-Vi hatar dig Mubarak

Posted on 28 Jan 2011 by Benny Åsman

-Mubarak, flyget väntar på dig.

Efter den traditionella fredagsbönen vällde folkmassorna ut på många egyptiska städers gator och torg. Hur många var de? Det vet ingen än eftersom regimen lagt locket på alla internetkommunikationer och gör sitt bästa för att stoppa all kommunikation med omvärlden.

Klart står redan att det är hundratusentals som protesterar. Kuwait Airlines har ställt in allt flyg till landet.Regeringspartiets huvudkotor i Kairo står i brand samtidigt som lokalerna plundras på allt av värde. Runt landets viktiga Nationalmuseum bildar andra demonstranter däremot en mänsklig sköld för att förhindra vandalism och stölder av värdefulla kulturskatter. Aljazeeras TV-sändningar på arabiska har släckts ner. Det råder undantagstillstånd och utegångsförbud i hela landet. Men dekreten trotsas öppet av mängder med demonstranter. Från Suez och Alexandria finns det vittnesmål om regelrätta uppror. Reuters säger att bara i Kairo har fem människor dödats och 800 skadats. Mubarak har beordrat militären att gripa in och skottlossning rapporteras. Från Kairo visar Aljazeeras direktsändning på engelska hur en folkmassa satt eld på en av säkerhetstjänstens stora bepansrade bilar. Åtta andra av dess fordon sägs brinna. I TV-kanalens direktsändning under kvällen hörs oavbrutet eldgivning nära flera regeringsbyggnader. AP rapporterar att utrikesministeriet angrips av folkmassor. Aljazeera visar fantastiska bilder när militär från sina pansarfordon håller upp – i stället för vapen -egyptiska flaggor i händerna och hälsas med jubel av människor. Men sen egyptisk kväll rullar det in massor med nya stridsvagnar i huvudstaden. Är det på order från försvarsministern Mohamed Tawari? Förbereder han ett eget maktövertagande? Det senaste från Suez är däremot att både polis och millitär har dragit sig undan från folkmassorna. Det börjar att se ut som i Tunisien. Överallt fokuserar massorna sin ilska på Mubaraks presidentskap. Från den statliga televisionens sida har man annonserat att denne skulle tala ”till nationen”. Men av skäl som inte meddelats har det gång på gång skjutits upp. Kanske för att TV-huset är omringat av människor som försöker att ta sig in i byggnaden…

Hatet mot diktatorn syns överallt.

-Mubarak, vi hatar dig, som mannen på bilden ropar ut är en slogan som i koncentrat visar vad demonstrationerna handlar om. Trettio år av envälde och korruption är nog. Folket vill inte längre leva under de villkor som Mubarak erbjuder.

Klart står också att nojan i väst om det ”islamistiska hotet” är just noja. Lika lite som i Tunisien har det rests religiösa krav och från Muslimska broderskapets sida manar man nu, efter tre dagars passivitet, sina anhängare att delta men inte under religiösa förtecken utan bakom parollen ”slut på diktaturen”.

-Egyptens muslimer och kristna är ute för att kämpa mot korruption, arbetslöshet och mot förryck och ofrihet, står det att läsa på Facebooksida med 70 000 underskrifter. Samtidigt sa Mubaraks partisekreterare Safwat el-Sherif att ”NDP är öppen för en dialog med folket, ungdomen och lagliga partier. Men demokratin har sina regler och procedurer. Minoriten får inte tvinga på majoriteten sin vilja”. Ett fantastiskt uttalande av en person som leder ett parti som förtrycker den överväldigande majoriteten av landets befolkning.

Om El Baradei ska kunna kanalisera oppositionen mot Mubarak är oklart.

Från bilder och videoklipp framträder också att protesterna är drivna av sekulära jordnära krav som slut på tortyren, korruptionen och jobb åt de unga.

De närmste dagarna kommer bilden att klarna. Då kan vi se om Egypten följer Tunisien i hälarna och vilka som sedan står i tur. Rubriken, -Mubarak flyget väntar på dig, var en av parollerna i en demonstration i dag i Jordanien då omkring 3 000 personer deltog i en facklig demonstration mot dyrtiden.

Ungdomen har förlorat sin fruktan för maktens beväpnade väktare.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,AB1,AB2,VG1,SVD4,DN4,GP2,GP3,GP4,AB3,VG2,DN5,GP5,GP6,GP7,

DN6,VG3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Facebook, Mubarak, el Baradei, Diktatur,

-Ned med Mubarak

Posted on 27 Jan 2011 by Benny Åsman

-Ska dom åka bort ?

I alla sociala uppror och revolutioner blomstrar skämten om de hatade regenter och statschefer som enbart håller sig kvar med grovt våld. Egypten och skämten om Hosni Mubarak är inget undantag. Här följer ett som prickar mitt i.

”Ärkeängeln stiger ned till Mubaraks dödsbädd och säger: – Hosni det är dags att säga adjö till folket.

Hosni: Varför då, ska dom åka bort?”

Det hatade ansiktet slits i stycken.

Ett av många skämt som driver med makten och samtidigt stryker under det dramatiska läge som nu råder i landet. I dag torsdag är i stort sett alla kontakter med landet brutna. Facebook, Twitter, mobiltelefoni, fast telefoni, allt har tystats ned av diktaturen som verkar satsa på absolut våld sedan det relativa våldet i tisdag och onsdag inte lyckades rensa gatorna från den ungdom som reser sig mot presidenten, tortyren, korruptionen och arbetslösheten.

I staden Suez var det mycket hårda sammanstötningar mellan protesterande ungdomar och kravallpolis i går då enligt uppgifter en regeringsbyggnad brändes ned. I dag torsdag är Suez helt avskuret från omvärlden. Rykten talar om kanske tusen fängslade demonstranter enbart i Suez.

I dag torsdag följer nya protester trots det omfattande polisvåldet. Redan nu på morgonen meddelar Al Jazeera att en polisstation bränts ned i Suez, där demonstrationerna verkar övergå i uppror. I dag kommer också fredspristagaren Muhamed El Baradei tillbaka till landet för att som han säger:

-Jag åker tillbaka till Kairo för att delta på gatorna, för det finns inget annat alternativ.

Om hans närvaro kan stärka mobiliseringen återstår att se.

Trots massiva insatser av kravallpolisen kunde ungdomarna bryta sig fram.

Mumien i Kairo vill inte släppa taget om makten och verkar fortfarande hålla sig till planen att sonen Gamal ska ta över när benen inte längre bär. Problemet är bara att Gamal är en mycket avskydd person och att armécheferna, som har den verkliga makten i landet, sägs vara emot en tronföljd med Gamal i huvudrollen.

Vågorna från den tunisiska revolutionen verkar växa till en tsunami som kan dränka alla mossiga diktaturer på sin väg. I Jordanien låtsas Kungen att det regnar och låter folket protestera mot regeringen och dyrtiden. I Jemen, av alla platser, var det i går på nytt demonstrationer som krävde frihet och som skanderade att ”trettio år är nog” och krävde president Salehs avgång samtidigt som de tusentals demonstranterna sa nej till sonen som efterföljare.

Med stort mod möts kravallpolisen ansikte mot ansikte.

Vem kunde ana att den gnista som tändes i Sidi Bouzid den 17 december skulle bli till en präriebrand inom loppet av en månad. Den tunisiska ”legala” oppositionen togs på sängen och visade sedan upp sitt rätta ansikte genom att sätta sig i den nya regeringen. I Egypten händer samma sak. De många ”legala” oppositionspartierna, som egentligen bara är kotterier kring enskilda personligheter utan massbas, togs på sängen av ungdomens revolt och har hittills inte spelat någon roll alls.

Även det Muslimska broderskapet saknade röst i mobiliseringen. Rörelsens ledning var i stället milt avog mot initiativen till protester och uppmanade inte sina anhängare att delta. Bedömare anser att cirka en femtedel av landets över åttio miljoner medborgare ansluter sig till broderskapets ideoligiskt/religiösa strömning. De organiserar skolor och sköter sociala inrättningar som staten inte tillhandahåller och vill säkerligen inte dra på sig maktens vrede.

