Category Archives: Historia

Därför segrade Hezbollah

Posted on by
1

Veckans politiska uppgörelse i Doha var en militär och politisk triumf för Hezbollah. Det viktigaste skälet till den militära urladdningen var regeringen Sinioras beslut att bokstavligen, över hela landet riva upp de optiska fiberkablar som Hezbollah använder till sitt eget interna kommunikationssystem. Under kriget sommaren 2006 kontrollerade och övervakade Israel Libanons fasta telefonnät. Redan i krigets inledningsfas förstörde man dessutom alla system för mobiltelefoni i landets södra delar. Ett viktigt skäl till att motståndet mot Israel, trots detta, blev så framgångsrikt, var givetvis att Israel inte kunde slå ut Hezbollahs egna kommunikationsleder.

Alltsedan dess har Hezbollah reparerat, förstärkt och byggt ut sina egna signalsystem. Man har ett finförgrenat nät från Beirut ner till gränsen mot Israel och kan på så sätt hela tiden vara i kontakt med alla politiska kadrer och militära centra. Man har även byggt ut systemet till Bekaadalen österut till den syriska gränsen. Under det senaste året har fiberoptiken nått fram även till norra Libanon samt till stadsdelar i Beirut, tidigare helt kontrollerade av regeringstrogna rörelser, oftast etniskt baserade bland sunniter eller druser. I systemen har Hezbollah i dag integrerat nätverket WIMAX, vilket även innebär långdistanstillgång på trådlös Internet och telefoni.

Det var dessa system som regeringen Fouad Siniora ville förstöra. Hade han och hans regering, intensivt uppbackad av USA/Israel och Saudiarabien/Egypten, lyckats. Ja, då hade Libanons enda försvar mot en förnyad israelisk invasion till stora delar slagits ut.

Det var därför Hezbollah omedelbart ställde regeringen Siniora inför ett ”fait accompli”, ett fullbordat faktum, genom att på några timmar militärt, med våld slå ut de miliser som Saad Hariri och Walid Jumblatt rustat upp och tränat. I bergen nordöst om centrum splittrades Jumblatts trupper. Förgäves sökte de amerikanskt flygstöd . Efter några timmars eldstrider fick de ge upp och lämnade sedan in sina vapen till armén. En armé där ledningen konsekvent höll sig i bakgrunden av rädsla för att få en etnisk splittring i de egna leden. Saad Hariris milis Future, som han byggt upp med hjälp av saudiska oljepengar och det amerikanska säkerhetsföretaget Secure Plus (Enligt en lång välunderbyggd artikel i Los Angeles Times ), klarade bara en timmas närstrid med Hezbollahs soldater. Skälen till detta formulerades väl av chefen för ett annat säkerhetsföretag i Beirut: ”Man kan inte bara spendera millioner med dollar och så bygga en armé på ett år”, sa han till Los Angeles Times. ”Man måste också vara motiverad, tro på något och vara beredda att dö”.

Det var däremot motståndarna. Hariris legosoldater var inte värda mer än knallpulver i uppgörelsen med Hezbollah. Många nyhetstelegram och tidningsartiklar antyder att USA och dess allierade länge övervägde om de skulle kunna undsätta Sinora militärt. Men att man till sist insåg att riskerna var för stora. Därför blev uppgörelsen i Doha en oerhörd politisk triumf för ”Guds parti”, som Hezbollah betyder på svenska. Rörelsen fortsätter att ha fullständig kontroll över egen säkerhet och sina egna militära strukturer. Den omstridda flygplatschefen sitter kvar, vilket betyder att Hezbollah kontrollerar transporter till och från Beirut Airport. Sist men inte minst, så fick man igenom sitt 19 månader långa krav på att ha vetorätt i den kommande ”nationella regeringen”. Den reform av vallagarna som ska ske gynnar också Hezbollah och Amal, liksom deras ”kristna” partner general Aoun. I de senaste valen fick Aouns rörelse nära sjuttio procent av rösterna från den kristna sektorn, ett inflytande som ofta undgår svensk media.

Hezbollah är en borgerlig, starkt religiös nationalistisk rörelse. Partiets program är religiöst och konservativt. Alltså ingenting för kämpande socialister i Mellanöstern. När det gäller det nationella motståndet mot USA:s och Israels järngrepp över regionen är rörelsens hängivenhet, dess motstånd, dess etiska disciplin och dess mod däremot beundransvärda. I den kampen förtjänar de stöd av alla socialister!

I andra media: NYT, DN1, DN2, SVD1, SVD2,
Bloggat: Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Maj-68 – lite olika debatter

Posted on by
Reply

Stockholm:
Debatt om Maj 68
Ska panelen stormas?

Ibland är det nästan så att man smäller av när man öppnar tidningen. I Dagens Nyheter får vi reda på att det ska bli debatt. Stor debatt. Om ”Kårhusockupationen och revolutionsåret 1968”.

