Första Världskriget tog slut i dag.

Posted on 11 Nov 2011 by Benny Åsman

Nicolas Sarkozy skändar de döda

I dag 11 november är det helg här i Belgien till minne av alla som stupade i förra seklets första barbari. På Flanderns öppna leriga slätter stupade miljoner unga män i generalernas prestigefyllda kamp för trettio meters framryckning. I dag finns bara de ändlösa gravfälten kvar. Ett litet kors med namnet på en ung soldat, det är allt. Den siste överlevande soldaten dog i fjol. Tio miljoner soldater dog och tjugo miljoner skadades i det ”stora patriotiska kriget”.

I Frankrike är det inte helgdag. Men traditionen vill att presidenten hyllar de som stupade under landets fana. I år trampar president Nicolas Sarkozy på de dödas minnen och skymfar de miljontals unga män ur arbetar- och bondeled som aristokratiska officerare drev till slakt. I stället för att hedra den fjärdedel av landets unga män som dog har Sarkozy beslutat att 11 november är en dag då alla soldater som dött under fransk flagg ska hedras.

Den politiska manövern bakom är en skymf mot de miljoner ungdomar som tvångsmobiliserades och skickades in i döden av medaljklädda generaler eftersom de buntas ihop med dagens krigshundar som frivilligt anmäler sig till tjänst under den franska imperialismens fana i Afghanistan och andra avlägsna platser i världen.

Franska militärhistoriker beskriver slaget vid Verdun som en ”taktisk seger”.

Politikern Sarkozy drar sig inte för att skymfa första världskrigets döda i syfte att legitimera franska legoknektars smutsiga hantverk i fanans tjänst. I dag ska han ge en speciell hedersbetygelse till de 25 franska legosoldater som dött i Afghanistan. Det franska socialistpartiet har inte ens orkat resa ett frågetecken över Sarkozy fula manöver.

I slaget vid Verdun skickades hundratusentals soldater i döden för att vinna hundra meter. 163 000 franska och 143 000 tyska soldater dödades i det 10 månader långa slaget i nordöstra Frankrike.

Media: Wikipedia,DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Första Världskriget, Sarkozy

Bachar Assad är en lögnare

Posted on 10 Nov 2011 by Benny Åsman

Homs angrips med tanks och artilleri

Syriens diktator Bachar al-Assad har klart visat att han med alla medel tänker krossa all opposition mot sitt envälde. Stad efter stad har utsatts för regelrätta angrepp från säkerhetsstyrkorna och de väpnade regeringstrogna gäng som går under beteckningen Shabiah.

Ändå såg många med förhoppning på det avtal som Assad skrev under med Arabförbundet den 2 november. Mest kanske i utländska regeringskanslier för den samlade oppositionen i nationella rådet SNC sa redan samma dag att det bara var en manöver från Assads sida för att vinna tid.

Är despotens tid snart ute?

Avtalet som Damaskus accepterade ”utan reservation” bestod av fyra huvudpunkter att uppfylla innan en dialog mellan regeringen och oppositionen tar plats:

-Stopp för allt våld.

-Befrielse av alla som fängslats under upproret

-Tillbakadragande av alla trupper från alla städer

-Fritt tillträde för observatörer och media

Fyra enkla punkter som Assad förband sig att följa ”utan reservation”. Sagt och inte gjort. Redan den 3 november fortsatte dödandet av civila demonstranter och fram till i dag har omkring hundra personer dödats. Framför allt i staden Homs som nu har stormats efter en sex dagar lång belägring med beskjutning från tanks och artilleri.

Oppositionsrådet SNC hade rätt. Det var bara en manöver från regimens sida som inte hade den minsta avsikt att hålla det avtal de skrev under med Arabförbundet. Homs är sedan ett tag centrum för upproret och offensiven mot industristaden syftar till att tysta oppositionen och visa upp en ”ren” fasad inför Arabförbundet som nu kallat till nytt möte den 12 november för att ta ställning till vad förbundet kallar Syriens ”avtalsbrott”.

Syriens Nationella Råd, SNC, är en brokig samling.

Enligt de lokala oppositionsråden i Homs har staden bombarderats i fem dagar. I går tisdag började trupper och Shabiahmilis att invadera staden och gå från hus till hus i framför allt kvarteret Baba Amro. Enligt samma källor i oppositionen försöker Assad att skaffa sig legitimitet inför Arabförbundet genom att ”snygga” upp sina handlingar. Säkerhetsstyrkornas fordon målas om i polisens blå färger och Shabiahs gangsters förses med fabriksnya polisuniformer. Ett till synes futilt försök eftersom den bombade staden inte kan förses med en Potemkinkuliss.

SNC och andra oppositionella organisationer har hittills motsatt sig alla krav på utländsk inblandning då främst med tanke på militär inblandning. Inför den brutala attacken på Homs kräver nu SNC att Arabförbundet, FN och andra ska skicka internationella observatörer till landet för att övervaka vad regimen tar sig till med. Vissa krav på en ”flygförbudszon” har återgetts i media men de verkar vara individuella röster på ”nätet”. Oppositionen inne i landet säger nej till all form av utländsk militär inblandning medan ledare utomlands lämnar dörren öppen.

Tanks och artilleri verkar inte kunna stoppa kraven på frihet och värdighet.

I ett motdrag har Bachar Assad skickat ett brev till Arabförbundet i vilket han ber om ”hjälp” att stoppa USAs inblandning i Syrien så att Damaskus kan respektera avtalet från 2 november. Nu går det enligt tyrannen inte eftersom ”beväpnade terrorister” dödar soldater och civila, ”terrorister” som nu befolkningen i Homs ”begär skydd emot”. Vi börjar närma oss Khaddafis te spetsat med tjack.

Det finns inga bevis alls för att ”utländska terrorister” eller ”inhemska” för den delen, bildat hemliga miliser som angriper regimens trupper. Däremot verkar antalet avhopp från armén öka snabbt i antal. Det finns inga verifierbara siffror över hur många soldater som deserterat och hur många de desertörerna som anslutit sig till ”Syriens Fria Armé” som de kallar sig. Uppgifterna varierar mellan några hundra till flera tusen.

På bilden syns soldater som deserterat i staden Hama

Att det verkligen handlar om avhoppare från armén och säkerhetstjänsten lyckades fransk teve visa i ett sensationellt reportage som gjordes i augusti av en syrisk kvinna boende i Frankrike. Bland annat lyckades hon besöka en grupp i Homs som kallade sig ”fria officerare”. När en av dem hoppade av skapade det stor uppståndelse i hela landet sedan det visat sig vara sonen till en av Assads högsta generaler.

-Allt fler soldater vägrar bli delaktiga i brott mot internationella lagar och hoppar av. Det finns en allvarlig risk för att Syrien sjunker ner i väpnad kamp, sa i går FNs människorättschef Navi Pillay.

Inte ens löftet att släppa fängslade demonstranter uppfylls av regimen och nu rapporteras det att många startat en hungerstrejk i fångenskapen. Exakt hur många som tagits till fånga, utan rättegång och dom, är oklart men SNC och även Navi Pillay säger att det handlar om minst tio tusen, bland dem många läkare och vårdare som hjälpt skadade demonstranter.

