Netanyahu ingen förhandlingspartner

Posted on 27 Maj 2011 by Benny Åsman

Nej, nej, nej. Nej till allt.

Det var ett bedrövligt skådespel. Det amerikanska folkets valda representanter stampade i golvet, klappade händerna och gav Bibi 26 stående ovationer. Likt fanatiska fotbollsfans gapade de i hysterisk beundran inför varje spik hjälten slog in i den palestinska statens kista.

Bibi i rampljuset.

Det var stående ovationer för ett tal som sa NEJ till allt. Nej till förhandlingar med Palestinska myndigheten om avtalet med Hamas inte bryts. Nej till Jerusalem som huvudstad för två nationer, Nej till ett Palestina byggt på 1967 års gränser. Nej till allt som krävs för att förhandlingar om en palestinsk stat ska leda till ett meningsfullt resultat.

-Vi är inga ockupanter i Judéen och Samarien, sa Netanyahu och Kongressen jublade. Att Kongressen själv i stunder av mindre upphetsning betecknat Israel som ockupant av Västbanken hade tydligen ingen betydelse. Inte heller generade det dignitärerna att Netanyahu använde termerna Judéen och Samarien från den sionistiska ordboken.

-Vad de amerikanska senatorerna och kongressdelegaterna fruktade är värre än döden. Den som hade suttit kvar eller inte applåderat våldsamt riskerade att filmas – vilket hade varit lika med politiskt självmord. Det räckte med att en kongressrepresentant reste sig och applåderade för att alla skulle följa efter. Vem hade vågat avvika?

Det skriver den israeliske krönikören Uri Avnery i en kommentar till spektaklet i Kongressen.

Den som eventuellt vågat bryta mönstret hade omedelbart slitits i stycken av slaskmedia som Fox News och New York Post.

De flesta kommentarerna i världspressen ser en spricka i relationen mellan Barack Obama och Netanyahu eftersom Obama två dagar innan sa att ”fredsprocessen”, denna evighetsmaskin, måste utgå från 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för de två staterna. Klyftan till Bibis tio NEJ verkar oöverstiglig.

Men i politiken som i alla andra mänskliga domäner är det ord och handling som ska vägas mot varandra. Med den metoden är det mycket enklare att bedöma Netanyahu än Obama. Där Bibi säger Nej och handlar därefter där säger Obama ett och gör något annat. Redan i sitt berömda tal i Kairo lovade han den arabiska världen himmel och gröna skogar för att strax därefter vika ner sig på kravet om byggstopp i Israels kolonier på Västbanken. Bibi hade sagt Nej, och så blev det.

Obamas tal i Kairo var strålande och fullt av vackra löften.

Igen står vi inför samma tolkningsproblem- är det ord eller handling som räknas? Första elementet att ta in i beräkning är att den israeliska statsledningen är rädd för en enda sak –fred. Allt den gör visar att ett status quo, som medger fortsatt ockupation, fortsatt kolonisering av palestinsk mark och en fortsatt ”fredsprocess” utan andra mål än att dra ut på tiden, är allt som intresserar Netanyahus sionisthöger.

-Vi har levt med ”fredsprocessen” i 20 år. Vi kan leva med den i 100 år, lär vice-premiärministern Moshe Yaalon ha sagt vid ett inspirerat tillfälle. Mitt i prick: fredsprocess Ja, fred Nej.

Hur ska Barack Obamas tal om 1967 års gränser och ett självständigt fungerande Palestina bedömas? Det har redan pratats mycket fred, år ut och år in. Nu är det handling som betyder något.

Den dag Vita Huset säger rakt ut till Knessets ledamöter att nu är det 1967 års gränser som gäller eller så stoppar vi omedelbart allt finansiellt stöd till Israel, den dagen är det dags att ta Obama på allvar.

Vice-presidenten Joe Biden och talmannen John Boehner lyssnar andaktigt mellan två applådåskor.

Den dag Obama säger att i september kommer USA att i FN rösta för erkännande av en palestinsk stat om inte Israel accepterar 1967 års gränser som förhandlingsbas, då ska vi ta Obama på allvar. Innan dess är det Bibis tal i den amerikanska Kongressen som gäller som USAs politik i Mellanöstern.

Sett till den amerikanska imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern och Nordafrika verkar Kongressens jubel inför Netanyahus sionism strida mot allt sunt förnuft. Så länge USA låter sin politik i regionen styras av Israels påstådda behov riskerar den amerikanska imperialismen att förlora inflytande i takt med den arabiska revolutionens frammarsch och tillgång till en marknad med flera hundra miljoner potentiella konsumenter.

Men politik styrs inte bara av materiella intressen vilket Kongressens hyllningar av Netanyahu visar. Det handlar också om något så irrationellt som ideologi och känslor.

Den europeiska kapitalismen har inte samma politiska och ideologiska band med Israel. När den brittiska finanstidningen Financial Times förfäras över Bibis bejublade tal till Kongressen speglar det intresset av att kunna göra business med de arabiska nationerna utan att ha ockupationen av Palestina som ballast.

-Det var en taktisk triumf för Israels premiärminister. Men det är Israels medborgare, inte Kongressens medlemmar, som får leva med konsekvenserna av att ha en premiärminister som vägrar ingå de kompromisser som är nödvändiga för att nå en fred med palestinierna, och med en arabisk värld pånyttfödd av den revolutionära vågen mot tyranner som Israel vant sig att lita till, skriver Financial Times i en ledare 25 maj och fortsätter: -Mister Netanyahu uppträder som om fred är ett existentiellt hot mot Israel.

Det är inte bara kapitalets språkrör Financial Times som anser fredsprocessen död. I ett brev till EU uppmanar ett dussintal kända israeler Europas ledare att erkänna Palestina som en självständig stat.

-Netanyahus tal i Washington och Kongressens starka stöd visar att fredsprocessen har nått vägs ände, står det i brevet som undertecknats av bland annat Knessets förre talman Avraham Burg och nobelpriskandidaten Daniel Kahneman.

Israels regering är fast besluten att nya kolonier och ett evigt förtryck av den palestinska befolkningen är den enda vägen framåt. Men nya tider är på gång och Knessets sionister riskerar att alltmer isoleras på ett isflak som sakta smälter i den arabiska vårsolen.

Medai: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, USA, Kongressen, Palestina, Fred

Nyliberalismens återvändsgränd

Posted on 25 Maj 2011 by Benny Åsman

En marxist i fas med tiden.

Här på bloggen har jag redan publicerat artiklar av den franske ekonomen Michel Husson. I texten här under analyserar Husson de grundläggande motsättningar i världsekonomin som sätter käppar i hjulen för en återgång till det gamla vanliga, business as usual med vansinniga krav på vinstnivåer och aktieutdelningar som det helt saknas möjligheter till. De senaste decenniernas modell med överkonsumtion och djup skuldsättning i USA och en export till varje pris från Kina kan inte längre fungera.

Den nyliberala modellen ligger i graven men uppträder som den vore i sin glans dagar.

Det är nyliberalismens politiska, moraliska, etiska och ekonomiska kris som de ”indignerade” på Puerta del Sol fördömer. Deras protester är bara början till en ny våg av antikapitalism på den europeiska kontinenten eftersom de härskande klasserna inte har annat än åtstramning och nedrustning av den sociala välfärden att erbjuda med massarbetslöshet och social missär i sitt följe.

I en tidigare artikel diskuterade Michel Husson en ”Europeisk strategi för Europa” som du kan läsa som ett politiskt komplement till artikeln nedan. Än en gång visar Michel Husson att han är en kreativ marxist som tar tag i nya trender och analyserar dem som de uppträder utan att lägga klassiska scheman över dem.

Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och politiska möten och varje gång slagits av två drag hos honom. Han lyssnar alltid noggrant och med respekt till andras idéer för att sedan med kraft argumentera för sin syn på dagens kapitalism.

********

Den ekonomiska krisens nya fas.

Michel Husson i Contre Temps n°9 2011-05-13

Den nya färdplanen i Europa är mycket tydlig. Det gäller att tvinga de arbetande att betala räkningen för krisen. För att belysa den nya konjunkturen ska den här artikeln först visa krisens riktning och perspektiv och sedan visa på den aktuella fasens dilemman.

Den nyliberala kapitalismens kris.

Vi måste se bakåt för att kunna förstå den nuvarande krisens ursprung. Startpunkten är en annan kris, nämligen krisen i mitten av 70-talet som satte punkt för de ”trettio guldåren” efter krigsslutet. Den traditionella politiken lyckades inte sätta fart på ekonomin och vi gick in i den nyliberala perioden i början av 80-talet. Nu befinner vi oss sedan 30 år i de ”trettio misärernas år” under en nyliberal kapitalism som vi kan karaktärisera med tre drag:

Sextiotalet var ett pussel med framtidstro som grundfärg.

Lönernas andel av de producerade värdena minskar och vinstmarginalerna ökar.
Det råder ett ökande gap mellan vinster och investeringar, de första ökar de senare minskar.
Utdelningen till aktieägarna ökar.

Modellens fundament är den sjunkande löneandelen av BNP. Det är en närmast universell utveckling som beror på att lönerna inte får ta del av produktivitetsökningen och med resultat att fördelningen av det producerade mervärdet mellan lön och vinst förskjutits till vinsternas fördel.

Det ändrade styrkeförhållandet mellan arbete och kapital spelar en central roll i denna förskjutning. Lönernas sänkta andel har sedan mitten av 80-talet medgett en förbättring av vinstmarginalerna i de viktigaste kapitalistiska staterna.

Tillskottet i vinsterna har inte använts till ökade investeringar. Utöver konjunkturella tillfälligheter stagnerar eller sjunker investeringsgraden. De ökade vinsterna har alltså använts till annat än ökad produktionskapacitet och bättre konkurrenskraft. Lägre löneandel och stagnation i investeringarna skapar en relativt ny konfiguration historiskt sett, som undergräver de principiella ursäkterna för moderering av löneökningarna.

Eftersom lönernas andel minskar och investeringarna stagnerar måste något annat stiga. Svaret är enkelt. Den huvudsakliga motparten till den sänkta löneandelen är en verklig explosion av aktieutdelningen. I Frankrike svarar nettoutdelningen på aktierna mot 13 % av lönemassan, mot bara 4% i början av 80-talet. Utvecklingen i USA och länder som Tyskland och Storbritannien är likadan. Men när löneandelen minskar och investeringarna stagnerar vem köper då det som produceras? För att tala med Marx, hur ser reproduktionsschemat ut för denna nya modell?

Ett första svar är att hushållens konsumtion inte följt utvecklingen av inkomstfördelningen. I USA har löneandelen varit relativt stabil medan hushållens konsumtion ökat mycket snabbare än BNP. I Europa är det konsumtionens andel av BNP som varit relativt konstant trots en markant minskning av löneandelen. I båda fallen ökar gapet mellan lönernas andel och konsumtionens andel av BNP i en omfattning som kompenserar motsvarande gap mellan vinster och investeringar.

Denna nya ”spagat” mellan lönerna och konsumtionen kan förklaras på tre vis.

Hushållens sparande har minskat, det vill säga de konsumerar en allt större del av sina inkomster.
Konsumtionen som baseras på andra inkomster än löneinkomster har ökat snabbare och kompenserat bortfallet i konsumtion baserad på löneinkomster.
Hushållens stigande skuldsättning har hållit konsumtionen uppe.

Dessa tre mekanismer har spelat en skiftande roll beroende på landet ifråga men man hittar alltid finansmarknadens roll i bakgrunden. Det är finansen som på olika vägar fyller gapet mellan inkomster och konsumtion.

För det första genom ”kupongklipparnas” konsumtion: en del av mervärdet som inte investeras delas ut till ägare av finanspapper som konsumerar. Finansen suddar dessutom ut gränsen mellan löner och räntor(inkomst av kapital). För en växande del av vissas inkomster är mer finansiella inkomster som bör analyseras som en del av mervärdet och inte som verkliga löner.

Eftersom den ekonomiska reproduktionen blir möjlig enbart genom att kapitalägarnas konsumtion kompletterar löntagarnas och skapar tillräcklig efterfrågan är ökade inkomstklyftor en oundviklig följd av denna modell.

