Category Archives: Internationellt

När sunt förnuft är oförnuft

Posted on by
15

 

Förutfattade meningar om skatter

.

I går hamnade jag i en livlig diskussion men en vän om skatter och konsumtion. Kvällen innan var det debatt på franska tevekanalen Antenne2 mellan Nicolas Sarkozy och Laurent Fabius, ledare i Socialistpartiet och före detta premiärminister under president Mitterrand.

.

Laurent Fabius och Nicolas Sarkozy i debatt på tevekanalen Antenne2

.

I debatten frågade Sarkozy hur socialisterna skulle bära sig åt för att öka konsumtionen och samtidigt öka skatterna för de bäst ställda i samhället. En retorisk fråga som av någon anledning Fabius inte besvarade ingående.
Samtalet med min vän tog plats i mitt schackcafé dit jag går en stund nästan varje eftermiddag. Det är en av många ”lyxiga” vanor man kan offra sig som pensionär här i Bryssel. Jean-Claude, som han heter, tyckte att Fabius var usel och slog självsäkert fast att ”det är ju självklart att man inte kan öka skatterna och konsumtionen samtidigt”.
Sunda förnuftet säger att så förhåller det sig ju. En person som stoppar en del av sin lön i madrassen kan inte samtidigt öka sin konsumtion. Den ”logiska” överföringen av samma resonemang på samhällsnivå är däremot helt ologisk. Samhällsekonomin och familjeekonomi är inte samma sak.
Så till frågan: Kan man öka skatterna och samtidigt öka konsumtionen? Svaret är ja, och egentligen är det hela mycket enkelt.

.

Nej, skatt är inte stöld. Utan skatt , inget samhälle.

.

Först frågar vi oss vad som händer om de välbeställda inte beskattas mer eller får ännu lägre skatter, vilket varit trenden i hela världen de senaste decennierna? Anta att den rikaste tiondelen av alla hushåll får behålla 100 kronor i stället för att betala 100 kronor i skatt till stat och kommun. Vad kommer dessa välbeställda hushåll att göra med hundringen? Alla ekonomiska data visar att de inte kommer att köpa varor och tjänster för beloppet. De har redan tillräckligt med pengar för att köpa vad de behöver. I stället hamnar hundringen i bästa fall på ett sparkonto där banken i sin tur kan låna ut samma hundring till en produktiv verksamhet. Men med tanke på hur dagens finansvärld ser ut är det nästan säkert att hundralappen hamnar på börsen eller i någon annan spekulativ verksamhet som i stället för att bidra till tillväxt skapar finansbubblor, krascher, recession och ökad arbetslöshet.
Vad händer om staten tar hand om de hundra kronorna? Eftersom en statsbudget för det mesta går jämnt upp eller med underskott innebär det att hela hundringen på nytt hamnar i omlopp. Staten har ingen madrass där pengarna försvinner från marknaden. Den största delen av hundralappen kommer att användas till att betala tjänster och varor som staten inhandlar. Den delen går alltså direkt tillbaka till den privata sfären.
En stor del används till att betala statligt och kommunalt anställda. De flesta av dessa tillhör inte den välbeställda tiondelen i samhället och därför kommer en mycket stor del av deras löneandel i hundringen att direkt spenderas på varor och tjänster.
En annan del av hundralappen kommer staten att dela ut i form av sociala transfereringar till de i samhället som annars skulle betraktas som fattiga, det vill säga leva av en inkomst under 60 procent av medianinkomsten i samhället. Medianinkomsten är inkomsten precis i mitten bland exempelvis 1000 inkomsttagare.

.

I Bryssels centrum ligger Halles St-Géry där jag träffar vänner.

.

De sociala transfereringarna till fattiga hushåll anses av alla ekonomer gå direkt till konsumtion eftersom dessa familjer inte tjänar tillräckligt för att tillfredsställa sina grundbehov ens. Det är inga smulor vi talar om. Enligt SCBs statistik är det nästan var fjärde familj som skulle hamna under fattigdomsstrecket om inga sociala transfereringar existerade. Efter de sociala transfereringarna är det i stället ”bara” 12-13 procent som hamnar under 60-procentsstrecket. ”Bara” skriver jag eftersom det är en kraftig ökning av fattigdomen jämfört med cirka 9 procent i slutet av 90-talet. En viss nyliberal politik har gjort sitt. De rika har fått lägre beskattning med ursäkten att det skulle stimulera investeringarna, jobbskapandet och tillväxten. Vi har nu en facit över den borgerliga och socialdemokratiska voodooekonomin.
En bit av hundringen blir kvar och används till utgifter som inte stimulerar produktionen av varor och tjänster. Bland annat till alldeles för höga löner till generaldirektörer och andra topptjänstemän i staten. Till sist går en del gå av hundralappen till att betala räntor på de statliga obligationer som de rika kunnat köpa med de skattelättnader de skänkts det senaste decenniet.

.

Det mesta av statens utgifter går direkt tillbaka till privat och offentlig konsumtion

.

Nu ser vi att den hundralapp som de rika skulle ha använt till improduktiv spekulation i stället på nytt hamnar på marknaden som köpkraft om den dras in som skatt och sedan omfördelas via statens utgifter.
Min vän Jean-Claude lät sig inte övertygas. -Äsch, det kan väl vem som helst förstå att man inte kan öka skatterna och samtidigt öka konsumitonen, insisterade han förnumstigt. Det är svårt att skilja på hur in och ut i den egna plånboken inte är samma sak som in och ut i statens affärer.
Jag får nog plocka fram lite hårddata om de sociala transfereringarnas effekt här i Belgien och dunka dem i schackcaféets bord nästa gång vi ses. Schack och Matt.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,SVD3,SVD4,SVT1,AB1,AB2,AB3,DN5,SVD5,SVD6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Storkäftad oljedränkt utrikespolitik

Posted on by
5

.

