Category Archives: Historia

När drömmar exploderar

Posted on by
4

.

.
Kenneth Wallin
.
Kenneth Wallin drömde om att bli militär. Som sitt yrke i resten av livet.
Men nu har drömmen exploderat. Livet är borta.  Med en hemmagjord vägbomb.
Staffan Kihlström i Dagens Nyheter skriver att han dödats av ”upprorsmakare fientliga till de utländska militära styrkorna”.
Svenska Dagbladets Mikael Holmström har en bredare pensel:
”Området där lördagens strider och attentat inträffade har fickor med pashtunsk befolkning, den folkgrupp där talibanerna har störst stöd. Det har i flera är varit ett problemområde för den svenska truppen och de afghanska säkerhetsmyndigheterna.”
Försvarsministern Sten Tolgfors är mer prosaisk och väljer att kalla det hela för en ”IED-attack” (vägbomb).
Försvarsministern berättar dessutom klädsamt nog att han har sorg. Även kungen berättar att han sörjer…
Ett annat namn i SVD, Martin Holmström,  vet varför Kenneth har dött. Sverige tycks vara i krig:
”Men under de närmast krigsliknande förhållanden som råder i Afghanistan går det inte att undvika risker, och dess har hela tiden ökat. Och strider får dessvärre ofta en dödlig utgång för den ena eller bägge av parterna.”

.

.

Två av ”motpartens” döda barn

.

Aftonbladets Wolfgang Hansson är mer precis:
”Den där svenska neutraliteten är ett minne blott. Detta utsätter soldaterna för större fara. Talibanerna sätter fullt förståligt likhetstecken mellan Nato och USA. Allt som är Nato är lika med fienden.
Svenska soldater slåss dessutom alltmer ihop med den afghanska armén som ett sätt att utbilda landets styrkor och i ett fåfängt hopp om att de snart ska kunna ta över ansvaret för sin egen säkerhet. Detta ökar också risken för svenska förluster.
Uppdraget i Afghanistan är numera så långt bort man kan komma från ett traditionellt fredsuppdrag. FN:s roll är underordnad. Det finns inga klara frontlinjer. Fienden kan dyka upp var som helst, när som helst. Som i början av året då två svenskar sköts ihjäl när en person i afghansk arméuniform överraskande öppnade eld mot dem.
Generellt är säkerhetssituationen i Afghanistan på väg att gå från dålig till usel. Trots nio år av krig och ständigt fler Nato-trupper blir det bara sämre. Landets två senaste så kallade demokratiska val har varit ett skämt med valfusk så omfattande att det är omöjligt att bedöma om resultaten speglar folkviljan eller inte. Afghanistan börjar alltmer bli en karbonkopia av Irak när det var som värst. Där kaos är det dominerande intrycket.”
Varför Kenneth och hans kamrater ska dö i onödan. Liksom de afghaner som de själva dödar. Det återstår för riksdagen att förklara när de ska rösta om vår truppnärvaro den 4:e november.
Varför ska vi hjälpa USA/NATO och de uzbekiska och tadzjiska lokala krigsherrarna att döda pashtuner som följer FN:s deklaration om att det är rätt att göra motstånd mot en utländsk ockupation?
Varför var det fel att stödja sovjetiska trupper när de skulle ”befria” afghanska kvinnor?
Men rätt att ta del i ett regionalt krig som ytterst bara handlar om USA:s kontroll över områdets råvaror och transportleder?
För övrigt var det nog tur för Lars Ohly att de rödgröna inte vann valet. Eftersom denna moderna ”folkfront” under alla förhållanden var beredd att ha kvar svensk trupp under hela 2010 för att sedan kanske påbörja en hemtagning under 2011. I regeringsställning hade han då kort och gott varit ansvarig för det som skett…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,Expr1,GP1,GP2,GP3,SDS1,Expr2,GP4,GP5,SVD5,DN4,SVD6,DN5,AB1,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,StefanLindgren,JonasSjöstedt,Arbetarperspektiv,

Sverigedemokraterna och fascismen

Posted on by
5

.

.

Denna artikel är ett försök att kortfattat redogöra för vad som kännetecknar fascistiska rörelser/partier och utifrån detta dra vissa slutsatser om Sverigedemokraterna och hur man bör se på och handskas med detta parti och det som det representerar.

Vad karakteriserar fascismen/nazismen?

.
Av Martin Fahlgren
.
För en mer grundlig analys av hur fascistiska rörelser uppkommer, de historiska betingel­serna, vilka klasskrafter som den uttrycker och den historiska roll som den haft – se Ernest Mandels Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33″. Vi nöjer oss således här med att peka på utmärkande drag hos fascistiska rörelser – för att på så sätt kunna sätta upp ett antal kriterier för vad som är fascism och vad som inte är det.

.

.
Ernest Mandels analys hittar du på marxistarkiv.se

.

Den historiska fascismen uppkom och växte i en situation av djup ekonomisk, social och politisk kris (efter första världskriget). Den baserades på en utomparlamentarisk massrörelse (som främst organiserade utslagna småborgare, trasproletärer osv).
Det som utmärkte den fascistiska ideologin och politiken kan sammanfattas i följande punkter:
1) Fascismen hade som uttalat mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland.

.

http://ipar.blogsport.de/images/BUNDES1.JPG

Tidiga stormtrupper, 1920,  som attackerade arbetarrörelsen

.

2) Fascismen var uttalat emot politisk demokrati. Den borgerliga parlamentariska demokratin skulle krossas och alla andra politiska partier upplösas.
3) Fascisterna organiserade paramilitära styrkor (svartskjortor i Italien, SA i Tyskland) som användes för att terrorisera politiska motståndare (och i Tysklands fall judar), bryta upp politiska möten osv.
4) De fascistiska rörelserna kännetecknades av ledarkult, vilket givetvis hänger samman med att de var för diktatur, som förkroppsligades av ledaren.
5) Fascismen var starkt nationalistisk och förespråkade klassöverskridande folkgemenskap (all klasskamp ansågs vara av ondo) – det var den nationella enheten som var det centrala. Detta betydde också att fascismen ofta var fientligt inställd till nationella minoriteter, ”utlänningar” (den egna nationens medborgare favoriserades) osv, men den var inte rasistisk i egentlig mening (nazismen där rasfixeringen – ”arierna” – spelar större roll än nationalismen är här ett undantag, inte typisk för fascismen i allmänhet).
6) Den fascistiska ideologin var totalitär, dvs den hade som målsättning att utrensa och förbjuda alla kulturella, politiska osv yttringar som man ansåg stred mot de egna idealen (bokbål, censur när man kommit till makten osv).

Sverigedemokraterna fascister?

Vilka av ovanstående punkter kan sägas passa in på Sverigedemokraterna (SD)? Ja, punkt 5 – nationalismen och ”svenskheten” (folkgemenskapen) – gäller givetvis i stor utsträckning SD. Även punkt 6 kan delvis sägas utmärka SD (fast det rör sig här om en ganska mild form, jäm­fört med de hårda regler som fascisterna stod för).
De övriga punkterna (1-4) kan inte sägas utmärka SD – för att kunna hävda motsatsen måste man hämta ”bevis” från något annat än de politiska dokument och uttalanden som SD har spritt omkring sig under de senaste åren. Man kan nog hitta en eller annan riktig fascist i SD som står för sådana åsikter (partiet har ju ett sådant ursprung), men att exempelvis SD skulle ha som politisk målsättning att avskaffa demokratin och inrätta en egen diktatur – några belägg för något sådant finns inte. SD:s högsta ledning kan givetvis (hypotetiskt) ha en sådan hemlig agenda – även om jag betvivlar detta – men i vilket fall som helst är det inte på basis av en sådan politik man vunnit stöd och skulle partiet börja driva en sådan politik då skulle det också med säkerhet råka in i en svår intern kris.
Att SD skulle vara ett fascistiskt parti låter sig således svårligen bevisas om man jämför och drar paralleller med de historiska exemplen på fascistiska rörelser som finns till hands. För att beteckna SD som fascistiskt måste man därför omdefiniera vad som menas med fascism. Men om man gör det, då faller också de historiska analogierna för övrigt – vi kan inte hävda att man för att bekämpa SD bör använda samma metoder som mot fascismen på 30-talet (att t ex bilda kampgrupper för att bekämpa obefintliga fascistiska paramilitära huliganer är givetvis bara löjligt).
Nej, en effektiv kamp mot SD och dess politik måste utgå från att SD är ett mer traditionellt politisk parti, med reaktionära politiska idéer i många frågor och med en populistisk och demagogisk framtoning.
Främlingsfientligheten måste givetvis bekämpas, liksom SD:s inskränkta nationalism, islamofobi osv, men det är kontraproduktivt att göra det genom mötesstörningar, fysiskt angrepp på SD-representanter och liknande – en sådan politik bidrar inte till att isolera SD politiskt, utan gynnar i stället partiet (det isolerar i stället vänstern, dvs resultatet blir motsatt det avsedda).

