LO kan ladda med grovkalibrig tysk ammunition

Posted on 3 Jan 2012 by Göte Kildén

Industriförbunden är klara med sina centrala förhandlingar. Resultatet blev ett genomsnittligt påslag på 2.6 procent/år. Med det nya året väntar nu det som är kvar av LO:s samordning med inte minst Handels och Kommunals alla lågavlönade kvinnor. ”Vi vill ha mer än industrin”, har varit deras budskap. En löneökning med minst 860 kronor per månad plus en jämställdhetspott på minst 100 kronor, understryker Kommunals förhandlare.

Som vanligt avvisar arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting det som egentligen borde ses som blygsamma krav. ”Alldeles för mycket. Inte minst om vi ser till den ekonomiska krisen i Europa”, menar de. Det kan alltså vara en hård drabbning i sikte. Där arbetsgivarna kan hämta sina argument direkt från Anders Borg med hans ständiga predikningar om återhållsamhet.

Gert Wagner. Vakthund för den tyska industrin.

Skäller nu på sina egna.

Sensationellt nog kan LO å sin sida nu ladda med grovkalibrig ammunition från näringslivet i Tyskland. Även där stundar viktiga avtalsförhandlingar och de har inletts med att Gert Wagner, direktör för det mäktiga Tyska institutet för ekonomisk forskning, DIW, avvisat allt prat om sedvanlig återhållsamhet som ren nonsens. DIW är inte vilken institution som helst utan en riktig tungviktare i Europas näringslivskretsar. Grundat redan 1925 är dess 185 fast anställda i Berlin, varav 102 ekonomiska forskare, industrins vakthundar. Satta att skydda den egna vinstutvecklingen.

Han har också tagit många tyska ledande fackliga företrädare på sängen, där dessa somnat in vyssade av alla tidigare godnattsagor om att det endast är låga lönekrav och minskad välfärd som kan ”rädda Europa ut ur krisen”…

Alla nyckeltal i tysk ekonomi,

pekar nu åt fel håll.

Wagner och hans institut menar nämligen att alla ekonomiska nyckeltal i den tyska ekonomin pekar på att den privata konsumtionen måste upp. ”Tyskland kan bara närma sig betalningsbalans genom en starkare inhemsk efterfrågan, vilket skulle medverka till att vi kom ut ur eurokrisen”, menar han. ”Många år av svag tysk löneutveckling har bidragit till eurokrisen”.

”Vi kan kritisera Grekland för att ha levt över sina tillgångar. Men Tyskland har levt under sina. På grund av den ojämna fördelningen mellan egendom och inkomst har den privata konsumtionen fortsatt att vara svag och det lönar sig därför allt mindre att investera här”, heter det i hans sammanfattning över läget.

Inga visdomsord för vår Anders Borg, som bara ser tagelskjortor och mer prygel som frälsningen för Europas löntagare. Men för LO:s förhandlare borde institutets slutsatser vara bästa tänkbara argument. Om de nu ”vill ta fajten” tillsammans med sina medlemmar.

Vilket kan behövas. För i dagarna redovisas de siffror som visar att LO:s 14 fackförbund fortsätter att tappa medlemmar. För 16:e året i rad. Mest minskar organisationsgraden bland de yngre. ”Nästa generation är på väg att förloras”.

Då kan det behövas lite ”fajt”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, avtalsrörelsen, Kommnal, Handels, GWI,

I media: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,AB1,

Julskinkan är slut…

Posted on 31 Dec 2011 by Göte Kildén

Vår julskinka rymde aldrig, men den är slut. Dags för ett nytt år med vår kära gamla mullvad*. Vi får se var den dyker upp i år.

Har vi hälsan ska vi försöka följa den där den tar sig fram.

Gott nytt år!

*Det var Karl Marx som såg revolutionen i skepnad av en mullvad.

Läser för övrigt om ”slussentrotskister” i DN…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, 2012, Nyår,

I media: DN1,GP1,GP2,SVT1,

Gott Nytt År

Posted on 30 Dec 2011 by Benny Åsman

Mina önskningar inför 2012

Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.

Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.

Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.

Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.

Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.

Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.

Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.

Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?

Gott Nytt År till Er alla.

Media:DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,KP,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kapitalism, Nytt År, 2012, Kina, Arbetarklass

Inför 2012

Posted on 23 Dec 2011 by Benny Åsman

Trevlig helg och ett Gott Nytt År

Det har varit ett fantastiskt år. Gamle Lenin sa att ibland känns ett år som decennier, det händer inget, och så plötsligt sker decennier på ett år, allt kastas omkull. Inget exakt citat, men ändå. År 2011 var som ett decennium. I årtionde efter årtionde har reaktionära militärer och despoter regerat i den arabisktalande världen. Så länge att det gav upphov till myten att ”araberna är inte mogna för demokrati”.

