"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Idrott
Fotbollen – avspark för den libyska revolutionen
4 Aug 11
.
.
VAR DET FOTBOLLEN SOM
RULLADE I GÅNG REVOLUTIONEN?
.
Libyens diktator Muammar Khaddafi har många gånger slagit fast att han ser sitt Libyen som det mest demokratiska landet i hela världen. Här inför FN:s generalförsamling 2006. Men i februari rämnade fördämningarna och den arabiska revolutionens flodvåg bröt in i väldiga kaskader över landet. I Benghazi svarade befolkningen på automatelden från Khaddafis säkerhetsstyrkor med den första väpnade resningen i regionen.
Vad låg bakom? Vad fick fördämningarna att brista? Varför sveptes de bort i just Benghazi?
Svaren är givetvis många och komplexa. Men en av de viktiga underströmmar som underminerat diktaturen var många unga mäns missnöje med de politiskt perversa inslag som diktaturen hade fått inom fotbollens värld. Der Spiegels Juliane von Mittelstaedt berättar här i form av en intervju med flera av Benghazis mest kända fotbollsprofiler vad som åtminstone var avspark i den första halvleken för den libyska revolutionen. Referatet av artikeln och översättningen står undertecknad för.
.
.
Det finns många bilder på fotbollsklubben Al-Ahly Tripoli
och klubbens arena. Men inga från Al-Ahly Benghazi.
Den klubben krossades av Saadi Khaddafi.
.
Sommaren år 2 000 inleddes en spontan revolt av tusentals libyer i Benghazi. Det hade blivit en förödmjukelse för mycket för hemmalaget i fotboll och först nu kan de som överlevde berätta historien om denna okända revolt och om hur den blev startskottet för den nu pågående revolutionen.
Chalifa Binsraiti trycker ihop sina armar mot sidorna för att visa hur trång cellen var. Sedan drar han in tårna och håller handen ovanför huvudet för att visa hur låg den var. I en månad fick 65-åringen ligga i denna cell. Ensam i mörkret med två flaskor bredvid sig. En för vatten, en för urin. Han hade blivit anklagad för att vara folkets fiende. För att vilja skapa ett regeringskritiskt parti och för att ha konspirerat tillsammans med andra regimkritiker utomlands.
Men i själva verket handlade det om fotboll.
Binsraiti är en fridfull, vänlig och storvuxen man med skrattfåror i ansiktet som inte tycks stämma med hans förflutna. Han var sportchef för fotbollsklubben Al-Ahly Benghazi SC under 15 år, inräknat de fyra år som klubben var förbjuden. Efter händelserna år 2000, var han fängslad i nio månader. ”Allt detta för en fotbollsmatch”, säger han med ett leende och tystnar för en stund.
Nu kan han äntligen berätta för främlingar historien om Al-Ahly Benghazi. En ofattbar historia som avslöjar det vansinne som härskade i Libyen under 42 år och som också säger en hel del om varför Benghazi i dag är huvudstad för det libyska upproret.
Vi vet mycket lite om Libyen under dessa år. Landet var avstängt från den övriga världen. Framförallt för utländska turister. Många saker är svåra att belägga. Det finns historier som kan ha vuxit till överdrivna berättelser. Men den berättelse som Binsraiti återger sticker ut även när det gäller Libyen. Den är särskilt slående för det den säger om den blinda vrede som fick Libyens diktator Moammar Khaddafi och hans son Saadi att förstöra en av landets äldsta fotbollsklubbar, grundad 1947.
.
.
Bredvid ett porträtt på fadern och ”Broder ledaren”
ger Saadi Khaddafi här en presskonferens i Sydney 2005
som president för det Libyska Fotbollsförbundet.
.
Dussintals supporters till klubben blev torterade. Trettiotvå stycken anhängare dömdes till fängelsestraff. Tre dömdes till döden. Klubben förbjöds och dess lokaler förstördes. Samma obevekliga brutalitet som Khaddafi och hans familj nu riktar mot sitt eget folk riktades då mot denna klubb och dess anhängare.
Binsraiti har ordnat så att vi träffas vid klubbens tidigare träningsarena. Han står på ett fält med ogräs och gamla tomburkar. Sönderslagna läktardelar är det enda ledtråden som visar att detta en gång var en fotbollsplan. Bland bänkarna växer det nu träd och strålkastartornet över supportersektionen ser ut som ett skelett av stål. ”Det här var en gång Al-Ahlys högkvarter”, säger Binsraiti. ”Där borta var ingången till basketbollen och tennisbanan låg där”, säger han och pekar mot högar av skräp och bråte”. Rosa rhododendron blommar nu mitt i förfallet.
En svart byggnad, en gång använd av den libyska säkerhetstjänsten, blickar ut över fälten som en bister påminnelse om den övervakning som klubben och det libyska samhället i stort tvingades att leva med under decennier. Tillsamman med militärbaracker, tortyrkammare och polisstationer satte demonstranter i februari eld på också denna byggnad.
.
.
Under den väpnade resningen i Benghazi var fotbollsspelare
och supporters i första ledet när ”Katiba”,
militärens förläggning erövrades i öppen strid.
.
Denna gång var revolutionen framgångsrik. Men med det första försöket, känt som “fotbollsrevolutionen år 2000”, misslyckades man.
Familjen Khaddafis förhållande till fotboll hade alltid varit motsägelsefullt. Ibland nästan som paranoia. De utnyttjade den, men var ändå misstänksamma mot den. Fotbollsmatcher användes som en bakgrund för Khaddafis offentliga framträdanden. Men han utnyttjade också arenorna för att skapa skräck i libyernas hjärtan genom att i dessa låta hänga verkliga eller misstänkta regimkritiker. Arenavärdar och sportkommentatorer fick endast referera till spelarnas nummer på sina tröjor. Ingen skulle kunna bli mer populär än diktatorn.
Khaddafis son Saadi krönte sig själv till kung över Libyens fotbollsvärld. I slutet av 1990-talet blev han utsedd till president för Libyens fotbollsförbund. Han blev också förbundskapten för landslaget liksom ägare, tränare och kapten för Al-Ahly Tripoli SC. Senare när Libyen blev för litet för honom köpte han in sig i de italienska Division 1-lagen, Perugia, Udinse och Sampdoria. Under sina fyra år i dessa lag fick han sammanlagt 25 matchminuter på fotbollsplan. I Italien var Saadi ett åtlöje man skrattade åt. Men i Libyen var han allsmäktig. Så länge som han regerade över Al-Ahly Tripoli var han besluten att försäkra sig om att klubben alltid var den bästa i Libyen. Ja, i hela Afrika. Han hade också bestämt sig för att detta var den enda klubb som fick använda det traditionella namnet Al-Ahly (Som betyder folkets klubb/förening. Ungefär som IFK, Idrottsföreningen Kamraterna i Sverige. Min anm.).
.
.
Här är det idolporträtt som Saadi Khaddafi
helst vill se av sig själv…
.
Detta beslut fick Saadi att inleda en kampanj mot klubben i Benghazi med sitt likalydande tillnamn. Han köpte klubbens bästa spelare och mutade domare.
En het julidag år 2 000 visade det sig att hans ansträngningar höll på att betala sig. Al-Ahly Benghazi var på väg att bli nerflyttad till Division 2.