Vad bör göras?

För att effektivt bekämpa SD duger det inte att gallskrika om en fascism som faktiskt inte finns i vår riksdag och andra valda församlingar ännu – det leder snarare till att man kommer att tänka på historien med fåraherden som gång på gång skrek ”Vargen kommer”, så att till slut när vargen verkligen kom ingen längre reagerade. Nej i stället måste man inse vad SD (och liknande partier) i själva verket är ett uttryck för – och ta itu med dessa problem – dvs roten till det onda.
Det som ligger till grund för uppkomsten av främlingsfientliga partier är de problem som det moderna samhället uppvisar – stor arbetslöshet, ökade sociala och ekonomiska klyftor, ökad social utslagning osv, samtidigt som det sociala skyddsnätet (sjukförsäkringar, arbetslöshets­understöd osv) – det som många nostalgiskt brukar kalla ”folkhemmet – har nedmonterats med i stort sett hela det gamla politiska etablissemangets medverkan. Samtidigt har politi­kerna själva beviljat sig allt fler förmåner. Detta ligger till grund för ett utbrett politiker­förakt – stora grupper, inte minst inom arbetarklassen, har inte längre förtroende för de etablerade partierna.[1]

.

.

Det är i gemensamma sociala strider vi kan bekämpa rasismen.
Som här i dagens Frankrike.

.

För att föra en effektiv kamp mot en politisk strömning som SD måste man inse detta och huvudstöten måste riktas mot roten till det onda – mobilisera för att ändra den ekonomiska och sociala situationen,ideologiskt och politiskt tar strid mot de reaktionära uppfattningar som SD gör sig till tales­man för, men en sådan argumentation måste baseras på fakta – t ex SD:s ihåliga argument när det gäller invandringens kostnader, faran för smygislamisering osv – och inte på en över­driven fascistisk nidbild som det är dömt att misslyckas med att försöka göra trovärdig för allmänheten.
Sedan är det också grundläggande – och borde så vara för alla som tar sin utgångspunkt i en marxistisk världsåskådning – att inse att inga väsentliga och bestående progressiva för­ändringar kan åstadkommas utan stöd och aktivitet från folkets flertal (”de arbetande massorna”). SD och dess idéer kan inte marginaliseras med nålstick från små radikala grupper av aktivister (såsom AFA eller den utomparlamentariska vänstern). Tvärtom så försvårar en sådan inriktning möjligheten att vinna ”vanligt folk”, som (med all rätt) ser mötesstörning och liknande som odemokratiskt och som gör det möjligt för SD att påta sig den martyrroll som de så gärna vill spela.[1] Sådant spelar Åkesson & Co enbart i händerna. Nej en effektiv kamp mot SD kräver en ”masslinje” och en sådan måste utgå från var massorna står idag, inte utifrån flummiga idéer om att man med ”direkt aktion” ska kunna väcka massorna eller kanske ännu värre ersätta massornas egen aktivitet. En masslinje kräver givetvis tålamod och systematiskt politiskt arbete, men i motsats till minoritetsaktioner så kan den leda framåt.[2]
Betyder detta att man inte ska demonstrera mot SD och liknande? Givetvis inte – demonstra­tioner som riktar uppmärksamheten mot rasism och främlingsfientlighet är helt OK – men det är samtidigt viktigt (för att vinna masstöd) att i sådana demonstrationer undvika våldsamheter och liknande, dvs att dämpa de värsta hetssporrarna.
Det är också viktigt att politiskt ta itu med problem som AFA och Revolutionär Front som gärna tar till våld i sådana sammanhang. Deras agerande avskärmar ”vänstern” från folk­flertalet – det gäller inte bara i förhållande till SD, utan även i samband med manifestationer för stöd till Palestina, kring miljöfrågor osv. Inte minst krävs här politisk skolning inom vänstern själv.[3]
[1] När SD-representanter kan framställa sig själva som offer för fysiska angrepp, mötesstörning m m slipper de stå till svars för sin politik. Det är ingen tillfällighet att de även hittar på och överdriver sin martyrroll. Ett exempel på detta är att den SD:are som innan valet påstod sig hade blivit överfallen och fått ett hakkors inristat i pannan visade sig (enligt polisen) ha gjort det själv, givetvis för att få uppmärksamhet och vinna sympati.

[2] Problemet att vinna massorna är själv kärnan i den marxistiska politiska traditionen, inklusive bolsje­vismen på Lenins tid. Lenins mycket kända skrift ”Radikalismen” från 1920, som i senaste svenska över­sättningen fått titeln ”Vänsterismen” – kommunismens barnsjukdom, är en stort anlagd attack på ultra­vänsteristiska och vänsteristiska idéer som struntar i verkligheten och på olika sätt försöker hitta genvägar till revolutionen i stället för att utveckla en politik som kan mobilisera massorna till kamp som fungerar medvetandehöjande.

För de som på ett eller annat sätt kommer ur den trotskistiska traditionen kan det vara idé att erinra om att det allra mest grundläggande i det berömda ”Övergångsprogrammet” inte är programmet som sådant, dvs de ingående parollerna (de baserades på en analys av det ekonomiska, sociala och politiska läget strax innan andra världskriget), utan ”övergångsprogrammets metod” som just går ut på att mobilisera massorna till kamp som kan föra positionerna framåt, stärka klassen, höja den politiska medvetenheten osv.

[3] Den politiska skolningen inom vänstern verkar ha varit mycket dålig under de senaste årtiondena – detta gäller såväl marxismens grunder som politisk ekonomi, strategiska och taktiska frågeställningar osv, för att inte tala om arbetarrörelsens historia som innehåller massor med lärdomar, både negativa och positiva – således just sådant som marxistarkivet försöker bidra till att råda bot på.



.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: SVD1,,DN1,AB1,GP1,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

Sverigedemokraterna – med nytvättad stjärt…

Posted on by
2

.


.

Var kom de ifrån? Var står och vart går Sverigedemokraterna?
Frågorna är många och svaren skiljer sig åt.
Är det en rörelse rar och oskyldig som blåsippan? Partiets nyvalda symbol. Ett parti som på eget bevåg tvångsadopterat
Alice Tegner och Astrid Lindgren.
Om stjärten är nytvättad. Vad kommer sedan?
Är det ett rasistiskt högerparti?
Eller finns brunrötan i leden. Kan solskenspromenaden i en svensk småstad i morgon bli större och förvandlas till en ”Stormavdelning” som slår ihjäl fackföreningsfolk och muslimer? Likt denna SA-grupp från Essen i  mellankrigstidens Tyskland.
Även om det då var fackföreningsfolk,
judar och zigenare som klubbades ner.

.

,

På många håll diskuteras hur Sverigedemokraterna ska bemötas. I en TV-debatt med Jimmie Åkesson underströk folkpartisten Erik Ullenhag, vår nye integrationsminister, på ett rappt och klart sätt att det handlar om att skapa jobb. Bara med full sysselsättning finns det goda möjligheter att sopa undan grogrunden för rasism.
Men dessvärre har både han och regeringen Reinfeldt då kapitulerat redan från början. I sina långtidsprognoser, som vilar på ett fundament av fri marknadsekonomi, räknar man nämligen med att nära nog en halv miljon svenskar ska fortsätta att vara arbetslösa. Alltså en fet mylla där rasismens rotverk kan bita sig fast och hämta näring.
Vi lär ändå inte få se Ullenhag med en megafon i handen, ta ledning i talkörer om att: ”Ropen skalla – arbete och bostad åt alla”…
I det vi kan kalla för den breda vänstern pågår samtidigt en viktig debatt om Sverigedemokraternas karaktär. Som ett bidrag till denna kommer vi att på vår blogg – i samarbete med marxistarkiv.se – att publicera tre inlägg från dess så rika hemsida.
Vi börjar i dag med en krönika från Mats Parner. I morgon, söndag kommer en artikel av Martin Fahlgren och vi avslutar på måndag  med  ett inlägg av Anders Hagström. Tidigare har Benny markerat våra gemensamma positioner i sin ”Knätofsar i riksdagen – är sverigedemokraterna fascister?”.
Självklart är vi också öppna för andra bidrag.
,

DE NYGAMLA VÄLFÄRDSNATIONALISTERNA

.

