Category Archives: Internationellt

I maj i Paris – ideologiernas krig

Posted on by
Reply

.

Det franska presidentvalets andra och avgörande val är på söndagen den 6 maj. De bägge kandidater som då står mot varandra, Nicolas Sarkozy och François Hollande, kämpar redan intensivt för att var och en åt sig själv försöka att raka hem så många som möjligt av Marine Le Pens över sex miljoner fyrahundratusen röster.

.

I Frankrike symboliserar den vita liljekonvaljen borgerlighetens festdag I maj. För abetarrörelsens kampdag är det i stället den röda rosen som gäller. Här tvekar den borgerliga mittpolitikern François Bayrou över hur han ska smycka sig.

Många av Den Nationella frontens väljare är arbetande i aktiv ålder och av naturliga skäl blir därför manifestationerna Första maj en viktig styrkemätning. Det som Kristdemokraterna här hemma lyckats med i Uppsala, att denna dag konkurrera med arbetarrörelsens demonstrationer, det har den Nationella fronten föregått med sedan länge genom att i Paris då hylla Frankrikes nationalhelgon Jeanne d`Arc. ”Arbetet, Fosterlandet och Familjen” sätts i centrum.  Varje motsättning mellan arbete och kapital elimineras i ett patriotiskt töcken.

.
Den Nationella fronten har länge försökt att använda Jeanne d`Arc för sina syften. Detta genom att stjäla den katolska kyrkans firande 31 maj. Här Jean Marie le Pen med blommor vid sockeln till nationalhelgonets ryttarstaty, när han först prövade med detta den 10 maj 1981, samma dag som François Mitterrand valdes till president.
.

Det som nu sker är att Sarkozy oväntat och nervöst ger sig ut i kriget om Första maj. Han manar till en demonstration, ett stort kampanjmöte i Paris, i en nästan fysisk konfrontation, på en plats nära de fackliga tågens nav, där han ska ge ”det sanna arbetet beröm”. ”De som jobbar hårt ska också prisas utan sina fackliga mellanhänder”. ”Festen Första maj tillhör vare sig Socialistpartiet eller de fackliga landsorganisationerna”, heter det i fanfarliknande pressmeddelanden. De fackliga ledarna ses som rätt och slätt ”byråkratiska distributörer av arbete” och Socialistpartiets ledning som ”kaviarsocialister”. Sarkozy vet på förhand att han inte har något att vinna från den fackligt organiserade arbetarklassen. Av de anställda som är med i CFDT (leds av medlemmar i Socialistpartiet) eller står detta förbund nära fick han bara 15 procent av rösterna. Av CGT:s (leds av Kommunistpartiet) folk fick han symboliska ynka 1 procent…

Sedan blev det Första maj som gällde…

Liksom Marine Le Pen kommer Sarkozy och hans parti UMP att locka folk från hela landet med trevliga och gratis bussresor för att på plats få ihop tillräckligt med euforiska massor. Fackföreningsrörelsen och dess partier kan inte svara med samma sak eftersom dessa av tradition likt i Sverige demonstrerar över hela landet.

.
Många historiska personligheter har hyllat Jeanne d`Arc. Shakespeare, Voltaire, Shiller, Napoleon, Schiller, Tjakovskij, Mark Twain, Arthur Honegger, Bernard Shaw  m fl. Hennes gloria kan passas in på det mesta. Även i Hollywood där Ingrid Bergman fick gestalta legenden efter Maxwell Andersons Johanna från Lothringen…
.

Socialistpartiet har som befarats svarat i vaga ordalag på utmaningen och kan inte möta den nattståndna nationalismen med den internationella solidaritet och arbetarpolitik som krävs. ”Sarkozy delar nationen, fosterlandet som vi alla älskar” svarar man jolmigt och ersätter arbetarnas kampdag med en fest för alla fransmän. Fackföreningscentralerna CGT och CFDT samt Jean-Luc Mélenchon från Vänsterfronten ser däremot utspelet från Sarkozy som en ”krigsförklaring mot arbetarrörelsen” och manar till enhet. Första maj i år blir det också i Paris – vilket inte alltid är fallet – en gemensam facklig uppmarsch. Jean Philippe Poutou från det antikapitalistiska NPA angriper Sarkozy hårt för att ha lånat tydliga drag i sitt upplägg från Marskalk Philippe Pètains samarbetsregim med nazisterna under Andra världskriget. Marskalken och hans quislingar i Wichyregimen kopierade det som genomförts i Hitlers Tyskland (något som även senare prövades av general Augusto Pinochet i Chile) och lagstiftande den 24 april 1941 om ett Första maj som ”En nationell fest i social endräkt”.

.Med Marine le Pen för en social vår…

Denna hårda strid om vad som ska vara i fokus Första maj handlar om hur klasserna i samhället, transformerade genom politiska partier, konstituerar sina ideologier. I ett envig möter nationalism  och fransk imperialism arbetarnas gränslösa internationella klassolidaritet. I dag säger exempelvis den medvetna och betydelsefulla högerextrema veckotidningen Minute att ”vi trots allt måste rösta för Sarkozy”. Detta i och med att denne ogenerat exploaterar människors oro över ökad invandring genom att göra Socialistpartiet förslag om kommunal rösträtt för människor som arbetar i landet till ett av sina främsta hatobjekt. Ett förslag som om det genomförs då sägs vara ett sätt att späda ut, att utarma den egna franska nationen.

.
1 maj 1995. Fyra skinheads som hade deltagit i Den Nationella frontens mycket aggressiva I majtåg misshandlade tunisiern och tvåbarnspappan Brahim Bourram till döds och kastade honom i Seine. Här protesterar president Mitterand tio dagar senare genom att skänka vattnet en bukett liljekonvaljer till hans minne…
.

Många av Nationalfrontens väljare tycker nära nog fysiskt illa om Sarkozy. En del kanske har mist sina jobb och marginaliserats socialt under hans tid som president. Frågan är hur många av dem som kan överbrygga sin misstro mot makten och överheten och trots allt gå och lägga sin röst för ”president Bling-Bling”? Marine Le Pen personligen kommer inte att ta ställning. Ett scenario där Hollande blir president och sedan eventuellt kan utse en vänsterregering efter parlamentsvalen i juni är ingenting som skrämmer henne. Tvärtom ser hon i stället detta som en möjlighet att splittra UMP för att sedan kunna axla rollen som ledare för den borgerliga oppositionen ”mot systemet” och ”för Frankrike”. Sarkozy har visserligen sagt att ”han lyssnar till alla dem som röstat på Marine Le Pen”, att han ”hör deras lidande” och att ”Den Nationella fronten hör hemma i Republiken”. Men enligt en färsk undersökning är så många som 41 procent av dess väljare helt emot taktiska överenskommelser med UMP i parlamentsvalen. Av medlemmarna hos den eventuella motparten, Sarkozys parti, är det däremot hela 64 procent som vill kasta sig i böljorna efter Marine le Pens ”marinblå våg” och göra upp med rasisterna.

NPA:s svar på Sarkozy`s  utspel om Första Maj avslutas däremot med en maning om att göra denna dag till en antirasistisk flodvåg som skickar tillbaka denne med det tidvatten som fört fram honom till makten…

.

I Maj 2002 när Jean Marie le Pen ställdes mot Jaques Chirac i presidentvalets andra omgång samlades en halv miljon människor i Paris i en vibrerande protest mot rasism och fascism. Vi hoppas på en liknande styrkedemonstration i år.

*****

Anders Hagström har skrivit en fin essä om det tidiga Front national. Läs här.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

I media: GP1,SVT1,

Vem röstade vad i Frankrike?