Denna dag satt Binsraiti med sitt lag inne på stadion och Saadi satt på läktaren. Enligt Binsraiti fanns det mer än 30 000 supportrar inne på arenan. ”Det var den vanliga historien”, säger han. ”Motståndarlaget blev belönat med den ena straffsparken efter den andra”. I sitt vardagsliv var Benghazis innevånare vana att stå ut med orättvisor. Men nu hade de fått nog.
”Hela arenan var emot Saadi”, säger Binsrati. ”Alla hade en släkting eller en vän i fängelse och alla kände någon som hade blivit dödad eller plundrad på sina tillgångar. Benghazi hatade familjen Khaddafi. Men denna dag var det Saadi som de hatade speciellt”
Publiken inne på stadion började att bua och buropen växte till ett vrål. Några hundra ur publiken stormade arenan och drog sedan ut på gatorna. De brände affischer med Khaddafi och satte eld på det Libyska fotbollsförbundets lokaler. Några klädde ut en åsna i en fotbollströja med Saadis eget spelarnummer.
Men säkerhetsstyrkor sattes in snabbt och krossade det spontana upproret. Omkring 80 supportrar och anställda på klubben arresterades och försvann in i tortyrkammare. Benghazi föll tillbaka i sin dvala.
.
.
Den demokratiska revolutionen i Libyen har inneburit
att kvinnorna tar de första stegen för att vara med i leden.
På bilden nedan demonstrerar de första kvinnorna i Benghazis
rebellstyrkor sin färdighet med vapen
.
.
“Jag ska förstöra din klubb”, hotade Saadi. ”Jag ska göra den till en plats där ugglor bor”.
Han väntade till den 1 september år 2 000. Under festligheterna till minne av de 31 åren sedan hans faders revolution. Som en gåva till sin vördade ledare raserade soldater denna dag klubbens lokaler.
“De förstörde klubbens emblem och huvudentrén för att sedan skicka in tre bulldozers som schaktade ner allt. Inte en husvägg blev kvar. Bara det här dammet och skräpet”, återberättar Binsraiti. Själv satt han vid den tidpunkten i fängelse så vad som hände fick han reda på av en f d vaktmästare. ”Det tog tre till fyra timmar och de tvingade människor att titta på och applådera. Den kvällen visade de också allt i TV”.
“Förstörelsen av Al-Ahly bidrog också till vår nuvarande revolution”, understryker han. ”Det var våra spelare och supporters som var de första demonstranterna och de fanns också bland dem som stormade ´Katiba´, stadens viktigaste militärbas. En aktion som gjorde det möjligt för revolutionärerna att vinna sin första seger mot regimen. Frivilliga till fronten bar klubblagets tröjor och en av lagets mittfältare dog i striderna om Misrata”.
.
.
Samtidigt som regimkritiker dödats eller torterats
har Khaddafis söner blivit ökända för sitt playboyliv.
Här Saadi och Muatassim vid filmfestival i Venedig
Abd al-Salam Thau pratar utan att röra sina läppar. Han berättar att hans torterare slog ut framtänderna och att han inte har råd med nya. Thau, 42 år, är en mörk, muskulös man, och hans olycka var att han ledde Al-Ahlys supporterklubb under revolten år 2 000. Han dömdes till tio års fängelse och säger att han blev torterad varje dag under tre månader. Efter fem år benådades han av Muammar Khaddafi tillsamman med de tre som dömts till döden. Men då hade en av dem redan tagit livet av sig i fängelset.
Al-Ahly Benghazi SC fick vid denna tid komma tillbaka ut på planen. Men det var inte för att Khaddafi kände sorg över det som skett. I stället handlade det om att det skulle försvårat det större erkännandet från Väst om han hade haft fotbollsspelare fängslade.
Klubben fick en skräpig tomt och några skjul till sitt förfogande. Under flera år lovades man pengar till en träningsanläggning. Men ännu i dag finns det bara en gräsplan och ett staket vid anläggningen. De flesta större företag har stått på regimens sida och därför har det varit omöjligt att få fram sponsorpengar. Dessutom har klubben bara fått lov att spela utan sina supportrar som publik.
Ironiskt nog, efter det första fotbollsupproret, var det Saadi Khaddafi, som var på plats i Benghazi den 17 februari. Den dag när den libyska revolutionen inleddes. Detta var också den dag när diktatorns son enligt rapporter gav order till soldaterna om att skjuta skarpt på demonstranterna. Det var en fortsättning på hans strid mot Al-Ahly och målet var detsamma som tidigare: total förstörelse.
.
.
En liten flicka i Benghazi visar segertecknet
när Saaidi Khaddafis bärsärkar besegrats…
.
Samma dag, i en TV-studio, satt Saadi enligt uppgift och sa med en suck att han skulle ge stöd åt Al-Ahly. Han skulle korrigera misstag i det förflutna och klubben skulle förvandlas till det bästa laget i Libyen med full uppbackning från familjen Khaddafi. En sista gång försökte regimen att utnyttja fotbollen för sina egna syften.
”Ingen i Benghazi trodde på hans ord. Inte efter allt han gjort mot klubben, säger Moataz Ben Amer, klubbens kapten de senaste fem åren. Ben Amer är en 29-årig mittfältare med smalt ansikte och med ögon som blir nervösa när samtalet kommer in på familjen Khaddafi. Han var tänkt att hjälpa till med att stoppa revolutionen – med hjälp av fotbollens kraft. Under upprorets första dagar fick han ett telefonsamtal och mannen som ringde beordrade honom att omedelbart komma till TV-studion och sa att Ben Amer var tvingad att offentligt fördöma protesterna. Skulle han vägra skulle tråkiga saker hända med honom. Men Ben Amer stängde av samtalet. Flera gånger senare försökte de att nå honom. Men han svarade inte och det blev hans första aktiva motståndshandling. Fortfarande darrar hans röst när han talar om det hela.
.
.
Fältsjukhuset i Misrata.
En sårad rebellsoldat får besök av sin bror.
.
Ben Amer var inte den enda fotbollsspelare som under revolutionens första dagar blev ombedd att försvara regimen. Presidenten för Al-Ahly Tripoli, Saaid´s gamla klubb, skulle också tvingas att försvara regimen. Han skulle gå ut och säga att rebellerna i Benghazi var en del av Al Quaida. Men vägrade och valde i stället att fly.
För några veckor sedan, valde en del spelare i landslaget att fly Tripoli och förena sig med rebellerna uppe i de Västra bergen. ”Vi vill inte längre bli utnyttjade”, säger Ben Amer. ”Vi vill ha demokrati och frihet. Vi vill ha fotbollen tillbaka. Han känner Saadi väl efter att ha spelat i samma lag under en säsong. ”Det var inte lätt”, menar han. ”Saadi var kapten och han skulle göra målen. När Saadi blev rasande över att någon gjort en felpassning till honom, kunde han börja slå honom. Eller så kunde han få hans hår avrakat. Ibland hetsade han också sin hund på någon spelare.” Fortfarande fruktar Ben Amer Khaddafi´s långa arm. Han undviker att lämna huset där han bor med sina föräldrar och sina kusiner. Sina vunna pokaler har han på en broderat filt i vardagsrummet. En har han vunnit för att ha slagit 26 lyckade straffsparkar i rad, vilket ska vara afrikanskt rekord. ”Det fanns ändå ett tabu”, förklarar han. ”Vi fick inte lov att bli mästare. Regeln var att denna titel bara kunde gå till Al-Ahly Tripoli eller Al-Ittihad. De två klubbar i Tripoli som sponsrades av Khaddafis söner.
