.

Om den tyska borgerligheten inte ännu börjat klä sig i styva läderstövlar så verkar det som att hårda skor blir allt vanligare. Åtminstone känns det nog så i baken på de arbetande människorna i Grekland

För egentligen är den verkliga krisen i Europa inte orsakad av ”lata greker” utan av allt mer sturska tyska politiker och företagsledare som från toppen av sitt höga exportberg kräver allt större uppoffringar av ”lata” sydeuropéer. Tyska media och vissa politiker bidrar villigt till ett osunt klimat genom grov hets mot grekerna med en tydlig rasistisk underton.

.

Tysklands Europa?

.

Att de tyska överskotten i varuhandeln till 70 procent går till resten av EU och motsvaras av ett lika stort importunderskott viftas undan som en detalj. När det i själva verket är det grundläggande problemet i den ekonomiska obalansen i Europa.

Med extrem lönepress och en villigt samarbetande facklig byråkrati har de tyska kapitalisterna lyckats hålla tillbaka lönekostnaderna i exportindustrin och på tio år skapat den grundliga obalans som nu rider EU som en mara.

.

-Tyskland är för stort för Europa men för litet som stormakt, stod det att läsa i Financial Times häromdagen. Det ligger mycket i den formuleringen. I två världskrig har den tyska borgerligheten misslyckats att ”ena” Europa under sin hegemoni. Nu blir det allt tydligare att de tyska ledarna tillsammans med klicken Sarkozy styr EU. Det är inte längre i Bryssel som besluten tas. Det är när Merkozy bänkar sig med centralbanken ECB och IMF som besluten fattas.

Den tyska borgerlighetens nya försök att ena Europas kapital under den tyska örnens vingar kan bara mötas på ett sätt och det är de ”lata” grekerna som visar vägen.

Vägra att betala den kapitalistiska krisen!!

Det är inte de arbetande som skapat den!!

Gör uppror mot finansens diktat!

.

Media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVT1,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Aten, Merkel, Tyskland, Kris, Sarkozy

Dela

.
I går tisdag var de offentligt anställda ute i en 24 timmars lång generalstrejk i protest mot regeringen Papademos plan som ska tillfredsställa Trojkans krav på ytterligare uppoffringar. De strejkande säger nej till planerade avsked av 150 000 offentligt anställda inom tre år, en sänkning av minimilönen med 20 procent ned till 750 euro i månaden och en ytterligare försämring av pensionerna.

I den delikata situationen, för att inte säga desperata, är det flera aktörer som går på slak lina. Regeringen Papademos som tillsatts av EU och som har till uppgift att tvinga på den grekiska befolkningen ett sparpaket som kan leda till en ren depression av trettitalssnitt har inte händerna fria. Inga beslut kan tas utan att partierna i regeringskoalitionen röstar för Trojkans utpressning. Att säga ja till Papademos sparpaket kan var liktydigt med politiskt självmord inför parlamentsvalen i april.

Även Merkel och Sarkozy balanserar mellan motstridiga målsättningar. Det handlar om i det närmaste två oförenliga mål. För ledarna i unionen är det en prioritet att undvika en djup recession i Europa. Att samtidigt tvinga länder med stor statsskuld att betala tillbaka sina lån till de privata bankerna är svårligen förenligt med det första målet eftersom det kräver en politik som driver ekonomierna in i just den recession man vill undvika.

.

Fackliga protester utanför Papademos residens

.

I det avseendet är Grekland lite av ett laboratorium för EU. Om EU lyckas tvinga Aten att betala sina skulder till de privata bankerna på bekostnad av en djup recession har det ingen större betydelse för konjunkturen i Europa eftersom Grekland bara väger 3 procent av Europas BNP. Samtidigt måste Bryssel till nästan varje pris undvika att Grekland ställer in sina betalningar och i praktiken går i konkurs. Det skulle nämligen föra med sig stora förluster för en rad europeiska storbanker och kanske dra med sig Italien, Spanien och Portugal i en liknande process och då talar vi plötsligt inte om 3 procent utan om bland annat eurozonens tredje största ekonomi –Italien.

Men tillbaka till Grekland. Senaste ropet i media är inte längre ”besparingar”, ”åtstramning” och ”ansvar”. Nu talar alla ”experter” om att konkurrenskraften i Grekland måste förbättras. Och naturligtvis kan det bara göras genom att sänka lönekostnaderna. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skriver nästan dagligen om att Grekland måste få lov att lämna eurozonen så att landets konkurrenskraft kan förbättras.

Att det handlar om voodoekonomi vet alla seriösa ekonomer. Konkurrenskraften beror inte alls i första hand på lönekostnaderna, det vill säga lönerna plus de sociala avgifterna. I så fall skulle Tyskland ligga väldigt illa till i dag eftersom timkostanden i tysk industri är 33,10 euro i timmen, jämfört med 25,34 i Italien, 21,70 i Spanien, 10,30 i Portugal och 16,60 i Grekland.

Visserligen har lönekostnaderna i Europas sydliga länder ökat snabbare i norr sedan 1999 men det var ju en medveten politik från Bryssel för att minska inkomstskillnaderna inom unionen och bidra till en harmonisering under euron. Problemet kommer därför mer från Tyskland än annat håll. För där har lönekostnaderna sedan 1999 bara ökat med 5,9 procent jämfört med 25,7 procent i Frankrike och 30-35 procent i de övriga Medelhavsländerna. Det tyska undret bygger helt enkelt på en extrem lönepress i en redan konkurrenskraftig ekonomi som socialdemokraten Helmuth Schröder inledde med sin Agenda 2010.  I dag finns det som resultat inte mindre är fyra miljoner tyskar som arbetar för mindre än fem euro i timmen.