Posted on by
Reply

Två dagar har redan gått efter den första omgången i det franska presidentvalet. Den första chocken efter Marine Le Pens stora valframgång har inte lagt sig. Frågorna finns kvar där. Hur kunde det gå så illa? Vem har röstat på vem?

Likaså reser Le Pens stora framgång följdfrågan om hur det kommer att gå i andra valomgången 6 maj då Nicolas Sarkozy ställs mot utmanaren François Hollande. Hur kommer Le Pens väljare att rösta den 6 maj? Vinner Hollande trots allt. Eller ska ”SuperSarko” vinna igen?

I den här bloggen kan jag inte ge svar på alla frågor som ställs. Kan inte, eftersom troligen ingen kan svara på dem just nu. Valet den 6 maj är helt öppet och Sarkozy före Hollande eller tvärtom får ett svar först klocka åtta på söndagkväll om två veckor.

Här ska jag i stället lyfta fram valets första omgång i siffror för er alla som inte bara är intresserad av de stora rubrikerna utan också detaljerna som inte finns i svensk press.

Håll i er för nu blir det mycket siffror.

Hur var det med mobiliseringen? Den var mycket större än väntat vilket visar att de flesta ser valet som en viktig händelse som man ska delta i. Det var bara 19,59 % av de 44, 9 miljoner röstberättigade som valde att stanna hemma. Det är något högre än 2007 men långt under de 28,4 % som skolkade 2002 då Jean-Marie Le Pen slog världen med häpnad och gick vidare till andra valomgången genom att slå ut socialisternas kandidat Lionel Jospin.

I tabellen här under hittar ni alla valresultat i söndagens första valomgång.

Den geografiska fördelningen av rösterna är ingen överraskning. Den följer det klassiska mönstret i alla franska val. Vänstern är stark i västra delen av landet och högern i den östra delen.

Då är det mycket mer intressant att se hur olika sociala kategorier och olika åldersgrupper röstat. I tabellen här under kan vi se detta. Siffrorna är i % av väljarna i varje kategori.

Yrkeskategorierna i fransk statistik skiljer sig från den svenska. Gruppen ”Arbetare”(Ouvrière) svarar mot vår gamla beteckning ”blåställ”, det vill säga okvalificerad manuell arbetskraft i industri, transport och handel. Medan gruppen ”Löntagare” (Employé) svarar mot kontorspersonal, statligt och kommunalt anställda (inte i chefsställning) och andra grupper i lägre befattningar. I gruppen ”Småföretagare” ingår också butiksägare och företagschefer.

Vad som slår omedelbart är Marine Le Pens resultat i gruppen ”Arbetare” där hon kan stoltsera med titeln ”största arbetarpartiet”. Men det är ingen överraskning egentligen för så har det varit redan i tidigare val.

Däremot fick Sarkozy en snubba i gruppen Arbetare som inte syns i den här tabellen som anger 18 % röstande för Sarko. I valet 2007 kunde han brösta sig med 26 % bland ”arbetarna” och 31 % bland ”löntagare”. Det kan bara tolkas som att de arbetande som i valet 2007 röstade på Sarko har gått i två riktningar, tillbaka till Socialistpartiet och till Nationalfronten.

Sarkozy har tappat allt han fiskade upp i ”folkliga” läger inför 2007 och dominerara nu bara i de klassiska högergrupperna som ”småföretagare” med 40 %, Pensionärer med 32 % och bland kyrkogående katoliker med 53 %.

För François Hollande är bilden lite otydligare. Han har tappat i gruppen 18-24 år och bland de arbetslösa. Där har Marine Le Pens fiske varit framgångsrikt. Däremot har Hollande tagit tillbaka de röster som Ségolène Royal tappade till centristen François Bayrou i valet 2007.

Marine Le Pen har lyckats att ömsa skinn på Nationalfronten. Pappans vulgaritet och makabra skämt stötte bort väljare som egentligen ville rösta på Nationalfronten men som skämdes inför sina vänner och bekanta. Med Marine har fronten skakat av sig sitt dåliga rykte och blivit rumsrent i alla läger. Det är bara i Paris som hon fortfarande är tabu – 6,2 % av rösterna.

Efter valet i söndags kan vi konstatera att kampen om väljarna bland ”folkliga” lager av befolkningen inte längre står mellan höger och vänster. Den klassiska högern är ute. Den nyliberala politiken med globaliseringens destruktiva effekter i klassisk tillverkningsindustri har omskapat det politiska landskapet. Nu står kampen bland de arbetande, de arbetslösa och de sämst ställda mellan extremhögern och vänstern. Det är en skakande utmaning för vänstern och speciellt den yttersta vänstern som ändå tillsammans fick cirka 13 procent av rösterna vilket motsvarar över 4,5 miljoner röster.

Att kampen om de vanliga löntagarnas politiska sympatier blir extremt viktig efter valet av ny president och parlamentsvalen i juni för den yttersta vänstern beror naturligtvis på att François Hollande och en socialistregering inte kommer att ta den nödvändiga striden med Marine Le Pens Nationalfronten. Hollande har redan låtit förstå att det är stramheten som blir hans kännetecken. Statsbudgetens underskott ska ner från 6,5 procent av BNP till noll innan 2014 års slut.

Det anger riktningen –rubba inte finansen i dess bo. Pratet om stimulans för tillväxten och högre skatter för de rika är bara valfläsk. Det innebär också att slaget med Nationalfronten är förlorat på förhand om inte den yttersta vänstern lyckas behålla sin självständighet i förhållande till en regering ledd av Socialistpartiet. I de ”folkliga” lagren i det franska samhället spirar ett uppror mot den nyliberala elitens självgodhet, egoism, girighet och förakt för de ”efterblivna” i samhället. Om vänstern lämnar dessa arbetande människor åt sitt öde lämnar den en bred öppen boulevard fram till makten för ”folkledaren” Marine Le Pen.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Högervindar över Frankrike?

Posted on by
Reply

.

.

Som politisk kommentator och analytiker är Aftonbladets Wolfgang Hansson en riktig skränhals. För honom är det viktigast med en kraftfull byline och att höras. Timmarna före valresultatet i gårdagens första valomgång i Frankrike slog han fast att det blåste starka vänstervindar i Frankrike.

.

När rösterna väl var räknade stod det klart att det snarast är en hård stormby från höger med Nationella Frontens Marine Le Pen som triumferat.

.

Hennes 18 procent av väljarkåren borde inte ha varit en överraskning.  Inte heller det trista faktum att högerblockets samtliga kandidater tillsammans fick drygt 56 procent av rösterna.

.

.

General Charles de Gaulle sa en gång att ”längtan efter privilegier och smak för jämlikhet är de motsägelsefulla passioner som dominerar Frankrike”. Ett omdöme som är mer precist för gårdagens val än det som Hansson slarvat ur sig.

.

Hade han läst mer än opionsinstitutens rubriker hade han tidigt kunnat se att en viktig del av valmanskåren rörde sig bort från politiskt ointresse eller vaga sympatier för Sarkozy till ett stöd för Marine Le Pen. Redan den 9 april skrällde larmklockorna. Bland unga väljare, 18-24 år, ofta med låg utbildning och utanför storstäderna, lyckades hon under årets första månader öka sitt stöd från 13 procent till 26 procent. Hur mycket Mohammed Merahs brutala seriemord i Toulouse tre veckor tidigare spelat in för detta resultat vet vi inte, men valutgången lär betyda att trenden i stort har hållit i sig.

.