På tio månader slogs myten i spillror och de västliga ideologer som skapat myten framstod i blek dager. Fyra diktaturer har störtats av folkliga uppror och fler är på gång. Världshistoria skrevs 2011. Det kommande året lovar att bli minst lika upphetsande. Ska Bachar Assad falla? Vad kan ske i Algeriet och Marocko? Och inte minst – ska rika oljekungar kunna fortsätta att härska med stöd av USA?

För oss på bloggen har det varit ett nöje att skriva om den arabiska våren. I debatten om revolutionen i Libyen har det rått skarpa meningsskiljaktigheter i den radikala vänstern. Förhoppningsvis blir det möjligt att klara ut dem under det kommande året.

Men det är inte bara den arabiska våren som skakat om 2011. Den internationella finanskrisen har gått över i en ekonomisk kris. Våra regeringar har öst pengar över de privata bankerna och tagit över deras skulder. En privat skuld skapad av giriga bankirer har gjorts till en statsskuld och nu skickas räkningen till de arbetande. Vi har efter bästa förmåga följt krisen och informerat om det motstånd som de härskandes ”krispaket” mötts av.

Det är med glädje vi sett att ni läsare blir allt fler och att många av er dagligen besöker vår blogg. Det är den enda stimulans vi behöver för att med energi gå in i det nya året som lovar bli lika spännande som det gångna.

Så med det löftet vill vi tillsammans med Kalles Blues Band önska er en riktigt trevlig helg med vila, god mat och kanske en god bok. Väl mött 2012. Nu tar vi ledigt ett tag om inte något riktigt omskakande sker. För då ryker alla föresatser om bloggvila över helgerna. Politiken väntar inte på att helgerna ska ta slut.

Benny & Göte

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Revolution, Marx, Lenin, Arabiska våren, Libyen, Assad,

Dags för mer tyst diplomati

Posted on 22 Dec 2011 by Göte Kildén

Domen mot Martin Schibbye och Johan Persson är ett försök att fängsla fri journalistik.

Med rätta anklagas Carl Bildt för att ha demonstrerat en provokativ nonchalans i frågan. ”Detta är ett mycket farligt område som man bör hålla sig borta ifrån”, hette det osannolikt nog i den första kommentaren från vår utrikesminister.

Alliansen IAllmänhet‘s photo.

Jens Holm från Vänsterpartiet, liksom Jonas Sjöstedt, vill lyfta frågan till EU-nivå. Vilket är bra – och borde få stöd av Håkan Juholt. Åsa Linderborg säger det som borde vara självklart: ”Avgå, Carl Bildt”. Hon som så många andra understryker dessutom att UD:s ”tysta diplomati” än en gång har visat sig vara oduglig.

I Etiopien har USA tillgång både till hemliga tortyrkammare

och en bas för sina obemannade droner

Ändå, innan Bildt avgår, kan det faktiskt vara dags att pröva ännu en runda – innan den tysta diplomatin tystnar för gott. Bildt borde själv ta ett samtal med USA:s ambassadör i Stockholm Mark Francis Brezezinski. Bakgrunden är givetvis att Sverige för Etiopien är en lilleputt utan större betydelse. Etiopien är en diktatur, där regeringspartiet besätter 99 procent av platserna. Men det är dessutom en av de många diktaturer som har en engagerad ekonomisk, politisk och militär uppbackning från Washington. Diktatorn, president Girma Wolde-Giorgis, är en gunstling i Vita huset och Etiopien ses som ett strategiskt militärt nav i regionen. Så här öppet beskriver USA sin handräckning åt regimen på det egna utrikesministeriets hemsida:

“The Ethiopian National Defense Forces (ENDF) numbers about 200,000 personnel, which makes it one of the largest militaries in Africa. During the 1998-2000 border war with Eritrea, the ENDF mobilized strength reached approximately 350,000. Since the end of the war, some 150,000 soldiers have been demobilized. With the aid of the U.S. and other countries, the ENDF continues a transition from its roots as a guerrilla army to an all-volunteer professional military organization. Training in peacekeeping operations, professional military education, military training management, counterterrorism operations, and military medicine are among the major programs sponsored by the United States. Ethiopia has one peacekeeping contingent in Liberia. In January 2009, Ethiopian peacekeeping troops began deploying in Darfur. In July 2011, Ethiopian peacekeeping troops began to deploy to Sudan as the UN Interim Security Force for Abyei (UNISFA).”

.

I det fängelse där regimen vill spärra in Schibbye och Persson i så många år, där kanske de hamnar inte långt ifrån de fång- och tortyrceller som regimen håller åt CIA. Så kallade ”black sites” eller hemliga fängelser.