Unga kvinnor som säger vad de vill och klär sig som de vill.

-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar styra broderskapets handlande. Med sin djupa konservatism och medeltida kvinnosyn har de säkert svårt att acceptera den revolterande ungdomens frispråkighet och ”omoral”.

-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar också ha varit devisen i Washington. Hillary Clintons uttalande i tisdags om den ”stabila regimen” i Kairo var så hårresande att det följdes dagen efter av ett nytt uttalande som bad Mubarak lyssna till folket och att inte censurera cyberrymden. Det senare kravet verkar ha fallit för döva öron.

Oavsett hur revolterna i regionen utvecklas den närmaste tiden stirrar den bittra sanningen Barack Obama och Pentagon i ögonen: ”kriget mot terrorismen” är en diplomatisk katastrof för USAs intressen i hela Nordafrika och Mellanöstern. Vad vi ser nu är rekylen av Georg W. Bushs kanonsalvor mot hela arabvärldens befolkning.

Frihet ger vingar.

I Tunisien och Egypten finns det inte en människa som vänder sig till ”den amerikanska demokratin” efter förebilder för det samhälle ungdomen ropar efter. Barack Obamas berömda tal i Kairo är glömt och begravt under ruinerna efter ”kriget mot terrorismen” och det diplomatiska haveriet efter WikiLeaks avslöjanden.

”På sin dödsbädd frågar sig Mubarak vad som ska hända hans folk när han går bort.

–Herr president oroa er inte, svarar hans rådgivare, egyptierna är ett solitt folk som kan äta grus för att överleva.

Mubarak (efter lång stunds eftertanke) till sin rådgivare:

-Kan du ordna monopol på handeln med grus åt min son Alaa?

EFTER ” AVGÅ BEN ALI”

”AVGÅ MUBARAK”

-Hörru Hosni, om du tar med dig Bouteflika och Khadaffi fixar jag gruppbiljett.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD3,DN8,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Egypten, Mubarak, Ben Ali, Kairo, Obama, Clinton,

USA:s draksådd i Libanon

Posted on 25 Jan 2011 by Göte Kildén

I en av de grekiska sagorna planterade den mytiske hjälten Jason ut draktänder i jorden och fick till sin förfäran se att det ur sådden steg upp män rustade med vapen som ville förgöra honom. Det är detta många människor fruktar ska ske i Libanon när de kanske tvingas till att skörda ännu en draksådd från USA. Ett nytt inbördeskrig där väpnade män drabbar samman i en blodig våldsvåg och folket får ta skydd från flygbombningar och ännu en invasion från Israel. Detta i stället för att i stället fridfullt få njuta vårens ljuva dofter av jasmin från snåren mellan cederträden i landets vackra berg.

.

Sandskulpturer föreställande Jason och hans draktänder.

Vid Great Yarmouth i brittiska Norfolk.

När Libanons premiärminister Saad Hariri kom till sitt möte med Barack Obama den 12:e januari hade han i bagaget med sig vad Vita huset begärt. En uppgörelse med sin egen finansielle och politiske mentor, Saudiarabiens diktator Abdullah Bin Abdul. De två hade enats, i en politisk trekant med USA, om att det nu var ett lämpligt tillfälle för saudierna att bryta upp från sina diskussioner med Syrien om Hariris förhållande till den av FN uppbackade speciella Domstolen för Libanon (STL). I bakgrunden fanns också Israel. Som för stunden bara skymtade som en diskret voyeur eller fönstertittare till trekantens nya äventyr. Men samtidigt i högsta beredskap för att på nytt angripa Libanon med flygbombningar och stridsvagnar. Försvarsministern Ehud Barak, som sitter kvar trots att han i dagarna har bildat ett helt nytt parti, har mobiliserat vid gränsen mellan de bägge länderna. Sionismens historiska mål om ett Stor-Israel med en ny gränsdragning längre norrut vid Litaniflodens bräddar långt inne i Libanon finns kvar.

Saad Hariri och Barack Obama i Vita huset.

FN:s Specialdomstol sattes upp i det drama som följde när premiärministerns far, Rafiq Hariri, mördades med en kraftig bilbomb 2005. Gärningsmännen skulle jagas upp, gripas och dömas. En hel värld pekade ut Syriens säkerhetstjänst som skyldig och i dammet efter de syriska trupper och stridsvagnar som fick lämna Beirut och rulla hem till Damaskus greps fyra libanesiska officerare. STL kunde mönstra mängder med vittnen som villigt och utförligt berättade om att de gripna officerarna för Syriens räkning hade organiserat detta fruktansvärda dåd.

Många människor i Libanon blev övertygade om att det var Damaskus som låg bakom attentatet. Liksom det berömda ”Internationella samfundet”. I efterhand har till och med den skarpögde journalisten Robert Fisk, trots sin stora överblick över regionen, medgett han kom fram till samma slutsats. Drusernas ledare Walid Jumblatt ”bytte sida” och slöt upp i den västvänliga och antisyriska koalition som fick namnet 14 mars efter en väldig antisyrisk demonstration denna dag. Vid sidan av hans eget Progressiva Socialistparti murades blocket samman av sunnimuslimska partier och kristna falangistiska grupper. Samtidigt formerades efter en tidigare demonstration den 8 mars en motpol med namn efter denna dag bestående av de bägge shiitiska partierna Amal och Hezbollah i allians med Michel Auons kristna Free Patriotic Movement.

Officerarna hölls häktade av STL i hela fyra år! Men till sist visade det sig att rättegången var en komplott. Ett hopkok av falska vittnesuppgifter som brände ner i botten. För att bevara någon form av tillit fick domstolen dra tillbaka alla anklagelser och frige de fyra. Saad Hariri fick åka till Damaskus och be Syriens president Bashar al-Assad och det syriska folket om ursäkt. För många libaneser var STL:s trovärdighet efter detta helt utrangerad.

Vi fick ett platt fall för det som kan låta så nobelt. En FN-stödd organiserad internationell tribunal. Men det var en domstol som redan från början var ifrågasatt av Hezbollah. En av dessa, som västvärldens länder sätter upp, till enorma kostnader, för att döma ”krigsförbrytare” från underordnade, av kolonialism och imperialism förtryckta och försvagade, ofta av etniska motsättningar sönderslitna länder. Visst, många av ”krigsförbrytarna” är krigsförbrytare och ska dömas. Men så länge dessa domstolar inte låter krigsförbrytare som Henry Kissinger, George Bush, Tony Blair och Ehud Barak skaka galler, kommer deras trovärdighet att ifrågasättas och deras domslut ofta bli kontraproduktiva.

Bombkratern efter dådet mot Rafaq Hariri.

När först Condolezza Rice och sedan Hillary Clinton gång på gång prisat STL för dess opartiskhet och grannlaga rättsarbete är detta ett falskt och förljuget beröm. För det första har USA klart och tydligt förklarat att ingen amerikansk medborgare kan dömas i denna typ av domstol (samtidigt som man betalar huvudparten av den dryga miljard det kostar) ! För det andra är juristerna i sammanhanget naturligtvis inte opartiska. Libanons jurister, har efter stor möda, skrapats ihop av regeringen Hariri och när det gäller den majoritet jurister som utsetts av FN är det Ban Ki-Moon som bestämt vilka chefsjurister som ska sitta bakom skranket och i dagarna har vi än en gång fått bekräftat vad detta innebär. FN:s förre chefsrevisor, svenskan Inga-Britt Ahlenius, har nyss kommit ut med en bok tillsammans med Nils Ekdahl, om Ki-Moon som ”en smygande katastrof” för världsorganisationen och för radions P1 har hon berättat att hans beslut, i den mån han fattar några, bestäms av USA. STL:s chefsjurist Daniel Bellemare, kanadensare med karriär bland annat i gemensamma projekt med USA:s högsta åklagarämbeten, utsågs exempelvis av Ki-Moon. I en av WikiLeaks läckor av rapporterna hem till Washington från USA:s ambassad i Beirut återges besviket ett förtroligt samtal med denne Bellemere. Efter år av mödor har det hela misslyckats. Han har inte lyckats att producera ett hållbart åtal mot Syrien…

