Förutfattade meningar om skatter
.
I går hamnade jag i en livlig diskussion men en vän om skatter och konsumtion. Kvällen innan var det debatt på franska tevekanalen Antenne2 mellan Nicolas Sarkozy och Laurent Fabius, ledare i Socialistpartiet och före detta premiärminister under president Mitterrand.
.

Laurent Fabius och Nicolas Sarkozy i debatt på tevekanalen Antenne2
.
I debatten frågade Sarkozy hur socialisterna skulle bära sig åt för att öka konsumtionen och samtidigt öka skatterna för de bäst ställda i samhället. En retorisk fråga som av någon anledning Fabius inte besvarade ingående.
Samtalet med min vän tog plats i mitt schackcafé dit jag går en stund nästan varje eftermiddag. Det är en av många ”lyxiga” vanor man kan offra sig som pensionär här i Bryssel. Jean-Claude, som han heter, tyckte att Fabius var usel och slog självsäkert fast att ”det är ju självklart att man inte kan öka skatterna och konsumtionen samtidigt”.
Sunda förnuftet säger att så förhåller det sig ju. En person som stoppar en del av sin lön i madrassen kan inte samtidigt öka sin konsumtion. Den ”logiska” överföringen av samma resonemang på samhällsnivå är däremot helt ologisk. Samhällsekonomin och familjeekonomi är inte samma sak.
Så till frågan: Kan man öka skatterna och samtidigt öka konsumtionen? Svaret är ja, och egentligen är det hela mycket enkelt.
.
Nej, skatt är inte stöld. Utan skatt , inget samhälle.
.
Först frågar vi oss vad som händer om de välbeställda inte beskattas mer eller får ännu lägre skatter, vilket varit trenden i hela världen de senaste decennierna? Anta att den rikaste tiondelen av alla hushåll får behålla 100 kronor i stället för att betala 100 kronor i skatt till stat och kommun. Vad kommer dessa välbeställda hushåll att göra med hundringen? Alla ekonomiska data visar att de inte kommer att köpa varor och tjänster för beloppet. De har redan tillräckligt med pengar för att köpa vad de behöver. I stället hamnar hundringen i bästa fall på ett sparkonto där banken i sin tur kan låna ut samma hundring till en produktiv verksamhet. Men med tanke på hur dagens finansvärld ser ut är det nästan säkert att hundralappen hamnar på börsen eller i någon annan spekulativ verksamhet som i stället för att bidra till tillväxt skapar finansbubblor, krascher, recession och ökad arbetslöshet.
Vad händer om staten tar hand om de hundra kronorna? Eftersom en statsbudget för det mesta går jämnt upp eller med underskott innebär det att hela hundringen på nytt hamnar i omlopp. Staten har ingen madrass där pengarna försvinner från marknaden. Den största delen av hundralappen kommer att användas till att betala tjänster och varor som staten inhandlar. Den delen går alltså direkt tillbaka till den privata sfären.
En stor del används till att betala statligt och kommunalt anställda. De flesta av dessa tillhör inte den välbeställda tiondelen i samhället och därför kommer en mycket stor del av deras löneandel i hundringen att direkt spenderas på varor och tjänster.
En annan del av hundralappen kommer staten att dela ut i form av sociala transfereringar till de i samhället som annars skulle betraktas som fattiga, det vill säga leva av en inkomst under 60 procent av medianinkomsten i samhället. Medianinkomsten är inkomsten precis i mitten bland exempelvis 1000 inkomsttagare.
.

I Bryssels centrum ligger Halles St-Géry där jag träffar vänner.
.
De sociala transfereringarna till fattiga hushåll anses av alla ekonomer gå direkt till konsumtion eftersom dessa familjer inte tjänar tillräckligt för att tillfredsställa sina grundbehov ens. Det är inga smulor vi talar om. Enligt SCBs statistik är det nästan var fjärde familj som skulle hamna under fattigdomsstrecket om inga sociala transfereringar existerade. Efter de sociala transfereringarna är det i stället ”bara” 12-13 procent som hamnar under 60-procentsstrecket. ”Bara” skriver jag eftersom det är en kraftig ökning av fattigdomen jämfört med cirka 9 procent i slutet av 90-talet. En viss nyliberal politik har gjort sitt. De rika har fått lägre beskattning med ursäkten att det skulle stimulera investeringarna, jobbskapandet och tillväxten. Vi har nu en facit över den borgerliga och socialdemokratiska voodooekonomin.
En bit av hundringen blir kvar och används till utgifter som inte stimulerar produktionen av varor och tjänster. Bland annat till alldeles för höga löner till generaldirektörer och andra topptjänstemän i staten. Till sist går en del gå av hundralappen till att betala räntor på de statliga obligationer som de rika kunnat köpa med de skattelättnader de skänkts det senaste decenniet.
.

Det mesta av statens utgifter går direkt tillbaka till privat och offentlig konsumtion
.
Nu ser vi att den hundralapp som de rika skulle ha använt till improduktiv spekulation i stället på nytt hamnar på marknaden som köpkraft om den dras in som skatt och sedan omfördelas via statens utgifter.
Min vän Jean-Claude lät sig inte övertygas. -Äsch, det kan väl vem som helst förstå att man inte kan öka skatterna och samtidigt öka konsumitonen, insisterade han förnumstigt. Det är svårt att skilja på hur in och ut i den egna plånboken inte är samma sak som in och ut i statens affärer.
Jag får nog plocka fram lite hårddata om de sociala transfereringarnas effekt här i Belgien och dunka dem i schackcaféets bord nästa gång vi ses. Schack och Matt.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,SVD3,SVD4,SVT1,AB1,AB2,AB3,DN5,SVD5,SVD6,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skatter, Staten, Rika, Fattiga







Nyheter och gammal skåpmat
















Det är ännu långt till det franska presidentvalet men ändå dags att sondera terrängen inför ett viktigt val i EUs näst största stat. Första omgången hålls 22 april. Då ställs alla kandidater mot varandra i ett proportionellt val och den 6 maj ställs de två främsta kandidaterna öga mot öga i ett val där vinnaren tar allt, det vill säga presidentposten för de kommande fem åren.


I presidentvalet 2002 slogs Socialistpartiets Lionel Jospin ut i första omgången till fördel för 



