"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Historia
Arbetsförmedlingen ska servera kanonmaten…
8 Sep 10
.
Samtidigt som Sveriges försvar är på väg att smälta samman med NATO avskaffade regeringen Reinfeldt värnplikten. Stupade kontraktssoldater eller legoknektar, vad vi nu än väljer att kalla dem, upprör inte allmänheten lika mycket som stupade enkla meniga värnpliktiga…
.
Men samtidigt har det redan nu visat sig svårt att rekrytera den kanonmat som behövs ute i fält. Det är ont om unga män och kvinnor som vill bli fotfolk i det militära. Inte ens aggressiva reklamfilmer som utlovar en spännande framtid har lyckats lösa det här med att få ungdomar som frivilligt vill dö för den korrupta regim som vi exempelvis håller under armarna i Afghanistan. Ett krig vars antimuslimska övertoner nu eldas på av en galen pastor i USA. Likt Hitler en gång tänder han bokbål. Då var det Marx`verk som brann och judiska skrifter. Nu är det koranen.
Det har också gått så långt så att det tycks bli Arbetsförmedlingen som ska servera kanonmaten.
.
Minnestenar för stupade soldater från den svensk-finska basen
.
Nu i höst börjar man nämligen med att rekrytera folk till Försvarsmakten. Är du arbetslös ska du tvingas till att bli legoknekt. Det behövs både soldater och sjömän under fanorna. I SVT:s TV-utfrågning spottade Fredrik Reinfeldt på ”den gamla dåliga AMS-politiken”. Här har han uppenbart påhittigt nog hittat en ny fräsch AMS-politik.
I samklang med beslutet att avskaffa värnplikten har Försvarsmakten också fattat ett beslut om att alla anställda måste acceptera utlandstjänst. ”Se Hindukusch`s bergstoppar och sedan dö”, blir väl regeringens råd till alla arbetslösa…
.
Här hämtas döda amerikanska soldater till sin sista vila…
I Afghanistan är det främst stater som USA, Storbritannien och Danmark, som satt in stridande förband i landets inbördeskrig. De svenska soldaterna gör egentligen fortfarande bara någon form av militär kökshantering åt den Norra alliansen.
Men i ett skarpt läge. Där svenska soldater hamnar i skottlinjen kommer vi definitivt inte att se vår kronprinsessa som härförare. Gustav II Adolf fanns med mitt i bataljerna. Liksom Karl XII. Napoleon bar röd mantel så att hans soldater inte skulle avskräckas av blodvite…
Men Hitler bar bruna byxor så att hans SS-garden inte skulle se något annat otrevligt. Victoria Bernadotte lär trots vårt jämlika samhälle inte finnas i någon skytteställning. Inte heller prinsarna Carl och Daniel. För att inte tala om Reinfeldt själv. Ja, inte ens Sven Tolgfors lär vara med i någon skarp strid.
Kanonmaten blir i stället de unga människor som kastats ut i arbetslöshet av den borgerliga alliansen.
Kronprinsessan i charmtagen under sin lilla tripp
till den svenska basen i Afghanistan.
Vi lär aldrig få se henne i en skyttegrav
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Arbetsförmedlingen, ISAF, NATO, Försvarsmakten, Hitler, Napoleon, Victoria
Europas höger
30 Aug 10
Främlingsfientligheten görs rumsren.
Det börjar lukta illa i de fina salongerna. Vi hade vant oss vid den utomparlamentariska högerextremismen, dess rasism och utlänningshat. Men nu måste vi också ta strid mot ett öppet utlänningsförakt som delar av de etablerade politiska partierna gjort till sitt i ett vulgärt röstfiske. Det gäller traditionella högerpartier i Europa, som Sarkozys UMP, nya högerpartier som Berlusconis Frihetens folk och ”nya tories” under Cameron. Det är en extremt oroande utveckling som öppnar vägen för en bred främlingsfientlig politik i våra samhällen.
.
Då det begav sig.
Spillror från den tyska nazismen och fascismen i Europa överlevde kriget och vegeterade i utkanten av samhället under hela efterkrigsperioden. Även nynazistiska organisationer levde samma undanskymda liv. De var fysiskt farliga och enskilda personer blev offer för rasistiska handlingar men de var inte ett politiskt problem för vare sig arbetarrörelsen eller den utomparlamentariska vänstern.
Nya rasister.
Det var när mer ”anständiga” rasister började visa sig på den politiska scenen som de verkliga politiska problemen uppstod för vänstern. Jean Mari Le Pen och Mogens Glistrup kom ur startblocken samma år – 1972. Le Pen tog över ledningen för den nybildade Nationalfronten och Glistrup skapade Framskridtspartiet, föregångare till dagens Dansk Folkeparti. Le Pen var gammal i den rasistiska gården. Under kolonialkriget i Algeriet visade han sin skicklighet i tortyrens konst och i Frankrike var han aktiv i den högerpopulistiska rörelsen och gjorde sig känd bland annat genom att kalla alla regeringsministrar för bögar. Det var först som ledare för Nationalfronten som Le Pen börjar skapa sig en plats på den politiska scenen. För då mejslade han ut det program som blivit ett kännetecken för nästan alla skräniga högerpartier – invandringen är grunden till alla problem i samhället och förakt för etablerade politiker.
Mogens Glistrups Framskridtspartiet började inte som ett invandrarfientligt parti och Glistrup var själv en väletablerad professor i juridik vid universitetet i Köpenhamn. Han blev berömd över en natt genom att säga att han inte betalat skatt på flera år och att alla borde skattestrejka. Det var först senare som Glistrups rörelse gjorde ”invandringens problem” till sitt huvudtema.
.
Den franska tuppens förstoppning.
Efter Le Pen och Glistrup seglade högerpopulistiska megafoner upp en efter en över hela Europa. Jörg Haider i Österrike, Vlaams Blok i Belgien, Christoph Blocher i Schweiz, Lega Nord i Italien, Pim Fortuyn och efterföljaren Geert Wilders i Nederländerna och Bert Karlsson/Ian Wachtmeister med efterföljarna Sverigedemokraterna här hemma.
De olika extremisterna kommer från skilda politiska miljöer och de har inte heller en gemensam historisk referens i en brun tradition. Men de har alla samma agitatoriska framtoning. Invandringen är huvudproblemet och den inkompetenta korrupta politikerklassen är ansvarig för de problem som invandringen sägs skapa.
Det är ingen tillfällighet att dessa populistiska högerextremister lyckats göra sig hörda de senaste decennierna. Den mylla de växt i heter ”globalisering”. Med den nyliberala revolutionen följde kapitalets fria strömmar över globen, utlokalisering av produktion till låglöneländer, strömmar av emigranter i den andra riktningen sedan lokalt jordbruk och hantverksmässiga produktionsgrenar slagits ut, uppkomsten av en massarbetslöshet först i Europa och sedan också i USA. Medan de traditionella arbetarpartierna svalde de nyliberala recepten på privatisering och avregleringar kunde Le Pen, Haider & Co. vinna terräng bland de människor som drabbades hårdast av globaliseringen. Därav kom det sig att exempelvis Le Pen vann stora röstsiffror i de traditionella arbetardistrikt där den globala kapitalismen slagit hårt mot exempelvis varvs-, textil-, kol- och stålindustrin.