Mer ungdomlig än pappan och med en delvis ny ideologi har Marine Le Pen lyckats med att modernisera det parti hon fått i arv. Den öppna antisemitismen har förbjudits, gamla nazister slängts ut och striden mot islam och ”massinvandringen” försvaras inte längre med termer från kristendom och nazism utan med rekvisita från den franska republikens jämlika traditioner. Hon har också tonat ner gammal unken homofobi och vill inte förbjuda aborter, är själv skild och signalerar att kvinnorna måste ”ta för sig”. Hon vill synliggöra de osynliga. Inte minst genom att helt och hållet lägga om kursen när det gäller Frontens ekonomiska och sociala politik. Pappan stod för nyliberalism och kapitalistisk globalisering rakt av. Hennes budskap är i stället att de fransmän som drabbats av nyliberalismens arbetslöshet och osäkra, mer brutala arbetsmarknad ska få det bättre genom att Frankrike lämnar EU. Ekonomin ska sedan snurra för fullt genom protektionism och statliga satsningar på ”fransk produktion”.

.

.

Några grafer som varslade om Marine Le Pens väldiga sving.

Från 13 till 26 procent på några månader för Front National

bland ungdomar mellan 18-24 år…

.

Franska forskare har presenterat studier som bekräftar att ett stort segment av landets befolkning allt skarpare börjat ifrågasätta landets sätt att fungera. Dess ekonomi och dess styre. Människor är mer negativa till immigration inte minst för att de upplever att ”invandrarna tar jobben genom att acceptera låga löner”. ”De dumpar arbetsmarknaden”.

Det är till stor del denna grupp av människor som i valets första omgång demonstrerat sin avsky för systemet genom att rösta på Marine Le Pen. I en opinionsstudie gjord av IPSOS 19-21 april fick Marine Le Pen till råga på allt mest arbetarröster (ouvrier) av alla kandidater! Hela 29 procent. Följt av Francois Hollande 28 procent och Sarkozy med bara 18 procent. Vänsterfronten med Jean-Luc Mélenchon med ett blygsammare resultat runt 10 procent. Vi ska återkomma med mer definitiva siffror. I en del ytliga kommentarer från vänsterhåll häver man besviket  ur sig att Marine Le Pen är fascist eller till och med nazist. Ord som i många sammanhang passade in på pappan Jean-Marie Le Pen. Men i politik är alltid allting i rörelse och det gäller också för Den Nationella fronten. Partiets mesta brunfärg har tvättats bort. Gamla ledare har motats undan. Det vi har i dag är givetvis ett invandrarfientligt parti med ett reaktionärt borgerligt ekonomiskt program. Men det är ännu (!) inte så illa att det är ”fascister” som har fått 18 procent av landets väljare att rösta för Marine Le Pen som landets nästa president. Det är helt enkelt inte en blodig och våldsam gatukamp, en triumferande nazistisk attack på hela arbetarrörelsen som väntar. Det är inte en tid för att omedelbart organisera arbetarklassens självförsvar…

.

De Gaulle såg högerns privilegiesamhälle som Frankrikes grundsten, men tvingades samtidigt att erkännna fransmännens ”smak för jämlikhet”. Detta markeras tydligt  i valresultatet. I förhållande till presidentvalet 2007 och än mer i jämförelse med omgången 2002, har Hollande och socialisterna stärkt sig i ett fyrtiotal departement och är dessutom största parti i alla Franrikes stora urbana centra. Vänsterfrontens Mélenchon gör ett betydligt sämre val än det som förväntningarna från opinionsinstituten byggde upp. Men hans 11.1 procent är ändå en viktig framgång för det politiska konglomerat som dominerar gruppen. Där är det gamla Kommunistpartiets i särklass när det gäller medlemsantal och organisatorisk styrka. Om än med en mycket ålderdomlig skara räknar man fortfarande med så många som 130 000 medlemmar. Mélenchons eget parti har (än så länge?) bara 6 – 9 000 medlemmar.

.

Men samtidigt är detta en rörelse bort från de mer klara socialistiska program som LCR:S/NPA:S och Lutte Ouvrière`s tidigare kandidater Olivier Besancenot och Arlette Laguiller förspråkade. Mélenchons program och retorik är ett snarast ett radikalt socialdemokratiskt program med en fond av fransk borgerlig revolutionshistoria. NPA:s Philippe Poutou fick, när han väl kom ut ur mediaskuggan, 1.2 procent av rösterna. Det egna partiet har också  hamnat i bakvattnet på grund av stora interna motsättningar när det det gällt förhållandet till det franska Socialistpartiet.  Lutte Ouvrière`s Nathalie Arthoud fick 0.6 procent. Tidigare har dessa två revolutionärt socialistiska grupper turats om att erövra 4-5 procent av rösterna i de senaste decenniernas presidentval. År 2007 röstade hela nio procent av alla unga mellan 18-24 på Besancenot.

Slår vi sedan samman dessa mindre partiers röster med Vänsterfrontens blir slutsumman nära nog densamma som i exempelvis presidentvalet 2002.

.

.

En symbolisk bild med nattens glada valarbetare . NPA:s förre presidentkandidat

Olivier Besancenot i förgrunden. Hans efterföljare,

Philippe Poutou i bakgrunden,  får nu allt tydligare drag…

.

Den 6 maj blir det klart vem som segrar i slutstriden mellan Hollande och Sarkozy. Politik är inte matematik och trots att Sarkozy borde ha mer att vinna än Hollande från de röster som gått till de nu utslagna kandidaterna är detta inte alls en självklarhet. Inte minst Nationalfrontens väljare sitter på många osäkra kort. Marine Le Pen tar inte ställning ”mellan systemets bägge kandidater”. Hon har attackerat Sarkozy hårt men samtidigt deklarerat att ”hon hatar Hollande”. Bland de 60-70 procent av hennes väljare som ändå tänker rösta finns det säkert en klar majoritet för Sarkozy. Men hans stora problem är just att han under lång tid har representerat makten eller systemet och är den som mest fått klä skott för den tioprocentiga arbetslösheten. Både Mélenchon och Poutou har snabbt uppmanat sina väljare att fortsätta kampen mot Sarkozy den 6 maj. I går kväll avslutade bilarbetaren Poutou sitt tack till sina väljare med denna uppmaning:

.

”Den 6 maj, i slutet av den kampanj som vi drivit, är vi vid sidan av dem som vill förhindra Sarkozy från att få ett andra mandat. Vi säger tydligt att vi ska avsätta Sarkozy och hela hans gäng genom att rösta mot honom. Detta utan att ge något som helst politiskt stöd åt Hollande. Vi uppmanar alla dem som vi mött i vår kampanj att aktivera sig, att ta kontakt med oss, för att vi tillsammans ska kunna skapa en stark oberoende antikapitalistisk kraft. I kampen mot högerns åtstramningar vänder vi oss till Vänsterfronten, Lutte Ouvrière och till fackliga aktivister, liksom till alla dem som varit med i denna kampanj, för att gemensamt förbereda den motoffensiv som krävs från det arbetande folket.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: SVD1,DN1,DN2,SVT1,GP1,AB1,DN3,

Korrupta vapenaffärer bakom Greklands skuldkris?

Posted on by
2

.

Många människor i Grekland lider inte bara av de rikas skuldkris. De plågas också av de tyska och franska fordringsägarnas svulstiga dubbelmoral.

Inte minst gäller detta de korrupta vapenaffärerna med landet. Under många decennier har den grekiska staten haft spenderbyxorna på när det gällt pengar till militären. Detta oavsett om grekerna levt med militärdiktatur eller ett civilt styre. I genomsnitt har man varje år tryckt ner drygt sju procent av statsbudgeten i halsen på den ständigt hungriga militären. En synnerligen extravagant siffra i jämförelse med EU:s snitt på 2.2 procent. Enligt SIPRI i Stockholm var Grekland under åren 2002 – 2006 världens fjärde största importör av konventionella vapen.