Gång på gång har Carl Bildts fina kostymer kladdats ner med svarta oljefläckar. Vi minns hans och Lundins samarbe med Khaddafis Libyen samt deras ökända men fortfarande till största delen okända oljeprojekt i Sudan och den etiopiska provinsen Ogaden.

.

.

När Bildt nu säger att ”lagt kort ligger” i fråga om vapenprojekten med Saudiarabien är det därför ingenting som vi förvånas över. Vi blir bara påminda om den storkäftade men oljedränkta svenska utrikespolitiken. Det är inte bara det att vår industri är världsledande när det gäller att kränga vapen, räknat per innevånare. Våra ledande politiker är också världsledande när det gäller dubbelmoral.

.

.

Två monarker möts. Kvinnan i bakgrunden som sig bör,

i en en mycket hovsam chador…

.

Inte heller blev vi särskilt upprörda när det svenska kungaparet i höstas hovsamt inställde sig i Jeddah och delade ut scoutrörelsens fina medalj ”Bronsvargen” till kung Abdullah. Nu är det ändå så att en av poängerna med monarkin är att sälja svensk industri utomlands. Däremot höjde vi på ögonbrynen när drottning Silvia vid detta galanta tillfälle nedlät sig till att dra på sig en chador för att skyla sin förföriska hals i blygsam ödmjukhet inför den wahabistiska högerextremismens krönte ledare. Ett klädval som socialdemokratins Leni Björklund djärvt nog minsann kunde avstå ifrån när hon glatt skrev under det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien sex år tidigare…

.

.

Här har en glad Leni Björklund undertecknat avtalet

.

När det gäller socialdemokratins roll är denna kladdiga affär naturligtvis inte heller något sensationellt. Men mer svårmodig att ta in. Trots allt finns det i den gamla arbetarrörelsen kvar lite dofter av tankar på internationell förbrödring, på ett systerskap för över alla gränser, på en internationell fredsrörelse.

Men här har socialdemokratins försvars- och utrikespolitik spetsats och lemlästats av ett brutalt ljuster som det inte går att undkomma. Om två månader kan dess företrädare sprattla hur mycket som helst i 1 maj-tågen med salvelsefull retorik om ”fred och internationell solidaritet”. De kan slita, rycka och dra, men de kan aldrig komma loss från det intima militära samarbetsavtal som de själva undertecknat tillsammans med den saudiska militära diktaturen.

Så här heter det i några av  avtalets skrivningar:

.

 

Överföring av militärteknologi

a) Parterna är överens om att meddela sådan information och produktionsteknologi som är nödvändig för att utföra alla typer av underhåll av militär utrustning som de handlar med

b) Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt för sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land.

c) Utbyte av experter och information på det militärteknologiska området.

-

Varje läskunnig och politisk människa kan förstå innebörden i dessa rader. I går medgav till och med en bekymrad Stefan Löfven, alltså Metalls gamle vapenlobbyist som verkligen gillar ”den fina svenska vapenindustrin”, att Göran Perssons försvars- och säkerhetspolitiska samarbetsavtal med saudierna från 2005, nog verkade vara ”högst tveksamt”. Ännu mer tveksam var han självklart över att moderatregeringen sedan förverkligat avtalets intentioner.

.

.

Den saudiska diktaturens säkerhetsstyrkor

.

Både Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt har gjort upprörda inlägg i frågan. Vilket är bra. Men det hade ändå varit klädsamt med lite mer blygsamhet. Den gamle socialdemokratiske toppolitikern Jan Nygren, numer konsult åt vapenindustrin, var med rätta förvånad över de bägges ”äppelkindade förvåning”. Fridolin och Sjöstedt kan självfallet ursäktas med att de bägge är nya i sammanhanget. Men det kan inte ursäkta den tidigare lågmäldheten från deras partier. Pinsamt nog var det inte mp eller v som år 2005 anmälde den dåvarande försvarsministern Leni Björklund inför Konstitutionsutskottet. I stället var det folkpartisten Allan Widman. Varför det blev så förklarar han här:

”Kritiken mot regeringen från Miljöpartiet och Vänsterpartiet är nu hård. Samtidigt är det viktigt att minnas att det ursprungliga avtalet ingicks av den regering som dessa partier intimt samarbetade med. På försvars- och säkerhetsområdet startade samarbetet mellan de rödgröna partierna i samband med 2004 års försvarsbeslut. Miljöpartiets dåvarande talesperson i dessa frågor, Lars Ångström, beskrev det den 21 september 2005 som att man hade fått vetorätt inom stora delar av politikområdet. Den 15 november samma år undertecknade den socialdemokratiska regeringen avtalet med Saudiarabien.

Det bör väl påpekas att inget av de dåvarande rödgröna samarbetspartierna hade synpunkter. Det var i stället mitt parti, genom undertecknad, som anmälde dåvarande försvarsministern, Leni Björklund, till Konstitutionsutskottet.”

Som svar på en fråga i ett radioinslag sa Jonas Sjöstedt i går att han själv aldrig hade hört talas om eller sett detta avtal. Jag tror honom, men han och många andra vänsterpartister måste samtidigt fråga sig varför det egna partiet hade så låg profil i frågan att inte ens han blev informerad. Avtalet var och är trots allt en offentlig handling och Vänsterpartiet har mängder med heltidsanställda politiker som måste ha diskuterat det hela. I den gemensamma rödgröna valrörelsen 2010 fanns det inte heller något krav om att avtalet skulle sägas upp.

.

.

Det var dessa saudiska elitförband

som krossade den arabiska våren i Bahrein

.

Den alltmer klentrogne socialdemokraten Göra Greider avslutar sin ledare för Dalademokraten i dag med några meningar som också får bli min avslutning:

”Hela denna fantastiska väv av offentliga lögner och privatkapitalistisk hänsynslöshet som ofta uppstår i samband med vapenaffärer och vapenexport har ytterst mycket att göra med detta grundfaktum som rör vapenproduktion och vapenexport: staten och kapitalet går hand i hand.

