Category Archives: Imperialism

Sjukhus angrips av Assads trupper

Posted on by
26

Läkare utan gränser anklagar Assad för tortyr i sjukhusen

.

-I Syrien förföljs sårade och läkare, de riskerar att fängslas och torteras av säkerhetstjänsten, säger Doktor Marie-Pierre Allié som är ordförande för franska Läkare utan gränser. Médecins Sans Frontières, som det heter på franska, publicerade onsdag den 8 februari en dramatisk rapport över hur regimen i Damaskus använder sjukvården som ett vapen i förtrycket av upproret mot Assads despoti.

.

.

Alla offentliga sjukhus måste rapportera identiteten på de intagna och deras skadors natur till säkerhetstjänstens män närvarande på sjukhusen så att de kan skilja ut de som skadats av kulor och granatsplitter. Det verkar bekräfta en ny taktik från de arabiska diktaturernas sida för att krossa uppror och för att skrämma medicinsk personal till underkastelse.  I upproret i Bahrain strömmade mängder av rapporter in om hur säkerhetsstyrkorna invaderade sjukhusen och fängslade eller dödade personal som vårdade sårade demonstranter.
Mönstret går nu igen i Syrien. Barbariet saknar inga gränser när isolerade diktaturer gör allt för att klamra sig fast vid makten. Förebilden kommer från Tjetjenien och Bosnien där angrepp mot sjukhus och sårade var legio. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov hade kanske några tips med sig till Damaskus under besöket hos Assad häromdagen. Moskva saknade ju inte uppfinningsrikedom i sitt krig mot tjetjenerna.

.

.

-De flesta sårade tar sig inte till de offentliga sjukhusen i rädsla för att arresteras och torteras. Ibland, när en skadad skrivs in på ett sjukhus, sker det under falskt namn och läkaren skriver en falsk diagnos för att undvika säkerhetstjänsten som letar efter sårade, skriver MSF i sin rapport.
Den syriska Röda Halvmånen, motsvarigheten till Röda Korset, lyder under regeringen och inrikesministeriet har tagit kontroll över landets blodbanker vilket gör att alla skadade undviker kontakt med den offentliga sjukvården.
I stället organiserar oppositionen ”mobila sjukhus” som bara är sjukhus till namnet. Sårade tas om hand i bondgårdar, garage, källare, hangarer, badrum och kontor som för några timmar omvandlas till vårdcentraler och operationsrum. Nästan all medicinsk utrustning saknas och läkare opererar utan bedövning och under hygieniska förhållanden som riskerar patienternas hälsa. De ”mobila” sjukhusen måste byta plats ofta för att undkomma regimens blodhundar som inte drar sig för att skjuta skarpt mot obeväpnade och sårade människor.
-Sjukhus ska vara skyddade platser där skadade vårdas utan diskriminering, där de inte utsätts för misshandel och tortyr och där vårdpersonalen inte riskerar livet för att de valt att respektera sitt yrkes hederskod, skriver MSF.
MSFs rapport om diktaturens övergrepp ger mig tyvärr anledning till att ta upp ett tråkigt och bedrövligt faktum          –nämligen att delar av de som kallar sig vänster inte har ett uns av medkänsla för det syriska upproret mot diktaturen eller den minsta förståelse för vad som pågår i landet. De före detta maoisterna som numera finns grupperade i Kommunistiska Partiet (Proletären), SKP, FiB-Kulturfront och Clarté tar i stället öppet ställning för regimen i Damaskus och försvarar den skamlöst genom att bara upprepa regimens propaganda om ”utländska terrorister” som angriper civilbefolkningen som Assad gör sitt bästa för att försvara.
Idén att mina fienders fiender är mina vänner har här drivits till sin spets. Samma maoister som inte för så länge sedan talade om ”socialimperialisterna” i Moskva citerar nu gladeligen Rysk teves ”sanningsreportage” som om ryska media till skillnad från Fox News och CNN skulle vara mer ”objektiva”.
Bottennappet från dessa organisationers sida gjordes i Rinkeby den 28 januari. Då talade den före detta kongresskvinnan Cynthia McKinney som sanningssägare om Libyen. Hon har en lång ”meritlista” som organisatörerna antagligen lusläste innan de bjöd in henne.
-Bland annat påstår McKinney att hon visste om 11/9 innan attacken skedde och att ingen i CIA ville lyssna till henne. Hon är en aktiv medlem i den så kallade Sanningsrörelsen vars specialitet är konspirationsteorier kring 11/9.
-Under stormen Katrina som ödelade New Orleans påstod lögnerskan McKinney att den amerikanska armén sköt fem tusen fångar som dumpades på okänd plats. Att ingen hört sig för var deras anhöriga tagit vägen är inget som stör McKinneys logik.
-För bara några veckor sedan påstod hon att det fanns 12 000 amerikanska GIs på Malta som inom kort ska invadera Libyen. Det hela avfärdades som ett dåligt skämt av bloggare på ön som påpekade att Malta är så pass liten att öns egen armé på 2 600 soldater syns överallt. I Maltas hamn ligger en amerikansk jagare med 450 matroser.
Men för sanningssägare som McKinney har hårda fakta ingen plats i berättandet om den ena konspirationen efter den andra. Att delar av de som kallar sig för vänster i Sverige bjuder in en modern Münchhausen för att berätta ”sanningen” om Libyen och Syrien kan ses som slutpunkten för dessa organisationers anspråk på att vara en röst från vänster. Att det nazistiska och öppet judehatande Nationell.nu fanns på plats på mötet och dessutom kunde göra en intervju med ex-maoisternas hedersgäst McKinney störde tydligen inte Jan Myrdals fanclub. Själv bryr hon sig inte om vem hon pratar med.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,SVD3,DN3,SVT1,

Bloggare; Röda Malmö,Svensson,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad sker i Libyen?

Posted on by
2

En regering, flera maktcentra

och ingen stat

.

Det var ett bra tag sedan vår blogg skrev om utvecklingen i Libyen. Det beror inte på att vi slappnat av i bevakningen eller att det inte längre skett intressanta händelser i landet. Men det är sant att efter Khaddafis fall har Libyen synts mindre i media. Samtidigt har den ekonomiska krisen i Europa skakat om det borgerliga etablissemanget och vi på K&Å har ägnat mycket tid åt att följa nyliberalernas försök att tvinga Europas befolkningar att betala krisen, då i synnerhet grekerna som av media närmast behandlas med rasistiska undertoner.
Så hur kan vi då sammanfatta situationen i Libyen sex månader efter Tripolis fall och regimens sammanbrott? Rubriken ovan är inte så illa som sammanfattning. Det finns en regering som inte regerar över mycket och vars förtroende bland befolkningen är lågt. Det finns beväpnade milisbrigader som störtade Khaddafi, men de är många och ingen dominerar landet i sin helhet. Samt, viktigast av allt för att förstå den ”förvirring” som råder –det finns ingen stat.
-Det gamla finns inte kvar och det nya är inte ännu på plats, sa min kompis Göte häromdagen om en ommöblering i hemmet. -Underbar formulering, svarade jag och tänkte på situationen i Libyen. Det är kanske så nära sanningen som det går att komma. Den libyska staten krossades definitivt av de segrande rebellerna. Det är en enormt bra förutsättning för att gå vidare i bygget av något nytt. Se till exempel vilket helvete för revolutionen de egyptiska generalerna skapat genom att lägga beslag på makten. Nästan samma sak sker i Tunisien där armén har ett finger med i allt som händer och tillåts hända.

