Category Archives: Historia

Nyliberalismens återvändsgränd

Posted on by
6

En marxist i fas med tiden.

.

Här på bloggen har jag redan publicerat artiklar av den franske ekonomen Michel Husson. I texten här under analyserar Husson de grundläggande motsättningar i världsekonomin som sätter käppar i hjulen för en återgång till det gamla vanliga, business as usual med vansinniga krav på vinstnivåer och aktieutdelningar som det helt saknas möjligheter till. De senaste decenniernas modell med överkonsumtion och djup skuldsättning i USA och en export till varje pris från Kina kan inte längre fungera.
Den nyliberala modellen ligger i graven men uppträder som den vore i sin glans dagar.
Det är nyliberalismens politiska, moraliska, etiska och ekonomiska kris som de ”indignerade” på Puerta del Sol fördömer. Deras protester är bara början till en ny våg av antikapitalism på den europeiska kontinenten eftersom de härskande klasserna inte har annat än åtstramning och nedrustning av den sociala välfärden att erbjuda med massarbetslöshet och social missär i sitt följe.
I en tidigare artikel diskuterade Michel Husson en ”Europeisk strategi för Europa” som du kan läsa som ett politiskt komplement till artikeln nedan.   Än en gång visar Michel Husson att han är en kreativ marxist som tar tag i nya trender och analyserar dem som de uppträder utan att lägga klassiska scheman över dem.
Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och politiska möten och varje gång slagits av två drag hos honom. Han lyssnar alltid noggrant och med respekt till andras idéer för att sedan med kraft argumentera för sin syn på dagens kapitalism.

********

Den ekonomiska krisens nya fas.

Michel Husson i Contre Temps n°9 2011-05-13

.

Den nya färdplanen i Europa är mycket tydlig. Det gäller att tvinga de arbetande att betala räkningen för krisen. För att belysa den nya konjunkturen ska den här artikeln först visa krisens riktning och perspektiv och sedan visa på den aktuella fasens dilemman.

Den nyliberala kapitalismens kris.

Vi måste se bakåt för att kunna förstå den nuvarande krisens ursprung. Startpunkten är en annan kris, nämligen krisen i mitten av 70-talet som satte punkt för de ”trettio guldåren” efter krigsslutet. Den traditionella politiken lyckades inte sätta fart på ekonomin och vi gick in i den nyliberala perioden i början av 80-talet. Nu befinner vi oss sedan 30 år i de ”trettio misärernas år” under en nyliberal kapitalism som vi kan karaktärisera med tre drag:

.

Sextiotalet var ett pussel med framtidstro som grundfärg.

.

  1. Lönernas andel av de producerade värdena minskar och vinstmarginalerna ökar.
  2. Det råder ett ökande gap mellan vinster och investeringar, de första ökar de senare minskar.
  3. Utdelningen till aktieägarna ökar.
Modellens fundament är den sjunkande löneandelen av BNP. Det är en närmast universell utveckling som beror på att lönerna inte får ta del av produktivitetsökningen och med resultat att fördelningen av det producerade mervärdet mellan lön och vinst förskjutits till vinsternas fördel.
Det ändrade styrkeförhållandet mellan arbete och kapital spelar en central roll i denna förskjutning. Lönernas sänkta andel har sedan mitten av 80-talet medgett en förbättring av vinstmarginalerna i de viktigaste kapitalistiska staterna.
Tillskottet i vinsterna har inte använts till ökade investeringar. Utöver konjunkturella tillfälligheter stagnerar eller sjunker investeringsgraden. De ökade vinsterna har alltså använts till annat än ökad produktionskapacitet och bättre konkurrenskraft. Lägre löneandel och stagnation i investeringarna skapar en relativt ny konfiguration historiskt sett, som undergräver de principiella ursäkterna för moderering av löneökningarna.
Eftersom lönernas andel minskar och investeringarna stagnerar måste något annat stiga. Svaret är enkelt. Den huvudsakliga motparten till den sänkta löneandelen är en verklig explosion av aktieutdelningen. I Frankrike svarar nettoutdelningen på aktierna mot 13 % av lönemassan, mot bara 4% i början av 80-talet. Utvecklingen i USA och länder som Tyskland och Storbritannien är likadan. Men när löneandelen minskar och investeringarna stagnerar vem köper då det som produceras? För att tala med Marx, hur ser reproduktionsschemat ut för denna nya modell?
Ett första svar är att hushållens konsumtion inte följt utvecklingen av inkomstfördelningen. I USA har löneandelen varit relativt stabil medan hushållens konsumtion ökat mycket snabbare än BNP. I Europa är det konsumtionens andel av BNP som varit relativt konstant trots en markant minskning av löneandelen. I båda fallen ökar gapet mellan lönernas andel och konsumtionens andel av BNP i en omfattning som kompenserar motsvarande gap mellan vinster och investeringar.
Denna nya ”spagat” mellan lönerna och konsumtionen kan förklaras på tre vis.
  1. Hushållens sparande har minskat, det vill säga de konsumerar en allt större del av sina inkomster.
  2. Konsumtionen som baseras på andra inkomster än löneinkomster har ökat snabbare och kompenserat bortfallet i konsumtion baserad på löneinkomster.
  3. Hushållens stigande skuldsättning har hållit konsumtionen uppe.
Dessa tre mekanismer har spelat en skiftande roll beroende på landet ifråga men man hittar alltid finansmarknadens roll i bakgrunden. Det är finansen som på olika vägar fyller gapet mellan inkomster och konsumtion.

.

.

För det första genom ”kupongklipparnas” konsumtion: en del av mervärdet som inte investeras delas ut till ägare av finanspapper som konsumerar. Finansen suddar dessutom ut gränsen mellan löner och räntor(inkomst av kapital). För en växande del av vissas inkomster är mer finansiella inkomster som bör analyseras som en del av mervärdet och inte som verkliga löner.
Eftersom den ekonomiska reproduktionen blir möjlig enbart genom att kapitalägarnas konsumtion kompletterar löntagarnas och skapar tillräcklig efterfrågan är ökade inkomstklyftor en oundviklig följd av denna modell.
I flera länder har också finansen skapat en exponentiell tillväxt av hushållens skulder. Deras konsumtion ökar, inte beroende på ökade löner utan ett lägre sparande.
Till sist, är det också finansen som tillåter kreditexpansionen i USA genom att den finansierar landets handelsunderskott. Därför måste det strykas under att finansen inte är en parasit på en frisk kropp utan ett instrument för att hålla hjulen igång i den nyliberala kapitalismens reproduktion.
Visserligen är det på finanssidan som krisen uppstod men det framhäver bara motsättningarna i konfigurationen av den kapitalism som just finansen hittills har hanterat.

.

.

Finansen har i sin tur en återkoppling på helhetens konfiguration då den kräver ”super-vinster” av företagen. Här hittar vi den välkända normen om 15 procents avkastning på det egna kapitalet. En norm som ofta mött berättigad kritik eftersom en ekonomi som i bästa fall växer med 3 procent per år kan inte i det oändliga ge en sådan utdelning till aktieägarna. För att ändå möta dessa vinstkrav har företagen bara ett alternativ – pressa lönerna i botten och hjulen går runt.
Men kvar blir den grundläggande frågan: varför tar inte investeringarna fart i takt med att vinsterna stiger? Orsaken är minskningen av antalet räntabla investeringsobjekt.
Tillfredställande av olika sociala behov ger inte samma vinstnivåer. Vinstperspektiven är inte heller desamma i de sektorer som det investeras i eftersom produktivitetsutvecklingen varierar mellan sektorerna. I dag tenderar de sociala behoven att förflytta sig till sektorer med en lägre produktivitet samtidigt som den genomsnittliga produktiviteten i det hela tenderar att minska. Dessa grundläggande rörelser skapar en krympande sfär för vinstnivån som förklarar gapet mellan vinsterna som återhämtar sig och investeringarna som släpar efter.
För att bli komplett måste det här schemat fogas in i globaliseringen som förstärker alla motsättningar. När löntagare världen över spelas ut i konkurrens mot varandra och aktieägarna ges möjligheten att i varje ögonblick ta hem sina vinster växer trycket på de lönearbetande.
Denna organisering av världsekonomin har inte uppstått spontant. Den har systematiskt konstruerats av världens regeringar och de övernationella institutionerna. Verktygen för en möjlig reglering på internationell skala har noggrant avskaffats, ofta av samma personer som nu upptäcker behoven av reglering. Resultatet av denna nedmontering är att det finns ingen internationell instans som kan skapa nya spelregler.
Det är orsaken till den ökade rivaliteten efter krisen mellan de principiella kapitalistiska makterna och den på europeisk nivå närmast totala frånvaron av kooperation vilket lett fram till en generaliserad och helt absurd åtstramningspolitik.
Dessa tendenser förstärks ytterligare av omvälvningen i världen: de mest dynamiska marknaderna och den billigaste arbetskraften finns i tillväxtländerna som med sin attraktivitet leder till en frikoppling mellan export och interna marknader med Tyskland som det mest slående exemplet. Vid sidan av den generella avregleringen och den totala rörelsefriheten som finansen och kapitalet getts har världsekonomin strukturerats på ett mycket speciellt sätt runt paret Kina-USA. Det innebär att omfattningen av de kapitalströmmar som är nödvändiga för att finansiera USAs underskott med utlandet fyller på den tillgängliga likviditet som är på jakt efter övervinster.
Bilden av kapitalismen innan krisen visar på en enorm mängd av ”fritt kapital” som fylls på av lönenedpressningen och den internationella obalansen. Tack vare finansens avreglering cirkulerar detta ”fria kapital” på jakt efter övervinster, som de konkreta villkoren för mervärdesproduktionen bara kan garantera virtuellt. Det är därför logiskt att detta reptrick utspelas i den finansiella sfären men det innebär på inget vis att det handlar om en ren finanskris. Att peka ut finansens avreglering som krisens orsak är att ignorera de djupare orsakerna.

