.

Efter gårdagens blogg om Lars Ohlys och Vänsterpartiets syn på föräldrarförsäkringen fick jag två kommentarer med flera viktiga frågeställningar. Eftersom dessa och debatten i stort är viktiga väljer jag att lyfta upp dessa och mitt svar till en blogg. De av bloggens läsare som inte är intresserade av ämnet eller inte hinner att läsa så mycket text får hoppa över denna post:

.

Kommentar från Kristina:

Fast nu tycker jag du missar lite på målet Göte. De flesta är hemma längre med sina barn än 6-7 månader. Delar föräldrar föräldrapennignen rätt av båda två har de 240 dagar var, dvs 8 månader. Du har inte räknat med lägstanivådagarna när du skriver 6-7 månader. Dessutom tar många ut färre än alla dagar i veckan och kan därmed vara hemma ännu längre. Visst finns det ekonomiska argument, att fattiga familjer inte skulle ha råd att ta ut lägstanivådagarna eller färre dagar i veckan, men 6,5 månader är ett absolut minimun och de flesta är hemma längre.Oavsett vilket så är det få barn som helammas efter ett halvår och inte klarar av att äta annan mat när mamma är på jobbet. Så egentligen är ”problemet” med bröstpump ett icke-problem. I alla fall i relation till de konsekvenser det ojämlika uttaget av föräldrapenningen får för kvinnor, inte minst på arbetsmarknaden.

Det är heller ingen som tvingar en mamma till jobbet efter 6,5 månader, föräldraförsäkringen är en rättighet och ingen skyldighet (här argumenterar jag mest mot konservativa debattörers argument).

Jag håller dock med om att föräldraförsäkringen borde utökas och förändras så att den inte slår ekonomiskt mot arbetarklassfamiljer vid en individualisering.

”Egentligen handlar debatten om en kvinnas möjlighet till fysisk närhet med sitt barn. Inte i första hand om det näringsinnehåll som barnet måste ha.”

Här är du faktiskt ute och flummar. Det går nämligen inte att tolka dig annorlunda än att en bebis och dess mamma skulle må bättre av att krama varandra än vad en bebis och dess pappa gör. Då är du ute på djupt vatten. Ta gärna fram den forskning som kan bevisa detta. Jag har varit i debatten förr och mina motståndare har aldrig lyckats konkretisera detta på förfrågan, det handlar helt enkelt om tyckande att mammor trots allt är lite bättre lämpade att ta hand om (och krama) spädbarn.

Du gör kvinnor en björntjänst genom att sprida ogenomtänkta föreställningar om kvinnligt och manligt som argument mot en individualiserad föräldraförsäkring. En individualisering är mycket bra (orkar inte dra alla argument nu) och bör istället genomföras tillsammans med andra reformer i föräldraförsäkringen som säkrar en god inkomst för fattiga familjer. Annars blir bara resultatet att du offrar kvinnan för klassen och det kan jag absolut inte acceptera.

Argumentet att staten inte ska lägga sig i är ohållbart i denna fråga för en socialist som är förmögen att analysera strukturella samhällsförhållanden. Det finns stora strukturella vinster med en individualisering.

Här kommer argument för:

- Det skulle bli lika ”riskabelt” att anställa en man och en kvinna vilket skulle motverka diskriminering av barnafödande kvinnor på arbetsmarknaden, vilket idag är ett återkommande problem.

- Forskning visar att de föräldrar som delar lika från när barnet är litet fortsätter göra det under lång tid framöver ang ex hushållsarbete och tvärtom, de gånger kvinnor stannar hemma mycket längre än männen cementeras en ojämlik fördelning av hushållsarbetet och ansvaret över barnen för lång tid.

- Föräldraförsäkringen ska ses som en möjlighet och skattepengar ska inte gå till att uppmuntra ej jämställda (samhälls)förhållanden, vilket de enligt all statistik gör idag. Att just föräldraförsäkringen, till skillnad från andra förmåner, inte är individualiserad är unikt. Det beror sannolikt på att det är djupt förankrat i samhället att kvinnor anses vara bäst lämpade att ta hand om barn.

