”Den syriska regeringen är fast besluten att skydda sina medborgare genom att avväpna terroristerna och fortsätter att leta en fredlig lösning på krisen genom att samarbeta med det särskilda sändebudet Kofi Annan”, skriver Syriens utrikesminister i ett brev till FN.

En ung flicka skadad i Assads bombning av Homs

Kofi Annan å sin sin sida säger att alla parter måste upphöra med våldshandlingar och förhandla fram en lösning.

Här har vi hela det syriska dramat i ett nötskal. Bachar Assad ger sig själv fria händer att ”avväpna terroristerna”, det vill säga fortsätta slakten på oppositionen i stad efter stad. Han vädrar seger. Kofi Annan vädjar samtidigt till alla att vara ansvarsfulla för annars kan ”hela regionen” störtas i kaos.

Vilket faller samman till att be förtryckaren vara lite mjukare och att be de förtryckta att sprattla lite mindre under militärens klackar. Så ser den diplomatiska situationen ut ett år efter att folket reste sig i fredliga protester i staden Deraa.

Protester, dödsskjutningar och begravningar i en infernalisk cykel.

Protesterna mor regimen började den 15 mars i fjol. Under parollen ”Värdighetens dag” krävde de fredliga demonstranterna att politiska fångar skulle befrias.  Säkerhetsstyrkor ingrep omedelbart och ett trettiotal demonstranter greps i huvudstaden. Dagen efter samlades på nytt tusentals demonstranter i Damaskus och ett hundratal arresterades.

Men det var i den lilla staden Deraa som protesterna fick den form de skulle ta under flera månader. Ett gäng unga pojkar hade sprejat regeringsfientliga slagord på husväggar och arresterats av säkerhetsstyrkor. Efter att ha misshandlats och i vissa fall torterats släpptes de efter en månad. När familjerna upptäckte att de torterats, bland annat med utdragna fingernaglar, exploderade staden i de första fredliga protesterna, inte omedelbart mot regimen i Damaskus men mot guvernören i regionen, vars avgång krävdes av de demonstrerande.

En son gråter över sin fader som dödats i bombningen av Homs

I stället för att möta stadsbornas krav på guvernörens avgång mötte Assad dem med kulor. Den 18 mars sköt regimens säkerhetsstyrkor skarpt mot obeväpnade demonstranter och dödade flera av dem. Cykeln av demonstrationer, dödskjutningar, begravningar, demonstrationer, dödsskjutningar och fler begravningar visade att regimen hade bara ett svar på oppositionens krav –våld följt av ännu mer våld.

Inom loppet av tio dagar spred sig massdemonstrationerna till nästan alla landets städer förutom till familjen Assads hemstad Aleppo. I huvudstaden Damaskus var dock säkerhetsstyrkornas närvaro så massiv att varje försök till protest omedelbart slogs ned.

Den spontana karaktären på protesterna var tydlig under upprorets första månader. Till att börja med var de inte ens direkt riktade mot Bachar Assad utan handlade mera om krav på frihet, värdighet och ett slut på den omfattande korruptionen. De religiösa hierarkierna uttryckte sitt stöd för regimen. Det gällde och gäller ännu i dag för även det islamska prästerskapet som avgett lojalitetsdeklarationer med regimen. Vilket inte hindrade moskéernas fotfolk att efter en viss tvekan också ansluta sig till protesterna i allt större omfattning. Idén att upproret skulle vara ett ”islamistiskt” verk är helt enkelt taget ur luften. Protesternas människor är unga studenter, lärare, hantverkare, ingenjörer och andra från alla ”moderna” delar av samhället.

Soldater i den Fria Syriska Armén deltar i en demonstration i staden Hula nära Homs

Nu har ett år gått sedan de första demonstrationerna ägde rum och tusentals människor, de flesta unga, har mist livet. Krisen i Syrien har förts upp på det internationella planet och en självutnämnd ”ledning”, under namnet Syriska Nationella Rådet, för upprorets talan från sitt säte i Turkiet och avhoppade soldater tillsammans med frivilliga samlas i den Fria Syriska Armén. Regimens extremt grova våld har skördat sin sådd och i dag, ett år efter upprorets början, liknar situationen ett öppet inbördeskrig.

Det är ett faktum som kan beklagas, som många beklagar och som vissa tagit till intäkt för att som ”neutrala” kritiker stå vid sidan om och predika försoning och återhållsamhet. Men det märkliga är inte att upproret delvis övergått i väpnat motstånd. Det märkliga är att cykeln av demonstrationer, dödsskjutningar och begravningar kunde pågå så lång tid utan att de angripna började försvara sig.

Det krävs ett oerhört mod att dag efter dag delta i fredliga protester där varje deltagare riskerar att skjutas till döds av säkerhetsstyrkor, armésoldater eller shabiha, regimens beväpnade slödder. Det är också denna stoicism och öppna hjältemod som skapat den så kallade fria armén. Så kallad, eftersom det inte handlar om en armé. Den stora majoriteten av den reguljära arméns soldater tillhör familjer med sunnitisk tro som omfattar hela tre fjärdedelar av befolkningen. Liksom i alla klassiska uppror där soldater ställs mot obeväpnade medborgare finns det bröder, systrar och vänner i gevärspipans förlängning. Avhoppen och ordervägran breder ut sig och vissa börjar vända sina vapen mot förtryckaren. Så har också skett i Syrien även om avhoppen verkar vara mindre talrika än vad SNC i Turkiet påstår. Dessutom är det uppenbart att det inte handlar om en armé i verklig bemärkelse. De avhoppade soldaterna och officerarna bildar tillsammans med upprorsmän lokala enheter som inte lyder under ett gemensamt nationellt kommando.