Hillary Clinton i livligt samspråk med Etiopiens premiär/utrikesminister

Haile-Mariam Desalegne under ett besök i somras

Vad jag far efter är att det är mer än hög tid av Bildt, efter alla år av lång och trogen tjänst åt amerikanska utrikesdepartementet, att nu kräva en gentjänst, lite diplomatisk handräckning, en ”pay back” när det gäller de båda svenskarnas öde. För om Sverige är en lilleputt så är USA för den etiopiska regimen en verklig jätte, en gigant – och dessutom en godsint sådan.

Prata med Brezezinski, Carl Bildt. Hjälper inte det så ring Hillary direkt!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Martin Schibbye, Johan Persson, Etiopien, Carl Bildt, tyst diplomati

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,SVT1,GP1,GP2,GP3,DN4,SVT2,SVD4,

SVD5,SVD6,DN5,DN6,AB2,GP1,SVT3,SVT4,

Slutkört för SAAB?

Posted on 21 Dec 2011 by Göte Kildén

Det är åtta månader sedan arbetarna vid SAAB gick hem från sitt senaste skift.

Kommer de någonsin tillbaka?

Är det slutkört för SAAB? Av många ett älskat varumärke som fått fem stjärnor i viktiga krocktester och varit pionjärer inom många andra teknikområden, som aerodynamik och turbo. Men konkursen är en smäll, en svår frontalkrock där det blir svårt att samla ihop delar så att det räcker för att åter komma upp på banan.

Näriga köpare finns redan till de maskiner och patent som blir kvar i konkursboet. De hoppas på ”en mellandagsrea” där de begärligt kan slita åt sig vad GM dumpat. Vid brinken ut mot Göta älv har det byggts bilar sedan 1949. Ska det bara bli kvar industriell slum och rivningstomter? Skjul och urblåsta verkstäder och kontor. Kanske värmestugor för nästa ungdomsgeneration? Redan i dag har Trollhättan länets högsta arbetslöshet med 14.2 procent. Eller kanske billiga bakgrundsmiljöer, kulisser och rekvisita för närbelägna Film i Väst.

I närtid är det givetvis amerikanska GM som är ansvarigt för det som skett. Efter den egna konkursen under finanskrisen – gjorde man sig av med varumärken som Pontiac, Hummer – och SAAB. Samtidigt intensifierades den egna storsatsningen i Kina med Chevrolet och Buick som flaggskepp och med bilar av lågprismärket Baojun som kanonbåtar.

.

Den kinesiska marknaden är så viktig att den

senaste ”Chevan”, Malibu, premiärvisades i Shanghai.

GM, världens största bilproducent, med i dag absurt nog det amerikanska bilfacket UAW som en av de viktigaste ägarna, ökade år 2010 försäljningen med 28.8 procent och hade då sålt 2.351 610 bilar i Kina. Den globala jätten vill inte se en uppstickare i det som är ”Den nya världen” för världens biltillverkare utan blockerar därför logiskt nog med hjälp av sina åtråvärda licensavtal det kinesiska Youngman´s köp av SAAB. Varför skulle det frivilligt hjälpa fram ännu en konkurrent till en position på en redan stenhård marknad? Syftet med GM:s verksamhet är inte välgörenhet eller samhällstjänst utan att maximera vinsterna åt sina ägare. Det är inte bara Carema`s riskkapitalister som hänsynslöst jagar profiter utan en gnutta av medkänsla eller social omtanke.

Av taktiska skäl skyller Victor Muller konkursen på rekonstruktören Guy Lofalk. Andra har bara haft spy, spott och spe till övers för Muller själv. ”En skojare i armkrok med en rysk gangster”, brukar det heta. Som om detta inte skulle vara det naturliga när uppkomlingar tar sig upp och hävdar revir i det kapitalistiska marknadssystemet…

”Det enda bra med SAAB har varit bilarna”, har det sagts när börsanalytikerna värderat företaget. Med decennier av pyttesmå volymer och dålig aktieutdelning har den lilla biltillverkaren i Trollhättan aldrig varit deras favorit. Själv växte jag upp på Hisingen några stenkast från Volvos verkstäder i Lundbyverken. Bilarna hade fortfarande registreringsskyltar med länsbokstäver. A var givetvis Stockholm. Göteborg hade tilldelats ett O och Trollhättans Västergötland skyltades med ett P. Som kavata grabbar kallade vi alla bilar med P-skylt för ”P-bönder” och flinade glatt när de inte klarade av ”storstadens” filbyten. I logik med detta var omdömet om SAAB bara ett överlägset ”jäkla P-bil”. ”Volvos tafatta kusin från landet”,