Hand i hand – över dödens ängar.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,AB1,GP1,GP2,

GP3,SVT1,SVT3,SR1,SVD7,AB2,DN8,DN9,DN10,SVT4,GP4,GP5,SR2,SVD8,DN11,DN12,SVT5,SVD9,

DN13,DN14,SR3,SR4,

Böoggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

Nynazistisk tysk klädkedja namnger butik efter Breivik

Posted on by
1
.

Ett nynazististiskt företag, Thor Steinar, som lever på att klä upp sin kundkrets i ”nordiska kläder” bekräftar nu på ett provokativt sätt att Anders Behring Breivik inte är en ”ensam galning” utan till och med att han redan har blivit en ikon i delar av den högerextrema miljön. I förra veckan gav man provokativt en nyöppnad butik i Chemnitz namnet Brevik.

.

.

Som svar till journalisternas upprörda frågor om namnvalet hänvisade man bara till att alla affärer i den egna butikskedjan har namn efter en norsk stad.

Men självfallet är valet av just Brevik, en liten stad söder om Oslo, en medveten politisk handling. Chemnitz ligger i delstaten Sachsen och här finns många av de brunas  vidriga råttbon. Under sina tio år under jorden bodde den nazistiska terrorcell som mördade nio invandrare och en polis både i Chemnitz och det närliggande Zwickau. Det högerextrema Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) har också fäste i delstatsparlamentet.

.

.

Thor Steinars namnval har fått många människor i Chemnitz att reagera:

”Detta skandalösa namn visar på en ny nivå när det gäller den högerextrema aggressionen och Thor Steinars fallenhet för våld”, menade stadens socialdemokratiska riksdagsledamot Hanka Kliese och krävde att delstaten måste ta utvecklingen på allvar. ”Nu vet vi vilka vi har att göra med”. I förrgår samlades också flera tusen människor i staden till ett första protestmöte mot den bruna butikskedjan.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I media: SVT1,DN1,AB1,GP1,SVT2,SR1,SVD1,DN2,DN3,DN4,GP2,SVD2,GP3,DN5,

Marine Le Pen i fransk TV

Posted on by
Reply

 

Nyheter och gammal skåpmat

.

I går kväll fortsatte den franska presidentvalskampanjen med ett en och en halv timme långt program med Marine Le Pen ställd inför en frågepanel av ”vanliga medborgare” och professionella journalister.
Som vanligt när pappa eller dotter Le Pen uppträder inför publik blev det livat i holken som fransmännen skulle säga om de kunde tala svenska. Debatten ingick i tevekanalen TF1s presentation av samtliga presidentkandidater inför den första valomgången den 22 april.
Marine Le Pen tog tillfället i akt att puffa för Nationalfrontens nya ekonomiska program samt naturligtvis den gamla vanliga hetsen mot den invandrade befolkningen. I flera decennier har Nationalfronten använt ett populistiskt budskap om den nationella självständigheten och faran med ”massinvandringen”, underförstått av araber. Men trots den ständiga propagandan om de små företagarnas problem att överleva har Jean-Marie Le Pen aldrig tagit avstånd från nyliberalismens globalism.

.

Med bredaste smilet och ett lättsamt uppträdande skyler Le Pen över främlingsfientligeheten.

.

I går la Marine Le Pen fram partiets nya program för en protektionism som ska skydda Frankrikes småföretagare i konkurrensen med omvärlden och skapa ”franska arbeten till franska arbetare”.
Debatten i TF1 var en skicklig uppvisning i Marine Le Pens oratoriska kapacitet och förmåga att ”tala direkt till folket” som hon ständigt anklagar de andra för att inte göra. Ändå var det en klar skillnad i hennes svar till ”de vanliga medborgarna” och de utvalda journalisterna. De senare sopade hon nämligen golvet med. Fem så kallade ekonomijournalister fanns på plats. Alla helt övertygade nyliberaler och övertygade anhängare av elitens mantra att det finns inget alternativ till den förhärskande åtstramningspolitiken.
När en av journalisterna inledde med att fråga hur hon skulle hantera den oundvikliga inflationen som skulle följa om hennes beslut att lämna euron och införa tullar mot omvärlden genomförs svarade hon snabbt –”vilken inflation?”, och hänvisade till att vi lever i en värld där inflationen inte utgör ett hot. Mot journalisternas högtflygande nyliberala invändningar om att det skulle kosta för mycket att finansiera hennes program fick de till svar att ”det tar vi från de stora börsbolagen som badar i pengar”.
–Men det kan ni inte göra. Hur ska det då gå med investeringarna och omställningen av energipolitiken?, svarade ”experterna” och seglade högt över huvudet på gemene man. På journalisterna abstrakta frågor svarade Le Pen med korta konkreta svar om summor och procentsatser som ska tas från ”storbolagen”.

.

Däremot hamnade hon i svårigheter inför de konkreta frågorna från de ”vanliga medborgarna” i panelen. När en ägare av ett litet företag för tillverkning av penslar undrade hur det skulle gå för hennes företag om man hoppar av euron. Problemet enligt den kvinnliga ägaren är att hon köper in råvaror till sina penslar från hela världen och betalar i euro eller dollar. En ny fransk franc som devalveras med 30-40 procent skulle krossa företaget, enligt ägaren. Ställd inför kvinnans konkreta fråga kunde hon bara svara med osammanhängande generaliseringar om utvecklingen av växelkursen mellan dollarn och euron det gångna decenniet. Platt fall.
Kvällen framför teven kan sammanfattas i att Marine Le Pen sopade golvet med ”experterna” tack vare deras vaga frågor baserade på övertygelsen att det inte finns några alternativ till nyliberalismen. Plus att hon själv svävade ut i vagheter och staplade upp allmängods ur Nationalfrontens främlingsfientliga manuell när hon ställdes inför de ”vanliga medborgarnas” konkreta frågor.

.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Löner, produktivitet och konkurrenskraft.

Posted on by
Reply

 

Är sänkta löner en lösning på krisen ?