.

.
Samtidigt som Libyen saknar en statsmakt finns det många lokala maktcentra som tvingas jämka sina intressen och sitt inflytande. Vid några tillfällen har det till och med lett till väpnade incidenter för att inte säga väpnade strider mellan olika miliser. Det kan synas groteskt att detta kan förekomma mellan de som tillsammans störtade diktaturen men blir förståligt mot bakgrunden att det saknas en respekterad nationell ledning och en verklig statsapparat, det vill säga i första hand polis och armé men också en oavhängig rättsapparat. Dispyter regleras på direkten och inte av en vald församling eller i en rättssal.
Hur många miliser som finns i landet vet vi inte. Men de största är kända och de har i första hand en geografisk bas. I Misrata, Zenten, Benghazi, Västra Bergen och Tripoli finns de starkaste och bäst organiserade brigaderna. Men i många städer har de olika milisbrigaderna inte bara geografisk anknytning utan ocksåreligiös och/eller klanbaserad existens.
I avsaknaden av en armé och polis har miliserna spelat en viktig roll efter regimens fall, speciellt i avsaknaden av en stark samanhållande politisk kraft. Den har ersatt polisen och upprätthållit revolutionens ”lag och ordning” i sina respektive regioner. Men i en situation av så stor förvirring och i ett land där all politisk organisering varit förbjuden i 42 år är det inte märkligt att all sorts opportunister också är beväpnade. Alla har förresten vapen. Inte bara milisen utan i varje familj finns undangömda vapen. Det sörjde bland annat Khaddafi för när han delade ut vapen till ”anhängare” som sedan visade sig vara neutrala eller stå på revolutionens sida.  Att en viss banditism utvecklats med revolutionen som ursäkt är inte heller något märkligt även om det är förkastligt. I vilket fall är det inget bevis för att de revolutionära brigaderna inte fyller en viktig funktion –behålla makten i upprorets händer så länge det inte finns en statsmakt som kan göra det.
Vad som är nytt är de folkliga protester som alltmer högljutt kräver handling och inte bara vackra ord av övergångsrådet NTC och den av rådet tillsatta regeringen. Om NTC saknar verklig styrka och effektivitet så är regeringen en parodi. Det är också just mot NTCs ineffektivitet och dåliga representativitet som protesterna riktat sig mot.

.

.
I Banghazi stormade uppretade medborgare NTCs kontor när Abdel Jalil besökte staden. NTC anklagades för att inte bry sig om de stora materiella behov som finns i staden som i decennier missgynnats av diktaturen i Tripoli. Dessutom var demonstranterna upprörda över utnämningen till höga poster av gamla anhängare till Khaddafi. Det krävdes också att sekretessen kring NTCs möten och sammansättning ska upphöra. Ett annat viktigt krav är att de som skadades i striderna med regimen ska ges gratis vård och utomlands om det krävs. Att vissa brigaders skadade fått den vård de behövt medan andra brigader anser sig förbisedda har också skapat misstroende mot NTC.
Strax före Jul släppte EU 97 miljarder euro som blockerats under upproret. I Benghazi undrar de protesterande varför uteblivna löner inte betalas ut snabbare än vad som görs. Abdel Jalils svar att regeringen först måste anta en budget anses med rätta vara nonsens. Redan förutsedda löner behöver inte budgeteras. Demonstrationerna i Benghazi fick dock en omedelbar effekt. NTCs vice-president Abdel Hafiz Ghoga tvingades avgå eftersom han ansågs ha haft för nära band med Khaddafis regim. NTCs chef Abdel Jalil svarade att man inte kan slänga ut alla som arbetade under Khaddafi, bara de som har blod på händerna och som varit inblandade i grov korruption ska bort.

-Demonstranter stormade NTCs kontor i Benghazi,  är Reuters text till den här bilden. Verkar vara en ganska fredlig ”stormning” där många går runt med händerna i fickorna.

.
NTC är en svag, ineffektiv ”statsledning” som inte lyckats samla alla brigader under en gemensam ledning. Inte heller är NTC en direkt representant för USA och Nato som inte obetydliga delar av vår vänster hallucinerar om. Inte ens Irak lyckades USA ta total kontroll över trots mer än hundra tusen soldater på plats, så varför skulle det lyckas i Libyen utan trupper på plats. Relationen till NTC har i stället efter Khaddafis fall kylts ned betydligt.
I Tripoli har de som pekades ut som imperialismens nickedockor i stället visat sig vara mer ”nationalister” än ”internationalister”. Kraven från ICC att Saif al-Islam ska dömas i Haag har helt avvisats. I stället räckte Abdel Jalil USA lång näsa genom att ta emot Sudans efterlyste president Omar al-Bashir som ärad gäst. Det kan man tycka vad man vill om. Men inte är det ett tecken på att Vita Huset dresserat en knähund i Tripoli.

.

Omar al-Bashir togs emot som ärad gäst. Hans roll som slaktare i Darfur verkar inte bekymra NTC.

.
Inte heller uppfyller Tripoli alla vilda utsagor om att nu kommer oljan att lämnas över till alla hungriga imperialister som ”hjälpte” till med revolutionen. Oljemäklare rapporterar om att de stöter på tuffa förhandlingar, att inga gamla kontrakt brutits och att nya kontrakt inte innehåller gyllene paragrafer för någon köpare.
Men så över till det som upptagit allas intresse de senaste dagarna –striderna i Bani Walid. Vad hände egentligen? Det är ännu oklart exakt vad som skedde, men rapporter från journalister på plats i staden får bilden att klarna något. De första och största rubrikerna talade om att trupper lojala med Khaddafi angripit 24 majbrigadens kasern i Bani Walid och drivit milisen på flykten, att den gröna flaggan vajade över staden.
I ett första svar sa NTCs militära chef att det var oklart vad som pågick och att hans information från kontakter i Bani Walid avfärdade påståendet om Khaddafitrupper.
När Reuters journalister i måndags tog sig till Bani Walid kom en annan bild fram. I flera veckor har det rått en spänd stämning mellan det av NTC tillsatta militärrådet i staden och den lokala befolkningen som till en icke obetydlig del stödde Khaddafi av klanskäl. När milis från 24-majbrigaden arresterade en person som de anklagade för att vara en gammal Khaddafianhängare exploderade situationen och beväpnad lokalbefolkning angrep kasernen och drev milisen på flykt.

.

Exakt vad som händer i Bani Walid är inte ännu helt klart.

.