- Tror rent allmänt det skulle vara bra för många män att vara hemma med barnen och att barnen skulle må bättre av båda (alla) sina föräldrar.

- Eftersläpningseffekter för kvinnor, ex mindre pension, lägre lön pga föräldraledighet och liknande skulle minska.

Samtidigt som vi driver kravet för en individualisering bör vi även höja golvet i föräldraförsäkringen. Den som inte uppfyller kraven för sjukpenninggrundande inkomst får idag bara ca 5000 kr före skatt i föräldrapenning, vilket är helt orimligt lågt.

Det bör även finnas någon form av utjämningseffekt så att det inte slår ekonomiskt mot familjen om föräldrarna har väldigt olika hög inkomst. Det ekonomiska argumentet brukar dock överdrivas i debatten. De som räknar på den faktiska skillnaden mellan föräldern med hög och låg inkomst brukar finna att skillnaden inte är så stor som debattens vågor. Detta visade en handläggare på Försäkringskassan mig med konkreta exempel när jag var på deras utbildning häromveckan.

Arbeta för att förbättra kvinnors arbetsförhållanden generellt. En individualiserad föräldraförsäkring är dock förmodligen en förbättring i sig som jag visat ovan vilken gör att kraven ska föras parallellt, inte först det ena och sen det andra.

Det krävs alltså en politik som utgår från flera olika aspekter samtidigt, inte minst arbetarklassens kvinnor, men som inte cementerar något som får så stora negativa effekter för jämställdheten som ett bevarande av status quo i frågan om föräldraförsäkringen.

Bara för att det finns nackdelar med en individualisering betyder inte det att fördelarna överväger. Allting har baksidor men debatten tenderar att bara handla om nackdelarna vilket gör hela diskussionen oärlig eftersom detta används som argument mot förändring.

Så för att tala ur skägget- jag är för tvång i denna fråga med tanke på att de positiva effekterna väger över. Frågan om vem som tar hand om barnen är fundamental att lösa för att komma till rätta med samhällets jämställdhetsproblematik.

.

Kommentar från Kerstin:

Hrm,
kvinnan ha bestämmanderätt? Nu måste jag protestera. Det är nog inte det det handlar om för det mesta utan om att pappa tjänar mer och då blir det mamma som får stanna hemma – idag som förr. Och pappa tjänar mer bl.a. för att han inte stannar hemma med barnen.

.

Mitt svar:

Kristina väljer att hissa stormsegel:

Jag håller med om det mesta som Kristina och Kerstin skriver. Det handlar om en reell konflikt. Eller snarare flera konflikter.

”Argumentet att staten inte ska lägga sig i är ohållbart i denna fråga för en socialist som är förmögen att analysera strukturella samhällsförhållanden. Det finns stora strukturella vinster med en individualisering…  Så för att tala ur skägget – jag är för tvång i denna fråga med tanke på att de positiva effekterna väger över. Frågan om vem som tar hand om barnen är fundamental att lösa för att komma till rätta med samhällets jämställdhetsproblematik.”

Nåväl. Jag är socialist och tror mig om att till en del kunna ”analysera strukturella samhällsförhållanden”. Det är därför jag ser att det här handlar om en verklig konflikt. För mig handlar det om var man drar gränsen. I dag finns det 60 dagars ”pappaledighet” som inte kan tas över av mamman. Ett statligt tvång som jag bejakar. Det har massor med positiva effekter. Inte minst tvingar det många män att lära sig att ta ansvar för blöjbyten, sagostunder, matlagning och disk mm.

Ytterligare individualisering, ”tvångskvotering”, måste ske genom en utökad föräldrarförsäkring. Skälet till att inte Lars Ohly och med honom Vänsterpartiet driver denna fråga är att man lagt sig på rygg för SAP:s och MP:s krav på budgetdisciplin. I stället väljer man en att rulla tillbaka den reform som redan finns. En kontrareform.