.

Dagens kris ska i stället förstås som det ovan beskrivna nyliberala schemats kris, samma schema som bidrog till den föregående krisens lösning. Modellen var sammanhängande i meningen att dess delar bildade ett system men den var samtidigt ömtålig, i obalans och skapare av ojämlikhet. Men den hade och har alltjämt i de härskandes ögon fördelen att låta dem roffa åt sig en stigande andel av de producerade rikedomarna.
Det väsentliga är att modellen inte kan fungera längre och att kapitalisterna inte har något att ersätta den med. Den period vi går in i är totalt dominerad av denna motsättning: allt görs för att återgå till business as usual samtidigt som det är en omöjlighet.

Krisens tredje fas.

I ett tidigare arbete urskilde vi flera faser i krisens utveckling. Efter krisens utbrott i fas 1 kom återhämtningen i fas 2 på vilken en fas 3 som lämnar krisen bakom sig inleds. Tre konjunkturella faktorer identifierades: de sociala stabilisatorerna, råvaruprisernas utveckling och stimulanspaketen.
De sociala stabilitetsprogrammen som består av de åtgärder som håller uppe lönerna eller sysselsättningen bidrog till att minska djupet i recessionen. Stimulanspaketen tillät, till en grad som ännu är svår att utvärdera, ekonomin att ta fart.

.

I fas 2 hade de strukturella motsättningarna mindre påverkan på konjunkturen. Lönernas andel steg därför att bromsen på lönerna var mindre än produktivitetens minskning.  Återhämtningen och sparandets uppgång (speciellt påtagligt i USA) har minskat de globala obalanserna. Till sist vad det gäller att lösgöra pengar för att rädda bankerna har EUs institutioner, speciellt ECB, agerat på ett relativt samordnat sätt.
Fas 3 inleddes snabbare än som kunde förutses i och med den generaliserade övergången till åtstramningspolitik i Europa. Fasen karaktäriseras av en dubbel förändring i situationen. De positiva effekterna av de konjunkturella faktorerna är uttömda. Budgetnedskärningar ersätter stimulanspaketen, företagen söker att återupprätta vinstmarginalerna genom lönepress och färre anställningar, och till sist vänder råvarupriserna på nytt uppåt.
Samtidigt förstärks de strukturella motsättningarna: pressen på lönerna är tillbaka och inget ersätter den extrema skuldsättningen i USA och flera europeiska länder medan eurozonen befinner sig på gränsen till sammanbrott under ”finansmarknadens” knock-out slag.
Perspektiven på medellång sikt är därför ganska mörka. EUs BNP var ännu tredje kvartalet 2010 hela 3,2 procent under sin nivå före krisen. (se diagram 1) Anställningarna tar inte heller fart utan ligger 3 procent under nivån före krisen vilket svarar mot 5,3 miljoner försvunna arbeten i Europa 15. Arbetslösheten som tenderade att minska ett par år innan krisen har tagit ett jätteskutt framåt från 6,8 procent första kvartalet 2008 till 9,5 procent tredje kvartalet 2010. Under samma period har antalet arbetslösa gått från 13 till 18,4 miljoner i EU15. Vilket är en underskattning eftersom de som hoppat av arbetsmarknaden och inte längre söker ett arbete försvinner ur statistiken. Om de tas med i beräkningen kan arbetslösheten anses ligga kring 11 procent, inte 9,5.

.

.

För att klargöra perspektiven på medellång sikt har vi utfört en simulering som antar att BNP ökar med 1,5 procent per år, att produktiviteten ökar med 0,5 procent. Med hjälp av den officiella prognosen över den aktiva befolkningens utveckling uppnås följande: nivån för arbetslösheten kommer att minska mycket långsamt i Europa och stagnera vad gäller de arbetslösas retur på arbetsmarknaden.

.

Här handlar det inte om att förutse kapitalismens konkreta utveckling de närmaste åren utan om att presentera en översikt av de samlade motsättningar den står inför. Det kan vara på sin plats att på nytt sammanfatta dem som fyra ”dilemman”.


1. Fördelningsdilemmat: återställa räntabiliteten eller sysselsättningen?
Den pågående krisen har brutalt stoppat vinsternas ökningstrend. Vilket främst förklaras av arbetsproduktivitetens starka nedgång till följd av att antalet anställda bara partiellt anpassats till produktionens nedgång. Men i konkurrensens hetta kommer företagen att söka återställa vinsterna endera genom att anpassa antalet anställda eller genom att frysa eller sänka lönerna.
Samtidigt kommer åtgärder som partiell arbetslöshet att nå sin tillämpliga gräns lika väl som bidragen till bilskrotning. En av åtgärderna från de internationella organisationerna är just att ifrågasätta de stödåtgärder som antogs i all hast under krisen. I en rapport från IMF 2009 står det: ”de vidtagna åtgärderna till stöd för minskad arbetstid och ökade sociala stödbidrag måste dras tillbaka oavsett hur viktiga de var för att öka inkomsterna och stödja bevarandet av arbetskraften på arbetsmarknaden”. Den anpassningen av sysselsättningen och lönerna kommer att utlösa en ny cykel av komprimerade inkomster för hushållen.

.


2. Globaliseringsdilemmat: anpassning av den globala tillväxtens obalanser.
En av världsekonomins främsta drivkrafter innan krisen var de amerikanska hushållens överkonsumtion. Den drivkraften kan svårligen återskapas. Hushållens påbörjade ”skuldsanering” via ökat sparande leder fram till en ny motsättning eftersom en lägre konsumtion vid en given inkomst innebär en mindre dynamisk tillväxt i hela ekonomin.
Regeringen Obamas lösning uttrycktes av hans ekonomiske rådgivare Lawrence Summers: ”En återställd amerikansk ekonomi måste vara mer exportorienterad och mindre beroende av konsumtionen”. Men det förutsätter en förbättring av de amerikanska varornas konkurrenskraft som bara kan uppnås via en kraftigare devalvering av dollarn.
Nyligen har en annan metod satts i bruk. Stora penningmängder injiceras i ekonomin, så kallad ”Quantitative easing”. Men det är en politik som bara kan öka obalanserna i världsekonomin. Om dollarns fall fortgår kommer det att väga på den redan stabbiga tillväxten i Europa. Tillsammans med penningskapandet (Quantitative easing) kommer det att tvinga fram uppskrivningar av tillväxtländernas valutor och skapa ännu större uppsplittring av världsekonomin.
Man faller tillbaka på samma grundfel: penningskapandet finansierar USAs budgetunderskott som i sin tur finansierar hushållens konsumtion.  Största osäkerhet råder nu kring dollarns utveckling och omvärldens finansiering av USAs underskott.
Omvänt skulle en inåtvändning av den kinesiska ekonomin minska dess överskott men samtidigt öka importen av varor som till stor del används av exportindustrin. Totalt sett är det därför hela världsekonomins konfiguration som sätts ifråga.

.

3. Budgetdilemmat: minska underskotten eller mer sociala utgifter?
Krisen och tillväxtpaketen har starkt ökat de nationella underskotten som regeringarna, speciellt de europeiska, nu beslutat avskaffa, speciellt eftersom inga åtgärder har vidtagits för att skydda sig mot finansmarknadens attacker.
Det annonserade Jean-Claude Trichet (ECBs direktör) redan 2009: ”den strukturella anpassningen måste senast påbörjas när den ekonomiska aktiviteten tar fart. År 2011 måste ansträngningarna intensifieras.” Det innebär att döma Europa till en svag tillväxt och social regression.