Efter revolutionen upplöstes Al-Ahly i Benghazi än en gång. Klubbens dåvarande president som tillsattes av familjen Khaddafi flydde utomlands efter rykten om att han varit inblandad i ett försök att krossa Februarirevolutionen. Tränaren från Tunisien återvände hem, liksom spelare från Nigeria, Mali och Tunisien. Andra förenade sig med rebellerna vid fronten.
.
.
Den väpnade resningen i Libyen är en del av den arabiska revolutionen.
Här en bild från Tahrirtorget i Kairo där man kräver att
Syriens Assad, Libyens Khaddafi, Jemens Saleh samt
Egyptens Mubarak och hans son ska bort för gott
.
I dag finns bara halva laget kvar i Benghazi och de träffas ibland för att löpträna i några mindre skogar utanför staden. För tillfället är detta den enda träningen. Ben Amer säger att han och hans lagkamrater har skänkt pengar till rebellerna. De har också köpt dem mat, kläder och AK-47:or. De donerar blod och tar sig till Misrata för att hjälpa de sårade. Men Ben Amer ser inte sig själv som en soldat och vill inte gå till fronten. Han säger att han och hans kamrater skulle vilja spela en vänskapsmatch i staden. Den första matchen i frihet och han tror att den skulle inneburit ett stort firande. Men Det nationella övergångsrådet har motsatt sig idén eftersom det fruktar att en sådan skulle kunna dra på sig attacker från Khaddafis supportrar. Men han hoppas att man snart ska kunna spela en match i frihet mellan de två Al-Ahly-klubbarna. Den i Benghazi och den i Tripoli.
Blir det så är det bara en enkel regel som gäller för den matchen: Måtte bästa lag vinna.
.
.
Läser att det just nu meddelas att Tunisiens arméchef efter konsultationer med Quatar, men utan att fråga landets regering, har fattat ett beslut om att leverera vapen till Libyens rebeller. Det är bara att hoppas att det är en korrekt uppgift. När det gäller Reinfeldts högerregering här hemma har man inte ens erkänt Övergångsrådet som den enda legitima representanten för Libyen. Carl Bildt är väl för insyltad i Lundin Oil´s affärer i landet….
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Saadi Khaddafi, fotbollshuliganer, fotbollsrevolten 2000, Benghazi
I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVD5,DN7,DN8,GP5,
Utomparlamentarisk extremism på hockeyarena
18 Nov 10
.
.
.
Många lever med en bild av att utomparlamentarisk kamp i Sverige, det är när Stockholms sopgubbar går ut i en vild strejk mot försämrade arbetsvillkor eller när bostadslösa ungdomar i låt säg Lund ockuperar något övergivet hus i jakten efter en bostad.
Ingenting kunde vara mer falskt. Detta är bara droppar i havet i jämförelse med de väldiga vågor av utomparlamentariska rörelser som rullar runt med resurser och pengar från svenskt näringsliv.
I Nya Wermlands-Tidningen, som är mer mörkblå än svart bläck, avslöjas i dag de mest extrema formerna av denna utomparlamentariska verksamhet. I skydd av slagskott och publikjubel på Löfbergs Lila Arena, där hockeylaget Färjestads BK numer spelar sedan man övergett sin gamla hockeylada, träffas man där i skymundan för att diskret rita upp sina maktplaner för hur regionen ska styras.
Det är en forskargrupp vid Karlstads universitet som kommit fram till detta och det är ingen överdrift, ingen ironi eller skämt från min sida.”Makteliten som styr i länet” rubriceras NWT:s artikel. Många som förväntat sig att få se bilder och namn på demokratiskt valda politiker i kommuner och län höjde nog på ögonbrynen när de sedan läste vidare i sin morgontidning. För där hette det rakt upp och ner att det är en maktelit på 20 män från näringslivet som styr allt. ”De är medlemmar i Frimurarlogen i Karlstad och Rotaryklubbarna, sa professor Gerd Lindgren, Karlstads universitet, vid onsdagens konferens i Karlstad kring forskningsrapporten.
Utgångspunkten för rapporten har varit intervjuer med de kvinnor som var med och arbetade fram det regionala tillväxtprogrammet 2004-2007 i Värmland. Forskarnas egentliga syfte har varit att få fram ett underlag för hur könsfördelningen ser ut bland dem som beslutar och den slutsatsen är entydig. Det är bara män.
Självklart var det inte meningen att visa vilka män det är som har makten. Vilken klass som bedriver ett så tydligt utomparlamentariskt arbete. Det vill nog egentligen inte heller den ärkekonservativa familjen Ander som äger tidningen och för övrigt också har en tung aktiepost i norska Shipstedt som äger både Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Men det får journalisten med av bara farten. Uppenbart utan att ens förstå det själv.
Dels var denna grupp av män organiserade i de traditionellt manliga nätverken i Frimurarlogen och Rotaryklubbarna. Frimurarna har t o m formella saudiska stadgar som förvägrar kvinnor medlemskap. I Rotary är det så av ”bara farten”.
.
.
Gemensam mysig ”After Work” för de bägge utomparlamentariska
Grupperna, ”Compare” och ”The Paper Province”
.
Men det värsta var att många av de manliga nätverken fortfarande är hemliga. Ingen talar om dem, men alla vet att de finns, säger forskarna. De viktigaste av dem samlas på Färjestads hemmamatcher i loger och på läktare i Löfbergshallen. De matas med Färjestadsbiljetter och det finns också så kallade broderskapskluster där Handelskammaren står i fokus. De tre stora klustren i regionen är ”The Paper Province”, ”Stål och Verkstad” samt ”Compare”. Där finns alla viktiga företag samlade och på deras hemsidor kan man se att de har stöd av hela spektrat av viktiga börsbolag.
Eva Persson, tidigare sparbanksdirektör och författare, säger till NWT att hon inte är ett dugg överraskad av rapporten. All hennes egen erfarenhet bekräftar detta. Både jag och landshövding Eva Eriksson har kunnat konstatera detta, underströk rektor Kerstin Norén, Karlstads universitet.
Med vid konferensen var också Gunilla Olofsson från Näringsdepartementet som menade att de nya tillväxtprogrammen ska bli mer jämställda…
”Kamrater, motståndaren är välorganiserad”, hette det under den stora gruvstrejken 1969. Det byggs nya ”arenor” överallt i landet.
Uppenbart än bättre i dag…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, iskockey, Färjestads BK, Löfbergs Lila Arena, utomparlamentarisk höger,
I pressen:
Sarkozys pensionsreform
25 Jun 10
Miljoner sa Nej !
.
Det franska folket passade på att säga nej till Sarkozys planerade ”reform” av pensionssystemet i landet, med bland annat en höjning av pensionsåldern från 60 till 62 år;
Närmare 2 miljoner deltog i ett hundratal demonstrationer över hela landet. Det var en vändning i motståndet i och med att det var den största demonstrationen sedan början av året och närmare tre gånger så stor som protesterna den 27 maj.