I flera länder har också finansen skapat en exponentiell tillväxt av hushållens skulder. Deras konsumtion ökar, inte beroende på ökade löner utan ett lägre sparande.

Till sist, är det också finansen som tillåter kreditexpansionen i USA genom att den finansierar landets handelsunderskott. Därför måste det strykas under att finansen inte är en parasit på en frisk kropp utan ett instrument för att hålla hjulen igång i den nyliberala kapitalismens reproduktion.

Visserligen är det på finanssidan som krisen uppstod men det framhäver bara motsättningarna i konfigurationen av den kapitalism som just finansen hittills har hanterat.

Finansen har i sin tur en återkoppling på helhetens konfiguration då den kräver ”super-vinster” av företagen. Här hittar vi den välkända normen om 15 procents avkastning på det egna kapitalet. En norm som ofta mött berättigad kritik eftersom en ekonomi som i bästa fall växer med 3 procent per år kan inte i det oändliga ge en sådan utdelning till aktieägarna. För att ändå möta dessa vinstkrav har företagen bara ett alternativ – pressa lönerna i botten och hjulen går runt.

Men kvar blir den grundläggande frågan: varför tar inte investeringarna fart i takt med att vinsterna stiger? Orsaken är minskningen av antalet räntabla investeringsobjekt.

Tillfredställande av olika sociala behov ger inte samma vinstnivåer. Vinstperspektiven är inte heller desamma i de sektorer som det investeras i eftersom produktivitetsutvecklingen varierar mellan sektorerna. I dag tenderar de sociala behoven att förflytta sig till sektorer med en lägre produktivitet samtidigt som den genomsnittliga produktiviteten i det hela tenderar att minska. Dessa grundläggande rörelser skapar en krympande sfär för vinstnivån som förklarar gapet mellan vinsterna som återhämtar sig och investeringarna som släpar efter.

För att bli komplett måste det här schemat fogas in i globaliseringen som förstärker alla motsättningar. När löntagare världen över spelas ut i konkurrens mot varandra och aktieägarna ges möjligheten att i varje ögonblick ta hem sina vinster växer trycket på de lönearbetande.

Denna organisering av världsekonomin har inte uppstått spontant. Den har systematiskt konstruerats av världens regeringar och de övernationella institutionerna. Verktygen för en möjlig reglering på internationell skala har noggrant avskaffats, ofta av samma personer som nu upptäcker behoven av reglering. Resultatet av denna nedmontering är att det finns ingen internationell instans som kan skapa nya spelregler.

Det är orsaken till den ökade rivaliteten efter krisen mellan de principiella kapitalistiska makterna och den på europeisk nivå närmast totala frånvaron av kooperation vilket lett fram till en generaliserad och helt absurd åtstramningspolitik.

Dessa tendenser förstärks ytterligare av omvälvningen i världen: de mest dynamiska marknaderna och den billigaste arbetskraften finns i tillväxtländerna som med sin attraktivitet leder till en frikoppling mellan export och interna marknader med Tyskland som det mest slående exemplet. Vid sidan av den generella avregleringen och den totala rörelsefriheten som finansen och kapitalet getts har världsekonomin strukturerats på ett mycket speciellt sätt runt paret Kina-USA. Det innebär att omfattningen av de kapitalströmmar som är nödvändiga för att finansiera USAs underskott med utlandet fyller på den tillgängliga likviditet som är på jakt efter övervinster.

Bilden av kapitalismen innan krisen visar på en enorm mängd av ”fritt kapital” som fylls på av lönenedpressningen och den internationella obalansen. Tack vare finansens avreglering cirkulerar detta ”fria kapital” på jakt efter övervinster, som de konkreta villkoren för mervärdesproduktionen bara kan garantera virtuellt. Det är därför logiskt att detta reptrick utspelas i den finansiella sfären men det innebär på inget vis att det handlar om en ren finanskris. Att peka ut finansens avreglering som krisens orsak är att ignorera de djupare orsakerna.

Dagens kris ska i stället förstås som det ovan beskrivna nyliberala schemats kris, samma schema som bidrog till den föregående krisens lösning. Modellen var sammanhängande i meningen att dess delar bildade ett system men den var samtidigt ömtålig, i obalans och skapare av ojämlikhet. Men den hade och har alltjämt i de härskandes ögon fördelen att låta dem roffa åt sig en stigande andel av de producerade rikedomarna.

Det väsentliga är att modellen inte kan fungera längre och att kapitalisterna inte har något att ersätta den med. Den period vi går in i är totalt dominerad av denna motsättning: allt görs för att återgå till business as usual samtidigt som det är en omöjlighet.

Krisens tredje fas.

I ett tidigare arbete urskilde vi flera faser i krisens utveckling. Efter krisens utbrott i fas 1 kom återhämtningen i fas 2 på vilken en fas 3 som lämnar krisen bakom sig inleds. Tre konjunkturella faktorer identifierades: de sociala stabilisatorerna, råvaruprisernas utveckling och stimulanspaketen.

De sociala stabilitetsprogrammen som består av de åtgärder som håller uppe lönerna eller sysselsättningen bidrog till att minska djupet i recessionen. Stimulanspaketen tillät, till en grad som ännu är svår att utvärdera, ekonomin att ta fart.

I fas 2 hade de strukturella motsättningarna mindre påverkan på konjunkturen. Lönernas andel steg därför att bromsen på lönerna var mindre än produktivitetens minskning. Återhämtningen och sparandets uppgång (speciellt påtagligt i USA) har minskat de globala obalanserna. Till sist vad det gäller att lösgöra pengar för att rädda bankerna har EUs institutioner, speciellt ECB, agerat på ett relativt samordnat sätt.

Fas 3 inleddes snabbare än som kunde förutses i och med den generaliserade övergången till åtstramningspolitik i Europa. Fasen karaktäriseras av en dubbel förändring i situationen. De positiva effekterna av de konjunkturella faktorerna är uttömda. Budgetnedskärningar ersätter stimulanspaketen, företagen söker att återupprätta vinstmarginalerna genom lönepress och färre anställningar, och till sist vänder råvarupriserna på nytt uppåt.

Samtidigt förstärks de strukturella motsättningarna: pressen på lönerna är tillbaka och inget ersätter den extrema skuldsättningen i USA och flera europeiska länder medan eurozonen befinner sig på gränsen till sammanbrott under ”finansmarknadens” knock-out slag.

Perspektiven på medellång sikt är därför ganska mörka. EUs BNP var ännu tredje kvartalet 2010 hela 3,2 procent under sin nivå före krisen. (se diagram 1) Anställningarna tar inte heller fart utan ligger 3 procent under nivån före krisen vilket svarar mot 5,3 miljoner försvunna arbeten i Europa 15. Arbetslösheten som tenderade att minska ett par år innan krisen har tagit ett jätteskutt framåt från 6,8 procent första kvartalet 2008 till 9,5 procent tredje kvartalet 2010. Under samma period har antalet arbetslösa gått från 13 till 18,4 miljoner i EU15. Vilket är en underskattning eftersom de som hoppat av arbetsmarknaden och inte längre söker ett arbete försvinner ur statistiken. Om de tas med i beräkningen kan arbetslösheten anses ligga kring 11 procent, inte 9,5.

För att klargöra perspektiven på medellång sikt har vi utfört en simulering som antar att BNP ökar med 1,5 procent per år, att produktiviteten ökar med 0,5 procent. Med hjälp av den officiella prognosen över den aktiva befolkningens utveckling uppnås följande: nivån för arbetslösheten kommer att minska mycket långsamt i Europa och stagnera vad gäller de arbetslösas retur på arbetsmarknaden.

Här handlar det inte om att förutse kapitalismens konkreta utveckling de närmaste åren utan om att presentera en översikt av de samlade motsättningar den står inför. Det kan vara på sin plats att på nytt sammanfatta dem som fyra ”dilemman”.

1. Fördelningsdilemmat: återställa räntabiliteten eller sysselsättningen?

Den pågående krisen har brutalt stoppat vinsternas ökningstrend. Vilket främst förklaras av arbetsproduktivitetens starka nedgång till följd av att antalet anställda bara partiellt anpassats till produktionens nedgång. Men i konkurrensens hetta kommer företagen att söka återställa vinsterna endera genom att anpassa antalet anställda eller genom att frysa eller sänka lönerna.

Samtidigt kommer åtgärder som partiell arbetslöshet att nå sin tillämpliga gräns lika väl som bidragen till bilskrotning. En av åtgärderna från de internationella organisationerna är just att ifrågasätta de stödåtgärder som antogs i all hast under krisen. I en rapport från IMF 2009 står det: ”de vidtagna åtgärderna till stöd för minskad arbetstid och ökade sociala stödbidrag måste dras tillbaka oavsett hur viktiga de var för att öka inkomsterna och stödja bevarandet av arbetskraften på arbetsmarknaden”. Den anpassningen av sysselsättningen och lönerna kommer att utlösa en ny cykel av komprimerade inkomster för hushållen.

2. Globaliseringsdilemmat: anpassning av den globala tillväxtens obalanser.

En av världsekonomins främsta drivkrafter innan krisen var de amerikanska hushållens överkonsumtion. Den drivkraften kan svårligen återskapas. Hushållens påbörjade ”skuldsanering” via ökat sparande leder fram till en ny motsättning eftersom en lägre konsumtion vid en given inkomst innebär en mindre dynamisk tillväxt i hela ekonomin.

Regeringen Obamas lösning uttrycktes av hans ekonomiske rådgivare Lawrence Summers: ”En återställd amerikansk ekonomi måste vara mer exportorienterad och mindre beroende av konsumtionen”. Men det förutsätter en förbättring av de amerikanska varornas konkurrenskraft som bara kan uppnås via en kraftigare devalvering av dollarn.

Nyligen har en annan metod satts i bruk. Stora penningmängder injiceras i ekonomin, så kallad ”Quantitative easing”. Men det är en politik som bara kan öka obalanserna i världsekonomin. Om dollarns fall fortgår kommer det att väga på den redan stabbiga tillväxten i Europa. Tillsammans med penningskapandet (Quantitative easing) kommer det att tvinga fram uppskrivningar av tillväxtländernas valutor och skapa ännu större uppsplittring av världsekonomin.

Man faller tillbaka på samma grundfel: penningskapandet finansierar USAs budgetunderskott som i sin tur finansierar hushållens konsumtion. Största osäkerhet råder nu kring dollarns utveckling och omvärldens finansiering av USAs underskott.

Omvänt skulle en inåtvändning av den kinesiska ekonomin minska dess överskott men samtidigt öka importen av varor som till stor del används av exportindustrin. Totalt sett är det därför hela världsekonomins konfiguration som sätts ifråga.

3. Budgetdilemmat: minska underskotten eller mer sociala utgifter?

Krisen och tillväxtpaketen har starkt ökat de nationella underskotten som regeringarna, speciellt de europeiska, nu beslutat avskaffa, speciellt eftersom inga åtgärder har vidtagits för att skydda sig mot finansmarknadens attacker.

Det annonserade Jean-Claude Trichet (ECBs direktör) redan 2009: ”den strukturella anpassningen måste senast påbörjas när den ekonomiska aktiviteten tar fart. År 2011 måste ansträngningarna intensifieras.” Det innebär att döma Europa till en svag tillväxt och social regression.

4. Europadilemmat: var och en för sig eller samordning?

Europa håller på att implodera som ekonomisk enhet. Sönderfallet hade redan börjat före krisen men har nu nått ett nytt stadium sedan olika länder i Unionen drabbas olika mycket av krisen beroende på finansens, byggbranschens och bilindustrins tyngd och ländernas plats i världsekonomin. En verkligt samordnad ekonomisk politik ligger utom räckhåll speciellt eftersom EU frivilligt avstått från institutioner som skulle medge en gemensam politik: det finns ingen budget, ingen växelkurspolitik, ingen samordnad beskattning.

Den ”fria och obehindrade” konkurrensens Europa är därför dömd till en politik av ”var och en för sig” och vi bevittnar ett veritabelt fiasko för EU-bygget.