Greklands industri blir inte mer konkurrenskraftig om lönerna sänks. För det behövs stora investeringar i modernisering av produktionen. De flesta industrierna i landet är små arbetsplatser med låg teknisk nivå. För att ”exportera” sig ur krisen krävs konkurrenskraftiga varor inte lägre löner. Tyska bilar säljer på kvalitet inte på låga löner.
-Det är nonsens att sänkta löner är nödvändigt för att öka konkurrenskraften i Sydeuropa. Det är ett falskt och desperat budskap, säger exempelvis Gilles Moëc ekonom hos Deutsche Bank. Fler borde ibland lyssna till bankirer.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVT1,SR1,DN5,DN6,SVD3,DN7,SVD4,SVT2,SR2,SVT3,

Bloggare: Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Merkel, Sarkozy, Aten, EU, Euro

Dela

Sista försöket att undvika kaos?

.

Greklands finansminister säger att förhandlingarna om nästa etapp i landets avbetalning av statsskulden måste avslutas senast i kväll söndag 5 februari.

Han säger också att förhandlingarna med EU, IMF och centralbanken ECB är mycket hårda. Hans beskrivning av Trojkans krav som ”hårda” är en verklig eufemism. Kraven är rent av katastrofala för den grekiska befolkningen och visar att i Bryssel, Frankfurt och Washington är bankirernas och spekulanternas intressen det enda som styr.

.

Finansministern Venizelos säger att sista chansen är kommen. Sedan väntar kaos.

.

Trojkan kräver att lönekostnaderna i Grekland ska sänkas ännu mer än vad som hittills gjorts. Redan nu har många tappat upp till 30 procent av sin köpkraft. Nu ska det bli ännu värre om Trojkan får som den vill. Det räcker tydligen inte med att BNP minskade med sex procent 2011. Nu ska recessionen drivas in i en verklig depression.

Den kräver också att beskattningen av befolkningen ska öka för att kompensera recessionen som slår hårdare än väntat mot statens inkomster. Att det skulle vara oväntat är helt enkel tomt prat. Herrarna och damerna i Trojkans ledning vet mycket väl att det strupgrepp som de tar på Grekland inte kan leda till annat än en djup recession. De gör det medvetet och föredrar en social katastrof i EUs utkant än förluster för vänner och bekanta i finansvärlden.

Risken för en social explosion ökar för varje ”sparåtgärd” som koalitionsregeringen inför. Tålamodet hos de som drabbas hårdast sinar snabbt. Det är också vad premiärministern Lucas Papademos fruktar. De aktuella styrkeförhållandena i landet antyder att en social explosion där människorna helt enkelt gör uppror mot den politik som politikerna försöker köra ned i halsen på dem kan springa iväg åt alla håll. Det är inte alls säkert att progressiva krafter kommer att stå i spetsen för en revolt mot Trojkans kriminella politik.

.

Finansens bästa vänner driver Grekland i en social katastrof.

.

Det högerextremistiska partiet Laos som sitter i regeringen kan, om det spränger koalitionen genom att vägra anta Bryssels diktat, vinna i popularitet och driva den politiska revolten i helt fel riktning. Det kan de också få hjälp med av det ortodoxa kommunistpartiet som tillsammans med den fackförening som partiet kontrollerar lika hårt som på den ”gamla goda tiden” driver en sekteristisk politik i masskampen genom att alltid uppträda i ”splendid isolation”.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,GP1,DN4,DN5,SVD3,DN6,SVT1,SR1,DN7,SVD3,SVD4,SR2,DN8,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papdemos, Merkel, EU, ECB, Trojkan, IMF

Dela

Vi är mitt uppe i högvintern. Det knakar i våra golvtiljor och knarrar i farstubron. Långt upp i det inre Lappland smäller det säkert även från väl fastspikade elproppar. Här hos oss, i Alefjäll fem mil nordost om Göteborg, är kölden lindrigare. Minus 23 grader i morse. Med  torpargrund från 1800-talet innebär det ändå kalla golv. Lägger vi en termometer på köksgolvet innan vedpannan fått upp draget är det inte ens 10 grader om morgonen…

Turen på två kilometer till brevlådan – fram och tillbaka – får vänta på att solen hunnit förbarma sig över oss. I stället för kaffe och papperstidning blir det kaffe och dator.

.

.

Var stadsjeepen en ängel eller en bov?

.

Ser då att prioriteringar, rubriksättning och innehåll, alltså den saluförda journalistiken, som vanligt smälter samman med politiken. Det kan röra sig om en alldaglig mindre nyhet. I Stockholm hade exempelvis en slarvig pappa inte märkt att sonen trillat ur snöpulkan, mitt på en utfart från ett garage. Nu tillhör jag den skara som tycker att stadsjeepar hör hemma på landet. Men det är en sak för sig. I det här fallet missar journalisten vad som skett, alltså fakta, därför att hon troligtvis tycker illa om stadsjeepar överhuvudtaget. För pojken hade inte ”änglavakt”, som det hävdas i artikeln. Sanningen var att han, trots en oförsiktig pappa kanske räddades till livet – tack vare att han blev överkörd av just en stadsjeep. Han klarade sig helt enkelt bra tack vare SUV:ens höga markfrigång. Hade pappan tappat honom framför en vanlig personbil hade det som nu blev en solskenshistoria kanske i stället varit en tragedi.

