"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Feminism
Egyptens verkliga kontrarevolution
20 Dec 11
Egyptens revolutionärer i motvind
-Det är en kontrarevolution. Det finns en systematisk plan för att hindra en fredlig demokratiseringsprocess.
Nej, det är inte ett uttalande av en förkämpe för ett fritt och demokratiskt Egypten som talar. Det är vad general Adel Emara, vice försvarsminister och medlem i det nationella armérådet, sa vid en presskonferens i måndags.
-Vi bara försvarar revolutionen mot sabotörer som styrs från utlandet, ville generalen påskina i ett makabert försvar av det extremt brutala tillslaget mot tältlägret på Tahrirtorget och de efterföljande demonstrationerna utanför regeringsbyggnader i närheten av torget.
.
Tusentals ungdomar riskerar sina liv i kampen mot militärens repression.
.
Det är en modern dramatisering av sagan om Vargen och Rödluvan vi är vittne till. Den verkliga kontrarevolutionen klär sig i revolutionens dräkt och hoppas kunna sluka de ungdomliga revolutionärerna och stoppa arbetarnas strejker och självständiga organisering i fria fackföreningar.
Tiden då de aktiva på Tahrirtorget hade förhoppningar om att militären stod på revolutionens sida är definitivt över. Kontrarevolutionen kommer inte från mörka okända krafters sida, inte heller från det muslimska brödraskapets sida utan från de militärer som i desperation gjorde sig av med Mubarak i syfte att rädda vad som räddas kunde av deras makt och inflytande.
Att militären nu mer öppet slår mot alla demokratiska och revolutionära krafter visar att arméledningen anser att risken för uppror i kasernerna och ordervägran på gatorna är minimal. Den kanske bedrar sig grovt.
.
Misshandeln av den unga kvinnan haar chockat de flesta i Egypten.
.
Den drar sig inte ens för att inför omvärlden visa upp sitt mest brutala ansikte och låter alla veta att aktivister torteras och misshandlas godtyckligt. Vad som skedde i hemlighet i inrikesministeriets källare och fängelsehålor under Mubaraks diktatur tror sig militären nu kunna bedriva inför öppen ridå mot de som kräver att revolutionens mål genomförs.
Det är en farlig balansgång för generalerna. Det bevisar uppståndelsen efter den brutala behandlingen av den unga kvinnan som halvnaken släpades i håret medan en soldat sparkade henne i magen. Det är bilder som chockar även de konservativa krafter i landet som nu anser att ”nog är nog’ och tycker att ordning och säkerhet är viktigare än fortsatt demokratisering av samhället. I går samlades tusentals kvinnor och män i protest mot det speciella förtryck mot kvinnor som militärens kravallstyrkor och betalda huliganer ägnar sig åt.
Det står nu helt klart att SCAF, det militära rådet, inte tänker släppa ifrån sig makten till ett valt parlament och en regering utsedd av detsamma. Det handlar inte bara om att behålla kontrollen över den politiska processen utan kanske lika mycket om att behålla generalernas position vid de ekonomiska köttgrytorna. Inte mindre än 20 procent av landets industriella och finansiella företag konrolleras av militära höjdare. Det förklarar också militärens aggressiva agerande mot strejkande arbetare och att militärrådet inte respekterar beslutet att upplösa den officiella fackföreningen och rätten för de anställda att bilda fria fackföreningar. Strejker har olagligförklarats och strejkande arbetare angripits av militär och huliganer.
.
I dag tisdag protesterade många kvinnor tillsammans med män mot militärens brutalitet.
.
Innebär de senaste veckornas utveckling att kontrarevolutionen går mot en seger? Det är säkert en förhastad slutsats. Sedan upprorets start i januari har framgångar följts av bakslag och nya framgångar i sin tur. Kraftmätningen är ännu igång och ingen kan i dag förutsäga hur slutresultatet kommer att se ut.
Generalerna kan inte återupprätta en ren militärdiktatur utan att förlora all legitimitet både inom landet och internationellt. Dess plan på en allians med det muslimska broderskapet baserat på en stor majoritet i parlamentet och en lydig regering verkar också hänga i luften. Brödraskapet riskerar att förlora inflytande till salafisterna om de går in i en alltför intim allians med generalerna. Just nu verkar brödraskapets ledning tveka inför vilken strategi de ska följa. Många av deras yngre medlemmar har deltagit aktivt i nästan alla mobiliseringar mot förtrycket och kontrarevolutionens försök att vrida klockan tillbaka. Vid ett alltför gemytligt samarbete med militärrådet kan de helt tappa greppet över stora grupper de har ideologisk kontroll över.
.
Media: DN1,SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Militär, Revolution
Mitt röd-gröna Bryssel
3 Dec 11
-Det är er skuld, inte vår
Text och bilder av Benny Åsman
Bryssel är inte bara glassiga bankpalats och glastorn där José Barossos hov
styr och ställer.
Det är också de arbetande människornas Bryssel. Det är det Bryssel jag trivs i, de stora fackförbundens röd-gröna front. Och gudarna ska veta att de vet hur man gör för att synas och höras. I går samlades närmare 80 000 till demonstration mot den nya regeringens budget. Jo faktiskt, Belgien har en ny regering efter 18 månaders regimkris.
.
Den fackliga fronten blir konkret när rött och grönt blandas.
.
Men det var inte för att fira den nya regeringen som de fackliga organisationerna i gemensam front mobiliserade till en jättedemonstration.
-Nej till sparplanerna, som finns i den budget som antogs häromdagen var vad de fackligt organiserade samlades kring.
-Deras kris, deras skuld – inte vår.
Så står det överst på det flygblad som den fackliga fronten publicerade inför demonstrationen. Den gemensamma kampanjen mot regeringens åtstramningsprogram centreras kring fyra teman:
.
Traditionen bjuder att fakliga demonstrationer blir glada tillställningar
.
-Pengar till kapitalet – åtstramning för oss. Kommer inte på fråga.
-Sanera det offentliga ja –försämringar nej
-Arbete, bra arbeten, arbeten åt alla.
-Ta pengarna där de finns
Den nya regeringen hann inte ens bli varm i kläderna innan de fackliga organisationerna protesterar kraftigt mot den plan som koalitionspartierna kommit överens om.
.
Stålarbetare från Mittal i Liège säger nej till nedläggningen av varmvalsverket.
.
Den innebär bland annat en höjning av rätten till förtidspension från 58 år till 60 år, lägre ersättning från a-kassan och rätt till a-kassa under kortare tid, nedskärningar i den offentliga sektorn och ett vagt uttalat hot mot de belgiska arbetarnas ögonsten –indexeringen av lönerna så att de håller någorlunda takt med inflationen. Det ger de fackliga organisationerna en säkerhet i löneförhandlingarna. De behöver inte tänka på inflationen och kan förhandla om verkliga lönelyft.
.
De stridbara arbetarna vid Caterpillar är alltid med i leden när det gäller.
.
Den nya regeringen är en koalition mellan socialister, kristdemokrater och liberaler på båda sidan om språkgränsen. För första gången på många decennier tar det franskspråkiga Socialistpartiet premiärministerposten. Det största flamländska partiet N-VA står utanför efter 18 månaders fruktlösa försök från de andra partierna att få dem med i båten. N-VA har ett självständigt Flandern som mål och räknar nog med att kunna vinna ytterligare röster i Flandern medan koalitionsregeringen tar sig an ekonomin och statsskulden. Jag tror att den nya regeringen kommer att få svårt att överleva en längre tid. Den institutionella krisen i landet är för djup för att en borgerlig regering ska kunna hålla ihop med N-VA utanför.