Wallenbergs maktsfär insåg tidigt, med den snabba globaliseringen av personbilsproduktionen under 1970- och 80-talen, att det oavsett all genial teknik i världen var utsiktslöst att försöka komma i kapp de stora konkurrenterna. Deras väldiga försprång i kraft av sina stora volymer i kombination med den blygsamma svenska hemmamarknaden och för klent eget kapital gjorde detta till en alltför vansklig utmaning och 1990 såldes därför personbilsdivisionen till amerikanarna. 2008 var det dags att helt avveckla fordonsindustrin och den tyska familjen Porsche och deras Wolkswagen kunde köpa på sig lastvagnsdelen, Scania. Även den civila flygplansproduktionen ratades. Kvar blev bara den produktion av stridsflyg där vi skattebetalare år efter år garanterar wallenbergarnas profiter, samt en del lönsamma biprodukter som robotar, fjärrstyrda militärfordon, säkerhetssystem för kärnkraftverk m fl.

Stridsflygplanen och andra militära biprodukter är det enda som är kvar

Bakgrunden till SAAB:s utdragna dödskamp är inte personliga skavanker eller tillkortakommanden hos den ena eller andra ägaren. Dessa har vare sig varit gudar eller jävlar utan helt normala kapitalister. Vinstmaximering, på kort eller lång sikt, oavsett om den egna verksamheten är till nytta eller inte. Varje ny ”tigerekonomi” har sina predatorer. Liksom sina bytesdjur…

Vid GM:s beslut att göra sig kvitt SAAB för två år sedan var Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson helt kallsinniga till varje idé om statliga insatser. I deras värld fanns bara kapitalägare och vinster. ”Vi ska komma ihåg att SAAB är ett amerikanskt företag”, underströk statsministern och ryckte likgiltigt på axlarna när han i TV fick frågan om den tänkbara konkursen. Varför skulle hans regering gå in med pengar där hans uppdragsgivare Wallenberg valt att gå ur? Bättre att fortsätta med subventionerna av stridsflygplanet JAS Gripen. Att det verkligt värdefulla i Trollhättan skulle förstöras, alltså den industriella infrastrukturen tillsammans med människors kunskaper och erfarenheter, det var inget bekymmer för regeringen.

Efter måndagens beslut om konkurs uppträder regeringens nya ansvariga, näringsminister Annie Lööf och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, lite mer sorgesamt och med ett sken av mer empati. De flyger ner till Trollhättan för att ”lyssna” deltagande till vad alla parter runt SAAB:s dödsbädd har att säga. Likt själavårdare.

På väg hem efter sista skiftet.

”Arbetsförmedlingen har de pengar som behövs…”

Men i sak är deras enda besked ”Arbetsförmedlingen har de pengar som den behöver”. ”Det finns mer resurser om det behövs”.

För SAAB:s alla arbetare och tjänstemän är detta ren nonsens. De behöver inte en regering som ”lyssnar” utan en regering som regerar. Ministrar som leder.

I går skrev moderata Corren i sin ledare att det som sker inte är någonting annat än den fria marknadens ”kreativa förstörelse”. Kollegan, den än mer mörkblå, Wermlandstidningen menade att hela förloppet har varit bisarrt. Nu kan de anställda ”äntligen få ett avslut och se sig om efter andra jobb”. Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vi ser inte till vare sig den ena eller andra kapitalgruppens väl eller ve utan utgår ifrån vad som är bra och nyttigt för både de anställda och samhället i stort. Inte minst blir det viktigt att då svara på den brännande frågan om det behövs en svensk personbilsproduktion eller inte. Behöver Norden och norra Europa en fordonsproduktion där de människor och de resurser som redan finns kommer till nytta? Malmen, stålet, plåten, maskintillverkningen, utvecklings- och produktionsanläggningarna tillsammans med kunskaperna hos tiotusentals människor är väldiga tillgångar. Ska allt detta bli till arbetslöshet och skitiga ödetomter bara för att giriga människor inte hittar tillräcklig lönsamhet med den nuvarande produktionsordningen?

Massbilismen har sett sina bästa dagar…

Naturligtvis inte. För det första måste den medvetna avindustrialiseringen av Väst-Europa stoppas. I en förnuftig världsordning tillverkar vare sig turkar, koreaner och eller kineser våra datorer, kylskåp och bilar. De skapar i stället sin egen välfärd. Ur en mängd aspekter är det ur miljösynpunkt vansinne att transportera industriprodukter fram och tillbaka runt jordklotet. Massbilismen har sett sina bästa dagar i våra storstadsregioner och måste till största delen ersättas med en förstklassig och gratis kollektivtrafik. Men även om vi på en generation halverar antalet personbilar i norra Europa. Genom en gigantisk satsning på förstklassisk kollektivtrafik. För Sveriges del med en nertrappning från 400 000 bilar/år till 200 000 bilar/år. Även då skulle vi behöva en personbil, en robust familjebil för långa avstånd, nordiskt klimat och för nordiska vägar. Koldioxidfria bilar. Eller halvhybrider. Med en plattform som fungerar också för taxi; hantverksbilar och ambulanser mm.