En krönika om SD:s infekterade historia, nuvarande ledningsstab, antiislamska politik, unkna kultursyn och europeiska systerpartier

Mats Parner

”Hemmets grundvalar är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och heller inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad, och den starkare trycker aldrig ner och plundrar den svagare.”
Per Albin Hanssons berömda folkhemstal från 1928 i sammanfattning
En smällkall vinterdag i början av år 2000 satt fyra unga studenter och drack öl till Jörg Haiders ära på den pro-österrikiska syltan Rauhrackel i centrala Lund. Haider var ordförande i det populistiska FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, och hade nyligen tagit plats i sitt lands regering. Följden blev att EU satte österrikarna i karantän i protest mot deras nyvalda regim, och man avbröt tills vidare alla ömsesidiga förbindelser med alplandet.
Denna EU-åtgärd var historiskt unik, och mer besinningsfulla invånare – sådana fanns! – i det svartlistade riket skämdes ögonen ur sig.
Men de fyra på krogen kände ingen skam. De var trosvissa ”nationalister” som, ända fram till 2003-04, hyllade Karl XII den 30 november och ideligen tog aktiv del i det högerextremistiska skränet. Nu beslöt de att organisera en egen kampanj i det lilla formatet – ”Köp österrikiskt!” – på tvärs mot EU, och de fann det angelägnare än vanligt att tömma sina välfyllda ölglas just på näringsstället Rauhrackel. Listor med exempel på österrikiska produkter som allmänheten kunde ”stödköpa” började cirkulera både på universitetet, i Lundagård och runtom i Skåne.
De edsvurna i den öldrickande Lundakvartetten var inte bara studenter; de ingick också, som ystra påläggskalvar, i Sverigedemokraternas framtidsgarde och utgör i dag fyra sjättedelar av SD:s verkställande utskott. Av sina tillbedjare kallas de ”fantastiska fyran”, och vi känner dem alltför väl: Per Jimmie Åkesson är ordförande, Björn Söder partisekreterare, Mattias Karlsson presschef och Richard Jomshof (tidigare Johansson) chefredaktör för SD-kuriren.
Alltsedan 2005 har denna sydsvenska ensemble utformat den Sverigedemokratiska politiken, oftast kompromisslöst och med hårda nypor. Marschkängorna och bombarjackan har ersatts av slips och kostym, de forna nazistvännerna rensats ut, den ideologiska fasaden putsats upp och samarbetet med Pia Kjaersgaards danska folkparti har efterhand blivit allt intimare. Man skulle rent av kunna säga att Fredrik R:s ”nya moderater” ganska väl motsvaras av Jimmie Å:s ”nya sverigedemokrater”. SD av årgång 2010 är något annat än vid bildandet i februari 1988.
Emellertid är de nya rågångarna, liksom hos moderaterna, till övervägande delen taktiskt och strategiskt motiverade – inte främst idémässigt grundade. Det handlar om att röstmaximera.
Sverigedemokraterna har murkna rottrådar med en 1980- och tidig 90-talshistoria som tonar i smutsbrunt. Partiet föddes ur den rasistiska kampgruppen BSS (Bevara Sverige Svenskt) och dominerades till en början av politiska vettvillingar och övervintrade nazister. Till ordförande valdes (1992) Anders Klarström med ett förflutet i Göran Assar Oredssons Nordiska Riksparti. Också för ungdomsförbundet basade en ökänd nazist, Robert Vesterlund, under pionjäråren. Antisemitismen florerade, och man stödde länge och väl Sydafrikas apartheidpolitik – liksom man i dag är garanter för ’kulturell apartheid’ i sin egen blågula (eller rödgula…) hemmaborg.
Vikingarock och s. k vitmaktmusik värderades högt och användes medvetet vid rekryteringen av nya ungdomar till rörelsen. Åkesson själv gillar inte bara Dire Straits; även till Ultima Thule lånar han med förtjusning sitt tondöva högeröra.
Efter Klarström utsågs örebroaren, f d (c)-politikern (och nyblivne riksdagsledamoten) Mikael Jansson till ny partiboss 1995 med ambitionen att strama upp partiet och förvandla SD till en demokratisk klängväxt bland andra i politikens blomstersängar. Det gav önskat resultat, men inte heller bakslagen uteblev: 2001 splittrades partiet, och Nationaldemokraterna formerade sig i, framför allt, Stockholmsområdet.
I ordförandevalet på riksmötet i Norrköping 2005 slogs Mikael J ur brädet av Jimmie Åkesson med röstsiffrorna 91-50, och sedan dess har SD-skutan lyckats undvika alla blindskär med sin Lundakvartett vid rodret. Mig veterligt har ingen av de fyra i ledarstaben några kopplingar till det bruna 80-talet. Det hindrar inte att spåren förskräcker: Björn Söder var tidigare medlem i Jean-Marie le Pens Front National, Mattias Karlsson har beskrivit Jörg Haider som ”en folkkär demokratisk politiker och familjefader” – men stämplat Zlatan Ibrahimovic som icke-svensk – och Åkesson har förnekat SD:s naziinfluerade ursprung.
Till protokollet bör därför tas att tjugoårsjubileet av SD:s grundande firades med övlig pompa och ståt och med långbord för 160 särskilt inbjudna gäster på en källarkrog i Bromma vintern 2008. Att partibildandet högtidlighölls på det sätt som nu skedde tyder på en närmast sjuklig okänslighet för historiska realiteter bland de ansvariga.
Men återigen: 2000-talets SD-kader sympatiserar inte med nationalsocialismen. Det är också missvisande att döma ut sverigedemokraterna som fascister; de paramilitära styrkorna lyser dessbättre med sin frånvaro, ledarkulten är inte mer påtaglig än i alla andra partier, och SD:s representanter bekänner sig, än så länge, till vår parlamentariska demokratis spelregler. Partiombuden är inte ens rasister i detta begrepps traditionella mening. En helsvart afrikansk flykting som åker Vasaloppet, gillar ’små grodorna’, ekiperar sig i folkdräkt och anser att man oupphörligt ”daltar” med brottslingar här i Sverige betraktas som assimilerad av Åkesson och hans drabanter – och har därmed god chans att kvala in som äktsvensk medborgare (låt vara att afrikaner med de nyssnämnda böjelserna torde vara relativt svårfunna).
Det är inte rasblandning av den gamla 30- och 40-talsmodellen, som de Sverigedemokratiska anhängarna motsätter sig; i stället är det sammansmältningen av skilda kulturer man fruktar. Raserna må legeras, så icke kulturerna. Man framhåller i ledningsstaben att invandringen bör inskränkas till ett minimum, eftersom det mångkulturella samhället inte fungerar.
Just detta är ´SD-filosofins´ hjärtpunkt och innersta kärna. På goda grunder kan denna filosofi brännmärkas som kulturrasistisk. Att själva rasbegreppet på detta sätt ges ett vidare innehåll förändrar ingenting i praktiken. Om man diskrimineras på grund av sin hudfärg, sitt ursprung, sin politiska hållning, sitt kön, sin specifika vikt, sitt geografiska hemvist eller sin religion har i praktiken ringa betydelse. Sverigedemokraterna är rasister – kulturrasister – som utrangerar individer med annorlunda härkomst. Man gör så från ölschappen, från demonstrationstågen, från de skånska elfenbenstornen och, numera, även från sina riksdagstaburetter.
Islam är sedan länge SD:s huvudfiende. Med en aldrig sinande energi gör partiets företrädare bisarra jämförelser mellan islam och nazism, och Koranen likställs med Hitlers Mein Kampf. I Hatet mot muslimer (Atlas förlag 2009) av Andreas Malm finns en rad belysande exempel på sid. 67-107. Överslagen är lika många som de okontrollerade raseriutbrotten. T ex kritiserade SD:s internationelle sekreterare Kent Ekeroth ett DN Debattinlägg med dessa ordkaskader:
”Det är beklämmande att tvingas läsa en artikel som gläder sig åt den accelererande process, där Sverige och vi svenskar byts ut till förmån för andra – och då i all synnerhet till förmån för den muslimska kulturen. Om detta fortsätter, så kommer vi en dag att vakna upp till ljudet av minareter, som skriker ut islams dystra meddelande: underkastelse”
(bloggtext 2008-08-27)
Ekeroths dubier tycks mig helt befängda – även bortsett från att normala tidningsartiklar inte kan glädja sig, och att minareter sällan ger hals av egen kraft. Islam är definitivt ingen pelare, som en gång huggits i sten. Det är ett mångskiftande helt med långt fler uppenbarelseformer än kristendomens. F ö uppgår de aktiva muslimerna i dagens Sverige till endast c:a 70 000.
Vid riksdagsvalet i september fick Sverigedemokraterna nästan fem gånger så många röster.
Den antiislamska hatpropaganda som bedrivs runtom i Europa med SD:s många systerpartier högst upp på barrikaden påminner osökt om en svunnen tids judeförföljelser. I 14 EU-staters beslutande församlingar har i dag populistiska sällskap med vitglödgad avsky för muslimer på agendan röstats in (liksom också i Norge och Schweiz). Geert Wilders Frihetsparti (Partij Voor de Vrijheid, PVV) och Kjaersgaards Dansk Folkeparti är två av de mest framgångsrika. Att det här djupt motbjudande fenomenet, ja, denna politiska Europasmitta, har gett Åkesson-lägret vind i seglen är höjt över varje rimligt tvivel: ´hatinternationalen´ har verksamt bidragit till att häva partiets isolering.
I den etablerade partifloran har SD svårast för socialdemokratin, och av de tongivande politikerna är Mona Sahlin – ”Mona Muslim” – den mest föraktade. Synen på (s) är kluven på ett närmast patologiskt sätt. Björn Söder medgav, år 2003, att han ”personligen” kände djup beundran för Tage Erlander och (än mer) för Per Albin Hansson, och vid SD:s riksmöte 2008 i Karlstad tog han ytterligare ett kliv och skrev retroaktivt in Per Albin – varvid Selma Lagerlöf följde med av bara farten… – i det egna partiet. Hansson/Erlander ”tordes överge stora delar av den socialistiska ideologin” och valde i stället ”en nationalistiskt färgad samförståndslinje” till skillnad från sentida vindflöjlar och rödhökar som Carlsson, Palme och Mona Muslim – allt enligt Söders halsbrytande tolkning.
Det är historiska analyser av den här typen som förklarar, varför sverigedemokrater gärna vill framstå som hängivna folkhemsvänner och sanna välfärdspolitiker i dessa yttersta tider. Man tror sig vara arbetarrörelsens enda verkliga ombud; socialdemokrater och vänsterpartister är bara falska profeter och numera en del av etablissemanget. De har skändligen svikit. Även på den här punkten faller det sig naturligt att stillsamt erinra om det oövervinnerliga tänkandet i statsminister Reinfeldts 30-procentsfraktion: ”Nya moderaterna – det enda arbetarpartiet”.
George Orwell skulle haft mycket att säga om detta.
De självutnämnda och maskerade ”antifascisterna” av AFA-typ har verksamt bidragit till SD:s framgångar med sina batterier av strutsägg, ogräs och stenar och sin allmänna tilltro till rent kriminella metoder. Förhållandet mellan AFA-ligisterna och Jimmie Å:s armé har i åratal varit symbiotiskt; parterna har sugit näring av varandra. Okynnet att utestänga sverigedemokrater från skoldebatter, informationsträffar o s v måste också brännmärkas. Det är motståndarens yttrandefrihet man – som demokrat – har att försvara. Med vederhäftighet och sakargument kommer vi nästan alltid längre än med byråkratiskt och administrativt fiffel. I solljuset brukar trollen spricka.
Faktasamlingarna om Åkesson-trollen är många. Själv har jag haft störst nytta av journalisten Pontus Mattssons Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur och Kultur 2009) och näst största utbytet av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs Slaget om svenskheten (Premiss förlag 2009) med undertiteln Ta debatten med SD. Mattssonboken är den mer avspända och tonsäkra.
”Jorden är ett alldeles för riskfullt ställe att leva på, inte på grund av de människor som utför onda handlingar utan på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det” är ett uttalande, som brukar tillskrivas Albert Einstein. Denna Einstein-tes har komprimerats på ett effektfullt sätt av Martin Luther King jr: ”Problemet är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad.”
Jag skulle aldrig påstå att sverigedemokrater är onda. Däremot hävdar jag att deras politik är ond och inte bara ond; den är brutal, okänslig och skamlös.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen:

