Dagar med motståndet i Misurata.
.
I en och en halv månad har befolkningen i Misurata stått emot Khaddafis artilleri och pansarfordon. Hans styrkor omringar staden. Efter många attacker mot staden är det ändå bara huvudgatan Tripoli Street som hans styrkor kontrollerar.
För första gången sedan belägringen började kommer det ut direktreportage från staden. Första veckan i april anlände några journalister anonymt till staden. De bara presenterar sig som ”vi”. Vilket kanske är bäst med tanke på deras säkerhet.
.
Bloggen En Route (På väg) informerar oss direkt från Misurata.
.
Bloggen En Route har redan publicerat flera artiklar av dem. Till skillnad från ”inbäddade” journalister som vanligtvis rapporterar från barer i de bästa hotellen har ”vi” levt tillsammans med upprorets kämpar. De är så att säga ”inbäddade” med shebab, ”grabbarna” som de stridande kallas.
Det finns naturligtvis ingen möjlighet att verifiera varje påstående av ”vi”. Men vi har ingen anledning att misstro den helhet som de förmedlar – en hel stad som kämpar för sitt liv mot en diktators pansarvagnar, artilleri och legosoldater.
Vi publicerar deras artiklar därför att solidariteten med kampen i Misurata är beroende av information om vad som sker i staden. Tyvärr finns det en hel flygel av den socialistiska vänstern i Europa som vänder Misurata ryggen. Många socialistiska tidningar och en rad av vänsterbloggar har inte med en rad, inte med ett ord, visat sympati, solidaritet eller ens medkänsla med Misuratas kamp för överlevnad.
I stället ägnas all energi åt att ”avslöja” imperialismens hyckleri och egenintressen i ”konflikten” , som om det var en nyupptäckt att imperialismen inte är en barmhärtighetsinrättning. Att flygattacken som i sista brinnande stund stoppade Khaddafis stridsvagnar utanför Benghazi räddade staden undan en massaker är inget som påverkar ”analysen”. Många spaltmetrar används till att lyfta fram varje litet bevis på skäggiga islamisters närvaro i Benghazi för att med alla medel motivera en ”neutral” hållning till den libyska folkresningen. –Revolutionen har redan spårat ur, säger den ene. –Imperialisterna har redan tagit konrollen säger den andre. –Nato för ett fascistiskt krig mot Libyen, säger Castro.
Debatten är låst i positioner som tills vidare inte kan jämkas. När krutröken lagt sig och den libyska oppositionen förhoppningsvis jagat Khaddafi på flykten kan en rannsakande analys i alla läger öppnas. Då tror vi att det kommer att stå klart för alla att kampen i Libyen var och fortfarande är en del av de arabiska folkmassornas kamp för att störta diktatorer och kungar.
Här under följer en sammanfattning i fri översättning av den senaste artikeln från ”vi”.
***********
”Inbäddade” med motståndet i Misurata.
.
I dag 12 april gick shebabs, som de beväpnade ungdomarna kallas, till offensiv mot Tamina Building i Misurata efter en månad av strider kring huvudgatan Tripoli Street. Steg efter steg tar kämparna tillbaka kontrollen över stadens centrum. Med pansargranater och Molotov cocktails mot tanks och pansarfordon tränger de ihop Khaddafis styrkor kring Tamina Building som hålls av prickskyttar på taket.
För att bemöta en del dumheter i västliga media är det viktigt att påminna att Khaddafis styrkor inringat staden i sex veckor och blockerar all tillfart från land. De intog också Tripoli Street som är stadens huvudgata. Resten av staden kontrolleras av rebellerna som centrala elverket, anläggningen för havsvattensavsaltning och hamnen och dess lagerbyggnader.
Misurata lever även om det är på reserver. Det luktar krut i staden. Bombernas explosioner ger natten rytm tillsammans med motståndets stridsrop i gränderna. Det är krig på ojämna villkor. Men en sak är säker bland alla vi möter – här vill ingen ha hjälp av utländsk trupp men däremot vapen. De kämpande shebab är inga miserabla typer, de är stolta. De har den inre styrka som följer när döden inte längre skrämmer. Fyrtiotvå år av förtryck påminner dem om kampens mening, de kommer att befria Misurata eller dö här..
.
Khaddafis tanks och trupper har gjort en ruin av Tripoli Street.
.
I början av upproret i Misurata höll revolutionens anhängare till på torget i centrum som nu ligger öde. Torget är obeboeligt på grund av dess närhet till början av Tripoli Street där legosoldaterna har sitt främsta fäste i Tamina Building.