Redan i tisdags kunde media på plats meddela att stadens äldreråd avfärdade påståståendet att de ville ha den gamla regimen tillbaka, att den ”gröna flaggan” vajade över staden, och sa att de nu själva utsett ett nytt stadsråd eftersom milisen inte respekterade stadens innevånare. Om den versionen till slut visar sig vara sanningen hade NTC rätt när det sa att konflikten var lokal.
Men om NTC skickar militär för att kväsa ”upproret” då blir det med säkerhet en nationell fråga. Att delar av befolkningen som tillhör Warfallaklanen länge stod upp bakom Khaddafi kan inte tas som ursäkt för att återta staden med våld. Det handlar inte längre om att militärt besegra trupper från den gamla regimen.
Befolkningens protester mot 24-majbrigadens arrogans och övergrepp var enligt Reuter säkert befogade vilket inte alls är otroligt. Bani Walid har 75 000 medborgare och även där deltog många i upproret mot Khaddafi. Alla rapporter visar att efter Tripolis fall har inte staden fått mycket hjälp med reparation av skadorna efter slaget om Bani Walid. NTC anklagas för att ha ignorerat stadens behov på grund av Warfallaklanens dominans. En effektiv materiell hjälp till återuppbygget är säkert det bästa sättet att bryta ned de motsättningar som nu hotar att explodera om NTC ingriper militärt.
Sista nyheten är dock att NTC erkänt de Äldstas Råd som högsta myndighet i Bani Walid sedan rådet övertygat NTCs försvarsminister al-Jawuli om deras fredliga intentioner.
-Vi sa att vi vill bevara freden och att den nationella enheten är viktigast, sa Salah al-Maayufi en av rådets medlemmar.
Inför 17 februari, årsdagen för resningen mot Khaddafi, kommer vi tillbaka med tankar kring de planerade valen av en Konstituerande församling i juni.
***
PS. I går firade den egyptiska revolutionen sin seger över Mubarak. Vill du läsa en ypperlig artikel om vad som skett under det år som gått läs då Per Björklunds analys:
Egyptens revolution – ett år senare

 

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Arabförbundets roll i Syrien

Posted on by
2

Bachar Assad saknar ersättare

.
Det är uppenbart att regimen i Damaskus satsar allt på att hålla sig kvar vid makten med alla medel, oavsett hur många oppositionella som får sätta livet till. Inget tyder på att uppskattningen på 5 000 döda sedan upprorets start skulle vara en grov felbedömning.

.

I Bachar Assads inre cirkel finns ingen ersättare till diktatorn.

.

I går, måndag 23 januari, uppmanade Arabförbundet Bachar Assad att avgå till förmån för en av landets vice-presidenter och inleda förhandlingar med oppositionen i syfte att bilda en nationell samlingsregering inom två månader.
Förslaget förkastades omedelbart av alla i Syrien. En talesman för regimen kallade det hela en ”konspiration” mot landet. På vilket sätt det skulle vara en konspiration förklarades inte. Förslaget verkar för mig vara mycket öppet, utan minsta konspiration, om än oantagbart för regimen.
För oppositionens olika falanger är Arabförbundets förslag också oacceptabelt. De ser det mer som ett sätt att rädda regimen för att hindra ännu ett segrande uppror mot en despot. Hela Arabförbundets mission sedan den 18 december har enligt oppositionen tjänat till att ge Assad tid och skylt över den blodiga repressionen i många städer.

.

Övervakare från Arabförbundet i staden Deraa, eskorterad av statstelevisionen och säkerhetsmän.

.

De senaste dagarnas utveckling sätter nog punkt för Arabförbundets initiativ i Syrien, och kan till och med leda till förbundets sammanbrott. Saudiarabien meddelade i går att landet drar tillbaka sina övervakare på plats i Syrien med motiveringen att Bachar Assad visat att han inte respekterar det avtal han skrev under i december. Redan innan dess hade Algeriet dragit tillbaka sin övervakare från Syrien sedan denne förklarat att hela operationen bara tjänade till att ge Assad tid och spelutrymme.
Det finns bara en möjlig slutsats att dra i dagsläget. Regimen i Damaskus är en familjediktatur och likt i Libyen finns det ingen säkerhetsventil som kan öppnas. Assad kan inte sparkas som Mubarak eller Ben Ali. De övre skikten i militären, speciellt elitstyrkorna under Assads brors ledning visar sig vara lojala. De är främst rekryterade bland den alawitiska minoriteten som också är Bachar Assads klan.

.

Trots den stenhårda repressionen med tusentals döda håller oppositionen modet uppe.

.

Vad Arabförbundet söker uppnå med sitt förslag är en lösning liknande den i Jemen. Ge Assad fri lejd med garanti om straffrihet och jämka samman regimen med den ”lagliga” oppositionen så att ”de upproriska elementen” isoleras och neutraliseras. Men den planen verkar redan vara begravd, av Assad, av Saudiarabien och begravd under ännu hundratals oppositionella som under Arabförbundets närvaro dödats av regimens milis och gangstergäng.
Många säger att det redan råder inbördeskrig i landet. Jag tror att det är lite förhastat och egentligen tjänar regimens syften. För en av Assads mål har sedan länge varit att provocera fram sekteristiska strider mellan shiamuslimer, alawiter, kristna och kurder. Visserligen förekommer det militära incidenter mellan arméns enheter och de som kallar sig Syriens Fria Armé. Men hittills är det bara smärre militära aktioner av typ urban gerillakrigföring i syfte att hindra arméns attacker på befolkningen. Antalet avhoppare från armén är ännu litet och det handlar hittills bara om spridda avhopp av individer och mindre grupper av soldater. Inga militära enheter har bytt sida och officerskåren verkar ganska intakt.
Hittills har Assads försök att driva fram ett inbördeskrig inte lyckats. De lokala samordningskommittéerna som organiserar kampen på plats i ett femtiotal städer verkar göra allt för att undvika en sådan utveckling eftersom det militärt skulle gynna regimen. Det är bara i staden Homs som det rapporteras om sekteristiska angrepp mellan olika samfund. Staden är enligt uppgifter något speciell med ett lapptäcke av kvarter som bebos av olika religiösa grupper.
Vilka alternativa möjliga vägar kan den syriska revolutionen ta?

.

Arabförbundets mål är att bromsa upprorets kraft och skapa en ”ordnad” övergång till en ny regim.

.

Av tre alternativ är ett att regimen gör sig av med Assad och hans familjeklan för att bygga en ny bas på Baathpartiets grunder. Det verkar i det närmaste uteslutet att detta skulle kunna ske just nu.
En andra väg, en katastrofal väg, är om det folkliga upproret går över i ett inbördeskrig där gränserna dras av den religiösa och etniska tillhörigheten. Hittills har oppositionen visat att den kunnat avstyra regimens försök att driva utvecklingen dithän.

.

Bara en allt bredare mobilisering kan sätta punkt för diktaturen i Syrien.

En tredje och lika katastrofal möjlighet är en militär intervention från andra arabstater under Natos glada tillrop. Syrien är inte Libyen och ett förödande storkrig i hela regionen skulle antagligen bli följden av en utländsk militär inblandning. Det skulle på inget vis tjäna det revolutionära uppror som startade för snart ett år sedan, vilket för socialister måste vara det enda kriteriet vid en bedömning av följderna.
Det finns en fjärde väg, den enda som befolkningen verkligen är förtjänt av. Upproret sprider sig, fördjupas och kraven på demokratiska fri- och rättigheter vinner gehör bland allt fler. Militären förlorar sin kapacitet att ingripa på grund av allt större utbredd ordervägran. Regimen faller samman och dörren till frihet och värdighet öppnas på vid gavel.
Det är också den utväg som den internationella solidariteten ska stödja och kämpa för. De som gör uppror mot diktatur och despoti har alltid rätt. Glöm inte det.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

När general Patton pissade i Rhen…

Posted on by
7

.