 

.

Hade man under efterkrigstiden minskat denna utgiftspost till vad grannarna kostat på sig hade Grekland i dag varit skuldfritt, understryker den kände ekonomen Angelos Phillipides för Guardian i tidningens avslöjande reportage om dessa osmakliga affärer.

 

Ordföranden i den fackliga centralorganisationen GSEE, Yiannis Panagopoulos, berättar om sitt och andra fackliga företrädares möte med Angela Merkel i Berlin. När det blev hans tur att få ordet kunde han inte låta bli att fråga henne om varför Tyskland sålt vapen till Grekland, något man bevisligen inte har råd med eftersom löner och pensioner skärs ner. Merkel svarade omedelbart att ”vi aldrig har bett er om detta”. ”Vi väntar fortfarande på en restbetalning för våra ubåtar”. En ”restbetalning” på saftiga en miljard euro. En summa tre gånger så stor som den senaste kapningen av pensionerna!

 

.

Två av de tyska ubåtar som Grekland inte behöver…

.

Grekland importerar drygt tjugofem procent av sina vapen från Tyskland. Knappt tretton procent kommer från Frankrike och det är mer än en tillfällighet att det just är tyska och franska banker som gynnas av att EU spänt fast grekerna på en finansiell sträckbänk.

.

.

De lukrativa vapenaffärerna har visserligen bromsats upp i och med den skarpa blixtbelysningen av Greklands statsskuld. Men fortfarande ligger de på skyhöga fyra procent av BNP eller dubbelt så mycket som i övriga Europa. En förutsättning för den tyska ”handräckningen” för de olika ”räddningspaketen” har uppenbart varit att Grekland tvingats att garantera fortsatt vapenimport från sina krävande ekonomiska styvföräldrar.

.

.

Gödselvattnet för de stora vapenkontrakten har som vanligt varit korruption i alla led. De har tecknats i en frodig och för all insyn helt övervuxen miljö av mutor och svarta pengar.

Hos oss fick Sten Tolgfors gå för skumraskaffärerna med Saudiarabien. I Grekland har den förre försvarsministern Akis Tsochadzopoulos nyligen fängslats inför en rättegång där han kommer att anklagas för att ha tagit emot åtta miljoner euro i mutor som en ersättning för att ha godkänt just ett köp av fyra tyska ubåtar. Pengar som gått till ett köp av två egendomar i Aten, den ena ett eget luxuöst hem på stadens mest fashionabla boulevard. I Tyskland har det tyska företag Ferrostal, som förmedlade ubåtsaffären, gått med på att betala böter på 140 miljoner euro. Företagets vd och flera andra toppchefer har dessutom fått lämna sina jobb…

.

.

Den grundläggande orsaken till Grekland kroniskt sjuka statsfinanser kan härledas till högerns seger (med USA:s hjälp) i inbördeskriget 1946-49. Redare och bankirer, men också många små företagare och högt utbildade yrkesgrupper som advokater och läkare, belastades inte i dess efterdyningar med några märkbara skatter och den arbetarrörelse som nyss besegrats kunde naturligtvis inte bygga något socialt välfärdssamhälle.

 

De genomkorrumperade politiska eliterna i Grekland har hela tiden matat sina militärer med nya anslag. Deras hunger har aldrig stillats. Inför folket har delar av pengaflödet sekretessbelagts. Men framförallt har man lyckats att manipulera människors gamla turkskräck med en ohöljd nationalistisk retorik. Än med en botten många tusen år tillbaka i det gamla Hellas. Än med en i det Andra världskrigets motstånd mot den nazistiska ockupationen. Eller i en samvetslös exploatering av det egna fascistiska kuppförsöket på Cypern 1974. Turkiets militära försvar av öns turkiska befolkning beskrivs än i dag som blott och bart ”en invasion” där man valt bort att tala om att det handlade om en storgrekisk ”enosis” eller förening mellan hela Cypern och Grekland under styre av en militärdiktatur.

 

Hotbilden av ett Turkiet som vill invadera Grekland är genomfalsk. Bägge staterna är medlemmar i NATO, vars stab aldrig skulle tillåta något sådant. Men samtidigt vill man inte sudda alltför mycket i militärens nationalheroiska affischer. Vapenaffärer för de egna medlemsländerna är alltid bra och för det militärt strategiska Mellanöstern är det för NATO:s del ett vackert bidrag med ett väl rustad grekisk militär.

.

.

I sak betyder dessa hårda fakta om Greklands statsskuld och dess stora vapenimport att det skulle räcka med ett enda krav på den grekiska staten från EU:s sida:

 

Vi hjälper er finansiellt om ni för lång tid framöver inte överskrider en militärbudget på 2.2 procent av statens utgifter. Vapenkontrakt måste annulleras. Men gör vi så är alla problem lösta.

 

Som läsare kan du fundera över varför det inte har blivit så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: SVT1,SVD1,DN1,AB1,

Revolution och reaktion i Syrien

Posted on by
Reply

Medan FN och det så kallade internationella samfundet upprört ser på hur regimen i Damaskus använder Annans sexpunktsplan till ett sista försök att krossa upproret mot diktaturen vägrar de upproriska att kapitulera inför det grova våldet.

FN:s sexpunktsprogram ger Assad status som förhandlingspartner

Det är helt uppenbart att USA, EU, Israel och Turkiet inte önskar att oppositionens paroll – ”Folket vill att regimen faller”- blir verklighet. För dem alla är den regionala geostrategiska jämvikten viktigare än det syriska folkets krav på frihet och värdighet.
Även för vissa grupper och intellektuella är det syriska folkets kamp underordnat mer övergripande prioriteringar. ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får” och därmed ökar kanske risken för ett katastrofalt regionalt krig, menar de. Vissa går så långt att de villigt låter sig användas som megafon för den syriska regimens officiella propaganda om ett folk som skyddas av armén mot ”terrorister” i utländsk sold.

Här gräver ”utländska terrorister” ostört skyddsgrav i asfalten.

Men bland syrier i exil finns det också krafter som helt stöder upproret i hemlandet. Alla går inte i syriska ”vänskapsföreningars” ideologiska ledband. En av dem är Ghayath Naisse, kirurg till yrket som tvingats till exil i Frankrike. Där har han bildat ”Kommittén till försvar av demokratiska friheter och mänskliga rättigheter i Syrien”. I texten här under analyserar han kampen i Syrien som han stöder helhjärtat samtidigt som han avvisar en militär intervention och de reaktionära arabstaternas försök att kväva revolutionen till förmån för deras salafistiska anhängare i Syrien.
Texten publicerades ursprungligen i NPAs veckotidning Tout est à nous. Översättningen från franska här under är gjord av mig.

Ghayath Naisse talar på ett solidaritetsmöte med den syriska revolutionen.