.

.

Är Carl Bildt en bov eller en ängel?

Här kokar han ihop något jävelskap

med EU: s och Portugals utrikesministrar.

.

Lika dålig journalistik levereras av DN:s utrikesredaktör för webbsidan, Anders Bolling. När en för många okänd ”tankesmedja” ute i Europa,  ger Sveriges och Bildts utrikespolitik toppbetyg, blåser han helt sonika upp det som en stor nyhet. Det institut han hänvisar till är den ”alleuropeiska tankesmedjan Europeiska rådet för utrikesrelationer”, ECFR”. Vad varje kritisk läsare sedan förväntar sig är naturligtvis en granskning av denna ”smedja” där så märkliga tankar uppstår. Kör man runt på Google en kvart blir det övertydligt att Bollings ”alleuropeiska råd” är finansierat med hjälp av en salig blandning av hedgefonder, vinstlystna storbanker och män som valutaspekulanten George Soros. Det hela är alltså som att låta en fotbollsdomare döma i en match där hans egen son spelar i ett av lagen. Men om dessa intressanta och viktiga fakta får DN:s läsare ingenting veta.

Uppenbart är syftet med artikeln bara att pumpa in mer luft i en redan uppblåst utrikesminister.

När jag kommit så här långt i DN har solen nått fram till trädtopparnas rimfrost och det ser ut som om någon har dröst  diamanter över skogsranden på andra sidan våra åkrar. Det är bara minus fjorton ute och snart är det dags för en liten skidtur. Det känns mer uppfriskande än att surfa runt på dagspressens hemsidor.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Ashton, Carl Bildt, Stadsjeep, SUV,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVT2,SVT3,

DN8,DN9,DN10,DN11,GP4,GP5,SVT4.AB1,AB2,DN12,DN13,DN14,DN15,SVT4,DN16,DN17,DN18,

SVD5,DN19.GP6, DN20,

Dela

Ärver barnen vår skuld ?

-Du föds med hundra tusen kronor i skuld.

Så brukar det låta när nyliberala ekonomer och deras megafoner i media vill skrämmas. Propagandan bygger på enkel retorik men en i grunden felaktig ekonomisk analys.

Vanligen finns det inte mer är banal matematik bakom de feta rubrikerna om den fruktansvärda framtid som väntar våra arvingar. Tänk dig ett land med tio miljoner innevånare och en statsskuld på exempelvis 1 000 miljarder kronor. Då sägs varje medborgare ha en skuld på 100 000 kronor. Enkelt och begripligt, eller…?

Första invändningen är baserad på rent runt förnuft och påpekar naturligtvis att mot varje krona någon är skyldig finns det någon som är fordringsägare till samma krona. Spelar det då någon roll hur stor statsskulden är eftersom den samtidigt har sin motpol i en lika stor tillgång?

Svaret blir nej om vi skulle leva i ett samhälle där ägandet och fördelningen av rikedom vore i det närmaste jämlikt. Om de tio miljoner innevånarna i exemplet ovan var och en ägde statsobligationer till ett värde av 100 000 kronor vore ingen skyldig en krona och ingen hade en fordring. Skuld och tillgång jämnar ut sig för var och en.

.

Sekund för sekund rusar skulden i höjden. Skräckpropagandan är digitaliserad.

.

Då kan vi också se att det inte är statsskuldens storlek som är ett problem. Det är den ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen som är problemet. Alla barn föds nämligen inte med en skuld upp över öronen. Ett fåtal föds i stället med madrassen full av statsobligationer. Det är det stora antalet barn med vanliga lönearbetande föräldrar som ärver en skuld till de rikas barn.

Även i det verkliga samhället, till skillnad från exemplet ovan, är det inte riktigt att trumpeta ut att statsskulden är för stor och hotar att dränka oss alla. För vid sidan av att statskulden motsvaras av fordringar i samhället, ärver vi ju inte bara skulder utan också andra tillgångar. Som exempelvis alla offentligt ägda byggnader, skolor, sjukhus och annan infrastruktur som skapar ett modernt samhälle. Ingen privatperson tittar bara på sina räkningar och sliter håret av sig. Personen kollar också vilka tillgångar den har i kontanter och i rörligt och fast kapital. Om då skulderna ligger högt över tillgångarna kan håret med rätta sitta löst till.

För staten är problemet ännu enklare eftersom den till skillnad från en enskild person har tillgång till sedelpressarna och rätten att beskatta medborgarna. En stat kan inte som ett företag förklaras i konkurs. Det finns ingen lagstiftning som definierar när en stat är i konkurs. Ingen konkursförvaltning tillsätts för att likvidera statens affärer.

Ändå är naturligtvis statens skulder ett problem. Men det verkliga problemet är inte skuldens storlek i sig. Det stora problemet för exempelvis Grekland eller något annat land med en stor skuld är kostnaderna som skulden för med sig. Det vill säga de räntor som staten ska betala ut till de som äger statens obligationer. När en statsobligation som löper över tio år ska betalas tillbaka till ägaren ger staten ut nya obligationer för att betala de gamla. Nu ser vi problemet. Om staten för att sälja de nya obligationerna måste lova en högre ränta än på de gamla ökar skulden omedelbart. Om samtidigt den ekonomiska tillväxten i landet ligger långt under räntan på de nya obligationerna då fullkomligt exploderar statsskulden. För lägre tillväxt innebär lägre skatteinkomster till staten som då tvingas låna ännu mer för att finansiera sina utgifter.