Dessa fyra dilemman ger tillsammans en ”kaotisk reglering” som innebär en sorts blindnavigering för kapitalismen mellan två omöjligheter: omöjligheten och oviljan att gå tillbaka till den relativt reglerade kapitalismen under de ”trettio guldåren”, och omöjligheten att återskapa den nyliberala modellens funktionssätt, eftersom den vilade på lös grund som nu ger vika.

Återvändsgränden kan därför sammanfattas som att kapitalismen strävar att återgå till sitt funktionssätt före krisen men vilket samtidigt är en omöjlighet.

Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN3,SVD3,SVD4,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Kris, Nyliberalism, Vinster, Löner,

Khaddafis militära tornado

Posted on 24 Maj 2011 by Göte Kildén

På New York Times hemsida ser jag på bilder från förstörelsen efter tornadon “Joplin twister”. En väldig naturkatastrof som i sin breda vindtunnel rymde två eller flera cykloner. Minst 116 människor har omkommit.

Samtidigt lägger tidningen ut en interaktiv resa på Tripoli Street i Misrata. Här handlar det inte om en naturkatastrof utan om Muammar Khaddafis militära tornado under Misratas tio veckors långa belägring. Libyen är det första land under den arabiska våren där befolkningen tvingats till väpnad resning mot sin diktatur och Misrata är den stad där de hårdaste striderna har rasat. I en tidigare blogg har jag skrivit om stadens hjältemodiga motstånd och seger.

Genom de interaktiva bilderna från fotografen Faraj Al Kewedeir, som dokumenterat striderna, får vi nu en påträngande dokumentation om de strider som ägt rum. Läser du inte engelska är det bara att klicka på fotot längst till vänster i bildsviten och sedan ”dra” åt höger. Här är länken:

Interaktiv bildresa på Tripoli Street

************************

Vi fick in ett fint lästips från signaturen “zenothel”. Det är ett längre reportage från Benghazi av Anjali Kamat, en oberoende journalist som skriver för Democracy now. Bland annat berättar han om människors syn på FN/NATO-interventionen:

”Vi vill inte bli bestulna på vår revolution”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Tripoli Street, Joplin twister,

I pressen: SVD1,DN1,GP1,SVD2,DN2,GP2,

Ungdomens Spanien

Posted on 24 Maj 2011 by Benny Åsman

Zapatero utslagen på gatan och i urnan.

-Det var resonabelt att tro att Socialistpartiet skulle straffas i urnorna. Vi förstår det och står för det.

Orden är Zapateros efter det svidande valnederlaget i söndags. Den europeiska reformismen totala bankrutt kan inte uttryckas i mer nakna ord.

-Om jag vore 25 år gammal skulle jag också campa på Puerta del Sol, sa samme ynkrygg ett par dagar innan valfiaskot.

Det gäller att veta vad man vill och handla därefter. I stället har Socialistpartiet tagit på sig ansvaret att rädda de spanska kapitalisternas vinster på bekostnad av det spanska folkets välfärd.

Puerta del Sol lördag 21 maj. Hjältarnas vilostund.

Antagligen inbillade sig Zapatero att hans prat om vad han som 25-åring hade gjort skulle vinna sympati. Uppenbarligen fattade han inte att det i stället framstår som ett erkännande av att han och hans parti måste plåstra om kapitalismen oavsett vad det kostar folket av umbäranden. Utan att inse det erkänner han att varje socialists plats är på torget, inte i styrelserummen där minsta lilla vink från finansmarknaden måste följas.

Nu fick Zapateros socialister ta emot en riktig örfil av landets väljare. Som väntat vann högerpartiet PP med stor marginal, 37,58 % för PP mot 27,81 % för Socialistpartiet. Det är Socialistpartiets sämsta valresultat sedan Francos fall 1978. Högerpartiet gjorde sitt bästa regionalval någonsin. Ändå är det nog fel att tala om en högervind som vissa media redan gjort. Många av Socialistpartiets väljare vände dem ryggen i besvikelse och la sin röst på högern utan att svälja högerns program för krisen. Dessutom finns det knappt någon skillnad mellan de båda partiernas krisrecept.

De ”indignerade” i Madrid fredag 20 maj.

Det är också vad ungdomarna i ett femtiotal städer angriper.

-Ni räddar bankerna och stjäl från de fattiga, är ett vanligt slagord på Puenta del Sol och andra torg landet över. Inför valet fördes omfattande diskussioner bland de protesterande ungdomarna om agerandet på valdagen. Alla tänkbara positioner, från uppmaning till att rösta till krav på bojkott, luftades utan att någon klar majoritet tog form. Dilemmat är uppenbart. En uppmaning till bojkott saknade förankring bland medborgarna även bland de som ser sympatiskt på ungdomarnas protester. När hundratusental demonstrerade gick tiotals miljoner till urnorna.

Samtidigt visar ungdomens revolt att ingen av de dominerande rikspartierna för en politik som svarar mot den arbetande befolkningens behov, för att inte tala om de arbetslösas behov i ett land där arbetslösheten ligger strax över 20% och närmare 50% bland ungdomen.

-Jag är inte anti-system. Systemet är anti-mig!

I Pamplona samlas också tusentals till protester.

Den parollen visar mer än något annat de stämningar och känslor som dominerar på torgen och gatorna. Det förklarar också många ungdomars uppmaning till röstbojkott. När de säger att ”vi är vare sig vänster eller höger” drar många öronen åt sig. Vissa i den spanska etablerade politiska och fackliga vänstern talar till och med om en manipulation från högern. Det är naturligtvis absurt. Redan som åskådare utifrån känns äktheten i revolten och slagorden. Det är verkligen inget populistiskt högeruppror, inget Tea Party på spanska.

Men det är sant att det inte bara handlar om en revolt mot de materiella förhållanden som landets unga arbetslösa måste stå ut med. Det är en revolt mot hela systemet som de upplever det och som i själva verket är genuint vänster i meningen att hela samhällets struktur kritiseras.

Där ungdomen möts, där möts revolt och kärlek.

De demonstrerande ungdomarna ställer hela samhällets etik ifråga och den plats som människan har i dagens nyliberala marknadsdiktatur.

-Det handlar inte om att ändra världen, utan att ändra din värld, löd en av Socialistpartiets slogans inför valet. Man kan knappast hamna mer fel. Det är precis världen som den ser ut i dag som ungdomarna revolterar mot, inte mot avsaknaden av individualistiska lösningar i en nyliberal värld. I 15-majrörelsens Manifest och i slagord och krav ställs hela systemet till svars för krisen.

-Ungdomarna vänder sig mot det sterila tvåpartisystem som råder i praktiken och kräver en mer direkt öppen demokrati: Democracia Real, Ya. Verklig demokrati NU.

-Friheten måste erövras varje dag. Som under maj-68 finns det inga gränser för fantasin.

-Både högern och socialisterna anklagas för korruption och kompispolitik av de revolterande. Att flera av de båda partiernas kandidater är misstänkta för korruption eller redan åtalats bara stärker ungdomarnas kritik.

-Ni stöder bankerna och stjäl från de fattiga, är ingen oskyldig opolitisk hållning. Den kan bara födas ur ett progressivt socialt perspektiv på vilket samhälle man vill skapa.

Valdagen var en stor segerdag för de demonstrerande människorna på alla torg i landet. Trots Valkommissionens beslut att förbjuda alla demonstrationer under lördag och söndag beslutade deltagarna att bruka civil olydnad. Ingen följde ordern om demonstrationsförbud. Polisen stod passivt kvar som åskådare. Etablissemangets auktoritet var satt ur spel. Regeringen vågade inte ge order om att verkställa Valkommissionens demonstrationsförbud.

Söndagen var en seger för Puerta del Sol. Nu ställer sig de unga frågan hur deras kamp ska föras vidare. De har beslutat att stanna kvar och ockupera torget fram till åtminstone lördag 29 maj. Problemet är både fysiskt och politiskt. Det går inte att sova i tält och sovsäckar på landets torg i månader. Politiskt gäller det också att kunna vidga rörelsen. Valet i söndags visade att en stor majoritet av den arbetande befolkningen och de arbetslösa deltog i det parlamentariska valet.

-Ett annat sätt att tänka är möjligt. Det håller ungdomarna med om,

men inte för att köpa en Hyundai.

I de ungas Manifest uttrycks en vilja att förändra samhället, att skapa en verklig demokrati. Det kan bara göras av den stora majoriteten av befolkningen. Hur den ska mobiliseras för att göra 15-majrörelsens krav till hela den arbetande befolkningens krav är det problem som nu ställs på dagordningen. Det har de unga inget svar på än. Det ska de inte lastas för. Ingen annan har heller ett klart svar på vilken väg som leder till befrielse från den krassa marknadsdiktatur som Puerta del Sol förkastar.

Videoklipp från Perta del Sol.

En underbart vacker video från Barcelona 18 maj.

Media: SVD1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, SPanien, Barcelona, Madrid, Puerta del Sol, Zapatero

Karzai och de fyrtio rövarna.

Posted on 22 Maj 2011 by Benny Åsman

En miljard i privata fickor.

Carl Bildts nationsbyggande i Afghanistan ligger i ruiner. Vad alla visste blev i går offentlig sanning. Regeringen Karzai och hela regeringsapparaten i Kabul är ett enda rövarnäste. Stora tjuvar som Karzai ner till småtjuvar i apparaten lever alla av korruption och stöld. I toppen stjäls miljoner och i botten pennor och linjaler, i en regim som inte skulle sitta ett dygn om USA/FN drar tillbaka sina trupper.

-Så här mycket pengar behöver jag för att köpa stöd.

En av historiens större stölder är nu offentlig kunskap. Via Bank of Kabul har närmare en miljard dollar av lån från IMF och ockuperande makter hamnat i privata fickor, närmare bestämt 850 miljoner dollar av dina, mina och andras skattepengar.

-Om inte ett bättre styresskick och laglighet kan etableras uppifrån och ner i Kabul kommer alla ansträngningar att övertyga det afghanska folket att stödja sin regering och inte talibanerna att fortsatt undermineras och varje hopp om ett tidigt återtåg från Afghanistan att ruineras, sa den brittiska arméns tidigare chef, generalen Richard Dannatt i en kommentar till finansskandalen i Kabul.

IMF, USA och Storbritannien har nu beslutat att hålla inne alla lån till regeringen i Kabul där pengarna via Kabul Bank slussas ut till rika individer via falska ”återuppbyggnadsprogram”. Ingen av de anlitade revisorsbyråerna, som Deloitte och PwC, har upptäckt några oegentligheter enligt en hemlig rapport från USAs regering. Det är inget ovanligt. Ernst &Young och andra såg inte heller röken i Lehman Brothers och Enron trots att lågorna stod högt i skyn.

Karzai tackar och tar emot varje öre som rinner till.

Obama ser inga alternativ till Karzai, som USA självt skapat.

Barack Obama är på resande fot och landar i dagarna i London. På nytt kommer vi att få höra vackra ord om fred och demokratiskt nationsbygge i Afghanistan, att regeringen Karzai måste bli ansvarig och styret transparant när det enda som håller regimen kvar vid makten är USA/FN och korrupta krigsherrar så långe miljonerna rinner till.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN2,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kabul, Karzai, USA, Obama, IMF, Afghanisan, Bildt

En doft av Tahrir i Madrid?

Posted on 21 Maj 2011 by Benny Åsman

Arabisk vår och spansk sommar.

Den kallar sig 15-majrörelsen och manar till demonstration för frihet, arbete och ett mänskligt samhälle. Nej, det är inte ännu en bland de arabiska revolutionernas datumrörelser. Den arabiska våren sprider sig till vår egen kontinent.

Democracia Real, Ya är dess stridrop. Verklig demokrati, nu! Madrid har fått sitt Tahrirtorg –ett Befrielsetorg på spanska med namnet Puerta del Sol. Det finns tydliga gemensamma drag mellan Tahrirtorget i Kairo och Puerta del Sol i Madrid och andra torg i Spanien som de unga ockuperar. Till och med tälten i mitten påminner om de omtumlande dagarna i Kairo.

-Verklig demokrati, NU!