.
Jörg Haider gömde undan 45 miljoner euro i Lichtenstein medan han hetsade mot korrupta politiker.
.
Inget effektivt motstånd.
Socialdemokrater och socialistpartier ger inga vettiga lösningar på de arbetandes utslagning från arbetsmarknaden och lätt som en plätt kan högerextremisterna spela på rädslan och osäkerheten inför framtiden och främlingskapet inför invandringsmiljön. –Eigen volk eerst,(det egna folket först) skanderade Vlaams Blok(numera Vlaams Belang sedan ”blokket” förbjöds) i Flandern och svingade sig upp till närmare 30 procent av väljarna i vissa av Antwerpens förorter.
Till skillnad från de nynazistiska smågrupperna är de populistiska partierna i Europa inte fascistiska partier i verklig mening. Och det är kontraproduktivt att kalla dem nassar, eftersom det minskar trovärdigheten i vår analys av den politiska scenen. Det är bara Magyar Garda i Ungern som nått stora framgångar och som definitivt är en fascistisk rörelse, både i sin öppna rasideologi och militaristiska organisering. Le Pen, Heider som gick bort i en bilolycka, Vlaams Belangs Filip Dewinter, Geert Wilders och Umberto Bossi och resten av extremhögerns ledare är redan väletablerade parlamentariker som medvetet och cyniskt exploaterar människornas oro i den ekonomiska och sociala krisens Europa. De ställer egentligen de rätta frågorna om ”verklighetens folks” problem i vardagen men ger helt felaktiga svar för deras mål är parlamentariska framgångar. Till skillnad från verkliga nassar är det ingen av de populistiska ledarna, förutom Gardas ledare, som öppet säger eller som har som gömd agenda parlamentarismens avskaffande. Vlaams Belang säger ned med monarkin och död åt Belgien men har inget alternativ till ett parlamentariskt Flandern.
.
Vlaams Belangs Filip Dewinter säger nej till moskéer i sitt kvarter.
.
Till skillnad från nazisterna hatar de inte främmande kulturer och alla utomeuropeiska invandrare med ryggmärgen utan spelar bara med opportunistisk finess på det registret för att vinna röster bland offren för den sociala krisen. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Många av partierna når upp till över tio procent i riksval och ännu mer i vissa kommuner. Men det är inte troligt att en Le Pen, Geert Wilders eller Filip Dewinter en dag kommer att sitta i en regeringskoalition. De är och förblir en blåslampa i baken på den nationella högern i den parlamentariska huvudfåran.
Att blåslampan gjort sitt råder det inget tvivel om. I ett försök att bevaka sina domäner har allt fler borgerliga partier gjort den populistiska högerns agenda till sin egen. Men till skillnad från kopiorna Le Pen och Wilders har inte Sarkozy eller Berlusconi för avsikt att stoppa invandringen och utvisa alla ”utlänningar”. Det fungerar som bete i röstfisket bland ”verklighetens folk” och med framgång, åtminstone tillfälligt. Sarkozy sopade mattan med Le Pen i presidentvalet 2006 och vann över halva Nationalfrontens tidigare väljare på tuffa toner. Här hemma är det märkligt nog Folkpartiet, med sina rötter i den genuina liberala traditionen under Karl Staaf, som fiskar mest i grumligt vatten i hopp att hålla sig över de fyra procenten.
.
Den egotrippade Le Pen älskar iscensättningar värdig Hitler.
Röstfiske.
Men det verkliga motivet bakom den traditionella högerns trumpetande om invandringen, gatuvåldet, islam, och bidragsfusk är inte att lösa de problem som finns. I stället handlar det om att skapa ett samhällsklimat som förlamar allt motstånd mot den nyliberala agendan för avreglering och nedmontering av de sociala skyddsnäten, mot ett samhälle där individen ställs ensam inför en överväldigande osynlig marknadskraft utan att kunna inse behovet av kollektiv facklig och politisk kamp för en annan samhällsutveckling.
Så ser den trestegsraket ut som fört oss till dagens allt mer hårda och brutala behandling av minoriteter och svaga grupper. Från stirriga nazistyngel, via beräknande populister à la Le Pen till en allt mer högljudd parlamentarisk höger där Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi just nu tagit täten.
Frankrikes president har verkligen gjort till sin specialitet att kittla de mörkaste krafterna i samhället. Som president ger han ett tydligt intryck av att lida av mindervärdeskomplex. Redan hans kroppsspråk utstrålar aggressivitet och språkbruket tävlar i vulgaritet med Berlusconis.
Romerna i siktet.
I hetsjakten på romer den senaste tiden tycks Sarkozy och hans inrikesminister Brice Hortefeux tävla i slag under bältet och i att upprepa de värsta folkliga fördomarna om romer. Att 95 procent av Frankrikes romer har fast bostad i landet och medborgarskap hindrar dem inte från att hetsa mot hela folkgruppen för att kunna riva de ”olagliga” läger som romer från Rumänien och Bulgarien slagit upp. Inte heller drar sig högern i UMP att kräva ändring av konstitutionens första paragraf som garanterar ”alla medborgares jämlikhet inför lagen oavsett ursprung”. De för fram den vämjeliga idén att de som fötts i utlandet ska kunna förlora sitt medborgarskap om de begår ett allvarligt brott och utvisas till…? Ja, det vet man inte eftersom de inte har någon annan nationalitet.
.
Romernas läger rivs av Sarkozy och de utvisas.
.
Under tiden skeppas hundratals romer iväg till Bulgarien och Rumänien under förhållanden som påminner om Vichyregimens skamliga utvisning av judar och romer under det andra världskriget. Om klappjakten ska löna sig opinionsmässigt är inte klart. Den senaste undersökningen visar att Sarkozys stöd ökat något bland arbetare och lägre tjänstemän men att högre tjänstemän, lärare och personer i fria yrken tar kraftigt avstånd från Sarkozys brösttoner och smygrasism.
Ett möjligt motstånd.
Hur kan samhällets progressiva krafter ta strid mot den öppna rasismen hos Le Pen&CO. och traditionella högerpartiers surfande på de förras agenda? Om min idé ovan att målet för de etablerade partiernas spel på invandrarfientlighetens terräng är att skapa ett ideologiskt samhällsklimat som försvårar eller omöjliggör socialt motstånd mot den nyliberala samhällsagendan är riktig då ger sig svaret av sig självt. Det är inte genom att ge klyftigare och mer ”sociala” svar på gatuvåldet och kriminaliteten eller den tilltagande religiösa fundamentalismen som mörkrets krafter kan slås tillbaka. Det är deras terräng där de vinner på de ”enkla” svaren – mer poliser, stopp för invandringen, hårdare straff, ut med bidragssnyltare och snattare.
Svaret måste komma där målet för högerns kampanj ligger – en försämring av det sociala klimatet för att underlätta angreppen på den sociala välfärden. Genom att ta strid mot varje angrepp på de arbetandes välstånd och de demokratiska fri- och rättigheterna kan också försöket att kanalisera det ’verkliga folkets’ ilska mot invandring och allt främmande vridas om till ilska mot de sociala och ekonomiska krafter som är ansvariga för den sociala krisen. Offren för globaliseringen kan fås att känna igen varandra.
.
Arga bärplockare låste in slavhandlarna. Bären var inte lika stora och talrika som lovats.
