OS i Peking: Gulden blev till sand…

Vecka efter vecka har de ritat

tabeller för de tjugo guldhoppen

De svenska sportjournalisterna blev de stora förlorarna i Peking skriver Kjell Pettersson i  detta efterord till OS. Samtidigt kan vi glädja oss åt att Pia Sundhage, i många år en kvinnlig röd rebell i idrottsvärlden, tackat nej till en inbjudan från Vita Huset om att som lagledare tillsammans med sina spelare få en mysig liten pratstund med president Bush. Säkert runt en brasa och inför ett tjog med TV-kameror. En demonstration av bästa sort. En härlig efterskörd till spelen i Peking. ”Jag är helt enkelt inte intresserad av att prata med honom”, menar Pia. ”Det är roligare att förbereda nästa match…”

Pia Sundhage blev den ende svensk som vann guld i

Peking-OS.  Som tränare för USA:s landslag. För våra

andra svenskar blev medaljskörden mager.

Efter två veckors stirrande på teve och vandringar mellan olika kanaler är man både matt och mätt på idrott.

Nu rasar efterdebatten och då i första hand om de svenska idrottsmännen svikit allas våra förhoppningar om guld och andra ljuva medaljer. De som känner sig svikna är framför allt alla sportjournalister, som under det senaste halvåret, vecka för vecka, har ritat upp tabeller över de tjugo största svenska guldhoppen. Medvetet har de matat den normalt idrottsintresserade proppfull med falska förhoppningar.

blev det ”bara” fyra silver och ett brons.

Och nu känner de, som hela tiden trissat och triggat upp förhoppningarna, nu känner de sig svikna. Svikna är förresten ett för svagt ord, de känner sig uppenbart kränkta över att de svenska idrottarna inte motsvarade journalisternas förväntningar.

Den svenska idrottsrörelsen som några månader innan spelen var ett under av välmåga är nu totalt på dekis. Gulden blev till sand…

Men nu i efterhand kan vi slå fast att den gren som Sverige var världsbäst i,  det var att protestera och komma med alla möjliga och omöjliga skäl till varför det inte gick så bra.

Här hittar vi lerduveskytten vars drömmar om guld grusades av att de lerduvor han sköt på var ett okänt kinesiskt märke.

Vi minns tjejen som inte fick på sig baddräkten, på grund av materialfel, och enligt egen utsago därför var nära att simma naken.

Glöm inte heller rodderskan som missade finalen därför att hon fick paddla i sjögräs som kommit in på hennes bana.

Ute på havet fanns sneseglarna och de hade olika bortförklaringar för varje runda.

. Antingen hamnade de i lä för vinden, eller så var de före vid målgången, fast alla kunde se att de var efter.

Sedan fanns det en skytt som gick miste om en medalj därför att domaren satt och halvsov och inte såg att en bom egentligen var en träff.

Ja, det protesterades och det ursäktades – men ingenting gick hem..

Vi fick helt enkelt de medaljer vi förtjänade och som vi borde förväntat oss. Därför ska vi inte heller kölhala de svenska idrottarna utan sportjournalisterna.

Två veckors tittande. Men inte ett enda guldkorn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

1968 – ett OS vi minns: ”Salute” för Peter Norman

I dag hyllar vi

Peter Norman

Gästskribent Kjell Pettersson

Sommar-OS är över. En megahändelse som inte ens de största sporthatarna förmått värja sig emot.

Hjältar kommer att hyllas. Förlorare att glömmas.

Det här är historien om en idrottsman som blev tvåa men som var en stor vinnare på det moraliska planet. En idrottsman som öppet vågade visa sin solidaritet och därför fick betala ett oerhört högt pris för sitt mod. En hjälte som vi inte vill glömma.

Den tredje oktober 2006 dog han i Melbourne, Australien. I en hjärtattack föll han ihop över sin gräsklippare, 64 år gammal. Begravningen ägde rum sex dagar senare. Bland de som bar kistan fanns två äldre grånande män från USA. Namnen är mycket välbekanta, Tommie Smith och John Carlos. Guld- och bronsmedaljörer på 200 meter vid OS i Mexico City 1968. Kända över hela världen för sin Black Powerhälsning på prispallen efter loppet.

Den som begravdes är inte lika känd. Men det var tvåan i samma lopp. Den vite Peter Norman från Australien. Ska inte trötta ut läsarna med detaljer från själva loppet, men konstateras kan att tiderna från detta historiska lopp stått sig väl även i dagens konkurrens. Även om Bolt lekte fram ett fantastiskt världsrekord i Peking. Normans tid från det magiska året 1968 på 20-06 är fortfarande australiensiskt rekord.

Peter Norman visade sin totala solidaritet med Smith och Carlos när han under prisutdelningen bar ett märke på sin träningsoverall som solidariserade sig med Smiths, Carlos och alla svartas kamp för mänskliga rättigheter. På den världsberömda bilden bär de bägge amerikanerna svarta handskar. Men den som tittar extra noggrant ser att Tommie Smith har sin handske på den högra handen och John Carlos sin på den vänstra. Förklaringen till det är att Carlos hade glömt sina svarta handskar på den amerikanska förläggningen i den olympiska byn och därför lånade Smiths ena handske innan prisutdelningen. Idén till att de bägge salutera sin hälsning med de svarta handskarna kom från Peter Norman.

På samma bild ser man inte heller en helt annan sak eftersom den skyms av två olympiska pampar. Smith eller Carlos har inte några skor på sig. En protest i strumplästen i solidaritet med sina fattiga svarta bröder och systrar.