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,

Lojalitet med staten Israel?

Posted on by
4

Judiska Republiken Israel.

.

-Kom ihåg den här dagen. Det är dagen då Israel ändrar sin karaktär. Nu kan vi byta namn till den Judiska Republiken Israel i likhet med den Islamska Republiken Iran.
Det säger Gideon Levy, Israels mest kända fredsaktivist och regimkritiker i en artikel publicerad av dagstidningen Haaretz den 10 oktober. Levys kritik handlar om den lag som parlamentet Knesset röstade igenom samma dag. Lagen kräver att alla nya medborgare i landet måste avge en lojalitetsed till den ”judiska och demokratisk staten Israel” för att just erhålla medborgarskap.
Gideon Levy är inte ensam i sin kritik. Ända in i regeringens kanslier råder det oenighet om Liebermans lojalitetsed. Socialministern och socialdemokraten Isaac Herzog skräder inte sina ord:
-Det hänger en doft av fascism över det israeliska samhällets pereferi. Vi bevittnar en tsunami av åtgärder som begränsar individens rättigheter.

.

-Stick inte upp din lilla skit. Här är det jag som bestämmer.
.

Extremisten Avigdor Lieberman, som för övrigt i går bad Europa att ”sköta era egna affärer innan ni kommer och klagar på oss”, har under en tid krävt en lag om en lojalitetsed att svära för alla medborgare. Formellt gäller lagen som antogs i går bara ”nya invandrare”. Men som Gideon Levy påpekar kommer lagen att få konsekvenser för hela samhället.
-Vi lever från och med i dag i en officiellt proklamerad etnokrati, en teokrati, ett nationalistiskt och rasistiskt land. Den som tror att det inte berör honom har fel.
-I dag flödar dammarna över och vad som finns kvar av demokrati kan dränkas och kvar blir en judisk stat vars karaktär ingen riktigt kan förstå. Men en demokrati blir det inte, skriver Levy i en mycket uppgiven krönika. Uppgiven också för att Knesset redan har ett 20-tal nya antidemokratiska lagförslag att ta ställning till. Levy skriver:
-Israels medborgarrättsorganisation har publicerat en svart lista över lagförslagen: krav på lojalitetsed från medlemmarna i Knesset, en lojalitetslag för filmproduktion, en lojalitetslag för icke-vinstdrivna organisationer, att i lag förbjuda minneshögtider av Nakba(palestiniernas fördrivning från sina byar i Israel 1948), ett lagförbud mot krav på bojkott, en lag som reglerar återtagande av medborgarskap.

.

Försvarsministern och socialdemokraten Ehud Barak är Netanyahus dörrmatta, enligt Levy.

.

-Det är inte svårt att förstå duon Netanyahu-Lieberman. Som svurna nationalister förväntas de inte förstå att demokrati inte bara handlar om majoritetsstyre utan också och i första hand att minoriteter har rättigheter, skriver Levy i sin svidande kritik av regeringen, Knessets medlemmar och den allmänna opinionen i Israel som i tysthet ser sitt land glida utför mot en allt mer auktoritär och segregationistisk stat – den Judiska Republiken Israel.

.

Så här ser demokratin ut för Israels arabiska medborgare. Bostäder för judiska medborgare – inga byggen för den palestinska minoriteten i Israel på decennier.

.

Knesset antog samtidigt med lojalitetslagen en lag som kräver en supermajoritet (80 av 120 röster) eller en folkomröstning för att minsta landremsa ska kunna uppges av Israel i förhandlingar med den Palestinska Myndigheten. Syftet med den lagen är uppenbarligen att ge Natanyahu ett skydsplank. Oavset vad han går med på i förhandlingarna om en tvåstatslösning ska varje uppgiven kvadratmeter  godkännas. Med dagens samansättning av Knesset kommer inte ens en kvadratcentimeter att ges upp.

.

Media: GP1,DN1,SVD1,ETC1,Dagens Arena,ETC2,GP2,

Bloggare:JInge,Biology&Politics,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Löner och vinster

Posted on by
5

Två skilda världar.

.