4. Europadilemmat: var och en för sig eller samordning?
Europa håller på att implodera som ekonomisk enhet. Sönderfallet hade redan börjat före krisen men har nu nått ett nytt stadium sedan olika länder i Unionen drabbas olika mycket av krisen beroende  på  finansens,  byggbranschens  och  bilindustrins  tyngd  och ländernas  plats i världsekonomin. En verkligt samordnad ekonomisk politik ligger utom räckhåll speciellt eftersom EU frivilligt avstått från institutioner som skulle medge en gemensam politik: det finns ingen budget, ingen växelkurspolitik, ingen samordnad beskattning.
Den ”fria och obehindrade” konkurrensens Europa är därför dömd till en politik av ”var och en för sig” och vi bevittnar ett veritabelt fiasko för EU-bygget.
Dessa fyra dilemman ger tillsammans en ”kaotisk reglering” som innebär en sorts blindnavigering för kapitalismen mellan två omöjligheter: omöjligheten och oviljan att gå tillbaka till den relativt reglerade kapitalismen under de ”trettio guldåren”, och omöjligheten att återskapa den nyliberala modellens funktionssätt, eftersom den vilade på lös grund som nu ger vika.
Återvändsgränden kan därför sammanfattas som att kapitalismen strävar att återgå till sitt funktionssätt före krisen men vilket samtidigt är en omöjlighet.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN3,SVD3,SVD4,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Israel hoppas Assad sitter kvar.

Posted on by
5

-Hellre en medgörlig diktator

än oberäknelig demokrati.

.

Den Israeliska armén behöver inga lektioner i hur man skjuter skarpt mot demonstranter. Långt innan Ben Ali och Mubarak använde dödliga vapen mot sin befolkning dödades tusentals palestinier när de drevs bort från sina byar och odlade mark då den israeliska staten bildades 1948.

..

.

Sedan ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har ytterligare tusentals palestinier dödats av israeliska kulor och bomber. I den palestinska befolkningens historia kallas Israels bildande Nakba  –katastrofen. Den arabiska revolutionen rubbar Israels politik som bygger på att arabiska diktaturer understödda av USA är de bästa och mest pålitliga grannarna. Den arabiska våren stärker det palestinska folkets krav på rätten att bilda en egen stat, rätten till frihet och demokrati, rätten att återvända till den mark de fördrevs från av den sionistiska staten Israel.
I Israel är det inte alla som hyllar Netanyahus stöd till alla diktaturer vid landets gränser. Aluf Benn är redaktör och ledarskribent på den israeliska dagstidningen Haaretz. I dag 16 maj skriver han att Israel föredrar Assad framför en demokratisk regim i Syrien. Här under kan du läsa delar av hans ledare som jag översatt.

**********

I går knackade den arabiska revolutionen på Israels dörr när palestinier från Syrien och Libanon genomförde demonstrationer till minnet av Nakba i byarna Majdal Shams och Marour al-Ras. Demonstrationerna som ägde rum i de druziska byarna vid Mount Hermons fot krossade illusionen att Israel kan leva komfortabelt, som i en ”villa i djungeln”, helt avskuren från dramatiska händelser i vår omgivning.

.

Palestinska demonstranter i byn Majdal Shams

.

Mer än någon revolution i andra arabländer har upproret mot Assads regim i Syrien hotat att spilla över till Israel. President Bashar Assad hoppades att hans ställning som ledare för ”oppositionen” mot Israel skulle rädda honom från kollegornas öden i Tunisien och Egypten. När hans ställning började skaka fanns det farhågor att Assad, eller en ersättare, skulle försöka eskalera konflikten med Israel för att vinna legitimitet bland allmänheten i Syrien och arabvärlden i sin helhet.
Men risken att Assad skulle underminera lugnet och stabiliteten vid den norra gränsen sågs av Israel som mindre hotfult än perspektivet att han skulle falla. Av den anledningen avstod Israel från att stödja upproret mot honom. Vår armé hade kunnat rycka fram med en stor styrka till Golanhöjderna i ”rädsla för en eskalering” som ursäkt och därigenom avleda den syriska armén till andra sidan gränsen bort från demonstranterna i Daraa och Homs. I stället beslöt Israel att sitta still och låta Assad slå ned upproret i hopp om att terrorbalans och stabilitet ska bestå.
I går bröts lugnet och det mardrömsscenario som Israel fruktat sedan dess grundande blev verklighet  –palestinska flyktingar började helt enkelt att vandra från sina flyktingläger mot gränsen för att kräva sin ”rätt att återvända”.

.

Demonstration utanför Israels ambassad i Kairo.

.

Israel anklagade snabbt Assad, och Iran som vanligt,  för att skicka ”syriska och libanesiska bråkmakare”, som en armétalesman sa, ”för att avleda uppmärksamheten från krossandet av demonstrationer i Syrien”.
Men det är svårt att föreställa sig att Israels politik i norr kommer att ändras, att Israel skulle hetta upp läget vid gränsen för att hjälpa till att störta Assad och ersätta honom med en bekvämare regim. Israel kommer att agera för att detta ska förbli en isolerad händelse och att lugnet ska återupprättas i området.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,GP3,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bahreins kronprins tackar nej till bröllopet – upptagen med att döda sitt eget folk

Posted on by
2

.

Redan så tidigt som 1649 halshöggs den despotiske Kung Charles I efter beslut av parlamenten i England och Skottland.
Huvud under hals försvann därmed den absoluta monarkin. I restaurerad form, som en konstitutionell monarki, återupprättades den  1660 när sonen Carles II fick tillträde till tronen.
Därför har det brittiska Drottningshusets beslut att till dagens bröllop ha bjudit in kollegorna från Bahrein och Saudiarabien ifrågasatts. Regenter från hårdföra absoluta monarkier, med färskt blod från sina oppositionella medborgare på händerna, har hälsats välkomna till drottningens taffel. Framförallt har kritiken varit hård mot att Bahreins kronprins Salman bin Hamad Al-Khalifah, som en gammal vän till familjen, var tänkt att få sitta med vid bordet.

.

https://lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TbbouY-gnoI/AAAAAAAAHC0/8qTHvcOGfd0/2011424111725153738_20.jpg

.

Prins Charles,  Camilla Parker Bowles i sällskap med Hamad Al-Khalifah

.

Detta därför att han och pappa kungen Isa Al-Khalifah i detta nu är i färd med sin vendetta mot alla i det lilla öriket som krävt demokrati – och en konstitutionell monarki underordnad parlamentet. Med hjälp av saudiska stridsvagnar dödades mer än trettio demonstranter under proteströrelsen i mars månad. Femhundra medborgare är sedan dess ”försvunna”. I går dömde en militärdomstol fyra demonstranter till dödsstraff.  Tre andra till livstid. Fackligt aktiva har överlag avskedats. Tusentals shiiter i offentlig tjänst har sagts upp av ”disciplinära skäl”. Över ett femtiotal shiitiska helgade platser har förstörts.

.

.

Humanitära organisationer i Bahrein har därför frågat varför inte Storbritannien hjälper den egna demokratirörelsen på samma sätt som man hjälper frihetskämparna i Libyen? I stället för att straffa honom som görs med Khaddafi har man belönat Hamad Al-Khalifah med en inbjudan till bröllopet…
Den amputerade brittiska monarkin är en seglevad historia. Den kapitalistklass som segrat lånar de ideologiskt så pråliga fjädrarna från en svunnen tid. Den tusenåriga institutionen ska ge stabilitet åt det egna klassherraväldet. Men Charles I regerade med ”Guds nåde”. Att ifrågasätta hans makt var som att ifrågasätta Gud själv. I dag kan vem som helst ifrågasätta vad man gör och säger i Buckingham Palace. Bara hälften av Storbritanniens befolkning är – trots medias hysteri – överhuvudtaget intresserade av bröllopet. Trots att det är allmän helgdag säger bara en tredjedel av befolkningen att man ska se på TV:s upphaussade direktsändning. Antalet kommunala arrangemang (i praktiken ölfyllor) har minskat kraftigt sedan Charles och Diana bytte ringar. Den brittiska monarkins modernisering med ingifte i lägre klasser och decennier av uppslitande skilsmässor har självklart gjort den mer ”folklig”. Men samtidigt mer ointressant. Kanske inte ens lika spännande som TV-såpan ”Eastenders. Om man inte längre är Guds utsände och blodet inte är blått. Varför ska man då leva i ett nästan ofattbart överdåd på skattebetalarnas bekostnad?

.

http://i.dailymail.co.uk/i/pix/2011/04/24/article-1380145-0BBE944200000578-433_306x423.jpg

.

Tvingas att tacka nej…

.

I sista stund har Bahreins kronprins försökt att sträcka ut en hjälpande hand till sitt värdfolk.
Han säger sig nu tvingad att tacka nej därför att den instabila situationen i sitt land gör det svårt för honom att resa. I sak är han för upptagen med att döda sitt eget folk för att ha tid över till spektaklet i London…
Vi får hoppas att det är ett uttryck för tidens tand när det konservativa, men ofta cyniskt klarsynta, brittiska magasinet, The Economist, publicerar en framskjuten artikel där det sägs att den bästa bröllopspresenten både till landet och till de unga tu, borde vara att pensionera monarkin!

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,SVT1,SVD5,AB1,GP2,SVT2,SVD5,GP3,AB2,DN3,AB3,DN4,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,

Har Jan Guillou fått fnatt?