.

.

Det nyliberala receptet för att befria staten från sin stora skuld kan sammanfattas i en mening –vi ska snåla oss ur krisen. Med vissa nyanser omfattas detta också av den europeiska socialdemokratin, inte minst av Stefan Löfvéns parti.

Statens utgifter måste minska och plats lämnas för det privata initiativet. Skatterna ska minskas, framför allt på företagandet så att det skapas jobb. De gamla välfärdskryckorna ska slås undan så att individen tvingas tjäna sitt uppehälle och inte fastna i ”bidragsfällan”. Den stela arbetsmarknaden ska mjukas upp med avreglering och allt som går att privatisera ska privatiseras och lite till. På så sätt ska ”vår” konkurrenskraft stiga snabbare eller minst lika snabbt som andra länders och låta oss ”exportera oss ur krisen”. Det är receptet som skrivs ut för inte bara Grekland och andra med stora statsskulder utan även för resten av de ”avancerade” industriländerna.

För att inse vilket elände hästmedicinen ställer till med måste vi först titta tillbaka och fråga oss hur vi hamnade i det huvudbry som statsskulden skapat.

De flesta avancerade industristaternas skulder byggdes upp i två faser med skilda orsaker till skuldernas tillväxt. I korthet handlar det om före och efter finanskrisen 2007-08.

Den nyliberala politiken innan 2007 förde med sig en växande statsskuld av flera orsaker. Först av allt handlar det om minskade statliga inkomster från skattebetalarna. Den medvetna satsningen på att minska skatterna för i första hand de välbeställda grävde stora hål i statens finanser. Det gäller då inte bara skatt på inkomst utan i ännu större utsträckning minskad skatt och sociala avgifter för företagen med ursäkten att det skulle leda till mer investeringar som i sin tur skulle skapa mer arbeten. Kort sagt skulle, enligt den liberala dogmen, staten få in mer skattepengar genom att sänka skatterna. Det finns inget praktiskt exempel där detta skett men det hindrar inte att dogmen ivrigt tuggas om i tankesmedjorna.

Den offentliga sektorn har visat sig vara en tuff rackare att ta död på. Trots alla angrepp mot den sociala välfärden under den nyliberala epoken har ändå det offentligas andel av BNP vuxit i de flesta länder. Det vill säga att de minskade skatteinkomsterna inte motsvarats av en lika stora sänkning av statens utgifter. Alltså har staten finansierat gapet med utgivning av obligationer, det vill säga satt sig i skuld.

.

.

Det ökade antalet äldre med påföljande högre utgifter för pensioner och sjukvård är strukturella förändringar i våra samhällen som starkt bidragit till att det offentligas andel av BNP stigit och sedan vägrat sjunka trots den nyliberala politiken.

Den andra och helt annorlunda fasen i statsskuldens tillväxt startar med finanskrisen 2007-08. Vad hände? Efter Lehman Brothers krasch spred sig paniken som en löpeld i världens finanshus och regeringskanslier. I korthet kan förloppet sammanfattas i en mening –det offentliga tog över de privata bankernas skulder. Det skedde via olika tekniska omvägar men det är slutresultatet av allt manövrerande från centralbankernas och regeringarnas sida. Plötsligt exploderade statsskulden i många länder. Bland annat i Grekland och Spanien där den innan 2007 inte låg på speciellt höga nivåer historiskt sett.

I dag befinner vi oss i en situation där flera länder kommer att vara oförmögna att betala tillbaka sin statsskuld därför att den nyliberala åtstramningspolitiken leder till recession, alltså låg tillväxt med lägre inkomster för staten som följd och med räntor på nyemitterade obligationer som är hårresande. De privata bankerna som hjälpts upp ur skiten har mage att kräva kring sex procents avkastning medan de får låna pengar att spekulera med av ECB till en procents ränta.

.

.

Ur askan i elden alltså. Det verkliga problemet var alltså det privata skuldberget som byggts upp under ett par decennier av kreditdriven konsumtion. Det gällde främst i USA, Storbritannien och Spanien, där de privata skulderna 2008 uppgick till 175 procent av BNP i USA och 200 procent i de båda andra länderna. Det privata skuldberget blev ett statligt problem enbart när de privata skulderna socialiserades.

För att bättre förstå hur staten finansierar sina utgifter och för att inse att statens utgifter är en livsnödvändighet för det privata kapitalet ska vi repetara lite vanlig nationalekonomi. De flesta industrialiserade staterna finansierar sig via tre källor.

-Via beskattning av arbete och kapital samt sociala avgifter.

-Via försäljning av offentligt producerade varor och tjänster

-Samt via utgivning av statsobligationer

I vulgärpropagandan sägs staten ta upp för stor plats och att det sker på bekostnad av det privata initiativet. I själva verket är statens utgifter oftast inkomster för det privata kapitalet. Det mesta av statens inkomster går nämligen direkt tillbaka till marknaden via konsumtion. Alla löner till de offentligt anställda är en direkt injektion i konsumtionen av varor, tjänster och fasta investeringar i bland annat bostäder. Staten självt i sin tur använder delar av sina inkomster till att köpa upp privat tillverkade varor och tjänster.

