskifte.

Nej. Den ”Osynliga handen” leder människan in i en återvändsgränd. Inte ens ett rovdjur som den bespottade hyenan är så dum att det litar till den ”Osynliga handen” när hon jagar. Hyenan är på samma sätt som vargen ett klokt djur som på ett intelligent sätt samarbetar i sina strategiska jakt på bytesdjur.

Varför ska vi människor vara sämre och tro att vi kan skapa välfärd genom en planlös och vansinnig jakt på räntor?

Nej, vi vill ha en tydlig och bestämd hand som kan peka framåt och visa vägen.  Vårt paradis finns vare sig i himlen eller på Stureplan. En demokratisk socialistisk planhushållning är den enkla mycket jordiska sak vi kämpar för . Där vi inte överlämnar vår framtid åt marknadsliberalismens osynliga händer. Därför att det är dess hårda nävar som i dag stryper vår välfärd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

I pressen:AB1,SDS1,

Carl Bildt ute och flyger

Carl Bildt

ute och flyger…

Som vanligt är Carl Bildt ute och flyger. Hans blogg, ”Alla dessa dagar”, är egentligen bara en trist loggbok över avgångar från och ankomster till olika flygfält. Han listar också vad han äter och vilka betydelsefulla människor han träffar. Ibland tappar han gardet och kommer med något sabelhugg riktat mot farfars fars ärkefiende Ryssland. Annars är det ont om blod och begåvning i loggarna. Eller vad sägs om dessa rader från i går:

”På State Departement blev det sedvanligt samtal med utrikesminister Condoleezza Rice, med utsikterna för fredsprocessen i Mellersta Östern i centrum…I hela området mellan Palestina och Punjab klickar klockan i en rad mer eller mindre explosiva frågor. Men den kanske viktigaste av alla dessa är just denna. Skiftet i Washington måste innebära kontinuitet i engagemanget i denna fråga.”

Kontinuitet? Åtta år med Bush har förvisso inneburit kontinuitet. Ett konsekvent och hundraprocentigt stöd för Israels rasism och fortsatta expansion i regionen. När nu Bush`s sista dagar vid makten snart är räknade blir facit ett fullständigt fiasko. Av ”Fredsmötet i Annapolis”, som skulle ha inneburit en fredsuppgörelse innan maktskiftet i Vita Huset, blev det noll och intet.

Är det denna kontinuitet som ska fortsätta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Förbjud avsked på storföretag!

Från plakat till politik

- ett svar till Göran Greider

Arbetsmarknaden går mot en kall, isig och mycket lång vinter. I en sorts svart humor kommer det den ena dagen nyheter om ett nytt massvarsel. Nästa dag handlar rubrikerna om chefernas  giriga bonussystem. Dagen därpå är det massvarsel igen. I förrgår Volvo Personvagnar. I går Volvo Lastvagnar. I dag Sandviken.

För två dagar sedan skrev Göran Greider ett ångande vitalt ”upprop” på Aftonbladets kultursida. Vänstern måste vakna, menade han. Den måste formulera en alternativ strategi i dessa frågor. Dessvärre ville kulturredaktionen sedan inte ha någon debatt. Ett inpass som jag skrev, läggs därför i stället ut här på vår blogg. Kom gärna med kommentarer.

Klicka så kan du läsa Greiders text: Här.

Bilden  är från Gruvarbetarnas stora strid 1969 ,  en kamp som väckte hela

Arbetar-Sverige. Nu är det dags att återskapa kampformerna från dessa glansdagar.

I förrgår morse skrällde Göran Greiders väckarklocka till ordentligt. ”Vakna, vänstern! Utnyttja krisen för att formatera om systemet”, larmade han och diskuterade en del tänkbara strategiska element med utgångspunkt i Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”. Nu tror inte jag att det bara handlar om att formatera om C: utan att kassera hela hårddisken. Den är förbrukad och kan gå till tippen för återanvändning.