När domstolens huvudspår avslöjats som fabricerat kom omedelbart rykten i svang om att man hittat ett nytt blodspår som tycks leda till Hezbollah och Iran. Israelisk media, som ser ut att ha öppna dörrar in till STL:s överläggningar hävdar att det är Mustafa al-Din, organisationens viktigaste kontaktperson med Iran, som står på tur att pekas ut som Hariris mördare. För Hezbollah är al-Din en nyckelperson och har ett högt symbolvärde bland annat därför att han var svåger med den egna legenden och säkerhetschefen, Imad Mughniyeh, som avrättades på en gata i Syrien (Mossad?)…

Hezbollah har förnekat all inblandning i bombdådet 2005 och ser det nya huvudspåret som en ännu en komplott, ett utlagt spår av kvartetten USA/Saudiarabien/Hariri/Israel. Bland annat har man sagt Israel kastar sten i glashus och har genom eget kontraspionage kunnat visa upp de bilder som Israels säkerhetstjänst tagit av det som skulle bli Rafiq Hariris sista färdväg. Partiet har hela tiden krävt att Libanon ska ta avstånd från FN-domstolen och kalla hem sina jurister. När sedan kvartetten plötsligt genom Saudiarabiens utrikesminister lät meddela att denne slängt ett nära nog färdigförhandlat förslag en politisk uppgörelse som kommit från hans egen regering och Syriens sida, rakt ner i papperskorgen, då valde Hassan Nasrallahs parti att lämna regeringen.

USA framställde omedelbart detta beslut som att Hezbollah misslyckats med sina ultimatum och än en gång demonstrerat att man främst värnade om sin egen väpnade gren och inte om Libanons nationella säkerhet. Trots att Hezbollah gjorde något så oskyldigt som att bara välja att bryta upp från en parlamentarisk samlingsregering för att söka en ny majoritet hade Hillary Clinton vid en presskonferens i Doha omedelbart munnen snabbt full med utgjutelser om att detta beslut riktade sig mot landets rättssäkerhet och syftade till att underminera Libanons stabilitet och möjligheter till framsteg.

Allt var klappat och klart för en amerikansk utrikespolitisk offensiv. De nya anklagelserna från FN-tribunalen skulle komma upp på bordet. Hezbollah skulle försvagas och isoleras och därmed skulle Cederrevolutionen få ny fart. Den egna favoriten, miljardären Hari, skulle på nytt bäras fram av väldiga demonstrationer lämpade för att skildras live i CNN, NBC och FOX…

Ett av FN:s övervakningsfartyg patrullerar vattnen utanför Libanon.

Skylten har en affisch från Hezbollah med en bild på

ett israeliskt fartyg som träffats av det egna kustförsvaret.

Israel (och kanske USA) väntade och väntar också på en ursäkt, en verklig eller framprovocerad provokation från Hezbollahs sida som kan öppna för ett nytt försök från Israels sida att ”hugga huvudet” av Nasrallahs väpnade motstånd. Ett nytt anfallskrig mot Libanon i vars förlängning det egna bombflyget dessutom kan ta ut den redan färdigprogrammerade kursen mot Irans kärnreaktorer.

Men för tillfället har dessa drömmar helt grusats av en för USA/Israel mycket olycklig vändning. Efter flera dagars överläggningar i parlamentet valde Walid Jumblatt, ledare för det Progressiva Socialistpartiet och de flesta av Libanons 400 000 druser, att vända ryggen åt 14-marsrörelsen. Han förklarade ironiskt att det var ”ockulta främmande krafter” som plötsligt sett till att den uppgörelse som gjorts mellan Syrien och Saudiarabien inte kunde förverkligas. Underförstått handlade det hela om att USA lagt in sitt veto och därför valde Jumblat helt sonika att leda sitt parti tillbaka till sina historiska panarabiska och västfientliga fåror.

Drusernas ledare Walid Jumblatt, till vänster, har brutit med sin

med sin förre samarbetspartner Saad Hariri.

Libanons parlamentariska system är rumphugget av ett historiskt arv från det Ottomanska riket och den franska kolonialismen. Landet ska styras av konsensus, av gemensamma överenskommelser. Demokratin är riggad och inte sekulär. Valdistrikt och röster är arrangerade efter en folkräkning från 1930-talet som iscensattes av fransmännen för att ge de kristna maroniterna ett så stort inflytande som möjligt. Så många som 12 religioner och deras församlingar har en egen rättslig status och beslutar exempelvis själva när det gäller familjelagstiftning. Premiärministern skall alltid vara en sunnimuslim. Talmannen en shiamuslim och presidenten en kristen maronit. I verkligheten samlar shiiterna i dag, tack vare den stora demografiska förändring som skett, med sina två större partier Amal och Hezbollah, över 40 procent av landets befolkning. Tillsammans med Michel Aouns kristna Free Patriotic Movemen, drusernas Jumblatt och en del sunniter vänligt inställda till Syrien har de bakom sig säkert mer än 60 procent av landets befolkning. Landets hundratusentals palestinska flyktingar – som självklart tar avstånd från Hariris block – saknar helt medborgerliga rättigheter av något slag.

Men trots att den egna parlamentariska majoriteten är deformerad kunde nu drusernas ledare – efter en del oklarheter med de oberoende ledamöterna i sin parlamentsgrupp – i en hast bli Libanons kungamakare. Hans sidbyte tycks innebära en ny parlamentarisk majoritet och med Hezbollah som största politiska kraft lanserades därför i går sunniten Najid Mikati till ny premiärminister och utsågs i dag till Hariris efterträdare.

Mikati är likt Hariri en rik miljardär. Men inriktad på samarbete med Syrien.

För USA och Israel är scenbytet i Libanon en katastrof. Lyckas Mikati få till stånd en fungerande regering har man i en hast tappat en stor del av sitt politiska inflytande. Dubbelmoralen när det gäller alla stora ord om landets demokrati blir uppenbar för alla. Den amerikanska regeringen har listat Libanons majoritets- och kanske ledande regeringsparti som terroristiskt. I uttalanden har Vita Huset redan varnat för att man kan komma att dra in allt bistånd till Libanon. Från Israels sida heter det att det nu kan bli ”Iran” som gränsar till det egna landet. Hariris folk har redan iscensatt våldsamma gatuprotester och i går hävdade Hezbollahs TV-kanal Al Manar att beväpnade kristna falangister deltagit i demonstrationerna.

Anhängare till Saad Hariris block är ute på gatorna och demonstrerar

mot den nya parlamentariska majoriteten. Som USA brukar säga:

”En våldsinriktad gatumobb” som vänder sig mot Libanons demokrati…

En ny majoritetsregering kan punktera FN:s tribunal med ett enda beslut. En sådan regering kan också börja en intensiv jakt för att spåra upp alla de israeliska säkerhetsagenter som härjar i landet. En ny försvarsminister och landets svaga armé, som nekats köpa moderna stridsflygplan av USA/Israel, skulle – vid en ny israelisk invasion – dessutom säkert spela en helt annan roll än den gamla. Inför Israels senaste krig – enligt WikiLeaks – försäkrade Hariris försvarsminister Elias Murr för USA:s ambassad att Libanons väpnade styrkor skulle förhålla sig passiva om israelerna beslutade sig för att anfalla. Han begärde i utbyte att inga kristna bostadsområden och dess infrastruktur skulle bombas…

USA lekte med elden med risk för att den libanesiska krutdurken skulle springa i luften. För dagen är det landets egna långa armar som fått svåra brännskador. De närmaste veckorna avgör om människorna i frid ska kunna promenera bland vårens doftande jasminer. Eller om de ska huka i skyddsrum fulla med stickande rök från automatvapen, granater och bomber…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Hezbollah, Hassan Nasrallah, Saad Hariri, Walid Jumblatt, STL, FN-tribunalen för Libanon

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,SVD2,DN7,

Palestinierna blåsta av sina egna ledare

Posted on 24 Jan 2011 by Göte Kildén

Den palestinska myndigheten under ledning av Mahmoud Abbas eller Abu Mazen har krupit på sina bara knän inför sina förtryckare. Men fick ändå mer stryk. Abbas och hans lierade trycktes ner i sin egen skit. De viftade med olivkvistar men fick inte ens i gengäld ett fikonlöv för att skyla att de stod nakna inför sitt eget folk.