I den pågående krisen ser vi konkreta bevis för att storleken på statens utgifter har en direkt betydelse för krisens djup. I de länder där den offentliga sektorns andel av BNP är högst är effekterna av krisen minst märkbara. De så kallade ”välfärdsstaterna” har kommit undan krisen bättre än de länder där nyliberalismens härjningar gått längst.

USA är bästa exemplet på tesen ovan liksom Storbritannien. Idén att staten är något dåligt i sig och ska hållas i strypkoppel är ett favorittema för de flesta politikerna i USA och det offentligas andel av BNP är mycket riktigt betydligt lägre än i Europas ”välfärdsstater”. Att detta skulle vara mer ”effektivt” är en bluff som det räcker med att titta på hur den amerikanska sjukvården fungerar för att motbevisa.

USA har världens högsta utgifter för sjukvården, motsvarande 17 procent av BNP medan samma siffra ligger kring 12 procent i ”normala” länder. Innebär det att sjukvården är bättre i USA? Ja, kanske för de individer som kan köpa extremt dyr specialistvård. Men i stort kostar landets vård mycket men underpresterar ändå. Bevisen är bland annat att den förväntade livslängden i USA ligger klart under snittet för andra avancerade industriländer och att barndödligheten är högre. Att sjukvården kostar mer beror inte på att den erbjuder bättre tjänster till majoriteten av medborgarna utan på de vinster som aktieägarna av sjukhus erhåller, på de privata vinster som specialistläkare tar ut, på kostnader för advokater och andra dyra mellanhänder.

;

Med det här hoppas jag bidra till att underminera de vanligaste myterna om statens skulder. Den nyliberala dogmen att den improduktiva statliga sektorns beskattning av den privata sektorn tar upp plats från det privata initiativet är nonsens. Statens utgifter är en källa till rikedomar för det privata kapitalet vilket den kris vi upplever visar bättre än alla nyliberalers försäkran om det motsatta. Staten har skuldsatt sig upp över öronen för att rädda det privata kapitalets intressen.

Hade det inte kunnat vara annorlunda? Måste man svälja den nyliberala politikens mantra om att enda vägen till ekonomiskt välstånd går via uppoffringar och åter uppoffringar?

.

Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,DN4,SVD2,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, Staten, Kapital,

Dela

Belgiens arbetare storstrejkade

.

Gårdagens generalstrejk i Belgien var en framgång för de fackliga organisationerna som stod för initiativet. Trots den hätska kampanjen i media och från de politiska partiernas sida var uppslutningen i strejken i det närmaste total på de större arbetsplatserna.

En framgång i meningen att vanliga medlemmar i de fackliga organisationerna kunde visa vad de verkligen tycker om regeringens planer på att låta befolkningen betala för den kris som finansvärlden skapat och som Europas regeringar räddat den ur genom att lägga de privata skuldbergen på det offentligas axlar.

Om det ska bli en framgång i bredare bemärkelse beror i mycket på hur de fackliga ledningarna tänker fortsätta mobiliseringen och vilket tryck de kommer att utsättas för från sina medlemmar.

Här under hittar du en kort bildkvalkad från gårdagens generalstrejk i Belgien.

 Här filtreras infarten till tevestationen RTBF av aktiva från de fackliga

organisatörerna. Socialistiska FGTB är klädda i rött,

Kristdemokratiska CSC i grönt.

.

FGTBs ordförande Anne Demelenne lovar tuffare tag om

regeringen inte lyssnar till fackens krav.

 Infarten till Bryssels flygplats blockerades redan i arla morgon.

Tågen stod stilla hela dagen

 I minus 1°C värmde det med öppen eld i morgonstund.

Den röda och gröna enheten i kampen lovar gott för framtiden.

De flesta stora industrier i landet var i strejk,

både i Flandern och Vallonien.

Kampviljan är det inget fel på.

Alla stora hamnar i Flandern var blockerade.

Gent, Antwerpen och Zeebrugge var i strejk.

Bilder: Bilderna ovan finns i den flamländska dagsgtidningen De Morgen.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVT1,SVT2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Beglien, Strejk, Antwerpen, Gent, Zeebrugge, Namur

Dela

Socialistpartiets högerpolitik en utmaning för de fackliga organisationerna

.
I dag måndag 30 januari står Belgien still. Fabriker, hamnar, skolor, posten, flyget, tågen, tunnelbana, bussar och mycket annat är i strejk. De fackliga organisationerna har gemensamt utlyst ett dygns strejk. Det är ett mäktigt svar på den nya ”vänsterregeringens” planerade högerpolitik. En strejk som ändå kräver en aktiv fortsättning för att sätta stopp för den planerade svångremspolitiken.

Regeringskrisen i Belgien varade i ett och ett halvt år innan en ny koalition såg dagens ljus. Nytt världsrekord utan regering blev det, men slutprodukten var ingen framgång för landets löntagare. Socialistpartiet som vann stort i valet fick efter många turer uppdraget att bilda regering med partier från Flandern och Vallonien. SPs partiledare Elio Di Rupo blev därmed landets första socialistiska premiärminister på flera decennier.

.

Med ett tjockt S i namnet vill Socialistpartiet profilera sig som förvaltare av välfärden.

.

Knappt utsedd till premiärmininister visade Di Rupo vilka herrar han tänker tjäna. Liksom i andra europeiska länder användes omedelbart statsskulden som en ursäkt för att lansera ett budgetförslag som ”med ansvariga” åtgärder ska sanera statens finanser. De fackliga organisationerna fattade omedelbart galoppen och förkastade budgeten och sparprogrammet som ett angrepp på den arbetande befolkningens köpkraft och sociala välfärd.

