Ben Bella från Algeriet och Gamal Nasser från Egypten
När Barak Obama i veckan som gått ställde in sig i leden på den israeliska lobbyn AIPAC:s kongress, bekräftade detta att den amerikanska borgerlighetens två stora politiska block, republikaner och demokrater, nu till fullo accepterat Bush`s fullständiga uppslutning bakom Israels ockupationspolitik. Som den gamle jordnötspresidenten Jimmy Carter sa: en medlare som helt och hållet står på samma sida som en av parterna, kan inte medla. Det finns inget medlarutrymme, ingenting att förhandla om. Detta tillsammans med bland annat försöken att kolonisera Irak, genom en långsiktig militär dominans, kan nog ses som att USA är på väg att spela en delvis ny roll i världspolitiken. Som ett sätt att belysa detta lägger jag ut den här berättelsen som visar skillnaderna mellan USA:s politik i går och i dag. Mina minnen far först till Budapest 1956, men de handlar framförallt om Suezkriget 1956. Bloggessän – eller vad man ska kalla den – skrevs i samband med all uppmärksamhet kring just femtioårsminnet av upproret i Budapest, men av olika skäl kom den aldrig att lämna sin mapp i datorn. Men för den som har en stund över kan den fortfarande ge en del.
När Nasser stängde Suezkanalen
Visst minns jag revolten i Ungern hösten 1956. Men som tioårig grabb var mina två stora upplevelser detta år långt borta ifrån de strider som rasade i Budapests stadskärna.
För mig var det oerhört stort när Svenska Amerika Linjens Stockholm rammade och klöv skrovet på Andrea Doria, så att hon gick till botten efter bara 12 timmar. Vi pojkar, som ofta strosade nere vid Amerikakajen i Göteborgs Hamn visste allt om detta italienska fartyg. Hon var döpt efter en berömd sjöfarare från Genua, samtida med Columbus. Hon sågs som vackrast på Atlanten, var över 200 meter lång och gjorde 23 knop. Seglade med en besättning på 500 man och tog ombord mer än 1 200 passagerare. Vi låtsades att våra lådbilar var fartyg och kunde så om och om igen leka att vi var med i denna dramatiska fartygskollision där många människor omkom. Det var oerhört spännande och det värsta som kunde hända oss var knäskrap i den nylagda asfalten.
Men för oss var det också en sensation när grannfruns lillasyster hälsade på. Alltså lekkamraten Hasses moster. Hon hette Ulla Jacobsson och alla de stora killarna pratade om att hon visat brösten i en film som hette Sommaren med Monica. När hon satt på Hasses balkong och solade var det i rabatterna fullt med äldre killar som kröp omkring för att spana in hennes behag. Vi smågrabbar, som nyss fått våra första egna badbyxor förstod nog däremot inte riktigt vad all uppståndelse egentligen handlade om…
De stora satt ofta vid radion och lyssnade uppmärksamt på bl a Lars Orup och hans sensationella direktreferat från Ungern. Dom pratade länge och hetsigt om Budapest och vi förstod att det handlade om gatustrider där ryssarna med stora stridsvagnar hade ihjäl en massa folk som kämpade för sin frihet. Men mina föräldrar och andra stora pratade också mycket om Nasser, om Suezkanalen och om Israel. Pappas första bil, en ljusblå Opel Rekord, som mamma döpt till Duvan, fick inte rulla i väg särskilt ofta. Nasser hade stängt Suezkanalen så att Sverige fick för lite bensin, sa man.
Dom stora killarna har blivit gubbar…
Nu när femtio år har flytt har mycket hänt. De stora killarna har blivit gamla gubbar och drömmer kanske om att dom dansade med Ulla en sommar när de på TV ser hur Lena Ph marknadsför sina kroghshower genom att bolla med brösten i ett familjeprogram. Britt-Marie Mattsson ger ut en fin minnesbok om Andrea Dorias undergång och i Västerlandet minns vi alla upproret i Budapest. En dramatik som varje tidning med självaktning, varje radiostation och alla nyhetsprogram i TV, än en gång låter oss leva med i.
Men hur var det med pappas soppatorsk? Vad hände egentligen vid Suezkanalen för femtio år sedan?