Ur resurssynpunkt. Ur miljösynpunkt. Utifrån allt vett och förnuft skulle en sådan personbilsproduktion kunna vara en del i en krisplan för löntagarnas Europa. En plan där den demokratiska socialismens alla enorma synergieffekter skulle kunna samordnas och samverka. Trollhättan är inte unikt. I land efter land i vår del av världen plågas bilindustrin av överproduktion. En socialisering av SAAB där företaget och de anställda befrias från sina ägare och får utveckla sin egen kreativitet med målet om en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.

Många har kommenterat de år som gått med att förlöjliga SAAB:s naiva tjänstemän och arbetare som hyllat Victor Muller i stället för att lita till den kollektiva styrkan i de egna fackföreningarna. Men har de verkligen varit så naiva? För vem skulle de annars ha hoppats på? Mona Sahlin eller Håkan Juholt? Lars Ohly eller Jonas Sjöstedt? Knappast. För ingen av dem har ens skissat på ett trovärdigt socialistiskt alternativ till dagens konkurs. Att ens prata om att staten eller samhället skulle ta över, och ifrågasätta nyliberalismens maktordning, tycks för dem vara som att lägga handen på en het kokplatta. Ett statligt ägande kan möjligtvis vara ett mycket hastigt ingrepp, där vi får betala alla skulder. Ingenting mer. Med en sådan inställning från den traditionella arbetarrörelsen i Sverige är SAAB:s anställda verkligen inte naiva – utan i stället synnerligen kloka. Man biter inte den hand som kommer med föda. Om än bara för två år. Likt regeringen är det från (s) och (v) bara omskolning, utbildning och omskolning som predikas. Under en tid blir det att leva på en anorektisk A-kassa, som blivit ”en omställningsförsäkring”, sedan blir det bara Fas 3 som gäller.

Göran Greider är en ständigt lika eldig och fängslande företrädare för en möjlig socialdemokratisk vänster. I gårdagens Aftonbladet skrev han att vi kan vara i färd med att ta farväl av ”nyliberalismens välfärdsfientliga experiment” och hoppades på: ” Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner. Det och inget annat kan besegra nyliberalismen.”

Det är bara att hålla med. Men samtidigt måste denna rörelse bäras fram av ett begripligt politiskt alternativ. Annars försvinner energin snabbt från varje aktivitet. Hur blygsam den än är. Greider eller en Suhonen utelämnar för det mesta politiken. I Greiders egen Dalademokraten där han är chefredaktör kunde vi i går i stället, på ledarplats, läsa att:

.

”Kanske hade Saabs väg kunnat bli en annan. Med en karismatisk ledare av Steve Jobs typ några år in på 80-talet hade företaget kunnat få en bättre säljeffekt av personbilsturbon och annat. Saab hade kunnat bli lönsamt. De många intellektuella, i främst USA, som hade den udda bilen Saab hade då kunnat behållas som köpare. De hade kunnat betala det pris en sådan bil betingat.
Men Saabs era som svensk folklig bil var på väg att gå över redan någon gång på 80-talet. Att vara sådan kräver stor volym med låg vinst per bil vilket är svårt att uppnå.”

.

Vad är detta annat än fullständig uppgivenhet inför nyliberalismen? Endera lyxbilar, med en Steve Jobs eller en Victor Muller på 80-talet, tänkta att köras av amerikanska intellektuella, eller en bil som alla andra med väldiga volymer – och – låga löner som vi aldrig ska acceptera.

.

.

Konceptbilen 0-X Air slog an tanken med

lyx som en väg ur krisen. Foto: Jonas Fröberg.

Varför inte börja berätta om hur arbetarrörelsen kan börja bryta med nyliberalismen? Varför inte se till att alla möjliga möten, aktioner och demonstrationer handlar om vårt eget program?

Vi ska inte lägga våra händer på en het kokplatta. Vi ska ta hand om hela spisen och helt enkelt bli kockar i eget kök.

Märkvärdigare – eller svårare – än så är det inte.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, GM, SAAB, GM, Trollhättan, Annie Lööf,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,SVT1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,SVD4,GP6,SVD5,GP7,SVD6,DN3,

DN4,DN5,GP8,GP9,SVT2 GP10,GP11,DN6,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,

Egyptens verkliga kontrarevolution

Posted on 20 Dec 2011 by Benny Åsman

Egyptens revolutionärer i motvind

-Det är en kontrarevolution. Det finns en systematisk plan för att hindra en fredlig demokratiseringsprocess.