I miniskala är det vad som skett i Särna nu i sommar då lokalbefolkningen visade djup avsky för den moderna slavhandel som de vietnamesiska bärplockarna hamnat i. Och inte bara avsky, utan också solidaritet. Många av dem har fått pengar, mat och småjobb av lokalbefolkningen.
Omsätt solidariteten i Särna till varje skola, varje bostadsområde, varje förort och varje arbetsplats och en stor seger är vunnen.
.
Media: AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,GP2,SSD1,Dagens Arena,Verdens Gang,AB2,DN4,DN5,SVD3,SVD4,DN6,
Bloggare: Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Biology&Politics,Röda Berget,Röda Malmö,Teckentydaren,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Rasism, Högerextremism, Le Pen, Haider, Dewinter, Berlusconi, Sarkozy, Wilders, Nationalfronten, Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Magyar Garda, Fascism, Nazism,
Manar till folkmord
30 Aug 10
En rabiat rabbi.
.
Shaspartiet är en del av Netanyahus israeliska koalitionsregering. Shas är extremt ortodoxt och dess religiösa ledare helt galna. Åtminstone är det intrycket som rörelsens främsta religiösa ledare, rabbin Ovadia Yosef, ger. I en predikan under helgen bad han att Gud skulle utrota alla palestinier.
-Abbas och alla dessa onda människor borde förgå. Gud borde drabba dem med en farsot, dem och alla palestinier, sa Yosef till sina anhängare. Israels arméradio återgav hans tal.
.
Ovadia Yosef, de ortodoxas härförare.
Rabbins hatiska utfall är inte hans första uppmaning till folkmord på palestinierna. Redan 2001 sa han: ”Det är förbjudet att visa dem barmhärtighet. Vi måste skicka missiler mot dem och utrota dem. De är onda och värda fördömelse” gapade knäppgöken.
Vad ska man säga? Benjamin Netanyahu fann det nödvändigt att ta avstånd från Yosefs svada. Det är inte så märkligt så här dagarna innan samtalen mellan Obama, Abbas och han själv startar i Washington. Det märkliga är att han tvingas avskilja sig från en helgalen rabbi. Ett ryck på axlarna borde räcka som reaktion på dylik galenskap. Men då kan man inte tillhöra samma regeringskoalition.
En palestinsk israelit som vågat yttra något liknande hade redan dömts och fängslats och Netanyahu hade själv slängt bort nyckeln.
.
Media:
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Shaspartiet, Netanyahu, Palestina, Folkmord,
-Ordets makt och vanmakt
25 Aug 10
Jan Guillous blinda fläck.
.
I slutet av 2009 gav Jan Guillou ut sina memoarer. I dem berättar han för oss om en väg från valpig nybörjare bakom skrivmaskinen till en plats som Sveriges mest lästa romanförfattare, skribent och krönikör. ”Ordets makt och vanmakt” är bokens titel och utgiven i pocketformat av Pocketförlaget . Det är först nu jag haft möjlighet att läsa den. Det är en bok som inspirerar till sträckläsning. Åtminstone för läsare som jag och andra i min ålder som upplevt samma resa. Inte från novis till superkändis förstås, men resan genom den svenska vänsterns pånyttfödelse under 60-talet, dess uppsving och tragiska förfall.
Mest läsvärt i boken är historien om Folket i Bild/Kulturfronts succéstart och efterföljande undergång. Guillous och Bratts avslöjande av IBs olagliga spioneri slog ned som en bomb i landet och skakade om den hemliga spionorganisationen och toppen i det socialdemokratiska partiet med Olof Palme i spetsen.
Den påföljande rättegången mot de två journalisterna och deras slutliga upprättelse är offentlig historia. Men i Guillous bok finns också historien om de interna striderna i ”fibban”. Redan då det begav sig visste alla att tidskriften helt styrdes av det maoistiska SKP. Det var så att säga en offentlig hemlighet. Allt som SKP företog sig skulle ske via ”enhetsfronter”. Receptet var ursprungligen Kominterns, den tredje Internationalen, och syftade till att skapa enhet i handling inom arbetarklassen framför allt i försvaret mot den nazistiska frammarschen. I SKPs maoistiska värld blev det ett instrument för mygel och ideologisk kontroll över rörelser som FNL-grupperna och andra ”massrörelser”.
I kraft av en hård partidisciplin och via hemliga fraktioner kunde SKP helt bestämma linjen för de rörelser partiet arbetade inom. Fristående aktivister kunde eventuellt arbeta sig upp i ledningen för ”enhetsfronten”. Att vara medlem i ett annat parti än SKP var däremot helt oförenligt med ledarskap i FNL-gruppen eller i ”fibban”. Det fick många aktivister uppleva. Själv tillhörde jag Clarté och FNL-gruppen i Lund fram till hösten 1968 då hela Clartés lundaavdelningen, som skp-arna i Stockholm döpt till ”lundapesten”, kastades ut med buller och bång. Vi hade haft mage att ifrågasätta rorsmans gudomliga vishet och det gick verkligen inte an. Det kom på den dåtida skp-aren Göran Rosenbergs lott att åka till Lund och stämpla vår övergång till ”klassfienden” och meddela att alternativen var uteslutning eller åsiktsbot.
.
När gudarnas överstepräster uttolkade linjen skulle det vara tyst i leden.
Det blev en läxa i intern demokrati, eller rättare sagt avsaknad av intern demokrati i ett parti som kallade sig revolutionärt. Vi insåg snabbt att vi inte var offer för ett ”naturfenomen”, omöjligheten av intern demokrati i en revolutionär organisation. Vi hade helt enkelt varit del i en tradition inom arbetarrörelsen som inte tillåter vare sig tanke- eller yttrandefrihet i den interna debatten. Vi hade tillhört och uteslutits ur en stalinistisk organisation. Lika snabbt upptäckte vi att det fanns andra traditioner i arbetarrörelsen där fräckheten att säga vad man tycker och rätten att kämpa för sina åsikter inte omedelbart stämplades som ”klassförräderi”, ”småborgerligt” och ett brott mot ”marxismen-leninismen mao-tsetungs tänkande”. Vi blev aktiva i den Fjärde Internationalen – ”trottarna” som Guillou konsekvent kallar oss i sin bok.
Här kommer anknytningen till rubriken ovan – Jan Guillous blinda fläck. För efter många turer i ”fibban”, trots att han varit tidskriftens mest lysande journalist, åkte den gode Jan också ut med buller och bång. Politruckerna i SKPs ledning, och gudfader Jan Myrdal, hade fått nog av hans individualitet och vägran att skriva med rätt ”klasståndpunkt”.
.
Guillou och Bratt då det begav sig.
Vilken slutsats drog Jan Guillou av sin erfarenhet som medlem i SKP och förvisad redaktör för Folket i Bild/Kulturfront?
Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som Socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare. Jag föredrog att bli förrädare och allt jag skrivit under resten av livet bottnar i det beslutet, skriver Guillou som sammanfattning över sitt partimedlemskap i SKP. (sid.320)
I ett par meningar sammanfattar Guillou den tragiska katastrof som förlamade och till sist la i ruiner allt som tusentals revolterande ungdomar byggde under drömmarnas år 1968-1975. Likt Guillou, stångade sig självständigt tänkande aktivister blodiga mot den stalinistiska partiapparatens betongmur. Och drog samma slutsats som honom. Det går inte att vara partimedlem och uppkäftigt ifrågasätta allt och alla. Upprorets tänkande – det som är en revolutionärs vassaste vapen – blir till en dödssynd i de stalinistiska gjutformarna.