I regi av Axess ska det pratas i Kårhuset gamla lokaler på Holländargatan. Huvudtalare blir den gamle ockupanten och numer betydligt nerkylde fryshusdirektören Anders Carlberg. Naturligtvis blir det en paneldebatt med en modern moderator, DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal, som packar åsikterna till en mjuk, mjäkig gröt som kan sväljas av alla och envar. Säkert bjuds också några små trevliga skratt och leenden. Inbjudan och föranmälan krävs, heter det. Nog låter det som en glad parodi? ”Inbjudan och föranmälan” för att få lov att komma till ett revolutionsmöte. Vi hoppas innerligt att det finns gott om debattglada ungdomar i Stockholm som kan ”storma panelen”! Eller, hur var det Anders, var det så du sa förr i världen?

Göteborg:
Debatt om Maj 68
Ingen föranmälan!

I Göteborg blir det däremot en riktig debatt där det kommer att ryka flisor från väggarnas träpaneler. Vi återger här en inbjudan från Marxistarkiv.se, Föreningen Ordfront samt tidskriften Röda Rummet.

Ungdomsradikalisering, studentrevolt, Tet-offensiven i Vietnam, anti-imperialistiska mobiliseringar, Vietnamprotester i hela världen, en miljörörelse som såg dagens ljus, uppkomst av en självständig kvinnorörelse…

I Tjeckoslovakien pågick Prag-våren för ”en socialism med mänskligt ansikte”. Här i Sverige inträffade kårhusockupationen och bland mycket annat massdemonstrationer mot julens kommersialism och konsumtionshysteri (!) I t.ex. Italien pågick under -68-69 en omfattande strejkvåg och fabriksockupationer med avancerade exempel på arbetarkontroll.

Men något av det mest spektakulära inträffade i Frankrike maj-68 , där i en av ”metropolerna”, där i en nyckelstat för världskapitalismen. Där skakades det bestående och den rådande samhällsordningen ordentligt i sina grundvalar. Utvecklingen här inleddes av en studentrevolt och övergick så småningom i en generalstrejk och arbetarresning. Den franska statsapparaten och regeringen lamslogs i flera veckor. Vad var det som hände? Vad var orsakerna, vad pågick egentligen under ytan i samhället och i olika samhällsskikt under dessa dramatiska veckor och i t.ex. relationen mellan stad och land, och varför ebbade det hela ut? Vad kan vi lära av dessa erfarenheter? Redan Marx konstaterade att klasskonflikterna ofta antagit sin mest tillspetsade form i Frankrike, som under franska revolutionen 1789, revolutionerna 1830 och 1848, liksom under Pariskommunen 1871, det senare ett av de första exemplen på demokratisk arbetarförvaltning.

I maj i år är det 40 år sedan Maj-68 i Frankrike. Med fokus på detta, men även diskussion om övrig händelseutveckling detta dramatiska och viktiga år som kom att prägla en hel ungdomsgeneration, anordnar marxistarkiv.se tillsammans med Föreningen Ordfront och Röda Rummet ett möte med dokumentärfilmvising och diskussion i Göteborg:

Tid: Söndagen 25 maj Kl. 12.00

Plats: Pölgatan 5 (Gathenhielmska kulturreservatet vid Stigbergstorget, Majorna i Göteborg).

Inledare: Göte Kildén

Läs mer om 1968 hos SP och hos marxistarkiv.se.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: DN1, DN2, DN3, DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Krokodilerna gråter…

Posted on by
1

-Den galna finansvärlden ska inte styra oss. Det är rubriken på en debattartikel i dagens Le Monde, ansedd fransk dagstidning. Det märkliga med artikeln är dock inte rubriken utan vilka som skrivit den. Bara gamla politiska krokodiler. Eller vad sägs om: Jaques Delors(f.d. ordförande i Europakommissionen), Helmut Schmidt(Tysk Kansler 1974-1982), vår egen krokodil Göran Persson, Lionel Jospin(regeringschef under Jaques Chirac), Poul Rasmussen, Pär Nuder, Massimo d’Alema, Michel Rocard(f.d. fransk regeringschef) med flera andra mer eller mindre bortglömda politiker.
Herrarna sparar inte på krutet.
-Banksektorn , lite eller inte alls reglerad, har växt oavbrutet de senaste två decennierna, sägs det och
-all etik har försvunnit i affärsvärlden, klagar Göran och hans vänner.
-En värdig kapitalism (en kapitalism som resperketerar människans dignitet, för att citera d’Amartya Sen) kräver effektiva offentliga ingrepp, proklamerar skribenterna.
Vad vill då herrarna uppnå. Med den kraft som finanskapitalismens härjningar fördöms kunde man vänta sig att Göran och de andra skulle föreslå kaptalismens avskaffande. Men när de till slut kommer till skott är det inte mycket krut kvar trots att listan av åtgärder inleds med målsättningen att ”motverka krisens effekter och grundläggande orsaker”.
Inte så blyg målsättning: ”motverka krisens grundläggande orsaker”.
I ett stycke i texten står det att ”jakten efter vinst är marknadsekonomins essens”. Då kan man kanske vänta sig att denna ”grundläggande orsak” till finanskriserna ska attackeras. Tvärtom. Den önskelista som presenteras når inte upp till knäna på målsättningarna. En tankesmedja ska tillsättas, bestående av skribenterna själva, nu aktiva politiker och en del kända ekonomer och finansexperter. De ska analysera finanskriserna, identifiera de socio-ekonomiska riskerna, presentera förslag till EU och förslå en internationell konferens.
-Att föreslå en rad åtgärder för att begränsa krisens effekter, ser tummen ut som blev kvar.
Men vad saknas i texten. Jo, det viktigaste av allt. Nämligen att de politiska beslut som gav finansvärlden allt friare händer de senaste 25 åren, att avregleringen av bankvärlden och det offentligas reträtt var politiska beslut som undertecknarna till debattartikeln själva tog och var ansvariga för. Krokodiltårar…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