Nej, det är inte ett uttalande av en förkämpe för ett fritt och demokratiskt Egypten som talar. Det är vad general Adel Emara, vice försvarsminister och medlem i det nationella armérådet, sa vid en presskonferens i måndags.

-Vi bara försvarar revolutionen mot sabotörer som styrs från utlandet, ville generalen påskina i ett makabert försvar av det extremt brutala tillslaget mot tältlägret på Tahrirtorget och de efterföljande demonstrationerna utanför regeringsbyggnader i närheten av torget.

Tusentals ungdomar riskerar sina liv i kampen mot militärens repression.

Det är en modern dramatisering av sagan om Vargen och Rödluvan vi är vittne till. Den verkliga kontrarevolutionen klär sig i revolutionens dräkt och hoppas kunna sluka de ungdomliga revolutionärerna och stoppa arbetarnas strejker och självständiga organisering i fria fackföreningar.

Tiden då de aktiva på Tahrirtorget hade förhoppningar om att militären stod på revolutionens sida är definitivt över. Kontrarevolutionen kommer inte från mörka okända krafters sida, inte heller från det muslimska brödraskapets sida utan från de militärer som i desperation gjorde sig av med Mubarak i syfte att rädda vad som räddas kunde av deras makt och inflytande.

Att militären nu mer öppet slår mot alla demokratiska och revolutionära krafter visar att arméledningen anser att risken för uppror i kasernerna och ordervägran på gatorna är minimal. Den kanske bedrar sig grovt.

Misshandeln av den unga kvinnan haar chockat de flesta i Egypten.

Den drar sig inte ens för att inför omvärlden visa upp sitt mest brutala ansikte och låter alla veta att aktivister torteras och misshandlas godtyckligt. Vad som skedde i hemlighet i inrikesministeriets källare och fängelsehålor under Mubaraks diktatur tror sig militären nu kunna bedriva inför öppen ridå mot de som kräver att revolutionens mål genomförs.

Det är en farlig balansgång för generalerna. Det bevisar uppståndelsen efter den brutala behandlingen av den unga kvinnan som halvnaken släpades i håret medan en soldat sparkade henne i magen. Det är bilder som chockar även de konservativa krafter i landet som nu anser att ”nog är nog’ och tycker att ordning och säkerhet är viktigare än fortsatt demokratisering av samhället. I går samlades tusentals kvinnor och män i protest mot det speciella förtryck mot kvinnor som militärens kravallstyrkor och betalda huliganer ägnar sig åt.

Det står nu helt klart att SCAF, det militära rådet, inte tänker släppa ifrån sig makten till ett valt parlament och en regering utsedd av detsamma. Det handlar inte bara om att behålla kontrollen över den politiska processen utan kanske lika mycket om att behålla generalernas position vid de ekonomiska köttgrytorna. Inte mindre än 20 procent av landets industriella och finansiella företag konrolleras av militära höjdare. Det förklarar också militärens aggressiva agerande mot strejkande arbetare och att militärrådet inte respekterar beslutet att upplösa den officiella fackföreningen och rätten för de anställda att bilda fria fackföreningar. Strejker har olagligförklarats och strejkande arbetare angripits av militär och huliganer.

I dag tisdag protesterade många kvinnor tillsammans med män mot militärens brutalitet.

Innebär de senaste veckornas utveckling att kontrarevolutionen går mot en seger? Det är säkert en förhastad slutsats. Sedan upprorets start i januari har framgångar följts av bakslag och nya framgångar i sin tur. Kraftmätningen är ännu igång och ingen kan i dag förutsäga hur slutresultatet kommer att se ut.

Generalerna kan inte återupprätta en ren militärdiktatur utan att förlora all legitimitet både inom landet och internationellt. Dess plan på en allians med det muslimska broderskapet baserat på en stor majoritet i parlamentet och en lydig regering verkar också hänga i luften. Brödraskapet riskerar att förlora inflytande till salafisterna om de går in i en alltför intim allians med generalerna. Just nu verkar brödraskapets ledning tveka inför vilken strategi de ska följa. Många av deras yngre medlemmar har deltagit aktivt i nästan alla mobiliseringar mot förtrycket och kontrarevolutionens försök att vrida klockan tillbaka. Vid ett alltför gemytligt samarbete med militärrådet kan de helt tappa greppet över stora grupper de har ideologisk kontroll över.