.
Än i dag hyllar Myrdal Pol Pot.
Jan Guillou gick vidare och fortsatte sitt viktiga politiska arbete, stödet till det palestinska folkets kamp och skärskådningen av borgerlighetens mörka vrår. Tyvärr gäller inte det de flesta som i missmod lämnade den politiska aktiviteten bakom sig och försvann in i samhällets mjuka veck. De såg inget alternativ till den stalinistiska diktaturen inom partiet och skräckhistorierna om den ”proletära diktaturen” i ett framtida socialistiskt samhälle. Det gör tyvärr inte heller Jan Guillou. Det är hans blinda fläck i förståelsen av arbetarrörelsens historia.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jan Guillou, SKP, Folket i Bild/Kulturfront, Maism, Stalinism, Demokrati, Diktatur,
Nassar förr och nu.
21 Aug 10
Känner du igen en nasse?
.
Vanliga trevliga fyrbenta svin var förr fläskiga och trynet smetigt av dynga. Dagens fyrbenta variant är smal och vältrimmad för att passa in i lättkorv och smalmat. Det är lätt att skilja dem åt.
.
Glada fyrbenta svin gillar jag.
Med svin på två ben är det annorlunda. De är sig lika som bär – de från förr och de i dag.
På den här bloggen får vi ofta trevliga kommentarer, ibland beröm, ibland kritik men ändå oftast i trevlig ton. Så kommer det ibland en pust från underjorden med vämjelig stank av gammal nasse. Det gäller till exempel kommentaren här under. Bara för att hjälpa till att känna igen lukten av ett svin på två ben citerar jag också några rader ur Die jüdische Weltpest (Hermann Esser 1939) Nazisten Esser var ett praktexemplar av ett dåtida svin i männsklig skepnad.
Vas ska vi säga om signaturen Kobbe (jag lämnar inte ut hans e-mailadress)? Jag överlåter åt dig läsare att känna igen ett svenskt nutida svin. Lägg märke till den likartade beskrivningen av ett folk som löss/maskar som suger sig fast som parasiter på den friska (vita) samhällskroppen. Kolla var spyhinken står innan du läser citaten.
.
”Varje jude och judarna som helhet saknar ett hem. Judarna undergräver varje folk och varje nation som de infiltrerar. De när sig som en parasit och en kulturfördärvande mask på värdfolket. De växer och växer som frön i staten, i samhället och i familjen och infekterar överallt mänsklighetens blod” (Hermann Esser 1939)
.
Juden som mask i Der Stürmer 1939
.
”Hur kommer det sig att zigenare och tattare är skydda av alla länder i hela världen? De vägrar inordna sig i ett civiliserat samhälle. Nyss hemkommen från Rom och ficktjuvad av zigenare fick jag höra av den italienske polisen att de är ett enormt problem för hela Italien med alla dessa horder av lösdrivare som uteslutande försörjer sig på stöld och prostitution. De liknades vid att de var som att få loppor i pälsen för hund, de suger hela tiden näring och resurser ur samhällskroppen. Tyvärr är Sarkozy och Berlusconi ensamma i sin klarsyn hur problemet måste lösas.” (Kobbe 2010)
.
Moderna tvåbenta svin gillar jag inte.
.
Media:AB1,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nazister, Tyskland, Frankrike, Romer, Sarkozy, Berlusconi, Rasism, Fascism,
De rödgröna i kamouflagedräkt
11 Aug 10
.
Varje krig har sin tross. Sitt militära understöd. Sina kokvagnar och sin fältskär eller läkare som vi säger numer. Men där finns också prästerna och alla dessa utsatta kvinnor i ständigt underläge. ”Horor” säger krigsmännen för det mesta. För i krig ska det inte bara dödas. Pansarvagnarna ska också kunna rulla. Det krävs både diesel och vägbygge. Vapenlåsen får inte rosta samtidigt som magarna ska fungera. Soldaterna ska kriga stort och sedan somna så väl det går.
Det ska dödas – men också pratas, drickas, ätas och skitas. Knullas och sovas.
Under vår egen stormaktstid, som under Gustav II Adolfs dagar i det trettioåriga kriget, var hela familjer med i trossen eller markservicen bakom arméerna. Som billig arbetskraft och billig lusta.
.
På gamla bataljmålningar ser vi aldrig ens en skymt av den väldiga trossen.
Här Gustav II Adolf i en stridsscen från slaget vid Dirschau 1627.
.
I dagens Afghanistan kallas trossen med modernt språkbruk för militär logistik. Kring de snart 150 000 NATO/ISAF-soldater som ska döda långt, långt där borta mellan Hindukusch` svindlande bergsryggar finns i dag en myriad kontraktsanställda. Uppåt 100 000 människor jobbar på flygfält, med vaktbolag och säkerhetsfirmor av diverse slag. Det finns dessutom tiotusentals människor, mer eller mindre godhjärtade, som arbetar i den gråzon som brukar kallas ”civila hjälpprogram”. Ofta säger man NGO:s eller Non Governmental Organisations. Biståndsorganisationer som åtminstone formellt är oberoende av sina länders regeringar.
I dagarna sker en våldsam upptrappning av de militära insatserna. Barack Obama vill göra sig förtjänt av sin Nobelmedalj. Skapa fred genom mer krig. I den politiska retoriken har det kallats för ”surge” eller en svallvåg av nya soldater. Förr sa man mer korrekt ”truppförstärkningar”, vilket naturligtvis inte låter lika bra. Sammanlagt är NATO:s stridande förband på väg att förstärkas med över 30 000 soldater.
Sverige är med i denna svallvåg. Alla partier, utom Vänsterpartiet, i riksdagen har röstat för den upptrappningen av den svenska truppinsatsen.
För Barack Obama är det politiska målet bakom den militära strategin inga humanitära drömmar eller demokratiska luftslott:
”Ingen tror att Afghanistan kommer att bli en västerländsk demokrati. Det vi vill göra är svårt, mycket svårt. Men det är ändå ett förhållandevis blygsamt mål. Vi ska helt enkelt inte tillåta terrorister att operera från denna region.”
Det ”blygsamma” målet är helt enkelt att kontrollera regionen. Dess råvaror och dess ur militär synpunkt strategiska läge med sina ”portar” mot både Central- och Syd-Asien. Målet är en med USA lojal, någorlunda stabil stat med en samarbetsfähig regering. Inget mer. Så mycket som möjligt av den redan tidigare blygsamma statliga infrastrukturen ska dessutom privatiseras och landets ekonomi bli en del av den globala ekonomin. ”Makroekonomi” säger IMF och USAID/Afghanistan i sina målsättningar. En ekonomisk politik som alltsedan Bonn-konferensen 2001 redan utarmat eller slagit ut de lokala näringar som tidigare fanns inom framförallt jordbruks- och livsmedelssektorn. I affärerna eller i marknadsstånden kommer i dag de billiga varorna från grannländerna eller de stater som ingår i ockupationsstyrkorna. Konserverna från Indien, Pakistan eller Iran. Torrmjölken från USA. De industriparker som anlagts har likt den utanför Mazar Al Sharif blivit kulisser.