.
Den begynnande recessionen i Europa och skuldkrisen har gett kapitalets propagandister ett nytt tema att gnugga fast i allmänhetens medvetande. Det är lönekostnaderna som är för höga. Det är därför som Grekland och andra svaga länder i EU saknar den industriella konkurrenskraft som är nödvändig för att ta sig ur krisen, upprepar den nyliberala pressen utan avbrott och lägger till att utlokaliseringen till Kina och andra länder också beror på våra höga lönekostnader.

.

Den grekiska arbetarklassen vägrar att betala räkningen för krisen.

.

Därför presenteras sänkta lönekostnader för företagen och minskade statliga utgifter som den enda lösningen på krisen. Att den pågående åtstramningspolitiken håller på att driva hela Europa in i en djupare kris än någonsin sedan trettitalet verkar inte avskräcka vare sig Merkel, Sarkozy, Cameron eller andra politiska ledare som Anders Borg.
Men hur står det egentligen till? Är det lägre lönekostnader för företagarna som kan vända krisen och skapa konkurrenskraft i Grekland och andra så kallade perifera medlemmar av EU?

.

Ja, vem ska betala? Kanske han själv och andra mediehökar.

.

Den första fråga en företagare ställer är inte hur stora lönekostnader företaget har. I stället är det enda som är intressant för en industriägare hur mycket värde en arbetare producerar per arbetad timme. Även om bolaget har världens högsta lönekostnader spelar det ingen roll om samtidigt de anställda producerar mycket mera förädlingsvärde per timme än andra konkurrenter. Det avgör hur stora vinstmarginaler företaget kan visa upp, inte hur stora lönekostnaderna är.
Om lägre lönekostander automatiskt ger hög konkurrenskraft borde ju länderna i södra Europa vara mycket konkurrenskraftiga. För i Belgien, Sverige och Tyskland är lönekostnaderna mer än det dubbla jämfört med i Grekland och fyra-fem gånger högre än i Portugal. Alltså spelar andra faktorer in eftersom den grekiska och portugisiska industrin inte alls står sig i konkurrensen med vare sig belgiska, svenska eller tyska bolag. Här under ser vi hur stora lönekostnaderna i tillverkningsindustrin är i ett antal EU-länder. I lönekostnaden ingår bruttolönen och företagens kostnader för de sociala försäkringarna.

.

 

Vad säger oss tabellen? Jo, att länderna med de lägsta lönekostnaderna inte är de mest konkurrenskraftiga. Om det vore så skulle Portugal och Grekland vara små tigrar på världsmarkanden. Nu vet vi i stället att länder som Belgien med lönekostnader nästan fem gånger högre än Portugal klarar sig bättre i den internationella konkurrensen. Åtminstone kan ingen ifrågasätta detta vad gäller den tyska exportmaskinen. Sambandet gäller naturligtvis bara inom Europa. Jämförelser med Kina, Indien eller något annat ”tillväxtland” är inte möjliga. Om lönesänkningar ska kunna ge Grekland konkurrenskraft gentemot Kina är det inte 20-30 procents lägre lönekostnader som krävs men 75-80 procents sänkningar. Men då hamnar vi i absurditeter som inte ens den girigaste kapitalist tror är möjligt eller ens önskvärt.

.

I Belgien säger de arbetande NEJ till finansens krisplaner.  Foto: B Åsman

.

Men vad har då verkligen betydelse för industrins konkurrenskraft? Svaret är kort och precist: det är produktiviteten som i första hand spelar roll. Produktiviteten är i sin tur beroende av den industriella strukturen i ett land. Det vill säga storleken på arbetsplatserna och storleken på det fasta kapitalet i form av maskiner och transportmedel. Den riktigt stora skillnaden mellan Grekland och Tyskland hittar vi här och det är den som förklarar det mesta av skillnaden i konkurrenskraft. Den hedervärda tidskriften The Economist hjälper oss med data om industristrukturen vad gäller storleken på arbetsplatserna och hur produktiviteten hänger samman med arbetsplatsens storlek och maskinpark.

Industristruktur och produktivitet i Europa

Diagrammet i The Economist visar oss att i Grekland är det kring 33 procent av alla företag i tillverkningsindustrin som bara har 0-9 anställda medan samma siffra för Tyskland är knappa 5 procent. I Tyskland har däremot över 55 procent av företagen 250 eller fler anställda och Grekland bara 25 procent.
Ser vi sedan till skillnaden i produktivitet mellan stora och små företag klarnar mystisken kring konkurrenskraften betydligt. I företag med mellan 0 till 49 anställda är den genomsnittliga produktiviteten i 20 EU-länder bara 60 procent av vad den är i företag med mer än 250 anställda. Här ser vi den stora tyska konkurrensfördelen inte bara till Grekland men också till Portugal, Spanien och Italien.
Dessa siffror förklarar varför de jämförelsevis höga lönekostnaderna i Tyskland inte spelar någon större roll för den tyska industrins konkurreskraft inom Europa. Däremot spelar de en växande roll i förhållande till lönekostnaderna i Kina och Indien. För även om mer än hälften av den tyska exporten fortfarande stannar inom Europa växer exporten till Kina i mycket snabb takt.

.

Den tyska exportmaskinen kan inte stå som modell för alla andra. Vem ska då importera?

.

Om den nyliberala politikens mål bara handlade om att ekonomin ska fungera friktionsfritt är det uppenbart att den nuvarande krispolitiken, som riktar in sig på att sänka löner och skjuta välfärdsprogrammen i sank, inte skulle äga rum. Men vi pratar inte om rationalitet och övergripande hänsyn till samhällets välstånd. I stället är det ren och skär klasskamp som bestämmer dagordningen. Finansen ska till varje pris nå en avkstning på 15 procent och då finns det ingen plats längre för ökad köpkraft och bättre socialförsäkringar.
Vi lever i en ny historisk period. De härskande finansherrarna och politikerna tänker inte längre göra kompromisser och eftergifter till den arbetande befolkningen. Kampen med Kina och andra tillväxtländer om inflytande på världsmarknaden stänger dörrarna för den sociala välfärden. Det har inte den reformistiska ledningen av den europeiska arbetarrörelsen insett. Den talar om att skapa ett nytt socialt kontrakt och att bland annat sätta tyglar på finansen. Men att det saknas en motpart på andra sidan bordet verkar inte påverka socialdemokratins krisstrategi.