I oktober 2009 brast till och med tålamodet för den Palestinska myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat. I ett resignerat men känslomässigt utfall mot USA:s sändebud George Mitchell slog han fast:

”Nitton år av löften och ni har inte bestämt er för vad ni vill göra med oss /…/ Till och med Yuval Diskin, Israels ansvarige för säkerhetsfrågor, lyfter på hatten när det gäller hur vi hanterat säkerhetsfrågorna. Men ändå kan jag inte ens få ett fikonlöv i form av ett sex månaders byggstopp för nya bosättningar…”

Denna totala förnedring dokumenteras nu av Aljazeera och The Guardian i en ny ”läcka” av hemliga dokument. Om det är WikiLeaks eller någon annan ”visselblåsare” som ligger bakom denna journalistiska bedrift avslöjas inte. Däremot är det klart att palestinierna blivit blåsta av sina egna ledare.

Men det som många av oss inte bara anat utan också insett. Det dokumenteras nu i svart på vitt – inför en hel värld. Palestinierna har inte bara Israel och dess bundsförvanter som sina motståndare. De är rakt av blåsta av sina egna. Den palestinska myndigheten är helt enkelt en bunt quislingar. Beredda att vika sig i allt. Nöjda om de bara får administrera en ekonomiskt omöjlig liten bantustat.

De dokument som blir tillgängliga under de kommande dagarna innefattar 1 700 datafiler bestående av tusentals sidor med diplomatisk korrespondens som i detalj visar hur den så kallade fredsprocessen sett ut. Det är memon; e-brev; kartor och protokoll från privata möten. Även från förhandlingar på hög nivå. Här finns strategiska dokument och till och med presentationer i power point.

”Nu vänder vi bladet och går vidare”, sa vårt majestät när hans amorösa äventyr på diverse svartklubbar började diskuteras offentligt. Samma lättsinne blir inte möjligt för Abbas och hans korrupta vänner i den Palestinska myndigheten. Under de kommande dagarna kommer vi att kunna läsa och höra om:

Den palestinska myndighetens beredskap att så när som på ett enda undantag acceptera alla Israels illegala bosättningar i och utanför Jerusalem.
Myndigheten har också vikt ner sig i flyktingfrågan. George Bush`s utrikesminister Condolezza Rice konstaterade bara cyniskt: “Det händer hela tiden tråkiga saker för folk runt om i världen..”. Samma Rice som Abbas 2008 ska ha hälsat med ett underdånigt: ”Du ger tillbaka livet till den här regionen när du kommer hit”.
Vi kommer vidare att i detalj få reda på hur ”säkerheten” för den palestinska bantustaten skulle se ut. ”Palestinierna vet att de kommer att få ett land med begränsningar”, underströk Saeb Erekat för George Mitchell i ett samtal. ”De kommer inte att ha en armé, ett flygvapen eller en flotta”.
I veckan publiceras också dokument om hur den Palestinska myndighetens privata diskussioner med USA:s förhandlare såg ut när det gällde den uppmärksammade Goldstonerapporten om Israels bombkrig mot Gaza och Hamas.

Palestinian negotiators Ahmed Qureia (right) and Saeb Erekat (2nd right) with Israel's Tzipi Livni

”Vi erbjuder ingenting”. Det är vad den Palestinska Myndigheten

har fått höra från Tzipi Livni till vänster på bilden.

Till höger i förgrunden de som sålt ut sina landsmän.

I förgrunden Ahmed Quereia. Sedan Saeb Erekat.

Helt säkert är det både ett och flera blad som nu vänds i historien. Men det är inte den Palestinska myndigheten som kan gå vidare som om ingenting hade hänt. Den är definitivt förbrukad. Både den och ”fredsprocessen” är avlivade som politiska alternativ och det är bara en återskapad demokratisk palestinsk massrörelse som kan ta nya steg framåt.

Så här kommenterar Karma Nabulsi det som hänt i dagens The Guardian. Tidigare en representant för PLO och nu skribent:

”Detta till synes ändlösa och fula spel är över. Fredsprocessen är en skam och palestinierna måste ta avstånd från sina företrädare för att i stället återuppbygga sin egen rörelse /…/ Genom sina skadliga exempel har de sett till att unga palestinier inte känner till sin egen historia av motstånd mot kolonial och militär makt. De vet inte att tiotusentals briljanta, kreativa och utomordentligt modiga palestinier har funnits. Eller än värre att de ska ha kämpat och dött för ingenting. Genom sina exempel har företrädarna skurit av dem från tidigare användbara erfarenheter av hur man mobiliserar. Tekniker de kunde ha lärt sig av i dag. De demokratiska och kollektiva mekanismer som behövs mer än någonsin. De har inte fått lära sig dygden att det är en kollektiv organisation, som tillhandahåller den mekanism som möjliggör och kan bevara en folklig demokratisk förändring.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Palestina, bosättningar, Gaza, Palestinian Papers,

I pressen: SVD1,DN1,GP1,SVD2,AB1,SVD3,DN3,AB2,DN4,DN5,DN6,

Bloggare: Jinge,RödaBerget,Palestinagrupperna,RödaMalmö,

Tunisien på den tionde dagen.

Posted on 24 Jan 2011 by Benny Åsman

Revolutionens vågor stiger –

regeringen bygger skyddsvallar.

Det har gått tio dagar sedan mördaren Ben Ali la benen på ryggen. På dessa dagar har landets medborgare upplevt mer spänning och lycka än under 23 år av diktatur och förnedring.

Men nu står revolutionen vid ett vägskäl. Vägen till höger leder till konsolidering av regimen, visserligen utan Ben Ali, som styrt landet sedan 7 november 1987. Mohammed Ghannouchis övergångsregering försöker med alla medel att lugna ner oppositionen på gatorna och lovar omfattande demokratiska fri- och rättigheter bara folket lugnar ner sig och låter ”de som kan” styra. Från omvärldens alla regeringskanslier hörs samma visa – försoning och återhållsamhet predikas av de som i decennier hållit mördaren under armarna.

;

Regeringen samlad till sitt första möte. Vilken uppgift soldaterna har kan man fråga sig?

Till och med de döda mobiliseras. Tre dagars ”nationalsorg” utlystes för att hedra offren för polisens kulor. Det kan vid första tanken ses som en värdig aktion. Men idén med sorgedagarna var mer att få folk att stanna hemma och lätta på trycket mot regeringen i hopp om att efter tre dagars passivitet skulle ”vardagen” ta vid. Men folket på gatan hedrade sina döda med fortsatta demonstrationer med krav på regeringens avgång. I den sitter ännu de som ytterst ansvarade för morden på närmare hundra fredliga demonstranter, med inrikesministern i första ledet.

Presidenten, regeringschefen, RCDs ministrar och de ynkliga figurerna ur den ”legala oppositionen” som accepterat ministerposter och fungerar som ”demokratiska fikonlöv” har ett enda mål, att lugn och ordning ska skapas så att de som har makten i dag också kommer att ha den i morgon. De två viktigaste ”oppositionella” krafterna som anslutit sig till regeringen är Ahmed Chebbis parti PDR och Ettajdid, före detta tunisiska kommunistpartiet. Cyberaktivisten Slim Amamou har också accepterat en ministerpost med grumliga förklaringar om att ”arbeta inifrån”.

På gatorna fortsätter folkmassor att kräva regeringens avgång.