.
Nej till åtstramningsprogram. Ett tema som visar att folk vet att de inte är ansvariga för krisen.
.
Det faktum att de fackliga organisationerna mobiliserar tillsammans över språkgränsen visar att den nationella frågan, med separatism på programmet, framför allt är en borgerligt nationalistisk separatism som inte delas av arbetarklassen på de båda sidorna av språkgränsen.
Demonstrationen visar också något som blir allt tydligare i Europa. Den arbetande befolkningen inser att finansen och politikerna försöker att lasta över räkningen för krisen på deras axlar.
.
Sänk momsen från 21% till 6% på el, gas och eldningsolja
.
Kapitalismen har tappat i stort sett all sin legitimitet i vanliga människors ögon. Finansgubbarna ses som tjuvar och banditer som enbart har som mål att sko sig på befolkningens bekostnad. Detta är helt uppenbart i Belgien. När de fackliga ledningarna börjar prata ”antikapitalism” speglar det vad som händer i deras led.
.
-Bort med fingrarna från förtidspensionen.
.
Det innebär inte att de som reser sig mot sparplanerna ser ett konkret alternativ till dagens ekonomiska strukturer men de vägrar att acceptera konsekvenserna av ett system som kastat världsekonomin in i tre djupa kriser på tio år.
.
Solidaritet ger kraft
.
Som sig bör är det de unga som trummar på mest
.
Celine Caudron är alltid med när det händer något. Hon är medlem i Socialistiska Partiets
systerorganisation i Belgen – LCR, Ligue Communiste Révolutionnaire
.
Stämningen och påhitten saknades inte
.
Framåt och aldrig glömma. Det är möjligt att vinna.
.
På trappan till Börsen samlades ett gäng glada tomtar från Liège
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Belgien, Fackföreningar
Brittisk generalstrejk mot högerns stålbad
30 Nov 11
.
Från Shetlandsöarna och Nordirland i norr till Southhampton i söder deltar i dag 2.6 miljoner arbetande britter från 29 fackförbund i storstrejken mot David Camerons högerregering och dess råa överfall på den gemensamma välfärden och dess arbetande människor.
.
.
Kalmar Läns museum. ArkivfOTO: Ulrika Bergström.
.
Det vi ser är en historisk vändpunkt. En oerhört viktig återkomst för örikets fackliga rörelse. För efter ”Missnöjets vinter” 1978-79, med dess rullande storkonflikter, kom Annie Lööfs idol järnladyn Margaret Thatcher till makten och lyckades till sist under den långvariga gruvarbetarstrejken 1984-85 slå av ryggraden på fackföreningsrörelsens mest stridbara förbund.
År efter år fick fackligt aktiva sedan huka sig allt djupare för den himlastormande nyliberalismens vilda framfart. Men efter decennier av resignation, uppgivenhet och splittring reser sig nu en helt ny generation – med en majoritet av kvinnor som aldrig förr deltagit i en facklig aktion – och tar sina första viktiga steg under storstrejkens protester mot den politiska dagordning som beställts av Londons bank- och finansvärld.
.
.
I ett samspel mellan kapitalets investeringsstrejk i industriproduktion, lönedumpning och flykt till ren spekulation – som nu havererat – har Storbritannien behållit styrfarten genom att bli världens mest skuldsatta land. Räknar man samman företagens egna lån, hushållens skulder, bankernas röda saldon och den väldiga statsskulden blir det sammanlagt en börda på 492 procent av landets BNP.
Finansens agenda, som det heter, är att försöka bota en redan blodfattig ekonomi med att tappa ännu mera blod från i första hand den offentliga sektorn. Därför kastar Fredriks Reinfeldts politiske kompanjon, David Cameron, med berått mod ut alla den gemensamma välfärdens anställda i ett förintande stålbad som sägs ska rena ekonomin under sex svåra år. Arbetslösheten i dag är redan större än under recessionen 2008-2009, till detta adderas i höstbudgetens nya prognoser i första hand de 710 000 (!) offentliga jobb som ska ha kapats bort till första kvartalet 2017. För de anställda som blir kvar handlar det om att jobba mer, med försämrade reallönenivåer och kraftigt höjda egna pensionsavgifter. Som ”belöning” för dessa uppoffringar höjs sedan pensionsåldern i ett första steg till 67 år. De inom offentlig sektor som är under 34 år måste vara i arbete ända till 68 år och långsiktigt handlar det om en pensionsålder på 72 år.
.
.
Här gisslar satirikern Kaya Mar George Osborne,
naken med ena foten i skurhinken,
när denne ska städa upp efter bankkrisen…
.
I ett västeuropeiskt sammanhang är dessutom pensionerna i Drottningens rike mindre än blygsamma. Efter 44 års arbete ligger den garanterade statliga ålderspensionen på knappt 50 000 kronor om året. Inom offentlig sektor är genomsnittspensionen i dag bara drygt 60.000/år. Förverkligas regeringens planer, faller konsumtionsmöjligheterna kraftigt för miljoner människor, med stegrade arbetslöshetssiffror inom den privata sektorn som konsekvens, vilka då överlagras på de egna redan skräckinjagade prognoserna om en öppen arbetslöshet nästa år på över nio procent. OECD varnar för att en andra recession är på väg. Europas ekonomier är dessutom som drunknande, vilka i kampen för att själva överleva, drar ner varandra i depressionens djup.
.
.
Camerons finansminister, George Osborne, skyller bankrutten för sina tidigare prognoser på fastlandets ”eurokris” . Men alla siffror visar entydigt att den brittiska ekonomin snubblat och fallit handlöst alldeles på egen hand med fallande produktivitet och svag tillväxt flera år innan ordet ”eurokris” uppfanns. Hans drakoniska nedskärningar i Storbritannien understryker i stället bara att euron är en sekundär fråga i den kris för det kapitalistiska marknadssystemet som lägrar sig över hela kontinenten.
.
.
BNP:s utveckling i siffror
.
.
Produktivitetsförbättringarna tog inte fart efter 2008/2009
.
.
Regeringsprognos för minskade jobb offentlig sektor
Från mars respektive i går…
.
Vad landets ekonomibiträden, lärare och lärarassistenter, vårdpersonal, ambulansförare, städare, tullanställda, socialsekreterare, bibliotekarier samt ett otal andra yrkesgrupper, visar med sin första kraftmätning med högerregeringen, det är i stället att det endast är en enad facklig aktion på klassgrund, som kan slita av nyliberalismen dess tuppkam. Vid nästa aktion gäller det att också få den privata sektorns fackföreningar på fötter.
Mobiliseringen runt om i landet började med att de 2.6 miljoner medlemmarna fick rösta om en strejkaktion eller inte. I det största fackförbundet UNISON, med 1 miljon medlemmar, sa över 70 procent ja till strejken. Efter beslutet om storstrejk har UNISON också rapporterat om en kraftig medlemstillströmning. En ökning med 126 procent, varav 81 procent av ansökningarna glädjande nog kommer från kvinnor (de utgör 65 procent av alla anställda inom offentlig sektor).
Den förhärskande misstron i Storbritannien mot strejker – alltsedan gruvfackets nederlag – har förbytts i en våg av sympatier. I opinionsmätningar sägs 60 procent av befolkningen i stort vara positiva till att förbunden valt att ta en politisk storkonflikt. Vid ett upptaktsmöte för 1 200 fackliga delegater förra veckan berättade Karen Reissmann, sjuksköterska i Manchester och medlem i UNISON:s verkställande ledning att:
”När jag delade ut flygblad inför strejken utanför ett sjukhus mötte jag en patient som då insåg att hans egen operation, som var planerad till den 30 november, skulle ställas in. Jag blev oroad över vad hans reaktion skulle bli, men han sa bara: Låt gå. Ni måste strejka och om ni inte vinner så kommer ingen att opereras av den offentliga sjukvården i framtiden.”