Amsagorna om kvinnors rättigheter eller betydelsen av sjukvård och skolor är bara retorik eller en politiskt nödvändig del av den moderna ”trossen”. Vore kvinnors väl och ve i fokus kunde man i stället invadera Saudiarabien. Men till dess blodsdiktatur levererar USA i stället sina modernaste stridsflygplan.
Den borgerliga alliansregeringen har inga problem med att låta våra stridsinsatser vara en del av NATO:s krigsmaskineri. Svensk trupp opererar i dag norr om Hindukusch i den zon som i praktiken lever med en stilleståndspakt mellan Karzai och de forna krigsherrarna från den Norra alliansen. Enligt Carl Bildt överlägger den svenska regeringen också regelbundet med USA om den militära insatsen. ”Flera gånger i månaden”. Men självklart håller man sig dessutom med en demokratisk svada och i vår ”tross” finns också de svenska civila hjälpprogrammen. Den Svenska Afghanistankommittén, en gång bildad av övervintrande maoister 1980, ”i protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan”, gör stora humanitära insatser, men kan, genom att vara ekonomiskt beroende av både regeringen och Världsbanken, ofta ses som en nyttig del av det militära härtåget. I Wikileaks amerikanska krigsdagböcker fick man mycket beröm. Symboliskt nog utsåg Carl Bildt i maj också Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Torbjörn Pettersson till ny ambassadör i Kabul. Tidigare har Pettersson varit avdelningschef på SIDA och partisekreterare i Jan Björklunds krigsglada Folkpartiet. Liberaler har alltid haft lätt att skjuta med den ena handen för att sedan idka välgörenhet med den andra…
.
.
För att visa upp sina ambitioner som tilltänkt statsminister tog Mona Sahlin regeringsplanet till Afghanistan.
Där blev hon både ombäddad och nerbäddad – med skyddsväst och allt...
.
.
.
Mona Sahlin som tilltänkt statsminister har det inte lika enkelt som den borgerliga alliansen. Det är fyrtio år sedan som hon bara tretton år gammal gick med i Nacka FNL-grupp och tillsammans med sin stora förebild Olof Palme demonstrerade under banderoller om att USA skulle ut ur Indokina. Nu stödjer hon fullt ut NATO:s och Sveriges militära insats i Afghanistan på samma sätt som när hon som demokratiminister i Göran Perssons regering 2001 var med om beslutet att ställa sig bakom USA:s krig.
För att visa sig värdig som statsminister flög hon i regeringsplanet till Afghanistan för att själv vara på plats i ett par dagar. Hon träffade den korrupta narkotikaregimen i Kabul och pratade med NATO:s militärer som tyckte att hon var en ”impressive woman”. På socialdemokraternas hemsida lade man sedan ut en bildsvit med Mona mitt ibland ”våra soldater”. Hon blev kärt nerbäddad och ombädddad – med skyddsväst och allt. Som den barnfödda politikerdotter hon är tramsade hon naturligtvis mest i sina pressmeddelanden om ”att öka det civila engagemanget”. Hon tryfferade dessutom sitt stöd för bombkriget, det moderna dronkriget, med att också lägga ut ett par bilder där hon klädsamt nog kamoufleras med skaror av kvinnor och barn. Däremot, kanske självklart varför, var det mol tyst både från henne och reskamraten, socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin, om de hemliga amerikanska dödspatruller, Task Force 373, som samtidigt avslöjades genom Wikileaks försorg. Dödspatruller som agerar på egen hand, på ”vår sida” i kriget, men vid sidan av det direkta ISAF/NATO-kommandot. Specialstyrkor som bara lyder order från USA:s försvarsminister Robert Gates eller Barack Obama själv.
.
.
En bil är en bil. Om än i kamouflage.
Även en upptrappning av ett krig är en upptrappning.
Om det än kallas för en nertrappning. Det finns inga gröna krig.
.
Miljöpartiet har en ännu svårare balansgång, med sina anspråk på att vara ett fredsparti, och tvingas därför att medvetet ljuga om det verkliga krigsläget. I Göteborgs-Posten skrev nyligen språkröret Peter Eriksson och partiets försvarspolitiske talesman Peter Rådberg en längre artikel, träffande nog rubricerad med att ”Den svenska insatsen bör trappas ner snarast”. Vi har ett krig som håller på att trappas upp, genom beslut som de bägge herrarna ställt sig bakom. Sedan hävdar man samtidigt att det ”bör” trappas ner. Vidare konstaterar man att kriget (som man är för) varit ett fullständigt fiasko och att det bara gett talibanrörelsen en möjlighet att stärka sig. Herrarna har alltså hjälpt till med att stärka talibanerna. Varför ska man för övrigt bara trappa ner något som är ett fiasko? Varför ska det inte avslutas omedelbart? För att få denna omöjliga ekvation att gå ihop förvanskar man ISAF/NATO:s militära strategi. Bland annat heter det att:
”Kabulkonferensen för ett par veckor sedan kom fram till samma sak, att vi ska ha en tidplan för att avsluta kriget. Afghanistans president, Hamid Karzai, sa att de utländska trupperna ska lämna landet 2014 och att Afghanistan själv ska ta hand om säkerheten.” GP 5.8.10.
Men detta påstående är helt enkelt inte sant. Det är ljug. Rakt igenom. Eriksson och Rådberg klär verkligheten i kamouflagedräkt. För i varje referat från Kabulkonferensen betonas att Karzai bara säger att han har som mål att den afghanska regeringen själv ska kunna ta över själva ansvaret för de militära insatserna. De utländska trupperna ska vara kvar om än med en förhoppning om att de ska kunna minskas. Både Robert Gates och Hillary Clinton har också försäkrat sin lydregim om fortsatt militärt stöd även efter 2014. Sak samma gäller Obamas löfte om att kunna minska truppinsatserna i juli 2011. I de amerikanska kongressdebatterna pratade vicepresidenten Joe Biden bort det hela genom att konstatera att det då kanske kommer att handla om en reducering med 2 000 man. Den enda passning han fick på sitt inlägg kom från demokraternas ledare Nancy Pelosoi som hoppades att ”det skulle bli betydligt fler”…
.
Gråzonen mellan militärt bistånd och civilt blir allt smalare. I veckan hittades kropparna av flera läkare
som avrättats i den norra provinsen Badakshan. De flesta med anknytning till den kristna
hjälporganisationen International Assistance Mission. Här en bild från det tidigare talibanstyret
när man förklarade varför man utvisade ”missionärerna” från samma organisation…
.
Inför valet i september pågår ett sorts chickenrace mellan de tre rödgröna partierna när det gäller kriget i Afghanistan. Vänsterpartiet som inte tidigare röstat för kriget i riksdagen har mest vånda och står inför ett ångestladdat beslut. Mona Sahlin har utlovat ett klart besked och budskapet blir säkert att insatserna och kriget ska fortsatta som förut, kanske med mer civila insatser. Ett nytt ställningstagande får vänta till hösten 2011.