I slutet av den här artikeln kan du läsa den unga rörelsens Manifest. Det är en ungdomlig, skönt fräsch och något naiv text. Den reser krav på ett nytt sätt att leva, att nya prioriteringar ska gälla i samhället. Upp till oss alla att anta utmaningen.

Ungdomarna som bildat 15-majrörelsen manar till strid mot den spanska socialistregeringens krisprogram som har en enda kompassriktning –låt de arbetande betala den kapitalistiska krisen. I Spanien är det verkligen kris. Efter den vansinniga byggruschen fram till 2007 har landets ekonomi kraschlandat. Nu står tusentals byggnader halvfärdiga i hela kvarter som redan börjar förfalla.

Samtidigt är fler arbetslösa i Spanien än i något annat land i Europa. Bland den vuxna befolkningen är arbetslösheten just nu 21,19 procent och statistiken säger att 44,6 procent av alla i arbetsför ålder under 25 år saknar arbete eller jobbar svart för smulor.

När ungdomen tar till orda exploderar fantasin.

Häromdagen såg jag ett reportage på fransk teve om krisen i Spanien. Det som frapperade mig främst var de individuella öden som beskrevs. Där fanns en 29-årig kvinnlig advokat utan arbete sedan flera år och som tvingas bo hos föräldrarna för att få tak över huvudet. En statsanställd 39-årig kvinna hade sparkats från sitt jobb och tvingades också flytta hem till sina åldrade föräldrar.

-Det är jag som borde kunna ta hand om mina föräldrar men i stället är det de som måste ta hand om mig, sa den bittra kvinnan som kanske aldrig mer kommer ut på arbetsmarknaden.

Där fanns den 44-årige metallarbetaren som bor på gatan sedan hans rätt till a-kassa löpt ut. Hans ”jobb” består nu i att sälja prylar som han hittar bland sopor och skräp. Enligt olika beräkningar är det en till fyra miljoner spanjorer och invandrare som dagligen släpar sig fram på en svart arbetsmarknad med löner som påminner om sweet-shops i Bangladesh.

Plaza de Catalunya i Barcelona fylls också av protesterande ungdomar.

Trots den djupa krisen, eller kanske på grund av den, har det varit få protester mot följderna av krisen för de arbetande i landet. En viktig förklaring till det är uppenbarligen den roll som den ”socialistiska” regeringen under Zapatero haft, nämligen använda allt sitt inflytande i de fackliga organisationerna för att lägga locket på. Det har däremot inte hindrat mer än 100 000 ungdomar från att demonstrera över hela landet.

Nu på söndag hålls regional- och kommunalval. Socialistpartiet kommer att krossas i valet. De arbetande överger partiet som så tydligt visat att de inte representerar deras intressen. Samtidigt är det politiska krismedvetandet bland den stora massan av väljare sådant att högerpartiet med all säkerhet kommer att segra stort i valet. Att de står för samma krispolitik inser inte alla och idén att ersätta Zapatero med ett alternativ från höger har ett vitt fäste. Resten kommer röstskolket att fixa till högerns fördel. Men som ungdomarna skriver i sitt manifest –det verkar inte vara någon skillnad mellan traditionell högerpolitik och vänsterpolitik. Inför söndagens val har Valkommissionen utlyst ett förbud mot alla demonstrationer. Det är knappast troligt att landets ungdomar lyssnar.

I Zaragossa tar man sig tid att diskutera.

Men för de unga som ockuperar Puerta del Sol finns det ett alternativ om alla samlas till kamp.

-Skapa ett, två, tre Tahrirtorg.

-Gatans parlament kan stoppa krispolitiken.

Manifest för 15 maj

Democracia Real, Ya

Manifest av 15-majrörelsen

Vi är vanliga, normala personer. Vi är som du, personer som stiger upp tidigt för att studera, arbeta eller söka ett arbete, personer med familj och vänner.

Vi arbetar hårt var dag för att leva och skapa en bättre framtid för de runt omkring oss. En del av oss är radikala, andra är mer konservativa. Vi är troende eller inte troende, vi har en klart uttalad ideologi eller är opolitiska.

Ändå är vi alla engagerade och indignerade över den politiska, ekonomiska och sociala situation vi lever i, över politikernas, företagarnas, bankirernas korruption… och medborgarnas försvarslöshet. Denna förfärliga vardag kan ändras om vi sluter oss samman.

Tahrir eller Madrid?
.

Det är dags att stå upp, att tillsammans bygga ett bättre samhälle. Därför står vi starkt eniga bakom:

-Varje framstående samhälles prioritet ska vara jämlikhet, framsteg, solidaritet, kultur för alla, en ekologiskt hållbar utveckling, självförverkligande och medborgarnas välmående.

-Det finns grundläggande rättigheter som bör garanteras av samhället, som rätten till en bostad, rätten till ett arbete, tillgång till kulturen, till utbildning, deltagande i det politiska livet, individens fria utveckling, rätten att konsumera varor nödvändiga för ett sunt och lyckligt liv.

-Vårt ekonomiska system och styrelseskick fungerar i dag inte enligt principerna ovan och utgör nu ett hinder för mänsklighetens framsteg.

I Barcelona vill man inte vara sämre än i Madrid. Barca mot Real.

-Demokratin utgår från foilket, (demos=folk; kratos=makt), och därför ska regeringar födas ut folket. Men i vårt land lyssnar inte majoriteten av politikerna på oss. Deras jobb borde vara att representera våra krav i samhällets institutioner och möjliggöra våra medborgares deltagande i det politiska livet till förmån för samhällets bästa. I stället berikar de sig själva på allas bekostnad.

-Vissas omättliga maktbegär provocerar fram ojämlikhet, konflikter och orättvisor med ett våld till följd som vi förkastar. Vårt utlevda och onaturliga ekonomiska system blockerar samhällets utveckling och skapar en spiral som berikar vissa medan andra stöts ut i fattigdom och umbäranden. Till sammanbrottet.

Den arabiska skon passar också spanska politiker.

-Medborgarna är fångna i en maskin med mål att berika en minoritet som ignorerar alla våra behov. Vi är osynliga, men utan oss skulle inget fungera. Det är vi som får hjulen att snurra.

-Systemets inriktning och mål är att ackumulera pengar som ställs över samhällets effektivitet och välmående. Det slösas med resurser, förstör vår planet, skapar arbetslösa och olyckliga konsumenter.

Utan kvinnokamp ingen socialism.

-Om samhället kunde lära sig att inte lägga framtiden i händerna på en abstrakt ekonomis räntabilitet som aldrig tjänar majoritetens intressen kan vi avskaffa alla överdrifter och skapa allt som vi saknar.

-Det behövs en Moralisk Revolution. Vi har satt penningen över Människan när det borde vara tvärtom. Vi är människor inte varor på en marknad. Jag är inte bara det jag köper, varför och av vem.

Allt detta upprör mig.

Jag tror att jag kan ändra det.

Jag tror jag kan vara till hjälp.

Jag vet att enade klarar vi av det.

Kom med oss. Det är din rättighet.

Puerta del Sol i skymningen.

Media; DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,SVD4,SVT1,DN4,GP1,DN5,SVT2,GP2,

Bloggare:Svensson,Röda Malmö,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Spanien, Madrid, Puerta del Sol, Zapatero, Kris,

Andreas Malm i revolutionens mitt

Posted on 20 Maj 2011 by Benny Åsman

Egyptiska revolutionen -

en cliff hanger.

Andreas Malm befinner sig just nu Egypten för att på plats se hur revolutionen lever vidare, vilka problem den står inför, hur kontrarevolutionen organiserar sig och vilka perspektiven är inför det kommande parlamentsvalet i september.

Aftonbladet publicerade en artikel av Andreas i veckan. Här under kan du läsa en mer detaljerad version av hans rapport från revolutionens Egypten. Man kan lära sig mycket via media. Men inget går upp mot en skarpögd iakttagare på plats. Vi tackar Andreas för tillståndet att publicera nedanstående mycket givande text.

**************

Hundra dagar har gått sedan startskottet till den egyptiska revolutionen, då tiotusentals Kairobor för första gången slet sig loss från polisstaten och rusade in på Tahrir, och torget fylls igen. Det återuppstår som demonstrationsvelodrom och picknickpark, speakers corner och fotoutställning, salutorg för revolutionskommers och leende jättemingelparty och, framför allt, politisk ritual. Det är som om vanliga egyptier gång på gång måste bekräfta att torget är deras: att de kan ta det igen, när de vill, så fort ett behov finns av att på nytt iscensätta revolutionen.

Festen på Tahrir visste inga gränser när Mubarak föll.

Den här fredagen dominerar inte de egyptiska flaggorna. De palestinska är fler. Bland dem vajar den libyska rebellflaggan – motståndet mot NATO:s intervention hör hemma i en annan politisk galax – liksom Syriens, Bahrains, Jemens flaggor. Revolutionen har spridit sig utåt, över arabvärldens nationsgränser. Men samtidigt har en ny gräns dragits upp rakt igenom den egyptiska nationen: mellan den koptiska minoriteten och dess islamistiska fiender. Demonstrationen denna fredag har följaktligen utlysts som ”den nationella enighetens dag”, i ett desperat försök att skyla över gränsen och slå fast att ”vi är alla egyptier, kristna som muslimer”. Det vimlar av hemmagjorda plakat med korset och halvmånen i harmoni.

Men enigheten är skör. Bara ett stenkast bort, framför statstelevisionens byggnad, reser sig nu ett konkurrerande Tahrir-torg. Under en vajande skog av träkors och ikonbilder har tusentals kopter slagit upp en tältstad, komplett med volontärer som kroppsvisiterar, ger vård, delar ut mat åt besökare. De brinner av vrede över attacken mot två kyrkor i slumområdet Imbaba den sjunde maj. Efter att ha spridit ryktet att en koptisk kvinna konverterat till islam och spärrats in i Mar Mina-kyrkan för att hållas kvar i den kristna tron marscherade en grupp salafiter fram för att ”befria systern”, möttes av skarpa skott och svarade med att kasta sig in i en gatubatalj som ändade i 15 släckta liv, två nedbrända kyrkor och den hittills värsta krisen för revolutionen.

Egyptens kopter är en utsatt minoritet som reaktionen använder som måltavla.

Nu sprids skräcken för att Egypten ska falla i islamistiska händer. Salafiterna är en utväxt från den saudiska wahhabismen, den mest reaktionära formen av sunnitisk islamism, det träd som sprider sina giftiga sporer från Pakistan till Marocko och ännu längre bort. Under januarirevolutionens veckor predikade deras shejker att folk borde gå hem. Efter Mubaraks fall har dock salafiterna utnyttjat den nya politiska friheten – och säkerhetsvakuumet – till att gå till offensiv, ta över moskéer, bilda partier, angripa sufiska helgedomar, caféer och kyrkor. Mubaraks regim höll dem i ett stramt koppel, men upplät samtidigt tevekanaler åt salafitiska predikanter för att rikta uppmärksamheten från sina egna illdåd till privatmoraliska spörsmål, som huruvida det är haram att köpa en vattenmelon som skurits upp så att det nakna rosa fruktköttet blottas.

Det var salafiter som ledde angreppen på kyrkorna den sjunde maj, men enligt samstämmiga vittnesuppgifter deltog också baltagiyya, de Mubaraktrogna ligister som blev världsberömda när de anföll Tahrir-torget på kamelrygg den andra februari. Allt fler ser konturerna av en kontrarevolutionär allians. Salafitiska grupperingar, vissa krafter inom armén, rester av hundratusentals demobiliserade poliser, agenter och betalda underhuggare från den gamla regimen försöker vrida klockan tillbaka: ett år, tjugo år, eller 1300 år.

Landets salafister är kontrarevolutionens stormtrupper.