.
.
Från upptaktsmötet i London
.
Finns det solidaritet ute i samhället så finns den däremot inte i den brittiska socialdemokratins ledning. Vid ett tal i Croydon hälsade Ed Miliband landets fackföreningsmedlemmar, vilka till stor del finansierar hans eget Labour, att ”strejker alltid är en signal om misslyckande, men jag ska inte demonisera folk som valt att ta konflikt. Men jag stödjer inte strejker därför att de alltid är ett uttryck för misslyckande”.
.
.
Hans uttalande bottnar i grunden om att det egna partiet saknar alternativ. Försämringarna av pensionsvillkoren anses nödvändiga, om än i retoriken med en mer utdragen tidtabell.
På samma sätt som med Grekland eller Portugal, där en stor generalstrejk nyss stannade landet, ska vi definitivt inte tro att det som sker i öriket inte rör oss här hemma i Sverige. Över hela Europa, vare sig människor handlar med euro eller med pund och kronor, vill bankerna och finansen att vi ska betala deras kris. I ett symbiotiskt partnerskap med storföretagen vill denna, den härskande ekonomiska makten, också att välfärden i stort, med semestrar, sjukersättningar, pensioner och andra vunna rättigheter ska dumpas ner till nivåer där deras företag kan konkurrera med låglöneländerna. Det är ingen tillfällighet att både den borgerliga alliansen och den svenska socialdemokratin planerar en kommande pensionsreform där vi ska fås att jobba bra många fler år, om än under täckmantel av valfrihet…
.
.
Vare sig vi handlar med euro, pund eller kronor
vill finansen och storföretagen kapa våra pensioner
.
Därför är det heller ingen tillfällighet att Wanja Lundby-Wedin, LO:s och Europafackets ordförande, som vanligt är tyst. Som vore hon en död flundra. Varför sitter inte hon och Kommunals ordförande Annelie Nordström och nöter ut varenda TV- soffa som finns och ger ett jublande bifall till sina systrars kamp på andra sidan Nordsjön?
Själva lär de inte besvara frågan. Det blir i stället en uppgift för alla landets medlemmar i LO.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, storstrejk i STorbritannien, David Cameron, George Osborne, Ed Miliband,
I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD5,DN4,DN5,SVD6,
Occupy-rörelsen mot Wall Street breddas
24 Nov 11
.
Efter den samordnade attacken på Occupy-rörelsen i USA väljer denna nu att steg för steg både söka sig nya vägar och att bredda den sociala basen för sina protester mot de miljardärer och det finanskapital som bestämmer över så många amerikaners liv.
.
.
Occupy-rörelse sätter strålkastarna på Wal Mart
.
Vi har tidigare berättat om att Occupy-Oakland i samarbete med organiserad fackföreningsrörelse arbetar för att stänga Västkustens alla hamnar den 12 december. Detta i solidaritet med de arbetare som angrips av terminalernas och redarnas giriga ägare. Från Occupy-Seattle`s sida har nu fattats ett beslut om att förena sig med systergrupperna i Tacoma, Bellingham och Everett i en protest runt om i delstaten Washington mot den gigantiska varuhuskedjan Wal Mart. Här är en del skarpa stycken från deras uttalande:
.
“Wal-Mart har en lång historia där företaget har misshandlat sina anställda och leverantörer och med de nyss annonserade nedskärningarna av de anställdas sjukförsäkringar samtidigt med obscena profiter är företaget ett förstklassiskt exempel på hur de nittionio procenten av befolkningen lider av att vara i händerna på ”enprocentarna”.
Wal Mart är det största bolaget I världen och ett bevis för hur destruktiv big business är för vår demokrati. När amerikanarna handlar hos Wal-Mart köper Wal Mart samtidigt Kongressen. Vid sidan av donationer som kanaliseras till lobbyorganisationer betalar företaget 28 miljoner i kampanjbidrag för att skydda sina egna intressen.
Dessvärre är nu dess intressen inte de samma som gäller för de anställda. Trots hundra miljarder i vinst valde man att helt sluta med att bidra till sjukförsäkringen för sina deltidsanställda och att minska sina bidrag till samma försäkring för övrig personal med 50 procent. För 2.1 miljoner anställda världen över innebär detta att försäkringspremien ökar från 17 till 61 procent. Enligt en artikel i Huffington Post tjänar en anställd hos Wal Mart i genomsnitt 70 kronor i timmen samtidigt som en VD tar hem 70 000 kronor under samma tid.
.
.
Familjen Walton (största aktieägare och arvtagare till företagets grundare) är den mest förmögna familjen i USA och har enligt Forbes`ranking på 92 miljarder dollar, vilket är mer rikedom än vad de 40 procenten av USA:s hela befolkning med lägst inkomster äger tillsammans. Den gav 60 miljoner i direkta politiska bidrag 2010 och miljarder mer genom familjens stiftelser för att köpa lagstiftningen. Det är dags att ockupera Wal-Mart, att sätta strålkastaren på dess många övergrepp och att stödja dess anställda i deras kamp för en lön som går att leva av.”
.
Occupy Wall Street-New York tar samtidigt ett annat stort steg den 6 december när man ”förenar sig med de familjer och samhällen som har varit i första linjen för ekonomisk rättvisa” när de har kämpat mot vräkningarna av boende från deras hem. ”Vi ska kämpa med ”sit-ins” mot Wall Street`s långa arm i varje kvarter, på varje gård och i alla hus där vräkningar har varslats”, heter det i ett beslut från rörelsen. I uttalandet sammanfattas dessutom den verklighet som är grunden till den nya rörelseriktningen:
”Occupy-rörelsen föddes ur den enkla tron att mänskligheten kan klara sina gemensamma behov om det inte vore för glupskheten och girigheten hos de få. Ingenstans är ojämlikheten när det gäller rikedom och makt mer tydlig än när det gäller kampen för att tillgodose den mänskliga rätten till boende. I en nation som sätter rätten till ett hem som central i sin grundläggande dröm, där har miljoner människor förlorat dessa eller fruktar att de snart skall göra det. Det är en kris som har skapats av Wall Street med hjälp av lögner och girighet. Samtidigt sitter Washington i lönndom och godkänner uppgörelser som låter bankvärlden undkomma rättvisan – trots sina brott. Detta i stället för att undersöka det som skett.”
.
.
Den första Tacksägelsedagen
.
Men redan i dag när den riktigt stora familjehögtiden ”Thanksgiving” eller Tacksägelsedagen börjar i USA firar Occupy-New York enhet och gemenskap med en öppen fest på ”Frihetstorget”, före detta Zuccotti Park. ”Alla medlemmar i vår globala gemenskap är välkomna att bryta bröd tillsammans med oss”, heter det. ”Thanksgiving” i USA har sitt ursprung tillbaka från den tid när en grupp puritanska immigranter som kom till landet i slutet av sjuttonhundratalet. Under de första åren misslyckades den med sina skördar och överlevde med hjälp av de indiansamhällen som var deras grannar. När deras första egna skörd väl var bärgad bjöd de in indianerna till den tacksägelsefest de ordnat till Guds ära. På menyn fanns bland annat gott vilda ankor och gäss. I dag är det mest paj på pumpa och kalkon som utgör huvudrätterna.