Hur racet slutar återstår att se. Det brukar sägas att i varje afghans DNA finns ett givet motstånd mot utländsk trupp i det egna landet. Frågan är om detta DNA finns också hos Miljöpartiets och Vänsterpartiets förhandlare?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Mona Sahlin, Carl Bildt, de rödgröna, Kabul, talibanerna
I pressen: Dagen1,Dagen2,Dagen3,SVD,SVD1,DN1,DN2,GP1,Expressen1,SVD2,Dagen4,AB1,AB2,Expressen2,
Bloggare: Jinge,Svensson,StefanLindgren,
Nyliberalismens förlovade land.
10 Aug 10
Slaget om US of A.
.
USA är nyliberalismens förlovade land. Även om Margaret Thatcher kom till makten ett par år innan Ronald Reagan är det Reagan som definitivt öppnade dörrarna för den nyliberala kontrarevolutionen.
.
Ronald Reagan tillsammans med F. Hayek (i mitten)
För det är i USA vi först kan se vad ekonomerna Friedrich Hayeks och Milton Friedmans nyliberala projekt betyder i sin helhet. Ska vi ge det en definition kan det möjligen formuleras så här: Det är en marknadsekonomi där det privata kapitalets rörelser helt befriats och finanskapitalet skapat sig en förkrossande dominans över det ekonomiska livet.
Den platsen har inte finansen uppnått i en ”normal” ekonomisk process eller av någon inre ekonomisk automatism i den kapitalistiska ekonomin. De politiker som i dag uppträder som hjälplösa fångar i systemet glömmer historien.
Det var nämligen Ronald Reagans politiska beslut som skapade förutsättningarna för finansens segertåg. Den lagstiftning som infördes efter den Stora Depressionen på trettiotalet i syfte att hindra finansens vidlyftiga affärer avskaffades stegvis av Reagan och hans efterföljare. Kapitalet befriades på nytt från alla lagar som hindrade spekulation och risktagning med det egna och andras sparkapital. Reagan öppnade dörrarna för en ny epok av finanskrascher, spekulation, fiffel och direkt kriminalitet som tog en ände med förskräckelse i turerna kring Worldcom, Enron, subprimeskandalen, Lehman Brothers, Merril Lynch och Henry Madoffs miljardfiffel.
.
Bernard Maddoff förs bort av lagens väktare.
Skandalerna och skumraskaffärerna var ingen oundviklig fatalitet i spåren av en ”modern” fri marknad. De var följder av politiska beslut. Det är den verkliga kärnan i den nyliberala ”revolutionen”- befria kapitalet från alla fjättrar, marknaden vet vad som är bäst. Resultaten för den amerikanska arbetande befolkningen lät inte vänta på sig.
Från Reagans makttillträde 1981 fram till dagens kris har de vanliga arbetarna i industri och service knappt sett röken av en verklig reallöneökning medan tiondelen med de största inkomsterna fått bingo på bingo. I mina tidigare artiklar om nyliberalismens framfart (se länkar nederst) har jag visat med diagram att lönernas andel i olika länders totala ekonomi sjunkit alltsedan början av åttiotalet.
I IMFs och Europakommissionens studier har USA framstått som ett undantag. Deras statistik visade ingen sänkning av löneandelen i BNP under perioden. Mer detaljerade studier har visat orsaken till den statistiska synvillan. Inkomsterna för den bäst betalda tjugondelen (5%) har ökat så enormt att genomsnittet planat ut samtidigt som minst hälften av löntagarna stampat på samma fläck eller backat. Dessutom bör inte de enorma inkomsterna för bankirer, traders och företagsledare räknas in som en del i ”lönekakakan”. De ska ses som en del av profiten.
I Diagram 1 ser vi tydligt vad som hänt med löneandelen efter att de högsta fem procenten dras ifrån.
.
Diagram 1
Lönernas andel i % av BNP i USA 1970 – 2009
Källa: Dew-Becker, Gordon 2005, och Ameco 2007
.
Mysteriet är löst. Även i USA har lönernas andel av ekonomin minskat. Vilket väl stämmer in med alla ekonomiska experters förklaring att de senaste trettio årens tillväxt ridit på en allt mer okontrollerad skuldsättning. De stagnerande reallönerna har kompenserats av en allt större skuldsättning av de amerikanska hushållen.
Den belgiska marxisten Ernest Mandel strök redan 1992 under kreditexpansionens betydelse för tillväxten i industriländerna.
.
Ernest Mandel var vår tids mest framstående marxistiska ekonom. Han dog 1995.
.
-Den kapitalistiska världsekonomins välstånd flyter på en ocean av skulder, det offentligas, företagens och konsumenternas. Det är dessa skulder som den kapitalistiska ekonomins inre motsättningar måste överbrygga. Det låter som en klyscha men konkret betyder det att produktionskapaciteten stiger snabbare än konsumenternas realinkomster, något som alltså uppvägs med konsumentkrediter.
Nästan tjugo år efter Mandels diagnos är den kreditdrivna expansionen i en djup kris.
-Man kan inte skapa allt mer skulder för att betala av gamla skulder. Det finns alltså ett moment då den frikostiga kreditpolitiken börjar begränsa tillväxten i stället för att stimulera den, skrev Mandel 1992 och menade att det skulle bli ett allt större problem under hela nittiotalet. Hans prognos kan sträckas ut fram till kraschen hösten 2007. Då tog det stopp och nu ökar de amerikanska hushållens sparande eftersom alla skulder måste avvecklas.
Den skuldsättning som en gång drev på tillväxten har vänts till sin motsats och hindrar nu all gedigen tillväxt. I diagram 2 ser vi hur de amerikanska hushållens skuldsättning ökat nästan parallellt med konsumtionens tyngd i bruttonationalprodukten.
Diagram 2
Skuldsättning och konsumtion i USA 1980 -2008
Skulder (nedre linjen) ; skala till vänster. Konsumtion (övre linjen), skala till h֊öger
Källor: Michel Husson (De la crise financière à la crise économique, juni 2009, och
US Bureau of Economic Analyses , 2009
.
Traditionellt lånar europeiska banker ut pengar till hushåll med en årsinkomst som garanterar att lånet kan amorteras. I USA använde bankerna förväntad värdestegring på tillgångar som egnahem och värdepapper som garanti för att låna ut pengar. Det är bakgrunden till de numera berömda subprime-lånen. Familjer med minimala inkomster kunde låna till husköp med den förväntade värdeökningen som garanti. Vad man glömde att ta med i beräkningen var vad som skulle ske om husens värde började sjunka. Vilket också skedde och krisen hösten 2007 var ett faktum.
Den nyliberala offensiven mot den arbetande befolkningens välfärd hade ett bra utgångsläge i USA jämfört med i Europa. Sociala försäkringar, effektiva a-kassor, sjukförsäkringar och många andra välfärdsinrättningar behövde inte angripas eftersom det knappast fanns något att angripa. Det räckte för Ronald Reagan att krossa flygledarnas strejk 1981 genom att avskeda 11 000 av de anställda och bötfälla facket på en miljon dollar per strejkdag för att alla fackliga positioner i landet skulle börja rullas upp. Det blev inledningen på en lång period av fackliga nederlag och eftergifter från de fackliga ledningarna.
.
I världens rikaste stat lever inte alla ett värdigt liv.