Är det omänskligt att pissa på liken av dödade fiender?

Eller är det rentav mänskligt?

.

.

Barn kissar överallt. Hanhundar pinkar på lyktstolpar.

Men varför pissar män på andra döda män

.

Alla vet vi att hanhundar markerar sina revir med urin. Liksom att en katt fräser och skjuter rygg när den blir rädd. Kunskapen om detta, om vad som är medfött eller inlärt, brukar kallas för etologi eller läran om djurs beteende. Men när det gäller män som pissar på män som de dödat vet vi tack och lov inte så mycket. Det finns massor med möjliga beteenden när en motståndare väl dödats. En del godkända enligt vår etik och internationella krigslagar. Andra inte.

Men de flesta samhällen lever med en gemensam uppfattning om att det är fel att vanhelga redan döda kroppar. Vi skändar inte lik efter människor. Till skillnad mot djuren begraver vi våra döda på ett eller annat sätt. Nästan alltid med riter som visar vördnad inför döden.

Till och med tyska Gestapos råbarkade sällar tyckte att det var obehagligt när inhemska ungerska pilkorsfarare flådde redan döda judar och hängde upp dem till beskådan på gatuståndens charkuterikrokar.

.

.

Det är när rädsla, hat, hämndbegär – och kanske gener – tar över från en gemensam erfarenhet, från vårt inlärda beteende. Det är när stresshormonet andrenalin fortfarande kokar efter en strid, det är först då krigare från alla läger, från såväl ”De goda” som ”De onda”, bryter mot god sed eller egna regler och vanhelgar de döda kropparna efter stupade fiender.

Pissar män på kropparna efter andra män som de själva dödat uttrycker detta naturligtvis motsatsen till vördnad. Här handlar det inte om att likt hanhunden eller råbocken att markera ett revir – vi har inte deras luktsinne- utan om att visa makt och förakt. Urin är en slaggprodukt som stinker så fort det blir varmt. Män är dessutom så funtade att sädesledaren mynnar i urinrörets slutstump. Fröna till framtiden samsas med kroppens avfall. Att pissa i ring eller på led – med eller utan döda motståndare – är därför alltid någon form av manbarhetsdåd. Som pojkar tävlar vi om vem som kan pissa längst…

Kanske var det andrenalinet som kokade över när fyra amerikanska marinsoldater lät en kompis filma när de samtidigt pissade på liken efter några dödade pashtuner i den afghanska provinsen Helmand. Det kommer vi nog aldrig att få veta. Det kan lika gärna ha varit så att de i sin bataljon redan från början lärt sig att se sina motståndare genom ett rasistiskt filter, som något helt annat än människor. Som ”De andra”. Är det inte döda människor det handlar om utan ”bara några jävla talibaner”, då upplevs det inte heller som omänskligt att skända dem.

Tittar man noga på den video som lagts ut på nätet rör det sig inte bara om ett krigsbrott. För det som visas upp är inte precis en triumfartad slutscen på en strid mellan jämbördiga kämpar.  På ena sidan finns givetvis i bakgrundsterrängen eller i skyn hela NATO-alliansens övermakt med 200 000 soldater, bombflyg, obemannade droner och sina otaliga och ökända dödspatruller. I de närstrider som utkämpas backas sedan dess välutrustade och vältränade soldater alltid upp med insatser från helikoptrar, flyg och artilleri. Hur de fattiga pashtunerna på marken dött vet vi inte. Med sina enkla kläder och usla sandaler i plast, bredvid en omkullvräkt skottkärra, kanske de ”dödade talibanerna” bara är vanliga vägarbetare som dödats av misstag. Men videon förmedlar ingenting att vara stolt över. Det är inte en video som ska visas för familjer ”därhemma”. Inte ens bland tjockhudade rednecks i de amerikanska sydstaterna…

.

.

Så här vill de flesta amerikaner se och minnas sina marinsoldater. Här det berömda fotot från det historiska slaget om Iwo Jima i Stilla havet.

I den brittiska dagstidningen The Guardian har tecknaren Steve Bell ritat en politisk karikatyr över hur det skulle se ut om man i dag reste en staty över en en amerikansk soldat på ”mission” i Afghanistan…

.

.

För Vita Huset blev filmsnutten genant och en medial smutsfläck som stört förberedelserna inför det ”fredsmöte” med ”talibaner” som planerats till Quatars Doha. Det är inte så bra att pissa på folk som man vill ha fred med. Det svärtar dessutom ner propagandabilden i Väst av att NATO-alliansen i Afghanistan skulle vara en demokratins fredsängel. I Afghanistan ger de samtidigt radikala islamister en möjlighet att visa alla att ”de otrogna inte ens respekterar de döda”…

Därför har Försvarsministern själv, Leon Panetta, fördömt händelsen som “mycket beklagansvärd”.  Utrikesminster Hillary Clinton sa samtidigt till media att scenen var ”helt förskräcklig”.

Den reaktionära amerikanska högern med alla sina olika avlagringar i det republikanska partiet och i den profitstyrda mediavärldens talkshower har i stället fördömt regimen Obama för att ”den fördömt sina egna soldater”. Inte ens när det är fråga om krigsbrott ska överbefälhavaren (presidenten) medverka till kritik av det slaget. ”Bara den som själv har blivit beskjuten av talibaner har rätt att komma med kritik”, menar exempelvis republikanen Allen West. I ivern att få ännu ett skäl att ge sig på Obama, oavsett konsekvenserna internationellt och för de amerikanska styrkornas egen utbildning och militära disciplin, kastar den republikanska högern alla sina traditionellt kristna och konservativa värderingar åt sidan. Det som skett är bara ett misstag, en bagatell. Ett ungdomligt pojkstreck. Kanske beklagligt. Men definitivt inte mycket beklagligt.

.

.

Stjärnskottet Dana Loesch på språng vid ett Tea party-möte

.

På mångas TV-skärmar har CNN också numer fått en smutsfläck över sina sändningar. Kanalen som ses som vänsterradikal i USA (!) har tidigare köpt upp en ung, färgstark och högljudd kvinnlig reporter, ofta på tvärs med den egna kanalen, för att bredda sitt spektrum av åsikter. Kvinnan, den 33 år gamla Dana Loesch, slutade att kalla sig liberal ”efter den 11 september”. Nu har hon gått ett steg längre och menar att likskändningen var ”cool”. ”Kom igen gott folk. Det är krig…Hade jag själv varit där hade jag dragit ner byxorna och gjort det också”, utropade hon…

De mer etablerade mediala rösterna har inte lika drastiskt tonfall men säger egentligen samma sak som Loesch. Om än på lite omvägar. Den krigsivrande nykonservativa, The Standard Weekly, finansierad av skandalmogulen Rupert Murdoch, drar sig exempelvis till minnes att redan general George S. Patton och Winston Churchill, två legendarer från Andra världskriget, kunde det här med att pissa på fienden. Inför fotografer och krigsreportrar tömde Patton triumferande blåsan i floden när han gick över den strategiskt så viktiga pontonbron vid Rhen 24 mars 1945. George Churchill hade då visat på sin ledarroll genom att pissa på Hitlers berömda ”ointagliga” Siegfried-Linie eller Westwalle redan tre veckor tidigare…

.

.

General Patton pissade i Rhen. Han skändade aldrig tyska lik.