Men den största faran ligger utan tvekan i alliansens utvidgning till en ännu mäktigare aktör: det Muslimska Brödraskapet. Till skillnad från salafiterna anslöt sig Brödraskapet till januarirevolutionen när den väl rullat igång, spelade en avgörande roll på Tahrir-torget – inte minst i försvaret mot baltagiyya – och betygar fortfarande sin trohet till idealen. Men efter Mubaraks avgång har Brödraskapets ledare motsatt sig varje nytt revolutionärt initiativ. De stöder kriminaliseringen av strejker. De motsätter sig all konfrontation med den militärjunta som alltjämt styr landet. De bröt den revolutionära fronten genom att plädera för tilläggen till konstitutionen i folkomröstningen den 19 mars – nej-sidan krävde en helt ny konstitution – och gjorde i stället gemensam sak med salafiterna och resterna av NDP. Sedan dess har Brödraskapet och salafiterna ingått en intim allians; den tionde maj förklarade de i ett gemensamt uttalande att ”de islamiska rörelserna nu förenas, för vi upplever att islam är hotat”. De krävde en islamisk stat som fullt ut tillämpar sharia. De lovade att arbeta tillsammans i höstens val.

Arbetare vid textilfabriken Mahalla har stått i spetsen för många strider.

Några kvarter bort från Tahrir-torget håller samtidigt Egyptens kadrer av marxistiska aktivister sin årliga ”socialistkonferens”. De är ännu yra av segern, men en oro darrar i deras retorik. Kamal Khalil, karismatisk ledare för det nybildade Demokratiska Arbetarpartiet, skräder inte orden:

– Vi står bara i början av kampen. Brödraskapet och salafiterna vill nu skapa en religiös stat, men det är rasistiskt och kontrarevolutionärt. Vi vill ha en civil medborgarstat, en stat för alla, som inte gör skillnad på folk utifrån religion. Förut sade Brödraskapet att även de strävade efter en sådan stat, men nu ser vi att de har ljugit hela tiden. Vi står inför en ny strid. Om så krävs kommer vi att ta till vapen för att försvara vår demokrati.

Korttidsprognosen är fatalistisk: Brödraskapet och salafiterna vinner höstens val. De har haft år och decennier på sig att bygga sin bas, i synnerhet i slumområden, och åtnjuter arméns goda vilja; valet har förlagts direkt efter ramadan, då människor går som mest i moskén. Under de kommande fem åren, säger oroliga aktivister, kommer sålunda Egypten att drivas i islamistisk riktning, med fler attacker på kopter, kvinnor och andra misshagliga element. Få tror att segrarna från januarirevolutionen kommer att upphävas helt, med en återgång till fullskalig diktatur; i stället gör sig vänstern redo för en långvarig uppbyggnad av den klassmakt som revolutionen utlöst. Islamisterna är inte ensamma om att gå till offensiv. En formlig flodvåg av facklig organisering sveper över Egypten. Nya oberoende fackförbund proklameras varje vecka – för möbelsnickare, fiskare, bönder, journalister, oljearbetare – medan tåg står stilla, sjukhus stängs och fabriker blockeras i ett myller av direkt aktion. Det är denna urkraft Arbetarpartiet säger sig vilja kanalisera. Det tar skarpt farväl av sina forna bröder i kampen mot Mubarak, lanserar sig som det enda långsiktiga alternativet till Brödraskapet – bara klassolidaritet sätter religiösa lojaliteter ur spel, förklarar en aktivist – och planerar för en tålmodig organisering av landets tiotals miljoner arbetare.

Religiös övertygelse och socialt uppror är ett kännetecknet för Egyptens revolution.

Men Arbetarpartiet är inte heller den enda aktör som slåss om utrymmet till vänster om islamisterna. Där finns Socialistiska Folkalliansen, ett initiativ av intellektuella vänsterskikt och dissidenter från Tagammu, det officiella vänsterpartiet som totalt misskrediterats för sin lojalitet till Mubarakregimen. Där finns nystartade liberala partier, varav det största leds av affärsmagnaten Naguib Sawiris, ägare till de egyptiska mobiltelefonijättarna Mobinil och Orascom; genom att göra sina tiotusentals anställda till valarbetare och möblera om affärer till partilokaler har han redan rekryterat många gånger fler medlemmar än Arbetarpartiet. Hos Sawiris liberaler, som vill leda in revolutionen i den fria marknadsekonomins banor, kan den borgarklass som tvingats kapa sina band till Mubarak finna ett andra liv.

Samtidigt tar revolutionen steg i motsatt riktning: i ett prejudikatsfall av stort symbolvärde åternationaliserades nyligen Omar Effendi, en klassisk stormarknadskedja någonstans mellan IKEA och ICA. En domstol klassade utförsäljningen som korrupt och illegal. Arbetaraktivister hälsar övertagandet som det första steget mot en kollektivisering av ekonomin, denna gång – om Arbetarpartiet får bestämma – under de arbetandes egen kontroll, i stället för, som under Nasser, den starka statens.

Den egyptiska revolutionen rör sig ett steg framåt och två bakåt, eller ett bakåt och två framåt, i den märkliga call and response-dynamik som utvecklats mellan massorna och militärstyret. Så har den sittande regeringen nu svarat på kopternas protester med att gripa salafitiska ledare, lova att 16 stängda kyrkor runtom i landet ska öppnas igen och – kopternas enskilt viktigaste krav – införa en lag som gör det lika enkelt att bygga kyrkor som moskéer. Så har också de propalestinska stämningarna besvarats med en ny utrikespolitik. Hamas och Fateh har försonats under Kairos vingar, gränsen till Rafah ska öppnas och blockaden av Gaza därmed hävas; staten Israel har panik.

Israels Netanyahu hade hellre sett Mubarak kvar vid makten.

På söndagen nådde resultaten Palestinas gränser. Vinden från fanorna på Tahrir-torget fick den palestinska flyktingkampen att lyfta till oanade höjder, när tiotusentals flyktingar tågade tillbaka mot sitt hemland – många lyckades till och med ta sig över gränsen – och kom närmare än någon gång sedan fördrivningen 1948. Det är fullt logiskt. När miljoner araber kämpar för sina mest grundläggande rättigheter ser palestinierna att möjligheten lever: 63 år efter Katastrofen blir kampen för rätten brännande aktuell.

Revolutionen fragmenteras och permanentas. Den viker sig inåt och utåt. Den har bara börjat.

Andreas Malm i Kairo.

Media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,SVT2,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Arabisk revolution, Kairo, Tahrir,

Seger eller död – om den libyska revolutionen

Posted on 18 Maj 2011 by Göte Kildén

När intigheten talar

I Socialistiska partiet, där både Benny och jag har varit medlemmar alltsedan grundandet för fyrtio år sedan, stödjer en knapp majoritet i partistyrelsen den revolutionära kampen för att störta Khaddafis diktatur – samtidigt som den irrationellt nog vänder sig ”mot de imperialistiska makternas militära intervention”.

De av våra läsare som ofta klickar in på vår blogg vet att vi har en rakt motsatt uppfattning.

Hur partiets medlemmar ser på frågan vet vi inte än. Frågans stora vikt och de meningsmotsättningar som finns har gjort att partistyrelsen i helgen beslöt om en gemensam diskussion bland alla medlemmar inför ett i praktiken beslutande partiråd i augusti. Den här bloggposten är en del av denna diskussion och skiljer sig därmed från vår vanliga meny. Uppskattar du inte detta är läsrådet enkelt: Vänta till nästa sittning då kommer nya rätter…
Har du inte läst Bennys text i förra veckan är den här:

Libyen – revolution eller ockupation?

******
Ett politiskt fossil som Kommunistiska Partiet, med sina insprängda förkalkningar från stalinismens värsta år, fräser i sin press spott och spe över att vårt parti överhuvudtaget har olika åsikter och dessutom diskuterar dessa. För oss är det en självklarhet. Vi – och många utanför vår krets – diskuterar frågan i en demokratisk tradition som vi är mycket stolta över. Öppet, rättframt och intensivt. Ibland eldfängt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Den arabiska revolutionen har aktiverat en social och politisk vulkan i en region och i ett språkområde – med 300 miljoner människor – som inte precis ligger i den terräng där vi brukar orientera oss.

I Libyen ser vi dessutom den första väpnade folkliga resningen mot en av arabvärldens diktaturer. Revolution mot kontrarevolution. Seger eller död.

Hänvisningen inledningsvis till att ” vi var med när det begav sig”, då för fyrtio år sedan, är inte ett försök att leka politisk ålderman eller att göra anspråk på någon sorts historisk legitimitet. Skälet är att jag – när jag försökt förstå hur majoriteten kommit fram till sina slutsatser i frågan om Libyen – uppfattat det som att den när det gäller FN/NATO-interventionen har återfallit till det som på den tiden var den teoretiska angreppspunkten för vår kritik av ”den gamla arbetarrörelsen” och dess sätt att se på världen.

Med fina ord kallade vi då detta för historisk empirism eller empiriodogmatism. I stället för en konkret analys av konkreta förhållanden överför man tidigare (i och för sig viktiga) historiska erfarenheter till att också gälla för alla skeenden som vi lever med i nutid. Man litar till gamla erfarenheter och tidigare beprövade slutsatser och efterhand sätter sig dessa djupt och blir till en orubblig dogm. Det som anses som en absolut regel behöver inte längre verifieras.

Liksom i Irak kommer NATO:s intervention i Libyen

att växa över i en ockupation…

Reaktionen på beslutet om militära FN/NATO-insatser blir därför förutsägbar:

”USA och NATO vill inte skydda civilbefolkningen i Libyen. Angreppskriget är bara till för att skapa en lydregim och komma åt landets olja. Se bara till Irak och Afghanistan hur många som har dött. USA:s invasioner i Tredje världen har alltid börjat med interventioner, som lett till blodiga inbördeskrig, ockupationer eller brutala marionettregimer. Vita Huset försvarar regimen i Bahrein. Varför skulle man då göra något bra för det libyska folket.”

Den ryggmärgsreflexen är givetvis sund, en naturlig politisk försvarsmekanism hos en vänstermänniska och har mycket fog för sig. Men den måste sedan kalibreras mot det som faktiskt sker.

Nu gör den vänster som både i Sverige och internationellt lägger sin energi på att propagera mot FN/NATO-interventionen inte detta. Den är i stället minst sagt sparsam med analyser av den libyska revolutionen ”on the ground” och diskuterar därför nästan aldrig faktiska skeenden. Sällan eller aldrig berättar den om striderna i städer som Az-Zawyah, Tripoli, Benghazi, Misrata, Zlitan, Nazin eller Nalut. Vi får inte ens glimtar av upprorens hjältar.

”Vi får inte ens glimtar av upprorets hjältar”

Mer ofta försöker den vänstern krympa och nedvärdera de tillfälliga politiska strukturer som skapats i kampen. Framförallt Libyens Nationella övergångsråd. Det är naturligtvis viktigt att varna för gamla samarbetsmän från tidigare libyska regeringar. Men samtidigt både poänglöst och kontraproduktivt att kritisera och förringa en borgerligt demokratisk revolution bara för att den leds av borgare. Framförallt som det inte finns någon arbetarrörelse som den kan förleda och förråda. Den idén finns bara här i väst som en tänkbar framtida möjlighet eller en önskan om en sådan. Varför då i centrum föra fram tidlösa paroller om vad socialister i allmänhet bör göra? När det kanske inte finns ens en endaste sådan. Varje grönsak har sin årstid, brukar man säga och så även för politik som i sanning är en färskvara. I stället borde vänstern driva en kampanj för att fler regeringar ska erkänna Övergångsrådet som den enda legitima förespråkaren för det libyska folket.

.

”Ge oss bara vapen så ska vi befria oss själva från Khaddafi”

Samt det självklara kravet på att rebellerna under sitt nu antagna namn Free Libya Force ska få de egna vapen som behövs i kampen. ”Ge oss bara vapen så ska vi befria oss själva” säger denna upprorsrörelse vilken vill avväpna Khaddafi de tunga vapen som han fått köpa från Västmakterna och Ryssland. Diktaturen i Tripoli har till och med fått köpa NATO:s modernaste stridsvagnar, med automatisk raketeld (tillverkade i Italien). Varför skulle då inte Sverige kunna leverera modernt artilleri från Bofors till demokratirörelsen? Skälet till att främst USA-imperialismen motsatt sig tanken på att bistå revolutionen med egna vapen är givetvis att detta skulle ge den större självständighet, ett större självförtroende och därmed mer fria tyglar när det gäller framtiden. För oss är det naturligtvis motsatsen som måste gälla!

