”Punish
the pigs”
Det brittiska parlamentets anrika residens i Londons Westminster är inte samma historiska turistmål som tidigare. Med sina grundstenar från 1100-talet. En tjock, blöt dimma har lägrat sig över torn och tinnar. Inte de skira slöjor i blåton som målaren Claude Monet en gång fångade på sin duk. Utan en riktigt rå och skitig, frän politisk smog som hänger tungt över parlamentets bägge kamrar och dess partigrupper som visat sig vara vanliga kriminella gäng. Turisterna som drar förbi mumsar i sig kvällstidningarnas löpsedlar om ledamöternas bedrägerier och spanar efter politiker på flykt.
Senast det begav sig med en så präktig skandal var på 1960-talet när det sensationellt nog visade sig att den egna försvarsministern delade älskarinna med en marinattaché från Sovjet. Men detta var en enskild förlöpning. Deras gemensamma älskarinna, Christine Keeler var dessutom toplessdansös. ”Fnask”, ”sängsnask” och ”spionage” hade naturligtvis ett enormt skvallervärde. Inte minst i Storbritannien. Dubbelmoralens förlovade land för samhällets medel- och överklass. Alltsedan drottning Victorias dagar när ”stjärten” skulle benämnas ”slutet på ryggen” och dukarna i anständighetens namn skulle dölja bordsbenen ända ner till golvet. Alltmedan salig drottning Victoria själv tog amorösa ridturer i de kungliga gemaken med sin trädgårdsmästare…
De senaste veckornas avslöjanden är mycket mer allvarliga. Här handlar det inte om enskilda människors sexliv utan om bedrägerier och missbruk i stor skala – över alla partigränser. En historiskt unik institution ifrågasätts för kriminalitet. I mångas ögon är det ett åldrigt vårdträd som bryts upp, splittras och faller. Under seklens och decenniernas gång har det ruttnat inifrån kärnan och ut till barken. För första gången sedan 1695 har talmannen tvingats att avgå. Michael Martin, metallarbetare i ungdomen, omtyckt och välkänd socialdemokrat, fick lämna in eftersom han försökt kväsa all offentlig information om de systematiska bedrägerierna.
I Storbritannien finns ingen offentlighetsprincip. Ingen kontrollerar de utlägg och ersättningar som riksdagsmännen kan begära för sitt arbete. Vid sidan av lönen. Bedrägerierna har avslöjats av tidningen Telegraph ( med mellanhänder från den brittiska säkerhetstjänsten! ) och belyser allt från pittoresk snålhet till grova förfalskningar. Carl Bildts högerkompis, socialdemokraternas utrikesminister David Miliband, tog ut tusentals kronor, i ersättning för blomkrukor, medan exempelvis kollegorna i regeringskabinettet, paret Ed Balls och Yvette Cooper, tog ut full ersättning var, 270 000 kronor, för tre skilda egendomar. Samtidigt som deras gemensamma lön är 3 miljoner. Som komplement och en liten bonus har de dessutom 7 000 kronor var i månaden som kostnadsersättning för mat. Två sjaskigheter på högerkanten i kammaren närmar sig skrönornas värld. En blåblodig dam från de konservativa fick ut 20 000 kronor i ersättning för ett flytande ankhus i sin trädgård. Medan hennes partikamrat Douglas Hodd, fd jordbruksminister, fick ut 25 000 kronor för en upprensning av vallgraven runt sitt gods. Enligt uppgift ska han avgå vid nästa val. Med tornbryggan uppfälld för gott hoppas man.
