"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Historia
Nazistisk terror mot tyska Vänsterpartiet
2 Feb 12
.
Kommunpolitikern och vänsterpartisten Daniel Riazat som i lördags blev misshandlad av nazister från Svenska Motståndsrörelsen, planerar nu tillsammans med de andra medlemmarna i den partipolitiskt obundna organisationen Dalarna mot rasism en ny manifestation i Ludvika lördagen den 11 februari.
.
.
Dalademokraten i dag
.
”I lördags var de verkligen där för att skada, det var helt planerat, inget spontant. Det var tio personer och de hade kniv med sig som de aldrig hann använda”, säger Riazat till Dalademokraten. ”De försökte dra mig ut ur lokalen, men jag lyckades komma undan men blev slagen med flaskan i huvudet och kom undan med blodet rinnande mot ryggen”.
”Efter attacken kom vi överens om att det nu är ännu viktigare att stå upp för våra åsikter och kämpa mot främlingsfientlighet och rasism”, understryker Riazat i intervjun. ”Stödet har varit enormt från hela landet. Både i samtal, mail och sms”.
Självklart har han rätt. Oavsett om nynazismen har en nattstånden ideologi och aldrig blir en massrörelse i sina nuvarande former, är den ett fysiskt hot och samverkar direkt eller indirekt med rasismen i dess andra politiska skepnader.
‘
.
De senaste årens utveckling i Tyskland visar på en lika möjlig som skrämmande hotbild också för Sverige. Där utsätts Vänsterpartiet, Die Linke, ständigt för grova hot eller terror från den rasistiska miljön. Det som blivit vardag för dess medlemmar och andra antirasister, men samtidigt något som det etablerade samhället inte gärna vill prata om, det uppmärksammades först stort efter den inrikespolitiska chock som kom i och med att den nynazistiska terrorcellen Zwickau, Nationalsozialistische Untergrund (NSU), i november bokstavligen sprängdes efter ett misslyckat rånförsök mot sparbanken i Eisenach.
.
.
Från attentatet i Köln 2004
.
Uwe Böhnhardt och Uwe Mondlos flydde då till sin väntande husbil, tände eld på ekipaget och sköt sedan sig ihjäl sig själva. Efter tillslaget mot de två valde en tredje medlem i gruppens kärna, Beate Zchäpe, att spränga lägenheten i det hus i Zwickau där de haft sitt gömställe under 13 långa år. Försökte sedan själv fly, greps levande, men har vägrat att svara på frågor. Beslagen i den förstörda lägenheten var övertydliga och mycket snart stod det klart att gruppen bland annat var ansvarig för seriemorden på elva utlandsfödda småföretagare med sin bakgrund i Turkiet/Grekland (Bosporenmorden). Men också för ett attentat med en spikfylld rörbomb i Köln samt mord på en kvinnlig polis i Heilbronn.
-
.
Det söndersprängda huset i Zwickau
.
Det hela har blivit en rättsskandal eftersom det visat sig att tyska SÄPO mycket tidigt kände till gruppens medlemmar och hade möjligheter att redan då ingripa. Varför gjordes ingenting? En talesperson för de parlamentariskt förankrade nationalisterna i NPD har också häktats för samarbete med terrorcellen. I Zwickau hittades dessutom adresser mm till ett femtiotal medlemmar i Die Linke…
Men oavsett kopplingar till NSU eller inte har den extrema högerns terror mot de tyska vänsterpartisterna trappats upp. Det går knappt en vecka utan att fönster till privabostäder eller partikontor krossas samtidigt med nazistiska slagord på väggarna. Partimedlemmar får lappar med dödshot omväxlat med kraftiga smällare i sina brevlådot. Bromsmekanismerna i deras bilar förstörs eller så lossar man på hjulmuttrarna.
Varje gång som exempelvis Gregor Gysi, gruppledare i riksdagen för Die Linke, besöker sitt partikontor i stadsdelen Niederschöneweide, utsätts han för olika former av förföljelse. Fönstren till huset där han har sitt arbete är ofta fulla med slagord i sprayfärg. Fler och fler högerextrema flyttar in i denna stadsdel. De köper också hus. ”De ser området som sitt”, säger Gysi till Der Spiegel. ”Men jag vägrar att låta mig drivas bort”, fortsätter han. Mängder med andra partikamrater utsätts för liknande uppvaktning.
.
.
Uwe Böhnhardt och Uwe Mondlos
.
Inte minst Die Linkes talesperson i säkerhetsfrågor, Ulla Jelpke, som ständigt stör regeringen med obekväma frågor om exempelvis varför statistiken över högerns terrordåd är full med felaktigheter eller om var nynazisterna tillåts att ha sin konserter med vit maktmusik, är utsatt för övergrepp. Stålkulor har avlossats in mot hennes kontor och gatstenar har vräkts in genom hennes fönster. Den dystra statistik som Die Linke redovisar är 100 attacker på vänsterpartister eller partiets kontor under perioden januari 2010 t o m sommaren 2011.
.
.
Nyss släpptes en tysk film, Krigarinnan (”Kriegerin”), av den unge regissören David Wnendt. Där gestaltas Marisa som en högerextrem våldsinriktad ung östtysk kvinna. Nazisternas Lisbeth Salander? Enligt många en mycket bra film som i förväg spelade in ett scenario likt det som sedan kom att bli verklighet. Vi får hoppas att den kommer till Sverige och blir åtkomlig för en bredare publik.