Förspelet till detta omvälvande krig kom 26 juli detta år när Gamal Abd-al-Nasser, ”el Rais”, höll ett bejublat tal i Egyptens stora hamnstad Alexandria:
Allt som stulits från oss av detta imperialistiska bolag, denna stat i staten, när vi var döende av hunger, skall vi ta tillbaka, meddelade Nasser och fick ett entusiastiskt mottande av sällan skådat slag när han nu förklarade att britternas Kanalkompani var nationaliserat. I samma stund gick egyptiska kommandosoldater in och tog kontrollen över britternas huvudkontor i Port Said.
Denna radikala antikoloniala åtgärd från den egyptiska nationalistiska officersgrupp, som 1952 störtat den nästan löjeväckande korrupte monarken Faruk, ”Faraos arvtagare”, väckte en våg av entusiasm och glädje, med stora folkliga mobiliseringar i många av världens förtryckta länder. Inte minst på den indiska halvön där man bara några år tidigare drivit bort engelsmännen. Kejsardömet i Indien, som var centrum var britternas imperium, hade gått förlorat. Men Suezkanalen och Mellersta Östern var fortfarande av vital ekonomisk och militär betydelse. Nassers nationalisering var alltså en dolkstöt i hjärtat mot ett imperium som redan var dödligt sårat.
I väst framkallade Egyptens framfart naturligt nog ramaskrin som man sällan hört och en våg av avsky bland alla dem som inte kunde acceptera att England inte längre kunde ”rule the world”. Värst av alla gormade Tony Blairs föregångare på femtiotalet, labourledaren Hugh Gaitskell, som inte drog sig för att jämföra Nasser med Hitler. Blairs och New Labours förkärlek för nykolonialism har gamla anor i Old Labours förhållande till den klassiska kolonialismen.
Anfallskrig mot Egypten
Trots att Nasser senare under sommaren erbjöd aktieägarna ekonomisk kompensation kom Israel samt England/Frankrike att utlösa ett anfallskrig mot egyptierna. Israelerna inledde den 29 oktober en invasion av Sinaiöken, i praktiken en forsättning på det egna Erövringskriget 1948. Hårda strider utkämpades, men man nådde snabbt stora militära framgångar. Militärteknologisk överlägsenhet, splittring i det egyptiska militärkommandot, samt framförallt Englands och Frankrikes angrepp på Egyptens norra front, gjorde israelerna till segrare. Efter bombanfall från luften och tung eld från marinens artilleri gick brittisk-franska styrkor den 5 november in i Port Said respektive i Port Fuad, vid Suezkanalens mynning. Kolonialmakternas generalstaber var övertygade om att allt motstånd var utplånat, men i flera dagar mötte man ett rasande motstånd från delar av den egyptiska armén, men också från civilbefolkningen. Nassers officerare hade som den borgerligt nationalistiska regim man var länge vacklat i frågan om en allmän folkbeväpning eller inte. En miljon handeldvapen delades visserligen ut, men som ett symboliskt utryck för regimens vacklan i frågan fick arbetarnas viktiga försvarskommittéer lämna in (!) sina vapen varje kväll. På samma sätt som på Budapests gator kämpade här i Egypten kvinnor och män, barn och åldringar med samma ursinne för sin frihet. Det berättas att kvinnor slog ihjäl och högg sönder ockupanterna med stekpannor och köksknivar. Gamla gubbar slogs mot fallskärmssoldaterna med sina väl prövade promenadkäppar.
Israel fick kärnvapen
Nu såg den världspolitiska scenen helt annorlunda ut än i dag. Sovjetunionen, som försökte vinna större stöd i regionen, hotade att bomba både London och Paris. Ja, man sa sig t o m vara beredd att använda kärnvapen mot israelerna på Sinai-halvön. USA, utan gamla koloniala band i regionen och utan dagens symbios med Israel, kom att medverka till att FN, under Dag Hammarskjölds ledning, i en viktig, djärv och självständig roll kunde gå in med militär trupp och stoppa ockupanternas planer. Bara efter några dagars strider fick världen skåda ett förutmjukande nederlag för de gamla stormakterna England och Frankrike. Israel vann framgångar, som man senare kunde befästa i Sexdagarskriget 1967, då bl a Västbanken ockuperades. Genom Frankrikes försorg fick man också nukleär teknologi och uranbränsle som gjorde att man kunde starta reaktorn i Diamona och där producera sina egna kärnvapen.