För att förklara detta är det viktigt att först stanna vid den chock som ska hanteras och här är det viktigt att understryka att finanskrisen i grunden är en eruption som kommer från en lång, nedåtgående ekonomisk rörelse. Djupet i denna nergång beror inte på vare sig marknadsfundamentalism eller girighet utan den kommer sig av att den kapitalistiska marknaden för varuproduktion inte längre fungerar. Det som sker är en regelrätt investeringsstrejk. Det har under lång tid inte lönat sig att plöja ner kapital i den så kallade reella och ofta nyttiga ekonomin. Även de stora svenska industriföretagen har valt att gå ut på finansmarknaderna med sina vinster i stället för att låta pengarna gå till forskning och utveckling för framtiden. Det finns helt enkelt ingen/inga nya varor som kan dra med sig hela ekonomin på samma sätt som bensinmotorerna en gång kunde göra. Dessutom sammanfaller denna strukturella nergång med att den långa glamorösa epoken med lättillgänglig olja är över och i takt med att reserverna tar slut, blir priset för att få använda denna vår vanligaste insatsvara i många ekonomiska aktiviteter allt dyrare. Att råoljepriset i dag är nere i under 50 dollar fatet eller bra mycket mindre än kostnaden jämfört med för bara några månader sedan är en tillfällig rörelse som speglar den väldiga ekonomiska avmattning som väntar. Även om råoljepriset kan backa i en nergång kommer en snabb prishöjning på olja i varje längre period med större ekonomisk aktivitet. Oavsett hur mycket oljereserver det finns kvar och oavsett hur människan än använder dessa kommer utvinningskostnaden hela tiden att stegras, eftersom det svarta guldet blir mer och mer svåråtkomligt.

Det svarta guldet blir allltmer svåråtkomligt…

Parallellt med den djupa ekonomiska krisen har vi miljöfarorna i hela sin bredd, där ett möjligt historiskt klimatskifte är i fokus för debatten. Om än med en väldig spännvidd när det gäller tempo och målsättningar är hela det etablerade politiska fältet överens om att t o m existensen för hela regioner och klasser är i fara. På samma sätt som vi vet att vi vaknar varje dag med ett omedelbart hot om kärnvapenkrig. Redan i dag lever dessutom helt i onödan nära en miljard människor under svältgränsen samtidigt som rent vatten har blivit Jordens största bristvara.

Ett industrisamhälle med god välfärd som samtidigt ska alstra ett minimalt utsläpp av koldioxid kräver en helt omvälvande omläggning av produktionen i stort och energiframställningen i synnerhet, liksom av transporter och boende. En första förutsättning för att denna ska kunna ske på ett rättvist sätt – och med en social upprustning på massor med områden – är givetvis att dessa verksamheter, liksom bankerna, är samhällsägda. Men inte bara ”förstatligade” utan socialiserade. Det är makten över investeringarna som måste erövras. Produktionsmedlen ska tillhöra producenterna i det som skulle kunna vara världshistoriens mest demokratiska reform!

Hur ska vi då gå från analys till resultat. Från plakat till politik. Hur ska vi kunna hoppa över Ginnungagapet? Systemkritik är nog bra men vi behöver ett systemskifte, en övergång från en girig, planlös och destruktiv kapitalism till en demokratisk planhushållning under den arbetande befolkningens kontroll. Tänk om den gamla arbetarrörelsens representanter vägrade att acceptera logiken i det vettlösa system vi lever med och gemensamt gick fram med en ”Räddningsplan för jobben”:

En ”Räddningsplan för jobben” kräver en gigantisk omläggning av energiproduktionen.

”Vi kan inte acceptera att ett förbrukat system ska förstöra människors liv utan kräver ett rådrum när det gäller alla varsel om avsked. Vi vill under två år ha en undantagslag på arbetsmarknaden, ett förbud mot avsked. I första hand ska företag som varslat hantera sin personalsituation genom minskad arbetstid. Kan de inte betala full lön ska alla deras ekonomiska flöden redovisas med full insyn för alla fackliga organisationer och samhället i övrigt. Ägarstrukturerna och produktionens globala rörelser och logistik gör att vi kanske inte kan socialisera alla företag som vägrar eller är bankrutta. I de fall ersätter staten mellanskillnaden, med en facklig förmyndarkrage över brösten på företagsledarna.