Rörelsens köksansvarige kommer att servera minst tretusen måltider som redan betalats med donationer. Mängder med familjer och restauranger bistår dessutom med egna rätter.
.
.
Bild från Frihetstorget före polisattackerna
.
Röster från ursprungsbefolkningen, religiösa ledare, aktivister för rättvis mat och ledare för folkliga rörelser från hela världen kommer att tala om sin syn på hur Wall Street ska bekämpas.
Men sitt enkla, oerhört pedagogiska budskap och sina medvetna försök att bredda rörelsen socialt, inte minst till den fackliga rörelsen, är det något fascinerande som håller på att födas ur denna ockupationsrörelse som över hela USA har dragit in tiotusentals nya, ofta unga människor i sina led. Att den sedan fortplantats till många andra håll i världen, mer eller mindre framgångsrikt, gör det hela än mer spännande.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Occupy Wall Street, Thanksgiving, Wal Mart
Tunisien gick till val
25 Okt 11
Ett val med hjärtat
.
De första fria valen i Tunisiens historia är avklarade. Valdeltagandet slog alla prognoser. Närmare nittio procent som skrivit in sig på vallistorna deltog i söndagens historiska val. Det exakta valdeltagandet får vi veta senare eftersom de som inte fanns med i röstlängderna också kunde rösta genom att visa upp sitt ID-kort.
.
I vallokalerna räknades de enorma valsedlarna för hand
.
Däremot står det redan klart att det islamska partiet Ennahda utgår som den väntade stora segraren. Exakta tal finns inte ännu tillgängliga, men allt talar för att partiet får cirka 35 procent av de avlagda rösterna. Med det antalet kommer Ennahda att besätta 60 av de 217 platserna i den konstituerande församlingen, alltså långt ifrån en egen majoritet.
En stor överraskning är att en liberal koalition, under namnet demokratiska poolen, får endas 6 procent och ännu större överraskning är att Progressiva Demokratiska Partiet, med Ahmed Chebbi som ledare, hanar kring 10 procent och inte de 20 procent som spåtts.
De två näst största partierna blir därför det vänster-nationalistiska partiet CPR, med 15 procent, under ledning av Moncef Marzouki och det socialistiska Ettakatol, med 12 procent, vars ledare heter Mustapha Ben Jaffar. Därpå följer Petitionspartiet, PP, med 9 procent. PPs ledare Hachemi Hamdi fick 90 procent av rösterna i sin hemstad Sidi Bouzid, januarirevolutionens vagga.
.
Moncef Marzouki är känd av alla för sin decennielånga kamp mot diktaturen.
.
Av dessa resultat kan man dra en solklar slutsats. Nämligen att valet i söndags var ett känslornas val, inte ett val bestämt av program och idéer. Samtliga partier som gjorde bra ifrån sig, från Ennahda till PP, leds av personer som är kända för sitt modiga motstånd mot diktaturen och det i årtionden.
Ennahada förföljdes hårt, många medlemmar har passerat åratal i fängelse och ledaren Rached Ghannouchi tvingades till landsflykt i 22 år. Moncef Marzouki är känd för sitt engagemang i Tunisiens Kommitté för de mänskliga rättigheterna något som kostat honom flera år i fängelse och påtvingad vistelse i Frankrike.
Däremot straffades PPDs ledare Ahmed Chebbi antagligen för sin eviga opportunism. Han accepterade att kollaborera med Ben Ali under en viss period och han accepterade omedelbart en ministerpost i övergångsregeringen i januari.
Resten av alla småpartier, ett 80-tal, har helt enkelt stått på sidan som maktlösa åskådare. Den radikala vänstern var oförmögen att bilda en valallians. Några platser i den konstituerande församlingen kan det kanske ändå bli tack vare det proportionella valsystemet som gynnar småpartier. Om den radikala vänstern hade kunnat nå bättre resultat om den bildat en gemensam plattform är svårt att svara på. Sett till att bara ”gamla kämpar” fått folkets röst är det tveksamt om det hade ändrat något av resultatet.
.
Valhemligheten skyddades av kartongbås
.
Att ett islamskt parti blir det överlägset största partiet skapar oro både i sekulära kretsar i Tunisien och bland västerländska regeringar speciellt i EU, som har ett frihandelsavtal med landet. Hittills har ledningen för Hannahda gång på gång försäkrat att de tunisiska lagar som statuerar om kvinnans legala rättigheter och minoriteters rättigheter inte ska ändras. Många har tvivel kring vad Ennahda verkligen vill lagstifta om. I den Konstituerande församlingen måste dock partiet ingå en koalition med minst två-tre partier för att ha en majoritet kring förslaget till ny konstitution.
.
Att som förstagångsväljare hitta rätt bland alla partier var inte lätt.
.
-Vi respekterar kvinnans rättigheter som de statueras i lagen och jämlikheten mellan alla tunisier oavsett deras religion, kön eller social tillhörighet, deklarerade Nourreddine Bhiri, ledare i Ennhada.
-Vi hoppas att snabbt kunna skapa stabilitet och gynnsamma villkor för investeringar, sa partisekreteraren Avdelhamid Jlassi för att lugna det utländska kapitalet.
Nästa etapp i den politiska processen blir att skriva en ny konstitution och val av en ny övergångsregering i den konstituerande församlingen. Sedan ska det enligt planerna hållas parlamentsval och presidentval inom ett år. Ett år är en lång tid i en process där en diktatur störtas och om inte löftena om frihet och ett bättre liv uppfylls kanske landets gator och torg på nytt fylls av protesterande folkmassor. Tålamodet är lågt och förhoppningarna höga.
.
I Kef vakade milis över säkerheten vid vallokalerna
.
Tunisien var först att störta sin diktator och först att hålla fria val. Mubarak följde tätt inpå och fria val i Egypten ska hållas i november. Khaddafi har just avtackats för gott. Inom ett år ska libyerna för första gången gå till val. Enorma utmaningar väntar för de som störtat sina despoter. Många fällor ligger redan utlagda. Exakt hur de demokratiska revolutionerna i Nordafrika kommer att utvecklas beror uteslutande på styrkeförhållandet mellan de olika sociala, sekulära och religiösa skikt som ska mäta sina krafter på den samhälleliga arenan.
.
Media: DN1,SVD1,DN2,SVD2,SVT1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP3,DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ennahda, Islam, Revolution,
Tunisien går till val
22 Okt 11
Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg
Senaste nytt: Gårdagens historiska val drog mycket stort deltagande. Av de 4,15 miljoner som skrivit in sig på de frivilliga vallistorna röstade över 90 procent. Valets resultat kommer att publiceras i morgon, tisdag. Valdeltagandet kan inte beräknas ännu eftersom de cirka 3 miljoner som inte finns med på vallistorna kunde ändå delta genom att visa upp sitt ID-kort vid röstningen. Vi återkommer med en analys av valet när detaljerna finns tillgängliga.
.
I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.
.
Ben Ali var den första diktatorn som jagades iväg. Mubarak och Kaddafi hängde på.
.
Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.
Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.
Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.
.
Det var landets fattiga och arbetslösa som segrade 14 januari
.
Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.
-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer
under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.
-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.
Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.
Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.
Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.
.
Håll Tunisien rent – ut med RCD
.
-Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.
-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.
-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.
.
Den gamla polisen är i mycket tillbaka på gatorna.
.
-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.
Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.
Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.
.
Rachid Ghannouchi säger sig stå för en tolerant och modern islam.
.
Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den politiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.
I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?
I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.
-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.
-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.
I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.