,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Die Linke, NSU, Ludvika, Dalarna mot rasism,
I media:
Bloggare;
Generalstrejk i Belgien
30 Jan 12
Socialistpartiets högerpolitik en utmaning för de fackliga organisationerna
.
I dag måndag 30 januari står Belgien still. Fabriker, hamnar, skolor, posten, flyget, tågen, tunnelbana, bussar och mycket annat är i strejk. De fackliga organisationerna har gemensamt utlyst ett dygns strejk. Det är ett mäktigt svar på den nya ”vänsterregeringens” planerade högerpolitik. En strejk som ändå kräver en aktiv fortsättning för att sätta stopp för den planerade svångremspolitiken.
Regeringskrisen i Belgien varade i ett och ett halvt år innan en ny koalition såg dagens ljus. Nytt världsrekord utan regering blev det, men slutprodukten var ingen framgång för landets löntagare. Socialistpartiet som vann stort i valet fick efter många turer uppdraget att bilda regering med partier från Flandern och Vallonien. SPs partiledare Elio Di Rupo blev därmed landets första socialistiska premiärminister på flera decennier.
.
Med ett tjockt S i namnet vill Socialistpartiet profilera sig som förvaltare av välfärden.
.
Knappt utsedd till premiärmininister visade Di Rupo vilka herrar han tänker tjäna. Liksom i andra europeiska länder användes omedelbart statsskulden som en ursäkt för att lansera ett budgetförslag som ”med ansvariga” åtgärder ska sanera statens finanser. De fackliga organisationerna fattade omedelbart galoppen och förkastade budgeten och sparprogrammet som ett angrepp på den arbetande befolkningens köpkraft och sociala välfärd.
-Vi är inte ansvariga för krisen. Låt de ansvariga betala, är ett vanligt fackligt svar på kraven på åtstramning.
En första snabbt organiserad strejk hölls i slutet av oktober med en varning att nya strejker skulle följa om regeringen, speciellt socialisten Elio Di Rupo, inte lyssnar till de fackliga organisationernas krav på förhandlingar om ”sparpaketens” innehåll. Ett krav som ignorerades helt av den nya regeringen. I stället har samtliga media dragit igång en smutskastningskampanj mot de fackliga organisationerna som anklagas för att skada ”landets intressen”. Facket ”skjuter sig självt i foten”. Strejken ”tjänar inget till , regeringen har redan fattat sina beslut”. De strejkande anklagas nästan för ”terrorism”, de tar ”hela befolkningen som gisslan”. Listan av angrepp mot de fackliga organisationerna kan göras mycket lång. Man kan nästan tro att det är facken som är ansvariga för den ekonomiska krisen.
.
Elio Di Rupo är en andra generationens invandrare. Hans familj flyttade från Italien till Belgien efter kriget för att jobba i de vallonska kolgruvorna, Hans uppväxt var mycket fattig. Det kanske förklarar varför han numera alltid uppträder i fluga, dock alltid röd.
.
Den fackliga rörelsen i Belgien är mycket stark och har en stolt historia av omfattande strider för de arbetandes intressen, inte minst den stora generalstrejken årsskiftet 1960-61, då landet stod stilla i över tre veckor. Den förrevolutionära strejken krossades till sist då tre tusen belgiska soldater togs hem från Tyskland. Två tusen arbetare arresterades varav hälften senare dömdes till kortare fängelsestraff och böter. Bland de hundratals som skadades i gatustriderna med militär och polis dog två strejkande stålarbetare i Liège.
I dag är 2,5 miljoner belgare medlem i någon av de fackliga organisationer som täcker de båda språkregionerna. I Vallonien är de flesta med i det socialistiska FGTB och i Flandern tillhör en majoritet det katolska CSC. Historiskt har de båda stora förbunden alltid haft en fot i det politiska lägret via Socialistpartiet och Kristdemokraterna. ”Den belgiska kompromissen” kallas det när förhandlingar med de fackliga organisationerna lett fram till löneavtal och sociala reformer. I dag är det slut med det. Den nya regeringen har inte ens samtalat med de fackliga organisationerna.
.
Metallare ”blåser av” politikernas snålspel och kräver nya regler.
.
Socialistpartiet har definitivt förankrat sig i den nyliberala fåran och ska ”ta sitt ansvar” så att marknadens gudar inte vredgas. I dag finns det inget parti representerat i det nationella parlamentet som inte bekänner sig till ”marknadsekonomin”, vilket konkret betyder att 2,5 miljoner arbetares röster väger lättare än ett stort A mindre från kreditvärderaren Standard & Poor’s.
I de fackliga leden kokar ilskan över dövheten i parlamentet och regeringen och på lokal och regional nivå tar fackliga instanser uttalanden och initiativ som kanske kan leda till en nationell anstormning mot den nya regeringens sparpaket.
-Vi metallare i MWB-FGTB vägrar att kasta in handduken. Vi är mer än någonsin mobiliserade i bygget av ett alternativt samhälle till det som de ansvariga för krisen och deras megafoner målar upp, säger Nico Cué, ledare för metallförbundet i FGTB. Ett språk som metallaren Stefan Löfven, numera partiledare för Sveriges socialdemokrater, sedan länge glömt bort. Numera ger det honom bara kalla kårar.