Tommie Smith och John Carlos fick betala ett oerhört högt pris för sitt mod. Den Internationella idrottsrörelsens förstockade och reaktionära pampar lyste dem omedelbart i bann. Det vita etablissemanget i USA vill under åratal inte ens ta i dem med tång. Hårda år väntade innan de nu fyrtio år efter har fått total upprättelse för sitt mod.

Lika illa gick det för Peter Norman. Australiens Olympiska kommitté förklarade honom som en ickeperson. Pressen duckade för hans namn. Det hela gick så långt att trots att Peter Norman var överkvalificerad för deltagande i de olympiska spelen fyra år senare, 1972 i Munchen så vägrade det Australiska förbundet att ta med honom i truppen.

I USA fick Norman större uppmärksamhet än i sitt hemland. Här en bild på de tre

vännerna när ett minnesmonument iUniversity of San José från deras -68 demon-

stration invigdes.

Peter Norman hankade sig fram som lärare, fortsatte att springa innan han tvingades att sluta 1985 efter en skada som nästan fick till följd att hans ena ben höll på att amputeras. Norman råkade in i en djup depression och ett hejdlöst supande.

Den dag Peter Norman begravdes den nionde oktober 2006 proklamerade USA:s friidrottsförbund !! , som ”Peter Normans dag”. En något senkommen hälsning kan man tycka. Nu 2008, när det i och med Pekings värdskap för de olympiska spelen har blivit mer opportunt med en OS-protest, har t o m Australien livat upp minnet av vad som hände för fyrtio år sedan. På alla Quantas (Flygande kängurun ) linjer till Peking har filmen om Norman visats på ”Large screen” under sommaren.

Vi som som aldrig glömt Peter Norman. Vi gör som Tommie Smith och John Carlos.Vi säger ”Salute”, vilket blev namnet på den film där han och hans två svarta kamrater på prispallen hedrades av filmregissören och skådespelaren Matt Norman, Peters systerson.

Här en fin trailer med klipp från filmen ”Salute”:

I andra media: DN1,DN2,AB1,AB2,SVD1,SVD2,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

OS i demokratins tjänst?

Bäddar OS för demokratiska framsteg ?

Dagens Nyheters ledarskribent Per Ahlin bloggar från Peking och lyckas som många andra liberaler sitta på två stolar i hållningen till det ”kinesiska undret”. Det blir en blandning av beundran och skräck. -Spelen har varit en uppvisning i effektivitet och grandiost scéneri men det är synd att de demokratiska rättigheterna inte respekteras av ledarna i Peking, kan journalistiken från Kina sammanfattas till. Inför spelen gick diskussionens vågor höga kring bojkott eller inte. Spelen borde bojkottas eller åtminstone invigningen tyckte många. Det kinesiska kommunistpartiets förtyck av de demokratiska fri- och rättigheterna var motiv nog för en bojkott. Historiskt har det funnits många tillfällen till eventuella bojkotter av sportevenemang och hållningen bland ”demokratins försvarare” har inte varit rakryggad eller principiell. Inför OS i Tyskland 1936 hördes inga krav på bojkott trots nazisternas brutala förtryck av den judiska minoriteten och arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer. Inte heller var det många i DNs och SVDs ledning som ställde sig bakom protesterna i Båstad när tennismatchen mot rasistdiktaturen Rhodesia hölls. När OS ägde rum i Moskva gick ”demokratins försvarare” i Washington hela vägen ut och bojkottade spelen.

Bush flinar.

OS börjar lida mot sitt slut, och kineserna har sluppit undan några större politiska markeringar från omvärldens sida. Jag tycker nog att det hade varit klädsamt för stats- och regeringscheferna att utebli från själva invigningsceremonin. Nu kunde Hu Jintao sitta där på läktaren och le tillsammans med George W Bush, Vladimir Putin och Nicholas Sarkozy. Det var bilder som passade perfekt för inhemsk konsumtion.Däremot är det en evinnerlig tur att spelen aldrig bojkottades. Det hade inte gjort Kina öppnare, tolerantare eller friare. Effekten hade snarare blivit den motsatta” skriver Per Ahlin i sin blogg.

Att Hu Jintao log ikapp med George W. Bush kan vi förstå. Att Bush log som solen i Arizona förstår vi också. För om det fanns en anledning till att bojkotta spelen i Peking var det just att USA tilläts delta. Här har vi ett land som på egen hand invaderar Irak, i strid med alla internationella konventioner och FN. Mer än 100.000 civila har dödats i Irak på grund av det amerikanska angreppskriget och den påföljande ockupationen. Och där sitter George W. Bush på läktaren i fågelboet och flinar hela världen i ansiktet. Alla flinar med. Ingen ropar ”släng ut krigsförbrytaren”.

Per Ahlins slutsats att det troligen hade blivit värre i Kina om bojkotten ägt rum är rena spekulationen. Om man vänder på Ahlins påstående och säger att OS gav kommunistpartiet en möjlighet att öka förtrycket då är det inte längre en ren spekulation utan ett påstående förankrat i konkreta händelser inför och under idrottsfesten i Peking.

Många steg bakåt

Det finns inget att peka på som stöder påståendet att utan OS hade det blivit värre. Däremot finns det en hel radda av fakta som visar på motsatsen.

-Innan OS stramade myndigheterna upp cyberfriheten med benägen hjälp från Google och Yahoo.

-Tiotusentals familjer har manu militari fråntagits sina bostäder och skeppats ut på landsbygden för att skapa plats åt alla  OS-installationer.

-Hundratusentals rättslösa arbetare sparkades ut ur Peking för att deras skitiga skjortor inte skulle störa stadsbilden.