RÄTTELSE OM K G BERGSTRÖM

Posted on by
Reply

Min blogg från den 15:e maj har kommenterats av Per T Ohlson. Han känner inte igen de ord jag valde att lägga i hans mun. Inte så konstigt. I hastigheten kastade jag om citaten från ”seniorerna” Barbro Hedvall och Per T Ohlson. Stor ursäkt. Så här skulle deras omdömen om Östbergs Palmebok ha återgetts:

Var Olof Palmes hemlighet hans unika förmåga att läsa sin tid? Ja, lyder professor Kjell Östbergs slutsats i den första imponerande delen av hans biografi: “I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969″(Leopard).Här kan man verkligen tala om arkivdykning: i det stora Palmearkivet (bara breven är cirka 100 000!) och i andra in- och utländska arkiv. Så är också skildringen utförlig – släktbakgrund, studier, studentpolitiken, tjänsten på försvarsstaben, anställningen hos statsminister Tage Erlander, partiengagemangen, avancemanget i kanslihuset, statsrådsposterna – allt finns med.

Dagens Nyheters Barbro Hedvall

I takt med tiden förmedlar inga omvälvande nyheter, men Östberg har gjort en imponerande forskningsinsats som kompletterar och komplicerar bilden av en man som fortfarande, tjugotvå år efter sin våldsamma död, väcker starka känslor.

I takt med tiden följer det spåret, metodiskt och noggrant. Ibland bryter författarens eget vänsterperspektiv igenom; tonen är lätt förebrående i avsnitten om den unge Palmes proamerikanska attityder. Men tack vare Kjell Östberg träder Olof Palme äntligen fram i biografisk och politisk helfigur, befriad från fördomar och myter. Det är stort.

Per T Ohlsson från Sydsvenska Dagbladet

Dessbättre tog inte förväxlingen bort min poäng. När K G Bergström sablar ner Kjell Östbergs biografi om Palme gör han detta i strid med andra skarpare recensenter. Hans invändningar mot Östberg är ideologiskt motiverade och bottnar i Bergströms egna borgerliga föreställningar om livet och historien. En annan läsare av bloggen, med gott minne, har också hört av sig och påpekat att K G Bergström åren 1973-75 satt i Kalix kommunalfullmäktige för moderaterna! ”När författarens perspektiv inte är självklart utan att man måste börja fundera över var författaren står politiskt, då blir det galet” var alltså Bergströms åsikt om Östbergs Palmebok. Är det inte då en bumerang han kastar? En bumerang som med full kraft slår tillbaka mot hans egna omdömen. Bara tre år efter sina partipolitiska mödor för moderaterna rekryterades Bergström till Rapport. Borde han då – enligt sitt eget synsätt – verkligen få arbeta med politisk journalistik överhuvudtaget? För hur trovärdiga är då hans ”objektiva kommentarer”?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bland grynnor och skär – om Bildts våldsamma ubåtsjakter

Posted on by
3

Skribent: Göte Kildén

Under några ljuva sjuttiotalsår bodde jag på tjusiga Villagatan i Östermalm. I en ruffig lägenhet med dass över gården, inhyst i en gammal kuskbostad, kunde jag varje dag i smyg speja på den legendariske moderatledaren Gösta Bohmans alla besökare. Fast jag arbetade på den socialistiska veckotidningen Internationalens föregångare, med det aningen suspekta namnet Mullvaden, så var det inget planerat politiskt spioneri. Det gamla annexet hade genom en slump förmedlats av Bostadsförmedlingen.

En som varje dag uppvaktade den konservative patriarken Bohman, var Carl Bildt. Han var där stup i kvarten. Förmodligen mest för att det inte fanns e-post, så han och andra ynglingar, som Anders Björk, fick tjänstgöra som kurirer. Efterhand förstod jag att Carl böjde knä inte bara inför Gösta själv, utan också för dottern Mia, som han senare gifte sig med. Långt före alla skvallertidningar visste alltså Mullvaden vad som var på gång. Nog hade jag sett vem som följde vem till Göstas port. Fast Mullvaden sa inget till nån.