-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.
.
Den unga kvinnans önskan håller på att uppfyllas.
.
Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.
Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:
-Folk kommer att rösta på Ennahda därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.
Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD3,SVT1,DN6,DN7,
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Erdogan, Islam, Ben Ali,
En doft av Tahrir i Madrid?
21 Maj 11
Arabisk vår och spansk sommar.
.
Den kallar sig 15-majrörelsen och manar till demonstration för frihet, arbete och ett mänskligt samhälle. Nej, det är inte ännu en bland de arabiska revolutionernas datumrörelser. Den arabiska våren sprider sig till vår egen kontinent.
Democracia Real, Ya är dess stridrop. Verklig demokrati, nu! Madrid har fått sitt Tahrirtorg –ett Befrielsetorg på spanska med namnet Puerta del Sol. Det finns tydliga gemensamma drag mellan Tahrirtorget i Kairo och Puerta del Sol i Madrid och andra torg i Spanien som de unga ockuperar. Till och med tälten i mitten påminner om de omtumlande dagarna i Kairo.
.
-Verklig demokrati, NU!
.
I slutet av den här artikeln kan du läsa den unga rörelsens Manifest. Det är en ungdomlig, skönt fräsch och något naiv text. Den reser krav på ett nytt sätt att leva, att nya prioriteringar ska gälla i samhället. Upp till oss alla att anta utmaningen.
Ungdomarna som bildat 15-majrörelsen manar till strid mot den spanska socialistregeringens krisprogram som har en enda kompassriktning –låt de arbetande betala den kapitalistiska krisen. I Spanien är det verkligen kris. Efter den vansinniga byggruschen fram till 2007 har landets ekonomi kraschlandat. Nu står tusentals byggnader halvfärdiga i hela kvarter som redan börjar förfalla.
Samtidigt är fler arbetslösa i Spanien än i något annat land i Europa. Bland den vuxna befolkningen är arbetslösheten just nu 21,19 procent och statistiken säger att 44,6 procent av alla i arbetsför ålder under 25 år saknar arbete eller jobbar svart för smulor.
.
När ungdomen tar till orda exploderar fantasin.
.
Häromdagen såg jag ett reportage på fransk teve om krisen i Spanien. Det som frapperade mig främst var de individuella öden som beskrevs. Där fanns en 29-årig kvinnlig advokat utan arbete sedan flera år och som tvingas bo hos föräldrarna för att få tak över huvudet. En statsanställd 39-årig kvinna hade sparkats från sitt jobb och tvingades också flytta hem till sina åldrade föräldrar.
-Det är jag som borde kunna ta hand om mina föräldrar men i stället är det de som måste ta hand om mig, sa den bittra kvinnan som kanske aldrig mer kommer ut på arbetsmarknaden.
Där fanns den 44-årige metallarbetaren som bor på gatan sedan hans rätt till a-kassa löpt ut. Hans ”jobb” består nu i att sälja prylar som han hittar bland sopor och skräp. Enligt olika beräkningar är det en till fyra miljoner spanjorer och invandrare som dagligen släpar sig fram på en svart arbetsmarknad med löner som påminner om sweet-shops i Bangladesh.
.
Plaza de Catalunya i Barcelona fylls också av protesterande ungdomar.
.
Trots den djupa krisen, eller kanske på grund av den, har det varit få protester mot följderna av krisen för de arbetande i landet. En viktig förklaring till det är uppenbarligen den roll som den ”socialistiska” regeringen under Zapatero haft, nämligen använda allt sitt inflytande i de fackliga organisationerna för att lägga locket på. Det har däremot inte hindrat mer än 100 000 ungdomar från att demonstrera över hela landet.
Nu på söndag hålls regional- och kommunalval. Socialistpartiet kommer att krossas i valet. De arbetande överger partiet som så tydligt visat att de inte representerar deras intressen. Samtidigt är det politiska krismedvetandet bland den stora massan av väljare sådant att högerpartiet med all säkerhet kommer att segra stort i valet. Att de står för samma krispolitik inser inte alla och idén att ersätta Zapatero med ett alternativ från höger har ett vitt fäste. Resten kommer röstskolket att fixa till högerns fördel. Men som ungdomarna skriver i sitt manifest –det verkar inte vara någon skillnad mellan traditionell högerpolitik och vänsterpolitik. Inför söndagens val har Valkommissionen utlyst ett förbud mot alla demonstrationer. Det är knappast troligt att landets ungdomar lyssnar.
.
I Zaragossa tar man sig tid att diskutera.
.
Men för de unga som ockuperar Puerta del Sol finns det ett alternativ om alla samlas till kamp.
-Skapa ett, två, tre Tahrirtorg.
-Gatans parlament kan stoppa krispolitiken.
Manifest för 15 maj
Democracia Real, Ya
Manifest av 15-majrörelsen
Vi är vanliga, normala personer. Vi är som du, personer som stiger upp tidigt för att studera, arbeta eller söka ett arbete, personer med familj och vänner.
Vi arbetar hårt var dag för att leva och skapa en bättre framtid för de runt omkring oss. En del av oss är radikala, andra är mer konservativa. Vi är troende eller inte troende, vi har en klart uttalad ideologi eller är opolitiska.
Ändå är vi alla engagerade och indignerade över den politiska, ekonomiska och sociala situation vi lever i, över politikernas, företagarnas, bankirernas korruption… och medborgarnas försvarslöshet. Denna förfärliga vardag kan ändras om vi sluter oss samman.
.
Tahrir eller Madrid?
.
Det är dags att stå upp, att tillsammans bygga ett bättre samhälle. Därför står vi starkt eniga bakom:
-Varje framstående samhälles prioritet ska vara jämlikhet, framsteg, solidaritet, kultur för alla, en ekologiskt hållbar utveckling, självförverkligande och medborgarnas välmående.
-Det finns grundläggande rättigheter som bör garanteras av samhället, som rätten till en bostad, rätten till ett arbete, tillgång till kulturen, till utbildning, deltagande i det politiska livet, individens fria utveckling, rätten att konsumera varor nödvändiga för ett sunt och lyckligt liv.
-Vårt ekonomiska system och styrelseskick fungerar i dag inte enligt principerna ovan och utgör nu ett hinder för mänsklighetens framsteg.
.
I Barcelona vill man inte vara sämre än i Madrid. Barca mot Real.
.
-Demokratin utgår från foilket, (demos=folk; kratos=makt), och därför ska regeringar födas ut folket. Men i vårt land lyssnar inte majoriteten av politikerna på oss. Deras jobb borde vara att representera våra krav i samhällets institutioner och möjliggöra våra medborgares deltagande i det politiska livet till förmån för samhällets bästa. I stället berikar de sig själva på allas bekostnad.
-Vissas omättliga maktbegär provocerar fram ojämlikhet, konflikter och orättvisor med ett våld till följd som vi förkastar. Vårt utlevda och onaturliga ekonomiska system blockerar samhällets utveckling och skapar en spiral som berikar vissa medan andra stöts ut i fattigdom och umbäranden. Till sammanbrottet.
.
Den arabiska skon passar också spanska politiker.
.
-Medborgarna är fångna i en maskin med mål att berika en minoritet som ignorerar alla våra behov. Vi är osynliga, men utan oss skulle inget fungera. Det är vi som får hjulen att snurra.
-Systemets inriktning och mål är att ackumulera pengar som ställs över samhällets effektivitet och välmående. Det slösas med resurser, förstör vår planet, skapar arbetslösa och olyckliga konsumenter.
.
Utan kvinnokamp ingen socialism.
.