Samtidigt med att denna vänster gärna nedvärderar det libyska folkets väpnade revolt mot Khaddafi försöker den, om än i olika ordalag, uppvärdera den folkliga uppslutningen bakom diktaturen i västra Libyen – fast det är i denna landsända som några av de hårdaste striderna har rasat. Uppenbart har dessutom den berbiska minoriteten i det bergiga nordvästra Libyen förenats som ett folk i total motsättning till Khaddafis styre.

Skälen till att man inte bryr sig eller skyggar för verkligheten är säkert många. Men det viktigaste är nog att det till sist blir logiskt ohållbart, till och med absurt, att vara emot all NATO-intervention, om man väl tar in vad som skett ”on the ground” sedan den 17 februari när upproret utlöstes. De erfarenheter av tidigare NATO-insatser som vi sett går helt enkelt inte att inordna i tidigare mönster och eftersom inte dogmen går att bekräfta mot verkligheten stegrar man sig för den senare och vänder ryggen till. Ett inte helt ovanligt mänskligt beteende.

Men är det ändå inte väl djärvt, till och med ohyfsat, att påstå detta?

Knappast. Jag ska illustrera med ett lika viktigt som övertydligt exempel. Från den vänster – vilken motsätter sig all FN/NATO-intervention – har jag, vare sig i Sverige eller i så gott som alla andra länder (på de språk jag kan hantera), sett en enda artikel eller ens ett enda ord om Khaddafis tio veckor (!) långa försök till militär våldtäkt på halvmiljonersstaden Misrata. Befolkningens episka motstånd och seger mot stridsvagnar, GRAD-raketer, klusterbomber, krypskyttar och försåtsmineringar kommer att tillhöra modern revolutionshistoria – men ändå har de som säger sig ”försvara den revolutionära kampen i Libyen” varit mol tysta om den självorganisering på alla livets områden som nu verkar ha resulterat i en avgörande seger. Vare sig det gällt den oerhörda omflyttningen av människor från stadsdel till stadsdel; distributionen av mat och vatten; sjukvård; barnafödande och barnomsorg; kommunikation och information; vapenproduktion och militär organisation.

.

”Befolkningens episka motstånd kommer

att tillhöra den moderna revolutionshistorien”

.

På rebellsidan har över tusen människor dödats i striderna. Många andra har sårats. Lasarettsfartyg har evakuerat flera tusen svårt skadade.

I Libyen tillät aldrig diktaturen att människor på ett fredligt sätt skulle erövra sin frihet. För på samma sätt som kungafamiljen Khalafi i Bahrein och familjen Assad i Syrien besvarade familjen Khaddafi där befolkningens krav på demokrati med ursinnigt våld och inhyrda bärsärkar. Libyerna kunde inte skapa sig sitt eget Tahrirtorg (Även om den centrala mötesplatsen i Benghazi nu fått detta namn) . I Libyen är det i stället Tripoli Street som vi kommer att minnas. Det var där Khaddafis långa kolonn med stridsvagnar garnerad med infanteri och hundratals krypskyttar rullade in med sitt dieselvrål och försökte lamslå upproret med terror. Det var också på denna centrala aveny, vilken skär genom hela City, som Khaddafi fick sitt ”Stalingrad”. Det var här hans Bataljon Hamza slogs ut och kriget vände. Inte minst skar rebellerna av det militära underhållet mellan Tripoli samt städerna Sirte och Brega.

”Seger eller död” är motståndets ledord i Misrata

Om detta heroiska motstånd och denna kanske avgörande militära seger är det mol tyst från den vänster som sagt nej till all intervention från NATO. För mig är detta en öronbedövande tystnad och denna talande intighet är naturligtvis kopplad till att frihetens Misrata vare sig överlevt eller segrat utan flyginsatser och marint stöd från NATO. ”Seger eller död” är motståndets ledord i Misrata och utan den seger som nu kommit närmare hade döden för länge sedan kommit i kapp upproret. Tusentals människor hade avrättats på fläcken eller torterats för att kastas ner i Khaddafis fängelsehålor.

Stadens innevånare har varit beredda att offra allt. Rebellerna har okuvligt gått in i närstrider. Stadens mekaniker har byggt om pickupfordon till pansarbilar. I andra verkstäder har man haft egna vapenfabriker. Lokalradion som organiserats av revolutionen har dag som natt hjälpt till med att vägleda all logistik. Men utan NATO-insatsen hade man ändå givetvis inte klarat sig undan de tunga vapen, de stridsvagnar och de raketramper som oavbrutet försökt förvandla människorna och deras stad till en enda stor grusad begravningsplats. Under två långa månader har dessutom den enda humanitära hjälpen under belägringen kommit in sjövägen, Vare sig det gällt mat, mediciner eller evakuering av svårt sårade. Tusentals utsatta immigrantfamiljer som flytt till hamnstaden har dessutom räddats till livet genom flyktingtransporter vattenvägen till Benghazi. Regimens Bataljon Hamza har hela tiden försökt hindra denna livsviktiga nödhjälp med hjälp av raketanfall och mineringar.

Utan NATO:s intervention med flygangrepp, ständiga marina eskorter och minröjning hade det episka dramat Misrata handlat om revolutionens sammanbrott i stället för dess seger.

Även i Socialistiska Partiet och i dess debatt är majoriteten fåordig när det gäller att skildra det som skett och sker i Libyen. I Bennys och mitt vanliga husorgan, partiets veckotidning nr 18 fredag 6 maj, försökte redaktionen få mer kött på benen genom att i intervjuform fråga fem socialistiska aktivister om hur de motiverar att de säger nej till NATO:s interventioner. Den redaktionella idén var uppenbart att de var och en för sig och tillsammans skulle ge tidningens läsare bättre insyn i hur partiets majoritet resonerar.

Stämmer man av svaren mot det jag hävdat ovan ser resultatet ut så här:

Margaretha Svensson avviker inledningsvis mot partilinjen genom en förståelse för att beslutet om en flygförbudszon ”var en nödvändig akutåtgärd eftersom döda revolutionärer aldrig kan nå målet: att störta förtryckarna.” Rimligtvis syftar hon främst på den franska flyginsatsen mot stridsvagnskolonnen utanför Benghazi den 19 mars och så långt är vi också mer än överens. Men sedan går hon direkt över till nutid och hävdar då utan att berätta om varför akutåtgärderna kan avbrytas att ”nu väntar man bara på att regimen ska falla… och det är en process som måste få ta tid och växa fram. Då är det dags att höja rösten och ropa: Nato och Sverige ut ur Libyen!”. Varför FN/Nato insatserna vid exempelvis Misrata, Ajdyabia eller Zintan inte längre ses som nödvändiga får vi aldrig veta…

Peter Widén lägger tonvikten vid att ”Det är dags för vapenvila”. Han menar vidare att ”När Benghazi hotades och begärde hjälp genom flygförbudszon, så var det ingenting vi kunde moralisera över”. Självklart inte, Peter. Vem vill moralisera över att människor ropar på hjälp när döden är nära? Men borde vi inte gjort deras krav till vårt?

.

Begravningsfältet i Misrata för Khaddafis stupade soldater

Revolutionen försöker behandla offren med respekt

I dag anser Peter att situationen är en helt annan: ”Oppositionen kan inte vinna militärt och ber NATO göra jobbet”, menar han. För det första är uttrycket ”göra jobbet” ett onödigt nedsättande omdöme när det gäller de rebeller som samtidigt kämpar och dör i närstrider med Khaddafis elitsoldater. För det andra vill FLF gärna göra hela jobbet. Bara Övergångsrådets militära gren får tillgång till de vapen man ber om. Varför inte stödja det kravet?

Nej, Peter satsar i nutid i stället på parollen om vapenvila genom att stödja fredsplanen från Turkiets premiärminister Erdogan. När det gäller själva vapenvilan säger rebellrörelsen givetvis inte nej. Som Peter skriver skulle en sådan innebära” en gynnsammare situation för att bygga upp arbetarnas och de fattigas politiska kraft i Libyen”. Visst är det så. Men bara som ett teoretiskt antagande. För när Peter sedan gör politik av detta fungerar det inte. Han formulerar sin linje med parollerna: ”Skrota alla JAS-plan; Imperialismen ut ur Libyen; Stöd Turkiets förslag till vapenvila”. Tidningen kom ut den 6: maj och Peter svarade då på intervjun några dagar tidigare. I samma veva, den 3:e maj, drog Erdogan tillbaka sin fredsplan! Med dunder och brak och under stor diplomatisk uppmärksamhet stängde han dessutom landets ambassad i Tripoli med följande ord:

”Muammar Khaddafi, tar inte våra förslag på allvar, han avstår inte från blodsutgjutelse och söker inte efter vägar för att bevara Libyens territoriella integritet, i stället väljer han blod, tårar, förtryck och attacker på sitt eget folk.”

Utgången var given på förhand. Det var förutsägbart att Khaddafi aldrig skulle acceptera vapenvilans förutsättning om att bland annat demokratiska rättigheter skulle garanteras i hela landet. I fredsplanen ingick dessutom ett försök från Erdogan att lotsa fram en sorts ”konstitutionell diktatur” för Khaddafi själv. Vi ska också komma ihåg att Erdogans fredsplan bara var en i raden av dessa fåfänga försök att reformera diktaturen i stället för att störta den. Först ut var Chavez från Venezuela, sedan kom Khaddafis kompisar i Afrikanska unionen och under några veckor i maj alltså den gamle vännen Erdogan, vilken själv för övrigt personligen mottagit Al-Khaddafis Internationella pris för mänskliga rättigheter (Vi ska heller inte glömma att Turkiet exporterar varor för 14 miljarder kronor till Libyen och att 30 000 turkiska arbetare exporterats till Libyen i byggprojekt som för de egna kapitalisterna värderats till 10 miljarder). Ett kanske sista diplomatiskt utspel har i dagarna kommit från Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov. Kanske med hopp om att rädda Rysslands väldiga vapenkontrakt med Libyen försöker han att värma upp den gamla soppan från Afrikanska unionen…

Ryssland vill inte gärna mista sina feta vapenkontrakt med Khaddafi

Göran Kärrman är starkt negativ till ”de välkända mördare” från Khaddafis regim som nu sällat sig till oppositionen och som är länk mellan den och imperialismen. Om än förenklat är det säkert en bra beskrivning av vad som skett. I Egypten eller Tunisien valde liknande gäng att avsätta Ben Ali respektive Hosni Mubarak. En möjlighet som inte stått till buds i Libyen eftersom diktaturen och kärnan i den repressiva statsapparaten är sak samma som familjen Khaddafi. Men det innebär inte att vare sig den pågående revolutionen eller dess ledning är identisk med dessa fanflyktingar. När Khaddafi störtats och stora delar av den gamla statsapparaten krossats, till skillnad från vad som ännu så länge inte skett i Egypten och Tunisien, kommer dessa fribytare dessutom troligtvis ha mindre möjligheter än sina kollegor i grannländerna att stoppa eller bromsa kraven på demokratiska rättigheter. De hundratusentals människor i Libyen vars kamrater samt nära och kära har dött i striderna om makten över sina liv kommer säkert att vilja vara med när framtiden ska diskuteras.

Även de berbiska rebellerna i det bergiga nordvästra Libyen

vill säkert vara med och diskutera landets framtid

Men för Göran räcker ändå dessa avhopp som enda argument för att det i dag inte går att stödja revolutionen: ”Vänstern i Libyen är krossad, vi vet inte ens vem vi skulle skicka pengar till”, menar han. Det enda vi kan göra är att bekämpa Jas- och Nato-interventionen. Dels har det knappast funnits någon ”vänster” att krossa. Det som Khaddafis regim har krossat under sina 42 år vid makten är krav på humanism och demokrati. Varför Göran tror att vänstern i Europa eller vi socialister, med denna inställning i dag, helt plötsligt i morgon skulle kunna få förtroendet att överhuvudtaget komma på talefot med de krafter som kämpat för dessa värden och då kunna visa på vår vision om hur man kan bygga upp en arbetarrörelse för att kunna gå vidare, det är för mig fullständigt obegripligt.