-Vi är inte ansvariga för krisen. Låt de ansvariga betala, är ett vanligt fackligt svar på kraven på åtstramning.

En första snabbt organiserad strejk hölls i slutet av oktober med en varning att nya strejker skulle följa om regeringen, speciellt socialisten Elio Di Rupo, inte lyssnar till de fackliga organisationernas krav på förhandlingar om ”sparpaketens” innehåll. Ett krav som ignorerades helt av den nya regeringen. I stället har samtliga media dragit igång en smutskastningskampanj mot de fackliga organisationerna som anklagas för att skada ”landets intressen”. Facket ”skjuter sig självt i foten”. Strejken ”tjänar inget till , regeringen har redan fattat sina beslut”. De strejkande anklagas nästan för ”terrorism”, de tar ”hela befolkningen som gisslan”. Listan av angrepp mot de fackliga organisationerna kan göras mycket lång. Man kan nästan tro att det är facken som är ansvariga för den ekonomiska krisen.

.

Elio Di Rupo är en andra generationens invandrare. Hans familj flyttade från Italien till Belgien efter kriget för att jobba i de vallonska kolgruvorna, Hans uppväxt var mycket fattig. Det kanske förklarar varför han numera alltid uppträder i fluga, dock alltid röd.

.

Den fackliga rörelsen i Belgien är mycket stark och har en stolt historia av omfattande strider för de arbetandes intressen, inte minst den stora generalstrejken årsskiftet 1960-61, då landet stod stilla i över tre veckor. Den förrevolutionära strejken krossades till sist då tre tusen belgiska soldater togs hem från Tyskland. Två tusen arbetare arresterades varav hälften senare dömdes till kortare fängelsestraff och böter. Bland de hundratals som skadades i gatustriderna med militär och polis dog två strejkande stålarbetare i Liège.

I dag är 2,5 miljoner belgare medlem i någon av de fackliga organisationer som täcker de båda språkregionerna. I Vallonien är de flesta med i det socialistiska FGTB och i Flandern tillhör en majoritet det katolska CSC. Historiskt har de båda stora förbunden alltid haft en fot i det politiska lägret via Socialistpartiet och Kristdemokraterna.  ”Den belgiska kompromissen” kallas det när förhandlingar med de fackliga organisationerna lett fram till löneavtal och sociala reformer. I dag är det slut med det. Den nya regeringen har inte ens samtalat med de fackliga organisationerna.

.

Metallare ”blåser av” politikernas snålspel och kräver nya regler.

.

Socialistpartiet har definitivt förankrat sig i den nyliberala fåran och ska ”ta sitt ansvar” så att marknadens gudar inte vredgas. I dag finns det inget parti representerat i det nationella parlamentet som inte bekänner sig till ”marknadsekonomin”, vilket konkret betyder att 2,5 miljoner arbetares röster väger lättare än ett stort A mindre från kreditvärderaren Standard & Poor’s.

I de fackliga leden kokar ilskan över dövheten i parlamentet och regeringen och på lokal och regional nivå tar fackliga instanser uttalanden och initiativ som kanske kan leda till en nationell anstormning mot den nya regeringens sparpaket.

-Vi metallare i MWB-FGTB vägrar att kasta in handduken. Vi är mer än någonsin mobiliserade i bygget av ett alternativt samhälle till det som de ansvariga för krisen och deras megafoner målar upp, säger Nico Cué, ledare för metallförbundet i FGTB. Ett språk som metallaren Stefan Löfven, numera partiledare för Sveriges socialdemokrater, sedan länge glömt bort. Numera ger det honom bara kalla kårar.

I staden Namur kallade metallförbundet MWB till debatt om hur kampen mot regeringens angrepp ska kunna utvecklas till en lyckad motoffensiv. Det gjordes med stor öppenhet. Vid sidan av Socialistpartiet och det kristdemokratiska CdH inbjöds också de gröna i Ecolo, Ptb (belgisk variant av svenska KP) och LCR  systerparti till svenska SP.

-Generalstrejken 30 januari är bara en början. Om regeringen inte lyssnar till oss organiserar vi nya, ännu hårdare aktioner de kommande veckorna. Då kan det bli 48-timmars eller 72-timmars strejker, sa J-M Hutsebout från MWB till de 300 fackliga aktivister som samlats i fackföreningens lokal.

.

Céline Caudron från LCR sitter längst till höger (eller vänster om man vill). Metallförbundets lokala initiativ i Namur var lyckat.

.

Céline Caudron från LCR varnade för att regeringen vill genomföra en social nedrustning i en omfattning som inte skett förr.
-Det är målet och det är därför regeringen försöker marginalisera fackföreningarna. Vi måste se till att strejken den 30 januari blir lyckad och också arbeta ut en plan för den fortsatta kampen. Socialistpartiet försvarar inte längre arbetarnas intressen. Det har blivit ett socialliberalt parti. Fackföreningarna måste föra fram ett politiskt alternativ och med två och en halv miljoner medlemmar har facken den demokratiska legitimiteten att göra det, sa Céline bland annat i paneldiskussionen.

.

Beslutsam kamp är ett kännetecken för de belgiska fackföreningarna.

.