Plats nummer 4 på podiet över störtade tyranner är ledig

Bachar Assad har på kort tid tappat allierade i regionen och det verkar vara en tidsfråga innan han tappar viktigt stöd från minoriteter inom landet. Turkiet och Saudiarabien visar att de nu agerar för regimskifte. Det är bara Israel tillsammans med Iran, Hizbollah i Libanon och ett tvekande Hamas som sluter upp bakom regimen i Damaskus. Vid sidan av alawiterna(en shiamuslimsk variant) som A ssad baserar sin makt på kan han också räkna med passivt stöd från den kristna minoriteten som är rädda för hur den sunnitiska majoriteten i landet kommer att behandla dem efter Assads fall och med en neutral hållning från landets kurdiska minoritet. Om kurderna skulle ansluta sig till upproret mot regimen då kan det utdragna upproret se ett snabbt slut på diktaturen. Att flera arabstater låtit förstå att Bachar Assad kan söka en fristad hos dem är ett tecken så gott som något att tyrannens tid snart är ute.

Media: SVD1,DN1,SVT1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, SNC, Homs, Hama, FN, Khaddafi

Partiråd om Libyen

Posted on 9 Nov 2011 by Göte Kildén

Lördagen den 29 oktober var det dags för partirådet i SP där både jag och Benny hör hemma ända sen ungdomsår och politisk vår i slutet av 1960-talet. Den omfattande debatten var ett försök till genomlysning av den arabiska revolutionen med tonvikt på upproret i Libyen. Ombud från hela landet samlades i Stockholm efter omröstningar i de olika lokalföreningarna om två olika resolutioner. Den första från Verkställande utskottet (VU) och den andra från kamrater kritiska till den politik som varit partiets. I en kommentar om utgången heter det i Internationalen att:

”Efter en intensiv heldagsdebatt blev resultatet lika röstetal för de båda resolutionerna. Socialistiska Partiet var alltså helt delat i frågan. Flera deltagare ansåg dock att motsättningarna minskat under debattens gång och att båda sidor modifierat sin hållning samt rekommenderade partistyrelsen att betrakta resolutionerna som historiska dokument och i stället fokusera på kommande uppgifter. En oenig partistyrelse valde därför att vid sitt sammanträde dagen efter att inte ta ställning till partirådets resolutioner utan i stället anta ett eget uttalande. Detta antogs enhälligt.”

Diktaturen har fallit!

Här rivs Khaddafis borg i Tripoli Bab al-Aziziya.

Hur ska upproret värderas? NATO? Vad är viktigt nu?

De som följt vår blogg vet att vi varit mycket engagerade i diskussionen och en del av den opinion som stått bakom den kritiska resolutionen. Att dokumenten nu ska ses som ”historiska” är ett bra sätt att gå vidare. Men det innebär naturligtvis inte att de är ointressanta, vare sig nu eller i framtiden. Det partirådet lyckades med var att ta fram två förslag till en ”första avräkning” av det som skett och den debatten har i sig varit unik i det som brukar ses som den breda vänstern och är en stor framgång. Ett mer definitivt bokslut kommer naturligtvis efterhand att göras i framtida diskussioner. Inte minst lovar vi att återkomma.

För intresserade utanför partiet lägger vi ut dokumenten här. Först det aktuella gemensamma uttalande som togs. Därefter VU:s förslag till resolution. Avslutningsvis den kritiska resolutionen. Alla tre texterna kommer dessutom att återfinnas i vårt Libyenarkiv.

Aktuellt uttalande:

Gadaffiregimen är det senaste av den folkliga arabiska upprorsvågens offer. Med dess fall öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga att hävda sina intressen genom självständig organisering. Hur denna ser ut eller vilka frågor den väljer att driva kan bara beslutas på plats, av dem själva. Dock tror vi att några av de punkter som måste finnas med om den nya situationen ska leda framåt för de arbetande:

Fullständiga demokratiska fri- och rättigheter.
Fria val till en konstituerande församling.
Försvar av kvinnors och minoriteters lika rättigheter.
Inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet.
Inga främmande trupper eller baser i Libyen.
Libyens tillgångar tillhör dess folk. Expropriera egendomar som tillhör dem som samarbetat med den gamla regimen. Inga privatiseringar av naturtillgångar eller offentlig egendom.

Allt stöd åt oberoende organisering – fackföreningar, partier, massorganisationer – av arbetare bönder och fattigbefolkning.

Socialistiska Partiets partistyrelse, Stockholm 111030

LIBYEN – REVOLUTIONEN,

IMPERIALISMEN OCH SOLIDARITETEN

A GADDAFIREGIMEN

1. När Libyens västvänlige kung Idris störtades 1969 handlade det om en kupp som genomfördes av en grupp unga officerare ledda av överste Moammar al-Gaddafi. Den stora förebilden och inspirationskällan var den arabnationalism som under denna tid praktiserades i Nassers Egypten.

2. Regimen lyckades vinna en viss folklig legitimitet genom att en hel del av de under 1970-talet starkt ökade oljeintäkterna kom att användas till att förbättra den sociala välfärden. Libyen blev det land i Afrika med den högsta levnadsstandarden och miljoner människor tog sig ur fattigdomen.

3. På det politiska planet kom dock Gaddafis styre att utveckla sig till en järnhård diktatur. Inga partier eller fackföreningar tilläts överhuvudtaget att verka. Gaddafis egna modell av ”direktdemokrati” – i form av ett system med ”revolutionära folkkommitteér – var i själva verket en parodi på demokrati, och ytterst enbart ett sätt för regimen att kanalisera information och kontrollera folket.

4. En ekonomisk politik som hade som mål att förstatliga all privat verksamhet sattes i verket. Det var en fanatisk småborgerlig inriktning, en inriktning som närmast antog Pol Potska drag då alla former av privat ägande i ett nafs skulle förbjudas. Den svaga tidigare härskande eliten nackades och i dess ställe kom en statlig byråkrati att tillskansa sig makten. Systemet hade självklart – med en arbetarklass utan några som helst politiska rättigheter – ingenting med socialism att göra.

5. Regimen nationaliserade utländska oljebolag, stängde USA och Storbritanniens militärbaser och kom att stödja motståndsgrupper av skilda schatteringar över vår värld. Omfattande ekonomiska band upprättades med länderna i det sovjetiska blocket. Allt detta gjorde att man hamnade i skarp motsatsställning till imperialismen. Under Ronald Reagans presidenttid tilldelade USA Gaddafi epitetet ”Mellanösterns galna hund” och USA bombade till och med 1986 Libyen.

6. Under det senaste decenniet har dock historien vänt blad. Utländska företag investerar återigen i hög grad i den libyska ekonomin och IMF har uttryckt sig gillande om regimens privatiseringspolitik. I det så kallade kriget mot terrorismen har Libyen varit USA behjälpligt med att lämna ut information. Sedan 2003 har de tidigare FN-sanktionerna mot landet upphävts och 2006 upprättade USA och Libyen fullständiga diplomatiska relationer. Gaddafis familj har för egen räkning placerat miljarder dollar utomlands, en hel del av den tidigare sociala välfärdsfernissan har flagnat och arbetslösheten beräknas uppgå till hela 30 procent.

7. Orsaken till denna vändning var främst att ekonomin försämrades kraftigt under 1990-talet på grund av de sanktioner som Libyen pålades, utifrån att man utpekades ligga bakom det terrorattentat som gjorde att ett flygplan 1988 störtade över den skotska byn Lockerbie. Med dessa sanktioner som vapen lyckades imperialismen tvinga ner Gaddafis regim på knä. En annan bidragande orsak till den ekonomiska kursomläggningen var östblocksregimernas fall, som gjorde att regimen nästan över en natt förlorade ett antal nära ekonomiska bundsförvanter. Samtidigt har emellertid det politiska systemet förblivit ograverat i sin diktatoriska form.