Senare någon gång, när Carl och Mia hade gift sig -84, lät Gösta Bohman undslippa sig en underbar formulering om svärsonen. Platsen var hans älskade skärgårdsö där han brukade uppträda för journalister med blåställ, strömmingsgarn och slidkniv. ”Får du någon hjälp av Carl”, frågade journalisten. ”Knappast”, blev svaret. ”Han står med kikare och spanar efter ryssen hela tiden”…

Här var nog Bohman uppriktig. Carl Bildts politiska karriär under de år han slog sina lovar runt Mia handlade till största delen om våldsamma jakter på ryska ubåtar – och då inte minst bland grynnor och skär i Stockholms skärgård:

I september 1980 tror sig marinen sikta en sovjetisk eller polsk ubåt utanför Utö. Flera sjunkbomber fälls. Inga resultat redovisas. Men nyligen offentliggjordes undervattensfotografier som visar att marinen troligtvis bombade ett gammalt fartygsvrak och en stor hög med sten.

I oktober 1981 går en verklig sovjetisk ubåt, U 137, på grund i Gåsefjärden, Blekinge. Uppenbarligen hade den navigerat fel, eftersom en enligt flera vittnen under lång tid innan grundstötningen, gick i ytläge med dundrande dieselmotorer. Så uppför sig inte en främmande farkost som ska spionera. Förmodligen fanns det för mycket vodka ombord.

I oktober 1982 görs de nu omskrivna ”första säkra observationerna av ubåt” i Hårsfjärden. Den svenska marinen attackerar djärvt genom att fälla 44 sjunkbomber och spränga fyra minor. Sverige var nästan i krig mot ryssen och beviset var den nu offentliggjorda ljudfilen med 3 minuter och 47 sekunders inspelning av den tvåmastade skutan Amalia. Den nyttillträdda regeringen Palme demoniseras som undfallande mot Moskva eller rentav sovjetvänlig av strebern Carl Bildt. I den Ubåtsskyddskommission som bildas blir han en notorisk uppviglare mot Palme. En kampanj där han fick hjälp både av Palmes partifrände Sven Andersson och högerobskyra grupper. I kommissionens rapport slogs fast att det var en sovjetisk ubåt och att denna ingick i en operation som omfattade tre (!) vanliga ubåtar och tre små miniubåtar av okänd typ. Under press från oppositionen och då inte minst Bildt överlämnar den svenska regeringen en protestnot till den sovjetiska ambassaden.

Under våren och sommaren 1983 sätts sjunkminor in i jakten på ubåtar i Luleå skärgård. Inga träffar.

I augusti 1983 jagas en ubåt inne i Karlskrona hamnbassäng. Marinen spränger 22 sjunkbomber inne i själva hamnen. I Internationalen den 23 mars konstaterar Gunnar Wall att det vidunderliga resultatet blev: ”En falskskyltad Volvo; några ton torsk ( den var ännu inte utfiskad ) samt skadskjuten sjöfågel”…

Hösten 1983 och vintern 1984 fortsätter de vilda jakterna i Karlskrona skärgård. När jag våren 1984 skickade en artikel om dessa vidunderliga spektakel, fick jag en artig refus från den nytillträde kulturchefen Sune Örnberg på Göteborgsposten: ”Utmärkt artikel. Mycket bra och initierad”, skrev han. Men: ”Som du kanske förstår så kan den inte publiceras i det här politiskt spända läget”. Örnberg som var en ärlig man medgav alltså en sorts självcensur. I min artikel hade jag bland annat ställt frågan om varför marinen sagt nej när skepparn på Sveriges modernaste fiskebåt, ”Astrid” från Rörö i Göteborgs norra skärgård, ställt sig och sin båt till förfogande för att avgöra vad det var för observationer man scannat in där nere i Blekinge. Vid den tiden bodde jag på Rörös grannö Knippla och alla öbor var lika oförstående inför marinens ointresse. Eller snarare: man drog snabbt slutsatsen att jakterna var iscensatta av marinen och en bluff. Förslaget om att använda det modernaste vi hade var heller inget infall från skepparn. Astrid ingick i den svenska beredskapsreserven. I artikeln påpekade jag dessutom att en mängd tekniska uppgifter om ryska attackdykare var nonsens. Påpekanden som jag kunde göra tack vare min min egen tidigare utbildning och tjänstgöring som röjdykare inom Kustartilleriet.