Att Barack Obama i dag hyllas i Europa för att ha infört en sjukvårdsreform som täcker nästan alla amerikanska medborgare visar hur absurt det ersatta systemet var eftersom det nya systemet är så modest att det skulle kallas för fattigvård i ett mer socialt utvecklat land, som exempelvis vårt eget.
Den nyliberala revolutionen i USA var därför mest märkbar på lönernas utveckling och finansens allt mer dominerande, ja rent av diktatoriska roll, i samhället. I inget annat industrialiserat land har avregleringen av finansmarknaderna lett till en sådan explosion av inkomsterna för den rikaste tiondelen av hushållen. Källan till elitens ökade rikedomar hittar vi i lönernas minskade andel av BNP eftersom de ökade vinsterna inte använts till produktiva investeringar utan till ökad utdelning för aktieägarna och svindlande direktörslöner.
.
.
Vad har bankdirekörerna som andra inte har? Vida famnar.
.
Under hela efterkrigsperioden fram till åttiotalets början var den genomsnittliga lönen i banksektorn 1,2-1,9 gånger högre än genomsnittslönen i den privata sektorn i sin helhet. Vid mitten av nittiotalet hade de stigit till 5 gånger snittet i den privata sektorn. Strax innan finanskrisen 2007 var de 9 gånger högre. Parallellt med direktörernas inkomstutveckling tog den finansiella sektorn hand om en allt större del av de samlade vinsterna i ekonomin. Jag skriver tog hand om, eftersom det handlar om en enorm transferering av rikedomar från den reella produktiva ekonomin till den improduktiva och i allt större omfattning parasitära finanssektorn. Det speglar finansens, bankernas och fondernas, maktövertagande i den ”fria marknadsekonomin”.
Diagram 3
De rikas andel av lönerna 1981-2008 i % av alla löner
Källa : E Saez , Striking it richer (University of California)
.
I diagram 3 ovan ser vi hur den rikaste tiondelens, tjugondelens och hundradedelens inkomster utvecklats. Det är till synes den rikaste hundradedelens andel som står för nästan hela ökningen eftersom de två andra linjerna i diagrammet följer 1%-linjen närmast parallellt. Med 45 procent av alla löner som går till en tiondel av hushållen är USA tillbaka i den situation som rådde strax innan kraschen 1929.
Rövarbaronerna är tillbaka. Eller vad ska man kalla det när Wall Street under perioden 2000-2008 betalade ut 158 miljarder dollar i löner och bonus till bank- och fondchefer. Goldman Sachs VD, Lloyd Blankfein, tjänade 1,4 miljoner dollar i veckan, jag upprepar i veckan, mitt under krisåret 2008.
-Aldrig förr har Wall Street tjänat så mycket pengar på att göra så lite för jobben och tillväxten, konstaterade Institutet för skattepolitik lakoniskt i en rapport över bonussystemet.
Effekterna av finansens dominerande roll drabbar hela samhället och tar sig minst fyra uttryck. För det första har antalet finanskriser de senaste 30 åren ökat enormt jämfört med perioden innan. För det andra har finansen dikterat villkor för industrin som skapar instabilitet och arbetslöshet genom att vinstintresset på kort sikt tagit överhanden. Det brukar kallas ”kvartalskapitalism”. För det tredje drar finanssektorn till sig en allt större del av de högt utbildade eftersom den lockar med snabba klipp. Till sist har finansen skaffat sig strupgrepp på det offentliga. Enskilda stater drivs till att konkurrera med varandra om vem som kan ge de bästa skattevillkoren. Och staten tvingas att ställa upp med miljarder och åter miljarder i krisstöd utan motprestationer när banker som sägs vara ”för stora för att gå omkull” måste räddas.
.
.
Många i USA och även i resten av världen hade förhoppningar att Barack Obamas presidentskap skulle innebära förändringar i USA- Change, yes we can. Obama är en väktare av och fånge i systemet. Det påminner om vad Reagan skrev i sina memoarer över sin roll i krossandet av flygledarstrejken. Change, yes we can, gäller bara om finansens intressen inte kommer i kläm, om presidenten fyller sin roll som försvarare av den härskande klassens intressen.
-Jag stödde fackföreningarna och arbetarnas rätt att organisera sig och att förhandla kollektivt. Men ingen president kan tolerera en olaglig strejk bland statsanställda.
Knappt halvtannat år har gått och vi kan konstatera att inget har ändrats. Bankernas befriades från sitt ansvar för krisen. De rika fortsätter att bli ännu rikare. De plåsterlappar som Obama fått Kongressen att acceptera ändrar inget. De rika blir allt rikare och de verkligt fattiga allt fler. Krigshetsaren George, mission accomplished, Bush har avlösts av Barack, fredspristagaren, Obama. Åndå är allt sig likt.
.
Tidigare artiklar i den här serien om den nyliberala revolutionen: Det trettioåriga kriget,Slaget om Sverige,Slaget om Tyskland,Slaget om England,Slaget om Frankrike,
Skojigt bidrag till temat av Motvallsbloggen: Nyliberal flytväst
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SSD1,Fokus,VG1,SVD4,SVD5,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Berget,Ekonomikommentarer,Björnbrum,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Reagan, Bush, Nyliberalism, Kris, Löner, Profiter, Investeringar
Hiroshima min älskade
6 Aug 10
Bara förlorare begår brott mot mänskligheten.
.
I dag samlas ledare från sjuttio nationer i Hiroshima till minne av offren för den första atombomben. FNs generalsekreterare manar alla nationer att skrota sina kärnvapen och att hotet om ett kärnvapenkrig bara kan avlägsnas om alla avrustar. För första gången deltar amerikanska, brittiska och franska diplomater i ceremonin.
.
Den 6 augusti 1945 släpptes helvetet löst i Hiroshima
Sjuttio tusen japaner dog inom loppet av ett par sekunder. Lika många dog inom ett par dagar av brännskador. ”Little Boy”, en fyra ton tung uranbomb, visade i ett ögonblick att de härskande klassernas barbari saknar gränser.
Hiroshima låg i aska och Nagasaki mötte samma öde ett par dagar senare. Civila, barn, kvinnor och gamlingar, alla utan åtskillnad straffades av USA för den japanska militarismens brott. Den kollektiva bestraffningens idé nådde en höjdpunkt.
.
På ett par sekunder förvandlades Hiroshima till runier och aska
.
Under andra världskriget begicks många krigsbrott och brott mot mänskligheten. De härskande klasserna i Europa och deras militär visade att de inte stod någon efter i barbariets finesser. Utrotningen av minst sex miljoner judar i Hitlers gaskamrar brändes fast på mänsklighetens hornhinna för evigt. Krigsbrottens brott hade begåtts.
Andra barbariska handlingar och kollektiva bestraffningar av hela folk hamnar i skuggan av nazisternas verk. Men de blir inte mindre avskyvärda för det. De allierades brandbomber över Hamburg och Dresden liksom över Tokyo dödade hundratusentals oskyldiga människor, instängda i ett inferno av eld och syrebrist.
.
Dresden brändes ner tlll marken av de allierades bomber.
I dag sextiofem år senare är det fortfarande bara de tyska och japanska krigsförbrytarna som dömts för sina handlingar. Ban Ki-moon talade rörande om offren i Hiroshima och Nagasaki men aktade sig noga för att kvalificera den amerikanska statsledningens beslut att testa sitt nya massförstörelsevapen på japansk mark.