.

Men självfallet har den obscena likskändningen i Helmand ingenting med dessa historiska anekdoter att göra. George Patton och Winston Churchill gjorde bara det som alla andra hanhundar brukar göra. De markerade revir och segrar över en ockupationsmakt. De pissade inte på dödade tyska kroppar.

Den republikanska högern i USA markerar inga revir, bara sitt eget förfall och sin egen avsky för den fattiga pashtunska nation som den amerikanska staten misslyckats med att ockupera…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,SVT1,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,DN6,GP3,SVD6.

DN7,DN8,SVT2,SVT3,SVD7,DN9,DN10,DN11,DN12,DN13,

Fransk draksådd.

Posted on by
8

Marine Le Pen seglar i medvind

.

Färska opinionsundersökningar visar att den franska extremhögern seglar i stark medvind. I en ny gallup svarar inte mindre än 31 procent att de ansluter sig till Marine Le Pens och Nationalfrontens värderingar. Ännu värre är kanske att bara 35 procent säger att de tar helt avstånd från frontens idéer, något som över 50 procent sa sig göra för knappt ett år sedan.

.

Respektabelt och med siffror i handen är Marine Le Pens giv.

.

Samtidigt visar en annan undersökning att 21,5 procent svarar att de skulle rösta på Marine Le Pen om presidentvalet hålls i dag. I vilken riktning siffrorna kommer att peka i maj när valet äger rum kan vi bara gissa. En kvalificerad sådan är kanske att hennes resultat i första valomgången kommer att ligga just kring 21 procent. Eller kanske mer ändå om hon får benäget bistånd från Socialistpartiet som bara har uppoffringar och en mörk finanshorisont att erbjuda och från Sarkozys UMP som den här gången inte kommer att kunna vinna väljare från Marine Le Pen med en ”tuff” agitation mot utlänningar, läs muslimer.
Marine Le Pen har lagt om pappa Jean-Maries strategi, från att uteslutande hacka på immigrationen och islamismen till att koncentrera frontens propaganda till det ekonomiska planet. Receptet som Marine Le Pen kokat ihop kan sammanfattas i ett ord –protektionism.
Som första parti ut på plan presenterade hon häromdagen i en två timmars lång presskonferens partiets program inför presidentvalet. Himmel och gröna skogar lovas till småföretagare och arbetare i ett program som bryter med frontens tidigare anslutning till de nyliberala dogmerna om den fria marknadens gudomlighet.
Den nya linjen har tre grundpelare: lämna euron och EU, stoppa immigrationen och skydda franska småföretagare. Om väljarna ger fronten sitt förtroende lovas de jobb, högre löner och stora besparingar tack vare ett stopp på immigrationen.

.

-Finanskris.  alla partier(UMP etc) , alla är globalister, alla är skyldiga,

Slut upp i Nationalfronten.

.

Det hela är ett jonglerande med siffror utan någon som helst seriös bevisföring i en femårsplan fram till 2017.
Att lämna euron och återinföra den franska francen kommer enligt programmet att spara in 87,6 miljarder euro. Varför finns det inget svar på. I presentationen menade Marine Le Pen att den nya francen kommer att devalveras med 9,4 procent. En siffra helt tagen ur luften samtidigt som de flesta beräkningar som finns pekar mot en devalvering på minst 20 procent om francen återinförs.
Om fronten får makten ska den inför punktskatter på vissa varor plus en 3-procentig skatt på alla importerade varor och tjänster. Inkomsterna från dessa tullar ska finansiera en fond för ”nyindustrialisering” och en löneökning netto på 200 euro i månaden för alla med en nettolön under 1 500 euro i månaden. Enligt fronten kommer de protektionistiska åtgärderna att ge strax över 200 miljarder euro fram till 2017. Hur andra länder kommer att reagera på frontens tullavgifter berörs inte med ett ord. Det är rena Alice i Underlandet.
Den andra huvudpunkten i Marine Le Pens krigsplan för presidentvalet är den gamla käpphästen –stoppa invandringen. Den här gången har fobin försetts med siffror. Från dagens 200 000 invandrare per år ska invandringen strypas till 10 000 per år när vi nått 2017. Det ska spara in 40,8 miljarder euro säger hon som alltid framställer sig som Jean d’Arcs reinkarnation. Hur ska det gå till?  Genom att skära ned på sociala bidrag till ”utlänningarna”, och genom att avskaffa hjälp till äldre och slopa vårdbidrag från staten ska 22 miljarder euro sparas.

.

Far och dotter. Där den ene provocerade med klavertramp försöker dottern visa upp en fasad av omtanke för de små i samhället.

.

Utöver det ska bidrag, jobb och bostad reserveras för franska medborgare och de invandrare som gått arbetslösa i ett år och som inte ännu bott i landet mer än tio år kastas ut. Det ska spara 14 miljarder.
Marine Le Pen berör inte med ett ord vilka inkomster staten får från invandrarna, i form av inkomstskatter, i form av minskade pensionsavgifter eftersom nästan alla invandrare är i arbetsför ålder. Hennes kalkyl att invandringen kostar 40,8 miljarder är helt enkelt nonsens, ren rasistisk propaganda som tyvärr har en resonansbotten tack vare de borgerliga och socialistiska ”demokraternas” ryggradslösa hållning gentemot invandrare. De ses som en tillgång för att städa i tunnelbanan och för att tvätta och stryka åt herrskapen och som en lämplig slagpåse för att så split i samhället. Nu skördar Marine Le Pen borgerlighetens draksådd.
Hur ska man placera frontens nya ”arbetarpolitik”? Rent ideologiskt finns det mycket som har rötter i den rena fascismen. Främlingsfientligheten känner alla igen. Att det inte kläds i en hatpropaganda om de kosmopolitiska judarnas internationella sammansvärjning är förståligt. I stället får arabiska muslimer stå som syndabockar för det ”ofranska” och den internationella finansen tar de ”kosmopolitiska judarnas” plats i ekonomin. Det är dess fel att ”jobben flyttar utomlands”.
Den reaktionära, nationalistiska och protektionistiska politiken får vind i seglen från den etablerade politikens budskap att i finanskrisernas och statsskuldernas epok finns det ingen annan framtid för den arbetande befolkningen än uppoffringar. Svett och tårar för att bankirernas och spekulanternas vinster inte ska naggas i kanten. Med ett sådant budskap till människorna blir allt prat om tolerans och förståelse, det vackra med ett ”multikulturellt samhälle” och alla andra pratbubblor totalt ineffektiva argument mot Marine Le Pens chimär om ett nytt franskt folkhem.

.

Media:DN1,SVD1,AB1,DN2,DN3,GP1,DN4,SVD2,ETC,DN5,DN6,SVD3,

Bloggare;Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

På spaning i Vänsterpartiets politiska landskap

Posted on by
4
.

Under onsdagen förra veckan började Konkursförvaltningen att skicka ut uppsägningsbeskeden till SAAB:s alla arbetare och tjänstemän.

De brev som så många bävat över i mer än två år damp till sist ner hos de anställda. Att julen fick dansas ut i arbetslöshet – och utan den ännu inte utbetalade decemberlönen – det bekymrade inte förvaltningens nitiska jurister.

.

.

Köpare från Turkiet och Kina bjuder nu på SAAB:s kvarlåtenskap…

.