.
Det var stor uppslutning både från det privata och det offentliga.
Hela det fackliga Frankrike stod bakom mobiliseringen, som CGT-CFDT-CFTC-FSU-UNSA och Solidaires.
-Det är den största manifestationen i år. Det visar att känslan av det orättvisa i denna brutala reform är mycket stor i hela landet, sa CFDTs ledare François Chérèque efter den mäktiga demonstrationen.
En liten vink från Sydafrika hördes i flera demonstrationer – vuvuzelor bedövade med sitt bitande ljud. Dagen innan hade Sarkozy tagit emot Thierry Henry för att trösta honom efter fiaskot i VM. Flera banderoller manade Sarkozy att lyssna till folket i stället för att ödsla tid på någon som tjänar 20 miljoner euro om året.
I september ska den franska Nationalförsamlingen ta ställning till Sarkozys ”reform”. Gårdagens demonstrationer visar att slaget inte är förlorat. De stora demonstrationerna var en förvarning om vad som kanske kommer efter sommaren och inte en sista uppgiven protest inför det oundvikliga. Inget är ännu vunnet för Sarkozy.
***************
I dag är det Midsommarafton.
Vi här på bloggen önskar alla våra läsare en riktigt trevlig helg.
Ta det lugnt med gräddfilen.
Göte och Benny
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Midsommar, Frankrike, Pensioner, Sarkozy, Matjesill, Thierry Henry, VW,
Koltrasten utklassade både bröllop och vuvuzelan…
17 Jun 10
.
.
Nu har äntligen brottet på vår fiberkabel åtgärdats. Kabeln hade lagts ner på bara 20 centimeters djup och blev därför illa tilltufsad när vi plöjde upp den gamla vallen…
.
På knappa två decennier har vi blivit vana med att leva med internet med dess allt större flöde av texter, information, musik och bilder. Den egna ekonomin hanteras över nätet och en viktig del av mitt umgänge med andra människor sker med hjälp av mejl och Skype – liksom med bloggen! Min bild av omvärlden bortom hagar och skogsbryn formas till viktiga delar av det material som finns att ta del av på nätet. Nu kom visserligen kabelbrottet vid ”rätt årstid”. Mellan hägg och syren. På måndag är det midsommar /den riktiga/ och det känns som om saven rinner till också i mina egna, aningen stela leder. Datorn hamnar i skymundan.
.
.
Den nya kabeln läggs på plats.
.
Men ändå är det trist att vara utan internet. En del människor frågar om inte datorerna gör att vi blir ”avskärmade” från ”verkligheten”. Sitter man dygnet runt och leker med något krigsspel är det självklart ett problem. Den ofta klartänkte filosofen Bertrand Russel höll på att helt och hållet fastna i schackets lockande labyrinter. Andra människor kan tillbringa hela sin tid med sport – eller att bara ”titta” på atleter av olika slag. En del har aldrig nästippen utanför bokpärmarna. Datorn som ett fantastiskt verktyg och inte minst de så kallade ”sociala medierna” kan självklart bli asociala om de ersätter vanligt umgänge. Men i sig är det ingen större skillnad mellan ett vanligt fönster, en kikare, en bok eller en dator. Med hjälp av internet kan vi se mer av ”verkligheten” runt omkring oss. Vi kan dessutom använda detta verktyg till att diskutera det vi ser eller upplever med andra. Hur vi sedan hanterar olika verktyg, tekniker eller varför vi gör vissa val är en helt annan sak.
.
.
I början av juni övergav även min gode vän Kjelle Pettersson sin dator på tidningen Internationalen till förmån för sättpotatis och vedklyvning. Här en stilstudie. Lägg märke till att ett färdigt vedstycke är i luften samtidigt som han redan är på på väg att hämta nästa klamp…
.
.
Under de tre veckor som gått utan internet blev det i början lite mer TV än vanligt. Under Israels terrorattack mot Ship to Gaza var det svårt att låta bli att följa dramatiken på Medelhavet över tillgängliga nyhetskanaler. SVT gjorde ett historiskt bottennapp med ett längre inslag i Aktuellt där redaktionen genom Lennart Persson hälsade Mattias Gardell välkommen hem som om vore han en efterlyst våldsverkare. Detta samtidigt som Aljazeera intervjuade svårt skadade människor från fredskonvojens Mavi Marmara, fartygets kapten och visade begravningen av offren för Israels terror. En senkommen eloge däremot till Carl Bildt som faktiskt tog sig till Istanbul för att på dess flygplats välkomna de svenska aktivisterna efter fångenskapen i Israel.
Den senaste tiden har jag nästan helt övergett svensk TV och radio. Detta därför att så gott som alla redaktioner bökar runt, grisar och vältrar sig i den historiskt utdöende monarkins sista kvarlevor. Det spelar i det stora hela ingen roll vad man än försöker lyssna eller titta på. I alla kanaler hittar man en infallsvinkel om detta bröllop mellan Victoria och Ockelbos stolte backslickare.
.
.
Både kronprinsessan Victoria och hennes prinsgemål Daniel Wrestling besökte nyligen de svenska soldaterna i deras läger ”Nordiskt norrsken”. Här studerar Victoria intensivt en fallossymbol i form av en pansarkanon ( är det månne så här dom ser ut?) . Paret gjorde därmed en tydlig politisk markering om att monarkin i Sverige ställer sig bakom USA:s ockupation av Afghanistan. Kan man fläta ihop stundande storståtligt bröllop med Sveriges nya NATO-uniformer och kriget i Afghanistan kan många hjärtan vinnas för kriget. På samma sätt som när de brittiska prinsarna eller fotbollsstjärnan David Beckham besöker ”sina soldater”. Wrestling ska för övrigt tydligen få titeln, eller har fått titeln som Hertig över Västergötland. På fornnordiska hette det härthoger och innebar att man var en vald krigsledare. Ska Ockelbos stolthet leva upp till den granna utmärkelsen och alltså bli min härförare också här i Ale kommun. Då får han allt först börja med vanlig krigstjänst där borta i Mazar il Sharif. Gärna med att avväpna sina kamrater. Då räcker det inte med ett flygstopp och lite fika därborta
.
Som tät, stickande och kväljande brandrök. Fjanteriet tränger sig in till minsta vrå. Inte bara i nyhetsredaktionerna. Bröllopet återkommer hela tiden. Det är med i musikradion och tas upp av kulturredaktionerna. Eller i vetenskapsradion. När jag skriver detta ser jag att SVT:s frukost-TV annonserar om att dess ”Bröllopsstudio” ska gästas av en ”hållningsexpert” som ska berätta om hur man ”snyggt skrider uppför altargången”. Kan ”public service” prostituera sig mer? Förmälningen, som det heter när kungligt folk får lov av Gud att sova under samma täcke, nu på lördag , är SVT:s största satsning genom tiderna med 67 kameror utplacerade i konungarikets huvudstad. Nog hade det varit bättre om pengarna hade fördelats så att åtminstone en av dessa hade varit med ombord på Mavi Marmara?
.