”FNs resolution om Syrien hindrar inte regeringen att fortsätta massakern på den upproriska befolkningen. Saudiarabiens och Qatars försök att kidnappa revolutionen försvårar visserligen uppgifterna för revolutionärerna men kampen för att sätta punkt för Assads regim fortsätter.
FNs säkerhetsråd har antagit tre deklarationer under den tretton månader långa revolutionen. Senast antog Säkerhetsrådet den 14 april resolution 2042 med stöd av den kinesiska regeringen. Resolutionen tillåter FN att skicka observatörer till landet.
Efter en kraftig eskalering av repressionen i flera syriska städer utropade regeringen ett ensidigt eldupphör den 12 april. Men de militära operationerna har på intet vis avslutats.
Resolution 2042 faller inom ramen för Kofi Annans nominering som FNs och Arabförbundets specielle sändebud. Annan har presenterat ett sexpunktsprogram: – alla parter upphör omedelbart med allt våld, armén drar tillbaka sina styrkor från städerna, de som fängslats befrias, media släpps in i landet, en dialog öppnas mellan regeringen och oppositionen.
Fredagen 13 april ökade antalet demonstrationer mot regeringen kraftigt. De lokala samordningskommittéerna räknade till 750 demonstrationer.
Dagen efter, den 14 april, sköt arméenheter på plats i Aleppo skarpt mot ett begravningståg av en demonstrant som skjutits dagen innan, med ett tjugotal nya döda civila. Samtidigt bombades på nytt upproriska kvarter i Homs, Idlib, Deraa och i Damaskus utkanter.
Kofi Annans mission speglar i själva verket en instabil kompromiss mellan stormakter, med USA och Europa på ena sidan och Ryssland och Kina på den andra. Men den syriska revolutionen har inte bara en internationell dimension. Den är också regional på grund av Syriens strategiska betydelse. Vilket förklarar reaktionära arabländers mer aggressiva hållning, med Saudiarabien och underhuggaren Qatar som försöker skapa en allians med Turkiet i syfte att ge tung beväpning till de små beväpnade grupper som står dem nära.
De manar till och med på Turkiet för att skapa en ”säkerhetszon”. Hittills har dessa försök varit fruktlösa. Dessa reaktionära länder söker att kidnappa den syriska revolutionen och styra dess riktning.  De har två motiv för sin politik, att klippa av banden mellan Teheran och Damaskus, och förhindra en social och demokratiska revolutions seger så att den inte blir ett exempel att följa för deras egna befolkningar.
Demonstrationerna förra fredagen gick fram under slagorden ”En revolution för alla syrier”. Det antyder en politisk mognad som sätter stopp för försöken att kidnappa revolutionen. I förbigående kan vi notera att Qatars och Saudiarabiens mediala och politiska inflytande via propaganda i Aljazeera, Alarabya och andra media tappat inflytande och misskrediterats i det upproriska folkets ögon. Samma sak gäller deras skyddsling, Nationella Syriska Rådet, som trots det massiv stöd de erhåller fallit samman till ett tomt skal så att det nu mer liknar en nyhetsbyrå.
Det är en tid av förlorade illusioner. Det revolterande syriska folket har, ställd inför en blodig regim, konkret och under blodsspillan lärt sig att skilja mellan verkliga vänner och fiender och redan prövat den återvändsgränd kontrarevolutionens krafter försökt leda dem in i.
Det är arbetarklassen och andra exploaterade som står i revolutionens centrum. Av den anledningen har diktaturen avskedat över 85 tusen arbetare mellan januari 2011 till februari 2012 och stängt 187 fabriker (enligt officiella siffror) i syfte att bryta dynamiken i den syriska arbetarklassens protester.
Även om vi är emot all militär intervention i Syrien, som för tillfället är mindre trolig, är vi ändå villkorslöst solidarisk med den folkliga syriska revolutionen. Vissa ”vänstergrupper” som lägger tonvikten endast vid ett fördömande av en imperialistisk intervention och de reaktionära arabstaternas inblandning är i syriska aktivisters och revolutionärers ögon inget annat än stödtrupp åt den blodiga borgerliga diktaturen och förrädare mot de arbetande och exploaterade massornas kamp för frihet, jämlikhet och social rättvisa.

Leve den syriska revolutionen!
Leve de förtrycktas revolution!

Ghayath Naisse”

 .

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,SVD2,SVD3,SR2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Sprint inför franska valen

Posted on by
2

I går söndag avslutade presidentkandidaterna kampanjen inför presidentvalet nästa söndag med stora möten över hela landet. I första hand riktades blickarna mot de två huvudkandidaternas utomhusmöten i Paris.

Nicolas Sarkozy inför sina anhängare på Place de la Concorde

Den utgående presidenten Nicolas Sarkozy samlade sina anhängare på Place de la Concorde, där 1 119 personer giljotinerades under franska revolutionen.

Samtidigt samlade Socialistpartiets François Hollande också till ett utomhusmöte framför slottet i Vincennes i Paris utkant där Hollande manade till en ”nyttig röst” med orden –jag är den ende vänsterkandidaten som kan vinna valet.

Dagen till ära räknade inte polisen antalet deltagare. Varför det inte gjordes är oklart, men det gav dem båda chansen att tala om minst 100 000 deltagare. Av bilderna från Place de la Concorde att döma var det långt ifrån sexsiffrigt. Det var stora luckor i folkmassan och det tog inte heller många minuter att tömma platsen efter mötet. Uppgifterna från Hollandes möte går inte att verifiera eftersom platsen inte brukar användas till utomhusmöten så det finns inget att jämföra med.

François Hollande samlade många till mötet vid slottet i Vincennes

Däremot var det ingen översvallande entusiasm som dominerade stämningen i den kalla snålblåsten som svepte fram över Paris.

Nicolas Sarkozy har de senaste veckorna följt en valkampanjstrategi som skapat oro i de egna leden. Borta är talet om bättre löner och mer jobb. I stället har han dammat av det gamla receptet från 2007 som går ut på att försöka vinna över röster från extremhögern genom att måla fan på väggen. Invandrare, islamister, ja till och med halalkött har varit huvudrätt i en retorik som syftat till att kittla Marine Le Pens väljare. Funkade det 2007 –varför inte 2012?  Inom regeringspartiet UMP tvivlar många på strategin och det ryktas sedan en kort tid att tunga namn i partiet är desperata över Sarkozys taktik. De anser troligen att han lämnar fältet fritt för François Hollande bland ”mittenväljare”.

Jean-Luc Mélenchon har stark medvind

Dem ägnar däremot François Hollande all sin uppmärksamhet. Han räknar kallt med att alla röster som i första omgången läggs på Vänsterfronten, NPA och Lutte Ouvrière automatiskt blir hans i den andra valomgången. Då kommer nästan alla i den delen av vänstern att rösta emot Sarkozy genom att rösta för Hollande. Säkert utan entusiasm, men med en vilja att golva Sarkozy för gott.

Så Hollande kan lägga all sin energi på att framställa sig som det seriösa alternativet, den som med ett resonabelt program kan ta landet förbi alla krisberg som hotar vid horisonten.

-Om jag vinner valet blir jag hela franska folkets president, inte ett partis president, yttrade han i veckan. Den frasen är det ingen som kan ta miste på: -Jag kommer att regera i mitten. För att verkligen understryka att han som president inte kommer att sätta krokben på finansen och den ”fria marknadsekonomin” skämtade han inför ett möte i London med ett tusental franska affärsmän på plats genom att säga: -jag är inte farlig.

Marine Le Pen samlar de vanliga 14-15 procent som röstar extremhöger

 Då syftade han på det uttalande han gjorde för hemmapubliken veckan innan. –Finansen är huvudfienden, sa han då och lovade också att lägga marginalskatten på 75 procent för alla inkomster över en miljon Euro. Det är billig retorik som inte lurade många eftersom det bara berör cirka fyra tusen personer.

Däremot lovar han att avskaffa det aktuella budgetunderskottet på 6,5 procent av BNP innan 2015. Att det kräver en hård åtstramningspolitik talar han tyst om. Han har också sagt att han som president tänker begära en diskussion om ”Europakten” för att skriva in att det behövs tillväxt och inte bara stramhet för att bekämpa statsskulderna. Det är med all sannolikhet tomt prat som kommer att glömmas bort när han väl satt sig tillrätta i Elyséepalatset.

.