Det är bara förlorarna som straffas för sina krigsbrott och brott mot mänskligheten. Det är den bittra erfarenhet som vi kan dra i dag sextiofem år efter att den vita svampen skymde Hiroshimas himmel.
Rusar med egna fingrar in i Bennys bidrag och länkar till ett tidigare bidrag ( Göte) :
.
http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/06/01/miss-atombomb-fran-las-vegas/
Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Hiroshima, Nagasaki, Dresden, Hamburg, Krigsbrott, Hitler, Ban Ki-moon, FN
I huvudet på en bosättare
12 Jul 10
.
Kan man se Västbanken som en grevéost? Javisst om man lyssnar till det fantastiska radioprogrammet: ”I huvudet på en bosättare”.
.
”Judarna har hand om osten.
Araberna finns i håligheterna…”
.
Det var ett reportage från Dokumentärredaktionen om ”Tomas, 19 år, som från Stockholm flyttade till Israel och där träffade Leja som vuxit upp i Göteborg, De hade mycket gemensamt, som att bådas föräldrar var överlevare från förintelsen. I dag bor de och deras fem barn i den judiska bosättningen Elkana på ockuperad mark på Västbanken. Ett villaområde omgivet av taggtråd och säkerhetsvakter”.
Våra ordval är ofta politik. ”Bosättare” låter trevligt. Likt nybyggare. Ordet kommer från det gamla ordet för hus som var bo. Vi har ”bostad” och ”Litet bo jag sätta vill” som det exempelvis heter i Elias Sehlstedts visa som bearbetad togs med av Alice Tégners i hennes idylliska sånghäfte, ”Sjung med oss Mamma”.
Ordet ”ockupant” sprider inte samma hemkänsla och trivsel hos läsaren eller lyssnaren. Ett ord med ursprung i det latinska ”o´ccupo”, inta eller besitta. Det är inget Mamma sjunger om för barnen…
Men självklart är den erövrare som bosätter sig på ockuperad mark en ockupant. Oftast beväpnad. Som Tomas i ”bosättningen” Elkana. Han bär alltid pistol och har inte en tanke på att det egna villaområdet ska lämnas över till en tänkt palestinsk stat.
Att dokumentären valt att använda sig av begreppet bosättare är däremot begripligt. Hade man kallat Tomas och Leja för ”ockupanter” rakt av hade man inte kommit in på livet på deras familj och därmed inte kunnat ge oss denna unika skildring av de värderingar som härskar inne i de religiösa sionisternas huvuden.
Nu delar majoriteten av Israels fyrahundratusen ”bosättare” deras syn på ockupationen. De anser att de helt enkelt lever i Judéen och Samarien. Inte på Västbanken. Utan i södra Israel med gränsen först vid Jordanfloden…
I dokumentären ges en bild av den tilltänkta palestinska staten som ett stycke grevéost. Judarna har hand om osten. Araberna finns i håligheterna…
Lyssna därför gärna på detta fängslande reportage. Det finns här i radions arkiv och sätter ljud till den sensationella statistik som Benny hade med i en av sina bloggar förra veckan: ”Bosättning eller stat”.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Palestina, bosättare, Netanyahu, Barak Obama
Netanyahu möter Obama
7 Jul 10
Obama öppnar famnen för Netanyahu.
.
I går eftermiddag var Benjamin, ”Bibi”, Netanyahu på nytt gäst i Vita Huset. Mycket vatten har flutit under Potomacs broar sedan Premiärministerns förra besök i mars. Då höll de båda ingen presskonferens och det vanliga familjefotot hoppades över.
Obama sades vara förbannad över Israels ohämmade nybyggen på Västbanken och i Östra Jerusalem. För att lätta på trycket proklamerade Netanyahu tio månaders byggnadsstopp. Att stoppet var mer formellt än reellt spelade mindre roll i Washington. Det är skenet utåt som räknas.
.
Vad ser vi? USAs president? Eller Israels flagga?
.
Gårdagens möte sades ha som mål att ta konkreta steg mot direkta samtal mellan Israels regering och den Palestinska Auktoriteten. Men ärlig talat, vad ska de tala om? Hur många fler kvadratkilometer av Palestinas bördigaste marker som Israel kan annektera utan att Vita Huset och EU reagerar? Alla ska ha klart för sig att ”direkta samtal” är totalt dödfödda så länge Israels koloniseringspolitik fortsätter obehindrat.
Vid sin ankomst till Washington sa Bibi att han är beredd att träffa Abbas alla dagar i veckan för att diskutera fred. Men vare sig han eller andra medlemmar i den israeliska koalitionsregeringen kan ta ett enda steg på fredens väg. Därför att Israels ledare står inför ett val som de inte är beredda att ta, – valet mellan att fortsätta nybyggnaden i de ockuperade områdena eller acceptera en Palestinsk stat. De kan inte ha både pengarna och smöret. Endera nybyggen eller fred. Båda och är omöjligt och det vet Netanyahu.
Det vet också Barack Obama. Men i går gjorde de båda ledarna lite ”window dressing”, snyggade upp i skyltfönstret. USA går nämligen till Kongressval i november och Obamas demokratiska parti går mot ett säkert nederlag om den israeliska lobbyn i Washington beslutar sig för att lägga hela sin tyngd i republikanernas vågskål. Därför kommer de två att tala om ”konkreta framsteg” och le gemytligt tillsammans på familjefotot.
.
Två ledare som hårdsminkar verkligheten.
.
I mars var det arktisk kyla i relationen mellan de två. I går sken de ikapp med sommarsolen i Washington. Vem är det som spätt ut sitt vin med vatten? Utan tvekan Barack Obama. För Netanyahu har inte backat en millimeter och i september kommer han helt säkert att formellt skrota det tio månader långa byggstoppet på Västbanken. I östra Jerusalem har det aldrig rått ens ett formellt byggstopp och stadens byggnadsnämnd har byrålådorna fulla med projekt att bevilja.
I går sa Obama att ”ryktena om en schism mellan USA och Israel är helt ogrundade” och att han ”fått förtroende för Netanyahu” från första gången han mötte honom. Enligt Obama är Netanyahu ”beredd att ta stora risker för fredens skull”. Bibi yppade inte ett ord om vilka ”risker” han är villig att ta. Kanske testa hur månge fler kolonier han kan bygga utan att riskera Obamas stöd?
Problemet för Netanyahu är att han inte kan stoppa nybyggena på ockuperat territorium om han vill överleva politiskt. Hans regering överlever inte en enda dag om han stoppar nybyggena och går in i konkreta samtal med Abbas om en palestinsk statsbildning. Det vet både Netanyahu och Obama. Därför handlar mötet i Washington om att snygga upp skyltfönstret.
PS: Enligt en rapport i Israel Army Radio i dag har USA i ett hemligt avtal med Israel gått med på att leverera nukleärt material och utrustning trots att Israel inte skrivit under icke-spridningsavtalet. Om nyheten visar sig sann är det ytterligare en amerikansk kapitulation inför den israeliska politiken i mellanöstern.
.
Media: DN1,SVD1,GP1,Newsmill,DN2,SVD2,GP2,DN3,SVD3,
Bloggare: Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, Netanyahu, Obama, Abbas, Jerusalem,
Senaste kommentarer