-Om samhället kunde lära sig att inte lägga framtiden i händerna på en abstrakt ekonomis räntabilitet som aldrig tjänar majoritetens intressen kan vi avskaffa alla överdrifter och skapa allt som vi saknar.
-Det behövs en Moralisk Revolution. Vi har satt penningen över Människan när det borde vara tvärtom. Vi är människor inte varor på en marknad. Jag är inte bara det jag köper, varför och av vem.
Allt detta upprör mig.
Jag tror att jag kan ändra det.
Jag tror jag kan vara till hjälp.
Jag vet att enade klarar vi av det.
Kom med oss. Det är din rättighet.
Puerta del Sol i skymningen.
.
Media; DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,SVD4,SVT1,DN4,GP1,DN5,SVT2,GP2,
Bloggare:Svensson,Röda Malmö,SVD5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Spanien, Madrid, Puerta del Sol, Zapatero, Kris,
Fria val 24 juli i Tunisien.
23 Apr 11
Parlamentarism och självorganisering.
.
Den tunisiska revolutionen var först ut på scenen i de arabiska folkmassornas resning mot diktatorer och absoluta monarker. I ett svep som överraskade världen med sin hastighet störtades Ben Ali med familj från makten. Egypten följde i hälarna och sedan har land på land i den arabiska världen dragits med i den revolutionära flodvågen.
Allt har inte gått som på räls vilket de första månaderna av året gav hopp om. Kontrarevolutionen har slagit tillbaka i framför allt Bahrain och Libyen. I Bahrain krossas nu allt motstånd mot den hatade kungamakten med illa dolt samtycke från Vita Huset. Det amerikanska dubbelspelet i den arabiska revolutionen kan inte illustreras tydligare.
.
.
Men tillbaka till där det började, alltså den tunisiska revolutionen som inte längre fyller löpsedlarna i västerländska media. Ändå är det just i Tunisien som revolutionen går vidare och rullar tillbaka kontrarevolutionens krafter i seger efter seger. Men det flyter inget blod längre och då tappar utvecklingen intresse för både slaskpressen och morgontidningarna.
Den 24 juli kommer det första fria valet på flera decennier att hållas. Då ska medborgarna välja delegater till en Konstituerande församling som har till uppgift att anta en ny konstitution och förbereda allmänna val till ett nytt parlament och en president.
Redan det är resultatet av en hård kamp mellan progressiva krafter i samhället och de gamla maktstrukturerna som ville bygga vidare på det existerande parlamentet och Ben Alis konstitution.
Men revolutionen ville något annat. Först tvingade den fram en upplösning av RCD, Ben Alis partiapparat som var nästan ett med staten och lokala administrationer. När Ben Ali fördrevs flydde också många lokala chefer sin väg och folket i byar och städer tog själva över styret av lokal ärenden genom att välja råd och kommittéer. De finns kvar i dag och skapar en instabil maktbalans i landet där regeringen inte styr som den vill.
;
Demonstration i Tunis den 17 januari.
.
Sedan RCD upplöstes riktade revolutionen in sig på att tvinga premiärministern Ghannouchi att avgå tillsammans med samtliga ministrar som haft den minsta post under Ben Alis styre. Efter omfattande demonstrationer den 24 februari med närmare 300 000 deltagare kastade även Ghannouchi in handsken och avgick den 27 februari tillsammans med alla Ben Alis män. Det var en stor seger som inte krävde en blodsdroppe. Vare sig armén eller polisen var intresserad av att slåss för Ghannouchis sak.
Efter den segern uppstod en mycket farlig situation för de sociala krafter som vill bromsa revolutionen och föra in den i fåror som inte kan hota den etablerade ekonomiska och sociala maktstrukturen. En sorts dubbelmakt uppstod där det inte längre var klart vem som hade lagstiftande makt. Å ena sidan fanns den nya regeringen under den nya premiärministern Béji Caïd Essebsi vars inflytande begränsades av CNPR (Nationella Kommittén till Revolutionens Försvar) som leds av representanter från fackföreningen UGTT, vänsterpartier, yttersta vänstern, delegater från lokala råd, och 14 januarifronten. Denna representant för det folkliga trycket underifrån avvärjde de borgerliga planerna på val av en ny president och tvingade i stället fram val av en Konstituerande församling.
.
-Efter mig blir det kaos, varnade Ben Ali. Folket synade bluffen och upptäckte friheten.
.
För att underminera CNPRs styrka la ”resonabla” politiker ett förslag om att skapa en myndighet över regeringen och CNPR, som en sorts hatt på janushuvudet för att hålla ihop makten. Den Högsta Myndigheten tillsattes med uppgift att förhandla fram en plan för valet till den Konstituerande församlingen.
Manövern lyckades därför att den fackliga centralen UGTTs ledare och advokatsamfundets representanter i CNPR omedelbart accepterade idén om en Högsta Myndighet. UGTT slöt upp utan minsta diskussion i de fackliga lokalorganisationerna i god traditionell byråkratanda. Under perioder av UGTTs historia ingick den som en del i statsapparaten och det syns också i dag när toppen i organisationen agerar utan mandat.
.
Den 14 januari var det ”game over” för diktaturen.
.
I den franska dagstidningen Le Monde publicerades häromdagen en intervju med ordföranden i Högsta Myndigheten , en viss Yadh Ben Achour. Den är så pass intressant att jag gjort mig besväret att översätta den. Man känner att landets borgerliga krafter går på tårna och måste klä sina uttalanden i termer som inte stöter sig med de folkliga kraven på grundliga förändringar.
Tunisien ska hålla verkligt fria val.
Yadh Ben Achour är ordförande i Högsta Myndigheten för förverkligandet av revolutionens mål, politiska reformer och en demokratisk omvandling och ansvarig för att planera de kommande valen. Tre månader efter Ben Alis fall har HM fastställt ramarna för valets genomförande.
.
Den 24 juli väljer Tunisien representanter till en
Konstituerande Församling. Hur har HM som ni leder tillsatts?
I januari var Högsta Myndigheten bara en vanlig kommission för politiska reformer med uppgift att revidera samtliga odemokratiska lagar som den gamla regimen använde till att förtrycka landet, som lagen om föreningsrätten, om rätten att bilda partier, om terrorism, om tryckfriheten och vissa lagar i brottsbalken.
Sedan bildades ett råd för revolutionens beskydd av partier och civila organisationer(CNPR), med uppgift att övervaka regeringens ageranden, vilket hade kunna leda till kris med två parallella maktcentra, den ena institutionell och den andra revolutionär. Högsta Myndigheten som jag leder är en syntes av denna dubbla logik.
HM består av 155 medlemmar vilket gör det till ett sorts parlament. Där sitter tolv politiska partier (av 51 nu registrerade partier), -arabiska nationalister, vänster och yttersta vänster som stött revolutionen-, och organisationer som hade en stor aktivitet som Tunisiens organisation för mänskliga rättigheter, UGTT (tunisiska LO), advokatsamfundet, demokratiska tunisiska kvinnoförbundet och slutligen personligheter kända för sin roll i oppositionen samt regionala representanter.
.
UGTTs ordförande Abdelssalem Jrad konsulterade inte medlemmarna.
Hur föddes idén om en Konstituerande församling?
Vi var på väg mot ett presidentval. Men folket tvingade fram idén om val till en Konstituerande församling. Folket ville se en ny legitimitet. Omedelbart uppstod det grundläggande problemet – hur välja en församling som undgår inrikesministeriets kontroll? Vi kan inte använda den gamla vallagen. Därför har vår huvudsakliga uppgift varit att arbeta fram en ny vallag. Det gjorde vi på rekordtiden tre veckor!