Vägen till vänster leder till ett totalt brott med diktaturen och verkligt fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. På den vägen är det första hindret som måste rivas den sittande regeringen. Landets fackliga organisation UGTT är den starkaste organiserade kraften i landet och som nu står i opposition till regeringen och kräver dess avgång. UGTTs styrelse säger i ett uttalande 21janari att regeringen måste avgå och ersättas av en ”nationell räddningsregering” under ledning av en oberoende personlighet som svarar mot folkets krav.

Samtidigt uppmanar UGTT till rullande regionala strejker och till total lärarstrejk från i dag till finish. Om den följs sätter det stopp för regeringens beslut att åter öppna undervisningen i dag måndag 23 januari. Hälften av befolkningen är under 25 år och den stora majoriteten av demonstranterna är mycket unga. Sitter de i skolbänken kan de inte demonstrera och kräva regeringens avgång. Kalkylen är genomskinlig och genomskådad av UGTT.

UGTTs hemsida finns att läsa på arabiska, franska och engelska.

I lördag och söndag spred sig kravet på regeringens avgång även till helt oväntade läger. Inte mindre än 2 000 poliser, civilklädda eller i uniform, anslöt sig till häpna demonstranter i Tunis. Till skillnad från militären avskys polisen för sin roll i dödsskotten mot demonstranter. Vissa vänder nog kappan efter vinden, men andra uttryckte äkta sorg över den roll de ”tvingats till av officerare och inrikesministern”. Det centrala kravet för de demonstrerande poliserna är rätten att bilda en egen fackförening och att de ansvariga för ordergivningen vid dödskjutningarna ska ställas inför rätta. Till demonstrationen anslöt sig också anställda i stadsförvaltningen, säkerhetsvakter och brandmän.

Scener med soldater som fraterniserar med demonstranter har varit vanliga.

Nu börjar också den fruktade polisen att ”gilla läget”.

Oavsett enskilda polisers motiv är det av stor vikt för den fortsatta mobiliseringen att polisens kraft splittras upp av interna motsättningar. Polisen var Ben Alis verkliga maktinstrument, med över 150 000 man, medan armén misstroddes av diktatorn och inte räknar mer än 35 000 soldater för det mesta dåligt beväpnade. I mindre orter där varje polisman var känd har många ”försvunnit”. De har lagt uniformen på hyllan för att klara sig undan folkets revansch.

Ett andra hinder på revolutionens väg är det stora antalet ”chefer” som regimen utsåg att leda administration och statliga företag. Där rapporteras det att personalen i många fall redan tagit saken i egna händer och helt sonika kastat ut regimens gunstlingar, oftast oduglingar som fått sina platser tack vare rätt kontakt och rätt partibok.

I går söndag ökade trycket ytterligare på regeringen när en ”frihetskaravan” nådde fram till Tunis. Tusentals demonstranter hade organiserat en marsch mot Tunis från orter i inlandet som stått i spetsen för kampen, som exempelvis Sidi Bouzid, platsen där Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot myndigheternas trakasserier. Väl framme i Tunis samlades de framför premiärminister Ghannouchis kansli där säkerhetsvakterna drog sig tillbaka tills demonstranterna var nästan framme vid ingången. ”Frihetskaravanen” bröt mot det nattliga utegångsförbud som råder utan att polisen ingrep.

Här har deltagare i ”befrielsekaravanen” tagit sig fram ända till premiärministerns kanslidörr.

Det återstår många hinder och många steg att ta för att revolutionen ska lyckas röka ut alla hål där diktatorns arvtagare lurar för att eventuellt ta tillbaka vad de förlorat. I det läge som råder finns det inget på ”stället marsch” som inte är liktydigt med förlust för den folkliga revolutionen. Den ägande klassen i Tunisien och hela regionens diktatoriska regimer väntar på möjliga vägar tillbaka till ”lugn och ordning”.

Oppositionen står inför enorma uppgifter. Men den har på en knapp månad visat vad den är kapabel till. Vägen till vänster är full av hinder men den är inte oframkomlig.

Ett videoklipp som visar poliser som deltar i protesterna.

Intervju med ungdomar som gjort revolution.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,SVD4,DN4,DN5,DN6,

Bloggare; Svensson,Röda Malmö,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Revolution, UGTT, Frihet,

Tala är silver – tiga är guld

Posted on 22 Jan 2011 by Göte Kildén

Det tycker Carl Bildt och Tobias Billström när de får frågan om vad de sa vid sitt besök på den amerikanska ambassaden i Bagdad.

Nu säger Mona Sahlin till Svenska Dagbladet att detta är hyckleri och rentav skandalöst:

”Jag brukar vara försiktig med att använda ord som skandalöst, men det här är en skandal. Det här är verkligen politiskt hyckleri. De pratar i riksdagen om att Sverigedemokraterna är ett problem, och sen talar de så här bakom stängda dörrar, säger Mona Sahlin.

Hon är också kritisk till att Bildt och Billström vägrar svara på om uppgifterna från WikiLeaks, och köper inte argumentet att inte kommentera något som kommer från Wikileaks.”

Dessvärre är detta moltigande bara hyckleri när det passar Sahlin. Nyss var det en annan läcka där det i en rapport från den amerikanska ambassaden i Stockholm hem till Vita huset hette att:

”Ambassadören tackade Sahlin för Sveriges fortsatta insats för Afghanistan. Hon svarade att fortsatt internationell inblandning är ‘Så väldigt viktig’ eftersom det inte är ett amerikanskt fälttåg som kritikerna gör gällande…

”Sahlin förklarade att svenska folket för tre år sedan hade en stark antiamerikansk hållning men att ett stort skifte har skett. Valet av Obama är en av anledningarna, den andra är en bättre förståelse hos svenskar hur de ska förhålla sig till USA. Hon sa till ambassadören att hon vill stärka de USA-svenska relationerna genom samarbete om klimatförändringar och gemensamma kulturella värderingar.”

Likt Bildt och Billström valde Sahlin då att ducka. I stället skickade hon fram sin utrikespolitiske talesman Ahlin som fick mumla något om missuppfattningar och källor i tredje hand.

Känns det igen?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, WikiLeaks, Tobias Billström, Carl Bildt,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,AB1,Expr1,AB2,DN4,SVD4,SVD5,DN5,

Bloggare: LassesBlogg,Jinge,Svensson,

Ben Ali och de 40 rövarna.

Posted on 22 Jan 2011 by Benny Åsman

Familjen med öknamnet « Familjen ».

Sällan eller aldrig har korruptionen i en diktatur varit så koncentrerad till envåldshärskarens egen familj som var fallet med Ben Ali och hans familj i Tunisien. I folkmun gick maffiafamiljen under namnet ”Familjen”.

Båda grenarna av paret Ben Alis familj använde statens långa arm för att snylta sig in i snart sagt varje bransch av den tunisiska ekonomin. Allt från banker, till hotellkedjor, varuhus, textilindustrin, transportföretag, telekommunikation, nämn en industri och Familjen hade sina procent att hämta där.

Familjens gudfader med hustru.

På hustrun Leilas sida hade familjen Trabelsis bröder, systrar, kusiner, alla ett finger i kakburken. Den grenen av familjen hade kontrollen över allt som rörde sig i regionen kring Tunis, inklusive illegal handel med droger och vapen enligt vissa källor. En av bröderna anklagas för att ha stulit en lyxyacht i Frankrike. Båten hittades senare i en båthamn i en tunisisk lyxbadort.

Leilas familj, Trabelsi, kontrollerade ett helt imperium. Det mesta låg i brodern Belhassens händer. Symbolerna vid sidan av porträtten visar de industribranscher och sevicenäringar som familjen Trabelsi kontrollerade.

Leilas bror Belhassen var största hajen i stimmet. Han hade stora intressen i flygbolag, banker, telekommunikation, hotell- och turistnäringen, samt biltillverkning. En stor del av hans rikedom byggde också på skumma markaffärer. Med staten i ryggen köpte han upp jordbruks- och annan mark inte avsedd för byggnation till en billig penning. Väl i hans ägo gav myndigheterna byggnadstillstånd och Belhassen kunde sälja till tio gånger pengarna han lagt ut.