.

Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,Ett hjärta Rött,Röda Malmö2,

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,GP1,DN3,DN4,SVD4,SVD5,DN5,SR1,GP1,AB2,dn6,ETC,DN7,DN8,SVD6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Europa demonstrerade på skottårsdagen.

Posted on by
1

Nog är nog !

.

I går på skottårsdagen demonstrerade arbetare och studerande i många länder i Europa i en gemensam protest mot den borgerliga åtstramningspolitiken som driver hela kontinenten in i en djup recession och misär för alltför många.
Det var Europafacket som kallade till den gemensamma protestdagen över hela Europa. Som vanligt satt vissa fackliga organisationer kvar på sina betonghäckar, som de nordiska fackförbunden liksom de tyska och holländska.

.

I Frankrike demonstrerades det på 160 orter, här i Marseille.

.

-Vi vill säga att nu räcker det, nog är nog. Alla sparpaket som tvingas på Europas arbetare kommer inte att leda till de lösningar som krävs, sa Bernadette Ségol, Europafackets generalsekreterare, här i Bryssel.
-Vi säger till Mario Draghi att den europeiska sociala modellen inte är död; Utan en europeisk social modell blir det inget Europa. Vi kräver ett socialt kontrakt för Europa, sa hon vidare, i en tydlig vädjan till borgerligheten att bli resonabla.

.

I Valencia deltog tusentals elever i protester mot nedskärningarna i skolornas budget.

.

Här ligger hela problemet med den riktning som Europafacket vill att kampen mot krisen ska ledas in i. Vad Ségol inte verkar förstå eller kanske medvetet bortser ifrån är att det finns ingen motpartner för ett nytt socialt kontrakt. Hela den europeiska borgerligheten visar allt tydligare att det är den sociala välfärden som ska raseras och de arbetandes löner som ska sänkas. De vill inte förhandla om att bevara och förbättra den sociala välfärden, den ska avskaffas.

.

I Bryssel samlades ett par tusen utanför landets centralbank BNB. -Europa räddar bankerna men glömmer medborgarna, står det på FGTBs tvåspråkiga  banderoll.  Foto: B Åsman

.

Här i Belgien var mobiliseringen tam med belgiska mått mätt. De fackliga organisationerna kallade bara till samling utanför den belgiska riksbanken och skickade en delegation till Europarådets byggnad för att lämna över en protest mot krispolitiken. Men inga demonstrationståg organiserades. De som arbetade kunde inte ansluta till protesterna utanför riksbanken eftersom det inte utlysts strejk. Men eftersom den gemensamma europeiska aktionen var mer symbol än konkret kamp kanske facken anpassade sin mobilisering därefter. Att den nya regeringen leds av Socialistpartiets Elio Di Rupo höll också tillbaka viljan att ”trycka på” regeringen.

.

-Bort med fingrarna från indexregleringen av lönerna. Det är ett absolut krav från de belgiska fackföreningarna. Indexregleringen skyddar reallönerna mot inflationen. Det är en ögonsten för facken. Foto: B Åsman

.

Ändå samlades omkring femtonhundra fackligt aktiva utanför riksbankens tjocka murar under ett par timmar.
De största och mest röststarka protesterna i går hölls i Spanien, där stora demonstrationer ägde rum i ett fyrtiotal städer. Störst av alla var i staden Valencia där massor av skolelever och lärare deltog. I staden pågår en omfattande mobilisering mot budgetåtstramningarna som drabbar undervisningen hårt.
I Paris samlades omkring femton tusen demonstranter medan mindre protester organiserades på 160 orter. Och i Grekland hade de fackliga organisationerna utlyst en tre timmars strejk uppbackade med demonstrationer i Aten och andra städer.

.

Grönt och rött. Det socialistiska FGTBs och det katolska CSCs färger. Här lyssnar de församlade till FGTBs ordförande Anne Demelenne.   Foto: B Åsman

.

Som sagt en symbolisk första europeisk protestdag mot den nyliberala krispolitiken. En viktig dag som måste följas upp snart och med mycket mer konkreta krav för att stoppa planerna på att tvinga den arbetande befolkningen att betala notan för krisen. Låt inte skottårsdagen bli en ursäkt till att mobilisera bara var fjärde år.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,GP1,AB1,SVD2,SVD3,SR1,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Fotfolket ska inte ens vicka på sina lilltår…

Posted on by
2
.

.

Pressad av förbittrade medlemmar i många länder går Europafacket i dag för första gången ut i en samordnad aktionsdag mot kapitalismens kris och massarbetslöshet. Protesten är naturligtvis ”ett lindebarn” i förhållande till det som skulle behövas. Med sina 60 miljoner medlemmar skulle Europafacket över en dag kunna förändra den politiska dagordningen på vår kontinent.  Men inte ens denna blygsamma protest uppmärksammas i Sverige. Detta trots maningen från Bryssel:

.

”Genom att för första gången mobilisera på samma dag överallt i hela Europa reagerar de europeiska fackföreningarna på det sätt som svarar mot den vrede och den förbittring som vi känner inför orättvisorna”, säger generalsekreteraren Bernadette Ségol.

.

Men ändå moltiger Wanja Lundby Wedin, liksom hennes politiske partner Stefan Löfven. I denna ödesfråga som på många sätt avgör vår framtid finns ingen ”facklig-politisk samverkan”. Den gemensamma aktionsdagen avfärdas rakt av. De är ingenting för oss i Sverige . ”Det ingår inte i vår kultur att gå ut och protestera på gatorna”, brukar de säga.