Ibland går det att med bara klipp ur press och andra media blottlägga hela samhällets sätt att fungera och att avvisa det moderna skitpratet om det postmoderna klasslösa samhället. Vi sitter inte i samma båt. Vi står kanske på samma stege men den går inte att klättra på för de som befinner sig längst ner. Här under hittar du fyra klipp. Två klipp ur Svenska Dagbladet och två klipp ur Statistiska Centralbyråns databas.

Fyra klipp som visar att två världar står mot varandra och att det enda som binder dem samman är att den ena världen föder den andra.


.


Det här klippet från SvD visar hur verkligheten ser ut för den vanlige löntagaren i Sverige. Löneökningarna har aldrig varit så futtiga som nu. Samtidigt ser vi i klippet här under att svensk ekonomi ångar på för fullt, åtminstone i servicesektorn där just lönerna är lägst och arbetsförhållandena sämst.

.

Men det finns en annan värld inom vårt lands gränser. Den enes nöd den andres bröd är den lag som reglerar förhållandet mellan de två världarna. Klippet här under är från Statistiska Centralbyråns hemsida och visar hur mycket pengar ”svenskar” placerar i utlandet.

Jag sätter ”svenskar” inom parantes eftersom det inte handlar om vilka svenskar som helst, utan om de som tillhör den där världen som lever av andras arbete. För hur många vanliga familjer som lever av sitt arbete och inte av kapitalinkomster är det som ”placerar” sina pengar utomlands? Knappt några. Det är ett nöje som enbart det ”nya arbetarpartiets” donatörer kan roa sig med.

.

Mitt under brinnande krisår 2008 till 2009 kunde alltså de rika i samhället öka sina tillgångar i utländska aktier och värdepapper med 407 miljarder kronor. Inte så illa i kristider med historiskt låga löneökningar.

Till sist har vi ett klipp, också från SCB, som visar familjernas inkomstutveckling under perioden 1991-2008.

Det är mycekt siffror i tabellen men de viktigaste hittar du längst till höger. Där syns inkomstutvecklingen under perioden 1991-2008 för alla familjer, tiondel för tiondel. Vilket visar att för den sämst lottade tiondelen av familjerna ökade inkomsterna under perioden med ynka 3,5 procent. Tittar vi längst ned i samma kolumn finner vi att den rikaste tiondelen av de svenska hushållen ökat sina realinkomster med 65,6 procent under samma period.

Vi talar om två skilda världar som inte kan mötas. Den ena lever på den andra.

.

.

Media: GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,Dagens Arbete,

Bloggare: Jinge,Svensson,Ekonomikommentarer,Motvallsbloggen,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Brödrafejden i Labour – Ed vann på poäng

Posted on by
1
.
I helgen kunde britterna följa en dramatisk realitysåpa – i politikens värld. Efter flera ”cliffhangers, fick då brödrafejden i Labour sin upplösning vid partikongressen i Manchester med dess hastigt återfunna starka röda scenografi…

.

.

Lillebror Ed Miliband pekade finger åt storebror David genom att vinna en hårfin poängseger. Detta i en match som avgjordes först i sista ronden. David hade segrat klart i de valkretsar, där Labours parlamentsledamöter respektive medlemmarna i EU-parlamentet röstar, liksom i valet bland Labours ordinarie medlemmar.
Men när valet bland medlemmar organiserade i fackföreningsrörelsen, när det till sist var klart, hade Ed hämtat igen det stora försprånget. Det krävdes nästan målfoto för att kora segraren. Han vann med siffrorna 50.65. Storebror fick 49.35.
För min generation socialister är namnet Miliband annars helt och hållet förknippat med brödernas pappa, Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. En av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen blev det renässansens år.

.

Tariiq Ali och Robin Blackburn var två andra av
New Left Reviews redaktionsmedlemmar.
Här i en London-demonstration 1973.

.

David har sagt att pappan säkert skulle snurra runt i sin grav om han fått veta att hans bägge söner kämpat mot varandra i en strid om ordförandeskapet för Labour. Inte för att de konkurrerat med varandra utan för att, som Ed uttryckte saken på kongressen i Manchester, ”det är inte alla som har en pappa som skrivit en bok om att han inte tror på den parlamentariska vägen till socialismen”. Boken hette ”Parliamentary Socialism” och var en studie i hur den brittiska borgarklassen upprätthåller sin hegemoni genom bland annat parlamentet. ”Labour är ett mycket dogmatiskt parti”, skrev han. ”Inte för att man håller fast vid socialismen, utan för att man är sammangjutet i ett enda block med parlamentet.”…
Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband fostrades under en annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot).  Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.
”Det mina föräldrar fick lära sig i fruktan, förde de vidare till oss i en trygg och bekväm miljö”, underströk Ed mycket symboliskt i Manchester. Först David och sedan Ed gjorde karriär inom New Labour under lyckoruset efter Tony Blairs segerval 1997. David blev en av hjärnorna bakom Blairs strategi och en av hans närmaste rådgivare i regeringskabinettet. Under Gordon Brown utsågs han till utrikesminister. Ed som var efter i starten blev utnämnd till energi- och klimatminister.

.

.

På Tony Blairs tid blev kongressernas dekor mer och mer rosa.
Nu lyste det i starkt mörkrött .
Men ”Red Ed” själv är inte röd…

.

Den hysteriska högerpressen i Storbritannien skrek ändå högt när ”fackföreningsrörelsens man”, ”The Red Ed” vann matchen bröderna emellan. Mer sansade bedömare, från höger till vänster, underströk liksom Ed själv att detta bara var ”struntprat”.
Ser man till själva valet är detta en mycket klok bedömning. Av de fem kandidater som stod till buds, var det endast Dianne Abbott som kom från vänstern i partiet, ”The Socialist Campaign Group”. Hon fick  7,4 procent av rösterna i första valomgången och eliminerades direkt. Samtliga tronpretendenter hade dessutom samsyn om att en av Thatchers viktigaste klasslagar, den som förbjuder fackföreningar att gå ut med solidaritetsblockader. All fem förklarade att den skulle lämnas i fred!
Lillebrors seger måste i stället förklaras med att New Labours lyckorus – efter flera katastrofala valnederlag – har blivit till ett svårt bakrus. Där få inom partiet eller bland vanliga löntagare i stort, inte minst inom fackföreningsrörelsen, vill bli påminda om epoken Blair. Om hans  och Labours ”Ancien regime”, då champagneglasen klirrades för bankvärlden i London City, kapitalets globalisering och Irak-kriget. Det var denna plågsamma baksmälla som gav Ed övertaget. Som den yngre brodern var han på efterkälken i karriären. Bland annat satt han inte i parlamentet när Blair triumfade igenom beslutet om den brittiska insatsen till stöd för Bush`s angreppskrig. Han behövde inte rösta och i takt med att krigsmotståndet ökade kom han att inta en alltmer kritisk ståndpunkt i frågan. Ännu en ny, svårfångad tidsanda bröt in. David, däremot, hade setts som sammanvuxen med Tony, och inte minst premiärministern själv hade sett/och såg den äldre Miliband, som sin naturlige arvprins. Enligt pressen fick Davids kampanjläger stoppa Blair från ett mer aktivt (och kontraproduktivt) engagemang inför kongressen.
En siffra som väl understryker detta skifte är statistiken över Labours medlemsutveckling. Efter rekordvalet 1997 kunde man räkna in 400 000 medlemmar. I dag är siffran nere i bara 170 000.
Det har spekulerats mycket i de brittiska tidningarna om hur valstriden påverkat brödernas relation. Under sitt linjetal till kongressen, som dess nye partiledare, underströk Ed hårt sin kritik av Blairs krig i Irak:
”På samma sätt som jag stödjer vår mission i Afghanistan (!) som ett nödvändigt svar på terrorism, måste jag vara ärlig mot er när det gäller lärdomarna av Irak. Irak var en fråga som delade vårt parti och vårt land. Många tror helt uppriktigt att världen stod inför ett verkligt hot…Men jag tror att vi hade fel. Det var fel att ta ut Storbritannien i krig och det måste vi säga helt ärligt. Det var fel därför att /kriget/ inte var den sista möjligheten. Detta därför att vi inte byggde de rätta allianserna och därför att vi underminerade FN.”
Självklart sågs detta – om än som en nödvändig politisk markering – som ett fult pekfinger mot förloraren i maktkampen. Bredvid David i kongressalen satt Harriette Hariman, partiets vice ordförande. Nu var det inte bättre än att en TV-kanal i smyg hade lagt ut en avlyssningsmikron bredvid de bägge och därför kunde sedan hela öriket lyssna till Davids snäsiga fråga till sin bänkkamrat: ”Varför applåderar du? Du röstade ju för?”. Harimans svar blev kort: ”Jo, men jag stödjer honom.”…

.