På Ben Alis sida kontrollerade diktatorns familjemedlemmar det mesta av ekonomisk aktivitet på den centrala kustremsan.

På Ben Alis sida är antalet schakaler större, men ingen av dem kom upp i Belhassen Trabelsis nivå.

Tillsammans har kleptokratin kring diktatorn samlat på sig många miljarder dollar i tillgångar varav mycket finns i utländska bankvalv. Enligt fransk säkerhetstjänst tog ändå hustrun Leila det säkra före det osäkra och tog med sig 1,5 ton guld när hon flydde landet.

Hatet mot de båda familjerna kände inga gränser. Till och med respektabla affärsmän som inte fanns i Familjens krets fick lida under deras kleptomani. ”Frivilliga” bidrag till RCD och Familjen krävdes regelbundet in från stora företag ner till minsta ambulerande fruktförsäljare som Mohamed Bouazizi som tände eld på sig själv den 17 december och startade den präriebrand som drivit alla schakaler i Familjen på flykt.

Det var här i Sidi Bouzid som en gnista tände den tunisiska revolutionen.

Nu säger övergångsregeringen att Familjens alla tillgångar ska konfiskeras och bli samhällets egendom. Stora summor finns dock redan i utlandet. Hur pass villiga utländska myndigheter är att återföra rikedomarna till Tunisien återstår att se. Det finns motstridande motiv. Å ena sidan kan det vara bra att hålla sig väl med de som kommer att hålla i makten när situationen i Tunisien satt sig. Å andra sidan kan en konfiskering av Familjens egendomar i utlandet få andra högheter med fyllda bankfack i London och Zurich att tänka sig för två gånger innan de placerar sina stulna rikedomar utomlands.

Likt Al Capone, förebilden för Gudfadern, la Ben Ali ”erbjudanden

som offret inte kunde säga nej till”.

Varför inte utelämna alla i Familjen som flytt till utlandet. USA som lägger ner så mycket arbete på att få Assange utlämnad kunde sätta tumskruvar på kungen i Riyadh för att Ben Ali ska sändas till Tunis. Men som sagt det handlar inte om moral och principer, bara om intressekalkyler. På det är herrarna i Washington och Paris mästare.

När Ben Ali mördar håller Sarkozy tyst

De i Familjen som blev kvar på tunisisk jord kommer att ställas inför rätta för alla de brott de begått. Gott så. Vad gäller tillgångarna är enda lösningen självfallet att konfiskera de båda familjegrenarnas alla tillgångar, använda dem till att skapa arbete för arbetslös ungdom och framför allt inte dela ut allt som privat egendom än en gång.

-Ali Baba har flytt men de fyrtio rövarna finns kvar, lyder ett skämt som cirkulerar bland tunisier. Något att tänka på.

Media; GP1,DN1,SVD1,DN2,DN3,SVD2,SVD3,AB1,DN4,SVD4,AB2,SVD5,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Trabelsi, Korruption, Familjen

Tunisiens maktkamp.

Posted on 21 Jan 2011 by Benny Åsman

Rädda vad som räddas kan.

Övergångsregeringen i Tunis backar och viker sig bakåt i limbo för att undvika att falla. Regeringschefen Ghannouchi och president Mebazza startade sin regeringsbildning med stort självförtroende och felbedömde totalt stämningen i landet efter Ben Alis flykt till kvinnoplågarna i Saudiarabien.

De insåg inte djupet av folkets hat mot de som hunsat dem i ett kvarts sekel. Därför såg första ministerlistan ut som den gjorde med åtta viktiga poster besatta av gamla trotjänare till Ben Alis från hans parti RCD.

Demonstranter begraver symboliskt partiet RCD.

Regeringschefen hade räknat mycket med att den fackliga organisationen UGTTs tre ministrar skulle ge legitimitet till övergångsregeringen. Men inför trycket från medlemmarna drog sig de fackliga ministrarna ur regeringen med motiveringen att det fanns för många ministrar från RCD.

-Surt sa räven, tyckte den fackliga ledningen som borde ha vetat bättre eftersom den omöjligen kan ha trott RCD uteslutna ur regeringen. Det var medlemmarnas mobilisering på gatorna som gav UGTTs ledning kalla fötter inte närvaron av RCD-ministrar.

Med de fackliga ministrarna borta, med ett par andra ministrar som också avgick, stod regeringen plötsligt inför ett möjligt fall.

Här kommer president Mebazaa under väpnad eskort till regeringens första möte.

-Nu gäller det att rädda vad som räddas kan, sa sig regeringschefen Ghannouci och drog igång en omedelbar solskensoffensiv. Alla ministrar från RCD lämnande partiet och en av dem som varit en av Ben Alis absolut närmaste man lämnade också sin ministerpost ”i landets intresse” som han sa. Efter ministrarnas avhopp upplöstes RCDs centralkommitté och en ledamot utsågs till att sköta löpande ärenden. Just nu ser det ut som att RCD kommer att försvinna. Partiet är alltför komprometterat för att kunna tjäna den rika elitens intressen.

I ett uttalande uppmanar den avgående centralkommittén partiets medlemmar att ”arbeta för att stärka solidariteten mellan medborgarna och skapa en ny demokrati som inte utesluter någon”. Men de vackra orden kommer inte att ge kejsaren nya kläder. Partiet är och förblir symbolen för allt som dödar solidariteten och demokratin. Partiet var staten och staten var partiet. Utan medlemskap i RCD var alla dörrar stängda. Därför måste partiet skiljas från staten och försvinna.

-En revolution i värdighet för friheten, sa president Mebazza i sin tur och lovade ”ett totalt brott med det förflutna”. Att han själv och Ghannouchi är en del av det förflutna generade inte ordvalet.

Mer än trettio medlemmar ur diktatorns och hustruns familjer har arresterats också för att visa upp ”ett totalt brott”. Man kan också se utländska regeringars försök att blockera Ben Alis bankkonton som ett led i en kampanj för att ge regeringen legitimitet.

I det spelet ska vi också inbegripa utnämningen av cyberaktivisten Slim Aamamou till minister. Vilka motiv den unge aktivisten har är oklart.

Här svär Slim Amamou eden som minister.

-Jag tror på dialog. Vad gäller Ben Alis gamla ministrar har vi inget riktigt val, man måste vara realist och…om man vill ha folk med kunskaper och som vet vad de gör måste vi vända oss till dessa personer, sa den unge mannen till pressen efter utnämningen. Om Amamou är vansinnigt naiv eller bara drivs av personliga ambitioner låter jag vara osagt. Men att det är den vacklande regeringen som får ett handtag från den populäre cyberaktivisten står utom tvivel. Bara fyra dagar efter att han lämnade arresten i inrikesministeriets källare är han minister.

Men vad är det regeringen egentligen sysslar med och vad krävs för att den ska lyckas med sitt reptrick för att skapa sig lite andrum och popularitet? Målet för Mebazaa och Ghannouchi är att den rika eliten ska behålla statsmaskineriet, polisen och militären under sin kontroll och bida tiden med hur stora eftergifter som helst i underordnade frågor av social och ekonomisk karaktär.

Det verkar som att den avgörande faktorn för regeringens vara eller inte vara är fackföreningen UGTTs handlande. Regeringschefen har envetet försökt få den fackliga ledningen att ändra sitt beslut och återta sina ministerposter. UGTT säger att de inte sätter sig vid samma bord som RCDs ministrar. Men hur kommer fackledningen att reagera inför upplösningen av RCDs centralkommitté och ministrarnas avhopp från RCD?

UGTT kan bli en avgörande faktor för den närmaste utvecklingen.

Regera med gamla politrucker eller inte?

Om UGTT åter går in i regeringen kan det bli avgörande för att den härskande eliten lyckas behålla kontrollen över statsmaskineriet.

För att komma dit är Mebazza och Ghannouchi beredda till många konkreta och för folket positiva eftergifter. Ben Alis rikedomar kan mycket väl komma att konfiskeras av regeringen. RCD kan också i praktiken bli tvingat att upplösa sig självt. Delar av Ben Alis polisstyrkor kan upplösas och många andra eftergifter är tänkbara för att trycket från gatan ska lätta.