Posted on by
28

.

Jan Guillou är en av våra bästa krönikörer. Kanske den allra bästa.
Därför är det obegripligt varför han i söndagens Aftonbladet skickade en föraktfull spottloska rakt i ansiktet på Julian Assange.

.

https://lh5.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TbcLkUro85I/AAAAAAAAHC4/j4v8eWYeSdE/s576/Fullsk%C3%A4rmsinf%C3%A5ngning%202011-04-26%20201313.jpg

Först hävdar Guillou – efter att ha rubricerat WikiLeaks grundare som ett principlöst litet äckel –  att ”det står pinsamt klart” att Assange ”inte är någon manlig förebild” och att detta dessutom är att ”uttrycka saken återhållsamt”. Vad menas? Har Assange för lite hår på bröstet? Saknar han muskler? Är han för feminin och snobbig? Går han utan uppkavlade skjortärmar? Eller behandlar han kvinnor illa?
Guillou kanske vet något som vi inte vet. Då borde han tala om det. Är det skvaller som skvalpat runt i ett vinglas borde han tiga. Med sina försåtliga skrivningar biträder han bara åklagarsidan när det gäller de anklagelser som riktats mot WikiLeaks grundare.
Om exempelvis jag på en debattsida skulle skriva att det är  mer än uppenbart att författaren Jan Guillou är ett stort äckel och inte alls någon manlig förebild, då skulle säkert tidningens läsare fråga efter en grund för denna grava anklagelse.
För det andra låtsas Guillou som att kampanjen till Assanges försvar i huvudsak handlar om den svenska sexlagstiftningen och då blir det ”än mer pinsamt att välkända radikala samhällskritiker som John Pilger, Michael Moore och Tariq Ali tycks backa upp denna”. Vad jag vet tar inte dessa välkända samhällskritiker ställning till om anklagelserna mot Assange är sanna eller inte. De liksom många välkända radikala kvinnor(!) som Bianca Jagger eller Jemima Khan ifrågasätter förvisso den minst sagt märkliga förundersökningen, liksom åklagarsidans turer, men framförallt fruktar de att Assange kan komma att utlämnas till USA om han hamnar i Sverige. En utlämning som för gott skulle kunna tysta Pentagons mest avskydda person. Varför inte Guillou ens nämner denna möjlighet kan bara han själv svara på.
För det tredje är Guillou helt okunnig om den Bradley Manning som i USA anklagas för att ha läckt allt amerikanskt diplomatiskt material till WikiLeaks Julian Assange. I yviga och stora ordalag skriver han om hur Manning ska lägga upp sin rättegång: Denne borde säga att han läckt sitt material därför att han på så sätt ville avslöja amerikanska krigsförbrytelser. Dessa höga demokratiska principer ska sedan ursäkta hans handlande.

.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/1/1a/Bradley_Manning_2.jpg/250px-Bradley_Manning_2.jpg

Bradley Manning
Ja, det kanske vore klokt och är i sig ganska banalt. Om nu det hade varit så att Manning erkänt några läckor och något brott! Men det har han inte! Det är därför han under så lång tid tvingats sitta häktad under förhållanden som bara kan beskrivas som tortyr. Manning har förnekat allt samröre med Assange och hans WikiLeaks…
För det fjärde sätter Guillou mer eller mindre likhetstecken mellan det redaktionella nätverket WikiLeaks och personen Assange samt skriver sedan att denne minsann håller sig själv med tre advokater samtidigt som WikiLeaks trots löften inte ger Manning någon ekonomisk hjälp. Påståendet bygger på grundlösa rykten i januari och dementerades redan då i ett pressmeddelande från Jeff Paterson, talesman för Bradley Manning Support Network! Guillou är säkert också väl medveten om att det mesta av WikiLeaks ekonomiska tillgångar har spärrats. Assange själv har skrivit en bok under sin tid med brittisk elektronisk fotboja för att kunna betala sin juridiska hjälp och lär för övrigt leva ett betydligt mer spartanskt liv än Guillou själv.
Varför Jan Guillou kokat sin soppa utan ens en spik vet vi inte. Det kan väl aldrig vara så att han är avundsjuk på detta ”lilla äckel”? I vår svenska värld är Peter Bratts och Jan Guillous IB-avslöjanden definitivt det största som hänt i denna bransch. Det var en journalistisk bragd. Men i den stora världen, den utanför Sundbyberg som man brukar säga. I den värld där Sveriges befolkning ryms i några förorter till Shanghai eller Mexico City, där var och är IB-affären en notis. WikiLeaks avslöjanden däremot får ständigt feta rubriker världen över. Är det så illa att detta tär på Guillous ego?

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN3,GP1,SVD3,DN2,

Bloggare: Jinge,

Bachar Assad mördare!!

Posted on by
Reply

Eftergifter och blodigt förtryck.

.

President Bachar Assad har kastat tärningen. Den folkliga resningen med krav på frihet ska krossas till varje pris. Tusentals soldater från lojala förband understödda av tanks angriper städer som om det var öppet krig.
Efter en period av tvekan och ”eftergifter” har regimen beslutat att löpa linan ut. Vad det kan innebära vet de som minns regimens krossande av revolten i staden Hama 1982. Minst tio tusen människor dödades av arméns artillerield mot staden.
Stärkt av att Israel, Turkiet och Iran inte vill se ett regimskifte i Damaskus kan Assad höja lien och kasta bödelns kappa över axlarna.
Det började med en mindre demonstration med krav på lite mer frihet och ett upphävande av undantagslagarna. Nu en månad senare går tiotusentals man ur huse i Syrien och kräver Bachar Assads avgång.
Scenariot känns igen från Egypten, Tunisien, Bahrain och Jemen men inte Libyen. Först svarar regimen med våld och ännu mer våld om det behövs. När det ändå inte stoppar protesterna ger de efter och erbjuder reformer, oftast alltför ytliga, och mer pengar i fickan för att avleda protesterna och förhoppningsvis splittra oppositionen.

.

Kravet på verklig frihet kan inte mötas av regimen.

.

I samtliga fall har eftergifterna alltid varit för timida och alltid kommit för sent. Det är precis vad regimen i Damaskus gjort. Först bevärdigade sig Bachar Assad inte ens att tala till nationen. Protesterna ignorerades helt av presidenten som överlät allt till kravallpolis och säkerhetsstyrkor. Det enda de verkar har fått utbildning till är prickskytte på demonstranter.
Sedan en månad lever befolkningen i allt fler städer i en infernalisk cykel av dödade demonstranter, begravning, mord på deltagare i begravningstågen, nya demonstrationer, nya begravningar och så vidare.
När väl Bachar Assad tog till orda var det för lite och för sent vad han hade att erbjuda befolkningen. Han annonserade en rad ”reformer” som inte längre övertygar demonstranterna.
-Undantagslagarna upphävs med omedelbar verkan. De förbjuder bland annat alla demonstrationer. Samtidigt meddelade den nytillsatta regeringen att alla demonstrationer som saknar tillstånd är olagliga. I praktiken ingen förändring alltså. Men det är ändå en symbolisk eftergift eftersom undantagslagarna ägt kraft i över sextio år.

.

I Homs deltar tiotusentals människor i protesterna.

.

-Slöjförbudet i skolorna avskaffas för att blidka den sunnitiska majoriteten.
-Landets enda kasino stängs.
-Den statliga säkerhetsapparatens fruktade domstol avskaffas.
Flörten med de radikalaste sunnitiska islamisterna är uppenbar. Syftet kan inte vara annat än att försöka splittra oppositionen. Det står i skarp kontrast till den andra delen i Assads tevetal till folket, nämligen att ”befolkningen attackeras av utländska terrorister från salafistiska organisationer” (extrem variant av sunnismen).
Det är inte omöjligt att dessa eftergifter hade räckt till att dämpa protesterna om de gjorts för en månad sedan men nu är de inte värda vatten. Minst 200 personer har mördats av regimens säkerhetspolis och nu finns det inte längre någon annan utväg för Bachar Assad än blodigt våld till varje pris. Enda eftergiften som kan öppna för en ny politisk situation är hans egen avgång.
Från att ha legat i Daraa har protesternas epicentrum flyttat sig till storstaden Homs, landets industriella centrum med närmare 1,5 miljoner innevånare. Dussintals demonstranter har kallblodigt skjutits ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor. Bara i söndags mördades 17 personer som deltog i ett begravningståg. I måndags intog tiotusentals demonstranter Klocktorget i staden och började bygga ett tältläger med Tahrirtorget i Kairo som förebild. Skillnaden mot Kairo visade sig i att statens beväpnade män inte som i Kairo började frottera sig med demonstranterna. I stället beordrade en officer de församlade att skingras, varpå belysningen över torget släcktes ned och skarp eld öppnades mot deltagarna.
I tisdags begravdes offren från natten och nya protester startade på flera platser i Homs. I går onsdag utlyste oppositionen en tredagars strejk. Stadens centrala minaret användes till att propagera för strejken. I skrivande stund finns det inga uppgifter om strejkens omfattning. I morgon Långfredag avslutas strejken med ”Stora protestdagen”.
I huvudstaden Damaskus har protesterna hittills varit begränsade till den studerande ungdomen. Efter måndagsnattens massaker i Homs samlades ett par hundra studenter utanför medicinska fakulteten i solidaritet med kampen i Homs. Den stora ansamlingen av säkerhetsstyrkor i Damaskus verkar räcka till för att stoppa huvudstadens innevånare från att ansluta sig till oppositionen. Men för hur länge återstår att se.