Under flera år fortsätter de politiskt motiverade jakterna runt om i Sveriges vackraste skärgårdar. På Gotland i Klintehamnsviken hittar man ett långt dubbelspår efter en främmande undervattensfarkost. Förmodligen trålar som släpats under reparationer och rengöring? Senare hittas spår efter bandfordon…

Försommaren 1988 kommer det till närkamp i Hävringebukten utanför Oxelösund. Starka svenska stridsinsatser där man efteråt kan se ”luftkok” på ytan och identifiera misstänklta ljud. Dock ingen närkontakt.

Under sent nittiotal medger senare marinen att de ”typljud” man tidigare uppfattat som fiender förmodligen var minkar. Andra har nog snarast tippat strömmingstim eller gamla gäddor. Uppenbart är att det under dessa år fanns kvar en del liv på Östersjöns plågade bottnar.När det gäller beläggen för att det var Amalia och inte ryssen som var startpunkten för Carl Bildts karriär säger han till synes elegant men i själva verket störtdumt att:

”Visst kan en eller annan detalj ändras. Det kommer hela tiden nya uppgifter.”

Ljudfilen från Hårsfjärden bekräftar att tändstiftsfrekvensen stämmer med Amalia, de skadade propellerbladen likaså, liksom varvtalen. I sanning inga små detaljer. Det lilla sk ”assymmetriska sidbandljud” som man fortfarande undrar över är nog därfemot bara en detalj. Vår blogg vet svaret:

En skeppsmask på Amalias vänster bordsida

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, Jinge, Trotten, Röda raketer, Esbati,
I media: SDS1, AB1, AB2, SVD1, DN1, SVD2, DN2, SVD3, DB, SDS2, HD, PDK,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

-Marknadsmonster…

Posted on by
1

Troligen åt Tysklands president, Horst Köhler, en usel frukost i morse. Kanske fransk frukost-en kopp kaffe och två gaullois? Vad vet jag. I vilket fall attackerade han i går världens banker för att vara ”monster som ska sättas på plats”. Man kan ju nästan ramla av stolen när en före detta IMF-chef kräver tuffare regler för bankernas surfande på profithavet.

-Finanspappers komplexitet och möjligheten göra affärer med lånade medel utan riskera eget kapital tillät monstren att växa.
-Ansvarigt för det är också fonddirektörernas sanslösa inkomster, säger herr Horst bedrövat.

-Enda positiva resultatet av dagens kreditkris är att ansvariga personer på finansmarkanden insett att den internationella finansmarknaden har växt ut till ett monster som måsta sättas på plats, skriver nyliberalen som i åratal fungerat som imperialismens spjutspets i fattiga länder.

Jag tror fortfarande att hans frukost innehöll något ovanligt stimulerande. Annars kan vi trösta oss med att det är inte IMF-direktörer, aktuella eller gamla, som kommer att stå i spetsen för kampen mot orättvisor i samhället.

Det är bara vi själva som kan ändra den vidriga värld vi tvingas leva i. Tyska storborgare pratar men behöver inte besvara ord med handling. Finanskapitalets härjningar kommer inte att störas av Herr Köhler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

(Libanon) Siniora förnedrad

Posted on by
2

I går middag anlände en “arabisk kommitté” – utan Egypten/Saudiarabien och Syrien – med Quatars premiärminister i spetsen till Beirut Airport för att försöka medla i den våldsamma konflikt, som utlöstes när den väststödda regeringen Fouad Siniora avsatte flygfältets säkerhetschef Wafiq Shgeir samt beslöt att Hezbollah skulle fråntas sin interna teleutrustning. Ankomsten blev parodisk i och med att det var just den avsatte Shgeir som stilenligt mötte den arabiska delegationen. Hezbollah lät själv dessutom meddela att man som en ”artig gest” tillfälligt hade öppnat en landningsbana samt en motorvägsled in till Beirut för att på så sätt välkomna delegationen. Ett snyggt sätt att tala om vem som egentligen bestämmer. Nära men ändå så långt borta satt Bush tillsammans med jubilaren Olmert i Jerusalem och firade den israeliska ockupationsmaktens sextio år av kolonialism. Nära men ändå så långt borta gjorde han vad kan kunde för att fördöma Hezbollah och Iran. Men inte mer. En timma innan en av drusledaren Walid Jumblatts milisförband gav sig till Hezbollah vid strider uppe i bergen under söndagen, öster om huvudstaden, var den ansvarige officeren i kontakt med USAs militär och begärde flygunderstöd i form av miliärt material. Men han fick inget positivt svar….

Vid midnatt lokal tid var det nu i stället klart med ”medlingen”. Den arabiska kommittén, där Quatar har en viss självständig roll i fejden mellan det sunnitiska blocket Saudiarabien/Jordanien/Egypten och det shiitiska Iran, bekräftade bara arméns tidigare ståndpunkt att Shgeir ska sitta kvar och att Hezbollahs kommunikationsnät inte ska röras. Alltså ingen medling utan bara ett konstaterande av faktum. Siniora och hans regering ”förnedrades” som det heter i BBC:s kommentar.