-Hundratals byar kring Peking kopplades bort från vattendistributionen för att blommorna kring evenemanget törstade. Att byarnas odlingar dör som följd hamnar på kontot ”övrigt” i OS-räkenskaperna.

-Regeringen skapade ”protestparker” i Peking. Det var 44 personer som ansökte om rätten att protestera i någon av dem. Efter att myndigheterna ”lyssnat” till protesterna drog de 44 tillbaka sina ansökningar. Verkligen civiliserat. Till sist var det bara två gamla damer på 79 respektive 77 år som insisterade fyra gånger om på rätten att protestera i en ”protestpark”. Den demokratiska belöningen blev ett års straffarbete. Verkligen humant.

Friare händer för makten

Dessa exempel är säkerligen bara en bråkdel av vad vanliga människor i Peking och Kina tvingats utstå för att ge plats åt spelen. Att många av de som drabbats, på grund av det nationalistiska trummandet, ser sina trakasserier som offer för nationens väl ändrar inget av slutsatsen att OS gett partibyråkraterna i Peking friare händer.

Det var rätt att inte bojkotta spelen. De argument som anförts för en bojkott hade lika väl kunnat använts för att kräva bojkott mot många andra OS-spel. Därför känns Per Ahlins och andras ”demokratiska finkänslighet” bara som pinsam samvetsnöd. De älskade spelen men känner sig tvingade till kommentarer i marginalen.

I andra media: DN1,DN2,DN3,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Äntligen: en svensk fullträff!

Till sist

Triumfens ögonblick!

Svenskarna har inte lyckats med att ta de medaljer som sportjournalisterna krävt. De ”nationellt sinnade”, som tappat i tron när det gäller den vita rasens överlägsenhet, får trösta sig med att den svensktillverkade artillerigranaten Excalibur nu fått ett uppmärksammat pris, Top 10 Inventions of 2007, som delas ut av den amerikanska armén.

Excalibur, har fått sitt namn från mytologin och då efter de svärd som ibland Julius Caesar och ibland Kung Arthur sägs ska ha huggit ihjäl folk med. Granaten går inte rakt fram som en gammal ”hederlig” kanonkula utan skjuts först upp i luften till 10 000 meters höjd med en bastant haubits.

Excalibur fungerar på så sätt att målets gps-kordinater först matas in i granaten. Sedan skjuter man upp härligheten, som kostar en miljon kronor styck. Med hjälp av sina uppdaterade pilfenor, som väl uppe i skyn stolt fälls ut, styr den sedan ner till mål på ända upp till åtta mils avstånd. På fyra mils håll räcker det med ett enda skott i förhållande till de 200 som är det normala. Utvecklingen av detta riktigt svenska helylleprojekt, om än i samarbete med amerikanska Raytheon Missile Systems, har bara kostat 4,3 miljarder kronor, och blir säkert en riktig vinstmaskin. Bofors försäkrar att bara ynka 650 skattemiljoner har gått åt.

Visserligen är ännu inte serietillverkningen i gång. Men en provserie har gett ett fantastiskt gott resultat. USA:s alltid framsynta militär beställde på prov hundra Excaliburs och lyckades över all förväntan med sina provskjutningar i Irak och Afghanistan. För varje granat dödades massor med folk. Kanske en del civila eftersom man sköt på så långt håll. ”Collateral damage”  ( se t ex Aljazeera 23 augusti )kallar jänkarna detta och det låter ju bra. En del fransmän råkade också visst illa ut. Det är mindre bra. Men ändå. Riktiga praktträffar där folk slets sönder som små trasor. ”Fantastiskt”, tyckte amerikanska armén och gav därför Excalibur sitt prestigefyllda pris. ”Väldigt roligt”, tyckte Christer Henebäck, informationschef på Bofors i Ny Teknik där du kan läsa allt om hur svenskarna till sist i triumf kunde bärga ett stort pris.

Ett riktigt svenskt helylleprojekt. Kan träffa människor på åtta mils avstånd.

Hjärtan, levrar och lungor, ben och armar, allt slits sönder i små färsbitar.

I andra media: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,Sydsvenskan,Ny Teknik,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Snart är orgien över

Världsrekord i kaloriintag

Michael Phelps simmar inte bara bäst världen. Som en slimmad Joakim von Anka simmar han också i pengar. I sitt kassavalv kommer han kunna dyka ner, bada och tumla runt i nära en halv miljard kronor, menar bedömare i de sponsorkretsar som satsar pengar på vår tids gladiatorer.

Michael Phelps simmar inte bara fort, han kan också bada i pengar…

Nu är de olympiska lekarna i Peking inte bara en orgie i nationalism och pengar. Gladiatorerna häver också i sig helt osannolikt med kalorier. Själv fick jag vara med om en liten sådan orgie nu i helgen. Sonen har under sommaren jobbat hos en fiskgrossist som handlar med alla havets läckerheter. ”Om du hittar ett bra pris på riktig kräftsallad. Kan du då ta hem lite?”, bad jag. “Visst, hur mycket”, frågade han. ”Ta en stor burk, det blir fest”, sa jag och tänkte mig tre eller kanske fem hekto. Till fredagskvällen kom han så med en burk på tre kilo. Fylld till brädden med underbara dilldoftande små kräftor, i en lätt vitlöksdoft, vackert vilande i en bädd av fräsch majonäs. Tre kilo! Hela familjen och en del glada gäster fick sedan fylla krävan gång på gång med kräftstjärtar. Natten till måndag drömde jag sedan om att jag var en pigg liten kräfta som skulle kokas levande…