I staden Namur kallade metallförbundet MWB till debatt om hur kampen mot regeringens angrepp ska kunna utvecklas till en lyckad motoffensiv. Det gjordes med stor öppenhet. Vid sidan av Socialistpartiet och det kristdemokratiska CdH inbjöds också de gröna i Ecolo, Ptb (belgisk variant av svenska KP) och LCR systerparti till svenska SP.
-Generalstrejken 30 januari är bara en början. Om regeringen inte lyssnar till oss organiserar vi nya, ännu hårdare aktioner de kommande veckorna. Då kan det bli 48-timmars eller 72-timmars strejker, sa J-M Hutsebout från MWB till de 300 fackliga aktivister som samlats i fackföreningens lokal.
.
Céline Caudron från LCR sitter längst till höger (eller vänster om man vill). Metallförbundets lokala initiativ i Namur var lyckat.
.
Céline Caudron från LCR varnade för att regeringen vill genomföra en social nedrustning i en omfattning som inte skett förr.
-Det är målet och det är därför regeringen försöker marginalisera fackföreningarna. Vi måste se till att strejken den 30 januari blir lyckad och också arbeta ut en plan för den fortsatta kampen. Socialistpartiet försvarar inte längre arbetarnas intressen. Det har blivit ett socialliberalt parti. Fackföreningarna måste föra fram ett politiskt alternativ och med två och en halv miljoner medlemmar har facken den demokratiska legitimiteten att göra det, sa Céline bland annat i paneldiskussionen.
.
Beslutsam kamp är ett kännetecken för de belgiska fackföreningarna.
.
I toppen på de fackliga organisationerna hoppas man ännu att den ”belgiska modellen” av samförstånd mellan facken och partierna ska bestå och att de arbetandes behov tillfredsställs i förhandlingar mellan ”parterna”. Vare sig i FGTBs eller i CSCs ledning verkar man inse att nya tider råder. Borgarna och kapitalägarna vill inte längre kompromissa med de arbetande. De fackliga organisationerna har inte längre politiska representanter i parlamentet som de kan påverka i ”demokratiska former”. Därför är strejken i dag viktig. Styrkan i de ”utomparlamentariska” striderna kommer att avgöra om de arbetande kan slå tillbaka den borgerliga offensiven.
Europafacket EFS organiserar den 29 februari en protestdag mot åtstramningsprogrammen i Europa. Stora demonstrationer planeras över hela kontinenten. Vad kommer LO att göra? Organisera solidaritet med resten av Europas arbetare eller galamiddag i Saltsjöbaden?
.
Media:DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVT2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Generalstrejk, Elio Di Rupo, Nyliberalism, Bryssel
Vad sker i Libyen?
26 Jan 12
En regering, flera maktcentra
och ingen stat
.
Det var ett bra tag sedan vår blogg skrev om utvecklingen i Libyen. Det beror inte på att vi slappnat av i bevakningen eller att det inte längre skett intressanta händelser i landet. Men det är sant att efter Khaddafis fall har Libyen synts mindre i media. Samtidigt har den ekonomiska krisen i Europa skakat om det borgerliga etablissemanget och vi på K&Å har ägnat mycket tid åt att följa nyliberalernas försök att tvinga Europas befolkningar att betala krisen, då i synnerhet grekerna som av media närmast behandlas med rasistiska undertoner.
Så hur kan vi då sammanfatta situationen i Libyen sex månader efter Tripolis fall och regimens sammanbrott? Rubriken ovan är inte så illa som sammanfattning. Det finns en regering som inte regerar över mycket och vars förtroende bland befolkningen är lågt. Det finns beväpnade milisbrigader som störtade Khaddafi, men de är många och ingen dominerar landet i sin helhet. Samt, viktigast av allt för att förstå den ”förvirring” som råder –det finns ingen stat.
-Det gamla finns inte kvar och det nya är inte ännu på plats, sa min kompis Göte häromdagen om en ommöblering i hemmet. -Underbar formulering, svarade jag och tänkte på situationen i Libyen. Det är kanske så nära sanningen som det går att komma. Den libyska staten krossades definitivt av de segrande rebellerna. Det är en enormt bra förutsättning för att gå vidare i bygget av något nytt. Se till exempel vilket helvete för revolutionen de egyptiska generalerna skapat genom att lägga beslag på makten. Nästan samma sak sker i Tunisien där armén har ett finger med i allt som händer och tillåts hända.
.
.
Samtidigt som Libyen saknar en statsmakt finns det många lokala maktcentra som tvingas jämka sina intressen och sitt inflytande. Vid några tillfällen har det till och med lett till väpnade incidenter för att inte säga väpnade strider mellan olika miliser. Det kan synas groteskt att detta kan förekomma mellan de som tillsammans störtade diktaturen men blir förståligt mot bakgrunden att det saknas en respekterad nationell ledning och en verklig statsapparat, det vill säga i första hand polis och armé men också en oavhängig rättsapparat. Dispyter regleras på direkten och inte av en vald församling eller i en rättssal.
Hur många miliser som finns i landet vet vi inte. Men de största är kända och de har i första hand en geografisk bas. I Misrata, Zenten, Benghazi, Västra Bergen och Tripoli finns de starkaste och bäst organiserade brigaderna. Men i många städer har de olika milisbrigaderna inte bara geografisk anknytning utan ocksåreligiös och/eller klanbaserad existens.