Detta därför att jag är för kvinnans bestämmanderätt under den första spädbarnstiden. Kristina menar då att denna ståndpunkt bara kan tolkas som ”flum”:

”Här är du faktiskt ute och flummar. Det går nämligen inte att tolka dig annorlunda än att en bebis och dess mamma skulle må bättre av att krama varandra än vad en bebis och dess pappa gör. Då är du ute på djupt vatten. Ta gärna fram den forskning som kan bevisa detta. Jag har varit i debatten förr och mina motståndare har aldrig lyckats konkretisera detta på förfrågan, det handlar helt enkelt om tyckande att mammor trots allt är lite bättre lämpade att ta hand om (och krama) spädbarn.”

Nej, Kristina. Min inställning har ingenting att göra med vilket kön som är bäst spädbarnskramare. För en kvinna är en graviditet och en förlossning en fysisk och mental revolution. Jag lutar mig inte heller åt särskilt mycket forskning. Det är mest mina egna erfarenheter med fyra barn och tre döttrar som fått egna barn, samt umgänge och diskussioner med andra kvinnor som blivit mammor, som ligger till grund för vad jag tycker. För mig är detta den gränsdragning som våra politiska val handlar om. Inte om vem som kramar bäst. Kvinnans bestämmanderätt över en stor del av föräldrarförsäkringen är för mig, till en del, en form av demokratisk ”efterbörd” till hennes graviditet och förlossning. En rätt att själv kunna avgöra hur mycket tid man behöver för att komma in i normala gängor. Min åsikt bottnar inte främst i analysen av våra ”strukturella samhällsförhållanden”.

När det däremot gäller diskussionen om hur dessa förhållanden diskriminerar kvinnan, menar jag att frågan om rätten till vård av sjukt barn är ett större hinder än den befintliga föräldrarförsäkringen. För arbetsgivarna är det inte så svårt att lång tid i förväg planera för en längre föräldrarledighet. Ledighet för vård av sjukt barn kan däremot tas ut spontant, utan karensdag. Ett förhållande som i sak är svårt och dyrt att svara på . Arbetsgivarna vet sedan att det som regel är kvinnan som tar de flesta av dessa lediga dagar för vård av sjukt barn och har därför en inbyggd spärr mot att anställa kvinnor med ett eller flera småbarn. Inget parti har trots detta rest ett krav på att vårdnadshavarna ska varva detta ansvar. Förmodligen därför att de flesta människor inser att det inte går att lagstiftningsvägen planera för hur vårdnadshavare till småbarn i detalj ska hantera sin vardag.

Till sist en fråga:

Hur ställer sig du, Kristina, till frågan om Jan Björklunds och sverigedemokraternas krav på burkaförbud? Vi vet bägge två att de är ute och fiskar i ett grumligt vatten. Men i sak är för mig varje form av slöja i sista hand ett uttryck för ett patriarkalt förtryck. Även om det motiveras med religiösa förtecken. ”Skyddet av kvinnan” har sin bakgrund i jordbrukssamhället. Egentligen handlar det om att en familj eller klan skyddar sin mark, sina landområden.

De kvinnor i Sverige som väljer att bära slöjor har uppenbart svårt att ta sig ut på den svenska arbetsmarknaden. Framförallt det fåtal som tvingats att bära burka har ingen chans alls. Ska vi då hålla med Björklund och sverigedemokraterna och verka för att skiten förbjuds?

Mitt svar är nej. I praktiken får ändå ingen kvinna med burka ett jobb där man måste visa sitt ansikte för andra människor. Ett statligt förbud tvingar bara in dessa kvinnor i ännu större förnedring. De får hålla sig hemma för gott. Vi måste i stället på alla sätt verka för att de på ett frivilligt sätt ska kunna frigöra sig från sina beslöjade patriarkala bojor.

Vad tycker du i denna fråga? Att jag reser den har naturligtvis med att göra med att  den principiellt handlar om samma svåra val som v i har när det gäller föräldrarförsäkringen.

Hälsar Göte

,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Vänsterpartiet, föräldrarförsäkringen, burka, sverigedemokraterna
I pressen: GP1,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,