För en månad sedan försökte en pansarkolonn med 700 soldater att inta Misurata. Befolkningens motattack hindrade dem från att nå längre än till Tripoli Street. Sedan dess har tanks och prickskyttar förvandlat denna huvudgata i staden till en apokalyptisk scen. Den 21 mars invaderade ändå fem tusen personer Tripoli Street för att ta hand om döda kämpar. Den dagen dödade Khaddafis styrkor 40 personer och skadade omkring 250. Den vansinniga gesten var ett naivt försök att bryta ned militären på plats. Men en handfull tanks och gömda prickskyttar lyckas ännu att hålla stadskärnan som sitt starka fäste.
.
Huvudgatan Tripoli Street kontrolleras av Khaddafis styrkor.
.
Den lokala stadsarkitekturen som liknar Paris är till fördel för Khaddafis styrkor. Huvudgatans bredd underlättar stridsvagnarnas framfart och försvårar att bygga barrikader. Boulevarden bjuder pansarvagnar en gigantisk rak led från stödpunkter utanför staden rakt in till stridszonen i centrum. På båda sidor av Tripoli Street ser det ut som i vilken storstad som helst med öppna ytor och höga glasfasader utan hörn med döda vinklar. Man måste ta sig fram över öppna ytor. Kropparna som ligger vid foten av vissa byggnader visar risken som tas av de som korsar boulevarden.
Men Khaddafis styrkor drar inte bara fördelar av Tripoli Streets bredd. Hittills har den gett goda möjligheter att föra in pansar och trupp med en militär organisering ställd mot förvirring och oerfarenhet hos rebellerna. Men nu börjar legosoldaterna att stöta på dessa fördelars baksida.
Samtidigt som boulevarden underlättar cirkulationen är pansaret utsatt för shebabs gerillataktik. Nu sedan allt omkring Tripoli Street är sönderskjutet och antalet snipers halverats blir de angränsande byggnaderna barriärer för Khaddafis styrkor. Förstörelsen av omgivningen med sina gränder och smågator generar nu mer regeringsstyrkornas artilleri och pansarvagnar än rebellerna.
.
Från gränder och trång kan shebab beskjuta styrkorna på Tripoli Street.
.
I omgivningen äger striderna rum som i en hålost där minsta gömsle tillhör den ena eller den andra sidan i sådan närkontakt att ibland bara en byggnad eller en mur skiljer de stridande åt.
Snipers byter plats under natten i skydd av tanks för att överraska med prickskytte från nya positioner. Varje morgon måste motståndskämparna utvärdera var de nya sniperposteringarna finns. Sedan alla byggnader utefter boulevarden skadats eller förstörts försöker legosoldaterna att anpassa sin eld efter hur de uppfattar shebabs förflyttningar.
Här spelar deras lokalkännedom en viktig roll som ger dem kapacitet att mäta sig med fiendens militära överlägsenhet. De gamla hallarna som delvis förstörts används av shebab för att förflytta sig i skydd. De är byggda som en rad av korridorer med affärer och bostäder ovanpå som sinsemellan kommunicerar via hela kvarter. Tillsammans bildar de en labyrint i vilken ingen fiende vågar sig in i. Moståndet vänder ut och in på begreppen inomhus/utomhus, privat utrymme/offentligt utrymme som inte längre gäller. Varje byggnad är en potentiell plats för att i skydd bevaka Tripoli Street. I grannens garage äter man tillsammans, kokar te och oljar vapnen. I en annan byggnad lite längre bort från boulevarden ligger en improviserad sjukstuga. Med tre sängar, hyllor fulla med läkemedel för första hjälp och en ambulans som kan ta hand om sårade kämpar.
.
Med omoderna vapen och Molotov cocktails håller shebab stånd.
.
Rummet ovanför trappan blir sovrum för tio kämpar när de inte håller sina skjutställningar i rummet intill. Fönstren bommas igen eller avskärmas medan nygjorda hål i väggarna används till att följa fienden med kikare och som skjuthål. Väggarna mellan olika byggnader rivs så att det går att i skydd förflytta sig mellan dem.
Ibland beror de stridandes överlevnad eller tillfångatagandet av en sniper mer på lokalkännedom än beväpningen. Khaddafis styrkor har inte en total översyn trots att de har snipers placerade på de högsta byggnaderna. På båda sidor följer man minsta rörelse för att exakt veta fiendens positioner. Det gäller att snabbt veta vilka passager som ligger i skydd och vilka som tillfälligt är exponerade för beskjutning.