I avsaknaden av en armé och polis har miliserna spelat en viktig roll efter regimens fall, speciellt i avsaknaden av en stark samanhållande politisk kraft. Den har ersatt polisen och upprätthållit revolutionens ”lag och ordning” i sina respektive regioner. Men i en situation av så stor förvirring och i ett land där all politisk organisering varit förbjuden i 42 år är det inte märkligt att all sorts opportunister också är beväpnade. Alla har förresten vapen. Inte bara milisen utan i varje familj finns undangömda vapen. Det sörjde bland annat Khaddafi för när han delade ut vapen till ”anhängare” som sedan visade sig vara neutrala eller stå på revolutionens sida. Att en viss banditism utvecklats med revolutionen som ursäkt är inte heller något märkligt även om det är förkastligt. I vilket fall är det inget bevis för att de revolutionära brigaderna inte fyller en viktig funktion –behålla makten i upprorets händer så länge det inte finns en statsmakt som kan göra det.
Vad som är nytt är de folkliga protester som alltmer högljutt kräver handling och inte bara vackra ord av övergångsrådet NTC och den av rådet tillsatta regeringen. Om NTC saknar verklig styrka och effektivitet så är regeringen en parodi. Det är också just mot NTCs ineffektivitet och dåliga representativitet som protesterna riktat sig mot.
.
.
I Banghazi stormade uppretade medborgare NTCs kontor när Abdel Jalil besökte staden. NTC anklagades för att inte bry sig om de stora materiella behov som finns i staden som i decennier missgynnats av diktaturen i Tripoli. Dessutom var demonstranterna upprörda över utnämningen till höga poster av gamla anhängare till Khaddafi. Det krävdes också att sekretessen kring NTCs möten och sammansättning ska upphöra. Ett annat viktigt krav är att de som skadades i striderna med regimen ska ges gratis vård och utomlands om det krävs. Att vissa brigaders skadade fått den vård de behövt medan andra brigader anser sig förbisedda har också skapat misstroende mot NTC.
Strax före Jul släppte EU 97 miljarder euro som blockerats under upproret. I Benghazi undrar de protesterande varför uteblivna löner inte betalas ut snabbare än vad som görs. Abdel Jalils svar att regeringen först måste anta en budget anses med rätta vara nonsens. Redan förutsedda löner behöver inte budgeteras. Demonstrationerna i Benghazi fick dock en omedelbar effekt. NTCs vice-president Abdel Hafiz Ghoga tvingades avgå eftersom han ansågs ha haft för nära band med Khaddafis regim. NTCs chef Abdel Jalil svarade att man inte kan slänga ut alla som arbetade under Khaddafi, bara de som har blod på händerna och som varit inblandade i grov korruption ska bort.
-Demonstranter stormade NTCs kontor i Benghazi, är Reuters text till den här bilden. Verkar vara en ganska fredlig ”stormning” där många går runt med händerna i fickorna.
.
NTC är en svag, ineffektiv ”statsledning” som inte lyckats samla alla brigader under en gemensam ledning. Inte heller är NTC en direkt representant för USA och Nato som inte obetydliga delar av vår vänster hallucinerar om. Inte ens Irak lyckades USA ta total kontroll över trots mer än hundra tusen soldater på plats, så varför skulle det lyckas i Libyen utan trupper på plats. Relationen till NTC har i stället efter Khaddafis fall kylts ned betydligt.
I Tripoli har de som pekades ut som imperialismens nickedockor i stället visat sig vara mer ”nationalister” än ”internationalister”. Kraven från ICC att Saif al-Islam ska dömas i Haag har helt avvisats. I stället räckte Abdel Jalil USA lång näsa genom att ta emot Sudans efterlyste president Omar al-Bashir som ärad gäst. Det kan man tycka vad man vill om. Men inte är det ett tecken på att Vita Huset dresserat en knähund i Tripoli.
.
Omar al-Bashir togs emot som ärad gäst. Hans roll som slaktare i Darfur verkar inte bekymra NTC.
.
Inte heller uppfyller Tripoli alla vilda utsagor om att nu kommer oljan att lämnas över till alla hungriga imperialister som ”hjälpte” till med revolutionen. Oljemäklare rapporterar om att de stöter på tuffa förhandlingar, att inga gamla kontrakt brutits och att nya kontrakt inte innehåller gyllene paragrafer för någon köpare.
Men så över till det som upptagit allas intresse de senaste dagarna –striderna i Bani Walid. Vad hände egentligen? Det är ännu oklart exakt vad som skedde, men rapporter från journalister på plats i staden får bilden att klarna något. De första och största rubrikerna talade om att trupper lojala med Khaddafi angripit 24 majbrigadens kasern i Bani Walid och drivit milisen på flykten, att den gröna flaggan vajade över staden.
I ett första svar sa NTCs militära chef att det var oklart vad som pågick och att hans information från kontakter i Bani Walid avfärdade påståendet om Khaddafitrupper.
När Reuters journalister i måndags tog sig till Bani Walid kom en annan bild fram. I flera veckor har det rått en spänd stämning mellan det av NTC tillsatta militärrådet i staden och den lokala befolkningen som till en icke obetydlig del stödde Khaddafi av klanskäl. När milis från 24-majbrigaden arresterade en person som de anklagade för att vara en gammal Khaddafianhängare exploderade situationen och beväpnad lokalbefolkning angrep kasernen och drev milisen på flykt.
.
Exakt vad som händer i Bani Walid är inte ännu helt klart.
.