Media: DN1,SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Militär, Revolution

”En spännande resa bakom finansvärldens glittrande fasader”

Posted on 16 Dec 2011 by Göte Kildén

Med en lika informativ som braskande löpsedel om att det är ”Bankerna som styr politiken” hade Socialistiska Partiets avdelning i Göteborg i går kallat till ett föredrag på Allégården i Göteborg med den oppositionelle ekonomen Sten Ljunggren, vilken till vardags undervisar vid Uppsala universitet och som bland annat har skrivit ”Den nya ekonomihandboken” tillsammans med Johan Ehrenberg. En handbok som blivit många socialisters egen katekes. Mötet var välbesökt och vi var ett sextiotal som blev väl guidade under den spännande resan bakom kulisserna till finansvärldens glittrande fasader.

Kvällens moderator Håkan Sundberg,

tillsammans med ekonomen Sten Ljunggren

Lars Henriksson, bilarbetare från Geely`s Volvo Personvagnar ute på Hisingen, välkänd kritiker av massbilismen och författare till boken ”Slutkört”, kompletterade Ljunggrens genomgång med att betona vikten av organisation. ”Motståndaren är välorganiserad” som gruvarbetarna lärde oss som var unga under sin långa strejk för 42 år sedan, underströk han. En sanning som är än mer giltig i dag. Vi måste aktivera oss i sociala rörelser. Samt inte minst, bli medlem i Socialistiska Partiet.

Lars Henriksson, bilarbetare och socialist,

betonande vikten av att vi organiserar oss

För de som är intresserade kommer, efter julstök och nyårsfirande, en diskussionscirkel att arrangeras med ”Den nya ekonomihandboken” som utgångspunkt.

Håkan Sundberg, välkänd från Attac i Göteborg, var en trivsam och kvick moderator i den långa diskussionsrunda som avslutade kvällen.

Den fina och glada stämning och alla goda idéer som också deltog på mötet kanske sitter i väggarna. Som tonåring minns jag alla underbara böcker som fanns på hyllorna i det som då var Dicksonska folkbiblioteket/Stadsbiblioteket. Jag brukade skolka från skolan och tog spårvagnen hit från Hisingen för att få läsa i lugn och ro. Som något äldre var jag med 1972 och ockuperade det som nu hade blivit Nordens första allaktivitetshus. ”Occupy Hagahuset”, skulle det ha fått heta i dag. Socialdemokraterna i kommunstyret ville då, 1972, till varje pris stänga denna nya mötesplats. Fortfarande minns jag inledningen till ett av våra flygblad från den tiden: ”Kamrater, använd cayennepeppar mot klasspolisens galna hundar”…

Då som nu var det de galna bankerna och deras politiker som styrde världen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Spekulationsbomben, Sten Ljunggren, Lars Henriksson, Håkan Sundberg,

Häxmästarens giftiga brygd

Posted on 15 Dec 2011 by Göte Kildén

Så många veckor har inte flytt sedan den giriga bankvärldens eget husorgan, Financial Times, korade vår Anders Borg till Europas bästa finansminister. I sin motivering menade tidningen att han är ”häxmästare bakom en av Europas bäst presterande ekonomier” … tack vare … ”en stark uppbackning för en ansvarsfull ekonomisk politik”.

Utmärkelsen var givetvis också en politisk handling. Med denna ville tidningen slå ett slag för mer åtstramning, mer budgetsanering och mer nedskärningar i våra ekonomier. Den ”ansvarsfulla” ekonomiska politik som nu iscensätts i många europeiska stater. Med en samtidig och långvarig recession som sin naturliga efterbörd.

I Sverige vet vi – som har hågkomster från 1990-talet – att Borg inte har blandat till sin giftiga brygd på egen hand. Receptet har han ärvt från Göran Persson som tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under dessa år svarade för de nedskärningar i ekonomin, som alltsedan dess efterlämnat ett stort sediment av strukturell massarbetslöshet. Framförallt många av landets unga människor saknar inte bara egna bostäder utan också egna jobb. Inkomstklyftan i Sverige har vidgats under snart trettio år.

Nu kommer de gamla arbetslöshetssiffrorna att överlagras av nya. Hyckleriet om regeringens ”arbetslinje” blir uppenbar när siffrorna om nya stora varsel stiger snabbt. Dubbelt så många unga förvisas för gott till en usel tillvaro som förtidspensionärer. De trampas för alltid ner i samhällets dyiga bottnar. Fler människor än tidigare tvingas också att söka socialbidrag.

I dagens Aftonbladet varnar ledaren för det som sker och ger samtidigt sina råd för framtiden:

Europa skakar, arbetslösheten växer och regeringen måste handla.

När industrin bromsar följer den privata tjänstesektorn efter.

Till sist drabbas också offentlig service när skatteinkomsterna sjunker.

Dit är det ännu långt, men problemen på arbetsmarknaden syns ändå tydligt i Arbetsförmedlingens senaste rapport.

