.

I förhållande till den borgerliga regeringens usla framträdanden på den politiska scenen hittar vi hos de rödgröna en början till flera fina melodier. Ett par riktigt vackra slingor. Pensionärerna ska inte längre sparkas ner i ett eget utanförskap och man tar de första stegen för att bromsa lönedumpningen på arbetsmarknaden. A-kassan ska renoveras. Det finns också en stor skillnad i synen på public service, SVT och SR, liksom på kulturområdet i stort.

Därför finns det många skäl för att rösta bort Reinfeldts trista kvartett från estraden.

.

.

Men mycket hos de rödgröna skorrar ändå falskt. De fina slingorna kommer av sig och får aldrig ett avslut. De rödgröna vågar egentligen aldrig byta genre.  Deras gemensamma refräng blir aldrig till en glädjefull maning, till en stormande sång om att ”det gamla ska störtas ner i gruset”. I stället ska ”vi hålla ihop” för att tillsammans bära bördorna från de rikas marknadsdiktatur.

Därför har de rödgröna så svårt för att få ”publiken” med sig. Många fortsätter att känna sig osäkra och politiskt hemlösa.

De rödgrönas uppgörelse om Sveriges fortsatta roll i Afghanistan är en bra symbol för detta. Här fick vi inget rakt utropstecken om att de svenska trupperna ska hem och att kriget omedelbart ska avslutas. Vi fick i stället en politisk hybrid. Ändå hade författarna eller de fyra partiledarna hög svansföring när de presenterade sitt gemensamma dokument och menade att det skulle ses som ”ett samlat besked om vår strategi för Sveriges engagemang i Afghanistan under nästa mandatperiod”.

Jonas Sjöstedt, en av Vänsterpartiets riksdagskandidater i Västerbotten, rubricerade på sin blogg överenskommelsen som så storslagen som att ”Svensk trupp lämnar Afghanistan om vi rödgröna vinner – en seger för (v)” och slog fast att ”De som har sagt att vänstern säljer ut sig och inte kan påverka i den här frågan har fått fel. Grundligt fel. Att gå till val på den här uppgörelsen är dessutom en klar tillgång för hela det rödgröna regeringsalternativet.”

Men vad står det egentligen i den gemensamma texten? Sverige är i krig och ett sådant viktigt dokument måste naturligtvis nagelfaras ordentligt. Vad är det för strategi man föreslår med en rödgrön regering?

Bakgrunden till den nya uppgörelsen var att alla de tre partierna var och ett på sitt sätt kommit fram till att den NATO-ledda krigsinsatsen har blivit ett misslyckande. Vänsterpartiet röstade för Göran Perssons första ”surge” eller våg av svensk trupp 2001 men drog öronen åt sig när NATO kom in i bilden och har sedan argumenterat mot en svensk militär insats överhuvudtaget. Miljöpartiet röstade för den senaste truppförstärkningen så sent som 2009 men har ändå i efterhand retirerat bakåt i stridslinjerna och menar nu att ”kriget är ett fiasko” som ”bör trappas ner”. Socialdemokratins ledning har däremot helt solidariserat sig med den svenska krigsinsatsen även om man helst kallat den för ”fredsinsats”. Men under lång tid har detta ifrågasatts av skarpt formulerad kritik i exempelvis flera ledare i Aftonbladet. Pierre Schori med sin breda utrikespolitiska överblick har också varit en av partiledningens hårdaste kritiker. Under det senaste året har också det borgerliga blocket börjat luckras upp i frågan. Både den gamle moderate försvarsministern Anders Björck och Dagens Nyheters politiske redaktör Peter Wolodarski har dragit slutsatsen att kriget i Afghanistan inte går att vinna och att man inte kan kriga hur länge som helst. Den svenska krigsinsatsen måste ha en bortre parentes, hävdar de. Det var därför inte särskilt överraskande att Mona Sahlin och kretsen kring henne i valets slutspurt valde att acceptera en kompromiss. ”Efter mycken vånda har jag kommit fram till att kriget är kontraproduktivt”, suckade till sist den tilltänkte utrikesministern Jan Eliasson i TV.

.

USA säger sig skydda civila från kriget.

Men samtidigt är USA en del av problemet…

Nu innebar uppgörelsen i sak att Sverige ska fortsätta kriget. Under lång tid med samma resurser som tidigare. Vänsterpartiet blir under denna tid också ansvarigt för exempelvis Pentagons egna dödspatruller. De som avslöjades av WikiLeaks. Så visst har Vänsterpartiet också gjort en stor eftergift. Kort tid före kompromissen skrev samma Jonas Sjöstedt så här i sin blogg:

”Ibland anklagas Vänsterpartiet för att tona ner kritiken mot kriget i Afghanistan. Inget är mer fel. Tvärtom har vi vägrat vika ner oss i frågan och göra upp med S och MP om trupperna. Vi har tagit upp det som ett huvudtema i utrikespolitiska debatter i riksdagen. Vi röstar självklart emot insatsen i riksdagen.”