Redan i tisdags kunde media på plats meddela att stadens äldreråd avfärdade påståståendet att de ville ha den gamla regimen tillbaka, att den ”gröna flaggan” vajade över staden, och sa att de nu själva utsett ett nytt stadsråd eftersom milisen inte respekterade stadens innevånare. Om den versionen till slut visar sig vara sanningen hade NTC rätt när det sa att konflikten var lokal.
Men om NTC skickar militär för att kväsa ”upproret” då blir det med säkerhet en nationell fråga. Att delar av befolkningen som tillhör Warfallaklanen länge stod upp bakom Khaddafi kan inte tas som ursäkt för att återta staden med våld. Det handlar inte längre om att militärt besegra trupper från den gamla regimen.
Befolkningens protester mot 24-majbrigadens arrogans och övergrepp var enligt Reuter säkert befogade vilket inte alls är otroligt. Bani Walid har 75 000 medborgare och även där deltog många i upproret mot Khaddafi. Alla rapporter visar att efter Tripolis fall har inte staden fått mycket hjälp med reparation av skadorna efter slaget om Bani Walid. NTC anklagas för att ha ignorerat stadens behov på grund av Warfallaklanens dominans. En effektiv materiell hjälp till återuppbygget är säkert det bästa sättet att bryta ned de motsättningar som nu hotar att explodera om NTC ingriper militärt.
Sista nyheten är dock att NTC erkänt de Äldstas Råd som högsta myndighet i Bani Walid sedan rådet övertygat NTCs försvarsminister al-Jawuli om deras fredliga intentioner.
-Vi sa att vi vill bevara freden och att den nationella enheten är viktigast, sa Salah al-Maayufi en av rådets medlemmar.
Inför 17 februari, årsdagen för resningen mot Khaddafi, kommer vi tillbaka med tankar kring de planerade valen av en Konstituerande församling i juni.
***
PS. I går firade den egyptiska revolutionen sin seger över Mubarak. Vill du läsa en ypperlig artikel om vad som skett under det år som gått läs då Per Björklunds analys:
Egyptens revolution – ett år senare
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN4,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, NTC, Misrata, Bani Walid,
Staten och Kapitalet
4 Jan 12
Riksbankerna det privata
kapitalets kassakista
.
I dagarna har olika nationers centralbanker stått i rampljuset.
Den nationalistiska högerregeringen i Ungern inför den ena begränsningen av demokratin efter den andra. Men en av alla ”reformer” har också fått den internationella finansen att resa ragg. Parlamentet har upphävt centralbankens absoluta självständighet. Det går inte ihop med EUs fördrag som stipulerar att ingen kan besluta över centralbankerna och att deras enda uppgift är att bevaka att inflationen inte överstiger 2 procent.
Ultranationalisten Viktor Orban driver Ungern in i en polisstat
.
Efter det ungerska beslutet kastade sig ”marknaden”, det vill säga det lilla fåtal av jättebanker och fonder som står för nästan all spekulation mot olika valutor, över den ungerska forinten, som föll snabbt i förhållande till dollarn och euron. De som inte följer ”spelreglerna” straffas snabbt av Gud…, nej Marknaden. Något att tänka på för Vänsterpartiets nya ledarskap som menar att smått är vackert och underlättar för den arbetande befolkningen att skydda sig mot den Stora Stygga Vargen på världsmarknaden.
Men fler centralbanker har utmärkt sig. EUs egen centralbank ECB fortsätter att ösa pengar över de privata bankerna för att de ska känna sig i goda händer. Inte mindre än 490 miljarder euro lånades nyligen ut över en treårsperiod till unionens storbanker till 1 procents ränta. Att samma banker kommer att låna ut dessa pengar till Italien, Spanien och andra skuldsatta till mycket högre ränta går osagt. Vansinnet är uppenbart. ECB använder offentliga pengar till låna ut åt privata banker eftersom ECB enligt EUs fördrag är förbjuden att låna ut pengar till enskilda medlemsstater. Om Grekland kunde låna till 1 procents ränta vore krisen över omedelbart.
Nej, det är Greklands befolkning som ska betala krisen med ett åtstramningsprogram som kommer att leda landet in i en social katastrof med en depression som grekerna inte upplevt sedan trettitalet. Det privata bankkapitalet ska däremot räddas till vilken kostnad som helst. ECB öser pengar över dem för att ska ha stabila kassor att spekulera med mot olika länders statsskulder.
I dagarna har det också publicerats information om den amerikanska centralbankens, FED, agerande. Den stora nyhetsbyrån Bloomberg krävde att FED skulle publicera uppgifter om hur mycket som lånats ut till bankerna och till vilken ränta. FED vägrade släppa informationen men en domstol beordrade centralbanken, under offentlighetsprincipen, att ge Bloomberg vad de krävde.
.
.
Håll i er. Tusentals miljarder dollar har lånats ut till en ränta på 0,01 procent. Tar vi inflationen i beräkning innebär det att de privata bankerna får betalt för att låna pengar av FED. Inte illa. Med kassakistan full av gratis kredit från staten kan samma banker kasta sig ut i den krisdrabbade världen och kräva 6, 7 ja, 9 procents ränta på olika länders statsobligationer.
-Är det normalt att privata banker, som vanligen lånar av centralbanken till 1 procent, i kristider kan göra det till 0,01 procent, medan vissa stater i kris tvingas betala 600 till 800 gånger högre ränta?