Rådrummet ska vi använda för att diskutera gemensamma europeiska och globala lösningar på krisen. Vi vet att miljöförstörelsen måste bekämpas över nationsgränserna och det är samma sak med kapitalisternas förstörelse av människors liv. Självklart ska alla fackliga och folkliga organisationer vara med i denna diskussion som börjar och slutar på den egna arbetsplatsen eller i det egna boendet. Produktion, transporter, energitillgångar och samhällelig service måste diskuteras utifrån sociala behov och ekologiska hänsyn – inte utifrån en horisont där det bara väntar nya profiter. I grunden handlar den globala ekonomiska krisen om en investeringsstrejk från världens stora profitjägare. Den strejken kan vi bara bryta nacken av genom att själva ta makten över våra liv!”

Vad som krävs i dag är en fullständigt grundläggande diskussion om vilket samhälle vi vill ha. I det rådrum vi måste ta oss kan hela Sverige bli till en studiecirkel. Folkliga organisationer av alla de slag. En återfödd fackförenings- och arbetarrörelse. Ja, vi måste faktiskt gå därhän att denna helt avgörande debatt måste länkas till hela Europa. Den väldiga samhällsomvälvning som är nödvändig kan inte göras i ett nationellt hembygdsmuseum. Med en återfödd fackförenings- och arbetarrörelse är ett annat Europa möjligt. Det har blivit politiskt allmängods att säga att miljöfrågorna bara kan lösas i europeisk skala. Sak samma gäller naturligtvis energiproduktion och transportsystem. Vad behöver vi för transporter i framtiden? Vi känner alla hoten om ett klimatskifte och därför är det självklart att personresor får kollektiva transportsystem som grund.. Spårbunden trafik och bussar fria från koldioxidutsläpp. I dag svarar exempelvis busstrafiken för 70 procent av Sveriges kollektivtrafik och den siffran minskas säkert i framtiden. Framförallt i städerna. Men samtidigt ökar behovet av ”minibussar” av alla de slag. Samt mellanstora fordon för närdistribution av varor. När det gäller tunga vägtransporter kan en del läggas över till spårbunden trafik. Framförallt fjärrtrafiken. Annan kan ersättas med lokal produktion. En hel del kommer att vara kvar. Personvagnsproduktion med bilar fria från koldioxidutsläpp kommer också att finnas kvar. Inte minst i vårt glest befolkade land. Även om den halveras eller minskar ännu mer. I dessa diskussioner och avvägningar, som blir morgondagens politiska strider, verkar det självklart att det finns plats för en fortsatt fordonsindustri också i Sverige. Inte minst med en mänsklig arbetstid vid de olika anläggningarna. Här finns malmen, stålet samt sedan generationer kunskap och erfarenheter inom både Volvo och Saab.

Perspektivet om en övergångsplan för hela Europa låter kanske hisnande. Men det har bara att göra med ovana. Vem kunde tänka sig Internet för trettio år sedan? Eller mobiler? Ja, tänk om bara en bråkdel av dagens alla miljontals affärs- och charterresor hade till syfte en demokratisk sammanlänkning av våra ekonomiska och sociala liv?

En ”Räddningsplan för jobben” eller ”Kapitalismens malström”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,SDS2,

Franska Socialistpartiet i hundslagsmål

Vem ska leda

det « mjuka «

arbetarpartiet ?

Skrivet av Benny Åsman

-Mellan oss och kommunistpartiet finns det ingenting, sa general De Gaulle en gång när han beklagade sig över att det saknades ett ”mjukare” arbetarparti i oppositionen.

-Vi vill inte ha en situation där det inte finns någonting mellan oss och monsieur Besancenot”, sa i går Nices borgmästare i ett snackprogram på den franska TV-kanalen Antenne 2.

Gamla visdomsord från general de Gaulle  - än en gång till heders

Borgmästarens svar kom på journalistens fråga om regeringspartiet UMP gladdes över det pågående hundslagsmålet i det franska Socialistpartiet. Det är ytligt sett ett mycket märkligt uttalande. Det vore väl inte så tokigt om socialispartiet splittras upp till en spillra och att den enda verkliga motståndaren blir Olivier Besancenots Nya Anti-kapitalistiska Parti? Vore det inte lättare för borgarpartierna att vinna alla val i ett sådant läge? Men Nices borgmästare, Christian Estrosi, gav själv svaret på frågan:

.-Vi behöver en ansvarsfull opposition, svarade han reportern.