Visserligen är intressenter från främst Kina och Turkiet i Trollhättan och bjuder på kvarlåtenskapen där den fortfarande ligger samlad, nära centrum på brinken till Göta älv och bara ett litet stycke från Stallbackabrons långa spann. Men det mesta talar för att det endast blir ödsliga industrilokaler och rivningstomter som kommer att bli kvar. Kanske bra rekvisita och bakgrundsmiljöer för Film i Väst? Vi riskerar att bli samtida vittnen till den största industrinedläggningen i Sverige sedan slakten av landets alla nybyggnadsvarv för snart fem decennier sedan. Med dominoeffekter bland underleverantörer, serviceföretag och den offentliga välfärdssektorn. Mer än tiotusen jobb är på väg att försvinna.

.

.

Jonas Sjöstedt pekar ut färdriktingen.

”Vänsterpartiet är ett självklart regeringsalternativ”.

.

Under samma ödesmättade onsdag drog Vänsterpartiet i gång sin kongress i Uppsala. Ingenting märkligt med det. Naturligtvis en ren tillfällighet.

Det märkliga var i stället att kongressen inte i något sammanhang uppmärksammade slutscenerna i detta långa ödesdrama för svensk fackföreningsrörelse och svensk välfärd. Inte minst för att regionen har haft stor betydelse för de bägge huvudkandidaterna i valet av ny partiordförande. Rossana Dinamarca är uppvuxen och bosatt i Trollhättan där hennes mamma varit SAAB-anställd och Jonas Sjöstedt bodde som barn i Vänersborg, bara en golfbana bort från tvillingstaden. Det var där han som trettonåring gick med i ”sitt universitet”, politiken och Vänsterpartiets ungdomsförbund.

.

Ingen av kandidterna till ordförandeposten

har krävt att SAAB ska förstatligas.

Foto: Kalle Larsson

.

När Jonas Sjöstedt i sitt avslutande och bejublade linjetal underströk att ”Full sysselsättning är en övergripande målsättning” och att partiet ”vill ha en industripolitik värd sitt namn”, då hade det exempelvis inte varit fel att konkretisera denna med att ta upp de egna politiska svaren för just krisens SAAB.

Att han inte gjorde detta var dessvärre ingen tillfällighet. Under hela hösten, under den mest akuta krisen, har Vänsterpartiet moltigit när det gällt SAAB:s framtid. Den har inte diskuterats, vad jag vet, vid den rundresa i landet där de olika kandidaterna till att efterträda Ohly presenterat sina politiska ståndpunkter. Från Kungsgatan 84 har det inte heller i frågan kommit några uttalanden eller utspel från partiet centralt. Politisk energi har under samma tid lagts ner på pressmeddelanden om ”bristerna i en ny djurskyddslag” eller på en uppmaning till regeringen ”att ta människors spelberoende på fullt allvar”. Men inte ett ord om SAAB:s framtid. Partiets inofficiella tidning Flamman har mest rapporterat om krisen i form av korta nyhetsnotiser. På två undantag när. Det ena är på försommaren när man i reportageform litar till DN:s motorjournalist Jacques Wallner och låter honom tala om för läsarna ”att det ser mörkt ut”. Det andra är när Dinamarca, då vice ordförande, i september först konstaterar att ”Tåget har gått för SAAB” och fortsätter med att:

”Hon hade velat att regeringen varit mer aktiv och möjligen gått in som delägare i ett långt tidigare skede. Nu vill hon istället se satsningar på en sammanhållen industripolitik. Det bästa man kan göra i dagsläget är att ge stöd till dem som jobbar på Saab, och som nu har väntat på sin lön i tre veckor, i form av utbildningssatsningar och jobbskapande.”

.

.

”Tåget har gått för SAAB”…

.

Svaret visar nästan övertydligt varför Vänsterpartiet konsekvent valt att inte ta i frågan. Annat än med tång. För den egna politiska strategin är den glödhet, som ett brinnande kol. Det är också därför Sjöstedt, trots att han bloggar flitigt, aldrig skrivit ett ord om detta.

Trots utsattheten för så många människor skyggar partiet helt enkelt för kravet på att staten ska gå in som ägare och hålla alla anställda skadelösa. Marknaden bygger inga tåg”, konstaterade Sjöstedt visserligen helt rätt i sitt linjetal. Han kunde ha fortsatt med att marknaden eller Wallenberg/General Motors också tröttnat på att bygga bilar i Trollhättan och att ett statligt ägande där, under kontroll av de anställda, skulle kunna innebära att dessa, väl befriade från sina ägare fick utveckla sin egen kreativitet – i samarbete med det bästa av vår forskning – till att utveckla och producera en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.

Men detta gjorde han inte väl medveten om att en aktiv kampanj för ett förstatligande av SAAB utesluter det rödgröna samarbete och den gemensamma regeringsbildning med (s) och (mp) som i sista hand är partiets övergripande målsättning. Jan Björklund skulle mana fram sitt socialiseringsspöke och regeringsprojektet vara kört.

Skarp kritik av fackföreningsrörelsens urartade ledning rimmar dessutom illa med denna strategi. Det eftersträvade samarbetet med fackföreningsrörelsen reduceras till att i allmänna ordalag prata om ”arbetarrörelsens gemensamma värderingar”. IF Metalls och Unionens bedrövliga hantering av fordonsindustrins kris ska inte ifrågasättas. Gör man detta lägger LO in sitt veto mot det tilltänkta (s)amarbetet. Vänsterpartiet – likt en stor del av vänstern i övrigt – har dessutom inte längre fokus på ett träget och långsiktigt fackligt oppositionsarbete.

.

.

När det gällde frågan om kampen för jobben

kopplad till en socialistisk strategi,

var det ingen som klev upp i talarstolen…

.

För Vänsterpartiet är det i stället politisk mumma att helt fritt kunna agitera mot riskkapitalisternas vanskötsel av den privatiserade äldrevården. Att verka för att kommunerna inte förnyar kontrakten med Carema och andra snyltare på den offentliga driften är mer vattenkammat än att agitera för att SAAB ska socialiseras. Grundbulten för varje socialist, att det strategiska kreditväsendet ska socialiseras, eller att vi låter gemensamt ägda och demokratiskt styrda banker sköta kreditgivningen, den finns inte ens med i partiets lagerhållning.  Ser man till de sakliga skälen borde detta ändå vara det mest naturliga i världen för ett parti som ”anpassar socialismen till vår tid”.  Lika självklart som att snyta sig när man är förkyld. Det privata banksystemet är en dinosaurie som borde vara en fossil.

I sitt linjetal, där orden vägts noga, valde Sjöstedt många formuleringar med stuk från socialdemokratisk retorik på sjuttiotalet. Bland andra att vi ska ”öka samhällets inflytande över storbankerna”. Förr stod det alltid ”Arbetarpolitik och Socialism” på kongressbanderollen. I år kunde man läsa det mer slätstrukna, ”Vänster för framtiden” – på en gul banderoll..

.

.

Är det inte väl bleksiktigt?

.