.

.

I dag blir det alltså ingen liv och rörelse på våra arbetsplatser, eller på gator och torg. Wanja Lundby Wedin är däremot med om att släppa LO:s elfte rapport om inkomstutvecklingen för makthavarna i Sverige. Vilket naturligtvis är en god gärning:

.

”Den ekonomiska eliten hade år 1950 en inkomst som motsvarade 26 industriarbetarlöner. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var också inkomstspridningen som lägst i Sverige. År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop under en hel livstidsarbete.”

.

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tas också det han har”, hette det redan i Bibelns Matteus 13:12. Tjugo sekler senare består denna bibliska orättvisa. Ja, den förvärras.

Väl värt att fundera över är att makthavarnas girighet har fått grassera även under de år när socialdemokratin regerat. Rapporten vittnar om arbetarrörelsens kapitulation inför kapitalets lystnad och maktbegär.  Vi är många som minns hur Wanja Lundby Wedin avslöjades som en av de ansvariga för att AMF:s förre vd Christer Elmehagen fick ett pensionsavtal på 32 miljoner kronor. Hon var också medansvarig för att hans kompis Torgny Wennström, vd för AFA Försäkring, fick ett pensionsavtal värt 40 miljoner…

Det sensationella med LO:s rapport är annars att den öppet talar om och försöker att prångla ut ett vackert namn åt det sociala skikt, den hårda byråkrati, som styr över alla oss andra. ”Den demokratiska eliten”, skriver man. Helt ogenerat medger rapportens författare även att arbetarrörelsens ledare hör hemma i denna rikemansklubb:

.

”Den demokratiska eliten består av folk- och förtroendevalda inom politiken, fackföreningsrörelsen, folkrörelserna och intresseorganisationer. Här ingår exempelvis LO:s ordförande, vd för Svenskt Näringsliv och statsministern. Den demokratiska eliten hade år 1950 motsvarande drygt 4 industriarbetarlöner. Från denna nivå skedde en nedgång till som lägst knappt 3 industriarbetarlöner år 1980. I dag har den demokratiska elitens inkomster sjunkit något jämfört med tidigare år till 6 industriarbetarlöner år 2010.”

.

Rapportens egen sammanfattning av sitt resultat är som synes mer än galant: ”I dag har den demokratiska elitens inkomster sjunkit något jämfört med tidigare år…”.

Detta försök att skyla över vad man själva kapar åt sig är inte sant! 1950 levde man gott på löner som var fyra gånger så stora som industriarbetarnas. I jämförelse med 1980, som tydligen var lägstalön,  har ”den demokratiska eliten” fördubblat sitt försprång till dem de säger sig representera och tar nu hem vad som motsvarar hela sex industriarbetarlöner.

.

.

Fotfolket ska inte vicka ens på sina lilltår…

.

En demokrati, eller ett folkstyre, kan naturligtvis inte hålla sig med en övergödd ”elit” som själv lever på folket.

Det är därför Wanja Lundby Wedin och alla andra lägger locket på när det gäller den europeiska aktionsdagen. Inga protester. Ingen rörelse. Det egna fotfolket ska inte uppmuntras ens till att vicka på sina lilltår…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media; SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,DN5,DN6,GP2,GP3,DN7,DN8,SVT1,

Oljan köper social fred

Posted on by
1

 

Arabiska vårens fallfrukter

.

Det kan synas som att den arabiska våren helt uteblivit i Saudiarabien och de små emiraten vid Persiska viken med Bahrain som undantag. Några enstaka rapporter om ”oroligheter” i Saudiarabien har förekommit. Men annars verkar ordningen härska.

.

.

Att det är till ett stort pris som den sociala freden köpts har det inte funnits mycket information om. Men det är precis vad som skett. De rika kungahusen och emirerna, som likt den feodala jordaristokratin lever på räntor, inte av jorden men väl av de fossila resurserna, har känt av hettan från den arabiska revolutionen mycket mer än vad som synts utåt.
Alltifrån Saudiarabien med sina 27 miljoner medborgare, till pytteländerna Förenade Arabemiraten, Qatar och Kuwait har kraftigt ökat sina sociala utgifter för att stoppa allt inflytande från Tahrirtorget och andra revolutionära centra.
I Saudiarabien beslutade monarkin plötsligt att öka på budgeten för 2012 med 130 miljarder dollar för hälsovården, utbildningen och en a-kassa för de arbetslösa medborgarna. Den utländska arbetskraften räknas inte. I hela regionen behandlas den i det närmaste som livegna. En halv miljon nya bostäder ska byggas och 60 000 nya arbeten skapas i den offentliga administrationen.

.

Likt feodalherrar levar de som parasiter på den fossila räntan

.

För Saudiarabien med en relativt stor befolkning kostar satsningen mycket och kan bli svår att upprätthålla i längden, trots de stora oljetillgångarna.
Det är inte fallet för de övriga länderna med mycket olja eftersom den inhemska befolkningen med medborgarskapsstatus utgör bara 15 procent av de bosatta i området.
I Förenade Arabemiraten har den härskande aristokratin höjt lönerna för medborgarna med mellan 35 till 100 procent för de offentligt anställda och höjt militärens pensioner med 70 procent.
I Dubai har regimen avsatt 2,7 miljarder dollar för sociala bidrag till de sämst ställda.
I Kuwait fick alla familjer tre tusen dollar i kontantbidrag och gratis mat i 13 månader.
I Qatar höjdes de statsanställdas löner med 60 procent och militärens sold med 120 procent. Det senare bara understryker härskarnas visade militära ambitioner i hela regionen. En fond på 100 miljarder dollar har satts av till den högre utbildningen. Regimen vill sätta Qatar på kartan som ett lärosäte av högsta kvalitet.

.

Räcker inte de sociala eftergifterna litar Qatars härskare  till sin kravallpolis

.