För att undkomma denna infantila dårskap hade jag planerat att titta på en hel del av VM-fotbollen. Men det blev tvärstopp. Jag dras med en mindre hörselskada som för det mesta är helt oförarglig ( undviker fläktar, hårtorkar och vissa dammsugare ). Med Sydafrikas vuvuzelor gick det så illa att hela VM-fotbollen gick åt fanders. Det går inte att få någon behållning av skönspel på de gröna gräsmattorna om man samtidigt har några tusen bålgetingar i öronen. Försökte med radion. Där hördes samma helvete. Försökte se på TV utan ljud. Men på något sätt försvann ”anden ur flaskan”. Stämningen var borta.
.
Uppenbart går det inte att få bort dessa plasttrumpeter med sina 130 decibel. Jag har resignerat. De sägs vara ett viktigt kulturellt uttryck. Ingen och allra minst jag vill ifrågasätta detta. Även om jag är övertygad om att också många sydafrikaner plågas av skiten. Dessutom är jag innerligt tacksam av att min favoritsport på TV – skidåkning – aldrig lär utövas i Sydafrika…
.
.
Nåväl. Under alla underbara försommarkvällar ute i naturen, vilken är orörd och obekymrad av både bröllopsbestyren i Stockholm och mistlurarna i Sydafrika, har jag insett att jag nog ändå är en vinnare. Koltrasthanens vackra toner fullkomligt utklassar både den statligt påbjudna kungliga bröllopsyran och vuvuzelorna…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, internet, VM-fotboll, vuvuzela, prinsessan Victoria, Daniel Wrestling, monarkin, koltrastar, miljö
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,GP1,GP2,DN3,DN4,AB6,GP3,VG1,SVD5,VG2,
Vinstvarning – för fotbollsallsvenskan
8 Mar 10
Behöver fotbollen bemanningsföretag?
.
På de flesta gräsmattor är det fortfarande mer stilenligt att kasta snöboll än att lira fotboll. Men våren smyger ute på Nordsjön och hinner lagen skotta rent sina planer drar Allsvenskan i gång över veckoslutet. När det väl är så här dags brukar det bli några spaltmil i tidningarna och flera inslag i TV:s Sportnytt om att ”den kära gamla läderkulan snart är i luften”. Nostalgin flödar och i TV-soffor och i tränarbås kikar man i sina kristallkulor och spår om hur det ska gå. Alla sportjournalister med egen byline har sin egen guldfavorit.
.
Jag gillar fotboll. När jag var liten brukade vi efter skolan samlas nere på plan i Tolered, några stenkast från Volvo på Hisingen. Vi ”delade” som det hette. Alla som kom fick vara med. Ingen hade fått skjuts av sina föräldrar. Ingen hade speciella kläder. Vår enda utrustning var tunna, slitna och helt platta gympadojor från skolan. När en del av ”gubbarna” från Volvo och Varven kom förbi på väg hem från jobben, hände de att de stannade till. Tittade en stund och gav goda råd. Ibland hade de med sig en gammal boll som vi fick. Flera av dem spelade själva seriefotboll. De som spelade i allsvenskan kunde inför match ibland ordna betald ledighet från sina jobb någon eller några timmar.
.
IFK Göteborgs legendariska skyttekung ”Bebben” eller Bertil Johansson,
gick ofta direkt från jobbet som varvsarbetare till spelet i hemmamatcherna…
.
Riktigt så ser inte fotbollens vardag ut i dag. Det blev helt uppenbart i morse när radion sände ett eko-inslag inför allsvenskan. ”Klubbarna optimistiska inför Allsvenskan”, hette det och jag skruvade upp ljudet. En Jan Karlsson, vd (?) för Örebro SK skulle först berätta om sina förväntningar inför årets säsong: ”Min känsla är att lågkonjunkturen är på väg att ebba ut”, hette det. ”Man kan skönja en tillförsikt på marknaden”…
.
Konstig typ tänkte jag. Han låter som mina gamla chefer på AB Volvo. Som om han pratar om pengar och inte fotboll…
.
Men efter ett tag förstod att det var jag som var helt fel ute. Örebro SK:s vd pratade verkligen om pengar. Han var nöjd med fjolårets vinst för den egna klubben, som slutat med den vackra siffran på 3.7 miljoner kronor och hoppades nu på en fortsatt vinstuppgång. Hela radions reportage inför helgen allsvenska premiär handlade om detta. Ekoredaktionen hade frågat alla klubbarnas verkställande direktörer om framtiden och då bara syftat på deras vinstprognoser. Att de var optimister kan tyckas självklart eftersom de har bra betalt för att vara just detta. En Torbjörn Westman, från revisionsbyrån Deloitte, som granskar klubbarnas ekonomi, är dock förvånad över optimismen…
.
AIK:s första guldlag. Då var det nog viktigare med bra ungerskt mustaschvax än börskurserna…
.
Nu kan förklaringen till att direktörerna är uppåt vara att bra resultat på plan inte alltid betyder vinst i klubbkassan. Sex av lagen i vår finaste tabell gick med stora förluster. I fjol blev det guld i allsvenskan för aktiebolaget AIK. Kort före guldet hade ägarna tvingats till ett kortfristigt lån på 7.7 miljoner kronor till hög ränta och med seriesegern i hamn hoppades man naturligtvis på ett bättre bokslut. Sedan vann man dessutom cupen och den egna aktien rallade ett tag på NGM-börsen.
.
Men facit blev ändå röda siffror. Trots – eller på grund av – guldet gick man back hela sex miljoner kronor.
.
Både kanslipersonal och spelare har sagts upp inför årets säsong. Bolagets vd Annela Yderberg menar i Ekot att de stora chanserna att vända resultatet finns i spel ute i Europa. ”Då går det att tjäna stora pengar”, framhåller hon. ”Vi har väldigt trögrörliga kostnader och lättrörliga intäkter. Om de sportsliga framgångarna uteblir viker intäkterna rätt snabbt”, menar hon.
.
Men hur blir det i slutändan? Hur ska det gå? Vem vinner guldet i år? Ja, ska AB AIK lyckas dubblera även denna säsong räcker det inte med att spurta upp kapitalflödet. Man måste definitivt minska lönekostnaderna. Kanske rejält sänkta spelarlöner tillsammans med större bonusar vid segrar? Eller mer lågprisimport. Vi lever i en globaliserad värld och Kalmars billiga importer från Brasilien kanske ska matchas med de dumpade priser som i år gäller för svarta spelare från Nigeria. Men då måste också halvnassarna städas bort från Apberget!
.
Överhuvudtaget måste spelarmarknaden liberaliseras. Det måste bli möjligt med snabba köp och lån. Direkta övergångar utan tjafs om historiska ersättningar till en massa landsortsklubbar som uppfostrat den eller den spelaren. Varför inte in med seriösa globala bemanningsföretag i branschen.
.
Dessutom borde fotbollen vara en skattefri zon. Redan romarriket förstod att medborgarna måste ha både bröd och cirkus. Ska vi svenskar, med vårt utsatta vinterklimat, kunna hänga med i de internationella spelen, krävs uppenbart ett sorts glesbygdsstöd. Kanske dags för ett EU-bidrag till alla storklubbar i fotboll som spelar på lite nordligare breddgrader?
.