Tja, i sig inget ont med detta. Men denna vaga och mycket beskedliga vision om framtiden räcker dessvärre inte för att bryta den borgerliga makt, den klassmakt som i grunden styr och ställer över våra liv. Alla de möjligheter om mer rättvisa, frihet, demokrati och ett resursbevarande samhälle som Sjöstedt, alla andra vänsterpartister och jag själv hoppas på, de kan inte bli verkliga om familjesfären Wallenberg och alla de andra riktigt stora och blodtörstiga riskkapitalisterna ska fortsätta att bestämma över samhällets kreditflöden. Det visste redan C H Hermansson när han skrev om hur storfinansen och dess familjer bestämmer över oss andra. Har dessa välfärdens predatorer och andra likasinnade rovdjur makten ute i Europa, då kan vi andra rösta bäst vi vill om att satsa på gröna jobb, sextimmarsdagen, skolan, vården eller andra bra förändringar. Det hårdföra kapitalet i Europa, oavsett om det är i eurozonen eller i länder som Storbritannien, är ute efter en verklig massaker på de reallöner och stora delar av den sociala välfärd som kontinentens arbetarrörelse kämpade sig till under andra halvan av förra seklet. De vill få ner kostnaderna för arbetskraft och sociala utgifter för att på så sätt bättre kunna konkurrera på världsmarknaden.

När Sjöstedt kritiserar EU drar han oftast blanka vapen och det med rätta. Sak samma med den kunniga kritiken av europrojektet. Sverige har ingen som helst anledning att vare sig byta valuta eller att ansluta sig till den nya eurozonpakten.

.

.

”För Sverige i tiden”?

.

När han kommer till alternativen blir däremot det mesta fel. Eller som han formulerar det hela i exempelvis en debattartikel publicerad i UNT: ”Vi har visat att vi kan hålla ordning på våra finanser själva och behöver ingen överrock från EU”…

Här kan bara menas 1990-talets krisår med Göran Persson då Vänsterpartiet var med och tog ansvar för att först med raska hugg skära ner på den gemensamma välfärden och sedan privatisera Telia. Är det så vi ska klara ”våra finanser” efter en rödgrön valseger 2014?

Borde inte siktet, eller åtminstone ”visionen”, i stället vara inställt på en gemensam, bred folklig kamp i hela Europa för en gemensam demokratisk kontroll över alla stora kreditflöden? Är det vår sak att exempelvis som Sjöstedt mena att de grekiska arbetarna ska välja pest i stället för kolera:

”Vad är en sydeuropeisk devalvering mot den fullständiga härdsmälta som vi upplever nu? Om Grekland inte återfår sin konkurrenskraft så är landet dömt att fastna i det här under mycket lång tid. Det snabbaste sättet att återfå sin konkurrenskraft är att låta valutan flyta. Då kommer turisterna att strömma dit och de kommer att exportera oliver så att det står härliga till.”

Uttalandet, som gjordes för SvD, är cyniskt. Varför ska en socialist i Sverige bekymra sig för den grekiska kapitalismens konkurrenskraft? Tror verkligen Sjöstedt att alla arbetare i Aten eller Thessaloniki kan leva på svältlöner i turistnäringen samt billig olivolja?

En gemensam träffpunkt för den här utflykten i Vänsterpartiets nya politiska landskap, från Trollhättan till Aten, är att antikapitalismen nu definitivt underordnats en tilltänkt regeringsallians med (s) och borgerlighetens moderna liberala parti (mp). Inte ens tanken på en strategi där Sveriges arbetande människor kan börja bryta med marknadens diktat, utvidga demokratin och därmed den egna makten, finns med i exempelvis det strategidokument som tagits fram inför kongressen. Detta har i stället blivit en hybrid mellan en pedagogisk handbok i hur man umgås mellan människor samt olika taktiska prioriteringar…

Det öppna och mer generösa parti som vi fått se inför och under denna kongress skapar samtidigt rika förutsättningar för att verkligen hyperventilera dessa strategiska frågor inför kongressen 2014. Det är bara att hoppas att debatten är påbörjad och inte avslutad.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,GP1,SVD6,DN6,DN7,SVT1,

SVD6,SVD7,DN8,SVD8,SVD8,DN9,SVT1,DN10,DN11,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,

Staten och Kapitalet

Posted on by
3

Riksbankerna det privata

kapitalets kassakista

.
I dagarna har olika nationers centralbanker stått i rampljuset.
Den nationalistiska högerregeringen i Ungern inför den ena begränsningen av demokratin efter den andra. Men en av alla ”reformer” har också fått den internationella finansen att resa ragg. Parlamentet har upphävt centralbankens absoluta självständighet. Det går inte ihop med EUs fördrag som stipulerar att ingen kan besluta över centralbankerna och att deras enda uppgift är att bevaka att inflationen inte överstiger 2 procent.

Ultranationalisten Viktor Orban driver Ungern in i en polisstat

.

Efter det ungerska beslutet kastade sig ”marknaden”, det vill säga det lilla fåtal av jättebanker och fonder som står för nästan all spekulation mot olika valutor, över den ungerska forinten, som föll snabbt i förhållande till dollarn och euron. De som inte följer ”spelreglerna” straffas snabbt av Gud…, nej Marknaden. Något att tänka på för Vänsterpartiets nya ledarskap som menar att smått är vackert och underlättar för den arbetande befolkningen att skydda sig mot den Stora Stygga Vargen på världsmarknaden.

Men fler centralbanker har utmärkt sig. EUs egen centralbank ECB fortsätter att ösa pengar över de privata bankerna för att de ska känna sig i goda händer. Inte mindre än 490 miljarder euro lånades nyligen ut över en treårsperiod till unionens storbanker till 1 procents ränta. Att samma banker kommer att låna ut dessa pengar till Italien, Spanien och andra skuldsatta till mycket högre ränta går osagt. Vansinnet är uppenbart. ECB använder offentliga pengar till låna ut åt privata banker eftersom ECB enligt EUs fördrag är förbjuden att låna ut pengar till enskilda medlemsstater. Om Grekland kunde låna till 1 procents ränta vore krisen över omedelbart.
Nej, det är Greklands befolkning som ska betala krisen med ett åtstramningsprogram som kommer att leda landet in i en social katastrof med en depression som grekerna inte upplevt sedan trettitalet. Det privata bankkapitalet ska däremot räddas till vilken kostnad som helst. ECB öser pengar över dem för att ska ha stabila kassor att spekulera med mot olika länders statsskulder.
I dagarna har det också publicerats information om den amerikanska centralbankens, FED, agerande. Den stora nyhetsbyrån Bloomberg krävde att FED skulle publicera uppgifter om hur mycket som lånats ut till bankerna och till vilken ränta. FED vägrade släppa informationen men en domstol beordrade centralbanken, under offentlighetsprincipen, att ge Bloomberg vad de krävde.

.

.

Håll i er. Tusentals miljarder dollar har lånats ut till en ränta på 0,01 procent. Tar vi inflationen i beräkning innebär det att de privata bankerna får betalt för att låna pengar av FED. Inte illa. Med kassakistan full av gratis kredit från staten kan samma banker kasta sig ut i den krisdrabbade världen och kräva 6, 7 ja, 9 procents ränta på olika länders statsobligationer.
-Är det normalt att privata banker, som vanligen lånar av centralbanken till 1 procent, i kristider kan göra det till 0,01 procent, medan vissa stater i kris tvingas betala 600 till 800 gånger högre ränta?
’Att regeras av den organiserade finansen är lika farligt som att regeras av den organiserade brottsligheten’, sa Franklin Roosevelt. Han hade rätt. Vi upplever en kris för den avreglerade kapitalismen som kan bli ett självmord för vår civilisation.
De drastiska orden av Michel Rocard finns att läsa i en artikel i den franska dagstidningen Le Monde 2 januari i år. Michel Rocard var premiärminister 1988-91 under François Mitterrand och Socialistpartiets ordförande 1993-94.