Men för Phelps som förmodligen har världsrekordet i kaloriintag – utan att bli för frodig – är det inte nykokta skaldjur som dukas upp på faten. Varje evig dag ska han pressa i sig hela 12 000 kalorier och då också av rätt sort. En inte särskilt koldioxidsnål meny. Tråkig till förbannelse. Men uppenbart rätt kost om man ska bli bra i simning. Så här ser hans bespisning ut en vanlig dag:

T

ill frukost blir det tre smörgåsar med stekta ägg. Alla byggda som en sådan där höjdare som Dagobert brukar trycka i sig. Med travar av sallad, stekt lök, tomater och så förstås majonäs ovanpå hela härligheten. Denna entré sköljs ner med två baljor kaffe och därpå hugger Michael inpå på en bastant femäggsomelett som följs av en stor tallrik med fullkornsgröt . Efter denna njutning inmundigar han tre rostade smörgåsar beströdda med socker. Allt för att få i sig de nödvändiga kalorierna. Det enkla morgonmålet avrundas sedan med tre pannkakor fyllda med choklad.

T

ill lunchen kommer han med skrikande mage och grundar med ett halvt kilo berikad pasta. Ett helt stort paket. Detta foder, eller vad man ska kalla det, livas sedan upp med två rejäla skink- och ostsmörgåsar. För att klara kaloriintaget har sovlet bretts ut på vitt bröd och betäckts med – majonäs. Som dryck sveper han en energidricka spetsad med 1000 kalorier.

D

agen går, hungern måste stillas och det blir dags för middag. Den blir enkel. Spartansk. Michael bäddar nu för natten genom att inta rejält med kalorier. Först samma halvkilo med berikad pasta. Till efterrätt en smarrig pizza, som sköljs ner med ännu en energidryck proppad med ytterligare 1000 kalorier.

Orgien i kaloriintag avslutas sedan med att den mesta OS-medaljören genom tiderna drar sig tillbaka till sitt sovrum. Ligger man i , i en simbassäng hela dagarna och tränar hårt kräver detta naturligtvis massor med sömn och att man också ligger i sängen . I en intervju för NBC kunde vår simgladiator därför lite sorgset bara konstatera att ”Äta, sova och simma, det är det enda jag kan”. Kanske en liten överdrift, Uppenbart hinner han också med en hel del reklamjippon. Sedan ska han naturligtvis göra sig av med resterna av alla de kalorier som kroppen förbrännt . En grannlaga sak som också kräver sin man…

Min fundering blir självklar. ”Äta, sova och simma, det är det enda jag kan”. Byt idrottsgren så är detta verkligheten för många i sportvärldens elit. Är det verkligen dessa ideal som vi människor ska sätta främst i det tjugonde århundradet? Är detta de prestationer som ska belönas framför alla andra. När en i och för sig kul fotbollslirare som Chippen Wilhemsson flyttar från frysboxen till fotbollens öken i den islamska militärdiktaturens Saudi-Arabien betalar USA:s smällfrodiga prinsar hela 30 miljoner kronor som en övergångssumma. Fotbollsvärldens tyckare pratar om reapris och pressar inte karln men en enda fråga om det verkligen är rätt att spela för denna vidriga diktatur. Jag tycker nog att summan är vansinnigt hög och kan bara konstatera att elitidrotten rakt av mest handlar om pengar. Pengar och kaloriintag. En elitspelare i fotboll byter oftast klubb och klubbbkänsla lika lätt som han byter kalsong och de stora namnen i idrotten blir till varumärken bland alla andra varumärken. För en tjugoåring i dag är nog Björn Borg bara en kalsong. En kalsong och ingenting annat. Ja, kanske med lite allergiskit i grenen. Hans underbara framfart på tenniscourten är glömd.

Olika faller människans lott

Olika faller människans lott, brukar en del präster mässa och hänvisar till Jobs bok i Bibeln för att vi ska förstå varför Gud sett till att en del människor har ett helvete. Ja, i Peking faller lotten definivt ut lite olika. De inhysta arbetare som byggt det vackra ”Fågelnästet”, alltså Pekings Olympiastadium, har haft sexdagarsveckor med arbete tolv timmar om dagen. För detta har de tjänat 600-700 kronor i månaden och blev under de olympiska dagarna hemskickade till den fattiga landsbygd varifrån de rekryterats. Jämför man detta med Michael Phelps arvode på en halv miljard kronor säger det en hel del om dagens olympiska ideal. Då känns det på något sätt som skönt att orgien är över. Framförallt som många sportjournalister ständigt bara babblar om svenska medaljer. Mer sällan om det där fina med att kämpa väl.

Ingen sportjournalist frågar Chippen Wilhemsson varför han ska spela för

den islamistiska militärdiktaturen i Saudi-Arabien?

Ps. Det finns fantastiska idrottare som hinner med mer än att äta, träna och sova. Stefan Holm är en av dom. Hans insats var svindlande – även om inte höjden blev det. Att med denna korta, lite taniga kropp, kunna ligga på topp under elva år i höjdhoppseliten är en bragd. Framförallt som han samtidigt vunnit frågetävlingen På spåret två gånger. Det kan ingen annan slå! Dessutom. Sent i går kväll dök sonen upp igen. Han jobbar sin sista vecka hos fiskgrossisten och kom hem med fem kilo helt nykokta havskräftor från det glimrande Västerhavet. Här hemma blir det ännu en överdådig orgie i dessa kära skaldjur. Ds.

I andra media: SvD1,SvD2,Sydsvenskan1,Sydsvenskan2,Sydsvenskan3,SVD3,AB1,AB2,AB3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,Läs även andra bloggares åsikter om

Tutti frutti efter sillen…

Hej på er alla som efter en lång trevlig helg nu undrar vad som hänt i Världen, mellan sillen och jordgubbarna. Det är söndag igen och dags för en liten tutti frutti av stora och små händelser.