-Vi behöver nyttiga idioter, vore en bra översättning…

De borgerliga partierna kan inte kanalisera de strömningar bland de arbetande i samhället som börjar ifrågasätta hur den kapitalistiska marknaden hunsar vanligt folk, att banker och rika går skadefria ur kriserna medan de arbetande får betala krisen två gånger, först via skatter och sedan med arbetslöshet. För att fånga in upproriska stämningar behövs det en ”ansvarsfull socialistisk opposition”. Det är den rollen som Socialistpartiet ska spela. I kväll röstar medlemmarna om vem som ska bli partiordförande och efterträda François Holland. Partiet har ett lite märkligt sätt att utse partiledare. Det sker genom en allmän medlemsomröstning. Partistyrelsen sätts samman av kongressen och speglar representativt olika tendenser i partiet, medan partiledaren utses av medlemmarna i direktval och blir därmed också omöjlig att avsätta annat än av kongressen. I kväll står valet mellan Ségolène Royal och Martine Aubry.

Martine Aubry och Ségolène Royal

Båda kandidaterna står för en ”ansvarsfull” linje. Båda vill bilda en regering vars uppgift blir att vårda kapitalismen i kris, inte att ersätta den med ett nytt samhälle där de arbetandes väl går före det privata vinstintresset. Men de är oense om metoderna. Ségolène Royal vill släppa alla band till den traditionella arbetarrörelsen och skapa ett parti i Tony Blairs smak, medan Martin Aubry har mer band till partiets ”socialistiska traditioner”. Det var Aubry som under Lionel Jospin införde lagen om 35 timmarsvecka.

Men oavsett utgången av kvällens val så blir patiledarens roll den som De Gaulle ville se- en nyttig idiot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I pressen: AB1,SVD,

Bankdirektörer i champagnegalopp…

En lättsam historia

från bankirernas

undre värld

Kjell Pettersson & Göte Kildén

En nogsamt undangömd notis i Dagens Nyheter säger oss det mesta om tillståndet i dagens nyliberala värld.

Men har man väl råkat få syn på den blir det lätt att förstå varför liberalernas stora drake, den tidning som så innerligt hatar arbetare, valt att förpassa notisen till ett undanskymt skrymsle. Hanne Kjöller moltiger i frågan. I tidningen hittar vi inte ett spår av de ilskna och upprörda krevader som brukar brisera när hon siktat in sig på låginkomsttagare, trygghetssystem och arbetslösa

Här i diskretion på Blenheim Palace skulle bankdirektörerna fira miljarderna de fått

Nå till skott, vad står det då i notisen.

Den lilla artikeln rubriceras ”Bankchefernas bubblande glädje”. I ”brödtexten” berättas sen varför det bubblas:

”Finanskrisen har inte gått ut över festhumöret på den brittiska storbanken Royal bank of Scotland. Bara några veckor efter att den krisdrabbade banken mottog ett akut mångmiljardstöd från de brittiska skattebetalarna pryds tidningarna med bilderna på festande bankchefer. Banken bjöd ett fyrtiotal chefer på ett hemligt champagneparty för att fira årets ”framgångar” uppger den brittiska tidningen Daily Mail. I rädsla som för att uppröra allmänheten hölls festen i hemlighet på bankens huvudkontor i Edinburgh. Men de festande cheferna kunde inte motstå frestelsen att dansa på gatan, vilket avslöjade champagnepartyt. Notan hamnade på 3,8 miljoner kronor”.