Michel Rocard och Mitterrand då det begav sig.

.
Michel Rocards upprördhet är mer än berättigad. Varför inte låta Grekland, Italien, Spanien, och andra låna till 0,01 procents ränta och i ett huj sanera de obetalbara lån som ackumulerats under åratal. Det handlar inte om att ”bestraffa lata greker”. Kloka industrialister vet att överskott motsvaras av underskott. Därför säger de tyska arbetsgivarna att det är dags att Tyskland tar itu med sitt stora exportöverskott och höjer lönerna för Tysklands arbetare. Läs mer om det i Götes blogg här under.

.

Media: DN1,SVD1,ETC,ETC2,DN2,DN3,SVD2,SVD3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Gott Nytt År

Posted on by
4

 

Mina önskningar inför 2012

.

Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.
Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.
Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.
Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.

.

.

Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.
Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.

.

.

Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.

.

.

Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?

.

Gott Nytt År till Er alla.

.

Media:DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,KP,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Inför 2012

Posted on by
7

 

Trevlig helg och ett Gott Nytt År

.

Det har varit ett fantastiskt år. Gamle Lenin sa att ibland känns ett år som decennier, det händer inget, och så plötsligt sker decennier på ett år, allt kastas omkull. Inget exakt citat, men ändå. År 2011 var som ett decennium. I årtionde efter årtionde har reaktionära militärer och despoter regerat i den arabisktalande världen. Så länge att det gav upphov till myten att ”araberna är inte mogna för demokrati”.

På tio månader slogs myten i spillror och de västliga ideologer som skapat myten framstod i blek dager. Fyra diktaturer har störtats av folkliga uppror och fler är på gång. Världshistoria skrevs 2011. Det kommande året lovar att bli minst lika upphetsande. Ska Bachar Assad falla? Vad kan ske i Algeriet och Marocko? Och inte minst – ska  rika oljekungar kunna fortsätta att härska med stöd av USA?

För oss på bloggen har det varit ett nöje att skriva om den arabiska våren. I debatten om revolutionen i Libyen har det rått skarpa meningsskiljaktigheter i den radikala vänstern. Förhoppningsvis blir det möjligt att klara ut dem under det kommande året.

Men det är inte bara den arabiska våren som skakat om 2011. Den internationella finanskrisen har gått över i en ekonomisk kris. Våra regeringar har öst pengar över de privata bankerna och tagit över deras skulder. En privat skuld skapad av giriga bankirer har gjorts till en statsskuld och nu skickas räkningen till de arbetande. Vi har efter bästa förmåga följt krisen och informerat om det motstånd som de härskandes ”krispaket” mötts av.

Det är med glädje vi sett att ni läsare blir allt fler och att många av er dagligen besöker vår blogg. Det är den enda stimulans vi behöver för att med energi gå in i det nya året som lovar bli lika spännande som det gångna.

Så med det löftet vill vi tillsammans med Kalles Blues Band önska er en riktigt trevlig helg med vila, god mat och kanske en god bok. Väl mött 2012. Nu tar vi ledigt ett tag om inte något riktigt omskakande sker. För då ryker alla föresatser om bloggvila över helgerna. Politiken väntar inte på att helgerna ska ta slut.

Benny & Göte

 

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Dags för mer tyst diplomati

Posted on by
6

.

Domen mot Martin Schibbye och Johan Persson är ett försök att fängsla fri journalistik.

Med rätta anklagas Carl Bildt för att ha demonstrerat en provokativ nonchalans i frågan. ”Detta är ett mycket farligt område som man bör hålla sig borta ifrån”, hette det osannolikt nog i den första kommentaren från vår utrikesminister.

.

.

Alliansen IAllmänhet‘s photo.

.

Jens Holm från Vänsterpartiet, liksom Jonas Sjöstedt, vill lyfta frågan till EU-nivå. Vilket är bra – och borde få stöd av Håkan Juholt. Åsa Linderborg säger det som borde vara självklart: ”Avgå, Carl Bildt”. Hon som så många andra understryker dessutom att UD:s ”tysta diplomati” än en gång har visat sig vara oduglig.

.

.

I Etiopien har USA tillgång både till hemliga tortyrkammare

och en bas för sina obemannade droner

.

Ändå, innan Bildt avgår, kan det faktiskt vara dags att pröva ännu en runda – innan den tysta diplomatin tystnar för gott. Bildt borde själv ta ett samtal med USA:s ambassadör i Stockholm Mark Francis Brezezinski. Bakgrunden är givetvis att Sverige för Etiopien är en lilleputt utan större betydelse. Etiopien är en diktatur, där regeringspartiet besätter 99 procent av platserna. Men det är dessutom en av de många diktaturer som har en engagerad ekonomisk, politisk och militär uppbackning från Washington. Diktatorn, president Girma Wolde-Giorgis, är en gunstling i Vita huset och Etiopien ses som ett strategiskt militärt nav i regionen. Så här öppet beskriver USA sin handräckning åt regimen på det egna utrikesministeriets hemsida:

.

“The Ethiopian National Defense Forces (ENDF) numbers about 200,000 personnel, which makes it one of the largest militaries in Africa. During the 1998-2000 border war with Eritrea, the ENDF mobilized strength reached approximately 350,000. Since the end of the war, some 150,000 soldiers have been demobilized. With the aid of the U.S. and other countries, the ENDF continues a transition from its roots as a guerrilla army to an all-volunteer professional military organization. Training in peacekeeping operations, professional military education, military training management, counterterrorism operations, and military medicine are among the major programs sponsored by the United States. Ethiopia has one peacekeeping contingent in Liberia. In January 2009, Ethiopian peacekeeping troops began deploying in Darfur. In July 2011, Ethiopian peacekeeping troops began to deploy to Sudan as the UN Interim Security Force for Abyei (UNISFA).”

.

I det fängelse där regimen vill spärra in Schibbye och Persson i så många år, där kanske de hamnar inte långt ifrån de fång- och tortyrceller som regimen håller åt CIA. Så kallade ”black sites” eller hemliga fängelser.

.

.

Hillary Clinton i livligt samspråk med Etiopiens premiär/utrikesminister

Haile-Mariam Desalegne under ett besök i somras

.

Vad jag far efter är att det är mer än hög tid av Bildt, efter alla år av lång och trogen tjänst åt amerikanska utrikesdepartementet, att nu kräva en gentjänst, lite diplomatisk handräckning, en ”pay back” när det gäller de båda svenskarnas öde. För om Sverige är en lilleputt så är USA för den etiopiska regimen en verklig jätte, en gigant – och dessutom en godsint sådan.

Prata med Brezezinski,  Carl Bildt. Hjälper inte det så ring Hillary direkt!

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,SVT1,GP1,GP2,GP3,DN4,SVT2,SVD4,

SVD5,SVD6,DN5,DN6,AB2,GP1,SVT3,SVT4,