.

Trots kramar på kongresscenen valde ändå David att lämna den politiska scenen. Carl Bildt blev därmed en av dem som miste en vän i Labours ledning. Han och den äldre brodern Miliband har var mycket vänskapliga och befryndade när det gällt Irakkriget, liksom bedömningen av läget i Afghanistan och Georgiens anfallskrig mot sina minoriteters anspråk på självständighet. Kanske kan nu ändå Bildt, tack vare Afghanistan, hitta fram också till Ed.
När det gäller avsnitten i linjetalet om budgetunderskott, budgetdisciplin och fackföreningsrörelsens roll i framtiden. Nu när högerregeringen Cameron varslat om nerskärningar i budgeten på ända upp till 25 procent för vissa departement. Där avlägsnade sig den nye partiledaren inte en tum från New Labours kapitulation inför marknadens diktat:
”Det är min starka övertygelse att vi måste reducera underskottet. Det kommer att bli nerskärningar och det hade det blivit även om vi hade suttit i regeringen. En del av dem kommer att vara plågsamma och det hade de varit även om vi hade suttit i regeringen /…/ Jag säger rakt ut och det måste vi tackla. Jag tänker göra Labour till företagsamhetens parti. Även till småföretagarnas parti. Och jag vill att den brittiska affärsvärlden, små såväl som stora, ska kunna dra största möjliga nytta av globaliseringen.”
I sak avvek han inte med en enda decimal från sin förre chef, Gordon Brown, och dennes valprogram i våras när det gällde ekonomin. För att undvika en ny recession är Labours plan att underskotten ska halveras på fyra år. Inte snabbare än så. När det gällde fackföreningsrörelsens motstånd mot högerns attacker blev tonen aggressiv:
.

.

Den brittiska pressen förmedlade villigt
Labours budskap till radikala arbetare

.

”Vi måste vinna allmänheten för vår sak och vi måste göra allt för att inte stöta bort den genom att skriva in oss i historieböckerna när det gäller fackliga misslyckanden. Det är därför jag inte har något till övers, och ni inte ska ha något till övers, för uppblåst retorik om vågor med ansvarslösa strejker. Allmänheten kommer inte att stödja dem. Jag kommer inte att stödja dem. Och ni ska inte stödja dem heller.”

.

Video med Milibans hets mot fackföreningarna

.

Tony Blair kunde inte sagt det bättre själv…
Såren mellan bröderna kanske läker. Men för familjefridens skull är det säkert bäst att pappan Ralph Miliband fortsätter att vila fridfullt på Londons Highgate Cemetery. Kanske kan han ha en liten diskussion om jordelivets gång med Karl Marx som ligger i en av gravarna bredvid.

.

http://hiphappy.files.wordpress.com/2008/10/east_karl_marx_tomb.jpg

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I pressen: SVD1,DN1,AB1,GP1,DN2,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Rika pratar om fattiga.

Posted on by
7

Millenniemålet tusen år borta.

.

I dagarna har 140 statschefer pratat fattigdom i New York. FN kallade samman till krismöte om Millennieprogrammet som antogs år 2000 med pompa och ståt. Målet då sattes till att halvera fattigdomen och svälten i världen innan 2015. Nu tio år senare visar det sig att målet är nästan lika avlägset som för tio år sedan.
Många av oss minns ännu de stiliga talen, de högtidliga sammankomsterna och de ståtliga mål som 147 statschefer antog inför det nya årtusendet. Åtta målsättningar antogs av de församlade. I dag kan vi konstatera att bara ett av de åtta målen ligger inom räckhåll till 2015, åtminstone på pappret.

.

FN såg ljust på framtiden.

.

Den viktigaste och första målsättningen var att med utvecklingsstöd halvera fattigdomen och svälten i världen. Gränsen för fattigdom sattes till 1,25 amerikanska dollar per dag. I sig är definitionen av vem som lever i fattigdom ett mycket grovt mått. FN räknar visserligen om 1,25 dollar till jämförbar köpkraft i olika länder, men det är ändå ett grovt mått som täcker enorma skillnader i den fattiges liv. Exempelvis är det inte samma sak för en ensamstående i en storstadsslum att leva på 1,25 dollar som för en person i en storfamilj på landsbygden. Men ändå kan man acceptera FNs definition för att göra jämförelser över tiden. Det är trenderna som är viktiga inte det exakta beloppet i kronor och ören.
En bakgrund till Millenniemålet var att två decennier av IMFs och Världsbankens ”strukturanpassningspolitik” hade gått i väggen. Anpassningen var inget annat än de fattiga ländernas anpassning till världsmarknadens diktat om öppna gränser och agroindustrins tillgång till de fattiga ländernas marknader. Resultatet av politiken var katastrofalt för de fattiga ländernas jordbruk, speciellt för de småskaliga familjejordbruken. Billiga importvaror slog ut det lokala jordbrukets produkter och miljontals utblottade småbrukare drevs in till megapolernas slum.
Samtidigt knöt det internationella kapitalet allt starkare band med den lokala starkt korrupta eliten i de fattiga länderna, framför allt i Afrika där tillgång till kontinentens naturrikedomar lockade starkt. I utbyte kan lokala politiker och affärsmän nära sig på kommissioner och mutor från det utländska kapitalet. Att det inte handlar om småpengar syns på de belopp som lämnar kontinenten för att hamna på privata konton i London, Zurich och Wall Street. Bara från Nigeria lämnade i genomsnitt 17 miljarder dollar landet varje år 1999-2008. Från Angola försvann 2,4 miljarder per år under samma period. Tillsammans ”investerade” Afrika över 30 miljarder per år i utlandet under perioden. Vi talar här om mer pengar än den ”hjälp” som kontinenten får från utlandet.

.

Den rika eliten placerar sina pengar i finanscentra och skatteparadis.

.

Hur har det då gått med Millennieprogrammets första målsättning, att halvera fattigdomen och svälten innan 2015? FN säger att fattigdomen i utvecklingsländerna minskat från 46 procent av befolkningen 1990 till 27 procent år 2005. Men efter 2005 har det på nytt gått åt fel håll. Enligt FN har finanskrisen kastat 64 miljoner människor på nytt ner i den fattigdom de just lyckats lämna bakom sig. Man måste också se bakom statistiken för att se sanningen. Nästan hela den förbättring FN talar om beror på att flera hundra miljoner människor i Kina har lämnat svält och direkt misär bakom sig. Det är en förändring till det bättre som FNs millennieprogram inte kan sätta upp på sin meritlista. Det är omvandlingen av Kina till världens verkstad som helt ligger bakom. Där programmet borde ha gett resultat lyser de helt med sin frånvaro. I södra Afrika är situationen värre än 2000. Enligt FAO (Food and Agriculture Organisation) svalt 1,02 miljarder människor 2009. Det är ett absolut maximum någonsin uppmätt. Så mycket för de stolta målsättningarna från 2000.
Med tanke på att priset på säd och andra basvaror just nu rusar i höjden på grund av krisen och skördekatastrofer är det tyvärr troligt att rekordet från 2009 kommer att slås redan i år. FAO räknar också med att produktiviteten i jordbruket kommer att minska med 9-21 procent fram till 2050 på grund av klimatförändringarna.
Andra millenniemålet var att alla barn ska gå i skolan. Vissa farmgångar har uppnåtts i vissa länder. Men Unicef säger att det är minst 100 miljoner barn som inte får gå i skolan och att chansen att det ska avhjälpas till 2015 är noll.
Tredje målet är jämlikhet mellan män och kvinnor. Det är ett mål som bara finns på pappret det är skrivet. Inte ens i världens industriländer råder jämlikhet mellan könen. I fattiga länder är det luftslott.

.

Fjärde målet var att minska barndödligheten.

.