Intervjun med Kjell Östberg har en spännande öppning. Revolutionens återkomst i vår tid ”tillför helt nya erfarenheter som bryter mönster och gör att vi måste revidera det socialistiska programmet. Programmet är ju bara våra samlade erfarenheter. Det här är inte som ryska revolutionen eller de koloniala revolutioner som efter Andra världskriget kunde få stöd av Sovjetunionen”, säger han.

Dessvärre fortsätter inte Kjell med att diskutera de nya förutsättningarna i förhållande till den konkreta revolution som utspelas i just Libyen. I vårt nya århundrade, med de olika imperiernas maktkamp över råvaror och marknader, med dess nya geopolitiska förutsättningar, kommer det då fler situationer som den libyska där för socialister progressiva rörelser tvingas till och kan utnyttja dessa motsättningar till sin fördel? Med alla de kompromisser och eftergifter detta kan komma att innebära? Vi ska ha i minnet att det militära stöd som olika befrielserörelser fick från Sovjet, tog ett oerhört högt pris. I Kubas fall importerade man exempelvis till en del en redan deformerad ideologi och en urlakad marxistisk teori från stalinismens Moskva.

I intervjun tar Kjell i stället ett kliv direkt från sina intressanta frågeställningar till ett slentrianmässigt konstaterande att vi måste pressa på ”vår egen imperialism” till att inte bli till en del av den imperialistiska uppmarschen. Dessutom ska vi försöka ge nödhjälp och ett konkret ekonomiskt stöd. Det senare är det bara att hålla med. Men då ska vi vara medvetna om att i synnerhet den nödhjälpen bara är möjlig tack vare Nato:s intervention.

Sjuhundratusen människor har tvingats fly från Libyen.

Nils Eckerbom anser till sist att det finns en fara med att den folkliga revolten mer och mer utvecklas till ett inbördeskrig och menar att ett Nato-ingripande för att störta Khaddafi därför kan bli kontraproduktivt. Det är bara att hålla med och vi är också emot varje försök till en regelrätt invasion av marktrupper från Nato därför att rebellerna då oundvikligen mister också den politiska kontrollen över utvecklingen. Men det betyder inte att vi är emot att Nato med flyginsatser slår ut Khaddafis tunga vapen. Vi är inte heller emot att Nato röjer minor utanför Misrata eller eskorterar hjälpfartyg som destinerats dit.

Jag förstår att snabba kortintervjuer inte kan ge en heltäckande och därmed helt rättvis bild av hur man uppfattar en viktig och komplicerad fråga. Men helt uppenbart är den minsta gemensamma nämnaren för dessa kamrater att de väljer bort att analysera vad som skett i Libyen under de senaste två månaderna. Den långa belägringen av Misrata och det revolutionära motstånd som där utvecklats berörs exempelvis inte med ett ord. Detta fast intervjuerna görs mitt under belägringens kanske svåraste tid.

Min slutsats är att vi måste få en debatt om det som sker i dag. Det är dags att partiets majoritet ger sig in i en närkamp med verkligheten.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Khaddafi, Nato, Misrata, Socialistiska Partiet,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,DN3,SVD6,SVD7,SVD8,DN4,DN5,SVD9,

DSK K.O.

Posted on 17 Maj 2011 by Benny Åsman

Kapitalets man i klistret.

Kan man tänka sig! Internationella Valutafondens chef kastad i fängelse i väntan på rättegång i ett mål där den glamorösa socialisten Dominique Strauss-Kahn kommer att åtalas för försök till våldtäkt. Det börjar bli banalt att mäktiga män hamnar i klistret anklagade för brottsliga sexualhandlingar. Berlusconi gillar ”bunga-bunga” och Israels förre president Katsav dömdes för våldtäkt och nu åtalas IMFs chef.

Men den här bloggen ska inte handla om hans eventuella sexbrott. Jag har ingen information utöver det lilla som pressen vet eller tror sig veta och väntar tålmodigt på att ”rättvisan har sin gång”.

”Socialisten” DSK passade perfekt som chef i nyliberalismens högborg IMF.

Däremot finns det all anledning att prata om politikern Dominique Strauss-Kahn eller DSK som han kallas i Frankrike. I maj 2012 är det presidentval i Frankrike och DSK framställdes i media som den givna kandidaten för det franska Socialistpartiet. I opinionsundersökningar de senaste månaderna har han slagit alla andra tänkbara kandidater inklusive bling-bling Sarkozy. Vissa undersökningar pekar till och med mot ett presidentval där DSK ställs inte mot Sarkozy i den andra och avgörande valomgången utan mot Marine Le Pen.

Det scenariot anses mindre troligt om Socialistpartiet går till val med en annan kandidat än DSK. Vad har då DSK, eller hade, som placerar honom som favorit i presidentvalet? Nu kommer vi aldrig att få veta vilket resultat han hade nått i maj nästa år. DSKs politiska karriär är över.

-Vill du se en stjärna, se på mig.

Förra veckan skrev jag en blogg om François Mitterrands seger i presidentvalet 1981 och att hans program för en reformering av kapitalismen var det sista krumsprånget som den europeiska reformismen gjorde innan alla schatteringar av socialister/socialdemokrater la sig platt för den segerrusiga nyliberalismen. Sedan dess har de reformistiska partierna gjort avregleringarna, privatiseringarna och individualismen till sin ledstjärna. Så till den grad att ett gammalt mossigt högerparti som Moderaterna lyckats med konststycket att få vanligt folk tro att de bär blåställ.

I fransk politik är DSK den absolut främste socialistiske företrädaren för den nyliberala ideologin. Ingen fransk finansminister har privatiserat så många statliga verk och industrier som DSK när han var finans- och ekonomiminister i Lionel Jospins regering 1997-99. DSK har en bergfast tro på den kapitalistiska marknadsekonomin och den nyliberala ideologi som vill befria den från alla fjättrar. Han var i konsekvensens namn starkt emot en Tobinskatt på de internationella kapitalrörelserna när den debatten gick hög.

-Hörru grabben, jag gillar din stil alltså.

Att DSK därför fick uppbackning från alla håll för att tillträda posten som direktör för IMF var naturligt. Sarkozy stödde aktivt hans utnämning. Inte för att göra sig av med en politisk konkurrent i presidentvalet 2012, som vissa antytt, utan för att han helt enkelt är samma andas barn. DSK är kapitalets man i Socialistpartiet.

Att Socialistpartiet säkerligen hade utsett honom till sin kandidat inför nästa års val säger mycket om vad som skett med partiet sedan Mitterrands dagar. De banker och industrier som Mitterrand förstatligade såldes ut till det privata av DSK.

Det finns en annan aspekt av mannen DSK som säger allt om Socialistpartiets långa färd in i ”moderniteten”. DSK är inte bara Kapitalets man. Han är inte en katt bland hermelinerna. Han är själv en superhermelin. Han har en livsstil som får godsherren Persson att framstå som en bonddräng.

Ett par med smak för lyx.

Tillsammans med frun, stjärnreportern Anne Sinclaire, tillhör de det absoluta jetsetet av den övre borgarklassen och flyttar mellan de tre kontinenterna, Amerika, Europa och Afrika. För vid sidan av två lyxvåningar i Paris äger de också lyxiga egendomar i Washington och Marrakech. Lägenheten i Paris ligger på Place Vosges, huvudstadens dyraste kvarter. Paret DSKs lilla kyffe gick loss på fyra miljoner euro. Den andra lägenheten i Paris ligger i det fashionabla XVI arrondissment och taxeras till 2,5 miljoner euro. Båda lägenheterna betalades cash av paret.

Parets lägenhet på Place Vosges köptes kontant för 4 miljoner euro.

I Washington äger paret en villa i de chicka kvarteren i Georgtown. Kostnad 4 miljoner dollar för 260 m². Men det är krypinnet i Marrakech som ändå slår rekordet. Det är en ”riad” i de historiska kvarteren Medina. En ”riad” är ett sorts palats. Dit drar sig paret tillbaka för att vila, enligt DSK. Det finns gott om plats i det muromhägnade orientaliska smycket – 1 270 m² som värderas till 3 miljoner euro. Där finns det också garderober i vilka DSK kan hänga upp sina skräddarsydda kostymer för 25 000 dollar paret.

En ”riad” i Marrakech för att vila ut.

Men nog med detaljer om den ”socialistiske kämpens” smak för lyx. Han har pengar och ser inget fel i att flyta kring i det internationella jetsetet. Problemet ligger mer i det socialistiska partiet som urartat så till den grad att dess ledare var beredda att satsa på en bling-blingkonkurrent till Sarkozy. Nu blir det inget av med det. Oavsett om DSK fälls i New York eller inte så är hans politiska karriär slut. Fälls han är resandet mellan lyxvillor på tre kontinenter också över. Socialistpartiet blir tvunget att nöja sig med mer blygsamma och modesta personer som Martin Aubry, François Holland eller Ségolène Royal.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,AB1,SVD5,DN3,SVD6,DN4,DN,SVD7,GP2,SVT1,DN6,SVD8,

Bloggare:Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Strauss Kahn, IMF, Sarkozy, Frankrike

Israel hoppas Assad sitter kvar.

Posted on 16 Maj 2011 by Benny Åsman

-Hellre en medgörlig diktator

än oberäknelig demokrati.

Den Israeliska armén behöver inga lektioner i hur man skjuter skarpt mot demonstranter. Långt innan Ben Ali och Mubarak använde dödliga vapen mot sin befolkning dödades tusentals palestinier när de drevs bort från sina byar och odlade mark då den israeliska staten bildades 1948.

Sedan ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har ytterligare tusentals palestinier dödats av israeliska kulor och bomber. I den palestinska befolkningens historia kallas Israels bildande Nakba –katastrofen. Den arabiska revolutionen rubbar Israels politik som bygger på att arabiska diktaturer understödda av USA är de bästa och mest pålitliga grannarna. Den arabiska våren stärker det palestinska folkets krav på rätten att bilda en egen stat, rätten till frihet och demokrati, rätten att återvända till den mark de fördrevs från av den sionistiska staten Israel.

I Israel är det inte alla som hyllar Netanyahus stöd till alla diktaturer vid landets gränser. Aluf Benn är redaktör och ledarskribent på den israeliska dagstidningen Haaretz. I dag 16 maj skriver han att Israel föredrar Assad framför en demokratisk regim i Syrien. Här under kan du läsa delar av hans ledare som jag översatt.

**********

I går knackade den arabiska revolutionen på Israels dörr när palestinier från Syrien och Libanon genomförde demonstrationer till minnet av Nakba i byarna Majdal Shams och Marour al-Ras. Demonstrationerna som ägde rum i de druziska byarna vid Mount Hermons fot krossade illusionen att Israel kan leva komfortabelt, som i en ”villa i djungeln”, helt avskuren från dramatiska händelser i vår omgivning.

.

Palestinska demonstranter i byn Majdal Shams

.

Mer än någon revolution i andra arabländer har upproret mot Assads regim i Syrien hotat att spilla över till Israel. President Bashar Assad hoppades att hans ställning som ledare för ”oppositionen” mot Israel skulle rädda honom från kollegornas öden i Tunisien och Egypten. När hans ställning började skaka fanns det farhågor att Assad, eller en ersättare, skulle försöka eskalera konflikten med Israel för att vinna legitimitet bland allmänheten i Syrien och arabvärlden i sin helhet.

Men risken att Assad skulle underminera lugnet och stabiliteten vid den norra gränsen sågs av Israel som mindre hotfult än perspektivet att han skulle falla. Av den anledningen avstod Israel från att stödja upproret mot honom. Vår armé hade kunnat rycka fram med en stor styrka till Golanhöjderna i ”rädsla för en eskalering” som ursäkt och därigenom avleda den syriska armén till andra sidan gränsen bort från demonstranterna i Daraa och Homs. I stället beslöt Israel att sitta still och låta Assad slå ned upproret i hopp om att terrorbalans och stabilitet ska bestå.