-Varför inte börja med de små händelserna -Sverige åkte ut ur EM med en smäll som hördes långväga. Den ryska björnen skulle stoppas och vägen fram till titeln röjas. I stället för en lufsig björn mötte de blå-gula elva röda vinthundar som sågade sig igenom det svenska försvaret med en snabbhet som mest påminde om det sovjetiska hockeylandslagets bästa tid då Krutov, Larianov och Makarov öste in mål på alla motståndare. Ingen som uppskattar bra fotboll hade protesterat om det blivit 5-0 i stället för 2-0 i baken. Att de sedan körde över Holland visar att vinsten mot Sverige inte var en tillfällighet.

-I Norge står däremot glädjen i topp. Magnus Carlsen heter den sjuttonåring som sätter all världens schackmästare på plats. Ingen sedan Bobby Fischers dagar har i så ung ålder på detta sätt sopat brädet med sina motståndare. Magnus är redan tvåa på världsrankingen endast några poäng efter världsmästaren Vishy Anand. På midsommarafton slutade han ensam etta i Aerosvits storturnering på krimhalvön. Han gick som enda spelare obesegrad genom turneringen, med fem segrar och sex oavgjorda partier. Snart får vi se norrmän med svart-vitrutiga halsdukar skriande ”spela e4″, ”slå Drottningen”. Om du vill veta mer ta en titt på den här adressen: Chessbase,

-På det politiska spelbrädet finns det däremot ingen orsak till glädjefnatt. John McCain, som hittills försökt att framstå som en ”miljövänlig” kandidat, sa i veckan att han ska bygga 45 nya kärnkraftverk om han blir president. På lite längre sikt menade han att det behövs 100 nya. Samtidigt sa han att han stödjer Bushs förslag att skrota förbudet mot ”off-shore” borrning efter olja och gas. Man drabbas av svindel och tror inte att det kan vara sant. På ena sidan av brädet pratas det om klimatförändringen och hotet mot hela mänsklighetens livsvillkor. Men de flesta bara pratar. På andra sidan däremot är det bara ”action” som räknas: bygg fler kärnkraftverk(vad har hänt med riskfaktorn?), bygg fler kolkraftverk(med skitprat om ren teknik), tvinga på Irak ett oljeavtal som på nytt släpper in Exxon,Shell,BP och Total för att plundra Iraks naturtillgång nummer ett. Beslutet att starta off-shoreborrning möter dock ett stort problem. Det finns inte tillräckligt med specialutrustade båtar för djuphavsborrning. De som finns är redan inbokade för många år framåt, vilket också gäller det 80-tal båtar som är under konstruktion. Billig olja under 90-talet satte stopp för alla nyinvesteringar i sökandet efter olja. Lilla Sverige är nu också med i jakten på olja och gas. Stena Offshore har beställt ett borrfartyg av Samsung Heavy Industries som ska klara av arktiska is- och klimatförhållanden, för den nätta summan 942 miljoner US$. Borde inte den svenska regeringen ingripa och sätta stopp för skövlingen av de arktiska farvattnen? Eller…är den köpt?

-Dagarna innan Midsommar var hektiska här i Bryssel. Irländarna hade fräckheten att säga nej till Lissabonfördraget. Eftersom ledarna inte kan välja ett nytt folk var huvudfrågan för de 27 ländernas statschefer hur man ska bära sig åt för att tvinga Irland att skriva under avtalet. Att en majoritet sagt nej och att EUs regler klart anger att en ny konstitution ska skrivas under av alla 27 medlemsländerna hindrar inte Sarkozy och Merkel med flera att försöka hitta vägar som kan ignorera det irländska varlresultatet.

En specialstatus för Irland är inte möjligt. Därför verkar enda möjligheten vara att på något sätt få till ett omval. Men även den möjligheten ser inte ljus ut eftersom risken för att folket än en gång säger nej är stor och då är verkligen det kokta fläsket stekt för den europeiska elitens strävan att skapa en överstatlighet med vida befogenheter.

-En nätt summa på 23 miljarder US$ har försvunnit i Irak. Tidskriften Panorama skriver att det amerikanska försvarets auditenhet siktar in sig på 70 amerikanska bolag som skott sig ordentligt på kriget. I främsta ledet står Halliburton som Dick Cheney dirigerade innan han blev vice-president. Allt som de 150 000 soldaterna konsumerar i Irak flygs in från USA via Kuwait. Till och med driksvattnet, hamburgaren, grönsakerna, frukten och glassen importeras från USA av amerikanska underleverantörer. Företagen som leverar varorna har i sin tur över 160 000 anställda på plats. Vanligaste sättet att smörja kråset är saltade fakturor. Försvarets inspektion säger enligt BBC att 8.2 miljarder dollar betalats ut till underleverantörer utan klarhet om vart pengarna tagit vägen. En faktura för 320 miljoner dollar till ”löner till irakiska anställda” utan att någon vet vilka de är och var de arbetar är ett exempel bland många. Den irakiska regeringens medlemmar skor sig säkerligen utan samvetskval. Premiärministern Al-Maliki har förbjudit alla undersökningar om korruption och muttagning mot honom själv, hans 33 ministrar och alla höga funktionärer. Endast han själv kan ge grönt ljus till en undersökning. De senaste sex månaderna har Al-Maliki redan lagt ned 48 undersökningar om korruption. Gissa själv varför, om du vill delta i vår bloggs hets mot världens härskare.