När vi jagar upp Daily Mail på nätet för att läsa mer hittar vi sensationellt nog nyheten om att ännu en runda i bankirernas champagnegalopp nu har avslöjats. I förrgår var det dags igen. Den här gången hade en liten krets av bankens inre kärna i Midlands, med damsällskap som det heter, smugit sig undan till Blenheim Palace, Winstons Churchills gamla aristokratiska slott, för att där i alla diskretion avnjuta en trerrätters med dans. I smoking och aftonklänningar började man först på den privata terrassen med utsikt över en vidsträckt ”english garden”.Av trädgårdsarkitekterna alltså arrangerad som ett vackert vilt landskap. Där finns bland annat en konstjord sjö med konstgjorda ruiner att vila ögonen på. I den svala kvällsluften bjöds på het rödvinstoddy. I det vackra Orangeriets (vinterträdgårdens) matsal serverades sedan kallrökt vildlax (vi förmodar från de skotska högländerna där banken har sina rötter) och krabba, följt av en enkel huvudrätt med kycklingfiléer,som fyllts med örter och rullats in i pancetta. Smaklökarnas rundades sedan av med chokladmousse och kaffe. Gästerna förnöjdes av en orkester och en generös vinlista.

No pictures: Two of the guests hurry back to their hotel

Men fångades ändå på bild när de skulle smyga iväg till hotellsviterna…

Under aftonen var Orangeriets privata bar öppen samtidigt som det på småbord fanns belgisk choklad och kaffe. När gästerna framåt morgontimmarnas dansat färdigt och gratulerat varandra till den miljardgåva banken fått från socialdemokraten George Brown och de brittiska skattebetalarna behövde de bara lotsa sig några hundra meter över trädgårdsgångarna fram till sina femstjärniga hotellsviter. Notan ska enligt Daily Mail ha slutat på en halv miljon kronor. Kanske ändå överkomligt för ett sällskap på nittio personer. Eftersom det var klass på tillställningen. Knappt 6 000 kronor per person är då inte något överpris. Eller som Carl Bildt skrev i sin blogg vid finanskrisens inledning:

Till en början kan det vara plågsamt. Men i längden är det hälsosamt.”

Frågan som återstår är varför de svenska bankerna – Swedbank undantaget – ännu inte tackat ja till regeringens garantiprogram och dukat upp champagneglasen på Stureplan? Den ena förklaringen är kanske trots allt att de har kvar av de skattemiljarder som de fick hos bankakuten så sent som i början på 1990-talet.Det kanske vore väl hutlöst att redan nu tala om att alla dessa pengar rullat i väg. Den andra och mest naturliga är att man väntar på bättre villkor från Anders Borg.

När börjar festen på Stureplan?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I pressen: DN1,SDS1,AB1,

Bloggare om krisen: RödaMalmö,Svensson,

Anders Borg – Inte mer framsynt än en liten blåmes…

Hellre en

blåmes i boet…

Många vill gärna se Anders Borg som urbilden för de ”nya moderaterna”.Med sin slängiga hästsvans och guldringen i öronsnibben menar de att partiet har fått en ikon för det tjugonde seklet. Så långt borta från Gösta Bohman eller för den del Bo Lundgren som man kan komma.

Han har sagts vara begåvad, rörlig och kreativ. Intelligent, modern och kvick, en ny typ av högerprofil. Kan så vara. Men framsynt är han inte. När det gäller ekonomin har han inte mer framförhållning än vår folkkära lilla blåmes. Denna pyssling i mesfamiljen, som bara får vågen att darra till lite och stanna på elva gram, denna lilla dununge i dessa stora mänskliga sammanhang kan ändå lätt förutse när hösten är på gång. Dagarna blir helt enkelt kortare och temperaturen faller. Blåmesarna ser över sina bon och lagrar upp med fröer och döda insikter.

Men när världens stora ekonomier i full fart och samtidigt var på väg in i recessioner som nu hotar att fastna i depressioner. Då. Ja, då såg Borg ingenting. När han gick fram med höstbudgeten i slutet av september, då visste varenda ekonomiskt intresserad människa, med lite vanligt förnuft, att Sverige också snabbt skulle rutscha utför.

De ekonomiska efterskalven och flodvågorna efter jordbävningen på Wall Street skakar och sliter naturligtvis särskilt svårt i den svenska ekonomin, som är enormt exportberoende. Att Borg först nu varnar för en svensk recession samt berättar för oss att det är många varsel där ute på våra arbetsplatser, liksom att Sverige väldigt mycket lever på sin export, det känns inte precis som en nyhet.