Men Egyptens seger över britter och fransmän fick, vad som kallades den tredje världen att jubla. Nasser, tillsammans med Indiens Nehru och Jugoslaviens Tito, blev triumfviratet som försökte skapa ett förbund mellan de alliansfria länderna. Nationaliseringen av Suezkanalen kom att inspirera hela arabvärlden. Nasser visade gärna upp sig med Ahmed Ben Bella, FLN:s grundare och ledare av algeriernas befrielsekrige mot fransmännen. Ett krig där man segrade 1962. Två år efter Suez tog nationalistiska militärer i Irak makten ifrån kung Feisal II i Irak och hans englandsvänlige premiärminister Nuri es-Said. De bägge feodala förtryckarna avrättades och ett omfattande reformprogram inleddes. Frankrike, som bara två år tidigare så generande katastrofalt hade besegrats i Dien Bien Phu av Vietminhs geniale militärstrateg, Vo Nguyen Giap, mötte nu en moståndsrörelse också i Algeriet, som av egyptierna inspirerades till en intensifierad gerillkamp mot sina egna kolonialherrar.
Slutet på en kolonial epok
Englands och Frankrikes militära fiasko blev i mycket symbolen för slutet på en kolonial epok. Det var detta, ett av de sista koloniala äventyren, som gjorde att min pappas bil fick soppatorsk och blev stående på gatan. Men ändå är det inte många, i väst, som vill berätta om detta så omvälvande krig för femtio år sedan. Inte ens i Sverige, trots att Dag Hammarskjöld hamnade i händelsernas centrum och kom att spela en hjälteroll. Varför? Många vill berätta om nazismens och stalinismens alla brott och dessa berättelser förtjänar oftast att berättas om och om igen. Men varför berättas det inget om de många hundra åren av ett fullständigt vidrigt västerländskt kolonialt förtryck av så många länder och dess människor. Varför vill ingen minnas Suezkriget? Varför tas inte dessa omstörtande händelser upp på dagordningen eller tas med i diskursen, som det heter i de mer verserade akademiska kretsarna?
Därför tyst om Suezkriget
Svaret är nog helt enkelt att Västerlandet är där igen. När vår nye utrikesminister Carl Bildt förklarar att USA måste vara kvar i Irak för att bevara stabiliteten, samtidigt som det i politisk endräkt har invigts en ny ambassad i Washington, för en halv miljard svenska skattekronor, är det inte då femtiotalet som går igen? Samma dag som Bildt rycker ut till försvar av regimen i Washington säger den ansedde Guardians främste skribent på området, att det är meningslöst att ställa frågan om USA/Storbritannien ska släppa kontrollen eller inte. Frågan går helt enkelt inte att ställa. Man har helt enkelt ingen kontroll alls, utan i blotta förskräckelsen över det kaos som den egna ockupationen har skapat, hukar man bara still i sina militärbaser. När det i den färska regeringsförklaringen heter att ”Sverige ska stärka det transatlantiska samarbetet”, samtidigt som administrationen Bush sjunker allt djupare ner i den irakiska ökensanden, är detta kanske förklaring nog det bästa svaret på frågan om varför det inte i media i stort sett inte finns några berättelser om Suezkriget 1956.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, historia, Suezkriget 1956, Israel, USA, Frankrike, England, Nasser, Eisenhower, Moshe Dayan
igen – inflationen. Vad är det som händer med kapitalismen? Ekonomer och finansexperter tvistar om det syns ljus i tunnelns ände eller om det är ljuset från ett framrusande tåg vi stirrar in i.
De stora spekulationsvinsterna i bolånen har raderats ut och aktiemarknaden rosar inte marknaden så hundratals miljarder spekulationsdollar har hittat vägen till oljan, majsen, vetet och andra basgrödor som fattiga människors dagliga kost består av. Vissa banker drar sig inte ens för att kontakta sina rika kunder och lägga förslag om lukrativa investeringar i råvarumarkanden. Vinst som vinst. Varför genera sig inför några miljoner svältoffer ? 
att vinsterna inte hinner amortera investeringarna och ge önskad utdelning till kapitalägarna. Den som inte hänger med i det uppdrivna tempot klarar sig inte och tvingas ut i mörkret. Vinsterna används i allt mindre utsträckning till produktiva nyinvesteringar och hamnar i stället i den finansiella sfären som spekulationskapital. Det bevisar inte att kapitalismen var bättre eller mer moralisk förr. Det visar bara att pengarna går dit där vinsterna finns. ”Snikenhet är bra”, sa finansgurus under den ”nya ekonomins” dagar. Varför investera i riskfyllda projekt om man kan låta riskfonder spekulera i köp av företag som om de vore slit- och slängvaror?