Fjärde målet är att minska barnadödligheten med två tredjedelar. Bland barn under fem år är dödligheten i dag lägre än för 20 eller 30 år sedan. Men den är fortfarande för hög. Inte så där i allmänhet utan därför att 43 procent av alla barn som dör i fattiga länder drabbas av sjukdomar mot vilka det finns effektiva läkemedel. Det gäller malaria, diarréer, lunginflammation och det mer svårbehandlade HIV. Sett till de små summor som behövs är det därför en enorm skandal att över 8 miljoner barn dör innan fem års ålder.
Femte målet är att minska barnsängsdödligheten med tre fjärdedelar innan 2015. Här liksom med barndödligheten har det skett förbättringar. Men takten i förbättringen är ändå långt ifrån den som behövs för att målet för 2015 ska uppnås. Det är fortfarande enligt FN mer än tusen kvinnor som dör varje dag i komplikationer under födandet. Av dem bor 99 procent i fattiga länder. Investeringarna i mödravårdscentraler ligger långt under vad som krävs. Samma sak här. Det är relativt små summor som krävs. Men var är profiten?, frågar sig de som villigt skänker bort hundratals miljarder till privata banker.
Det sjätte målet är att helt utrota malaria och HIV. FN säger i sin rapport att stora framsteg gjorts på den här punkten. Men samtidigt kan vi konstatera att av 15 miljoner HIV-smittade i fattiga länder är det fortfarande 10 miljoner som helt saknar bromsmediciner eller annan behandling. Framsteg? Tål att diskutera efter 10 års arbete. Däremot verkar kampen mot malaria ge det resultat som man hoppats. Men det vore ju skam annars eftersom det krävs extremt små summor för att skydda befolkningen mot sjukdomen och att utrota den smittbärande myggan.

.

Det kostar småpengar att stoppa malarian.

.

Sjunde och åttonde målen var vaga utfästelser om att skapa en ”hållbar utveckling” i de fattiga länderna och en bättre internationell samordning av hjälpen till de fattiga länderna. Sett till hur det gått med de sex första målen faller det av sig själv att de två sista slirar på plats eller till och med backar. År 2005 lovade på nytt olika statschefer att hjälpen till de fattiga skulle ökas till 0,7 procent av BNP. Fem år senare är den knappa 0,31 procent i snitt för OECD. Det är kris, det är svårt att hitta pengar, regeringarna håller hårt i börsen. Ursäkterna är många. Men vi har de senaste två åren sett att det finns massor av pengar när den politiska viljan finns. Bush, Obama, Sarkozy och andra statschefer hittar hundratals miljarder dollar i en handvändning när bankirerna knackar på dörren.
De mål som sattes upp år 2000 var inga luftslott. De hade redan kunnat vara uppfyllda i dag och de 140 församlade statscheferna i New York hade kunnat avsluta sitt möte i går den 22 september 2010 med hyllningstal till den internationella solidariteten och det gemensamma arbetet för att befria hela mänskligheten från svält och djup misär.
I stället avslutades mötet med de vanliga tomma fraserna och falskt klingande löftena om krafttag mot fattigdomen. Men vi kan tyvärr redan nu säga att Millenniemålen inte kommer att uppfyllas och att löftena kommer att brytas. Den internationella situationen går mot en allt hårdare konkurrens mellan de ”stora” om råvaror, jordbruksmark och varumarknader. I den konkurrensen kommer allt fler att slås till marken och krossas under de starkas hälar.

.

Den stora majoriteten fattiga är småbrukare.
För att de fattiga i Afrika, Latinamerika och Asien ska kunna häva sig upp ur sin misär är det deras eget jordbruk som ska ställas i centrum. Åttio procent av alla svältande i världen är småbrukare. De behöver hjälp med småskaliga investeringar, transporter till lokala marknader, giftfritt gödsel och lån utan ockerräntor. Utvecklingen går i motsatta riktningen. I länderna i södra Afrika går bara 4 procent av budgeten till jordbruket och av hjälpen från utlandet är det bara 3,8 procent som går till jordbruket jämfört med 17 procent 1980.
Världshandelsorganisationen, WTO, Världsbanken och IMF driver fortfarande på de fattiga länderna, med morot och piska, för att de ska öppna upp sina marknader för världsmarknaden och satsa på att ”exportera sig ur fattigdomen”. Receptet har redan visat sig dödligt för de flesta länderna i Afrika och Latinamerika liksom för många i Asien.
Utlandshjälpen blir bara lite balsam på såren. De starka misshandlar de fattiga i världen med basebollträd och Millennieprogrammet skyndar till för att lindra smärtorna och plåstra om skadorna.
I New York gav i går statscheferna med en hand vad de i morgon kommer att ta tillbaka med den andra handen. Milleniemålet ligger tusen år borta om världens fattiga lägger sitt hopp till 140 statschefer som klingade glas i går.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,DN3,DN4,AB1,

Bloggare: Biology&Politics,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ian, Bert och Jimmie – om greven och hans betjänter.

Posted on by
3

.

Berättelser om ”Herrskap” och ”Tjänstefolk” har alltid fascinerat.
Det kan vara ursinnig erotik som i August Strindbergs Fröken Julie. Där betjänten Jean, en underdog med djurisk sexualitet, under en midsommarnatt kan erövra grevens plats. Ett klasskrig fyllt med ångest och åtrå.

.

.

Erotiskt ursinne. Med åtrå och ångest.
Eller en mer sexuell ömsesidighet.

.

http://www.dreyer.ch/log/logmedia/04_dinner_for_one.jpg

.

I TV-sketchen Grevinnan och betjänten ser vi en mer dement och åldrig, humorfylld sexuell ömsesidighet, där klasskillnaderna mellan Miss Sophie och betjänten James efterhand, mellan klingande glas, försvinner i en snubblande, komisk charad…
Men även i politiken finns det många berättelser när Herrskapet försöker få ut nytta av lite ömsesidighet med sitt Tjänstefolk.
När greve Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus och skivmakaren Bert Karlsson skapade Ny Demokrati såg vi ett sådant möte. Bägge hade de för en kort tid både nytta och nöje av varandra. Sedan föll de. Var och en på sitt sätt.

.

.

Med Tista slott som herresäte är det inte lätt
att på egen hand slå mot överheten…

.

Ian har sina ”anor” eller ”härkomst” ( i dag säger man invandrarbakgrund ) i ”en ätt”  från Estland. En baltisk krigarfamilj vilken i karriären som korsfarare i österled tog sitt ett tyskt namn. Den svenska ”grenen på familjeträdet” adlades sedan av Johan III. Med Tista slott som sitt herresäte kunde nu den sentida ättlingen Ian inte på egen hand bilda ett högerpopulistiskt, invandrarfientligt parti med strålkastarna riktade ”mot etablissemanget”. Ett parti ”för vanligt folk” som skulle slå vilt mot makthavarna. politikerna, fackföreningarna, byråkraterna, bidragstagarna – och invandrarna. Han behövde den korvätande, slagfärdiga och bredkäftade skivbolagskungen och direktören för Skara Sommarland, Bert Karlsson, för att lyckas med sitt projekt.

.

.

Men man kan låtsas att man är ”vanligt folk”
och tillsammans dansa en sommar.

.

.

”Old warriors never die”…
Bert i Svenska Dagbladet 15 år senare

.

Bert Karlsson. En modern Jean. Med Skara sommarland, dansbandsmusik och allt tingeltangel på köpet. En betjänt som kunde prata om rädslan för invandrare så att vanligt folk förstod.
Ian och Bert. Tillsammans dansade de en sommar. Med sina galoscher och ölbackar. Sedan blev det polka i galopp med Ny Demokrati i riksdagen 1991 -94. När väljarna sedan upptäckte ”alla stolpskott” i partiet, som greven lite snopet sa, föll korthuset samman.
Våren 1998 försökte Ian sig på ett eget partibygge, ”Det nya partiet”. Mer blåblodigt. Utan ”populasen”. Självklart blev det ett fullständigt fiasko med bara 25 000 röster i riksdagsvalet. Greven skyllde på massmedia. Men naturligtvis var det Bert som saknades. En aristokrat utan en plebej ger inga röster.
På ålderns höst träder nu slottsherren på Tista fram i media och välsignar sin nye betjänt. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Till Dagens Nyheter och i långa inslag för SVT Aktuellt och i TV:s lättsamma frukost-TV berättar han för alla att Jimmie Åkesson är en ”en skarp, trevlig och duktig svärmorsdröm”. Sverigedemokraten Åkesson, får trots eller tack vare sitt sonnamn, Riddarhusets välsignelse…
Wachtmeisters egen agenda är egentligen hatet mot moderniteten, demokratin, arbetarrörelsen – och alla nya invandrare. Helst skulle nog bara människor med namn i adelskalendern ha rösträtt. Det är därför han älskar Berlusconi, en man som ”förstår sig på det italienska folket, och gärna skulle se sig själv som Sveriges ”Silvio”.

.

.

”Verklighetens folk” på galej…”

.