I går bröts lugnet och det mardrömsscenario som Israel fruktat sedan dess grundande blev verklighet –palestinska flyktingar började helt enkelt att vandra från sina flyktingläger mot gränsen för att kräva sin ”rätt att återvända”.

.

Demonstration utanför Israels ambassad i Kairo.

.

Israel anklagade snabbt Assad, och Iran som vanligt, för att skicka ”syriska och libanesiska bråkmakare”, som en armétalesman sa, ”för att avleda uppmärksamheten från krossandet av demonstrationer i Syrien”.

Men det är svårt att föreställa sig att Israels politik i norr kommer att ändras, att Israel skulle hetta upp läget vid gränsen för att hjälpa till att störta Assad och ersätta honom med en bekvämare regim. Israel kommer att agera för att detta ska förbli en isolerad händelse och att lugnet ska återupprättas i området.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,GP3,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Nakba, Syrien, Palestina,

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Category Archives: Internationellt

Khaddafis militära tornado

På New York Times hemsida ser jag på bilder från förstörelsen efter tornadon “Joplin twister”. En väldig naturkatastrof som i sin breda vindtunnel rymde två eller flera cykloner. Minst 116 människor har omkommit.

Interaktiv bildresa på Tripoli Street

************************

Vi fick in ett fint lästips från signaturen “zenothel”. Det är ett längre reportage från Benghazi av Anjali Kamat, en oberoende journalist som skriver för Democracy now. Bland annat berättar han om människors syn på FN/NATO-interventionen:

”Vi vill inte bli bestulna på vår revolution”

Seger eller död – om den libyska revolutionen

När intigheten talar

De av våra läsare som ofta klickar in på vår blogg vet att vi har en rakt motsatt uppfattning.

Libyen – revolution eller ockupation?

I Libyen ser vi dessutom den första väpnade folkliga resningen mot en av arabvärldens diktaturer. Revolution mot kontrarevolution. Seger eller död.

Liksom i Irak kommer NATO:s intervention i Libyen

att växa över i en ockupation…

Reaktionen på beslutet om militära FN/NATO-insatser blir därför förutsägbar:

Den ryggmärgsreflexen är givetvis sund, en naturlig politisk försvarsmekanism hos en vänstermänniska och har mycket fog för sig. Men den måste sedan kalibreras mot det som faktiskt sker.

”Vi får inte ens glimtar av upprorets hjältar”

.

”Ge oss bara vapen så ska vi befria oss själva från Khaddafi”

Men är det ändå inte väl djärvt, till och med ohyfsat, att påstå detta?

.

”Befolkningens episka motstånd kommer

att tillhöra den moderna revolutionshistorien”

.

På rebellsidan har över tusen människor dödats i striderna. Många andra har sårats. Lasarettsfartyg har evakuerat flera tusen svårt skadade.

”Seger eller död” är motståndets ledord i Misrata

Utan NATO:s intervention med flygangrepp, ständiga marina eskorter och minröjning hade det episka dramat Misrata handlat om revolutionens sammanbrott i stället för dess seger.

Stämmer man av svaren mot det jag hävdat ovan ser resultatet ut så här:

.

Begravningsfältet i Misrata för Khaddafis stupade soldater

Revolutionen försöker behandla offren med respekt

”Muammar Khaddafi, tar inte våra förslag på allvar, han avstår inte från blodsutgjutelse och söker inte efter vägar för att bevara Libyens territoriella integritet, i stället väljer han blod, tårar, förtryck och attacker på sitt eget folk.”

Ryssland vill inte gärna mista sina feta vapenkontrakt med Khaddafi

Även de berbiska rebellerna i det bergiga nordvästra Libyen

vill säkert vara med och diskutera landets framtid

Sjuhundratusen människor har tvingats fly från Libyen.

Min slutsats är att vi måste få en debatt om det som sker i dag. Det är dags att partiets majoritet ger sig in i en närkamp med verkligheten.

Nej, nej, nej. Nej till allt.

Det var ett bedrövligt skådespel. Det amerikanska folkets valda representanter stampade i golvet, klappade händerna och gav Bibi 26 stående ovationer. Likt fanatiska fotbollsfans gapade de i hysterisk beundran inför varje spik hjälten slog in i den palestinska statens kista.

Det skriver den israeliske krönikören Uri Avnery i en kommentar till spektaklet i Kongressen.

Den som eventuellt vågat bryta mönstret hade omedelbart slitits i stycken av slaskmedia som Fox News och New York Post.

-Vi har levt med ”fredsprocessen” i 20 år. Vi kan leva med den i 100 år, lär vice-premiärministern Moshe Yaalon ha sagt vid ett inspirerat tillfälle. Mitt i prick: fredsprocess Ja, fred Nej.

Hur ska Barack Obamas tal om 1967 års gränser och ett självständigt fungerande Palestina bedömas? Det har redan pratats mycket fred, år ut och år in. Nu är det handling som betyder något.

Den dag Vita Huset säger rakt ut till Knessets ledamöter att nu är det 1967 års gränser som gäller eller så stoppar vi omedelbart allt finansiellt stöd till Israel, den dagen är det dags att ta Obama på allvar.

Men politik styrs inte bara av materiella intressen vilket Kongressens hyllningar av Netanyahu visar. Det handlar också om något så irrationellt som ideologi och känslor.

Det är inte bara kapitalets språkrör Financial Times som anser fredsprocessen död. I ett brev till EU uppmanar ett dussintal kända israeler Europas ledare att erkänna Palestina som en självständig stat.

-Netanyahus tal i Washington och Kongressens starka stöd visar att fredsprocessen har nått vägs ände, står det i brevet som undertecknats av bland annat Knessets förre talman Avraham Burg och nobelpriskandidaten Daniel Kahneman.

Israels regering är fast besluten att nya kolonier och ett evigt förtryck av den palestinska befolkningen är den enda vägen framåt. Men nya tider är på gång och Knessets sionister riskerar att alltmer isoleras på ett isflak som sakta smälter i den arabiska vårsolen.

En marxist i fas med tiden.

Den nyliberala modellen ligger i graven men uppträder som den vore i sin glans dagar.

Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och politiska möten och varje gång slagits av två drag hos honom. Han lyssnar alltid noggrant och med respekt till andras idéer för att sedan med kraft argumentera för sin syn på dagens kapitalism.

********

Den ekonomiska krisens nya fas.

Michel Husson i Contre Temps n°9 2011-05-13

Den nya färdplanen i Europa är mycket tydlig. Det gäller att tvinga de arbetande att betala räkningen för krisen. För att belysa den nya konjunkturen ska den här artikeln först visa krisens riktning och perspektiv och sedan visa på den aktuella fasens dilemman.

Den nyliberala kapitalismens kris.

Lönernas andel av de producerade värdena minskar och vinstmarginalerna ökar.

Det råder ett ökande gap mellan vinster och investeringar, de första ökar de senare minskar.

Utdelningen till aktieägarna ökar.

Modellens fundament är den sjunkande löneandelen av BNP. Det är en närmast universell utveckling som beror på att lönerna inte får ta del av produktivitetsökningen och med resultat att fördelningen av det producerade mervärdet mellan lön och vinst förskjutits till vinsternas fördel.

Det ändrade styrkeförhållandet mellan arbete och kapital spelar en central roll i denna förskjutning. Lönernas sänkta andel har sedan mitten av 80-talet medgett en förbättring av vinstmarginalerna i de viktigaste kapitalistiska staterna.

Denna nya ”spagat” mellan lönerna och konsumtionen kan förklaras på tre vis.

Hushållens sparande har minskat, det vill säga de konsumerar en allt större del av sina inkomster.

Konsumtionen som baseras på andra inkomster än löneinkomster har ökat snabbare och kompenserat bortfallet i konsumtion baserad på löneinkomster.

Hushållens stigande skuldsättning har hållit konsumtionen uppe.

Dessa tre mekanismer har spelat en skiftande roll beroende på landet ifråga men man hittar alltid finansmarknadens roll i bakgrunden. Det är finansen som på olika vägar fyller gapet mellan inkomster och konsumtion.

Eftersom den ekonomiska reproduktionen blir möjlig enbart genom att kapitalägarnas konsumtion kompletterar löntagarnas och skapar tillräcklig efterfrågan är ökade inkomstklyftor en oundviklig följd av denna modell.

I flera länder har också finansen skapat en exponentiell tillväxt av hushållens skulder. Deras konsumtion ökar, inte beroende på ökade löner utan ett lägre sparande.

Visserligen är det på finanssidan som krisen uppstod men det framhäver bara motsättningarna i konfigurationen av den kapitalism som just finansen hittills har hanterat.

Men kvar blir den grundläggande frågan: varför tar inte investeringarna fart i takt med att vinsterna stiger? Orsaken är minskningen av antalet räntabla investeringsobjekt.

För att bli komplett måste det här schemat fogas in i globaliseringen som förstärker alla motsättningar. När löntagare världen över spelas ut i konkurrens mot varandra och aktieägarna ges möjligheten att i varje ögonblick ta hem sina vinster växer trycket på de lönearbetande.

Det är orsaken till den ökade rivaliteten efter krisen mellan de principiella kapitalistiska makterna och den på europeisk nivå närmast totala frånvaron av kooperation vilket lett fram till en generaliserad och helt absurd åtstramningspolitik.

Det väsentliga är att modellen inte kan fungera längre och att kapitalisterna inte har något att ersätta den med. Den period vi går in i är totalt dominerad av denna motsättning: allt görs för att återgå till business as usual samtidigt som det är en omöjlighet.

Krisens tredje fas.

De sociala stabilitetsprogrammen som består av de åtgärder som håller uppe lönerna eller sysselsättningen bidrog till att minska djupet i recessionen. Stimulanspaketen tillät, till en grad som ännu är svår att utvärdera, ekonomin att ta fart.

Samtidigt förstärks de strukturella motsättningarna: pressen på lönerna är tillbaka och inget ersätter den extrema skuldsättningen i USA och flera europeiska länder medan eurozonen befinner sig på gränsen till sammanbrott under ”finansmarknadens” knock-out slag.

Här handlar det inte om att förutse kapitalismens konkreta utveckling de närmaste åren utan om att presentera en översikt av de samlade motsättningar den står inför. Det kan vara på sin plats att på nytt sammanfatta dem som fyra ”dilemman”.

1. Fördelningsdilemmat: återställa räntabiliteten eller sysselsättningen?

2. Globaliseringsdilemmat: anpassning av den globala tillväxtens obalanser.

Man faller tillbaka på samma grundfel: penningskapandet finansierar USAs budgetunderskott som i sin tur finansierar hushållens konsumtion. Största osäkerhet råder nu kring dollarns utveckling och omvärldens finansiering av USAs underskott.

Omvänt skulle en inåtvändning av den kinesiska ekonomin minska dess överskott men samtidigt öka importen av varor som till stor del används av exportindustrin. Totalt sett är det därför hela världsekonomins konfiguration som sätts ifråga.

3. Budgetdilemmat: minska underskotten eller mer sociala utgifter?

Krisen och tillväxtpaketen har starkt ökat de nationella underskotten som regeringarna, speciellt de europeiska, nu beslutat avskaffa, speciellt eftersom inga åtgärder har vidtagits för att skydda sig mot finansmarknadens attacker.

Det annonserade Jean-Claude Trichet (ECBs direktör) redan 2009: ”den strukturella anpassningen måste senast påbörjas när den ekonomiska aktiviteten tar fart. År 2011 måste ansträngningarna intensifieras.” Det innebär att döma Europa till en svag tillväxt och social regression.

4. Europadilemmat: var och en för sig eller samordning?

Den ”fria och obehindrade” konkurrensens Europa är därför dömd till en politik av ”var och en för sig” och vi bevittnar ett veritabelt fiasko för EU-bygget.

Återvändsgränden kan därför sammanfattas som att kapitalismen strävar att återgå till sitt funktionssätt före krisen men vilket samtidigt är en omöjlighet.

På New York Times hemsida ser jag på bilder från förstörelsen efter tornadon “Joplin twister”. En väldig naturkatastrof som i sin breda vindtunnel rymde två eller flera cykloner. Minst 116 människor har omkommit.

Interaktiv bildresa på Tripoli Street