Det är bara i Bahrain som försök att köpa social fred verkar misslyckas. Lönerna har höjts med 30 procent. Men det har inte haft önskad effekt eftersom demonstrationerna mot regimen nu tagit fart på nytt efter slakten på Pärltorget i våras.
Det är stora ekonomiska eftergifter till befolkningen som härskarna känner sig tvungna att göra. Rädslan för att den arabiska våren ska smitta av sig är stor. Frågan på sikt blir då: -kan man köpa bestående social fred med pengar och vaga löften?

 

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inför franska valet

Posted on by
Reply

 

Två toppar i landskapet

.

Det är ännu långt till det franska presidentvalet men ändå dags att sondera terrängen inför ett viktigt val i EUs näst största stat. Första omgången hålls 22 april. Då ställs alla kandidater mot varandra i ett proportionellt val och den 6 maj ställs de två främsta kandidaterna öga mot öga i ett val där vinnaren tar allt, det vill säga presidentposten för de kommande fem åren.
Landskapet inför första omgången är kuperat med fyra toppar som reser sig över omgivningen. Nicolas Sarkozy känner alla. Som en duracellkanin har han rusat runt från den ena internationella konferensen till den andra, en om finanskrisen här, en annan om Libyenkrisen där.
Men inför första valomgången 22 april är det Socialistpartiets François Hollande som är högsta toppen i landskapet trots hans namn som ger associationer om plattast tänkbara profil. Han är en ersättare för Socialistpartiets största profil de senaste åren –Dominique Strauss-Kahn. Det vill säga tills Strauss-Khans hållning till kvinnor i hans omgivning hälldes ut på löpsedlarna. Socialistpartiet kan skatta sig lycklig att Strauss-Kahn inte först utsågs till kandidat för att sedan tvingas ersätta honom då skandalerna sprang ikapp honom.

.

François Hollande har in till fulländning övat alla Mitterrands gester.

.

Nu är det i stället svärmorsdrömmen François Hollande med ett fläckfritt förflutet och ett välputsat framträdande som toppar alla opinionsundersökningar med plus minus 32 procent. Sedan kompliceras bilden. Nicolas Sarkozy som allt fler fransmän fått nog av når som mest upp till 25 procent i de senaste röstprognoserna. Därmed rider skuggan från presidentvalet 2002 hela etablissemanget som en mara. Då slog Jean-Marie Le Pen socialisten Lionel Jospin i första valomgången och ställdes i duell mot Jacques Chirac. Där syntes de verkliga sympatierna för Nationalfronten. Le Pen fick knappa 18 procent mot dryga 82 procent för Chirac.

.

Marine Le Pen, en kandidat som vet att hålla entusiasmen uppe bland anhängarna

.

I röstundersökningar inför de kommande valen har Le Pens dotter Marine Le Pen åkt lite mer jojo i statistiken. I ett visst läge slog hon rent av ut Sarkozy och placerade sig tvåa med 21 procent. Sedan har hon backat till stadiga 18 procent i flera undersökningar och Sarkozy återtagit andra platsen med 23-25 procent.
Vid sidan av de tre ovan hittar vi den evige Don Quijote i det borgerliga lägret. François Bayrou har alltid försökt att profilera sig i ödemarken mellan den franska högern av gaullister och republikaner och Socialistpartiet. Men det har aldrig funnits plats för ett liberalt centrum i det politiserade franska samhället. Inför första valomgången placerar sig Bayrou kring 12 procent i röstundersökningarna och saknar alla möjligheter att bli det han längtat mest efter i 25 år –Frankrikes president.

.

Den liberala centristen Bayrou som saknar en plats i mitten.

.

I kommande artiklar tänker vi analysera huvudkandidaternas program inför valet och presentera några kandidater som finns till vänster om Socialistpartiet. Men i den här första artikeln ställer vi frågan –är det kört för Nicolas Sarkozy?
Det tog tid för Sarkozy att annonsera sin kandidatur. Ingen tvivlade på att han skulle ställa upp som regeringspartiet UMPs kandidat. Men genom att dra ut på den officiella kampanjstarten har tidningarnas spalter och teve varit fulla av spekulationer om när Sarkozy skulle dra igång sin kampanj. Det gäller att hålla intresset kring sin person uppe. Speciellt när två tredjedelar av väljarkåren säger att den inte längre har förtroende för presidenten.
Det är här skon klämmer. Om Sarkozy inte lyckas skapa något nytt kommer han att besegras i andra valomgången, då han med all säkerhet ställs mot Socialistpartiets François Hollande. Inför valet 2007 lyckades Sarkozy göra en räd in i Jean-Marie Le Pens väljarkår genom att använda ett språkbruk mot invandrare och förortsungdomen som gjorde honom till en förvillande kopia av Nationalfrontens gaphals.

.

I presidentvalet 2002 slogs Socialistpartiets Lionel Jospin ut i första omgången till fördel för

Jean-Marie Le Pen som sedan förlorade stort i duellen med Jacques Chirac.

.

Då lyckades han också så vissa illusioner om den sociala agenda han presenterade under temat ”jobba mer för att tjäna mer”.
–Jag är köpkraftens president, lät han trumpeta ut i alla media. Nu fem år senare vet alla att ”jobba mer för att tjäna mer” slutade i ”jobba mer för att tjäna mindre”. Finanskrisen och den skenande arbetslösheten satte käppar i hjulen. Inför årets val har alla löften om bättre inkomster slopats. I stället är budskapet, -knyt nävarna och håll ut.
För att undvika att de fem gångna årens ekonomiska politik hamnar i centrum satsar Sarkozy på att helt skifta terräng, bort från det sociala till moraliska ”värderingar”. Den muslimska invandringen och de arbetslösa angrips på ett subtilt men öppet sätt.

.

Sarkozy med Claude Guéant, specialisten på civilisationernas historia.