Nu blev det inte så. För ett bra tag accepterar Vänsterpartiet i stället ”insatsen”. Trots att kriget ”är ett fiasko” och ”kontraproduktivt” ska det fortsätta. Människor ska fortsätta att dö. Helt entydigt heter det i texten att: ”Vi avser att under hösten 2010 ge ett nytt mandat till den svenska militära närvaron”. Först under 2011 hoppas man att kunna ”påbörja ett tillbakadragande” och hoppas vidare att detta ska vara avslutat 2013. Både under hösten 2011 och senare sker detta mot bakgrund av en värdering som:

”ligger i linje med flera andra länder som ingår i ISAF. USA kommer att utvärdera sin truppökning under 2011 och under andra halvåret nästa år påbörja en minskning av sina styrkor. Under 2011 kommer det finnas möjlighet att bedöma hur överlämningsprocessen fortlöpt, samt hur det ökade civila och militära stödet från omvärlden slagit ut. Då behöver Sverige en ny samlad strategi för vårt engagemang i Afghanistan.”

Det finns alltså inget ”samlat besked om vår strategi för Sveriges engagemang i Afghanistan under nästa mandatperiod”. För här sägs rakt av att vi behöver en ny strategi redan nästa år. Mona Sahlin har flera gånger betonat att denna också kommer att bestämmas ”av läget på marken”. Strategin för nertrappning sker med samma fokus som riktats in av ISAF/NATO:s nye general för Afghanistan David Petreaus. Sverige ska ha mer gemensam träning med den afghanska armén och vi ska ge stöd till den mycket svaga polisen. Vi ska alltså hjälpa USA att bygga upp och stärka den korrupta afghanska lydregimens väpnade styrkor. Även efter den tänka nertrappningen ska vi satsa på att utbilda Karzairegimens ”säkerhetsstrukturer” som man finkänsligt nog väljer att kalla marionettregimens våldsapparat.

Det man aldrig berör och aldrig har berört och aldrig befattat sig med är analysen av vad som verkligen sker i Afghanistan. Det som borde vara utgångspunkten för varje seriös bedömning av läget i landet. Helt enkelt det enkla faktum att det pågår ett inbördeskrig. Kanske flera inbördeskrig. Både i Afghanistan och i Pakistans (!) nordvästra territorier. Ockupationsstyrkorna från ISAF/NATO deltar i dessa blodiga strider, inte minst mellan olika pashtunska stammar. Sverige bidrar till att stärka den Norra Alliansen arméer och polis. Ofta under ledning av lokala uzbekiska eller tadzjikiska krigsherrar eller knarklorder. Den allians norr om Hindukush`s väldiga bergmassiv som för tillfället har en vapenvila med Karzai i Kabul. Visserligen kylig och ofta i darrning. Men ändå en vapenvila. En del av dessa uzbeker och tadsjiker, som vi tränar, sätts också in mot sina gamla etniska trätobröder, pashtunerna i Helmands blodiga inbördeskrig.

.

Abdul Rashid Dostum arbetade för

Karzai under valfusket i presidentvalet

En brutal krigsherre vars militär och polis vi ska träna…

.

USA:s mål är att få en lydregim som kan garantera amerikansk hegemoni i regionen. De väldiga flygbaser och arméläger som nu byggs ut med hundratals miljoner dollar – trots att man talar om en kommande truppreducering är inga kortsiktiga investeringar. En del av de 74 baser USA har i dag slår man igen när inbördeskrigen upphör. Men de centrala baserna i Bagram och Kandahar vill man ha tillgång till för lång tid. Basen i Mazar al Sharif, i den region där svenskarna finns. Den ska förbli amerikanarnas svängdörr in mot det geopolitiskt så viktiga Central-Asien. Vid gränsen mot Iran (!) rustar man nu upp två gamla rostiga sovjetiska baser, Camp Dwyer och Shindand. En upprustning som inte har ett dyft med kampen mot Al Quaida eller ”talibanerna” att göra. Flygets startbanor här och raketramperna ska kunna användas i en attack mot Iran.

De senaste veckorna har också främst New York Times rapporterat om hur USA, genom CIA, mutar mutkolvarna i Karzairegimen. Rapporter som blir till bumeranger mot alla ”givarländer”. Främst har Karzais budbärare, bland annat till Norra Alliansen, Mohammed Zia Salehi, fått klä skott. Ska Sverige bekämpa korruptionen, som det hävdas i den gemensamma plattformen, måste vi alltså också bekämpa CIA. Karzai har elegant utnyttjat dessa avslöjanden till att påpeka att åttio procent av allt bistånd som flödar in i Afghanistan används av ”givarnas” egna organisationer på plats. De är deras ansvar att så många människor och organisationer korrumperas.

Konflikten med Karzai handlar om vem som ska ha rätt att muta vem. Vem ska vara mest korrupt. Det återstår att se hur Karzai klarar denna galopp. Problemet för USA är att man har så få andra ” vinnande hästar” att satsa på

För oss som är konsekventa motståndare till att Sverige deltar i NATOS:s krig i Afghanistan blev överenskommelsen ett steg åt rätt håll. Men ingen egentlig omprövning av strategin. Antikrigsarbetet måste fortsätta. Vi kan ta fotfäste i de löften som getts. Peka på orimliga motsättningar och kräva en fullständig omprövning.

Sverige måste ut ur Afghanistan nu.

.

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN4.DN3,DN5,DN6,AB1,Expr1,GP1,GP2,SVD5,SVD6,AB1,AB2,GP3,

SVD7,AB3,DN7,DN8,GP3,Expr2,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,

.