’Att regeras av den organiserade finansen är lika farligt som att regeras av den organiserade brottsligheten’, sa Franklin Roosevelt. Han hade rätt. Vi upplever en kris för den avreglerade kapitalismen som kan bli ett självmord för vår civilisation.
De drastiska orden av Michel Rocard finns att läsa i en artikel i den franska dagstidningen Le Monde 2 januari i år. Michel Rocard var premiärminister 1988-91 under François Mitterrand och Socialistpartiets ordförande 1993-94.
Michel Rocard och Mitterrand då det begav sig.
.
Michel Rocards upprördhet är mer än berättigad. Varför inte låta Grekland, Italien, Spanien, och andra låna till 0,01 procents ränta och i ett huj sanera de obetalbara lån som ackumulerats under åratal. Det handlar inte om att ”bestraffa lata greker”. Kloka industrialister vet att överskott motsvaras av underskott. Därför säger de tyska arbetsgivarna att det är dags att Tyskland tar itu med sitt stora exportöverskott och höjer lönerna för Tysklands arbetare. Läs mer om det i Götes blogg här under.
.
Media: DN1,SVD1,ETC,ETC2,DN2,DN3,SVD2,SVD3,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, ECB, FED, Statsskulder, Banker, Finans
Inför 2012
23 Dec 11
Trevlig helg och ett Gott Nytt År
.
Det har varit ett fantastiskt år. Gamle Lenin sa att ibland känns ett år som decennier, det händer inget, och så plötsligt sker decennier på ett år, allt kastas omkull. Inget exakt citat, men ändå. År 2011 var som ett decennium. I årtionde efter årtionde har reaktionära militärer och despoter regerat i den arabisktalande världen. Så länge att det gav upphov till myten att ”araberna är inte mogna för demokrati”.
På tio månader slogs myten i spillror och de västliga ideologer som skapat myten framstod i blek dager. Fyra diktaturer har störtats av folkliga uppror och fler är på gång. Världshistoria skrevs 2011. Det kommande året lovar att bli minst lika upphetsande. Ska Bachar Assad falla? Vad kan ske i Algeriet och Marocko? Och inte minst – ska rika oljekungar kunna fortsätta att härska med stöd av USA?
För oss på bloggen har det varit ett nöje att skriva om den arabiska våren. I debatten om revolutionen i Libyen har det rått skarpa meningsskiljaktigheter i den radikala vänstern. Förhoppningsvis blir det möjligt att klara ut dem under det kommande året.
Men det är inte bara den arabiska våren som skakat om 2011. Den internationella finanskrisen har gått över i en ekonomisk kris. Våra regeringar har öst pengar över de privata bankerna och tagit över deras skulder. En privat skuld skapad av giriga bankirer har gjorts till en statsskuld och nu skickas räkningen till de arbetande. Vi har efter bästa förmåga följt krisen och informerat om det motstånd som de härskandes ”krispaket” mötts av.
Det är med glädje vi sett att ni läsare blir allt fler och att många av er dagligen besöker vår blogg. Det är den enda stimulans vi behöver för att med energi gå in i det nya året som lovar bli lika spännande som det gångna.
Så med det löftet vill vi tillsammans med Kalles Blues Band önska er en riktigt trevlig helg med vila, god mat och kanske en god bok. Väl mött 2012. Nu tar vi ledigt ett tag om inte något riktigt omskakande sker. För då ryker alla föresatser om bloggvila över helgerna. Politiken väntar inte på att helgerna ska ta slut.
Benny & Göte
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Revolution, Marx, Lenin, Arabiska våren, Libyen, Assad,
CounterPunch saknar punch om Libyen
30 Nov 11
Vad handlade Libyen om?
Den engelskspråkiga webbtidskriften CounterPunch är i många stycken unik. Den kan ståta med en rad mycket kända skribenter som regelbundet återkommer med bidrag till debatten inom den breda vänstern. Chomsky, Uri Avnery och Tariq Ali är några av dem.
Alexander Cockburn och Jeffrey St.Claire är chefredaktörer och brodern
Patrick Cockburn mycket flitig skribent. I debatten kring Libyen visade bröderna Cockburn kalla handen redan från första dagen och när rebellerna i Benghazi bad om hjälp förkastades de som imperialismens nickedockor.
Inför helgen 26-27 november publicerade Alexander Cockburn en mycket lång artikel med titeln – The ”left” and Libya. Innan jag behandlar artikeln vill jag ägna ett par rader åt det jag och andra anser vara den arabiska revolutionens essens.
-Frihet, rättvisa, värdighet. Tre ord som från första dagen var på allas läppar i Tunisien och sedan upprepades av alla från Egypten till Jemen, via Bahrain till Libyen och vidare till Syrien. Den arabiska revolutionen kan inte förstås av den som inte ser kampen för att realisera ett samhälle med de tre ordens förverkligande som drivkraft i kampen.
I Cockburns artikel finns det många konkreta detaljer att hålla med om och samma sak vad gäller en viss kritik mot de libyska rebellernas uppförande. Men helheten känns mycket fel. Artikeln är på tio A4-sidor och innehåller 5 335 tecken. Det är alltså inte en liten ogenomtänkt notis utan mera att bokslut över vad Cockburn anser om revolutionen och vänsterns agerande.
Jag fick idén att söka ord i hans artikel. En artikel om ett folkligt uppror mot en despot (som han själv kallar Khaddafi) borde spegla det centrala i revolutionen och diktaturens karaktär.
.
I Cockburns långa artikel finns inte ett ord om striderna i Misrata, men desto mer om Sirte.