Regeringens ”moralexpert”, inrikesministern Claude Guéant skapade medialt uppror häromveckan när han sa att ”alla civilisationer är inte lika värda”. Nu pratade herr Guéant inte filosofi i allmänhet utan ville bara på omväg angripa den muslimska invandringen i landet. Med oskyldig min undrade han och senare Sarkozy vad som var så upprörande med uttalandet.
-Det är väl en självklarhet, tyckte Sarkozy i en teveintervju. Genom att medvetet blanda samman länders politiska regimer med begreppet ”civilisationer” kan landets muslimer ställas mot väggen som representanter för en mindervärdig ”civilisation”. Idén är naturligtvis att fiska i Marine Le Pens grumliga vatten utan att öppet använda hennes invandrarfientliga ordförråd.
En andra axel i Sarkozys strategi inför valet är att angripa de arbetslösa som bidragstagare. Likt en häxmästare har han kastat fram idén att hålla en folkomröstning kring de arbetslösas ”rättigheter och skyldigheter”. Han vill spela ut de med arbete och med fördomar mot de arbetslösa för att införa nya regler på arbetsmarknaden som tvingar de arbetslösa att följa omskolningsprogram och tvingas till att acceptera alla arbeten som föreslås oavsett jobbets karaktär och var i landet det erbjuds.

.

-Vilken tur att vi har de fattiga som kan bevara våra sociala landvinningar.

.

En president med rykte om sig att frekventera alla fina kretsar i landet måste naturligtvis lova konkreta gåvor till ägare av produktionsmedlen. Inte ens det kan han dock göra utan kosmetika. Upp ur hatten hoppade en ”social moms” fram. Om Sarkozy väljs lovar han att momsen ska höjas från 19 procent till 21,5 procent. Det blir dock inga högre inkomster i statskassan eftersom arbetsgivaravgifterna minskas med samma belopp som den nya momsen ger. Alla direkta skatter, momsen inräknad, drabbar de sämst ställda i samhället hårdast. De franska arbetsgivarna visade omedelbart sitt stöd för en ”social moms”. Hittills har ingen talat om vad det ”sociala” består i. Men industrikapitalet visar sin uppskattning och säger att det kan öka deras konkurrenskraft. Vilket naturligtvis är den verkliga meningen med denna omfördelning av skatterna från kapitalägarna till de arbetande.
-Om vi vill bevara vår sociala modell, vårt sätt att leva, måste vi göra fler förändringar, sa Sarkozy häromdagen i teve. Han är mästare i dessa små fraser.
–Bevara den sociala modellen genom att rasera den, betyder det översatt till vanlig prosa. Ett program för en president i dagens nyliberala värld.

.

Media; SVD1,SVD2,DA1,DN1,GP1,GP2,AB1,DN2,DN3,SVD3,

Bloggare; Röda Malmö,Svensson,Röda Lund,Röda Lidköping,Röda Berget,Sjöstedt,Hjärta Rött,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tysk privatmilis i Belgien

Posted on by
2

 

En fläkt från gången tid?

.

De anställda vid företaget Meister Benelux i Sprimont, nära Liège, trodde inte sina ögon i söndags. Vid tvåtiden på eftermiddagen invaderade ett tjugotal beväpnade muskelknuttar företaget och drev ut de anställda från lokalerna med basebollträn, batonger och pepparspray. En arbetare fick sitt näsben avslaget och ett par andra skadades lätt.

.

RTL-TVi lyckades fånga några av ligisterna i zoom.

.

Vad i hela världen handlar det om, undrade säkert de belgiska arbetarna som inte sett beväpnad tysk milis i landet på många decennier. De nazistiska stormtrupperna finns starkt kvar i folks minnen från kriget. Men att det under Angela Merkels tid skulle dyka upp moderna stormtrupper i företagets tjänst hade ingen väntat sig.
Den inhyrda milisen, bestående av tyskar och några fransmän, hade nämligen i uppgift att hämta reservdelar till bilar och frakta dem till Slovakien. Moderföretaget i Tyskland beslöt tydligen att köra över de fackliga organisationerna på företaget och att manu militari flytta reservdelarna till Slovakien.
Vad de inte räknat med var att en av de få anställda som fanns på plats söndag eftermiddag skulle hinna varna facket och polisen. Så när ligisterna fyllt lastbilarna med det eftersökta godset kunde de inte passera grindarna som blockerades av fackligt engagerade och av polisen som bildade kedja mellan dem.

.

Tuppkammen i mitten uppträdde som milisgruppens chef.

.

Bakgrunden till den tyska kommandoräden in i Belgien är att de fackliga organisationerna vägrar att två order som var avsedda för fabriken i Sprimont flyttas till Slovakien utan att det först hålls förhandlingar mellan facket och bolagsledningen. Beskedet om orderflyttet till Slovakien kom förra måndagen. I onsdags tog anställda den lokala bolagsledningen i gisslan under ett par timmar för att få svar på en enda fråga : -Varför flyttar ni två jobb till Slovakien från vår fabrik som ju går med vinst?
Företagets svar kom i söndags i form av en brun fläkt från trettiotalets nazistiska ”arbetarpolitik”. Men nu slutade den äventyrliga räden i ett totalt fiasko. Polisen avväpnade under kvällen de testosteronstinna tupparna och släppte dem på okänd plats för de fackliga organisationerna. Reservdelarna finns fortfarande på plats i Sprimont och nu är det upp till moderbolagets ledning att förklara sig.

.

Tack vare en snabb facklig mobilisering slutade kommandoräden

mot företaget i ett stort fiasko.

.

Om det inte blir rättsliga följder för milisens medlemmar har den belgiska rättvisan en skandal på halsen. Beväpning med slagträn och pepparspray är straffbart med upp till 15 000 euro i böter. Hade situationen varit den omvända, det vill säga beväpnade arbetare som tagit över fabriken, hade gendarmeriets mobila brigad varit snabbt på plats, och straffen givna på förhand. Men de diplomatiska förbindelserna med grannen i öst kanske kräver silkeshandskar mot betalda ligister i kapitalisters tjänst.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,