B. Upproret mot Gaddafi

8. Inledningen till det libyska upproret följde ett liknande mönster som i många andra länder i arabvärlden i form av spontana folkliga protester mot det politiska förtrycket. Konkret handlade det om att några hundra personer samlades 15 februari i Benghazi och protesterade mot fängslandet av människorättsaktivisten Fathi Terbil. Protesterna växte och spred sig de närmaste dagarna till fler städer i östra Libyen. Regimen satte snabbt in väpnade styrkor mot protesterna och flera hundra människor dödades.

9. Regimens ytterligt våldsamma svar mot protestyttringarna var en avgörande orsak till att motståndet i Libyen snabbt också tog sig en väpnad form. Det var en kombination av att delar av de väpnade styrkorna vägrade att skjuta på folket och gick över till demonstranterna, och att demonstranter plundrade vapenlager i Benghazi. Basen i motståndsstyrkan kom att bli avhoppare från de väpnade styrkorna och människor från skilda samhällsklasser som spontant tillgrep vapen (shababs). Snabbt kom mer eller mindre hela östra Libyen att falla i motståndsstyrkans händer.

10. Det folkliga upprorets karaktär var en mix av olika sociala- och politiska krafter: ungdomar, arbetare, aktivister för mänskliga rättigheter, islamister, etc. I det maktvakuum som uppstod i befriade områden inrättades lokala folkråd, vars uppgift var att ombesörja de basala dagliga angelägenheterna såsom hälsovård, matförsörjning, renhållning, etc.

11. Parallellt, i takt med upprorets stora militära framgångar, accentuerades spänningarna inom Gaddafis regim och den libyska eliten överhuvudtaget. Flera av regimens ledande företrädare, såsom några ministrar och många militärer, hoppade av. Förklaringen till de ökade spänningarna bör dels sökas i att avhopparna räknade med att regimens fall i det långa loppet var oundviklig och att det då gällde att rädda det egna skinnet och få möjlighet att stå i ledningen för ”Det nya Libyen”. Dels att familjen Gaddafi i så hög grad monopoliserat den politiska makten och utnyttjat statsapparaten för att berika sig själv, samtidigt som ekonomin under senare år liberaliserats, utländska investerare kommit in i landet och företag privatiserats. När denna process sattes igång fanns det dock knappast någon inhemsk borgarklass, i detta vakuum är det naturligt att delar av eliten strävar efter att självt konstituera sig som borgarklass och röra sig bort från Gaddafi för att kunna lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

12. 26 februari bildades det ett nationellt övergångsråd i Benghazi. Det kom att domineras av krafter från den libyska eliten som brutit med Gaddafi och nu utnämnde sig själva till det folkliga upprorets ledande institution. Dess huvudsakliga strategi för att kunna störta Gaddafi och tillskansa sig makten i hela Libyen har varit att vädja till västimperialismen (USA och EU) om hjälp; först i form av vapenleveranser och därefter om flygunderstöd. Man har betonat att de länder som ställer upp kommer att favoriseras när oljekontrakt efter regimen Gaddafis fall delas ut. Rådet har utarbetat ett liberalt program med formella demokratiska rättigheter och betonar privat ägande och marknadsekonomi. Däremot har man inte utarbetat något form av socialt program för att attrahera och mobilisera de breda libyska folklagren och på den vägen kunna få till stånd deserteringar från Gaddafis väpnade styrkor.

13. Det är sannolikt att en kommande libysk regering i Benghazi upprättar mycket nära band med den västimperialism som till en inte ringa grad bombat den till makten. Imperialismens understöd är aldrig gratis och – mot bakgrund av den libyska borgarklassens svaghet och den historiska avsaknaden av radikala partier, fackföreningar och andra sociala rörelser – är det ett scenario som ter sig troligt.

14. Trots det nationella övergångsrådets liberalism och västvänlighet skulle regimen Gaddafis fall vara ett framsteg. Under Gaddafi har ingen opposition och folklig organisering överhuvudtaget tillåtits. Upproret i Libyen är en del av den förändringsprocess som har börjat skölja över stora delar av arabvärlden och det är inte troligt att det libyska samhället kommer att gå tillbaka till ruta ett. Det libyska folket kommer inte att acceptera att dess uppror skulle varit av noll och intet värde. Gaddafis fall kan komma att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland en mängd fria tidningar och radiostationer – bär vittnesbörd om det.

15. Vi socialister ser inte Gaddafis regim och det nationella övergångsrådet i Benghazi som lika goda kålsupare, att motsättningarna i Libyen helt primärt skulle röra sig om en intern elitkonflikt. Bakom det nationella övergångsrådet finns inslag av ett folkligt uppror, ett uppror som på sikt kan utmana elitstyret i Benghazi. Därför har vi understött kravet att det libyska motståndet bör tillges vapenleveranser och motsätter oss FN:s resolution 1973 som bland annat lägger ett vapenembargo över hela Libyen. Därför vänder vi oss också bestämt mot de delar av vänstern, som i likhet med Hugo Chavez i Venezuela, Daniel Ortega i Nicaragua och postkommunister kring Monthly Review i anti-imperialismens namn ställt sig på regimen Gaddafis sida. Det är ett svek mot det libyska folk som lidit under den blodiga diktaturen och kämpar för demokratisk- och social frigörelse.

C. VÄSTIMPERIALISMEN

16. Västimperialismen togs på sängen av utvecklingen i Libyen, först att Gaddafis regim snabbt verkade ramla ihop som ett korthus, varefter denna vad det verkade fallfärdiga regim gick till motoffensiv, tog tillbaks en rad städer och till och med hotade motståndets centrum i Benghazi.

17. När man väl kommit över en första tid av tvekan och osäkerhet – med uttalanden som Hillary Clintons att man inte kunde stödja någondera parten – skred man till verket. En resolution (1973) om en flygförbudszon drevs igenom i FN och 19 mars började man bomba Gaddafis flygplan och luftförsvar. I praktiken var det inte heller bara frågan om en flygförbudszon utan bombningarna har fortsatt långt efter att Gaddafis luftstyrka eliminerats. De inledande bombningarna utjämnade bara styrkeförhållandena mellan regimen och motståndet, men Gaddafi satt någorlunda säkert kvar vid makten.

18. Västmakterna räddes den instabila situationen i Libyen. Dessutom var man i behov av att fräscha upp sin image efter att man i det längsta hållit sina allierade despoter Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien under armarna. Med hjälp av FN-resolutionen såg man en möjlighet att stabilisera Libyen och återigen, användande sig av begreppet ”humanitär intervention”, framställa sig själv som en värnare av demokrati och mänskliga rättigheter.

19. När möjligheten öppnade sig såg också västmakterna det som fördelaktigt att Gaddafis regim röjdes ur vägen. Trots att Gaddafi under det senaste decenniet närmat sig väst sågs han som en opålitlig bundsförvant, en bundsförvant som i morgon dag kunde vända sig mot Kina och vars nära relationer och samarbetsavtal med vänsterregimer som exempelvis Chavez Venezuela stack i ögonen. Dessutom hade regimen inte underordnat sig USA och de andra västmakterna på det militära planet. Libyen deltar inte i Africom, USA:s militära samarbete med de afrikanska länderna. Med Gaddafi vid makten var inte Libyen, som under kung Idris dagar, ett för väst stabilt brohuvud.