Nu kommer bollen att rulla oavsett hur det går med vinsterna. För min egen del blir det i år mest Superettan. Örgryte IS har nämligen hittat en ny tummelplats och börjat bra med att värma upp genom en seger mot GAIS i en vänskapsmatch…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, fotbollsallsvenskan, AIK, Ögryte, IFK Göteborg, NGM-börsen, Bebben, Blåvitt, apberget
I pressen: AB1,GP1,AB2,GP1,GP2,
Bloggare:RödaMalmö,Jinge,Svensson,
.
Kalla fakta – långkalsongerna har blivit en andra hud…
16 Feb 10
Med vårsol och lövsprickning…
.
I lågkonjunkturens och den svåra vinterns Sverige värmde Charlotte Kallas seger – skidorna och snön till trots – som om hon kom med vårsol och lövsprickning. ”Kalla utstrålar energi som ett kärnkraftverk”. ”Kalla är ett gulligt monster”, hette det i gårdagskvällens sportstudio. Inte bara jag utan till och med det normalt så städade SMHI fick glädjefnatt. Så här såg deras hemsida ut i morse:
.
VÄDERÖVERSIKT SVERIGE
.
KALLA FAKTA ÄR ATT CHARLOTTE KALLA VANN I VANCOUVER.
KALLA FAKTA INNEBÄR OCKSÅ ATT KYLAN BESTÅR MED VINTERVÄDER
.
Vi börjar naturligtvis med några (Charlotte) Kalla fakta. I samband med klart väder i mellersta Norrland har Gielas (södra Lappland) haft -31 grader. I Svanberga (Roslagen) sjönk temperaturen till -17 grader i samband med en lucka. I Götaland inte lika kallt, som lägst -8 grader, eftersom moln hindrar utstrålningen.
.
Ja, kylan har ett bra bett i markerna. Min datorskärm har ett skrivbord där foldern med bokmärken från olika meteorologiska institut nu är helt späckad. Som så många ”på landet” är jag en vädernörd och ser att Wundegrounds temperaturkarta, tidigt i morse, för norra Europa med mörkröda, lila puffar varslar om att mer kyla är på väg ner från vad vi brukar kalla Ishavet.
.
Det närmar sig rekordkyla. Mina långkalsonger har blivit en andra hud och både inne och framförallt ute när jag är och lufsar är det en tjock fodrad flanellskjorta ända ner över baken som gäller. I morse var sotaren här och äntrade upp på den nyskottade stegen ( fick vi göra med livlina ) till ladugårdens åtta meter höga skorsten. ”För många är veden slut”, berättade han. Många har det svårt med elräkningarna. De är ibland värre än räntan på bostadslånen. Trettiofem år gammal har han aldrig förr varit uppe på taken en sådan här vinter. Inte sedan hans barndom har det varit lika kallt, vintern 1984/85. Eller snarare nästan lika kallt. För här uppe i Alefjäll, fem mil norr om Göteborg, hade vi i år rekordkyla redan i december och har sedan haft massvis med klara nätter och kalla högtryck som lägrat sig ner från Syd-Norge. Minus 24.8 är min egen lägsta notering. En sträng kyla som tar oss tillbaka till mitten av sextiotalet om vi ska hitta en jämförbar vinter. En granne som är snickare och jobbar nere i Älvängen, vid Göta älv någon mil härifrån, har berättat att de på hans bygge mätt upp en dryg meter tjäle.
.
Enligt SMHI har Göteborg, som till skillnad från oss under förvintern påverkas av det varma Skagerack, ännu så länge haft det lika kallt som vintern 1984/85. Men är bara minus 1.4 från rekordåret krigsvintern 1941/42. Min gamle vän och arbetskamrat Tomas Johansson, ”Storfiskarn”, ringde sent i lördags. Han hade då varit ute på Björköfjorden i Göteborgs norra skärgård, med en halv meter is, och krokat hela nio kilo sill. Nu ville han dela med sig och för oss blev det härlig nattamat med stekt färskt sill, lingon och potatis. Utanför TV-huset i centrala Göteborg drar man massor med sik från pimpelfiske på hamnens is.
.
.
Det blev härlig nattamat med färsk sill, lingonssylt och potatis
På en mycket bra länk följer SMHI Isläget i Sverige och där har vi dag för dag kunnat se hur isen lagt sig. En dåre, försedd med våtdräkt, ispik och svävare som följebåt, skulle faktiskt kunna jumpa på isen från Stockholm till Finland och från Göteborg till Danmark. Fast dåren fick naturligtvis också simma över fartygens isrännor…
.
Ja, kylan tycks bestå över hela norra halvklotet. I dag snöar det samtidigt både i Madrid och Texas. Tidigare har Floridas citrusodlingar drabbats av frost. Samtidigt slår den ojämnt. Norrland har bara haft något kyligare än normalt samtidigt som Finland och Baltikum har haft det mycket kallt. Stockholm på andra sidan Östersjön har klarat sig bättre tack vare moln och värme från ostvindarna. Men visst har ”Fjollträsk” ändå fått lite bett av kylan. Man har haft den kallaste vintern sedan 1995/96. Men är minus 2.3 från den svåraste krigsvintern…
.
I väntan på våren
.
Med all denna kyla i våra kroppar är det inte konstigt att Kallas seger värmer så skönt. När det gäller politiken är det däremot permafrost. Uppenbart är motståndet mot kapitalismens vanvettiga samhälle – med snart en halv miljon människor som kastats ut från arbetsmarknaden – uppenbart är detta motstånd, med undantag för en del mindre härdar – just nu ”ett svart hål”. I krisens Sverige finns det mängder med besvikelse och uppgivenhet. Många nävar har knutits men stannat kvar i byxfickorna. Här finns gott om energi, men inga urladdningar i form av nya sociala rörelser eller varför inte i form av det nya, öppna, breda ungdoms- och arbetarparti som skulle kunna skapas – och måste skapas – nu när den gamla arbetarrörelsens partier tvinat bort.
.
I arbetet med att förverkliga denna möjlighet får vi ännu så länge bida med att följa svenska skid- och hockey (!) framgångar.
.
Men efter OS är det dags. Då spirar våren.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Charlotte Kalla, Kalla, OS-guld, rekordkyla, isläget, isfiske
Löven faller i Timrå
13 Okt 09
Höstbesök i Timrå.
Så är det dags att dra norrut igen. Tillbaka till mina hembygder vid Indalsälvens utlopp. Just nu lyser hela deltat i alla höstens färger. Tusentals björkar vittnar om att snön snart kan komma. Då faller löven i beundran inför den vita sådden.
Med lite tur kanske vädret tillåter en fisketur i deltat. Man vet aldrig, det står kanske en och annan öring på lur beredd att låta sig luras. En tur till en hemmamatch för TIK blir det också. Efter storsegern mot Linköping kanske laget kan sluta förlora även när de spelar bra. Annars blir det till att stå där med lång näsa när slutspelet drar igång.
En visit till min barndoms schacklubb blir det också. Även om klubben numera har sin lokal i Timrå centrum har den behållit sitt ursprungliga namn- Fagerviks Schackklubb. Där lärde jag mig spela när jag var nio år. Då var schack en stor sport och ett vanligt tidsfördriv i Sverige. TV fanns inte ännu och självfallet inga datorer eller play stations. I var och varannan stuga spelades det schack under mörka kvällar.