Motståndet som först gick ut på att hindra fienden att ta sig in på sidogatorna lyckas nu skapa svårigheter för dem även på Tripoli Street. De senaste dagarna har man lyckats placera tunga fordon med sand och stenar tvärs över boulevarden. Förarna tar fart från en sidogata och i sista sekunden hoppar de av fordonet som kraschar på huvudgatan. Motståndsmän ligger i skydd med Molotov cocktails och pansargranater i hand. När tanks närmar sig för att lyfta bort lastbilarna fastnar tygstycken indränkta med bensin som shebab lagt ut på gatan och en Molotov cocktail räcker sedan för att slå ut en stridsvagn. Pansargranater riktas mot tanksens larvfötter och de blir stående.
Trots sin styrka, organisation och överlägsna eldkraft lider Khaddafis armé av en annan svaghet. Den består vid sidan av lojala landsmän också av utländska legosoldater som dragits till kriget av lockande inkomster och ibland av mycket unga som mobiliserats mot sin vilja. Namnet ”lojalister” är ganska felvisande- många soldater har inga känsloband med regimen eller för kriget.
Det känner man av i ögonblick då de saknar handlingskraft och initiativ därför att de tappat kontakt med sitt befäl eller vid kritiska situationer under reträtt. Motståndsmännen kämpar däremot i kvarter de växt upp i tillsammans med en bror, en granne eller en barndomsvän. Även om vissa säger sig kämpa för en diffus idé om ”frihet” är det priset de betalade under resningens första dagar som skapat den tveklösa beslutsamhet med vilka de ger sig in i striderna.
Många boende kring Tripoli Street har flytt från området. Av de som stannat deltar inte alla i det väpnade motståndet men redan att finnas på plats är en gest som visar motstånd mot Khaddafis ockupation av stadskärnan. Man stannar för att stödja motståndet men också för att vägra den förnedrelse det skulle innebära att erkänna kvarteren som obeboeliga. Vi vägrar att ”förhandla om våra martyrers blod” får här mer mening för vilken innevånare som helst än i munnen på den nya regeringen i Benghazi.
.
Tamina Building sedd från ett titthål i en mur.
.
Men motståndsmännens styrka begränsas inte till en god lokalkännedom eller en kampvilja. En plats i Misurata tjänar som samlingsplats för kämpar från olika stridszoner. Dag och natt lever i detta högkvarter av containers. I en av dem finns ett kök. Man skrattar och kallar det ”restaurangen”. I en annan finns ett antal madrasser, man dricker te, man diskuterar politik och ser på Al-Jazeera. Det är ”salen för stridsledningen” som blir sovrum på natten. Vid första ögonkastet är lokalen långt ifrån en gängse uppfattning om en militär ledningscentral. Mannen som presenteras som ”chef” kallar sig själv ”shejk för en stor familj”, upprorets människor. Det är med ålderns eller erfarenhetens rätt som han utövar sin auktoritet i de militära problemen.
Vid första kontakten verkar en hierarki bestämma relationerna men kamratskapet neutraliserar viljan till ”bosseri”. På kvällen avbryts diskussionerna ständigt av män som anländer från ”fronten” med nyheter. Avsaknaden av kommunikationsmedel tvingar motståndet att ständigt förflytta sig mellan stridszonerna för att inhämta information, tänka över nya anfall och kolla upp behov av proviant och utrustning.
Natten mellan lördag och söndag (9 april) lyckades man planera och samordna en aktion som spärrade av Tripoli Street och isolerade Tamina Building från sin bas och slå ut två tanks, en buss och två bilar med truppförstärkningar. I dag tisdagkväll (12 april) avväpnades den sista prickskytten i Tamina Building. På taket vajar nu ”det fria Libyens” flagga efter att den gröna flaggan varit hissad i en månad.
.
Media:AB1,AB2,AB3,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,Politiken1,Politiken2,Klassekampen1,VG1,SVT1,SVD3,
GP3,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Svensson,Ekonomikommentarer,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Misurata, Khaddafi, Benghazi, Shebab, Revolution, USA
skuldtyngda länderna i EU bör tillåtas skriva av sina skulder och lämna euron.
är också min utgångspunkt.
råder det djup kris och för att klara av alla skuldkriser måste alla dra åt svångremmen. Alliansens Anders Borg talar i landsfaderlig ton om att ”vi alla” ska bidra till att hålla ordning på Sveriges finanser genom att knoga och spara. Då kan vi skapa jobb säger han och glömmer att tala om bolagens allt större vinster och allt mindre ansvar för samhällets funktioner.
vår historia.
uppmärksammade dagboksreportage från Tunisiens revolution. I den här artikeln analyserar de båda vilken katastrofal effekt Chavez och Castros stöd till Khaddafi kan komma att få för socialismens anseende både i den arabiska världen och i Latinamerika.