Den 11 april antog vi två lagförslag. Den första skapar en högsta instans för valet och den andra reglerar själva valproceduren. De röstades fram av alla representanter med fem nedlagda röster. Ingen trodde att vi skulle lyckas med det. Diskussionerna var mycket tuffa, ibland våldsamma i en spänd stämning. Men när vi till slut kunde enas sjöng vi alla tillsammans nationalsången. Det var en stor stund, full av förhoppningar. För första gången i Tunisiens historia ska vi hålla verkligt fria val utan någon manipulation.
Vi har valt ett proportionerligt valsystem eftersom det är det mest rättvisa och som ger alla partier en chans att sitta i den Konstituerande församlingen.
Ni har också beslutat att vallistorna ska innehålla lika många män och kvinnor, ett unikt beslut i arabvärlden. Var det ett svårt beslut?
.
Landets kvinnor deltog till fullo i revolutionen. Nu ska de inta en fullvärdig roll i valet.
.
Det var en förkrossande majoritet för paritet män-kvinnor! Om en valsedel inte har 50-50 kommer den inte att godkännas. Det är sannerligen ett historiskt beslut, inte bara i arabvärlden.
Ben Alis gamla parti RCD, som upplösts, kan inte ställa upp i valet medan gamla ministrar har rätt att bilda partier. Är inte det motsägelsefullt?
Det är regeringen som fattar ett slutgiltigt beslut. Men majoritet av befolkningen vill inte att vad som upplösts av lagen (RCD) kommer tillbaka via valet. Folket tål inte längre lukten av detta parti om än i en ny form. Det gjorde landet så mycket ont, mot rättvisan, universiteten, administrationens och statens självständighet vars egendom partiet tog för sig av. Den Konstituerande församlingen ska göra ogjort vad RCD gjorde under 23 års diktatur.
Detta är en oundviklig följd som riktar sig mot medlemmarna i partiets exekutiva byrå, centralkommittén, ordförandena i samordningskommittéerna och cheferna i particellerna. Det berör inte de vanliga medlemmarna.
Det islamistiska Ennahda är med i Högsta Myndigheten. Hur ser ni på det?
Jag svarar er som medborgare. Ennahda ger alla garantier som vi kan se i deras program och deklarationer kring exempelvis trosfriheten, tanke- och yttrandefriheten. Om partiet respekterar sina åtaganden då har vi inget mer problem med Ennahda.
Kommer valet verkligen att hållas den 24 juli? Är det inte för kort tid…
Det hoppas jag. Den demokratiska processen är känslig, det finns farliga zoner för allt hänger lite i luften. Vi bör inte bidra till att uppskjuta valdatumet. Men det är sant att uppgifterna är enorma.
Vi måste göra om röstlängderna – förut röstade till och med de döda – uppdatera ett nationellt id-kort, organisera 2000 inskrivningsbyråer vilket kräver en utbildning av 4 000 personer. Sedan måste vi arrangera 7 000 vallokaler med en ordförande och en biträdande chef, alltså 21 000 personer att utbilda. Det är en historia som går lös på 20 miljoner euro. Vi går ännu på slak lina.
Vilka etapper följer därpå?
Vi förbereder en republikansk pakt som kräver en klar bakgrund för alla som ställer upp i valen, en politisk minimistandard vad gäller mänskliga rättigheter och ett absolut förkastande av våld. Sedan presenterar den provisoriska regeringen sin avgång och en ny regering utsedd av den Konstituerande församlingen tar plats.
När den nya Konstitutionen antagits, inom sex månader till ett år, kommer nya val att organiseras. Då proklameras den andra Republiken i
vår historia.
Den 21 april ska ni träffa Frankrikes utrikesminister Alain Juppé i Tunis. Vad väntar ni er av Frankrike?
En vändning bort från en position som hittills inte varit speciellt briljant. Man sa oss att det var bättre att ha bröd för dagen än frihet. Vi hade vare sig det ena eller det andra. I dag vill vi ha båda.
Intervju av Isabelle Mandraud
Le Monde 21 april 2011 «
Intervjun är intressant ur flera synpunkter. Oron för att två maktcentra utvecklades låg uppenbarligen bakom skapandet av den Högsta Myndigheten. Syftet är uppenbart – hindra en alltför stark radikalisering av kraven. Samtidigt är det tydligt att stora eftergifter görs för att suga upp radikala strävanden i revolutionen, som exempelvis att införa absolut paritet mellan män och kvinnor på partiernas valsedlar. Det ska bli mycket intressant att se hur det kommer att genomföras inför valet i juli.
Till skillnad från Libyen och även Egypten finns det en organiserad yttersta vänster som överlevt Ben Alis diktatur och efter revolutionen träder både gamla och nya organisationer fram.
Ahlem Belhadj sitter i ledningen för den nybildade organisationen Arbetarvänsterns Förbund. I en längre intervju berättar hon hur kampen inför valet ser ut att gestalta sig.
.
Ahlem Belhadj under en demonstration i Tunis.
.
På frågan om diskussionen i vänstern främst handlar om hur de folkliga kommittéerna ska kunna kontrollera de valda till den Konstituerande församlingen eller om varje organisation söker positionera sig i parlamentarisk anda för att vinna egna röster, svarar Ahlem:
-Båda tendenserna existerar även om parlamentarismen just nu dominerar. Samtidigt bildas revolutionära råd ute i landets regioner och lokala samhällen. Massor av olika former för självorganisering växer fram eftersom kommunala administrationer upplösts och ersatts av råd tillsatta av befolkningen som nu sköter kommunerna, säger hon.
Att den Högsta Myndigheten skulle vara ett försök att samordna de lokala råden på nationell nivå avfärdar Ahlem. I stället säger hon att ”det skapades för att dra undan mattan” för CNPR, vilket delvis lyckats eftersom UGTT och advokatsamfundet som spelar en stor roll i CNPR omedelbart gick in i Högsta Myndigheten.
.
Högsta Myndigheten vill kanalisera revolutionen i parlamentarisk legalitet.
.
Ahlem säger att de lokala råden saknar verkligt inflytande i Högsta Myndigheten men att vid sidan av UGTT finns också den yttersta vänstern. Det har skapat diskussion kring frågan om socialister ska bojkotta Högsta Myndigheten eller delta i den. Just nu finns ingen enhet i den frågan. Ahlem tror att det bästa just nu är att arbeta både inom och utom HM för att maximalt påverka utformningen av valet den 24 juli.
Innan Högsta Myndigheten bildades var det CNPR som fungerade som nationellt språkrör för den lokala självorganiseringen i landet. Men nu kan inte CNPR nå fram till en gemensam hållning till agerandet i Högsta Myndigheten eftersom fackledningen i UGTT har en viktig plats i HM.
Däremot är inte revolutionen ”blockerad” på det lokala planet. Massor av initiativ tas i städer och byar från norr till söder. Men det är främst koncentrerat till skötseln av kommunal administration.
-Jag är medlem i ett lokalt råd i regionen där jag arbetar. Rådets diskussioner handlar mest om omedelbara frågor, som vilka ansvariga från förr som måste avgå, vad att göra härnäst, hur självorganiseringen ska bygga vidare. Men just nu hålls inga diskussioner om det som ses som abstrakta problem: en ny Konstitution, det politiska livet. Det som intresserar människorna är vad de kan utföra omedelbart. Vi lyckas inte ännu resa problemet med att knyta samman råden i en större samordning, säger Ahlem.
.