Media: SR1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Assad kan inte avgå. Han måste störtas.

Posted on by
34

Så står det då klart att Bachar Assads löfte att följa Kofi Annans fredsplan bara var ett sätt att vinna tid. Löftet att dra tillbaka de tunga vapnen från städerna och deklarera eldupphör var tomt prat.
Efter att ha vunnit tid för mer mördande förklarade Assad att Kofi Annan missuppfattat hans löfte. Först måste ”terroristerna” ge skriftligt löfte att de lägger ned vapnen innan den syriska armén lägger ned sina, sa Jihad Makdissi, talesman för utrikesministern.
Kravet på ”skriftliga garantier” från oppositionen spelar medvetet på det faktum att det inne i Syrien inte finns en enad ledning för motståndet, vare sig det fredliga eller det väpnade. De lokala motståndskommittéerna har ingen nationell motsvarighet och den Fria Syriska Armén har inte heller en nationell ledning.
De enda som skulle kunna skriva under en garanti är oppositionsrådet SNC. Men det sitter i Turkiet och har hittills visat att det är mer angeläget att behaga USA, FN och Turkiet än att stimulera och hjälpa upproret i hemlandet. SNC saknar däremot verklig förankring i Syrien och dess diplomatiska manövrer möter lite sympati bland de tusentals aktivister som kämpar på plats.

Oppositionsrådet SNCs första kongress hölls i Tunis

Nej, det verkliga syftet med Kofi Annans ”fredsplan” är att hindra den syriska regimen från att falla samman. Inga stora internationella ”spelare”, som USA, EU, Israel och Turkiet vill se ett ”libyskt” scenario där statsapparaten bryter samman. Kärnan i FNs plan är att bidra till en förändring som inte ändrar någonting utom att Bachar Assad eventuellt ersätts av vice presidenten. Därför insisterar planen på att ”våldet upphör” och att förhandlingar om ”nationell försoning” inleds.
Planen är dödfödd och kommer aldrig att bli verklighet. Av flera anledningar. I ett år har tiotusentals och åter tiotusentals människor rest sig mot diktaturen och krävt frihet och värdighet. Månader av fredliga protester möttes av allt brutalare våld som i sin tur motiverade allt fler soldater och officerare att desertera och så småningom bilda den löst sammanknutna Fria Syriska Armén. Sett till deras usla beväpning och utrustning är naturligtvis ordet ”armé” missvisande. Det är mer en milis som tar vad den har och hoppas att allt fler kamrater i den reguljära armén ska följa deras exempel.

Fria syriska armén är mer en civil milis än en militär organisation

Allt lidande och heroisk kamp mot diktaturen har inte gjorts för att sluta vid ett förhandlingsbord med Bachar Assad som samtalspartner. Parollen som hela tiden symboliserat den arabiska våren, inklusive upproret i Syrien sammanfattar bäst situationen –Folket kräver regimens avgång.
Inte heller Bachar Assad är beredd att sätta sig vid ett förhandlingsbord. Likt Khaddafis regim i Libyen är Assads tyranni framför allt en familjediktatur som inte frivilligt kommer att dela makten eller lämna den ifrån sig. Den kan bara störtas. Alla förhoppningar om ”demokratiska reformer”, ökad frihet och ”öppnade dörrar” är inget annat än illusioner.
Så varför är det den vägen som det ”internationella samfundet” försöker göra till den enda vägen för oppositionen? Svaret är nog ganska enkelt och bygger på den gamla machiavelliska sanningen att ”man vet vad man har men inte vad man får”. I fyra decennier har Bathregimen i Damaskus varit en garant för ”stabilitet” i regionen, det vill säga den stabilitet som USA och Israel har som första prioritet i Mellanöstern. Myterna om den ”anti-imperialistiska” regimen i Damaskus är obegripliga men florerar ändå som hjärnspöken inom delar av ”vänstern” i USA och Europa.

Syriens ”vänner” inte mycket till hjälp

Redan familjen Assads maktkupp i det ”socialistiska” Baathpartiet innebar början till slutet på den nasseristiska perioden av ”arabisk socialism”, vilket aldrig var något annat än borgerlig nationalism plus statsägd industri. De arbetande klassernas frihet och rätt att välja sina egna ledare fanns det inte en antydan om vare sig i Nassers Egypten eller i Hafez Assads Syrien. Att det är en bisak för den ”vänster” som slukar regimens proganda om utländska terrorister som angriper befolkningen vittnar om vart denna ”vänster” är på väg –rakt in i den internationella reaktionens famn.
Under det första Gulfkriget slöt Damaskus upp bakom USA och bidrog till Saddam Husseins nederlag. Inte precis en gloriös insats mot imperialismens inflytande i Mellanöstern. I fyra decennier har Assads makt bidragit till att Israels gränser säkrats. Israels ockupation av Golanhöjderna har inte ifrågasatts annat än i de högtidliga talen. Däremot spelade den syriska armén en viktig roll i Libanon där den till USAs uppskattning mattade den palestinska oppositionen och stod med armarna i kors när massakrerna i Sabra och Shatila ägde rum.
Inte heller kan regimen i någon mening kallas ”socialistisk”, eftersom den byråkratiska kontroll över marknaden som fanns ännu i början av nittiotalet har upphävts och ersatts med nyliberala reformer.

I flyktinglägret Sabra mördades hundratals palestinier

Kort sagt finns det ingen enda stat av betydelse som vill bli av med regimen i Damaskus. Enda orsaken till det är att vare sig Vita Huset, Kremlin, Paris, London eller Bryssel kan kontrollera vad som kan tänkas komma efter diktaturens fall. SNC i Ankara kan inte garantera utvecklingen i Syrien. Inte heller kan Saudiarabien eller Qatar styra det omfattande motståndet. De gör sitt bästa för att ge ryggrad åt syriska anhängare av salafismen som ändå är långt ifrån att kontrollera utvecklingen. Qatars prat om att beväpna oppositionen verkar bara vara prat sett till den utrustning som det väpnade motståndet har tillgång till.
Det är en vanföreställning att oppositionen domineras av extrema islamister, en vanföreställning som regimen och dess högtalare i väst sprider medvetet. Syrien, till skillnad från Libyen, har en lång tradition av sekulärt nationalistiska strömningar och många socialistiska grupperingar med rötter i landets politiska historia.

Demonstranter i staden Iblid den 6 april

I dag finns de närvarande i den hårda kampen mot Assads diktatur. SNC är långt ifrån den enda organiserade oppositionen. På plats i Syrien är det i stället de lokala koordinations- och motståndsråden som leder och organiserar den konkreta kampen utan och med vapen i hand. SNC är inte en homogen gruppering. Den främsta kraften är dock det Muslimska brödraskapet som vinnlägger sig om västliga regeringars stöd, vilket syntes tydligt under konferenserna med Syriens Vänner.
När ”vännerna” samlades i Istanbul nyligen lämnade den kurdiska delegationen konferensen efter att den anklagat SNC för att inte skriva in den kurdiska frågan på dagordningen.  ”Kommittén för nationell samordning av en nationell och demokratisk förändring” (CCNCD) som enbart verkar inne i Syrien var inte ens inbjudet till Istanbul och samma gäller några sekulära mycket respekterade radikala politiker, som advokaten Haitham al Maleh.