-Förbereder Israel en attack mot Irans kärnkraftsanläggningar? Frågan är mer än berättigad efter den mycket stora flygmanöver som Israel nyligen utförde över Medelhavet. Mer än 100 F-15 deltog i manövern. Israels försvarsminister Ehoud Barak var i Paris i veckan för att diskutera Iran med President Sarkozy och för att förbereda den senares närastående besök i Israel. Den franska högerregeringens ändrade utrikeskurs tar allt tydligare former. Det var ingen tillfällighet eller tomt smicker när George Bush vid sitt nyliga besök i Paris kallade Frankrike för ”USAs bästa vän”. Borta är Frankrikes formella neutralitet i konflikten Israel- Palestina och borta är den relativa militära självständigheten inom NATO. I Paris gav Ehoud Barak en intervju till dagstidningen Le Monde i vilken han säger att ”Iran är en utmaning för hela världen. Jag kan inte föreställa mig en stabil värld om Iran tillåts utveckla kärnvapen. Inte för att de omedelbart kommer att släppa en bomb på närmaste granne utan därför att det skulle betyda slutet på icke-spridningsfördraget.” Fantastiskt! Det enda landet i världen med en mycket stor kärnvanpenarsenal och som aldrig medget det är Israel. Militärexperter menar att Israel har minst 200 kärnvapenladdningar.

-Till sist, heder åt Socialistiska Partiets avdelning i Umeå. Avdelningens nej tack till hundslagsmålet om Stieg Larssons arv är för mig högsta utslaget på en moralisk mätsticka. Hade Stieg skrivit detta testamente år 2004 i fullt medvetande om att vi alla är förgängliga och med en uttryckt önskan att miljontals kronor skulle gå til Socialistiska Partiet hade det inte varit fel att acceptera mannan. Men ett testamente från 1977 som Stieg aldrig nämnt efter sin återkomst från Eritrea blir bara fel. Ingen av oss i Socialistiska Partiet vet om Stieg när han dog hade samma önskan som uttrycks i testamentet 1977. Därför vore det helt fel av SPs avdelning i Umeå att göra anspråk på arvet. Att hans livskamrat inte får vad hon enligt sunt förnuft borde få visar bara att den svenska lagstiftningen om äktenskap och samboende inte är bra. Den diskriminerar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Sverige/Ryssland – Ett nytt Poltava?

GÄSTSKRIBENT: KJELL PETTERSSON

Efter nederlaget i Poltava mot ryssen klarade Karl XII:e inte ens av att slå Norge

Nu gäller det. Nerverna är på helspänn. Sverige mot Ryssland. Här ska bli en strid mot den av överheten så hatade ryske björnen på andra sidan Östersjön.

Väntar oss ett nytt Narva eller ett nytt Poltava? År 1700 knäckte karolinerna Tsar Peters mycket större armé vid Narva. Men i Poltava slogs samma armé sedan i spillror 1709. Krigarkungen fick med bara några hundra man fly till Osmanska riket och till staden Bender, som i dag ligger i södra Moldavien.

Tyvärr så kommer vi att varken vid seger eller nederlag få höra några matchanalyser från den så oerhört kunniga duon Fjellström och Backe. Inga spelarintervjuer och repriser från matchavgörande ögonblick.

Utan istället en glatt flinade Ola Wennström eller Peter Jidhe som med samma muntra min ständigt avbryter sändningen med ett ”vi är strax tillbaka”. Herrarna och deras genomkommersialiserade TV4 har verkligen gett ordet strax en helt ny innebörd. För du hinner – och då behöver du inte jäkta – laga middag, äta den, ta en dusch, gå en långpromenad under den stund som straxet varar. Vid nästa VM eller EM, om utvecklingen eller rättare skrivet avvecklingen av sändningarna fortsätter, kommer förmodligen varje halvlek på 45 minuter innehålla tre minuter fotboll, resterande fyrtiotvå minuter ägnas åt det ena infantila reklaminslaget efter det andra. Straffar ersätts med ett inslag om Norrlands guld…

För ett antal år sedan var det en man på Södermannagatan i Stockholm som blev så förbannad över ett svenskt baklängesmål att han slängde ut sin TV genom fönstret. När han sedan tittade ut hade den hamnat på taket på hans bil som stod parkerad på gatan nedanför. Snacka om att göra två självmål samtidigt.

Nåväl så upprörda blir inte vi.

Men det är inte utan att man allvarligt funderar på att slänga ut TV:n när nästa strax kommer.

Men nu gäller det grannen i öst.

Historiskt sätt har inte Sverige mött Ryssland så många gånger i EM och VM. I EM ingen gång frånsett ett kval i början av sextiotalet när Kurre Hamrin slog en straff som nog var bland det dåligaste jag sett.

Orsakerna är delvis historiska. Efter revolutionen 1917 upphörde det nya Sovjetsamhället att delta i varken OS eller VM. Kommer inte på rak hand ihåg om de utestängdes eller av egen vilja valde att inte vara med. Om svar anhålles gärna i en komentar.

In på den olympiska scenen kom de först igen 1952 vid OS i Helsingfors. Med i VM var de först 1958. Då i en kvalgrupp bestående av Brasilien, England och Österrike. Efter den grundserien gick det inte att skilja på tvåan och trean – vilka som vann kan ni räkna ut själva – utan det blev omspel mellan England och Sovjet. Sovjet vann och fick ett starkt nederlagstippat Sverige i kvarten.

Denna match gick på TV och innehav av TV tillhörde inte vanligheten på den tiden. Jag var på landet den sommaren och fick ta och cykla upp till Åkes fik i Näset för att se matchen på ett fullspikat café. Ett riktigt café med jukebox, flipperspel och leverpastejsmörgåsar, stora som tefat kostade de en hel krona. Sverige vann med 2-0. Mål av ÖIS-legendaren Agne Simonsson och AIK:arnas AIK:are Kurre Hamrin som 1956 blivit proffs i italienska Juventus.