Här handlar det inte om en liten sahlinsk toblerone utan om ett systematiskt bedrägeri. Att stölderna från det allmänna läcker ut i de väldiga samhälleliga avtrycken från den ekonomiska krisen innebär att förtroendet för det traditionella partiväsendet skakas än mer. Bara årets första kvartal sjönk Storbritanniens BNP med nära 5 procent och hundratusentals nya människor tvingas ut i arbetslöshet. Framförallt är det den brittiska socialdemokratin, Labour, som drabbas av förtroendekrisen. Dels sitter man sedan länge i regeringsställning och här har man redan haft svårt att förklara hur Tony Blairs och Gordon Browns vision om bank- och finansväsendet som landets nya stora ”industri” med ”City” som landets mätta, goda mage , kunde sluta i ett sådant fiasko. I Storbritannien är dessutom hushållen mer belånade än i USA. Dels blottläggs här partiets egen ideologi om rättvisa och solidaritet obarmhärtigt som falsk retorik. New Labour, Mona Sahlins ideologiska förebild, visas upp för alla som ett sjaskigt parti med en lysten, girig och kriminell ledarkrets. I Labours nya programmatiska garnityr finns dessutom en hård syn på Brott och Straff. Människor måste följa de regler som gäller. Bryter man mot lagarna ska man kort och gott fängslas. Vanliga människor som inte klarat av sina TV-licenser dras inför rätta. Människor som inte orkat med kommunalskatten hamnar i fängelse. Men nu bekräftas dag efter dag det gamla talesättet om att det finns en lag för makten och de rika – och en annan för alla oss andra. Visst polisutredningar har inletts. Men ingen tror på fullt allvar att några ministrar eller parlamentsledamöter kommer att fängslas för sina brott.
BNP har sina rötter i äldre brittisk nazism
Detta grumliga vatten passar British National Party (BNP) bra. En smutsbrun nationell rörelse som nu på allvar kan gå ut på storfiske. Det brittiska partiet rör sig till och med en bra bit högerut i förhållande till Sverigedemokraterna ( som vi inte på slarv ska kalla för vare sig fascister eller nazister )och har vänskapliga förbindelser med de svenska Nationaldemokraterna. Partiet är politiskt revolutionärt och föraktar makten i Westminster. Det är inte heller så, som Helle Klein skrev i gårdagens Aftonbladet, att BNP bara vinner på ett politikerförakt i största allmänhet. Partiet arbetar i nationalsocialistisk tradition mycket medvetet med att erövra Labours arbetarväljare. Bland annat har man organiserat en egen fackföreningsrörelse. Det är ”sveket mot våra företrädare” som ständigt är i fokus. BNP får massor med napp i de vatten som grumlats upp av New Labour och dess arbetarfientliga politik. I valrörelsen har BNP dessutom fått god hjälp av Turkiets ambassad. Bakgrunden är ett flygblad som genom den brittiska posten delats ut till 29 miljoner hushåll. I bladet blåser man för fullt under motståndet mot ett turkiskt medlemskap i EU. ”Miljoner muslimska jobbtjuvar” kommer till oss. Turkiet har dumt nog svarat med en protest från sin ambassad och kräver ett förbud. Ett utspel som bara har gett BNP:s ordförande Nick Griffin ett utsökt tillfälle att raljera över den turkiska regeringens syn på demokrati och yttrandefrihet. ”Hur kan ett land där det är förbjudet att tala om folkmordet på armenierna ha synpunkter på vår yttrandefrihet?”…
BNP har nu dessutom fått sin nationella rival i EU-valet, United Kingdom Independece Party (UKIP) ,i blickfånget när det gäller hur man utnyttjat alla ersättningar för sin representation i EU-parlamentet. I förra valet fick detta parti ( lite av Junilistan ) 16 procent av rösterna och kunde skicka tolv ledamöter till Bryssel. De senaste dagarna har BNP lyckats lyfta fram EU:s sanslösa ersättningssystem i förgrunden genom att visa på hur UKIP:s ledamöter smort sig med härligheten.
Den brittiska tragiken försvåras av att det inte finns en tydlig antikapitalistisk lista i valet om två veckor. De socialistiska partigrupperingar som finns har inte enats. Det enda alternativet när det gäller själva valhandlingen blir därför att rösta på The Green Party, De Gröna. Ett parti som i jämförelse med det svenska Miljöpartiet inte ligger lika nära ett regeringssamarbete utan därför fortfarande kan prata i småfolkliga termer om att ”finansvärlden måste få en ny arkitektur” eller att man kan tvingas till ”partiella nationaliseringar av bankerna”. Det är fortfarande ”Alla vi barn i Bullerbyn” över de Grönas partiprogram. Att lägga en röst på detta parti blir ändå ett sätt att försöka hålla BNP så långt borta som möjligt.