.
Så här blev utfallet för hur många gånger centrala ord för de arabiska upproren förekommer i hans artikel:
Frihet = 0, Demokrati = 0, Värdighet = 0, Rättvisa = 0, Diktatur = 0, Korruption = 0, Jämlikhet = 0, Yttrandefrihet = 0, Pressfrihet = 0, Förtryck = 1.
Resultatet talar för sig självt. Alla magiska ord som eldat på upproret mot Khaddafi är totalt frånvarande i artikeln. Det kan liknas med en historiker som skriver en tjock volym över den franska revolutionen utan att nämna Frihet, Jämlikhet och Broderskap, eller en artikel om Vietnamkriget utan orden ”nationell befrielse” och ”imperialism”.
Det är ingen tillfällighet att Cockburn kan skriva en tio sidor lång text om den libyska revolutionen utan att en enda gång nämna något av orden ovan. Det beror på att han och många med honom i den ”anti-imperialistiska” vänstern aldrig har förstått vad som driver människors uppror mot förtryck och förnedring. Kort sagt de begriper inte vad frihet, rättvisa och värdighet betyder efter decenniers diktatur.
.
I sin artikel för han samma sorts resonemang som många andra förirrat sig i.
-Visserligen var Khaddafi en despot och visserligen mördade han oppositionella, men under hans styre fick folk det bättre. Fler skolor, mera bostäder, gratis sjukvård och alla andra ”gåvor”, som Cockburn radar upp. Så vad klagar de egentligen över? Han visar samma oförståelse som en del av vänstern visade då den fällde tårar över murens fall. –Nu kommer folket att förlora alla sina sociala förmåner, klagade gamla anhängare i förkalkade europeiska kommunistpartier.
Men folk gör inte revolution bakom banderoller om ”Högre BNP per capita”. De gör revolution med krav på FRIHET. I debatten om den arabiska revolutionen har en stor del av vänstern i väst visat att den inte förstår denna centrala axel kring vilken ett uppror mot decennier av despoti, förtryck och korruption roterar.
.
.
Själv skulle bröderna Cockburn inte ha kunnat leva två dagar i Khaddafis diktatur utan att göra uppror. Varje artikel de skrivit hade först behövt ett klartecken från censuren. Publicering utan grönt ljus från censuren betydde oftast fängelse och i värsta fall offentlig hängning som oppositionell. Något de borde tänka på innan de förnedrar och förminskar revolten mot Khaddafis ”välfärdssamhälle”.
Men det kanske är andra normer för frihet som ska gälla för bröderna Cockburn än de araberna ska nöja sig med?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Demokrati, Khaddafi, Tripoli, CountrePunch
Kapitalismens kris och global konkurrens.
26 Nov 11
Adjö till välfärden
.
-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det,
sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.
Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.
Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.
Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.
.
Det är de arbetande som skapar rikedomen.
.
Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.
.
Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.
.
Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.
Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.
.
.
Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.
Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.
Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft. Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.
.
Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China
.
Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.
Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.
.
Bygger Kina en koloss på lerfötter ?
.
I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.
Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.
.
Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.
.
Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.
Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial
Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten. Man får inte vara dum.
Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.
Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.
.
Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.
Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.
.
Av EU icke godkända morötter.
.
I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.
I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ. De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.
.
.
Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.
.
48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.
.
I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.
.
Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen
.
Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.
Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,
AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,
Tahrir II
22 Nov 11
Revolutionens andra våg
.
Nio månader har gått sedan diktatorn Mubarak drevs bort från makten av miljontals människor i en revolutionär våg som den arabisktalande världen aldrig skådat förr.
Mubaraks maktbas var säkerhetspolisen vilket tillät den högsta militärledningen att spela ett dubbelspel. Å ena sidan spelade den med i revolutionen för att stoppa tendenserna till avhopp till revolutionärerna från vanliga soldater. Å andra sidan gav det generalerna möjlighet att placera sig själva vid statsrodret genom att utropa ett Högsta Militärråd med uppgift att ”införa demokrati”.
På nytt slås ungdomar blodiga av landets polis och militär.
.
I fyra dagar har vi nu sett scener som påminner om revolten i januari. –Mubarak är borta men regimen finns kvar, ropar nu unga aktivister. De brustna illusionerna om militärens roll och intentioner har nått den kritiska massa där modet att stå upp mot polisens och militärens våld på nytt omfattar hundratusentals människor över hela landet. För det är inte bara på det symboliska Tahrirtorget som militärens makt ifrågasätts öppet. Mobiliseringen sker samtidigt i flera andra städer.
Under sommaren och hösten har militären allt mer öppet visat upp sitt rätta ansikte. Brutalt våld används dagligen mot strejkande arbetare. Inte mindre än 15 000 personer har ställts inför rätta anklagade för alla möjliga ”brott” mot överheten. Många fall av tortyr har rapporterats. Kort sagt, allt fler har börjat inse att militären manövrerar för att behålla makten även efter val till parlamentet. Beviset att det är fallet kom för de flesta i förra veckan då militären lät förstå att den skulle stå ”garant” för den nya konstitutionen, det vill säga att den skulle ha sista ordet över dess innehåll och uttolkning.
.
Mot polisens överlägsna eldkraft använder ungdomen stenar och ett enormt mod.
.