20. Vi socialister kritiserade inte rebellsidan när denna begärde en flygförbudszon och flygunderstöd mot Gaddafis överlägsna stridskrafter när dessa hotade med blodbad i Benghazi. Men vi hyste ingen som helst tilltro till västmakternas och NATO:s intentioner och har motsatt oss den bombkampanj som följde. De imperialistiska stormakterna handlar ytterst utifrån kallhamrade ekonomiska och strategiska intressen, att sätta sin tilltro till dem riskerar att avväpna inte bara de upproriska krafterna utan även den globala solidaritets- och fredsrörelsen. Vi gör oss också skyldiga till ett generalfel om vi i vår analys begränsar verkningarna av de imperialistiska bombningarna av Libyen till just Libyen. När västmakterna intervenerar i Libyen handlar det ytterst om att stärka kontrollen över hela arabvärlden – lejonparten av världens oljereserver – och kanalisera de folkliga resningarna i mer ofarliga banor. De militära interventionerna i Bahrain och Libyen hänger ihop som två olika sidor av samma mynt. I sin absoluta förlängning handlar det även om kontrollen av hela världsekonomin. Imperialismen är ett globalt system.

D. DET SVENSKA KRIGSDELTAGANDET

21. Att Sverige ”ställer upp” i detta krig är en avspegling – liksom även exempelvis Aghanistan- och Somaliainsatsen – att Sverige ända sedan det kalla krigets slut, oavsett om det varit borgerlig eller socialdemokratisk regering, dragits allt djupare in i ett samarbete med NATO utan att formellt vara medlem. Hur beredvilligt Sverige är till att ställa upp illustreras tydligt av att i Libyeninsatsen är inte ens hälften av Nato-länderna med och förutom Sverige är det bara fyra länder utanför NATO (Förenade Arabemiraten och Qatar, Jordanien och Marocko) som är med. Ytterst handlar det om att den härskande klassen i Sverige har ett intresse och drar vinning av att den politiska makten på detta sätt hänger stormaktsimperialismen i rockskörten.

22. I just Libyeninsatsen finns det också ett konkret intresse från det militära och politiska etablissemangets sida att marknadsföra JAS-flygplanet, att för eventuellt hugade spekulanter visa vad det går för i ett krigstillstånd.

23. Arbetar- och solidaritetsrörelsen måste stå självständig från imperialistiska militära intressen – och utveckla en oberoende solidaritet med de demokratiska krafterna i Libyen. Vi socialister motsätter oss det svenska krigsdeltagandet i Libyen genom JAS-insatsen. Vi ser det som bedrövligt att riksdagen första gången den svenska insatsen klubbades igenom beslutade i konsensus, att till och med vänsterpartiet i detta första skede röstade för. Att det varit omöjligt att mobilisera till några demonstrationer värt namnet gentemot detta krigsdeltagande hänger ihop med denna ”nationella partisamling”, illusioner om stormakternas avsikter och bristen på en alternativ solidaritet. Att finna vägar att stötta de folkligt demokratiska delarna av upproret i Libyen – oberoende av västimperialismens planer – måste göras till en central uppgift för svensk och europeisk arbetarrörelse och vänster.

Teser om revolutionen i Libyen

1. Den libyska revolutionen är ett resultat av en folklig resning mot Khaddafis despoti. Som sådan är den en produkt av och en totalt integrerad del i den arabiska revolutionen som sedan december 2010 skakat om imperialismens strategiska intressen av stabilitet i det oljerika Mellanöstern och Nordafrika.

2. Segern över Khaddafis regim öppnar vägen för att demokratiska fri- och rättigheter för första gången i landets historia blir verklighet för det libyska folket. Samtidigt har segern haft en stor betydelse för att stärka krafterna i resten av den arabiska världen som just nu kämpar mot de härskande eliternas kontrarevolutionära offensiv.

3. Till skillnad från upproren i Tunisien och Egypten formade sig den libyska revolutionen mycket snabbt till ett väpnat uppror. Det beror inte på den sociala, ideologiska eller religiösa sammansättningen av upprorets trupper utan helt på diktaturens karaktär av personlig despoti utan de möjliga säkerhetsventiler som fanns tillgängliga i Tunisien och Egypten där militären kunde avsätta Ben Ali och Mubarak utan att helt tappa greppet om makten.

4. Inte minst är det en uppgift för oss socialister i väst att ge fullt stöd till alla som deltar i kampen mot de kontrarevolutionära krafter som vill rädda de härskande klassernas intressen och privilegier.

5. USA, Frankrike och Storbritannien valde att ge sitt stöd till upproret och ingrep med stridsflyg för att hindra Khaddafis armé från att krossa upproret i Benghazi och sedan med säkerhet säkra sin makt genom att med militärt våld förinta den spirande revolten i resten av landet.

6. Det var de revolutionära styrkorna i Benghazi som bad om hjälp från utlandet för att hindra ett säkert nederlag i Benghazi. Det var inte socialisters, speciellt inte europeiska socialisters, uppgift att säga nej mot de imperialistiska makternas militära hjälp åt de kämpande revolutionärerna. Det flera månader långa försvaret av Misrata hade exempelvis varit omöjligt utan Natos marina skydd av stadens hamn. Det hade varit kriminellt av oss socialister att kräva av Nato att lämna hamnen oskyddad och i praktiken döma motståndet i Misrata till ett säkert nederlag. Det hade varit att sätta den egna ”revolutionära renheten” över de kämpande människornas revolt mot diktaturen. En inställning som inte på något sätt innebär att vi ska ha illusioner eller sprida illusioner om vilka motiv som i grunden låg bakom att Obama, Sarkozy och Cameron i sista stund vände ryggen åt Khaddafi.

7. Efter att de imperialistiska makterna upp till sista minuten stödde Ben Alis och Mubaraks diktaturer riskerades deras strategiska intressen i regionen att skadas för gott. Det var den enda orsaken till att de tog beslutet att klippa alla band med Khaddafi och ge militärt stöd till upproret. Det gällde att rädda vad som räddas kunde.

8. Som socialister behåller vi alltid en självständighet gentemot och rätten till kritik av de rörelser som kämpar för demokrati och frihet. Vi sa inte nej till det libyska upprorets begäran om hjälp trots att det riktades till imperialistiska makter inklusive Sverige, de enda som hade en militär möjlighet att ingripa. Men det innebär inte att vi blundade för riskerna med imperialismens inblandning i revolutionen och vilka motiv som styr deras agerande.

9. Lika självklart var att resa kravet på materiell hjälp till upproret inklusive vapenleveranser. Liksom att driva det politiska kravet att den svenska regeringen skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant. En begränsning till humanitära insatser hade i praktiken accepterat att den till tänderna beväpnade regimen i Tripoli lämnats i fred att fritt krossa allt motstånd. Så var den konkreta situationen i Libyen när upproret bad om militär hjälp. Att inte motsätta sig den konkreta inblandningen från imperialismen är inte ett brott mot vår principiella anti-imperialism. Det är bara ett bevis på att vi sätter försvaret av det revolutionära upproret i första hand. Av samma anledning kan vi säga nej till en militär inblandning från FN/NATO:s sida i utvecklingen av revolutionen i Syrien eller Jemen. Det är en konkret fråga som kräver ett konkret svar. Vår inställning till upproret i Libyen innebär inget som helst frikort när det gäller framtida försök från imperialismens sida att ”av humanitära skäl” ingripa militärt i det ena eller andra landet.