Nåväl resultatet var en stor sensation eftersom Sovjet slagit Sverige med 7-0 på hemmaplan 1955 och året därpå med 6-0 på Råsunda. Men det var ett rent svenskt amatörlag. Nu fanns proffsen med. Gunnar Gren hade året innan kommit tillbaka från sin italienska utflykt som började i Milan – minns Gren-No-Li – 1949. Kurre hade kommit hem för att spela VM. Julle hade lämnat Bergamo och Atalanta. Nacka hängde fortfarande med och hade landat från Milano och Inter. Lidas hade för en månad lämnat Milan. Denna högst aptitliga kvintett kryddades med de svenska bidragen: Kalle Svensson IFK Helsingborg som målvakt; Orvar Bergmark Örebro och Sven Axbom IFK Norrköping som backar. På mittfältet Sigge Parling Djurgårdens IF (det tog emot att skriva det namnet men fotbollsnöden har ingen lag) och Reino Börjesson från hör och häpna Boråslaget Norrby. Och som center nämnde Agne som året efter fick bragdguldet efter att Sverige spöat England med 3-2 på Wembley. För övrigt Englands andra förlust på hemmaplan sedan Ungern 1953 då de blev fullständigt avklädda och torskade med 6-3.

Denna sommarsaga för femtio år sedan slutade som bekant i VM-finalen mot Brasilien.

Ska Olof Mellberg kunna stoppa den ryska björnen?

Men den andra gången vi tog nappatag med den ryske björnen var den omförglömliga midsommarnatten 1994. En midsommarafton som började i helregn och slutade i ett väderomslag som kom att resultera i ett sommarväder som vi sent kommer glömmer. En natt utöver det vanliga. Då Sovjet inte längre Sovjet. Ryssland inte Ryssland, utan för en kort stund ett land som hette OSS

Jag var än en gång på landet. Denna gång i ett prunkande Roslagen. Den kvällen blev det mycket kaffe men inget kron. För matchen måste ses i det tillstånd då man kan ha behållning av matcherna och den började halvtvå på natten på arenan Silverdome i USA.

Två underbara nickmål av hårdingen Martin Dahlin och ett mål på straff av Tomas Brolin. Vinst med 3-1 och en sommar som kommer leva i minnet livet ut..

Två oförglömliga matcher. Två vinster. Bägge gångerna var jag på landet.

Denna gång är jag tyvärr i stan vilket ger mig minst sagt onda aningar.

Men å andra sidan, onda aningar har jag alltid. Vare sig det är Sverige, Arbetarnas IdrottsKlubb eller Reymers pojkar18 som spelar. Det är bara att hoppas att de inte infrias.

I media: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,AB4,

Sportblogg: Robert Lauls

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Politisk tutti frutti…

Söndag eftermiddag serveras lämpligen en blandad kompott. Speciellt efter att spanjorerna var så fega att de gjorde mål med bara två minuter kvar att spela på, så att Sverige inte skulle hinna kvittera. Svagt och mycket osportsligt. Nåja, vi hade säkert vunnit med 15-0 om det varit en puck på plan.

Veckan har självfallet dominerats i media av icke-händelsen George W Bushs rundresa i ett ointresserat Europa. Vita Husets hövding har i Merkels och Sarkozys ögon inga fjädrar kvar. Enda översvallande mottagningen fick han av Påven. De stod där som två talibaner bugande i beundran inför den andres religiösa passion. Resten av resan bara bekräftade att mannen saknar en skruv. Det ena idiotuttalandet efter det andra.

-I Paris sa Bush sig vara fast övertygad om att ett nytt säkerhetsavtal med Irak kommer att antas innan Jul. Märkligt, eftersom Iraks premiärminister al-Maliki dagen innan sa att förhandlingarna hamnat i totalt dödläge på grund av USAs krav på att stå utanför irakisk lag var omöjligt att acceptera. Pentagon kräver att den amerikanska armén ska kunna operera fritt i Irak utan den irakiska regeringens godkännande, att amerikanska soldater och kontrakterade säkerhetsbolag ska vara imuna inför irakisk lag och att de amerikanska baserna ska permanentas. Det är alltför sura karameller för att al-Maliki ska kunna tvinga ner dem i halsen på det rumphuggna parlamentets medlemmar. Någon stolthet måste bevaras för att de skilda religiösa samfundens anhängare ska följa med i svängarna.

-Condoleezza Rice är ute och flyger igen. Med all CO2 som hon bidrar med kunde man hoppas på bättre politiska resultat. Men allt förblir vid det gamla. Israel förklarade i fredags att ytterligare 1 300 bostäder ska byggas i östra Jerusalem. Madame Rice fördömmer naturligtvis beslutet och skyndar sig sen att dunka den israeliska regeringen i ryggen. Räkna med oss. Nu när Barak Obama lagt ribban ännu högre-« Jerusalem är och förblir odelat under Israels kontroll »- är chanserna till fred och framför allt en rättvis uppgörelse för palestinierna längre bort än någonsin. För att bekräfta situationen meddelar israeliska media att en begäran om att bygga ytterligare 700 bostäder, utöver de 1300, i östra Jerusalem ligger på högsta domstolens bord.