Även i Damaskus förorter reser sig befolkningen mot Assads diktatur

Den syriska revolutionen ställdes vid ett vägval på grund av regimens brutalitet och dödliga våld. De fredliga demonstrationerna räckte inte till för att tvinga fram ett regimskifte som i Tunisien och Egypten, även om det också där var många som fick sätta livet till. Men liksom i Libyen hade regimen i Damaskus inga säkerhetsventiler att öppna. Det är Bachar Assad eller regimskifte som gäller. Militären och de rika borgarna och handelsmännen i Damaskus och Aleppo har ingen ersättare i skjortärmen. De står och faller med diktaturen.

För tillfället står diktaturen till synes stadigt och de senaste veckorna antyder att militären kanske är på väg att besegra det väpnade ostrukturerade motståndet i stad efter stad. Samtidigt visade befolkningen att den inte skrämts till tystnad. Den 15 mars organiserades protester och demonstrationer över hela landet för att fira upprorets ettårsdag.

Att upproret till synes gått i stå har mäktiga objektiva orsaker som ligger utom verklig påverkan för de som reser sig mot regimen.

Till skillnad från Khaddafi har Bachar Assad ett reellt stöd hos delar av befolkningen. Främst från den egna minoriteten av alawiter som utgör tio-tolv procent av medborgarna. Dessutom har den kristna minoriteten, också cirka tio procent, lutat sig mot Assads regim i tron att det ska skydda dem mot reella eller inbillade hot från den sunnitiska majoriteten.

Många vittnar om att demonstrationerna till stöd för Assad är organiserade och består av statsanställda som beordras att ställa upp.

Det är populärt att anklaga alla som vill hjälpa oppositionen i Syrien för att ”blanda sig i landets interna angelägenheter”. Ryssland, Iran och Kina håller i taktpinnen för denna kör. Att Ryssland är den makt som blandar sig mest i Syriens inre angelägenheter hindrar inte Putin från att tala högt och brett. Ryssland förser den syriska armén med allt den behöver och den läckta e-posten i The Guardian visar att Iran aktivt deltar i ”rådgivningen” i Damaskus. Som parantes kan man säga att Assads behov av ”rådgivning” från utlandet om hur repressionen ska skötas visar att det råder ett stort politiskt tomrum runt hans presidentkansli.

Vad som är mindre uppenbart är att Assad också kan räkna på ett indirekt passivt stöd från USA och Israel. Sionisterna i Jerusalem visar tydligt att de inte strävar efter regimskifte i Damaskus. I decennier har Assads familj raljerat över sionisterna och låtsats stödja den palestinska saken. Men vid sidan av retoriken finns det inte mycken handling att peka på. Tvärtom visade den syriska armén när den hade tiotusentals soldater i Libanon att den inte gav mycket för den palestinska kampen.

Vare sig USA eller Israel är lyckliga över den arabiska våren eftersom den riskerar att rasera den geostrategiska stabilitet som USA strävar efter för att i lugn kunna kontrollera hur regionens fossila reserver exploateras.

Kan USA realisera sina intentioner? Det är en ostadig balansgång som Vita Huset tvingas till. Å ena sidan har Obama kastat handsken och sagt att Assad måste avgå. Å andra sidan vill USA inte beväpna oppositionen inne i landet eftersom strategerna i Pentagon inte kan förutse vad som kommer efter Assad om regimen störtas i ett inbördeskrig.

I staden Idlib har Assad inte många supporters.

Det är i den optiken som Kofi Annans mission ska ses. USA, Turkiet, Frankrike, Israel och Arabförbundet söker ett fredligt regimskifte i Damaskus. Det förklarar att Kofi Annan kan låtsas att han ser med optimism på situationen trots att Assad uppenbarligen använder Annans närvaro för att fortsätta den militära offensiven mot allt fler städer. Vid sidan av Kofi Annans mission verkar Qatar och Saudiarabien föra en egen linje. De båda staternas ledare säger att oppositionen måste få hjälp med vapen. Vad de troligen menar är att deras islamistiska anhängare ska beväpnas vilket skulle tillåta dem att kontrollera hur Bachar Assad faller och vilka som kontrollerar situationen efteråt.

Det är till synes formidabla krafter som står i vägen för den syriska revolutionen. Men trots Assads militära segrar är det långt ifrån klart att ordningen snart på nytt kommer att härska i Damaskus eftersom upproret mot diktaturen inte är begränsat till en väpnad resning. Frågan är om Assad kan behålla sina allierade. De som inbillar sig att härskarna i Kremlin kommer att stå fast vid Assads sida oavsett hur situationen utvecklas lever i en fantasivärld.

För Putin är den stora faran att han hamnar i en situation där det står klart för allt fler i Ryssland och internationellt att han försvarar en oförsvarbar regim. Det var innebörden i den ryske utrikesministern Lavrovs uttalande häromdagen att Moskva inte stöder en regim i Damaskus utan fred och rättvisa i regionen. Lavrov anklagade dessutom Assad för att vara ”alldeles för långsam” i att genomföra reformer. Om Moskva rullar fram giljotinen för Assad då kan regimens huvud falla  omedelbart.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,SR1,SVD6,DN6,DN7,SVD7,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Khaddafi, Annan, Obama,