10. Som socialister stödde vi däremot inte FN:s resolution 1973 eftersom den ställde upproret och regimen i Tripoli på samma nivå, som två likvärdiga parter i en väpnad konflikt. Resolutionens vapenembargo gällde för hela Libyen och hindrade därför en snabb vapenhjälp till rebellerna i Benghazi och Misrata.

11. Att vi som socialister inte satte oss emot Nato:s bombning av Khaddafis stridsvagnskolonner och inte heller mot andra flyganfall mot militära anläggningar och stridande enheter innebär inte att vi var för Natos inblandning i dess helhet. Bombningar mot mål i städer som riskerade att sätta civila i fara var kontraproduktiva i den mån de gav legitimitet åt regimens propaganda om ett ”korståg” mot Libyens folk.

12. Översatt till ”realpolitiken” i riksdagen vad skulle då denna dubbla inställning till FN/NATO:s vapeninsatser ha inneburit? En riksdagsfraktion av socialister, exempelvis om dessa hade bänkat sig på Vänsterpartiets platser, skulle ha haft följande handlingslinje: Först en självständig deklaration grundad på teserna i denna resolution. När det sedan gäller själva riksdagsbesluten hade vi inte röstat nej vid de tre förslag från regeringen som klubbats. Detta trots vår skarpa kritik av FN:s resolution 1973. De libyska revolutionärernas rätt att begära militär hjälp var av överordnad betydelse. Vi hade i stället valt att lägga ner våra röster för att på så sätt markera kritiken.

13. Att vi som socialister stöder det revolutionära upproret innebär inte att vi sympatiserar med och ger vårt politiska stöd till alla grupperingar som deltar i upproret. Det finns exempelvis ingen socialistisk strömning i upprorets led som vi kan ge vårt fulla politiska stöd. Vilket inte hindrar att vi måste stå på de kämpandes sida och försvara deras rätt att göra uppror mot en diktatur på samma sätt som vi stöder Hamas rätt att försvara sig mot Israels aggressioner mot Gaza.

14. Som socialister ger vi inte heller ett okritiskt stöd till upprorets övergångsråd, TNC. Vi stöder i stället krav på att TNC och en kommande regering ska uppfylla sina löften om att diktaturen ska avlösas av en fullständiga demokratiska fri- och rättigheter. Liksom i Tunisien och Egypten kommer de politiska motsättningarna inom revolutionens led upp till ytan när det nya samhället ska byggas.

15. Diktaturens fall öppnar vägar till en frihet som de förtryckta i Libyen aldrig upplevt. En förutsättning för att den ska bli verklighet är kampen för en demokratisk konstitution. Fria val kräver en total frihet att bilda politiska partier. De nyliberala och islamistiska krafterna i revolutionens ledning är ingen garanti för att dessa rättigheter ska respekteras. Se bara hur militärrådet i Kairo och övergångsregeringen i Tunis manövrerar för att radikala sekulära krafters inflytande ska begränsas med byråkratiska metoder. Som socialister står vi solidariskt bakom alla krafter som kämpar för fullständiga demokratiska fri- och rättigheter och som vill föra revolutionen vidare till en verklig social revolution där också ägandeförhållande sätts ifråga.

16. Ännu en diktatur i regionen har fallit vilket bekräftar de arabiska revolutionernas gemensamma karaktär. De är en seger för alla människor i världen som strävar efter frigörelse och rättvisa. Khaddafis regim styrde landet med järnhand i fyra sekler och utvecklade en mycket bisarr statsform utan motstycke i något annat arabiskt land. Den totala avsaknaden av politiska och sociala strukturer utöver diktaturens ”revolutionära massråd” ställer nu stora hinder i vägen för den demokratiska utvecklingen den närmaste tiden. Alla försök från västvänliga och religiösa strömningar att begränsa de demokratiska fri- och rättigheterna under förevändning att förhindra kaos måste mötas med kraftiga protester.

17. Till sist kan vi konstatera att den arabiska revolutionen, speciellt den libyska men även den syriska, skapat en ny situation i vad som kallats det anti-imperialistiska lägret. En inte föraktlig del har valt att i anti-imperialismens namn ställa sig på diktaturernas sida i Libyen och Syrien och gapa med i despoternas nonsens om att lynchmobbar, utländska terrorister och al Qaida ligger bakom upproren. Det är en politisk utveckling av historisk vikt som kommer att få stor betydelse för det fortsatta anti-imperialistiska arbetet i vår världsdel. Det handlar om inte mindre än en politisk bankrutt för de rörelser som har sitt ursprung i den stalinistiska och maoistiska efterkrigsvänstern.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Den arabiska revolution, NATO, imperialism,

I media: DN1,AB1,

Khaddafis blodiga slut.

Posted on 8 Nov 2011 by Benny Åsman

Tyranner regisserar sina egna öden

I media och borgerlighetens anständiga salonger möttes Khaddafis död visserligen med en lättnadens suck. Men inför det brutala slutet i en vägtunnel höjs många indignerade röster i avsky inför att enskilda rebeller tog rättvisan i egna händer.

Khaddafis slut var en makaber akt. En vänlig inbjudan att snällt följa med till närmaste fängelse i väntan på en korrekt rättegång hade varit mer civiliserat. Men det var han själv som skrev scenariot till slutakten. När han lät tortera oppositionella i sina fängelsehålor skrevs en rad i slutakten. När unga studenter hängdes offentligt inför sina kamrater skrevs ännu en rad. När tolv hundra fångar mördades sattes punkten i hans egen dödsakt.

Här hängs en ung oppositionell student efter en riggad rättegång. Teve sände direkt för att ingjuta skräck i alla med oppositionella åsikter.

När han lät specialstyrkor öppna eld med tunga kulsprutor mot fredliga demonstranter i Benghazi drogs ridån upp för hans sista föreställning. Han hade själv lagt grunden till det hat som han mötte i en vägtunnel. Den passion och okuvliga motståndsvilja som rebellerna i Misrata visade under belägringen av staden närdes av Khaddafis terror och totala förakt mot stadens civila befolkning. När chansen att ta hämnd kom tvekade de inte.

Två rapporter av de humanitära organisationerna Amnesty International och Human Rights Watch har fått stor uppmärksamhet, åtminstone i Väst. I Libyen och resten av Nordafrika är det inte många som höjde ögonbrynen inför Khaddafis slut. De vet vilka passioner som driver ett uppror mot tyranni. Hade Ben Ali fastnat i en folkmassa under sin flykt hade han mött samma öde som Khaddafi.

Ändå är de båda organisationernas rapporter av stort värde. De försvarar ett ideal, normer för hur ”civiliserade” personer bör uppträda även mot sina värsta fiender. Krig är ett helvete och alla de sämsta sidorna i den mänskliga karaktären lockas fram. Amnesty och HRW lyfter fram det otäcka i att torterade, misshandlade och förtryckta i det segrande upprorets kölvatten också själva kan bli torterare, misshandlare och förtryckare. Det är viktigt att kunna inta en humanistisk attityd och visa längtan efter en opartisk rättvisa i stunder där passion och hat dominerar människors känslor.

Men steget över till att låta de humanitära idealen proklamera ens neutralitet mellan diktaturen och upproret, mellan försvarare av och motståndare till tyrannen, är ett steg som enbart opolitiska humanister i fina salonger tar. Mycket, kanske det mesta, av kritiken i rapporterna stämmer troligen. Det har skett och sker övergrepp och fall av tortyr har rapporterats. Speciellt svarta libyer och immigranter utsätts för rasistiskt våld och omotiverade övergrepp.