Sverige behöver en tilläggsbudget där allt fokus ligger på att höja sysselsättningen och hålla fart i ekonomin. En del förslag skulle Anders Borg kunna hämta hos oppositionen, som större utbildningssatsningar och en fungerande a-kassa.

Men räcker detta? Är det nog med en liten ”tilläggsbudget”? Är det denna vision, som gör att en svårt skadeskjuten opposition åter kan få luft under vingarna? Små, tillfälliga plåster på redan stora, variga sårytor och ingen politik alls för en fullt möjlig genomklappning av den svenska exportindustrin.

Den liberala borgerlighetens moderna parti, Miljöpartiet, rustar sig inför krisen med att göra sig av med vänsterns och sitt gamla krav på sex timmars arbetsdag. I spetsen för detta går Gustav Fridolin. Han har tvättat av sig ungdomsradikalismen, satt på sig kostym, med det obligatoriska tillbehöret slips och går in i medelåldern med att i riksdagen ha blivit ansvarig för maskrosornas industripolitik. Sin bok om ”Blåsta: nedskärningsåren som kostade en generation” har han lagt åt sidan. ”Vi lever i en ny tid och måste då ompröva våra krav”, heter det nu. Det är bara att hoppas att partiets medlemmar i en revolt omprövar honom som sitt språkrör.

Socialdemokratin för sin del är på väg ner i opinionsinstitutens källare. Men när inte Göran Perssons lärjungar sliter hårtestarna av varandra letar de trots allt förtvivlat efter ”rörelsens starka berättelse om framtiden”. Är det inte hög tid att sätta denna på pränt? Åtminstone för de medlemmar som uppfattar sig själva som partiets vänster. Partikongressen 2013 vore ett utmärkt tillfälle.

För mer utbildning i all ära, men är det inte nödvändigt att se till att det finns bra jobb när utbildningen väl är klar? Att kunna jobba med det ”goda arbetet”, som så många är överens om att vi ska satsa på, stora investeringar i uthålliga energikällor, en gigantisk satsning på en bra kollektivtrafik, ”miljörenoveringar” av hus och industrier samt en kraftig ökad personaltäthet inom omsorg, skola och vård. Sak samma med A-kassan. Den ingår i den fackliga rörelsens centrala nervsystem och ska självklart vara 90 procent av förlorad lön. Men ska vi inte arbeta för ett samhälle utan A-kassa? En gemenskap där alla har möjlighet att arbeta med meningsfulla arbeten?

Sanningen är givetvis att de ”goda berättelserna” uteblir därför att de kräver en politisk strid, en uppgörelse med bankväldet. Ska framtiden inte mörkläggas av ekonomisk depression måste finanskapitalet helt enkelt fråntas styret över samhällets viktigaste flöden av krediter. Fåtalsväldet ersättas med folkvälde, som det hette förr. Annars blir all oppositionspolitik som en barkbit på ett stormigt hav.

En bra gemensam välfärd förutsätter ett gemensamt ägande av bankväsendet.

Enklare, eller svårare än så, är det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Borg, varsel, Gustav Fridolin, Göran Persson

I media: AB1,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,GP1,SVT1,SVD6,SVT2,SVD7,AB2,SVD8,

DN4,GP2,

Bloggare: RödaMalmö,

Bankerna styr politiken

Posted on 14 Dec 2011 by Göte Kildén

.

Offentligt möte i Göteborg:

.

I åratal har vi fått höra av politiker, ekonomer och ”experter” att det inte finns några alternativ till att föra den politik som ”marknaden” kräver. Resultatet är enorma vinstökningar, nedskärningar i välfärden och en uppblåst finanssektor som vi tappat kontrollen över. Nu gungar hela världsekonomin på grund av detta, jobb och välfärd hotas överallt för att de banker som ligger bakom krisen återigen ska räddas med våra pengar.

.

Ekonomen Sten Ljunggren har i många år gått mot strömmen och visat att samhället aldrig varit så rikt som idag och att de beslut som förorsakat dagens kris är medvetna beslut från regeringar – borgerliga såväl som socialdemokratiska – som valt att gå i bankernas och storföretagens ledband.

Inför den djupa kris som redan brutit ut i Europa är det hög tid för en annan politik! En politik som utgår från våra behov av trygga jobb och försvar av vår välfärd och livsmiljö. Som använder samhällets resurser till detta istället för att slösa bort dem på riskkapitalister och spekulanter.

Det krävs också en arbetarrörelse värd namnet, som slutar föra en borgerlig politik och inte styrs av människor som lever som överklassen.

Kom och delta i diskussionen om hur vi ska göra detta möjligt! I paneldiskussionen ingår även Christer Lindsjö och Lars Henriksson, fackligt aktiva Volvo-arbetare, som talar mer specifikt om hur motståndet kan organiseras.