När jag började spela schack var Mikael Tal den stora idolen
Ja, det var också en tid, med sina bekymmer och glädjeämnen. Upp till var och en att säga vad som var bättre och sämre. I alla fall är politikerna sämre numera. De flesta ser som sin enda uppgift att avreglera och skjuta i sank den välfärd våra föräldrar kämpade sig till. Numera finns det inte plats för reformer med stort R. Motreformer heter det. För det ska ju skapas mycket plats åt de som ska hinna bli stormrika innan de likt alla oss andra också dör.
Se där nu blev det ändå politik av det hela trots att det började så fint med färgrika löv och lurpassande öringar. Är man drogad av Marx är det svårt att hålla fingrarna i styr vid tangentbordet. Till dem återvänder jag den 27 oktober.
Under tiden kommer Göte att servera er med mer än en godbit.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Semester, Timrå, Indalsälv, Öring, TIK, Schack, Fagervik,
Schack matt efter Första Maj
5 Maj 09
Schack matt för politiken
Första Maj vara en trevlig tillställning i Bryssel. Sedan många år går det inget demonstrationståg genom staden men på Place Rouppe och angränsande boulevard Stalingrad organiserar alla fackliga och politiska organisationer stor fest med mycket folk.
Första Maj på bd Stalingrad
Men för mig handlade helgen mest om schack. För sjunde gången organiserade min klubb Bryssels Internationella Schackfestival. Så för er läsare som intresserar er för det ädla spelet kommer här för ovanlighetens skull en helt politikfri blogg. Jag lovar att det inte ska upprepas många gånger.
Ulf Andersson och jag själv hälsade alla välkomna till en schackhelg.
Först och främst vill jag berätta att Sveriges bästa schackspelare genom tiderna fanns på plats. Det var andra gången som min gamla vän Ulf Andersson deltog och det med äran. Ulf behöver knappast någon presentation. Även ni som aldrig rört en schackpjäs känner säkert till hans namn. Redan som sjuttonåring slog löftet från Arboga till och blev svensk mästare. Den äldre eliten hade inget att sätta emot 
när en världsstjärna föddes. Ulfs långa karriär, som inte är slut än, kröntes i början av 80-talet då han spelade på första bordet i de berömda matcherna –Hela världen mot Sovjetunionen.
I helgens turnering hade han sällskap av en annan svensk stormästare –Ralf Åkesson. Han är välkänd bland schackspelare men inte av den allmänna publiken. Det är synd för Ralf har en trevlig frejdig stil på brädet. Fräna angrepp är hans melodi, speciellt jämfört med Ulfs lugna och försiktiga stil.
Matchen mellan Ulf och Ralf slutade i snabb remi. I bakgrunden till höger syns segraren Ivan Sokolov i sin vinstmatch mot Pedrag Nicolic.
Vann turnering gjorde Ivan Sokolov fortfarande ett världsnamn i schackvärlden även om han inte längre hör till den absoluta toppen. Sedan var det plats för Ulf och Ralf att tillsammans med fem andra spelare dela på andraplatsen. Totalt deltog 104 spelare i den två dagar långa snabbschacksturneringen.
För de få av er som verkligen gillar schack följer ett par partier och den slutliga ställningen efter de elva ronderna.
Ralf Åkesson mot T. Ringoir
Ralfs motståndare är bara 14 år men just nu Belgiens största schacklöfte. I partiet hamnar Ralf riktigt illa till och stod på klar förlust , men med erfarenhet och tidspress slutade det ändå med vinst för blågult.
1.d4 Sf6 2.c4 c5 3.d5 e6 4.Sc3 exd5 5.cxd5 d6 6.e4 g6 7.f4 Lg7 8.Lb5+ Sfd7 9.Ld3 [9.a4] 9…Dh4+ 10.g3 De7 11.Sf3 a6 12.a4 0-0 13.0-0 Sf6 14.e5 [14.Te1 Lg4 15.Lf1 Sbd7] 14…Se8 15.Te1 Lg4 16.e6 16…fxe6 17.dxe6 Sc7 18.Lc4 Sc6 19.Sd5 [19.Le3 Lxf3 20.Dxf3 Se5 21.Df1 Sxc4 22.Dxc4 Dxe6] 19…Sxd5 20.Lxd5 Sd4 [20...Sb4 är också bra] 21.Le3 Tf5! 22.Le4? [22.Sxd4 Lxd1 23.Sxf5 gxf5 24.Taxd1÷] 22…d5 23.Sxd4 Lxd1 24.Sxf5 gxf5 25.Lxd5 Lc2 26.Tac1 Td8 27.La2 Le4?! [ Hade varit bättre att behålla kontroll över e8 : 27...Lxa4 28.Lxc5 Ld4+ 29.Lxd4 Txd4 30.Tc7 Dxc7 31.e7+ Kg7-+ och svart hade behållit kontrollen över e8 !] 28.Lxc5 Ld4+ 29.Lxd4 Txd4 30.Tc7± Dxc7 [30...De8 31.Td7! Txa4 (31...Dxd7 32.exd7+ Kg7 33.Kf2 Txd7 34.Lc4±) 32.Td8 Kf8 (32...Dxd8?? 33.e7+ Txa2 34.exd8D++-) 33.Txe8+ Kxe8 34.Lb3] 31.e7+ Kg7 32.e8S+ Kf8 33.Sxc7 Td2 34.Se6+ Ke7 35.Sc5 Tg2+ 36.Kf1 Txb2 37.Sxe4 fxe4 38.Txe4+ Kd7 39.Te2 Tb4 40.f5 Txa4 41.f6 Ta5 42.g4 Tc5 43.f7 Tc8 44.Le6+ 1-0
Ralf mot belgiska löftet Tanguy Ringoir
K. Pytel mot U. Andersson
I fjärde ronden spelade Ulf mot stormästare K Pytel som är en av de äldsta aktiva spelarna. Partiet visar hur svårt det kan vara att uppnå något med de svarta pjäserna när den vita spelaren går in för att konsolidera sin ställning för att behålla spelöppningsinitiativet. Och Ulf är en försiktig general som inte tar risker med svart.
1.d4 Sf6 2.Sf3 e6 3.e3 b6 4.Ld3 Lb7 5.0-0 c5 6.c4 Le7 7.Sc3 cxd4 8.exd4 d5 9.cxd5 Sxd5 10.Se5 0-0 11.Dh5 g6 12.Df3 Lg5 13.Lxg5 Dxg5 14.Le4 Dd8 15.Lxd5 Lxd5 16.Sxd5 Dxd5 17.Dxd5 exd5 18.Tac1 f6 19.Sd3 Sa6 20.Sf4 Tfd8 21.h4 Kf7 22.Tc3 Td7 23.Tfc1 Te8 24.f3 h6 25.Kf2 Tee7 26.a3 Sc7 1/2
Slutställning efter elva ronder- de 10 första av 104 totalt.