Många brittiska parlamentariker har avslöjats som ”riktiga svin”. Ett förhållande som skickligt utnyttjas av de brittiska nazisterna. Men när det gäller EU-parlamentet är det nog inte så lätt att kritisera kollegorna från Westminsters etablissemang. Det blir så att säga att kasta sten i glashus…
Den belysning av EU:s ersättningssystem som BNP nu fått upp på dagordningen i Storbritannien. Den känner vi redan väl från Sverige. Här lever vi dessutom med en värdefull offentlighetsprincip. När Jens Holm från Vänsterpartiet för Aftonbladet berättar att man på bara två år kan lägga två miljoner i egen ficka när det gäller EU:s ersättningar är detta naturligtvis ändå så man storknar ( Han själv till heder skänker bort en del ) . Med nya lönen, alla bidrag och överskottet i reseersättningarna kan parlamentarikerna få över 200 000 i månaden. Av det försvinner cirka 40 000 i skatt och kanske några tiotals tusen kronor till hotell, mobiltelefon och kontorshjälp. Margot Wallström tjänar med tillägg och bidrag cirka 280 000 kronor i månaden och när hon slutar får hon avgångsvederlag och pension på sammanlagt 21 miljoner kronor, enligt den brittiska organisationen Open Europe.
– Det är sanslösa summor. Höga ersättningar föder någon form av lojalitet och jag tror precis det är det som är tanken, säger Jens Holm.
Självklart är det så. Margot Wallström har som kommissionär haft ansvaret för kommissionens information. Hon har arbetat för att hålla nere folkliga opinioner som krävt folkomröstningar om Lissabonfördraget. Det är hos EU-kommissionen hon har haft sin lojalitet och det är därför hon har fått så bra betalt. Tacka tusan för att hon sa nej till Göra Perssons förfrågan för några år sedan om ”att komma hem” och ta på sig någon liten sketen svensk ministerpost. Varför ska man göra det, när det hela egentligen handlar om makt och om att tjäna såg mycket egna pengar som möjligt. Nu kan hon snart ”komma hem” och bygga betydligt större herrgårdsflyglar än patron själv.
Hederligt nog har Mona Sahlin öppet deklarerat att hon ”inte är populist” utan att hon och socialdemokratin har accepterat EU:s sanslösa ersättningssystem. När bonusskandalerna grasserade som värst sa hon samtidigt att hon ”i dessa dåliga tider” ville att de svenska riksdagsledamöterna skulle avstå från sina löneökningar. Av detta blev intet. Det rann ut i sanden. Om ett tag ska dessa löner säkert höjas med motiveringen att EU:s löner är så höga.
I förhållande till Wallström miljoner är de bedrägerier som avslöjats i det brittiska parlamentet småpotatis. Där kan man högst ta ut 270 000 kronor om året. Skillnaden är att EU:s ersättningar är både lagliga och synliga.
Ett bra sätt att demonstrera mot detta skandalösa förhållande är att välja Arbetarinitiativets lista i årets EU-val. I dess valplattform krävs ”arbetarlön” för alla politiskt valda representanter. Med Arbetarinitiativets valsedel gör du det dessutom svårare för Sverigedemokraterna att erövra platser och offentlighet i Bryssel.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, nazism, fascism, Britisk National Party, Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, EU, EUkommissionen, Margot Wallström
Andra bloggare:Jinge,RödaMalmö,Svensson,
andra julgranarna praktiserar tydligen tankeläsning. Är det inte dags att den katolska kyrkans medlemmar kallar till stormöte med en enda punkt på dagordningen- exkommincera Påven och Kardinalerna. Moralens slälvutnämnda väktare i Rom vadar i ett träsk.