Haithem al-Maleh är en respekterad oppositionell advokat

Oppositionen inne i Syrien är organiserad i många separata grupperingar och partier i vardande, utan någon verklig nationell ledning. Nyligen bildades dock en front under namnet Watan (Nationen) mellan sjutton radikala och socialistiska organisationer. I Damaskus där stödet för regimen verkar bredare än i resten av landet är oppositionens arbete mycket svårt på grund av den omfattande repressionen av varje protest. Ändå utvecklas en kamp i huvudstaden. Till huvudsak förs den genom civil olydnad och symboliska protester som att hänga upp flaggor på murar och att placera kassettspelare i papperskorgar på gatorna.
I dag den 10 april kommer FNs fredsplan att explodera. Regimen kan inte acceptera den eftersom den är ”genetiskt” oförmögen att förhandla om en nationell demokratisk ”försoning” som Kofi Annan kallar det. Folket i revolt å sin sida vill inte försonas med en mördare som med brått mod dödat flera tusen demonstranter och avhoppade soldater. De kan kanske tvingas ned på knä med brutalt våld. Men de kan inte fås att sluta fred med tyrannen.

.

Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,AB1,SR1,SVT1,DN3,DN4,SR2,DN5,AB2,SVT2,

SR2,SVT2,GP2,SVD2,DN5,SVD3,DN6,SVT3,DN7,SVD4,SR3,

Bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Posted on by
5

Klockan svarar vi alla unisont och minns det nötta skämtet från småskolan. Så är det med de kapitalistiska regeringarna i den lilla skolan G20 också. I åratal har eleverna i gruppen sagt att nu är det dags att klämma till de bedrövliga skatteparadisen.
-Nu ska vi knyta upp svansen på finansen, sa den alltid lika komiske Nicolas Sarkozy när 2008 världens banker och finansinstitut stod vid stupets kant och stirrade ned i det bråddjup som öppnade sig. Nu ska vi skapa nya regler för finansens rörlighet, ta strupgrepp på de för ekonomin livsfarliga skatteparadisen och hindra bankirerna från att hota hela världsekonomin med sina oansvariga affärer och spekulationer, sa politikerna i kör.
Det var 2008 det, då det fortfarande rök i ruinerna. Men vad har verkligen hänt sedan dess? Har vi kommit några steg närmare dörren? Inte en tum blir svaret.
När väl den omedelbara bankkrisen var över la de vitt pratande politikerna alla tänkta projekt på hyllan. Vissa formella regler om bankers solvabilitet har införts. Men de ändrar inget i sak. Finansen har i dag lika fria händer som före bankkraschen Lehman Brothers.
Vilken plats har egentligen skatteparadisen i den finansiella karausellen?Enligt senaste rapporten från FNs handelsorganisation UNCTAD hamnar inte mindre än 30 procent av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadisen. Vad de investeras i undrar många. Ingen har hört talas om vare sig bilfabriker, stålverk eller dataföretag på Jersey eller Caymanöarna. Däremot finns nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer placerade i skatteparadisen.
Nej det är naturligtvis så att alla dessa skatteparadis bara fyller funktion av vändplattor för finansen i den skattakarusell som används till att slippa betala skatt i moderlandet. Siffrorna talar för sig själva. I diagrammet här nedan ser vi att när bankkrisen bröt ut skedde nästan 52 procent av all världens insättning (Dépots) i skatteparadisen och 48 procent av all utlåning(Prêts). Efter krisen har de båda parametrarna minskat något men ligger fortfarande inte långt från toppnivån.

Den enorma omfattningen av dessa kapitalrörelser kan inte förklaras med argument om globalisering, världshandel eller andra ”nyttiga” ekonomiska aktiviteter. Det handlar om skatteplanering från finanshus och internationella koncerner. ”Skatteplanering” är naturligtvis en fin omskrivning för vad det verkligen handlar om – olaglig och lagligt tillåten skatteflykt. Google är ett fint exempel. Enligt finansmediet Bloomberg betalar Google 2,4 procent i skatt på sina mångmiljarder i vinster. En hord av välutbildade skatteexperter får rundlig betalning för att briljera i en enda konst –den att slippa betala skatt på intjänade vinster. I det spelat har skatteparadisen huvudrollen som Ali Babas grotta.
Som socialist kan man bara dra en slutsats och det är att skatteparadisen inte fyller någon annan funktion än rondell för skatteflykt och därför ska stängas ned. De eventuella aktiviteter som har allmännytta och som nu går via skatteparadisen kan skötas på andra vägar. Skattefifflet däremot kan inte skötas utan dessa paradis för finanskapitalets hajar och brottslingar.
Om Sarkozy och andra vältaliga politiker vill ta ett första steg mot dörren finns det enkla åtgärder att börja med. Tvinga skatteparadisen att deklarera till hemlandet varje företag och person som placerar pengar i dem. Tvinga de multinationella företagen att deklarera alla vinster, skatter, antal anställda och produktionsvolym i varje land där produktionen äger rum.
Men klockan går och går och inte ens Anders Borg kommer ett steg närmare dörren.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Amsagor om börsens förträfflighet

Posted on by
30

När det nya pensionssystemet infördes skulle den individuellt skötta delen av pensionen, den så kallade premiepensionen, vara grädden på moset. Med smarta placeringar i fonder som lockade med hög avkastning sades det att individen skulle kunna sy guldkant på tillvaron som åldring.

Det blev i stället som att hälla för mycket vinäger i såsen –en sur överraskning. Att placera pengar i aktier framställdes som ett sätt att rädda de framtida pensionerna. Aktier hade ju gudskelov gett stor utdelning i flera år i rad och så skulle det förbli enligt experterna. Att det bara handlade om fartblindhet hos personer som aldrig hade upplevt sju magra år på börsen var det få som insåg.
Vi var inte många som varnade för marknadsgycklarnas ”mirakelmedicin” och som påpekade att det funnits många perioder i kapitalismens historia då placeringar i aktier varit en mycket dålig, för att inte säga katastrofal, affär.
I den seriösa brittiska finanstidningen The Economist hittar vi den 17 mars en genomgång av risker med och avkastning på aktier under längre perioder.
Det värsta exemplet på en deprimerad aktiemarknad hittar vi i Japan. När den vilda hysterin hade landets börs i sitt grepp 1980-89 steg aktieindexet till strax över 38 000. I dag 22 år senare oscillerar Nikkei kring 10 000, det vill säga 75 procent under sin toppnivå. Men det är inte bara den japanska aktiemarknaden som gått kräftgång under långa perioder.

I diagrammet här ovan visar The Economist att under decenniet 2000-2011 var aktieavkastningen i de stora industriländerna negativ i förhållande till avkastningen på riskfria statsobligationer. Skillnaden mellan aktieavkastning och återbäringen på riskfria statsobligationer kallas i fackpressen ”riskpremien”. I diagrammet ser vi att under perioden 1990 till 1999 låg riskpremien på plus fyra till sex procentenheter över obligationernas utdelning. Men under perioden 2000 till 2011 körde först internetbubblan och sedan bolånekraschen aktierna i botten och då var riskpremien plötsligt minus fyra till minus åtta under obligationerna.
För de amerikanska pensionsfonderna har utvecklingen varit katastrofal eftersom deras prognoser för utbetalningen till pensionärerna byggde på en positiv rispremie kring åtta procent medan den i verkligheten stannade på cirka fyra procent. I konkreta pengar saknar därför de amerikanska pensionsfonderna cirka 450 miljarder dollar inför framtida utbetalningar och de brittiska dito 144 miljarder dollar.
För pensionärerna i mottagaränden av systemet innebär det att de aldrig kommer att få de pensioner de lovats och The Economist skriver att löntagare måste börja spara 20 procent av sina inkomster för att kunna räkna med en hyfsad pension när det blir dags att lägga skorna på hyllan.
Med statistiska genomsnitt kan man bevisa vad som helst. Det gjorde Pensionsutredningen som hänvisade till att aktier i genomsnitt varit den bästa placeringen under nittonhundratalet. Men vem kan låta sina aktier ge frukt under hundra år. För oss dödliga är det kortare perioder som betyder något. Då ska vi veta att sedan 1926 har exempelvis börsen i USA gått back med mer är 20 procent under sju år.