I toppen på de fackliga organisationerna hoppas man ännu att den ”belgiska modellen” av samförstånd mellan facken och partierna ska bestå och att de arbetandes behov tillfredsställs i förhandlingar mellan ”parterna”. Vare sig i FGTBs eller i CSCs ledning verkar man inse att nya tider råder. Borgarna och kapitalägarna vill inte längre kompromissa med de arbetande. De fackliga organisationerna har inte längre politiska representanter i parlamentet som de kan påverka i ”demokratiska former”. Därför är strejken i dag viktig. Styrkan i de ”utomparlamentariska” striderna kommer att avgöra om de arbetande kan slå tillbaka den borgerliga offensiven.

Europafacket EFS organiserar den 29 februari en protestdag mot åtstramningsprogrammen i Europa. Stora demonstrationer planeras över hela kontinenten. Vad kommer LO att göra? Organisera solidaritet med resten av Europas arbetare eller galamiddag i Saltsjöbaden?

.

Media:DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVT2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Generalstrejk, Elio Di Rupo, Nyliberalism, Bryssel

Dela

.

Det är uppenbart att regimen i Damaskus satsar allt på att hålla sig kvar vid makten med alla medel, oavsett hur många oppositionella som får sätta livet till. Inget tyder på att uppskattningen på 5 000 döda sedan upprorets start skulle vara en grov felbedömning.

.

I Bachar Assads inre cirkel finns ingen ersättare till diktatorn.

.

I går, måndag 23 januari, uppmanade Arabförbundet Bachar Assad att avgå till förmån för en av landets vice-presidenter och inleda förhandlingar med oppositionen i syfte att bilda en nationell samlingsregering inom två månader.
Förslaget förkastades omedelbart av alla i Syrien. En talesman för regimen kallade det hela en ”konspiration” mot landet. På vilket sätt det skulle vara en konspiration förklarades inte. Förslaget verkar för mig vara mycket öppet, utan minsta konspiration, om än oantagbart för regimen.

För oppositionens olika falanger är Arabförbundets förslag också oacceptabelt. De ser det mer som ett sätt att rädda regimen för att hindra ännu ett segrande uppror mot en despot. Hela Arabförbundets mission sedan den 18 december har enligt oppositionen tjänat till att ge Assad tid och skylt över den blodiga repressionen i många städer.

.

Övervakare från Arabförbundet i staden Deraa, eskorterad av statstelevisionen och säkerhetsmän.

.

De senaste dagarnas utveckling sätter nog punkt för Arabförbundets initiativ i Syrien, och kan till och med leda till förbundets sammanbrott. Saudiarabien meddelade i går att landet drar tillbaka sina övervakare på plats i Syrien med motiveringen att Bachar Assad visat att han inte respekterar det avtal han skrev under i december. Redan innan dess hade Algeriet dragit tillbaka sin övervakare från Syrien sedan denne förklarat att hela operationen bara tjänade till att ge Assad tid och spelutrymme.

Det finns bara en möjlig slutsats att dra i dagsläget. Regimen i Damaskus är en familjediktatur och likt i Libyen finns det ingen säkerhetsventil som kan öppnas. Assad kan inte sparkas som Mubarak eller Ben Ali. De övre skikten i militären, speciellt elitstyrkorna under Assads brors ledning visar sig vara lojala. De är främst rekryterade bland den alawitiska minoriteten som också är Bachar Assads klan.

.

Trots den stenhårda repressionen med tusentals döda håller oppositionen modet uppe.

.

Vad Arabförbundet söker uppnå med sitt förslag är en lösning liknande den i Jemen. Ge Assad fri lejd med garanti om straffrihet och jämka samman regimen med den ”lagliga” oppositionen så att ”de upproriska elementen” isoleras och neutraliseras. Men den planen verkar redan vara begravd, av Assad, av Saudiarabien och begravd under ännu hundratals oppositionella som under Arabförbundets närvaro dödats av regimens milis och gangstergäng.
Många säger att det redan råder inbördeskrig i landet. Jag tror att det är lite förhastat och egentligen tjänar regimens syften. För en av Assads mål har sedan länge varit att provocera fram sekteristiska strider mellan shiamuslimer, alawiter, kristna och kurder. Visserligen förekommer det militära incidenter mellan arméns enheter och de som kallar sig Syriens Fria Armé. Men hittills är det bara smärre militära aktioner av typ urban gerillakrigföring i syfte att hindra arméns attacker på befolkningen. Antalet avhoppare från armén är ännu litet och det handlar hittills bara om spridda avhopp av individer och mindre grupper av soldater. Inga militära enheter har bytt sida och officerskåren verkar ganska intakt.

Hittills har Assads försök att driva fram ett inbördeskrig inte lyckats. De lokala samordningskommittéerna som organiserar kampen på plats i ett femtiotal städer verkar göra allt för att undvika en sådan utveckling eftersom det militärt skulle gynna regimen. Det är bara i staden Homs som det rapporteras om sekteristiska angrepp mellan olika samfund. Staden är enligt uppgifter något speciell med ett lapptäcke av kvarter som bebos av olika religiösa grupper.
Vilka alternativa möjliga vägar kan den syriska revolutionen ta?

.

Arabförbundets mål är att bromsa upprorets kraft och skapa en ”ordnad” övergång till en ny regim.

.

Av tre alternativ är ett att regimen gör sig av med Assad och hans familjeklan för att bygga en ny bas på Baathpartiets grunder. Det verkar i det närmaste uteslutet att detta skulle kunna ske just nu.