Att den svarta befolkningen i Libyen bemöts av rasism är ingen ny företeelse. Över hela det arabiska Nordafrika finns en historiskt rotad rasism mot människor från länder söder om Sahara. Många svarta i Nordafrika kommer dessutom inte från södra Afrika och ser sig själva som araber. Men de syns inte. Aldrig att vi kan se svarta personer på höga politiska eller diplomatiska poster i Nordafrika och en vanlig term på arabiska för att beskriva de svarta i samhället är ”slaven”.

I Libyen bjöd Khaddafi in flera hundra tusen svarta att ta arbeten som regimen inte ansåg som värdiga de arabiska medborgarna. Samtidigt rådde en mycket stor arbetslöshet bland landets ungdomar. Den öppna rasism som nu visar upp sitt fula ansikte har sin grund i det historiska arvet och i Khaddafis medvetna import av ”arbetsvilliga” svarta. Söndra och härska var inget nytt för Kungen av Afrika. Att närvaron av svarta legosoldater inte dämpat de rasistiska känslorna bland de som gjort uppror behöver inte understrykas.

Det finns ingen anledning att blunda inför dessa övergrepp. Inte heller går de att ursäkta eller försvara. Men de går att förklara utifrån den situation som skapades i landet när Khaddafi beslutade att använda alla medel för att dränka upproret i blod, att döda ”råttorna” som vågade sätta sig upp mot hans groteska styre. Han själv skrev scenariot där den enda möjliga slutakten var despotens brutala död.

-Hellre dö än ställas inför Ocampo, sa Khaddafi en av sina sista dagar enligt hans egen livvakt. (Luis Moreno-Ocampo är ordförande i Internationella Domstolen i Haag). Vilket för övrigt visar att konspirationsteorierna om att han mördades av CIA för att han inte skulle kunna ”avslöja” obehagligheter i Haag är tomma spekulationer. Här på hemmaplan har maoisten Stefan Lindgren beklagat sig över att det blivit ”modernt med politiska mord”, vilket återgetts av Aftonbladets kulturspalt som ett passande begrepp för CIAs framfart, inklusive Khaddafis död. För en person som in i det sista höll fast vid Pol Pot och som stödde Talibanerna, de kämpade ju mot USA, är det lite magstarkt att blanda samman ”politiska mord” på personer som Bin Laden och Anwar Awlaki med ett upproriskt folks lynchning av en hatad diktator. Bröderna Kennedys och Patrice Lumumbas tragiska slut var politiska mord. Khaddafis död var en blodig slutakt i det scenario där han gett sig själv huvudrollen. Internationell solidaritet med alla folks befrielsekamp måste nu enligt Lindgren, som glömt sin ungdoms devis -”det är rätt att göra uppror”, först ges diplomatiskt godkännande. Det är inte längre ”rätt att göra uppror” mot tyranner som för tillfället har något otalt med USA och dess allierade.

Att upprördheten över sättet Khaddafi dog på mest hörs i Väst är möjligen uttryck för en grumlig rasism som menar att ”man kunde inte vänta sig annat” utan att meningen avslutas med ”av araber”. Vi européer har själva för mycket i bagaget för att ge oss moralisk rätt att dela ut plus och minus i de humanitära längderna.

Mussolini och älskarinnan Petacci slutade upphängda

När sociala konflikter, omfattande klasstrider och inbördeskrig drabbar ett samhälle spelar det ingen roll om det ligger på Medelhavets norra eller södra stränder. Passionerna, hatet och hämndlystnaden är desamma. I inbördeskrigets Spanien dödades flera tusen katolska präster av republikanska och anarkistiska trupper för den roll de spelade i Francos fascistiska resning. Det Italien av finkultur, finess och god smak som vi känner gav på sin tid Benito Mussolini det slut han förtjänade. Han hade också regisserat sin egen slutakt. Avrättad av de italienska partisanerna, bespottad, nertrampad och hängd upp och ner av jublande människor. Det var inte vackert att se.

Om du är känslig för starka bilder undvik den här videon där italienare jublar över skymfandet av Mussolinis döda kropp.

Så grym är historien ibland. Tyranner och förtryckare får ofta smaka på sina egna metoder. Det kan vi av humanitära skäl beklaga oss över. Utan att därför ta avstånd från de torterades och förtrycktas kamp mot och segrar över tyranni och förtryck. Att vara humanist är inte att vara neutral.

Media: DN1,SVD1,DN2,DN3,DN4,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Mussolini, Amnesty, HRW

Tunisien gick till val

Posted on 25 Okt 2011 by Benny Åsman

Ett val med hjärtat

De första fria valen i Tunisiens historia är avklarade. Valdeltagandet slog alla prognoser. Närmare nittio procent som skrivit in sig på vallistorna deltog i söndagens historiska val. Det exakta valdeltagandet får vi veta senare eftersom de som inte fanns med i röstlängderna också kunde rösta genom att visa upp sitt ID-kort.

I vallokalerna räknades de enorma valsedlarna för hand

Däremot står det redan klart att det islamska partiet Ennahda utgår som den väntade stora segraren. Exakta tal finns inte ännu tillgängliga, men allt talar för att partiet får cirka 35 procent av de avlagda rösterna. Med det antalet kommer Ennahda att besätta 60 av de 217 platserna i den konstituerande församlingen, alltså långt ifrån en egen majoritet.

En stor överraskning är att en liberal koalition, under namnet demokratiska poolen, får endas 6 procent och ännu större överraskning är att Progressiva Demokratiska Partiet, med Ahmed Chebbi som ledare, hanar kring 10 procent och inte de 20 procent som spåtts.

De två näst största partierna blir därför det vänster-nationalistiska partiet CPR, med 15 procent, under ledning av Moncef Marzouki och det socialistiska Ettakatol, med 12 procent, vars ledare heter Mustapha Ben Jaffar. Därpå följer Petitionspartiet, PP, med 9 procent. PPs ledare Hachemi Hamdi fick 90 procent av rösterna i sin hemstad Sidi Bouzid, januarirevolutionens vagga.

Moncef Marzouki är känd av alla för sin decennielånga kamp mot diktaturen.

Av dessa resultat kan man dra en solklar slutsats. Nämligen att valet i söndags var ett känslornas val, inte ett val bestämt av program och idéer. Samtliga partier som gjorde bra ifrån sig, från Ennahda till PP, leds av personer som är kända för sitt modiga motstånd mot diktaturen och det i årtionden.

Ennahada förföljdes hårt, många medlemmar har passerat åratal i fängelse och ledaren Rached Ghannouchi tvingades till landsflykt i 22 år. Moncef Marzouki är känd för sitt engagemang i Tunisiens Kommitté för de mänskliga rättigheterna något som kostat honom flera år i fängelse och påtvingad vistelse i Frankrike.

Däremot straffades PPDs ledare Ahmed Chebbi antagligen för sin eviga opportunism. Han accepterade att kollaborera med Ben Ali under en viss period och han accepterade omedelbart en ministerpost i övergångsregeringen i januari.

Resten av alla småpartier, ett 80-tal, har helt enkelt stått på sidan som maktlösa åskådare. Den radikala vänstern var oförmögen att bilda en valallians. Några platser i den konstituerande församlingen kan det kanske ändå bli tack vare det proportionella valsystemet som gynnar småpartier. Om den radikala vänstern hade kunnat nå bättre resultat om den bildat en gemensam plattform är svårt att svara på. Sett till att bara ”gamla kämpar” fått folkets röst är det tveksamt om det hade ändrat något av resultatet.