Nej, hellre en blåmes i boet än en Borg utan ens utsiktsgluggar…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: AB1,AB2,SDS1,SVD1,SVD2,DN1,AB3,

Tänk när Kung Westling I talar ut…

Monarkin

-vilande

politisk cell

Så här kan framtiden se ut. Vår svenska kronprinsessa gifter sig med sin Daniel Westling. Efter en tid tappar Victoria intresset för att regera. ”Hon vill ta hand om barnet som de väntar”, sägs det i Svensk Damtidning, och därför får Daniel ta över som regent och vi får en ny ätt på tronen. Kung Westling I.

Efter en tid i ett svårt politiskt tumult i landet – som följt på finanskrisen och tre års ekonomisk depression- väljer Kung Daniel att gå ut, backad av näringslivet, med ett tydligt och mycket brutalt politiskt program, där det framförallt är välfärden och arbetarrörelsens gamla erövringar som ifrågasätts.

Vansinnigt? Löjlig spekulation? Knappast.

I dagens Sunday Times kan vi läsa genom ett medvetet läckage till media från Jonathan Dimpley, nära vän och rådgivare till prins Charles att denne förbereds för att kunna vinna också ett politiskt ledarskap i landet. Den dag drottning Elisabeth inte längre håller i spiran. Monarkin förvandlas då från att ha varit en vilande politisk cell till ett hårdfört konservativt politiskt ledarskap. Den harmlösa ”sovande” cellen av monarkister briserar. I News Review skriver Dimpley att rådgivarna kring honom skulle se att prins Charles fick en roll som liknar presidentens i exempelvis Tyskland:

Han kommer att ärva en annan värld än den som var hans moders, hävdar han. Eftersom det tjugonde århundradets ideologiska klyftor har minskat, och detta driver dagens politiker till att konkurrera genom att paketera samma produkt, med endast marginella skillnader när det gäller innehållet, blir det omöjligt att se horisonten bortom nästa val. Det finns ett vakum när det gäller ledarskap och prinsen som känner den brittiska befolkningens puls väl skulle då kunna ta en roll, där han bryter monarkins traditionella tystnad genom att gå ut och erbjuda en försäkran om en trygg framtid

Sätt kungahuset i konkurs!

Vår nuvarande kung Carl Gustav har ibland yppat sig om den fina demokratin i kungadömet Brunei och behovet av skyddsjakt på varg. Men med monarkin som system kanske vi snart har en ägare till ett konkursfärdigt lyxgym på tronen – som när som helst kanske försöker skapa sig en tydlig politisk högerprofil.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Läs även andra bloggares åsikter om ,

I pressen: AB1,AB2,AB3,

Välkomna till Socialistiskt Forum

Bästa läsare!

Som ni ser av annonsen nedan är vi på utflykt till Stockholm och därför händer det ingenting med vår blogg under några dagar. Men glöm inte att i vårt arkiv har vi nu lagt ut 260 ”poster” sedan vi tog oss ut på nätet i slutet på april. I denna gömma finns en del som vi hoppas har varit mer än ”dagsverser”. Högst upp på vår startsida hittar du i högerspalten en ruta där du enkelt kan prenumerera på vår blogg och då med en gång få våra nya inlägg till din mejlbox.

Vi hoppas på återseende i nästa vecka. Bor några av er i den kungliga huvudstaden kanske vi träffas på mötet.


Benny & Göte


Den franska vänsterns gamla partier, det hopplöst splittrade Socialistpartiet och det impotenta Kommunistpartiet ses allt mindre som ett verkligt alternativ till högerpresidenten Sarkozy och hans regering.
Medverkande: Göte Kildén, fd facklig aktivist på Volvo i Göteborg och Benny Åsman, skribent i tidningen Internationalen och bosatt i Bryssel, har under många år följt fransk politik och diskuterar förutsättningarna för LCR, ett nytt antikapitalistiskt parti.
Arrangörer: Solidaritet utan Gränser, Veckotidningen Internationalen
Kl 14.30-15.30. Sal: Östermalmsrummet


Läs även andra bloggares åsikter om , ,