(George Galloway) ”Hezbollah försvarar Libanon”

I Al-Manars ( nyhetsnät närstående Hezbollah ) löpande nyheter berättas om ett ställningstagande i den libanesiska konflikten från George Galloway, parlamentsledamot och känd brittisk medlem i Respect samt antikrigskämpe. Att man återger hans intervju från dagstidningen Al-Ghad är intressant eftersom den också innefattar kritik mot Iran när det gäller kriget i Irak:

Sayyed Hasan Nasrallah och Hezbollah försvarar Libanon och dess suveränitet…utan dem skulle Libanon ha varit ett annat land; ett ockuperat land…..I propagandan säger en del att Nasrallah är Irans allierade. Men jag menar att de då förleder folk om sanningen och den är att en del arabiska ledare backar upp USA och de imperialistiska krafterna. Jag ser Hezbollahs generalsekreterare som ett unikt föredöme. Han är sanningsenlig och jag tror att vad som hände i Libanon kom som ett resultat av regeringens beslut att utan diskussioner avväpna Hezbollah, vilket tvingade dom att handla i självförsvar… Hezbollah vill inte ta kontroll över Libanon fast man kan, för man känner Libanons struktur och dess mångfald. Jag menar att det är märkligt att en del arabiska ledare bekymrar sig över Irans kontroll över regionen, framförallt som iranierna hjälpte US/UK och dess ockupationsstyrkor genom att underlätta deras inmarsch till Irak. Araberna vill diskutera Hezbollahs ockupation av affärsgatan Hamra i Beirut bara för att de är oförmögna att diskutera Israels ockupation av Palestina och USA:s av Irak…”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

K-G Bergström – ”Egentligen är det bara jag som är stor”

Posted on by
4

I SVT:s kulturnyheterna försökte K-G Bergström än en gång att uppträda som politisk siare eller som någon sorts orakel – inte från Delfi – utan från TV-soffan. Denna gång var han satt att recensera Kjell Östbergs första bok i den biografiska duon om Olof Palme, ”I takt med tiden”.

Samtidigt var de stora tidningsdrakarnas vassare kommentatorer ute i spalterna med sina bedömningar. Aftonbladet publicerar en i alla avseenden mycket generös recension av Ann Charlott Altstadt. Kanske inte så konstigt. Tidningen kultursida är domäner där Östberg både uppmärksammats och uppskattats i andra sammanhang. Men även seniorerna i klassen är berömmande. Först Dagens Nyheters Barbro Hedvall:

I takt med tiden förmedlar inga omvälvande nyheter, men Östberg har gjort en imponerande forskningsinsats som kompletterar och komplicerar bilden av en man som fortfarande, tjugotvå år efter sin våldsamma död, väcker starka känslor.

I takt med tiden följer det spåret, metodiskt och noggrant. Ibland bryter författarens eget vänsterperspektiv igenom; tonen är lätt förebrående i avsnitten om den unge Palmes proamerikanska attityder. Men tack vare Kjell Östberg träder Olof Palme äntligen fram i biografisk och politisk helfigur, befriad från fördomar och myter. Det är stort.

Per T Ohlsson från Sydsvenska Dagbladet är också full med lovord:

Var Olof Palmes hemlighet hans unika förmåga att läsa sin tid? Ja, lyder professor Kjell Östbergs slutsats i den första imponerande delen av hans biografi: ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969″(Leopard).Här kan man verkligen tala om arkivdykning: i det stora Palmearkivet (bara breven är cirka 100 000!) och i andra in- och utländska arkiv. Så är också skildringen utförlig – släktbakgrund, studier, studentpolitiken, tjänsten på försvarsstaben, anställningen hos statsminister Tage Erlander, partiengagemangen, avancemanget i kanslihuset, statsrådsposterna – allt finns med.

K-G Bergström far efter helt andra ord i SVT:s Kulturnyheterna. Visserligen menar han att Östberg grävt på ordentligt i amerikanska arkiv – men i övrigt så är inte boken ”bland de bättre biografier” han läst. Varför? Jo, menar Bergström: ”När det känns som om perspektivet inte är självklart utan att man ska behöva fundera över var författarna står politiskt” då blir det galet. Han säger också att han ”läst jättemånga bra amerikanska biografier där man aldrig har behövt göra detta”. Sedan harklar han fram en radda om att författaren ”finns långt ut på den yttersta vänsterkanten”, alltså väldigt långt ifrån Bergströms egna borgerliga föreställningar om livet – och historien. I sak menar han att Östberg glorifierar 68-rörelsen och övervärderar dess betydelse för opinionsbildningen och för Palme själv. Den åsikten kan man naturligtvis ha även om den inte delas av seniorerna i branschen. Men egentligen menar Bergström att forskare bara ska ha ett borgerligt perspektiv – alltså att de ska leva i hans egna vanföreställningar om livet. För han kan väl inte mena att författarna till de amerikanska biografiska bestsellers som han har på nattduksbordet saknar perspektiv? Att dessa biografier bara är produkter där man kört samman historiska data i en computer och sedan tryckt ut alstren? Eller att jag – långt ut på den socialistiska vänsterkanten – inte skulle kunna ha någon behållning av en biografi över låt säg Trotskij bara för en författare själv i det stora hela håller sig med borgerliga värderingar? Eller ska jag döma ut Bergström när han själv kommenterar den borgerliga alliansens politik – bara för att han själv är fången i en borgerlig ideologi? Dessutom – är det inte för tidigt att säga att Kjell Östberg – i den första delen av sin biografi övervärderar 68-rörelsens betydelse? Boken slutar 1969 och då hade effekterna av denna rörelse, vars starkaste drivkrafter var den stora gruvstrejken 69-70 samt det ständigt pågående Vietnamkriget knappt börjat påverka idéerna i samhället.