Sedan det nya pensionssystemet infördes i Sverige har aktierna inte rosat marknaden och de som planerade ”reformen” men som aldrig hade upplevt en krasch på Wall Street och andra börser insåg plötsligt att förhoppningen om ständig tillväxt i stället var en utopi. Så nu ”får det bli vad det blir”, säger de som lovade gröna skogar för de som närmade sig pensionen. Vi ska bara acceptera och bita i det sura äpplet. Shit happens, som Rumsfeld sa när helvetet bröt ut i Irak.
Det finns bara en lösning för att skapa ett rättvist pensionssystem och den börjar med att riva upp det existerande systemet och förvisa det till marknadens sophög. Därefter kan ett nytt system införas baserat på idén att de äldres andel av inkomsterna i samhället ska förändras i takt med deras andel av befolkningen. Endast en skattefinansierad pension som bygger på en verklig solidaritet mellan generationerna kan skapa ett rättvist och generöst system.

Läs också Den stora pensionsbluffen

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den stora pensionsbluffen

Posted on by
9

 

Det nya pensionssystem som skulle ”rädda pensionerna” kommer att haverera. Den stora pensionsbluffen som fick hela Sveriges befolkning att utbilda sig till ”finlirare” i aktier rämnar. Allt fler inser att det i stället var en präktig snyting som förbereddes åt våra pensionärer och framför allt blivande pensionärer.

Det rämnar inte för att många lärt sig mer och insett att aktier inte är vad gycklarna utlovade. Utan därför att det nya pensionssystemet helt enkelt levererar mindre än utlovat, ja det till och med levererar sänkta pensioner i reda pengar.

Svenska Dagbladets ekonomijournalist Joel Dahlberg publicerade nyligen en bok med titeln ”Den stora pensionsbluffen” och i en artikel i SvD Näringsliv/E24 från den 16 mars skriver han att Sverige de senaste tio åren blivit en ”tigerekonomi” men att pensionerna under samma tid fallit med 4 procent.

I sin artikel visar Dahlberg att det framför allt är den så kallade premiepensionen som är byggd på en bluff, nämligen att sparande i aktier skulle vara ett säkert och bättre sparande än andra sparformer. ”Riskpremiepension” kanske vore en bättre benämning för den del av pensionssystemet som Dahlberg menar är den stora bluffen eftersom det inte gett vad politikerna lovade. Men det finns anledning att fråga sig om det var det som var den verkliga bluffen?

Trots rubriken på Dahlbergs bok, ”den stora pensionsbluffen”, sprider han själv vidare den verkliga bluff  politikerna körde över befolkniungen med då han skriver:

-Att man lämnade ATP:n som den var konstruerad var nödvändigt. Systemet hade inte klarat av trycket när 1940-talskullarna skulle börja gå i pension.

Det var ju just det som var den ”stora bluffen” då det begavs sig. Politikerna stod i kö, alltifrån socialdemokrater till moderater, för att intyga att ’vi har inte råd” att behålla ATP. De aktiva blir allt färre och de äldre allt fler. Snart går det en pensionär på var aktiv. Det begriper ju vem som helst att det inte håller. Så lät det och alla nickade ja och amen.

I Aftonbladet den 24 september 2007 skrev Göte och jag en debattartikel med rubriken Pensionsbluffen som började så här:

-Skräckbilderna om framtiden hade inget att göra med verkligheten – ATP fungerade utmärkt.

Den grundläggande frågan som ett samhälle måste ställa sig, innan tekniska detaljer om olika pensionssystem diskuteras, är följande:

Är det en moralisk och solidarisk skyldighet att de äldres andel av samhällets producerade rikedomar ökar när deras andel av befolkningen ökar? På den frågan svarade pensionsutredningen NEJ och vi svarar JA. Om den äldre befolkningen ökar från tolv till sjutton procent av befolkningen måste deras andel av BNP öka proportionellt om inte deras levnadsstandard ska minska jämfört med de aktivas.

När Pensionsutredningen sa nej till frågan ovan var det liktydigt med att förespråka en försämring av pensionärernas inkomster under mycket bla-bla om att det nya systemets roll var att ”rädda pensionerna” som sades vara dödsdömda om ATP behölls.

I vår artikel i AB och i en mer detaljerad artikel här på bloggen visade vi att pensionsutredningen bara tog hänsyn till sina egna prognoser vad gäller den demografiska utvecklingen men inte sina prognoser för den ekonomiska utvecklingen, framför allt prognoserna för produktivitetens utveckling.

Om vi bara stirrar oss blinda på hur många pensionärer som de aktiva måste ”försörja” då tornar ett stort problem upp sig vid horisonten, eftersom SCBs prognoser fram till 2050 visar att det då kommer att gå nästan en pensionär på två aktiva.

Det är det statistiska underlaget för den stora bluffen som ”bevisade” att vi inte ”hade råd” med ett korrekt pensionssystem. Men om vi använder oss av pensionsutredningens prognoser för produktivitetens utveckling då blir bilden en helt annan. Ökad produktivitet innebär att varje aktiv producerar mer rikedomar år för år. Pensionsutredningen antog att de närmaste decennierna ska produktiviteten öka med 1,6 procent per år, vilket historiskt sett är en låg siffra för Sverige.

-Enligt OECD:s statistik så har produktiviteten i Sverige i snitt ökat med 2,4 procent sedan 1970. En siffra som innebär att varje anställd i dag producerar 129 procent mer än 1970, skrev vi i AB 2007.

Det ger ett annat perspektiv på påståendet att vi ”inte har råd”. Konkret innebär siffran ovan att försörjningsbördan för varje aktiv har minskat under perioden 1970-2005 eftersom pensionärernas andel av befolkningen inte ökat i samma takt som produktiviteten.

Om pensionsutredningens prognos på 1,6 procent fram till 2050 håller finns det ingen som helst grund för talet om den kris som ATP hade skapat och som nu det nya systemet tack och lov räddat oss ifrån. Inte ens med en produktivitetsutveckling på futtiga 1 procent per år stod ATP- systemet inför ett problem.

-Får vi en så låg produktivitetsutveckling som 1 procent per år fram till 2050 så lättar ändå försörjningsbördan för de arbetande från att 10 aktiva i dag försörjer 7 yngre plus äldre, till 5,39 yngre plus äldre vid seklets mitt, skrev vi i AB 2007.

I artikeln tog vi hänsyn till att de yngre också ingår i de aktivas försörjningsbörda. Bortser vi från hur de yngres andel av befolkningen utvecklas räcker ändå 1 procents produktivitetsutveckling till att hålla försörjningsbördan för de äldre nere på en nivå som inte överstiger dagens. Nu är 1 procent en föga trolig siffra. I stället kommer den säkerligen att ligga mellan utredningens 1,6 procent och de 2,4 procenten för perioden 1970-2005.

I så fall blir allt tal om kris i pensionssystemet struntprat och bara dimridåer för den agenda som syftar till att försämra pensionerna för äldre med ett vanligt arbetsliv bakom sig. Endast de redan välbeställda ska kunna behålla en värdig standard under ålderdomen. Resten ska nöja sig med svålkanterna, såsom våra förföräldrar. Det var den verkliga motiveringen när ATP skrotades. Så såg den verkliga pensionsbluffen ut.

.

Media: SvD1,SvD2,SvD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,DN6,SVD4,DN7,DN8,SVD5,SVD6,DN9,DN10,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,