En återgång till diktatur är utesluten på kort sikt och att omfattande demokratiska fri- och rättigheter kommer att råda även om regeringen lyckas konsolidera sitt grepp över makten är nog ganska säkert. Men vad krävs för att revolutionen ska ta steg utöver etablering av en borgerligt demokratisk regim där den ekonomiska makten kommer att ligga kvar i händerna på en liten klass av kapitalägare?

För det första är det folket i revolution som ska välja sina egna representanter och själva försvara revolutionens landvinningar. Det existerande parlamentet är inget redskap för en social omvälvning i folkets intressen. Den existerande regeringen ska inte ges mer uppgifter än en expeditionsministärs med uppgift att organisera nyval. Även ett nyval till parlamentet inom några månader kommer inte att ändra maktförhållandena i samhället.

Ben Ali kramas om av sin gode vän Nicolas Sarkozy.

I stället borde lokala församlingar utse delegater till en Konstituerande församling med uppgift att skriva en ny Konstitution som ersätter den nuvarande som var skräddarsydd för Ben Ali. Den korrupta polisledningen måsta avsättas och poliskåren upplösas och ersättas av en folklig milis vars embryo redan finns i självförsvarsgrupperna.

Alla Ben Alis och familjen Trabelsis stulna tillgångar måsta konfiskeras och övergå i folkets ägo och förvaltas och nyttjas kollektivt.

Lyckas inte revolutionen ta konkreta steg som dessa för att bryta de härskandes makt då kommer valen till det existerande parlamentet att visserligen befästa den nya demokratin men makten över rikedomarna i samhället att bevaras av de redan rika som i sin tur kommer att dela upp diktatorns tillgångar mellan sig.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,SVD2,EXP1,SVD3,

Bloggare;Jinge,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Revolution, RCD, UGTT

Carl Bildt – en svårknäckt nöt

Posted on 20 Jan 2011 by Göte Kildén

Carl Bildt är ett nöt som svenska journalister inte klarar av att knäcka.

Wikileaks är en betydligt bättre ”nutcracker”. I dag kan vi i Svenska Dagbladet läsa om Bildts och Tobias Billströms obeslöjade syn på flyktingmottagning. Men som ofta låter utrikesministern förnämt meddela från sitt residens i Arvfurstens palats på Gustav Adolfs torg att han likt kollegan Hillary Clinton inte kommenterar Wikileaks. Varför han inte gör det är lätt att förstå. Han har dessutom svårt att ta till sig insikten om att det krig i Irak, som han själv propagerat för, på samma sätt som hans krig i Afghanistan, självklart tvingar människor att fly från de helveten som skapas.

.

Här i Arfurstens palats vid Gustav Adolfs torg huserar Bildt

Men tack vare WikiLeaks har vi också fått en bättre bild av utrikesministerns underdånighet gentemot USA.

När exempelvis hans egen gunstling, Georgiens president Micheil Saakasjvili, startade ett krig mot Ryssland genom ett raket- och flyganfall mot Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ja, då var granskningen i etablerad media lika med noll. Detta trots att den svenske utrikesministern, med sitt gamla rysshat i blodet, skämde ut sig i hela Västeuropas diplomatkår genom att jämföra Rysslands roll med Nazitysklands annektering av Tjeckoslovakiens Sudetområden.

Expressen försöker förklara vad som har hänt i Tunisien

Men glömmer att svensk media är medskyldig

till vrångbilden av ett ”harmoniskt och vänligt västland”.

Bortsett från att de flesta journalister själva driver med i samma ideologiska strömfåra som utrikesministern, det är ofta förutsättningen för den egna karriären, så klarar de inte av att ”knäcka honom” eftersom de själva är dåligt pålästa och inte är vana att debattera med en driven politiker. Han teknik för att vifta undan besvärande frågor från media är oftast att snabbt vispa i väg till ett annat spår genom att haspla ur sig mängder med namn och lösryckta fakta, som utfrågarna själva inte har en aning om. En gång i tiden myntades uttrycket ”skjutjärnsjournalistik”. Men när det gäller vår utrikespolitik används bara lösa skott av de journalister som är satta att bevaka makten. På hemmaplan finns det ibland en skarp granskning av maktens män med program som ”Uppdrag granskning”. Något liknande finns inte när det gäller medias utrikesbevakning. Förmodligen är det samma sak när regeringen träffas. Möjligtvis gruffar Jan Björklund lite om att det borde vara dags att gå med i NATO. Men ingen, inte ens Fredrik Reinfeldt, lär försöka sätta sin utrikesminister på plats. Bildt får hållas som han vill och flänga jorden runt som diplomatiska kurir i tjänst åt Vita huset.

I en radiodebatt om den politiska revolutionen i Tunisien tvingades dock Bildt i början på veckan medge att ”vi” har prioriterat demokratifrågor i Östeuropa. Sverige har sysslat med lönsamma vapenaffärer med diktatorn Ben Ali samtidigt som Utrikesdepartementet inte gjort ett enda handtag, eller satsat ett enda öre, när det gällt att stödja landets utsatta opposition. ”Vi” har i stället hållit liv i diktaturen genom att aktivt stödja det associationsavtal med EU som slöts redan 1995. Tunisien har dessutom haft en gynnad ställning genom att vara det enda landet, givetvis vid sidan av Israel, som söder om Medelhavet haft ett frihandelsavtal med den Europeiska unionen när det gällt industriprodukter. Många svenska företag som Autoliv och Rörstrand har därför flyttat produktion från Sverige till Tunisien. Glada ägare har fritt fått utnyttja diktaturens svältlöner för sina arbetare.

Kära vänner. Tunisiens Ben Ali och Frankrikes Nicolas Sarkozy.

Här i en omfamning när gruvarbetarstrejken i Tunisiens Gafsa

slogs ner med batonger, kulor och blod 2008…

När revolutionens jasminer började blomma i Tunisien bloggade en häpen Carl Bildt kort och lite nervöst att ”Vi har all anledning att nära följa den oroande utvecklingen”. Inte förrän Ben Ali tvingades att ta sin tillflykt till diktaturens Saudiarabien och Barack Obama gett klartecken, började den förr så passive utrikesministern att tala i positiva termer om utvecklingen och Tunisien blir plötsligt ”en utmaning för EU: grannskapspolitik”…

Skälet till att Bildt har ”prioriterat” ett stöd åt Georgiens krigshetsare Micheil Saakasjvili eller låter svenska soldater döda i tjänst hos mutkolven och fuskpresidenten i Afghanistan, Hamid Karzai, samtidigt som han tidigare, om inte omfamnat så ändå accepterat, Tunisiens diktator Ben Ali och hans enorma förtryck av sitt folk fullt ut, är givetvis att vår utrikespolitik i grunden dirigeras från Vita huset. WikiLeaks avslöjande dokument har entydigt bekräftat detta. ”Demokratin” används som ett vapen bara när det passar USA. Som nu i dagarna när Bildt och EU ställer in fokus på Aleksander Lukasjenkos våldsamma övergrepp på all opposition i Vitryssland. USA, EU och NATO vill rycka åt sig hegemonin över detta land i konkurrens med Ryssland. Då passar det Bildt att ryta till. När det gällde Tunisien var landet en underordnad helt lojal partner främst med Frankrikes, men också med EU:s, USA:s och NATO:s intressen i regionen. Sak samma med exempelvis Egyptens diktator, Hosni Mubarak. Utan amerikanskt ekonomiskt och miltärt stöd skulle hans förhatliga regim falla ihop lika snabbt som Ben Alis nu har gjort i Tunisien.