Kulturnyheternas inslag snubblar också i ingången. Där presenteras Bergström stort som ”SVT:s kommentator och en som också har träffat Olof Palme flera gånger”. I själva pratet avfärdar Bergström sedan Palmes betydelse: ”Han var inte så jättefantastisk som man ibland tror i debatten”. Varför var det då så märkvärdigt att ha träffat karln att man behövde understryka det för att ge lite glamour åt Bergström? När han ändå är i farten passar han dessutom på att avfärda den tidigare politiska journalistiken på TV: ”Den hade ingen storhetstid under hans (Palmes) tid”. Ja, det är nog så att vad Bergström säger är: ” Egentligen är det bara jag som är stor”…

Oraklet i Delfi satt på en trekantig pall och andades in de svavelhaltiga ångor som hela tiden spyddes upp ur en underjordisk källa. Snurrig i huvudet svamlade han sedan ut en radda med osammanhängande meningar som det krävdes en hel flock med heliga präster för att uttolka.

Riktigt så illa är det inte med Oraklet i SVT. Men nästan.

Intressant?

Bloggat: Jinge, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Olivträd i sorgflor…

Posted on by
2

I dag bär olivträden i Palestina sorgflor. Sionismen firar att det är sextio år sedan Katastrofen, Nakba, var fullbordad och staten Israel kunde utropas efter sin seger i Erövringskriget våren 1948. Under sin tid som utrikesminister på 1980-talet berättade den socialdemokratiske veteranen Sten Andersson att det inte var förrän på 60-talet som han insåg att det tidigare hade funnits araber i det Palestina där judarna hade grundat sitt Israel. Så var det även för många av oss som är något yngre. Under min barndom och mina tonår levde jag i föreställningen att det var de nyinvandrade judarna som hade fått öknen att blomma och att de stora och saftiga apelsiner som vi fick av mamma till jul kom från dessa fantastiska nyodlare i sina lika fantastiska kibbutzer.

Under decennier har sedan den palestinska motståndsrörelsen tvingat fram helt nya fakta. De myter jag fick höra som barn och tonåring var medvetna ideologiska konstruktioner för att radera ut det historiska minnet av ett helt folk. Men man möblerade inte bara om historiska ”fakta” och ideologier utan skapade samtidigt nya landskap. Där sionisterna valde att inte odla planterade man ofta parker eller skogar. I sin iver att vara så europeiska som möjligt planterade man framförallt barrträd i stället för att göra inhemska val. Det är därför skogar runt om i Israel i dag bara innehåller elva procent ursprungliga arter! Inte bara araberna utan också deras ekosystem skulle bort. I sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, berättar den israeliske historikern Ilan Pappe om detta. Om hur parker och gröna skogar, ofta turistmål, i själva verket är begravningsplatser för de byar som skövlades och eliminerades.

Ilan Pappe, belägger i sin källkritiska och ytterst väldokumenterade bok, den medvetna plan om etnisk rensning som judiska terrorgrupper genomförde 1948. Boken har getts ut på svenska av förlaget Karneval. Han är själv av judisk börd och hans forskning vid universitet i Tel Aviv blev till sist så ifrågasatt att han fick hyra ut familjens hus i Israel och söka sig till universitetet i Cambridge för sitt fortsatta arbete. I en intervju publicerad i Z-net 22 mars sa han:

Det sista jag skulle vilja göra är att vara en person som håller upp en spegel mot det egna samhällets ansikte och sedan säger: ”Titta hur fula ni är!”. En del människor tycker om att utmana och reta upp sina grannar. Jag är inte på det sättet. Jag skriver inte för att irritera människor och jag tycker definitivt inte illa om mig själv. Jag älskar också många människor i Israel och det var inget förräderi (det jag skrev). Men jag är historiker och detta är sanningen, på de enda sätt som jag kan se det. Den historieskrivningen handlar om förövare och brottsoffer och det är palestinierna som är offren. Detta sagt utan att idealisera palestinierna. Offren är inte alltid trevliga människor, men dom är fortfarande offer.