-I veckan träffades G8, där G verkar stå för goddag yxskaft. Det var i alla fall i stort vad som stod i det gemensamma uttalandet efter mötet. Ännu en icke-händelse. Inga beslut om kraftåtgärder för att hindra 15 000 barn att dö i hunger varje dag. Inga beslut om att ta strupgrepp på den spekulation som driver priset på olja och matvaror i höjden. Nej, mötet i Osaka inskränkte sig till  att uppmana OPEC att öka oljeproduktion. Som för att stryka under G8-ländernas marknadsfanatism uppmanades de fattiga länder som subventionerar priset på bensin och viss basföda att upphöra med dessa dumheter. Det bara förvrider marknadsmekanismerna tycker de teoretiskt kunniga. Att det hindrar fattiga människor från att svälta ihjäl har inget med ekonomisk rationalism att göra. Basta.

-Tidningen Washington Post gjorde en intressant jämförelse mellan it-bubblan som sprack i mars 2000 och dagens prisbubbla på oljan. Innan den « nya ekonomin » sprack med en knall hade Nasdaq stigit 640 procent på sex år. Alla minns vi att bara dagar innan kraschen fanns det optimister som förklarade att it-teknik lagt grunden till en ny krisfri kapitalism. I år har oljan slagit 28 prisrekord och sedan november 2001 har priset gått upp med 647 procent. Miljardären George Soros menar att oljepriset är färdigt att rasa, eftersom det inte finns någon större obalans mellan utbud och efterfrågan på råolja. När Nasdaq djupdök var det med 78 procent och 6 000 miljarder dollar gick upp i rök. Hur mycket CO2-fri rök oljan tappar ut när prisbubblan spricker vet vi inte-än.

Mycket mer än så finns det inte att blogga om denna söndag eftermiddag. Fotbollen lämnar jag över till andra. Innan jag slår på TVn för nästa , förhoppningsvis, spännande match. Kanske med spelare som leds av lagledare med mål att göra mer mål än ett.

Andra bloggar: Svensson,Trotten,Proletärbella,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Inte bara Zlatan…

Fotbollens toppar når över Hochschwabs bergsspetsar i Österrike

Gästskribent: Kjell Pettersson

Elitfotbollen av idag genomkommersialiserad. Den är en gigantisk internationell industri som omsätter hundratals miljarder kronor per år. Men all denna pengadrös till trots – och det våld som förekommer kring fotbollen – så kommer vi aldrig ifrån att fotbollen fängslar, förför, bedrar och sviker. Att älska fotboll är ett stormigt kärleksförhållande. Fullt av vågdalar med även av toppar så höga att de med lätthet reser sig över bergsspetsarna uppe på österrikiska Hochschwab…

I detta nu pågår EM. Ett jättejippo där fotbollens styrande på europanivå, topparna inom UEFA, förmodligen haft bråda dagar. Inte så mycket kring de sportsliga arrangemangen, det brukar fotbollens myriad av vattenbärare på lägre nivå sköta utan knot. Nej, UEFA;s magnater har i stället sett till vilka företag som kan erbjuda de mest förmånliga reklamerbjudandena, TV-rättigheterna, sponsoravtalen…allt det som hör vilket storföretag som helst till.

Hur långt kommersialiseringen av fotbollen har gått ges av det faktum att krogarna i de olika städer där matcherna spelas endast får servera danska Carlsberg. Det har tydligen skrivits ett kontrakt om att österrikiskt eller öl från alplandet Schweiz är vid vite förbjudet…Danskt öl från ett Danmark som inte är kvalificerat till EM bland annat på grund av att en dansk ”kamrat” hinkade i sig 16 stycken starkpilsner av just märket Carlsberg.

Nu skiter vi i de kommersiella gravgrävarna och Carlsbergs prishöjningar.

Tillbaka till den ångestladdade fotbollen.

En måndag kväll så här i EM:s början kan ge en inblick i fotbollens svindlade höjder och lika djupa dalgångar.

Först en match mellan Frankrike och Rumänien i den så kallade dödens grupp. Efter att tittat på matchen förstår man varför gruppen döpts till dödens. För något så tråkigt, fantasilöst och trist får man leta efter. Förmodligen skulle en högläsning av Döda Havsrullarna, ett tal av Fredrik Reinfeldt eller en stund med Maud Olofssons ändlösa tjatter renderats årets humorpris jämfört med detta.

Ändå vet jag och många, många fler med mig att de bägge spelande lagen innehåller spelare av yttersta världs- och europaklass. Men låsta av system, strama tyglar blir det inte bättre än så här…

Några timmar senare på kvällen är det raka motsatsen. Ett gnistrande fyrverkeri när Holland mötte Italien. Detta Italien som i normala fall kan något bättre än alla andra. Kontrollera, låsa en match, försvara… total omutliga speciellt när det fått ett tidigt ledningsmål. Men denna gång. Utan en skadad Canavaaro. Med en Nesta som tackat nej. Maldini och Costacurta som slutat. Dessa fyra tillsammans med legendarer som Gentile, Carbrini och Baresi håller nog idag en speciell mässa över det italienska försvarsspelet mot Holland.

Detta kunde ha blivit en lika låst tillställning som matchen innan. Men nyckeln till att öppna det italienska låset är att de åker på ett tidigt baklängesmål och därför tvingas till vildsint offensiv.

Så blev det igår och därav detta gnistrande sprakeri.

Några ord bara om Hollands och Manchester Uniteds målvakt Edwin van der Saar. Kanske inte ett gammalt vin med sina goda smaker, men nog en av ålder väl rundad holländsk genever.

Så kära läsare slutsatsen av detta kan bara bli en och entydig.

Se alla matcher för man vet aldrig vad som väntar.

I övrig media: DN1,DN2,DN3,SVD,AB1,AB2,AB3,Expressen,Jinge,S-bloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,