Ser man ut över världen och läser på är det inte svårt att knäcka ”nöten” Carl Bildt. Det kan vilken journalist som helst göra. Frågan är bara om man vill.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tunisien, Ben Ali, Carl Bildt, Alla dessa dagar, Georgien, Vita huset

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,AB1,GP2,GP3,DN4,DN6,GP4,SVD2,SVD3,DN7,GP5,GP6,SVD4,DN8,DN9,DN10,GP7,SVD5,SVD6,

SVD7,SVD8,DN11,GP8,SVD9,GP9,SVD10,DN12,SVD11,SVD12,DN13,DN14,GP10,

Bloggare: RödaBerget,Svensson,

Marine Le Pen gör en ”Åkesson”

Posted on 17 Jan 2011 by Göte Kildén

I Frankrike är Marine Le Pen i färd med att göra en ”Åkesson”.

Med stor majoritet valdes hon i går av Nationella Fronten /Front National/ till att efterträda sin pappa, Jean-Marie Le Pen, demagogen och ”demonen” som varit det högerextrema partiets välkända – och ökända – portalfigur ända sedan grundningskongressen 1972.

”Hon är klonad efter sin pappa”, säger mamman Pierette Le Pen.

Som ny partiledare har hon inte börjat med att klä ut sig i folkdräkt. Men vill i likhet med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skrubba bort den antisemitism och öppna rasism som tidigare satt sin prägel på partiet.

Hennes mamma, Pierette Le Pen, som tog ut skilsmässa från pappan med de bevingade orden om att denne var ”ett sexistiskt svin”, har sagt att dottern är klonad efter sin far. Den enda skillnaden är ”att hon har mer hår”. Det kan så vara. Men född 1968 tillhör hon givetvis en annan generation och vill ”modernisera” och anpassa faderns parti så att det kan leva vidare och frodas i sin samtid.

Jean-Marie Le Pen levde ända fram till sin avgång i helgen kvar i det förflutna. Han hade samarbetat med marskalk Philippe Pétains tyskvänliga Vichyregim och har aldrig sett några problem med detta. För hans vidkommande var Algeriet en fransk provins, en del av Frankrike, och borde åter införlivas i den egna republiken. I media har han ständigt kopplats samman med tortyr i denna forna koloni och de tyska nazisternas industriella utrotning av judar och romer har han fortsatt med att kalla för ”en liten detalj i historien”. Front National har varit inpyrd med outhärdlig antisemitism.

Marine Le Pen har vunnit sitt parti

för en radikal omläggning av politiken.

Dottern vill nu lämna historien bakom sig. ”Le Pen är Le Pen och Marine är Marine. Jag har redan 8 293 gånger sagt att jag inte delar hans syn på historien”, sa hon i en större intervju för den liberala israeliska tidningen Haaretz och underströk sedan:

”Judarna i Frankrike är fransmän, de hör hemma här och måste stanna. De ska inte emigrera. Landet måste hitta lösningar med den radikala islamismens utveckling i regioner med problem /…/ I motsats till den bild som framhålls är Frankrike ett av de minst rasistiska länderna i världen. Här bedöms inte människor efter sin färg eller efter sin religion utan i förhållande till sina kvalitéer. Det som kallas för en meritokrati. Det är en mycket viktig och precis princip för det franska folket. I motsats till den anglosaxiska kulturen är den franska influerad av kristendomen som bedömer människor och inte samhällen…”

I den senaste regionalvalen för Provence-Alpes-Cote dÀzur fanns också Sonia Arrouas,en judisk kvinna, på fjärde plats på Frontens valsedel. Medlemmar från partiet var med vid den europeiska extremhögerns uppmärksammade resa ( läs mer ) nyligen till Israel, där de mötte judiska ockupanter från Västbanken. Marine Le Pen försäkrar att hon och partiet alltid varit ”sionistiskt” och försvarat staten Israels existens. Personligen säger hon sig däremot vara emot nya bosättningar. Dessutom försvarar hon israeliska arabers rätt att få hyra bostäder i det egna landet på samma villkor som de judiska innevånarna. Själv vägras hon fortfarande inresetillstånd till Israel och säger till Haaretz att ”landet tycks ha för många vänner”. Dessutom med en retorik i klass med pappans: “Skulle vi i Frankrike säga en tusendel av det som man säger i Israel om denna fråga. Då skulle vi omedelbart kastas i fängelse för att ha uppviglat till rasistiskt hat”…

”Franska varor. Producerade av fransmän”.

Som ny partiordförande går hon – i den franska traditionens spår – längre än vad Jimmie Åkesson någonsin skulle göra. Hon säger att det till och med skulle vara möjligt med en muslimsk president: ”Muslimer, när de är fransmän förstås, röstar inte som ett samhälle/församling, utan på samma sätt som befolkningen i övrigt”. ”Om däremot en kandidat försöker att exklusivt representera den muslimska delen av befolkningen, då skulle det vara en mycket allvarlig utveckling”.

När väl bordet är röjt på all gammal antisemitism och formell rasism (judefrågan är löst…), och blivit väl förborgat i den franska revolutionära traditionen av sekularism, då dukar Marine Le Pen i stället upp ett bord belamrat med hat mot islam. I den ekonomiska krisens Frankrike odlar hon och exploaterar kapitalismens otrygghet genom att vända människors rädsla och osäkerhet, deras blickar, bort från den stenrika överklassen och finanshajarna, för att i stället peka mot muslimernas böner, slöjor, minareter, Koranen eller andra starka religiösa symboler som rötterna till allt ont som drabbat Frankrike. En målgrupp, judarna, har för tillfället blivit omöjlig att använda som syndabock för den ekonomiska krisen med dess arbetslöshet och försämrade livsvillkor. Rasismen finns kvar men den har gjorts salongsfähig och anpassats till stämningarna i den franska borgerlighetens vardagsrum. Det väljarunderlag som i senaste presidentvalet övergav Front National för att i stället satsa på Sarkozy.

”Dagens rätt” serverad från Nationella Frontens dignande bord blir ”islamhat” tillagad efter alla tänkbara raffinerade franska tänkbara recept…

Nu nöjer sig inte Mariane Le Pen med denna radikala omläggning. Med ett samlat parti bakom sig kommer hon i presidentvalet 2012 att göra en till synes vid vänstersväng när det gäller ekonomiska och sociala frågor. Pappans tidigare välsignelse av nyliberalism och globalisering har omprövats. Nu är det protektionism och starka statliga insatser som betonas. Frankrike ska lämna IMF, EU:s Maastrichtfördrag och euron. ”Tyskarnas monetära ockupation av vårt land ska omintetgöras”. Landet ska själv bestämma över sina skatter och staten ska kontrollerna priserna på baslivsmedel. Fransk industri och franskt jordbruk ska gynnas…

Partiet vill lämna IMF och euron. Bestämma över sin egna skatter.

Samt ha starka statliga insatser på det ekonomiska fältet.

Självklart mäskar partiet här för Frankrikes alla arbetarväljare. Den etablerade traditionella arbetarrörelsen är i upplösning och saknar liksom i Sverige varje spår av ett antikapitalistiskt program. De mindre partier som finns, likt våra vänner i det antikapitaliska NPA, är efter svenska mått stora, men den Nationella Frontens nya politiska dagordning är uppenbart en svår utmaning också för dem. Protektionism inom ramen för en fortsatt marknadsekonomi i en sönderfallande kapitalistisk världsordning bäddar bara för stagnation, nedgång och undergång. Ska man klara denna utmaning, blir det i presidentvalet 2012, liksom i alla strider dessförinnan, nödvändigt att inte bara mana till ”mer kamp” utan att också propagera för det arbetande folkets eget regeringsprogram. Ett program vars förverkligande skulle kunna påbörja det nödvändiga uppbrottet från det kapitalistiska system som förlamar så mycket av människor möjligheter och framtidstro.

******************************************************

Tills sist kan jag inte låta våra läsare undgå seklets fetaste lögn. Det var när Tunisiens diktator, Ben Ali, landat och välkomnats av den saudiska diktaturen i Riyad. Alltså USA:s bästa kompis i regionen. Då fann shejkdömet det lämpligt att till de arabiska folken låta berätta att:

”Saudiarabiens kungadöme låter meddela att det till fullo står bakom folket i Tunisien”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Front National, Jean Pierre Le Pen, Mariane Le Pen, Nationella Fronten, NPA, Tunisien, Riyad

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,DN4,