I samma intervju är Pappe helt entydig när det gäller lösningen på den nuvarande situationen. Våldet kan bara upphöra genom att ockupationen upphör och att bortdrivna palestiner ges rätten att återvända. Han menar att de flesta av hans vänner inte röstade på Hamas därför att de inte ville leva tillsammans med judar utan att därför att de såg Hamas som det bästa verktyget för att bekämpa ockupationen. Men hur är det med deras terror?

De anser inte att det handlar om terror. Fatah och Hamas använder den svages vapen därför att de inte har flyg och stridsvagnar. De är lika våldsamma som israelerna, varken mer eller mindre. De finns bara en enda skillnad och det är skillnaden mellan våldet från en ockupationsmakt och våldet från dem som bekämpar ockupationen.”

I stora delar av västvärlden anses Pappes slutsatser som extrema. I amerikansk media ses han nog snarast som terrorist. Den förre presidenten Jimmy Carter blev rejält smutskastad och sattes i medialt kylskåp när han i sin bok kallade Israel för en stat med apartheidpolitik. Opinionsförskjutningen i Sverige går däremot åt rätt håll och på Göteborgspostens kultursida i dag skriver biträdande kulturredaktören Gunilla Grahn-Hinnfors en bra krönika där hon ifrågasätter myterna kring den israeliska statsbildningen och manar till en diskussion om de byggstenar som för sextio år sedan la grunden till en judisk stat. Hennes enkla slutsats blir:

Efter 60 år är det dags att göra upp med de delar av den israeliska lagstiftningen och politiken som bygger på åtskillnad mellan judar och andra och låta Israel bli en öppen och demokratisk stat för alla sina medborgare.

Gör man det. Ja, då har också sionismen upphört att existera och det vore att komma en bra bit på vägen mot fred i Mellanöstern.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson,
I media: SVD1, SVD2, DN1, Guardian1, Guardian2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mona som modist…

Posted on by
Reply

Så här fyrtio år efter Maj 68 och den stora gruvstrejk, som lamslog Sverige under 47 långa dagar något år senare, samlades socialdemokraterna i går till ett toppmöte om arbetarklassen. Vad har arbetarrörelsen kunnat skörda under dessa år? Hur ser arbetarklassen ut i dag? Är den fackliga organisationsgraden i växande? Är kampberedskapen i trim? Hur ska vi äntligen få makt över våra liv? Ekosocialismen hur ska den få en plats i programmet? Vi vet att motståndaren är välorganiserad som man sa, då uppe i malmfälten för snart fyrtio år sedan. Brännande frågor som skulle kunna besvaras och kan besvaras. Men som dessvärre inte fick några svar eftersom denna ingress naturligtvis är fejk.

För vad var det som George Orwell skrev i Djurfarmen? Grisarna reste sig på bakbenen och snart kunde ingen se vem som var människa och vem som var gris? Ja, något i den vägen var det. En allegori som jag kom att tänka på i går när jag hörde att socialdemokraterna hade arrangerat ett grandiost toppmöte om jobben, där företagaren hyllades som arbetarpartiets förebild. Vi vet sedan förut vad Sahlin tycker. Mona är ”modäärn” och tycker att företagarna är hennes hjältar. Det sa hon i Göteborg samtidigt som hon lät bli att besöka blockadvakterna vid salladsbaren Wild´n & Fresh. Mona är politisk modist och syr upp det som passar och just nu är det Maud Olofssons ivriga bävrar, småföretagarna, som blivit ”modärna”. På toppmötet hyllades förtagandet och ”entreprenörsskapet som en livsstil” om och om igen.

Kanske har Sahlin kännt sig pressad av att organisationen Företagarna utsett Vänsterpartiets riksdagskvinna på Värmlandsbänken, Marie Engström, till sin favoritpolitker. Även hon tycker att det är helt okej att leva på andras arbete ( plundring av mervärdet ) bara det sker i småskaliga former. Förmodligen har Mona och Marie vilseletts av moderaternas retorik om ”det nya arbetarpartiet” och helt enkelt trott att alla företagare nu helt plötsligt är lediga. Ja, bara står där och väntar på att bli uppbjudna. Vi får se vad Mona och Marie kan ”leverera” när det blir allvar av och ministersocialismen en gång kanske stundar med en gemensam regeringsbildning. Men för dagen får de nog nobben. Så länge de ”envisas” med att köra med turordningsregler lär inte de små utsugarna tacka ja ens till de ivrigaste inviter. För övrigt var den största nyheten från gårdagens toppmöte med socialdemokraterna att man redan nu sviker vad som lovades under demonstrationerna mot regeringens försämringar av A-kassan. ”Det där med 80 procents ersättning blir bara ett tag, vi måste sätta en tidsgräns”, hette det i ett mummel från Östros i en radiointervju på P1. Alltså: Det blir en återställare. Men bara en. Den blir dessutom jäkligt liten.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: DN1, SVD1, SVD2, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,