.

Trots repressionen fortsätter Homs innevänare att protestera på Klocktorget.

.

Enligt Ekots Cecilia Uddén har däremot regimen i stort sett tappat kontrollen över landets mindre städer och framför allt de större byarna. Där har tydligen hela maktapparaten kastat in handsken och syns inte till längre. Om makten också börjar tappa kontrollen över de större städerna och isoleras till Damaskus är nog Bachar Assads dagar som president räknade.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Media: SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN1,SVD2,DN2,

Kuba – en förkalkad revolution

Posted on by
3

.

När Fidel Castro meddelar att han även formellt avgår som sekreterare för det Kubanska kommunistpartiet är det mer än god ton att säga att det finns mycket gott att säga om denne åldrige ledare. Han och hans kamrater ledde 1959 ett segerrikt folkligt, väpnat uppror mot USA:s gunstling, Fulgencio Batista. Den militärdiktator som bokstavligen försökte förvandla Kuba till ett spel- och horhus i regi av amerikansk maffia.
.

http://www.dixikon.se/wp-content/uploads/valdes-camilo-che-franqui.jpg

.

Revolutionen började i det klippiga Sierra Maestro.
Ramiro Valdés, Camilo Cienfuegos, “Che” Guevara och Carlos Franqui

.

När Fidel i dag, efter mer än femtio år, lämnar sina sista politiska uppdrag, skiljer sig Kuba markant från sina grannländer i Karibien eller Latinamerika. Här finns ingen slum. Inga uppsvällda barnmagar och inte heller några extrema inkomstskillnader mellan människor. Här finns större läskunnighet än i USA och medellivslängden är så hög som 77.7 år.
Men samtidigt är revolutionen förkalkad.  För mig är det patetiskt när bröderna Castro nu talar om att ledarskapet ska föryngras. ”Vi kanske måste ha en tidsgräns för politiska uppdrag på tio, kanske fem år, och det gäller även mig”, säger lillebror Raoul nu när han själv har nått den aktningsvärda åldern av 82 år.

.

https://lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/Ta04BmCD7qI/AAAAAAAAG7I/VA4oxWE08MY/300px-BatistaFireSquad.jpg

.

Året är 1956. En av Batistas avrättningsplutoner i arbete…

.

Här är inte plats för en analys av den kubanska revolutionen och dess komplexa förlopp. Jag har inte heller den kunskap som krävs (läser inte ens spanska). Men uppenbart har ekonomin gått i stå samtidigt som den politiska makten blivit alltmer monopoliserad till ledningen för kommunistpartiet. Familjen Castro är inget saudiskt hov som badar i lyx och ett äckligt överflöd. Definitivt inte. Det absoluta politiska monopol som existerar innebär inte att befolkningen lever under en järnhäl av våld och förtryck. Fidel personligen har säkert en stor del av det kubanska folket bakom sig.
Men lika definitivt finns det ingen öppen och fri debatt om framtiden. Vare sig i kommunistpartiet eller i samhället för övrigt. Det har gått lång tid sedan upproret började i det bergiga Sierra Maestro. Revolutionen är sedan länge svårt förkalkad. Hur långt det gått är jag inte förmögen att avgöra. Men det är exempelvis 15 år sedan den förra partikongressen och i avgörande politiska frågor redovisas ingen egentlig diskussion. Beslut fattas i ”enighet”. Men uppenbart först bakom kulisserna.
När förändringarna väl kommer och den gamla generationen med sin legitimitet från revolutionen 1959 definitivt är borta är det uppenbart att det kommer dramatiska politiska förändringar. En politisk revolution är helt nödvändig.  En revolution som frigör en öppen och demokratisk debatt. Om den till en del kommer inifrån det Kubanska kommunistpartiet återstår att se.

.

https://lh6.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/Ta0z4fyvpdI/AAAAAAAAG7E/UqcokcE03FM/bay-of-pigs.jpg

.

1961 försökte USA:s John Kennedy invadera Kuba.
Men efter tre dagars strid i ”Grisbukten” slogs invasionen tillbaka.
Här är en bild på tillfångatagna soldater.

.

Ett tragiskt uttryck för kommunistpartiets senilitet är det internationella material och därmed Kubas officiella världsbild som produceras i partitidningen Granma. I stort sett okritiskt citeras där exempelvis statliga syriska och libyska nyhetsbyråer om det som sker i dessa länder. Fidel skriver gång på gång om NATO:s ”fascistiska invasion” av Libyen. Han och kommunistpartiet vänder ryggen till den folkliga revolutionen i dessa länder och allierar sig i stället med dess diktaturregimer. Var finns de konkreta analyserna av det som sker? Finns det inga motsatta uppfattningar överhuvudtaget? Här tycks råda förkalkning intill förbannelse.
Den nya generationen måste hålla fast vid ”revolutionens principer” säger den gamle revolutionsledaren till partikongressen och menar med detta att den ska hålla fast vid diktatorn Muammar Khaddafi och hans regim.
Ett tragiskt sista scenframträdande för en av mina ungdomsidoler. Han som en gång var med om att störta militärdiktatorn Batista.
Lika sorgligt är att politiska grupperingar som Kommunistiska Partiet (gamla KPMLr),  som en gång när den kubanska revolutionen var levande, fördömde ”castrismen” som ”trotskistisk”, nu  i dess förfall, i stället ömt  tar dess förkalkade ledarskap  i sin famn…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,SVD4,DN5,

Bloggare: Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,

Elfenbenskusten

Posted on by
4

Gbagbo störtas av en kopia.

.

Laurent Gbagbos dagar vid makten är räknade. Elfenbenskustens korrupte härskare sitter omringad i sin Bunker i hamnstaden Abidjan medan hans motståndare Alassane Ouattara tar över den militära kontrollen av den västafrikanska kuststaten.

.

Ouattaro och Gbagbo såldes med ”moderna” budskap.
.

Inbördeskriget är en följd av det presidentval som hölls i slutet av november 2010.  Efter valet avgick landets regeringschef och förklarade Ouattara som vinnare medan arméchefen vägrade bryta med Gbagbo som i sin tur förklarades som vinnare av en oberoende Valkommission. Med två presidenter som båda sa sig ha segrat var det upplagt för att väpnade strider skulle följa. Speciellt som de båda redan stred mot varandra i inbördeskriget 2002-2003. Ouattaras ”befrielsearmé” FRCI kontrollerade norra delarna av landet och Gbagbos armé den södra delen, med franska styrkor som bevakade en neutral zon mellan de båda.
I det inbördeskrig som följde på valet i fjol finns det verkligen ingen progressiv sida att ta ställning för. Det handlar om en intern uppgörelse inom den härskande eliten som slåss om kontrollen över landets rikedomar som olja och naturgas, kaffe- och kakaoplantager.
Laurent Gbagbo stöds av Sydafrika och Angola medan Frankrike och USA via FN-resolutionen 1975 säger att Ouattara är landets rättmätige president. Ouattaras armé FRCI tog snabbt initiativet efter att Burkina Faso och Nigeria levererat stora mängder moderna vapen och nya fordon till FRCI. Samtidigt deserterade stora delar av Gbagbos armé som inte fått ut sin sold för mars månad.

.

FN-trupper och franska trupper deltar i slutstriden mot Laurent Gbagbi i Abidjan.

.

Nu står FRCI i Abidjan efter en snabb och hänsynslös framryckning. Inga folkmassor har jublat i de städer och byar som ”rebellerna” lagt under sig. I stället säger Röda Korset att FRCI begått krigsbrott under sin framfart och dödat 800 civila i staden Duékoué och plundrat civilas tillgångar.
Laurent Gbagbo har vid sidan av sina trupper också organiserat ”unga patrioter”, en sorts paramilitär enhet av ”supporters” som fått fria händer i Abidjan och spritt terror bland den civila befolkningen.
Nu verkar det som att striden är avgjord. Med franska truppers hjälp tar FRCI över de sista motståndsfästena i Abidjan och beseglar ödet för Gbagbo. Ett trist slut för en progressiv rebell som under sin färd slutat som korrupt härskare för en falang av den ivorianska eliten.

.

Tusentals civila har drivits på flykt av de stridande arméernas framfart.

.