De som vill fånga revolutionen behöver mer än en bur.
.
På andra områden utvecklas också självorganiseringen även om det sker i ojämn takt, självfallet kanske man ska säga. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Revolutionen är inte ett godståg där alla vagnar rusar fram i samma fart.
På frågan om det utvecklas råd och arbetarkontroll i industrin svarar Ahlem försiktigt:
-Just nu inte så mycket. Det existerar vissa erfarenheter i företag som ägdes av familjen Ben Ali där arbetarna tog över skötseln sedan ledningen tagit till flykten. En hel del storjordbruk har tagits över av de anställda som fördrivit ägarna som fick gårdarna av staten. Det handlar om cirka 80 stora jordbruk. Som exempel kan vi ta en farm med cirka 500 anställda inklusive familjerna. Där råder en kollektiv skötsel av farmen.
Inom undervisningen har de anställda på många ställen valt en ny ledning. Förr utsågs den uppifrån. I de offentliga transporterna pågår en stor strejk för att byta ut VD som var medlem i RCD. Men självorganiseringen utanför den kommunala administrationen är inte omfattande.
.
Det är kort tid till valen i juli. Kommer den parlamentariska logiken att vinna över självorganiseringen? Svaret beror kanske på i hur stor omfattning de lokala råden av självorganisering kan göra sin röst hörd nationellt inför valet, hur mycket de kan påverka utformningen av den Konstituerande församlingen och den nya Konstitutionen. Det måste ske innan den 24 juli. Då kommer den parlamentariska traditionen med en isolerad person i valboxen att råda. På gott och ont.
.
Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN4,
Bloggare:Röda Malmö,Svensson,Jinge,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tunisien, Tunis, Ghannouchi, Revolution, Egypten, Självorganisering,
Sarkozy röstfiskar
12 Apr 11
En burka på den franska republiken.
.
I går grep ett femtiotal uniformerade poliser en ensam kvinna utanför Notre Dame i Paris. Det blev trafikstockning. Massor av människor undrade vad som pågick. Inga demonstranter syntes till. Ingen krossad fönsterrutor till en bank eller kastade sten på polisen.
.
I går protesterade niqabklädda kvinnor mot Sarkozys lag
.
Nej det var en ensam kvinna som klätt sig i niqab, den heltäckande slöjan som bara visar ögonen, som skapade sådant rabalder. För sedan i går är det i Frankrike förbjudet att vistas på offentlig plats klädd i burka, niqab, mask, huva, keps eller något annat som täcker ansiktet. Att den nya lagen blandar in huvor och masker, utan att nämna tomtemask, är det ingen som luras av. Det är en lag som riktar sig uteslutande mot de kanske två tusen franska kvinnor som bär niqab när de går ut. Det finns cirka fem miljoner muslimer i landet. Alltså klär sig cirka en promille av dessa cirka två miljoner kvinnor i heltäckande klädsel.
Presidenten Sarkozy och regeringen hävdar att lagen syftar till att försvara republikens sekulära karaktär och att skydda kvinnorna mot förtryck. Men ingen låter egentligen sig luras. Det är med denna lag som med alla andra lagar som Sarkozy drivit igenom mot romer, papperslösa och andra utsatta minoriteter att grundmotivet är att fiska röster i Marine Le Pens grumliga vatten. Högern blir alltmer desperat inför perspektivet att slås ut av Nationalfronten i presidentvalet 2012.
I stället för att hjälpa de kvinnor som mot sin vilja tvingas bära heltäckande muslimsk klädsel drar förbudet en löjets slöja över den franska republikens ansikte. ”Brottet” att bära heltäckande bestraffas med 150 euro i böter och/eller ”medborgarkurs” och med 30 000 euro för någon som tvingar en kvinna att bära heltäckande.
.
En muslimsk kvinna och en katolsk nunna protesterade tillsammans.
.
Den franska polisens fackliga organisation har redan insett vilken sörja den dragits in i.
-De flesta poliser tycker lagen är helgalen, säger Michel Thooris, ordförande för facket France Police och fortsätter:
-Det är uteslutet att vi slösar tid på ett sånt här brott medan vi saknar personal för viktigare saker.
-Polisen har viktiga uppgifter som gäller allvarliga brott. Vi tänker inte ödsla energi på bötesbelagda handlingar, säger Frédéric Lagache ordförande i polisfacket Alliance.
-Det blir att hålla igen ögonen ibland, säger å sin sida Philippe Capon i facket UNSA Police.
Än en gång lyckas Sarkozy visa att han ändan där bak. Allt han tar sig an blir fel i högens ögon. Risken med den nya lagen är så uppenbar att man häpnar över att Nationalförsamlingen antog lagen enhälligt. Redan demonstrationen farmför Notre-Dame visar att de juridiska myndigheterna vacklar. Kvinnan greps inte för att var klädd i niqab. I stället hänvisades till att ingen sökt tillstånd att demonstrera.
Det är också uppenbart att Sarkozys röstfiske slår bakut. I löjets skimmer säger nationalister och allsköns rasister att originalet Le Pen är att föredra framför kopian Sarkozy. Kommer sedan polisen att se mellan fingrarna för att undvika att förlöjligas är det endast den sekulära republiken som drabbas.
.
Familjen som gapar över mycket.
.
Vi på den här bloggen har absolut inget gemensamt med en religiös världsuppfattning. Vi har inte heller den minsta tolerans mot män som tvingar kvinnor att bära en religiös utstyrsel. Men vi är till hundra procent emot en lagstiftning som dikterar hur man får gå klädd eller inte. Det drar bara ett löjets skimmer över det sekulära samhället.
Sarkozys nya röstfiske kan bara få en effekt. Den stärker de mest reaktionära krafterna i den muslimska befolkningen och samtidigt öppnar den boulevarder för Nationalfrontens rasism och främlingsfientlighet.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Burka, Niqab, Frankrike, Sarkozy, Muslimer,
Ned med saudiska kungahuset
11 Mar 11
Upp till bevis Obama.
.
I går slog saudiarabisk polis brutalt ned ett hundratal demonstranter i staden Qatif då de i en fredlig protest krävde demokratiska reformer och frigivning av alla politiska fångar.
Redan i veckan varnade kungahuset att alla protester är förbjudna och att minsta demonstration kommer att slås ned med största kraft. Sagt och gjort. I går sköt kravallpolisen enligt AP skarpt mot demonstranterna.
.
Kung Abdhulla hotar att krossa alla protester.
.
Veckan innan bjöd kungahuset landets medborgare på ”gåvor” för att stilla det missnöje som råder trots att landet badar i olja. Kungen lovade att dela ut 10,7 miljarder amerikanska dollar till landets hushåll för att kompensera ”dyrtiden”. Gårdagens demonstration visar att tiden för ”mutor” kanske är över. I dag kallar olika oppositionella grupper till en vredens dag i huvudstaden Riyadh. Flera grupper på Facebook (igen) har kallat till dagens protester för ”demokratiska friheter”. Inte mindre än 30 000 har skrivit under uppmaningen på Facebook.
Det finns mycket stor risk för att regimen kommer att krossa alla försök till samling. Den är beväpnad till tänderna och har allt att förlora i en social förändring av det saudiska kvinnofängelset.
Nu väntar vi på att det ”demokratiska” radarparet Obama-Clinton höjer rösten och hotar Kungen med sanktioner och att knähundarna i Bryssel stämmer in i skallen. Väntan kan bli lång.
.
Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,SVD4,DN3,SVD5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, , Saudiarabien, USA, Obama, Clinton, Revolution
Senaste kommentarer