Gnistan som tände revolutionens andra våg kom inför helgen då polis med brutalt våld attackerade cirka 200 ungdomar som slagit upp ett tältläger. I fredags samlades närmare 100 000 på Tahrirtorget för att protestera mot militärens intentioner för den nya konstitutionen. Muslimska brödraskapet som uppenbarligen spelat under täcket med militären inför valet den 28 november kände sig tvingat att mobilisera sina anhängare eftersom militärens posering som ”garant” var för grov för att sväljas hel.
I lördags kväll intogs torget på nytt av demonstrerande ungdomar i protest mot våldet mot de tältande. Allt fler människor strömmade till för att kräva att militären överlämnar makten till en civil regering. Regeringen hamnade hängande i luften och avgick i går. Den saknade allt inflytande över situationen eftersom den var militärens fikonlöv.
.
Skadade förs till provisoriska ”fältsjukhus” där frivilliga läkare och vårdare ger första hjälpen
.
-Folket vill att SCAF avgår, skallar nu det gemensamma slagordet riktat mot militärrådet. Det grova våldet mot demonstranterna verkar bara mobilisera fler och fler som ansluter sig till protesterna. Amnesty International säger nu i en rapport att militärrådet står för ett förtryck som de kallar ”värre än Mubaraks”. Och på nytt står de ”demokratiska ledarna” i väst med bar bak. Obama, Cameron och andra bara talar om ”försoning”, ”moderation” och ”ett slut på våldet” utan att ta ställning mot militärens uppenbara försök att lägga beslag på revolutionen för den härskande elitens räkning. I dag vet alla på Tahrirtorget vilken roll västmakterna har i militärens våld. USA betalar 2 miljarder dollar per år till landets försvarsmakt. Men demonstranterna drabbas också mer konkret av Obamas ”stöd till demokratin”. Alla på torget vet varifrån tårgasen kommer ifrån som de beskjuts med. Patronerna har visats upp för media. På dem står det klart och tydligt ”Made in USA”.
.
Tårgasen tillverkas i USA av Combined Tactical Systems i Pennsylvania.
I dag tisdag kallar radikala krafter inom oppositionen – Muslimska brödraskapet har krupit tillbaka under sitt och militärens varma täcke och deltar inte – till en miljonmarsch över hela landet. Scener från från olika städer visar att de unga är tillbaka i spetsen för revolutionen. I januari samlades miljoner till kamp för rättvisa, frihet och värdighet. Inget av detta har verkligen uppnåtts. Därför tar nu revolutionen ett nytt steg framåt. Om det ska leda till militärrådets fall återstår att se. Allt beror på hur stora folkmassor som reser sig mot förtrycket.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,AB1,DN4,DN5,DN6,
Bloggare; Röda Malmö,PerBjörklund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tahrir, Kairo, Mubarak, USA, Obama, Cameron
Första Världskriget tog slut i dag.
11 Nov 11
Nicolas Sarkozy skändar de döda
.
I dag 11 november är det helg här i Belgien till minne av alla som stupade i förra seklets första barbari. På
Flanderns öppna leriga slätter stupade miljoner unga män i generalernas prestigefyllda kamp för trettio meters framryckning. I dag finns bara de ändlösa gravfälten kvar. Ett litet kors med namnet på en ung soldat, det är allt. Den siste överlevande soldaten dog i fjol. Tio miljoner soldater dog och tjugo miljoner skadades i det ”stora patriotiska kriget”.
I Frankrike är det inte helgdag. Men traditionen vill att presidenten hyllar de som stupade under landets fana. I år trampar president Nicolas Sarkozy på de dödas minnen och skymfar de miljontals unga män ur arbetar- och bondeled som aristokratiska officerare drev till slakt. I stället för att hedra den fjärdedel av landets unga män som dog har Sarkozy beslutat att 11 november är en dag då alla soldater som dött under fransk flagg ska hedras.
Den politiska manövern bakom är en skymf mot de miljoner ungdomar som tvångsmobiliserades och skickades in i döden av medaljklädda generaler eftersom de buntas ihop med dagens krigshundar som frivilligt anmäler sig till tjänst under den franska imperialismens fana i Afghanistan och andra avlägsna platser i världen.
.
Franska militärhistoriker beskriver slaget vid Verdun som en ”taktisk seger”.
.
Politikern Sarkozy drar sig inte för att skymfa första världskrigets döda i syfte att legitimera franska legoknektars smutsiga hantverk i fanans tjänst. I dag ska han ge en speciell hedersbetygelse till de 25 franska legosoldater som dött i Afghanistan. Det franska socialistpartiet har inte ens orkat resa ett frågetecken över Sarkozy fula manöver.
.
I slaget vid Verdun skickades hundratusentals soldater i döden för att vinna hundra meter. 163 000 franska och 143 000 tyska soldater dödades i det 10 månader långa slaget i nordöstra Frankrike.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Första Världskriget, Sarkozy
Svenska moderater applåderar Berlusconi
10 Nov 11
.
Nej, det man jublar över i den moderna svenska högern är inte att Berlusconi nu säger att han ska avgå. Rubriken är inte helt dagsfärsk utan är hämtad från en artikel i Sydsvenskan våren 2001. Till förnöjelse för många cirkuleras den nu bland annat på Facebook och har blivit ännu en påminnelse om att moderaterna har många hemläxor att göra när det gäller sin historieskrivning. Jag vill inte missunna våra läsare denna godbit utan har här saxat det bästa:
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Italien, Berlusconi, moderaterna, Carl Bildt, Gunilla Carlsson,
Senaste kommentarer