Nu kommer Ouattara att ta över och styra landet för att belöna den elit som stött honom och för att tillgodose den franska imperialismens krav på fortsatta inflytande över landets rikedomar.
För den stora majoriteten av landets fattiga innevånare kommer inget att förändras. Ouattara har inget program för sociala reformer och omfördelning av landets rikedomar.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Så går beslutsamhetens friska hy…

Posted on by
3

.

I eftertänksamhetens

kranka blekhet över…

.

När Daniel Westling från Ockelbo gifte in sig i Kungahuset höll han ett bejublat tal till sin Victoria. Bruden grät glädjetårar. Damerna bland gästerna tog fram sina spetsnäsdukar, snöt sig försiktigt i snibbarna och snyftade rört. Middagssällskapet applåderade flera gånger och avbröt Westlings tal med spontana utrop som ”Åhh!” och ”Förtjusande!”. Enligt kvällspressen ”tog han hela svenska folket med storm”…

.

https://lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TZIVLwtNk-I/AAAAAAAAGw4/oms2qm3QlNM/5560439637_35f272a14e.jpg

.

När socialdemokraterna hyllade sin nye ”hövding” var det naturligtvis ritualen lite mer folklig. Lite mindre blåblodig. Men Håkan Johult höll definitivt ett tacktal i samma höga klass. Extrakongressen applåderade, skrattade och jublade i eufori. På modernt vis kramade ledamöterna om varandra och likt en supporterklubb stampade de i golven, ställde sig upp och busvisslade av glädje.
Här fick det grånade, slitna partiet äntligen den ”gråsosse” man längtat efter. Mona Sahlins ”begravningstal” jordades och ledamöterna fick än en gång höra alla de älskade ord som man trodde sig ha förlorat för gott. Ännu en gång fick de lyssna till de stora orden om frihet, rättvisa och solidaritet.

.

https://lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TZIUQu-O5fI/AAAAAAAAGws/a5W9o4EBH4Y/5567916522_084316f4a1.jpg

.

Juholt bjöd de sina på allt tänkbart godis. En politisk julgransplundring för vuxna. Både barn och pensionärer ska ha det bra. Ungdomsarbetslösheten ska köras på porten och alla andra ska ha jobb eller åtminstone hög A-kassa. Inga mer dyra elräkningar. SJ:s tåg och T-banan ska komma i tid även när det är vinter. Komvux, universitet och skolor ska få mer resurser. Jobben inom den offentliga sektorn ska få högre status (lön). Kulturen, biblioteken och museerna nya resurser. Skattesystemet ska ses över. Som grädde på moset ska de som jobbar ändå inte få några nya skattehöjningar.
Självklart att alla inom partiet var upprymda och hänförda inför allt det goda som bjudits. Inte minst dess vänster:
”Han klev upp där och man kände att efter 20 sekunder hade han gjort succé. Han gjorde succé bland både delegater och journalister, och det var ganska omskakande att höra en så bra talare”, sa exempelvis Göran Greider.
”Han talade om jämlikhet på ett sätt som ingen socialdemokratisk ledare har lyckats göra sedan Palmes tid, och jag tror att talet gick allra bäst hem hos de allra äldsta och de allra yngsta”, fortsatte han.
Chefredaktören för SSU:s tidskrift Daniel Suhonen fyllde på med beröm:
”Han gav rörelsen hoppet tillbaka. Fredrik Reinfeldt har fått mycket att tänka på. Vi andra har underbara dagar framför oss.”
Men i kongressens kulisser fanns också en mycket, mycket grå socialdemokratisk eminens. Där i dunklet stod den förre finansministern och ledaren för ”kanslihushögern” i ”Rosornas krig” på 1980-talet, Kjell Olof Feldt, som avstod både från att stampa i golvet och att busvissla.
”Ja, nu har han sagt allt vad vi vill. Nu återstår att tala om hur vi ska åstadkomma allt detta”, blev hans avmätta svar när SVT bad honom om en recension av Juholts jungfrutal.
För hans del hade, med Shakespears ord, ”beslutsamhetens friska hy redan gått över i eftertänksamhetens kranka blekhet”.
.

http://varldenshistoria.se/files/bonnier-his/imagecache/630x420/pictures/rosewar.jpg

-

I det engelska ”War of roses” sköt man med långbågar.
I Sverige var det Kjell Olof Feldt och Stig Malm som skällde.

.

Jag är böjd att hålla med. Men det gör jag från en utgångspunkt rakt motsatt den nyliberalism som Feldt anammat. I sitt tal hade Juholt en vacker retorisk figur som det heter numer. Han deklarerade stolt att det egna partiet minsann ”inte är ett börsnoterat företag” utan en folklig rörelse. Ett påpekande som är både sant och falskt. Visst är det en medlemsorganisation. Men dess politik är kopplad till börsens dagsform. Eller mer precist, de stora kapitalägarnas behov. Sanningen är också att rörelsen har slutat att röra sig och att ingen rehabilitering i världen kan få i gång dess stelnade leder. För en hel generation är partiet märkt som en motkraft till den verkliga rörelse i Sverige som kämpat för social demokrati.  I den praktiska politiken har man levererat kontrareformer. I de avslutande delarna av sitt tal gick dessutom Juholt 130 år tillbaka i tiden och förnekade där indirekt socialdemokratins  historiska pionjär, August Palm, och dennes socialistiska vision:
”När arbetarrörelsen var ung ville August Palm – som för 130 år sedan tog socialdemokratin till Sverige – avskaffa den arbetsfria inkomsten. Ingen skulle få tjäna pengar på andras arbete, vare sig genom ränta eller profit. Detta i dag orealistiska krav omvandlades till den moderna idén att vissa saker ska skötas utan ekonomisk vinst som främsta drivkraft.”

.

https://lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TZIS0nUzGZI/AAAAAAAAGwg/0HIdzog8bR4/2408.20.jpg

Möte med August Palm i Kiruna I Maj 1908

.

Det han säger är att i den privata sektorn där ska bolagens ägare få tjäna pengar på andras arbete. Med hjälp av både ränta och profit. En mindre verksamhet, den offentliga sektorn, varav en stor del handlar om vår välfärd, ska dock få skötas utan ”ekonomisk vinst som främsta (?) drivkraft”. Dessutom. I sista hand blir allt det goda i denna sektor helt beroende av hur det går för den privata sektor som dominerar och bestämmer över vår ekonomi.
När denna ekonomi, alltså kapitalismen med dess räntor och profiter, hamnar i olag och i sina väldiga kriser, då underströk Juholt i sitt tal, med en hälsning till börsen, att han minsann är beredd att stå för en väl så kraftig åtstramning som borgarna.
”Vi var tvungna att ta itu med underskotten. Hade vi inte gjorde det hade hela vår svenska välfärdsmodell äventyrats. Därmed har jag lärt mig en sak: När det kommer till ekonomiskt ansvar och ordning har borgerligheten ingenting att lära svensk socialdemokrati! Mona Sahlin stod upp när Carl Bildt misslyckades. Göran Persson byggde den airbag som räddade Anders Borg när den internationella finanskrisen gjorde att världsekonomin kraschade.”
I sin inledning hade han hävdat att det var nödvändigt att ompröva socialdemokratins förlorade år /med Göran Persson och Mona Sahlin som ledare för partiet/ :
”2006 röstades vi bort för att vi brast i vår förmåga att förverkliga jämlikhet och solidaritet efter ett långt och på många sätt framgångsrikt regeringsinnehav. 2010 lämnade ännu fler oss för att vi inte kunde erbjuda en trovärdig samhällsanalys och en politik med socialdemokratiska förtecken… Därför är vårt besked; vi förstår att ni är många som tvivlar på oss, som tvivlar på vad vi vill med Sverige. Vi lovar att skärpa oss så att vi återigen förtjänar ert förtroende.
Men bara tjugo minuter senare hyllade han ändå sina föregångares politiska fiasko. För säkerhets skull har han också senare markerat denna kompassriktning ännu tydligare genom att utse Tommy Waidelich som partiets ekonomiska talesman. En generationskamrat som tackade för utnämningen genom att omedelbart ge sin trosbekännelse till ”de nuvarande budgetreglerna med stabila finanser, budgettak och överskottsmål”. Trots att vi lever med massarbetslöshet hyllade han dessutom Anders Borg, ”som skött sig bra”. Han säger vidare att just Kjell Olof Feldt är en förebild…

.

https://lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TZI4ApW3NfI/AAAAAAAAGxE/fJHi0SCdKzQ/1.1713997TS1278350476199_slot100slotWide75ArticleFull.jpg

.

”Anders Borg har skött sig bra”, menar Johults ekonomiska talesman.

.