Valhemligheten skyddades av kartongbås

Att ett islamskt parti blir det överlägset största partiet skapar oro både i sekulära kretsar i Tunisien och bland västerländska regeringar speciellt i EU, som har ett frihandelsavtal med landet. Hittills har ledningen för Hannahda gång på gång försäkrat att de tunisiska lagar som statuerar om kvinnans legala rättigheter och minoriteters rättigheter inte ska ändras. Många har tvivel kring vad Ennahda verkligen vill lagstifta om. I den Konstituerande församlingen måste dock partiet ingå en koalition med minst två-tre partier för att ha en majoritet kring förslaget till ny konstitution.

.
Att som förstagångsväljare hitta rätt bland alla partier var inte lätt.

-Vi respekterar kvinnans rättigheter som de statueras i lagen och jämlikheten mellan alla tunisier oavsett deras religion, kön eller social tillhörighet, deklarerade Nourreddine Bhiri, ledare i Ennhada.

-Vi hoppas att snabbt kunna skapa stabilitet och gynnsamma villkor för investeringar, sa partisekreteraren Avdelhamid Jlassi för att lugna det utländska kapitalet.

Nästa etapp i den politiska processen blir att skriva en ny konstitution och val av en ny övergångsregering i den konstituerande församlingen. Sedan ska det enligt planerna hållas parlamentsval och presidentval inom ett år. Ett år är en lång tid i en process där en diktatur störtas och om inte löftena om frihet och ett bättre liv uppfylls kanske landets gator och torg på nytt fylls av protesterande folkmassor. Tålamodet är lågt och förhoppningarna höga.

I Kef vakade milis över säkerheten vid vallokalerna

Tunisien var först att störta sin diktator och först att hålla fria val. Mubarak följde tätt inpå och fria val i Egypten ska hållas i november. Khaddafi har just avtackats för gott. Inom ett år ska libyerna för första gången gå till val. Enorma utmaningar väntar för de som störtat sina despoter. Många fällor ligger redan utlagda. Exakt hur de demokratiska revolutionerna i Nordafrika kommer att utvecklas beror uteslutande på styrkeförhållandet mellan de olika sociala, sekulära och religiösa skikt som ska mäta sina krafter på den samhälleliga arenan.

Media: DN1,SVD1,DN2,SVD2,SVT1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP3,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ennahda, Islam, Revolution,

Tunisien – Carl Bildt och Alf Svensson i minne

Posted on 24 Okt 2011 by Göte Kildén

Det här är en favorit i repris. Fortfarande har ingen skjutjärnsjournalist ”skjutit” vare sig Svensson eller Bildt:

När går drevet mot Alf Svensson?

Vita Husets megafon i Sverige för alla sina krig – vår utrikesminister Carl Bildt – tar för första gången till orda om förtryckets Tunisien. Nu när diktatorn har drivits bort av en folklig resning och tryggt landat i den arabiska reaktionens högborg, Saudiarabiens Riyad.

Regimen i Tunisien har varit ”alltför auktoritär och alltför repressiv”, menar Bildt i ett skändligt uttalande. Vilket i sak betyder att Ben Alis diktatur i stället skulle ha varit ”lagom” auktoritär och ”lagom repressiv”. Nöjt sig med att bara misshandla folk i stället för att skjuta ihjäl dem…

Ett av offren för det som Carl Bildt kallar en ”alltför repressiv regim”….

Skulle Ben Ali nöjt sig med att misshandla folk?

Vi väntar också spänt på att en annan skändlig svensk politiker ska komma upp till ytan och klämma ur sig några reaktionära plattityder. Kristdemokraternas Alf Svensson borde kippa efter frisk luft. Men kanske ligger den omhuldade pastorn på knä i någon lya nere i Bryssel och ber sin Gud om syndernas förlåtelse för sin vänskap med Tunisiens flyende diktator…

För vi ska inte glömma hans mut- och lyxresa till Tunisien 2004. När han trots svidande kritik från alla håll åkte ner som ”valobservatör”, betald av diktaturen, för att legitimera dess ”alltför repressiva” styre.

Vi får hoppas att etablerad media vaknar upp och med ett välbefolkat drev försöker att spåra upp den försvunne pastorn för en kommentar…

Här på lyxhotellet Abu Nawas i Gamarth utanför Tunis

levde Alf Svensson och hans fru Sonja i sus och dus.

Allt betalt av diktatorn Ben Ali . För pengar stulna från folket.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Arabiska revolutionen, Khaddafi

SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,

Tunisien går till val

Posted on 22 Okt 2011 by Benny Åsman

Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg

Senaste nytt: Gårdagens historiska val drog mycket stort deltagande. Av de 4,15 miljoner som skrivit in sig på de frivilliga vallistorna röstade över 90 procent. Valets resultat kommer att publiceras i morgon, tisdag. Valdeltagandet kan inte beräknas ännu eftersom de cirka 3 miljoner som inte finns med på vallistorna kunde ändå delta genom att visa upp sitt ID-kort vid röstningen. Vi återkommer med en analys av valet när detaljerna finns tillgängliga.

I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.

Ben Ali var den första diktatorn som jagades iväg. Mubarak och Kaddafi hängde på.

Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.

Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.

Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.

Det var landets fattiga och arbetslösa som segrade 14 januari

Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.

-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.

-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.

Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.

Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.

Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.

Håll Tunisien rent – ut med RCD

-Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.

-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.

-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.

Den gamla polisen är i mycket tillbaka på gatorna.

-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.

Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.

Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.

Rachid Ghannouchi säger sig stå för en tolerant och modern islam.

Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den politiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.

I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?

I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.

-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.

-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.

I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.

-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.

Den unga kvinnans önskan håller på att uppfyllas.

Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.

Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:

-Folk kommer att rösta på Ennahda därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.

Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.

Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD3,SVT1,DN6,DN7,

GP2,DN8,

Bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Erdogan, Islam, Ben Ali,

Khadaffis fall firas i Jemen

Posted on 21 Okt 2011 by Benny Åsman

Segern i Libyen ger kraft

Över hela Nordafrika och i Mellanöstern firar människor Khaddafis fall. Här under finns en kort rapport från Jemens huvudstad Sanaa. Tiotusentals oppositionella mot landets diktator Saleh visade sin glädje över att Khaddafi är slut. Nu är det Salehs och Baschar Assads tur skanderade demonstranterna.

I Sanaa samlades tiotusentals i protester mot Saleh..

Stärkta av Muammar Khaddafis död intog tiotusentals demonstranter gatorna i Jemens huvudstad för att kräva president Ali Abdullah Salehs avgång.

-Ali, nu är det din tur, din och Bashars, skanderade demonstranterna, med hänvisning till president Bashar al –Assad, en annan ledare i regionen som möter protester typ arabiska våren.

-Varje diktator möter sitt öde, sjöng de när de marscherade genom Sanaas centrum under beskydd av oppositionella trupper som bytt sida och nu stöder protesterna mot regeringen.

-Khaddafis död har eldat på revolutionärer världen över, och speciellt i Jemen, sa Walid al-Ammari , en talesperson för de unga aktivister som stått i spetsen för nio månaders protester mot Salehs styre.

-Nu måste Saleh dra lärdom av Khaddafis död, som kallade libyerna råttor men som till slut fångades som en råtta i en tunnel, sa al-Ammari till AFP.

.