Mellan sina förhållanden med Bert och Jimmie regisserade Wachtmeister dessutom en föga uppmärksammad mellanakt. Där han själv hade rollen som kristdemokrat. Först vigde den folkliga prästen Alf Svensson greven med hans nya slottsfru Lil Wachtmeister. Sedan tackade Ian genom att ordna en flott middag på Riddarhuset som support till Alfs krysskampanj i EU – valet. Näringslivets Ebba Lindsö var där liksom stjärnadvokaten Per Althin och Mats Odell. Den senare förmodligen som representant för ”verklighetens folk”. Det nutida namnet för ”vanligt folk”. I valrörelsen dansade sedan Ian och Alf schottis ”för att roa folket”…
Tidningarna berättade också om ett litet snedsprång från ”den rätta vägen”. Ian var på väg att bilda ett nytt parti med deckarförfattaren Leif G W Persson…
Men valet föll alltså till sist på Jimmie…
Vi har sett Julie och Jean. Miss Sophie och James. Ian och Bert.
Så Ian och Alf.
Till sist går då ridån ner – eller upp.
Med Ian och Jimmie…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,Expr1,GP1,GP2,SVD4,DN1,DN2,GP3,GP4,AB1,AB2,Expr2,SDS1,Expr3,SDS2,AB3,SVD5,DN3,DN4,

AB4,GP5,GP6,Expr4,SVD6,TrA1,

Två Sverige

Posted on by
12

I vilket Sverige bor du?

.

Valet är över. För alla som tror på ett samhälle där de svagas behov ska stå i centrum var det en sorglig kväll. För oss som tror på ett samhälle byggt på solidaritet och på Marx’s vision om ett samhälle som styrs av principen ”åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga” är egoismens seger ett dystert besked.
Jag sitter just och tittar på Aftonbladets grafiska karta över Sverige med valresultaten från norr till söder. Det finns inte ett Sverige. De finns två Sverige. Ett blått Sverige i söder och ett rött Sverige i norr. Insprängda i fiendeland finns också två Gaza.  Ett mycket blått Åre i norr och en klarröd kust mellan Västervik ner till Ronneby i söder.

.

.

I min hemort Timrå fick de rödgröna 61,0 %. Inte tack vare Miljöpartiet utan därför att S och V tillsammans ensamma nästan når upp till 60%. I Norrbottens valdistrikt är de två största partierna ofta S följt av V. Tillsammans vann de rödgröna över 70 % i de flesta distrikten. Hela vägen ända ner till Dalälven är kartan helt röd. I det stolta Gällivare vann S plus V 69,8 % av rösterna. Det i norr ogillade MP bidrog med 3,6 %.
I norra Sverige ligger SD under 4% nästan överallt. Det är inte de arbetslösa i allmänhet som röstat in SD, det verkar vara arbetslösa män i söder som gett dem plats i riksdagen. Men om det återstår det att göra en detaljerad undersökning när den nödvändiga statistiken finns tillgänglig.
I går kväll lyssnade jag till Mona Sahlins eftervalstal. Hon var klart bättre förlorare än Lars Ohly. Hon kallade nederlaget för ett nederlag och att partiet gjort ett ”uselt val”. Lars Ohly försökte nog ”muntra upp” trupperna. Men jublar man över hur ”bra” partiet arbetat då det just gjort sitt sämsta val sedan 1991 då frågar sig naturligtvis partiets anhängare vad allt tjänar till.

.

-Vi har gjort en helt fantastisk valrörelse. Jag är otroligt stolt att vara ledare över detta parti, sa Ohly som första meningar till sina anhängare.

.

Min första slutsats av detta tudelade Sverige är att den lilla minoritet som lever som prinsar i södra Sveriges storstadsregioner lyckats få många med hyfsat arbete och relativt säker social tillvaro att ta till sig det borgerliga budskapet om individualismens förträfflighet.
Många av dessa kommer att få känna in på bara skinnet vad det innebär att rusta ned välfärden. Inte i dag och inte i morgon kanske. Men den kapitalistiska marknadsekonomins allt djupare kriser kommer inte att lämna dessa borgerliga rösttrupper opåverkade.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,DN3,DN4,SVD3,SVD4,DN5,DN6,SVD5,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Maud Olofsson i fritt fall

Posted on by
17

.

Därför sparar de på ”rutten fallfrukt”

I dag ruskar hösten om ordentligt här på Västkusten. Det är tjugofem sekundmeter i byarna. Regnet piskar äppelträdens grenar och över gräsmattorna dröser fallfrukten.
Faller det gör också Maud Olofssons parti. Väljarna försvinner i stora drösar. I 1976 års riksdagsval kunde det gamla Bondeförbundet under ny flagg, nu som Centerpartiet, erövra en del av storstädernas väljare. När Torbjörn Fälldin vann regeringsmakten blev den nya centerrörelsen borgerlighetens största parti med 1 309 669 röster eller hela 24.1 procent av de som deltog i valet.
Ser man till dagens opinionsundersökningar är det mest fallfrukt som Maud Olofsson har omkring sig. Det egna partiet tappar väljare efter väljare. Det började med att Fälldin lovade ”att aldrig dagtinga med sitt samvete” genom att starta den andra kärnreaktorn i Barsebäck. När han sedan svek myntade han ännu ett ordspråk. Jag ”nådde inte ända fram”. I decennier har sedan centern hanterat kärnkraften genom att sitta på Fälldins lika berömda ”långbänk”.
Fram tills i dag. Då Olofsson dagtingat tiofalt och gett klartecken för tio nya reaktorer. Samtidigt som hon pratar om att ”satsa på förnyelsebart”. Som energiminister och ansvarig för statliga Vattenfall har hon dessutom sett till att detta bolag eldat i Europas kolkraftverk så att pannorna både glöder – och ryker. Nu senast visar en undersökning från Naturskyddsföreningen att man vill försöka få liv i landsbygden genom bryta uran…
Partiets ledmotiv i det nya seklet är att riva upp LAS. Några nya jobb blir det inte. Gamla och sjuka ska däremot kunna sägas upp och kastas ut från sina arbetsplatser.
Kanske är det inte då konstigt att partiet rasat i opinionen. Vare sig vid Stockholms Stureplan eller på Göteborgs Avenyn ses man som en ledstjärna. Trots att (c) efter utförsäljningen av rörelsens landsortstidningar är ett av världens rikaste politiska partier. Enligt DN:s Peter Wolodarski det rikaste. Med tre miljarder att röra sig med. Utöver sin statsrådslön på 105 000 kronor i månaden kan Olofsson därför också röra sig med lite nålpengar från Centern på 450 000 kronor om året. Till veckopressen säger hon att hon gonar sig med ett klädkonto på 10 000 kronor i månaden.
Nu berättar morgontidningarna att hela 49 procent av borgaralliansen väljare kan tänka sig att rösta på centern eller (kd). Då av taktiska skäl. För att rädda sin egen regering vill de trots allt plocka upp och spara den ruttna fallfrukten. För vårt klassamhälle speglas i all sin nakenhet när det gäller hur människor väljer att rösta – eller att inte rösta. Med en förkalkad arbetarrörelse är det borgerliga ideologier som härskar. I Bromma röstar 90 procent av väljarna. I Rinkeby bara 40 procent. Siffrorna är i samma storleksordning i Örgryte respektive Biskopsgården.
På den här bloggen och som socialist kan jag givetvis inte hindra Fredrik Federley från att fiska lite taktikröster på Stureplan. Men jag kan uppmana missmodiga unga människor, arbetslösa och arbetare, att ändå gå och rösta. Hur besviken du än är. Gör som alla besvikna överklassmänniskor. De går ändå och röstar på de sina. Gå och rösta mot högern! På (s) eller (v). De nya liberalerna i Miljöpartiet räknar jag bort. Då minskar du också Sverigedemokraternas möjligheter att stövla in i riksdagen.
Själv väljer jag i riksdagsvalet Vänsterpartiet. Detta därför att vare sig man vill det eller inte kommer man inte att ingå i en borgerlig eller en rödgrön koalitionsregering över dagens blockgränser. Då finns det trots allt en opposition till vänster som gör att inte Sverigedemokraterna blir enda oppositionsparti.

.

.

Snart är det bara Maud Olofsson som hänger sig kvar…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB3,AB2,GP1,GP2,GP3,SVD4,EXpr1,SVD5,AB4,GP4,

Bloggare: Jinge,JonasSjöstedt,Röda Malmö,Svensson,RödaGöinge,RödaLund,