Självklart är det bra att socialdemokratins nye hövding börjat sitt ledarskap med många vackra ord om social jämlikhet. Dagordningen för debatten flyttas vänsterut.
Men att som Juhonen tro att ”vi har underbara dagar framför oss” är minst sagt överord.
Framförallt som Juholt i sitt tal inte med ett ord berörde den nödvändiga och fullständigt radikala omställning av samhället som krävs när det gäller vår produktion, vårt boende och våra transportsystem. Allt för att klara jordens hotade resurser och miljö. Kanske beror det på att han är uppvuxen i värmen från Oskarhamns kärnkraftsverk, gillat denna och inte tyckte att det, i skenet av vad som händer i Japan, var ett särskilt lämpligt tillfälle att ens beröra energifrågan? Dessutom borde det smaka illa för vänstern att Johult  redan från början varit en aktiv  och varm förespråkare för den svenska krigsinsatsen i Afghanistan.
Vi får se hur länge ”beslutsamhetens friska hy” sitter i. Kanske har den gått över till den vanliga sjuka blekheten redan vid partiets ordinarie kongress i september…

.

http://farm6.static.flickr.com/5179/5563575134_dddca6f7dd.jpg

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

, ,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,,SVD2,DN3,AB2,GP1,GP2,AB3,DN4,SVD3,SVD4,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

Libyen skapar debatt

Posted on by
9

Väsentligheter och nonsens

i vänsterns debatt.

.

Debatten om Libyen som fortsätter att dela vänstern i flera läger är värd att föras vidare. Den ställer viktiga frågor om karaktären på revolutionerna i den arabiska världen, vilka är det som leder dem, hur den imperialistiska världen manövrerar för att bevara sina strategiska intressen och vilken hållning vi i den ”västerländska” vänstern ska inta.
Tyvärr finns det delar av vänstern i både Sverige och utomlands som ställer sig kalla till eller rent av tar avstånd ifrån de folkliga upproren i arabvärlden genom att avfärda dem som verk av CIA. Det leder dem till att stödja exempelvis Khaddafi under förevändning att de stöder varje nations självbestämmande. Det är ingen tillfällighet att vi hittar dessa idéer bland de som i hela sitt politiska liv blint lovsjungit sina ”rorsmäns” visa ledarskap, som Stalin, Mao, Kim il Sung med söner, Enver Hodja och som numera lika intensivt lystrar till Hugo Chavez. Debatten med dem saknar intresse. Det finns viktigare frågor att ta tag i.

.

Kim il Sung eller Moses på berget?

.

Det stora problemet som splittrar den självständigt tänkande vänstern är hållningen till FNs resolution 1973 som bland annat gav grönt ljus till en no-fly zon och de flygbombningar av Khaddafis militära positioner som följde. Tyvärr råder det en viss förvirring i debatten. De olika positionerna känner inte igen varandra.
De som säger nej till FNs resolution sa också nej till flygbombningarna den 12 mars som stoppade Khaddafi från att inta Benghazi. De menar samtidigt att jag och andra som var för bombningarna automatiskt stöder FNs resolution 1973. För mig gäller inte den kopplingen. När oppositionen i Benghazi bad på sina knän om hjälp att hindra Khaddafi från att inta staden var det en fråga om liv eller död. Prat om vad som borde ha gjorts innan eller vad som bör göras nu har ingen bäring i den frågan. Jag var för att oppositionen i Benghazi räddades undan det öde Khaddafi planerade för dem och var därför också för det enda medlet som utgjorde en effektiv hjälp – en flygbombning och det oavsett vilket lands flygvapen som bistod Benghazi.
Men här tar det stopp. Jag är naturligtvis inte för resolution 1973 som utöver no-fly zonen inrättar ett vapenembargo mot hela Libyen, det vill säga ett stopp också för vapenleveranser till revolutionens sida. Resolutionen 1973 kräver också ett omedelbart eld upphör. Det är jag också emot för det innebär ju att oppositionen måste stoppa sin framryckning mot Tripoli om Khaddafi lyckas bevisa för FN att han verkligen infört eld upphör för sina trupper och därmed accepterar FNs resolution.

.

Ett ja till flygbombningen av Khaddafis styrkor är inte ett ja till resolution 1973.

.

Det skulle om något öppna upp för en delning av Libyen i två läger som FN/USA/EU/Nato kan slinka in emellan för att ”medla” och styra revolutionen dit det passar dem. Det kan låta inkonsekvent att vara för bombningarna som en livräddningsaktion och samtidigt vara emot resolution 1973. Men politiken är inte ett pärlband av ”logiska” på varandra följande ställningstaganden. Motsägelsefulla skeenden i politiken leder till motsägelsefulla politiska ställningstaganden. Något som ”principryttare” inte kan förstå.
Min utgångspunkt är ganska enkel. Jag anser att det libyska upproret mot Khaddafis regim är en del av den arabiska revolution som bländat oss med sin ungdomliga entusiasm och kampvilja. Jag är för att dessa revolutioner besegrar de despoter och monarker som klamrar sig fast vid makten med vapenmakt och stöd från USA/EU. Jag anser att det handlar om politiska revolutioner som inte ännu går utöver målet att störta diktaturerna och införa demokratiska fri- och rättigheter inklusive rätten att välja sina politiska ledare. Därför vill jag inte kalla dem sociala revolutioner för att inte tala om socialistiska revolutioner. Den ekonomiska strukturen i samhället är inte ännu satt i fråga av de revolutionära krafterna. Det kanske kommer om de inte stoppas upp av de lokala eliterna i samarbete med imperialismen.

.

Toppmöte mellan afrikanska dignitärer och Sarkozy.

.

Det är härifrån som debatten som redan förts på den här bloggen med Biology&Politics författad av Erik Svensson kan gå vidare. Erik Svensson säger också att han ser resningen i Libyen som en del av den arabiska revolutionen men ställer sig alltmer tvekande till vad som kan ske efter en seger mot Khaddafis regim och pekar på svagheter i det revolutionära ledarskapet i Benghazi, ja rent av frågar sig om revolutionen inte redan stulits av tveksamma krafter. Det är viktiga frågor som inte bara han ställer och det är därför jag väljer att fortsätta debatten, inte för att jag har något speciellt otalt med Erik Svensson. Tvärtom, han driver en blogg av mycket hög kvalitet.
I min första debattartikel med Biology&Politics publicerade jag ett långt stycke från hans blogg för att undvika beskyllningar om att vanställa BPs åsikter. Det hindrade inte att Erik Svensson i en ny artikel menar att jag ”hånat” hans positioner och ägnar oss åt ”revolutionsromantik”. Jag måste säga att jag har svårt för att förstå kritiken om ”hån” och ”raljeri” med tanke på Erik Svenssons ordval i beskrivningen av vår bloggs åsikter. Men det må vara hur det vill med det. Det hindrar inte en fortsatt polemik om viktiga problem.
Erik Svensson efterlyser en konkret analys av revolutionens karaktär och vad dess ledarskap går för, men utan att tillföra mer kunskap om detta än vad vår blogg bidragit med. Vad jag och Göte skrivit om upprorets karaktär och dess ledning är långt ifrån den ’romantiserade” bild som Svensson tillskriver oss. Vi har varit mycket klara över att det inte handlar om sociala revolutioner med ett ledarskap som strävar efter att bryta med den kapitalistiska världsmarknaden. Det är en iakttagelse som gäller även för Egypten och Tunisien.

.

Washington Consensus är en oskriven överenskommelse mallen

världens rika att förbli rika med alla medel.

.

Vi har till och med pekat på allvarliga problem som riskerar att pervertera revolutionen:
”I Libyen har revolutionen säkert bromsats av arbetarklassens sammansättning. Det sägs att immigrantarbetarna varit så många som uppemot två miljoner. Detta av en befolkning på bara 6 miljoner. Dessa immigranter verkar ha varit helt underordnade socialt och politiskt. Överexploaterade. Bemötta med ett stort mått av rasism från hela den libyska befolkningen”, står det exempelvis i bloggen ”Libyen i våra hjärtan” som Göte skrev förra veckan. Det är tyvärr en rasism som enligt media de oppositionella också visat upp.
Mer exakta uppgifter om sammansättningen av ledarskapet i Benghazi och vilka grupper och skikt i det libyska samhället som stöder revolutionen har vare sig jag eller Erik Svensson för närvarande tillgång till. Det är bara hur de kommer att agera den närmaste tiden och vad som uträttas i samhället efter en seger över diktaturen som kan ge oss grund till en definitiv uppfattning.
Just nu är det mest löst grundat tvivel som leder Erik Svensson till att allt kraftigare ifrågasätta oppositionens ledning. Han använder till och med en metod som inte borde finnas med i debatten. Han skriver att:
”En annan intressant artikel från New York Times innehåller en intervju med Ali Tarhouni, en av rebellrörelsens (självutnämnda?) ledare som återvänt efter 35 års exil i USA, där han undervisat i (just det!) ekonomi på University of Washington. Får man sig på att gissa att denne USA-utbildade ekonom är en varm anhängare av ”Washington Consensus”, alltså det marknadsliberala ekonomiska system som USA försökt tvinga på många länder i resten av världen? Vågar man sig också på att gissa att Mr. Tarhouni kanske kommer att få en ledande post, kanske som finansminister, i en mer pro-amerikansk libysk regering efter att Khadaffi störtats?”
Detta kallas ”guilt by association”. Det är en ful metod som en utbildad akademiker borde avstå från;  –”undervisat i (just det!)…”. Jag är också ekonom. Vad gör det mig skyldig till? Erik Svensson har själv forskat vid University of California i Santa Cruz. Vad kan man gissa sig till av det?