Namn Elo Poäng Perf B M Buch Cum
1 Sokolov Ivan (2657) 9.0 82.5 59.5
2 Akesson Ralf (2479)8.0 82.0 55.0
3 Nikolic Predrag (2623) 8.0 80.0 53.5
4 Barsov Alexei (2505)8.0 79.5 52.0
5 Andersson Ulf (2571) 8.0 79.0 52.0
6 Popovic Petar (2489) 8.0 77.0 49.5
7 Ringoir Tanguy (2349) 8.0 73.5 50.0
8 Hetey Lazlo (2344) 8.0 73.0 48.5
9 Amigues Emmanuel (2352) 8.0 71.0 45.5
10 Alienkin Aleksander (2402) 7.5 79.0 48.0
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Första Maj, Schack, Ulf Andersson, Bryssel, Ivan Sokolov,
I pressen: SVD,
Heja Timrå !
5 Mar 09
-Vi är Timrå å vi ger aldrig upp !
Vilken känsla. Kvartsfinalerna har börjat och Timrå tar sig an HV71 från Vätterns strand. Pappersfabrikernas 
huvudstad mot religionens huvudstad. Nu är det som tur inte tron som avgör kvarten utan viljan och spelkunnandet.
Som ung grabb såg jag W/Ö, som laget hette då, spöa Tranås med 10-0 och slå sig in bland dåtidens elitlag. Året var 1956 och vi påhejare stod packade runt en utomhusrink nere vid Östrandsfabrikens båtkajer. Det gällde att ha varma täta skor i snösörjan. Men korven med bröd och slottssenap smakade säkert bättre än i dag, tror jag.
Däremot var spelet knappast bättre än i dag. Det går inte ens att jämföra. Farten under grillorna är i dag säkert dubbelt upp mot då. Då såldes naturligtvis inget öl i coola barer och platsens höjdare, ingenjörer i fabriken och kommunalgubbarna, hade inga VIP-loger. Men glädjen runt rinken och supportrarnas hängivenhet stod inte efter dagens glädje.
Sporten har följt det kapitalistiska samhällets utveckling och genomkommersialiserats. Spelarna får inte längre en apelsin som belöning efter matchen. Det behövs inte eftersom de tar hem en lön minst fem gånger större än dagens supportrar i pappersfabriken.
I dagens lag är det inte heller många spelare som vuxit upp i orten, knappast någon. Absolut ingen som kan mäta sig med Lill-Strimma i alla fall.
Ändå stiger adrenalinet när nu matcherna i kvarten drar igång. Just nu ligger Timrå över med 2-1 i första matchen. Jag håller tummarna när jag här i Bryssel sitter klistrad framför direktsändningen i radiosporten.
Åt skogen med analysen av vad som var och vad som är. Jag älskar ishockey.
Heja Timrå- som aldrig ger upp.
I media: DN1,AB1,AB2,SVD1,SVD2,ST1,DB1,DB2,AB3,AB4,ST2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ishockey, Historia, Timrå, HV71
The noble art of selfdefence
31 Jan 09
NÄR INGO
VAR SOM
STÖRST
Jag gillar egentligen inte boxning. Men har alltid älskat Ingo.
Det var så självklart på den tiden. Jag växte upp i Göteborg och sprang på samma gator som vår champ. Mina andra idoler kom från böckernas värld. Var jag inte Hjortfot, så var jag Biggles eller kaparen Lars Gathenhjielm. Jag hade ingen aning om att den kubanska revolutionen var på väg att segra och att Fidel, Che och de andra ”skäggiga guerillamännen” var på väg ner från bergen i Sierra Leone för att störta Batistas militärdiktatur. Jag visste inte heller ett dugg om imperialismens vidriga kolonialkrig i Algeriet och Vietnam. Jag och mina kompisar visste däremot allt om Ingo. Vi följde varje slag mot sandsäckar och sparringpartners i Redbergslids BK i träningshallen på Heden och i Wasa realshögskolas gymnastiksal. När vår mästare mötte Eddie Machen på Nya Ullevi 1958 hängde vi utanför arenan, vi hade inga pengar till biljetter, och kunde höra den andlösa tystnaden från 53 614 åskådare när amerikanen räknades ut. Bara 2 minuter och 14 sekunder efter de första slagen från gong-gongen. Sen kom massvrålet och i veckor lekte vi boxare på varenda gräsplätt.
Natten den 26 juni nästa år var verkligen magisk. Jag och min bror var med mamma och pappa och tältade vid stranden till en stilla fjord norr om norska Haugesund. I tältet bredvid kamperade min kusin Ingrid och hennes föräldrar. Vid fyrasnåret raspade föräldrarnas transistorradio i gång – med nyinköpta batterier – och pappa rattade snabbt in matchreferatet från Radio Luxemburg. Sveriges Radio fick inte sända eftersom professionell boxning av moraliska skäl förbjudits i den statliga ångradion. När Floyd Patterson besegrats på knockout i tredje ronden blev lyckan oändlig. Vi sjöng och dansade. Solen gick upp och segern firades med en underbar fisketur ut i den norska skärgården.
Men min pappa pratade hela tiden om att Ingo var som störst när han som amatör deltog vid OS i Helsingfors 1952. Han tog sig till final men blev där helt orättvist diskvalificerad för passiv boxning. Först trettio år senare fick han i efterhand sin silvermedalj. Diskvalificeringen ogiltigförklarades. I Helsingfors hade han bara med mästerlig elegans demonstrerat den finaste färdigheten inom boxningen. Nämligen ”The noble art of selfdefence”. Då 1982 tog pappa stolt fram ett gulnat tidningklipp från 1952 där han envist och rättfärdigt hade försvarat Ingemar Johansson. Då när han var som störst. Men samtidigt möttes av spott och spe i stället för av jubel. När Lennart Hyland i direktsändning sa att han skämdes för Sverige.
Min kärlek till Ingo blev fulländad något år senare. Då visste jag allt om den kubanska revolutionen och avskydde idolkulter av alla de slag ( även inom politiken ). Men ändå. Efter en segelvecka i Kosterskärgården och ett strandhugg utanför Fjällbacka tog jag mig till en telefonkiosk för att ringa hem till föräldrarna och berätta att allt var väl. Jag fick vänta ett tag eftersom det redan stod en stöddig gammal gubbe inne i kiosken. Han pratade och pratade. Men när den blå kioskdörren äntligen for ut. Nästan som i en kioskvältare. Då stannade allt. Till och med de gapiga fiskmåsarna och trutarna höll upp med sina skrän. Ut kom en jättelik man. Bredare än dörren. Med nävar som murslevar ( han jobbade som stensättare ) och med världens mest kända smilgrop i hakan. Jag stod framför Ingo.
Vi spände ögonen i varandra. Mönstrade muskler och sinnen. Efter en flämtning kom jag till sans:
”Du, Ingo. Jag har alltid drömt att få ta dig i näven. Att säga grattis till segern i Helsingfors. Du vet.”
Ingo var tyst och synade mig som på en invägning före match. Så kom näven. Mursleven blev en cementsäck som närapå kramade sönder min hamd.
”Tack ska du ha. De va skôj att höra. Du få ha det lelle gubbe.”
Du är ”Champ for ever” Ingo. Vi glömmer dig aldrig.
Läs även andra bloggares åsikter om Ingo, Sport, Boxning, Ingemar Johansson
I pressen:DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SDS1,SDS2,SDS3,AB4,
Senaste kommentarer