-Bye ,bye Khaddafi… nu är det din tur, säger plakatet om Baschar Assad under en demonstration i går i Syrien.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Jemen, Saleh, Assad, Khaddafi, Libyen Syrien

Libyen jublar – vi hyllar de hjältar som stupat för allas frihet

Posted on 20 Okt 2011 by Göte Kildén

Ännu en diktator har störtats. I dag var det Muammar Khaddafis tur. Despoten som sedan 42 år hotat att utrota sin upproriska befolkning som råttor och kackerlackor.

Men det libyska folket – i en historisk väpnad resning – krossade hans planer. Hans försök att dränka revolutionen i blod misslyckades och nu är han borta – till glädje för många, saknad av få.

Diktatorn är död.

Visst hade det varit bättre med en rättegång i Tripoli.

Men det är inte många som gråter.

Den arabiska revolutionen drar vidare. Khaddafi blev den tredje i raden av regionens despoter som svepts bort av resningarna. Ledare som med järnhand och järnhälar misshandlat sina folk i decennier. Först Ben Ali i Tunisien, därpå Mubarak i Egypten och nu den storhetsvansinnige Khaddafi som utropade sig själv till Konungarnas kung av Afrika.

Det libyska folket har fått betala ett högt pris för ”sitt oförskämda tilltag” att göra uppror mot förtrycket och ofriheten. Många liv har förlorats och stora materiella tillgångar förstörts. Till skillnad från Ben Ali och Mubarak ville Khaddafi hålla fast vid makten till varje pris – ett pris som folket har fått betala. De fredliga protesterna i februari tvingades omedelbart in i ett väpnat försvar mot diktatorns försök att med största möjliga våld kväsa all opposition.

Hur många som fått sätta livet till och hur många som skadats i de nio månader långa striderna finns det inga exakta uppgifter om ännu. Men att det var för många det står klart. Hela ansvaret för det blodiga upproret låg på Khaddafis axlar då han vägrat ge upp sin absoluta makt och i stället försökt dränka det revolutionära upproret i blod.

Det har rått starkt delade meningar om den roll som Nato haft i Libyen. Vi anser helt tveklöst att om inte franskt bombflyg slagit ut Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi den 19 mars då hade vi i dag inte firat diktatorns fall. Upproret hade krossats och regimen hade helt säkert utkrävt en gruvlig hämnd mot befolkningen i Benghazi. Natos flottblockad av hamnen i Sirte spelade samma roll. Utan den hade resningen i Misrata fallit samman under den tre månader långa belägringen.

Revolutionen hade blivit en segerrik och hämnande kontrarevolution.

I garnisonsstaden Sirte hade Khaddafi

och hans mördarmilis sitt sista tillhåll.

Kritikerna mot Natos roll menar att resultatet av Khaddafis fall blir att en marionettregim installeras i Tripoli eftersom motståndet gått i Natos ledband. Den kritiken går händelserna i förväg för den glömmer bort att de ”västvänliga” ledare som dominerar NTC inte på något sätt har en odelad makt. Makten finns framför allt hos de som med vapen i hand befriat sina regioner och städer, i Misrata, i Tripoli, i Benghazi och alla andra platser där rebellernas flaggor vajar.

Kampen om hur makten i Tripoli ska se ut är inte avgjord. Den börjar nu Det som alltsedan resningens första dagar har hållit samman människor – att störta diktaturen – den tröskeln har nu passerats. Segern är här och nu kommer den politiska framtiden för landet att segla upp som huvudfråga, inte de militära striderna med diktaturens fotfolk.

Det som alla ägde gemensamt. Det som varit motiven för att orka med de uppoffringar som krävs för nio månaders väpnat uppror har varit: Frihet – Frihet – Frihet. De som inte förstått denna drivkraft bakom revolutionen har ställt sig avvisande till den blodiga kampen under hänvisning till att det i det libyska samhället redan fanns en begränsad social välfärd garanterad av regimen. Men all historia visar att grönt bete inte räcker om man inte har frihet att flytta på sig till ängen vid sidan om, frihet att säga vad man tycker, skriva vad man tycker, om det samhälle som påstår sig erbjuda välfärd, eller saknar frihet att organisera sig för att ändra samhället. Har man inte dessa friheter då är det rätt att göra uppror!

I dag dansar Tripoli. Men bara dagar efter

stadens befrielse fylldes den med karikatyrer…

Nu väntar en politisk utmaning för alla som bidragit till segern över despoten. Alla förhoppningar ska mötas och konkurrera på en demokratisk arena där fria val till en församling med uppgift att skriva en ny konstitution blir första uppgiften. Det libyska samhällets enorma resurser ska omfördelas och inte längre gå till Khaddafis faraoniska projekt, hans militära rustningar och vansinniga krig i Afrika.

I går meddelade den tillfällige premiärministern Mahmoud Jibril att han kommer att avgå någon av de närmaste dagarna. Han har utsatts för en omfattande kritik, inte minst från Misratas så viktiga militära brigader. Vad vi vet är detta ett bra besked. Jibril var ända fram till upproret ansvarig för Libyens ekonomi och i fronten för att snabba på privatiseringar och liberaliseringar av ekonomin. En fortsatt sådan kurs vore att utan orsak förstöra stora delar av Libyens naturresurser. Han passade samtidigt på att beklaga sig över situationen. ”Vi skulle ha haft en stat innan vi gick över till politiken”, är hans bekymmer. I grunden hade han – och NATO – hellre sett en mer manipulativ övergång till ett nytt styre. En framförhandlad lösning där den gamla statsapparatens säkerhetsorganisationer, specialtrupper, domstolar mm hade varit intakta. På samma sätt som i Tunisien eller i Egypten.

Självklart är det inte problemfritt med folkliga starkt beväpnade brigader. Unga rebeller som efter diktaturens svarta hål är ovana att lösa politiska konflikter med fredliga medel. Men det är samtidigt det bästa skyddet för att försvara den nyvunna friheten från att kidnappas av inhemska kapitalister och utländska oljebolag. Det är svårt att besegra ett enat – och väpnat folk.

De som skadats i kriget måste ges en förstklassig vård. Det finns pengar så det räcker i statens kassor. Utländska banker och regeringar som inte ännu släppt konfiskerade tillgångar måste göra det omedelbart. Här kan Sverige göra mycket när det gäller medicinska insatser.

Vi har följt utvecklingen i Libyen alltsedan resningen i februari. Med över 60 artiklar. De kan du hitta med hjälp av länken nedan. Vi tänker fortsätta att bevaka utvecklingen. Diktaturen är besegrad. Nu fortsätter revolutionen!

Till skillnad från Carl Bildt och en post-stalinistisk vänster har vi hela tiden tagit ställning mellan parterna. Därför vill vi till sist hylla alla de hjältar som offrat sina liv i kampen för sin frihet. I ett större sammanhang och med ett längre tidsperspektiv har de stupat också för vår frihet!

Leve den libyska revolutionen – Leve den arabiska revolutionen

Här är vårt arkiv om Libyen

Benny&Göte

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Muammar Khaddafi, Libyen.Sirte,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,SVT1,SVT2,SVT3,

SVD6,DN5,AB1,GP5,SVD7,DN6,DN7,SVD8,AB2,GP6,GP7,SVT4,

Från Kairo till Wall Street.

Posted on 20 Okt 2011 by Benny Åsman

Tänk om hela världen gör uppror!

Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.

Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.

-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.

Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.

Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.

De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.

-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.

I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.

Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.

I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.

I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:

-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…

Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.

Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.

Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA. Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.

Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.

Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.

Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.

I Zurich protesterade också många.

Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99% -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.

Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.

Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,