.

Ali Tarhouni.

.

Man kan inte gissa sig till något alls om Mr.Tarhouni utifrån vad han undervisat i. Erik Svensson hade kunnat citera NYT lite längre ner i samma artikel för att få lite mer kött på benen i sina gissningar om vad mannen står för. Där står:  “På tidigt 70-tal sparkades Mr Tarhouni flera gånger tillsammans med studentkollegor ut från college i Libyen sedan de krävt demokrati och större frihet. Han lämnade landet 1973, togs ifrån sitt medborgarskap och dömdes till döden i sin frånvaro…”
Det är möjligt att Tarhouni är för den nyliberala politik som brukas sammanfattas med termen Washington Consensus. Men det är han i så fall inte ensam om. Khaddafis son Saif står sedan flera år i spetsen för regimens privatiseringsdrive och den öppna famnens politik för utländska kapitalintressen. USA behöver inte störta Khaddafi för att öppna landet för den globaliserade kapitalismen. Det är redan gjort.
Däremot är det nödvändigt att Khaddafi störtas för att folket i Libyen ska kunna leva i större frihet än vad de upplevt under Khaddafi. Oavsett vad oppositionen kan tänkas bygga upp efter en seger kan det svårligen bli värre. Under Khaddafi finns ingen rätt till fackliga eller politisk organisering. Ja inte ens rätten till medlemskap i ideella föreningar. Det kostade tre års fängelse att tala med en utländsk journalist och skolorna gav ingen undervisning i utländska språk. Den enda samhälleliga strukturen var Khaddafis ”revolutionära kommittéer” som det finns tillräckligt med beskrivningar av hur de endast tjänade till att befästa Khaddafis och hans familjs ställning.

.

Solidariteten med Vietnams kamp betydde mycket för den slutliga segern.

.

Erik Svensson menar att vi måste ta lärdom av historien. Han påminner oss om solidaritetsrörelsens misstag under kriget i Indokina ”då alltför många i FNL-rörelsen alltför länge inte insåg vad som pågick i Kambodja, sedan ”befriarna”, alltså de Röda Khmererna, satte igång sitt brutala samhällsexperiment”.
Erik Svensson kanske inte känner till vilken hållning jag och Göte Kildén och andra äldre kamrater i Socialistiska Partiet hade inom FNL-rörelsen innan vi uteslöts 1969. Det ska han inte klandras för eftersom han var bara två år gammal då det begav sig. Vi vägrade att okritiskt svälja allt som Pol Pot &Co sa efter Röda Kmerernas seger 1975. Men inte bara det vi kritiserade  också FNLs ledning och Ho Chi Minh för att de i god stalinistisk tradition förtryckte oppositionella inom de egna leden och kastade obehagliga revolutionärer i fängelse. Det hindrade oss inte från att aktivt delta i solidaritetsarbetet med FNL för en total seger mot USA-imperialismen. Det har aldrig varit vår melodi att okritiskt stödja befrielserörelser. Stöd till 100 % -ja. Okritiskt stöd- nej. Det gällde också vår hållning till de palestinska befrielserörelserna inklusive de till vänster om Al Fatah. Samma sak gäller i dag vad gäller den arabiska revolutionen.
Erik Svensson blandar samman vår entusiasm för att äntligen de arabiska folkmassorna reser sig mot sina tyranner, som tar sig uttryck i rubriker som ”Libyen i våra hjärtan”, med en okritisk revolutionsromantik. Vi är lika medvetna som honom om de risker som finns för att de arabiska revolutionerna inklusive den libyska kan bromsas upp av ett ledarskap som hellre ingår kompromisser med imperialismen än driver revolutionerna så långt som de aktuella styrkeförhållandena kan medge.
Oavsett oddsen mot att revolutionerna ska lyckas gå så långt som vi hoppas, ställer vi oss helhjärtat men inte okritiskt på revolutionärernas sida. Erik Svensson intar i stället en hållning som verkar närma sig neutralitet i fallet Libyen. Det är skillnaden mellan oss. Inte blåögdhet och okritisk revolutionsromantik inför vad den arabiska revolutionen betyder och vilka faror den står inför. Vi har varit med tillräckligt länge för att inse revolutioners och befrielserörelsers begränsningar i före detta kolonialt förtryckta länder. Algeriet, Angola, Mozambique och andra afrikanska stater påminner oss om hur befrielsen kan stjälas av en elit som till slut känner sig mer hemma i imperialismens metropoler än bland den egna befolkningen. Det ändrade inget i att vi till hundra procent stödde FLNs kamp i det algeriska befrielsekriget mot de franska kolonialisterna eller MPLA i Angola och Frelimo i Mozambique.

.

Media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,SVD3,DN3,

Bloggar; Biology&Politics,Svensson,Jinge,RödaMalmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syrien sluter upp.

Posted on by
12

Gryning i Damaskus.

.

Bachar al-Assad följer Khaddafis recept och skjuter skarpt på allt som rör sig i hopp om att oppositionen mot hans diktatur ska skrämmas till tystnad om tillräckligt många dödas.

.

I Damaskus demonstrarade i fredags flera tusen till stöd för upproret i Daraa.

.

I går fredag dödades demonstranter i ett flertal städer, som Maadamiyeh, Latakia, Homs, Sanamein och i Daraa där demonstrationerna mot regimen i Damaskus började för mer än en vecka sedan. Minst hundra personer har dödats av kravallpolisen. Regeringens taleskvinna Buthaina Shaaban sa i går till media att 34 personer dödats. Hon antydde samtidigt att det inte var regimens fel. I stället påstår den officiella nyhetsbyrån SANA att ”beväpnade gangsters terroriserar befolkningen i ett försök att skapa instabilitet i landet”. Har ni hört den förut?
Sedan ett par dagar sprider sig protesterna till andra platser i landet. Demonstranterna i Daraa är inte längre ensamma. Vad som väntar upproret mot Assads regim är oklart. I likhet med regimen i Libyen saknas det ett alternativ till diktatorn al-Assad. Samhällets elit är intimt uppknutet till personen al-Assad och hans familj. Det pekar mot att blodig repression är den enda politiska väg som tyrannen i Damaskus kan välja.
Det hindrar inte att taktiken med morot och piska kommer till användning. Redan i fredags sa Buthaina Shaaban att regeringen tänkte ”diskutera undantagstillståndet” och att lönerna för de statsanställda ska höjas.
Syrien  är en av de mest stängda regimerna i hela arabvärlden. Efter att det nationalistiska Baathpartiet tog makten 1963 infördes ett undantagstillstånd som sedan aldrig hävts. Det innebär att människor kan arresteras utan formalia och slängas i fängelse på obestämd tid utan rättegång.

.

Familjen samlad. Fadern sittande till höger och sonen Bachar stående andre från vänster.

.

Familjen Assan kom till makten 1970 efter en militärkupp av Hafez al-Assad, far till dagens härskare. Därmed fick också den religiösa shiasekten Alawiter ett stort inflytande över politiken i landet. Alawiterna representerar knappt tio procent av befolkningen men med familjen Assad i sina led dominerar den alla andra religioner i landet. Detta bidrar också till att regimen agerar som att den står med ryggen mot väggen och bara kan behålla makten med extremt våld.

.

Den lilla staden Daraa på gränsen till Libanon står i centrum för protesterna mot regimen i Damskus.

.

Efter maktövertagandet 1970 fram till 1977 fanns det ett fungerande parlament med sekulära och religiösa partier. Därefter tystade Baathpartiet all opposition. Men i samhället rådde fortfarande starka politiska motsättningar som mynnade ut i ett uppror i staden Hamah. Vad som följde är en av de grymmaste och blodigaste massakrer som ägt rum i en arabisk stat.
Assads armé belägrade Hamah och krossade upproret med tungt artilleri under 27 dagars beskjutning. En tredjedel av staden förstördes och mellan 10 000 till 25 000(enligt olika källor) människor dödades. Massakern i Hamah visar vad regimen är kapabel till.

.

Stora delar av Hama förstördes av Assads artilleri. Tiotusentals människor mördades

för att de vågade sätta sig upp mot regimen.

.

Att sonen Bachar sedan 2000 ersatt fadern Hafez ändrar inget i diktaturens karaktär. Det är fortfarande en familjediktatur som inte kan gå med på en demokratisk öppning i samhället.
Syrien ansluter sig därmed till den revolutionära vågen i arabvärlden. Upprorsvågen tar sig olika former i varje land för sig alltifrån Marocko till Jemen. Men det vi ser är hela den arabiska nationen som reser sig i ett gemensamt uppror mot diktatur och förtryck.

.

Media:DN1,DN2,GP1,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,