En andra väg, en katastrofal väg, är om det folkliga upproret går över i ett inbördeskrig där gränserna dras av den religiösa och etniska tillhörigheten. Hittills har oppositionen visat att den kunnat avstyra regimens försök att driva utvecklingen dithän.

.

Bara en allt bredare mobilisering kan sätta punkt för diktaturen i Syrien.

En tredje och lika katastrofal möjlighet är en militär intervention från andra arabstater under Natos glada tillrop. Syrien är inte Libyen och ett förödande storkrig i hela regionen skulle antagligen bli följden av en utländsk militär inblandning. Det skulle på inget vis tjäna det revolutionära uppror som startade för snart ett år sedan, vilket för socialister måste vara det enda kriteriet vid en bedömning av följderna.

Det finns en fjärde väg, den enda som befolkningen verkligen är förtjänt av. Upproret sprider sig, fördjupas och kraven på demokratiska fri- och rättigheter vinner gehör bland allt fler. Militären förlorar sin kapacitet att ingripa på grund av allt större utbredd ordervägran. Regimen faller samman och dörren till frihet och värdighet öppnas på vid gavel.
Det är också den utväg som den internationella solidariteten ska stödja och kämpa för. De som gör uppror mot diktatur och despoti har alltid rätt. Glöm inte det.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Arabförbundet, Revolution, EU, USA,

Dela

.

Inget nytt under solen. Trots skuldkris, bankrutter och andra utslag av den globala finanskrisen rullar bonusar och svindlande löner till bankdirektörer vidare som om inget hänt. Det handlar naturligtvis om amerikanska bankirers bonusar och löner för 2011. Sett till den ekonomiska krisen, den sjunkande produktionen, de minskade reallönerna för vanligt folk kunde man vänta sig lite återhållsamhet från finansvärldens nya feodalherrar. Men nej, de har inte ens ett hum om vad som sker i samhället och vilken social katastrof de skapat med sin spekulation och gambling i stort.

Likt baroner och friherrar avlönas de inte för utfört arbete utan för sin plats i hierarkin. Det tas för givet att herr VD ska ges 100-tals miljoner kronor i ersättning för även ett dåligt utfört arbete. Det är precis vad som sker. Och även om någon av dem gjort ett korrekt arbete är det naturligtvis inte värt 400 vanliga arbetares sammanlagda årslöner.

Men när skammen går på torra land då ser det ut som följer:

** Citygroups VD Vikram S.Pandit får i år nöja sig med strax över 25 miljoner kronor i bonus plus den fasta lönen på 11,8 miljoner kronor. Men det kommer kanske lite balsam på såren senare under året i form av ”korrigering” av inkomsten. I fjol kunde herr Pandit efter ”korrigering” inkassera 159 miljoner kronor. Inte så illa under ett av de värsta krisåren på länge.

.

Vikram S. Pandit.

.

** JP MorganChases VD Jamie Dimon går inte heller lottlös trots att bankens aktier sjönk 22 procent under året. Feodalherrar är som bekant inte avlönade. De erhåller betalning för sin titel. I veckan fick han 115 miljoner kronor i bonus och kan ändå vänta in ytterligare 41 miljoner kronor innan årets slut.

** Morgan Stanley’s VD James P Morgan får i år nöja sig med futtiga 32 miljoner kronor i bonus plus fast lön. En ren misär. Men då tog bankens ledning i betraktande att dess aktie föll 44% under året. Det ska ju ändå kännas lite i skinnet att det barkat utför. Fy skam. I år blir det bara 32 miljoner kronor.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,ETC,AB1,AB2,SVD2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Banker, Bonus, Skandal,

Dela

.

Frågan ovan kan också ställas till Anders Borg. Tror han på Gud? Ja, jag vet ärligt talat inte om Merkel, Sarkozy eller Borg tror på Herren. Och jag bryr mig inte det minsta.
Däremot är det uppenbart att alla tre tror på den heliga treenigheten AAA –Standard & Poor’s, Moody’s och Fitch. Vad dessa gudomligheter tycker och säger står över allt i politikernas värld, över parlamenten, över centralbankerna och över andra regeringars åsikter.

.

.

Det stora mysteriet är varför någons ens bryr sig om att lyssna till de tre kreditvärderarna. En företagsledning eller en statschef som hade gjort sådana totala felbedömningar som de tre privata kreditvärderarna gjort under det senaste decenniet hade fått hoppa utan fallskärm.
Redan 2001utmärkte sig Standard & Poor’s då energibolaget Enron gavs AAA ända in i företagets bankrutt. Världens dittills största konkurs var ett faktum med tusentals avsked och 11 miljarder dollar upp i rök. Gudarna som delade ut AAA hade inte ens känt lukten av rök. När väl Enrons kriminella svindel slutade i konkurs då sänkte plötsligt Standard & Poor’s betyget för alla energibolag i USA och skadade hela branschen.
Men den verkliga floppen ägde rum innan subprime-krisen i bygg- och bostadsbranschen 2007. Giriga bankers långivning till hugade husköpare utan resurser att betala tillbaka lånen gavs AAA av i första hand S&P. Därmed värderade de bankernas aktivitet som helt riskfri trots att allt fler redan under 2006 kallade bostadsboomen för absurd.
Egentligen är ordet ”flopp” missvisande för S&Ps del. Bolaget tjänade nämligen stora pengar på sina AAA på obligationer inte ens värda pappret. De tre ”gudarna” får betalt för sina riskkalkyler både av utgivare och köpare av obligationer och andra värdepapper som de betygsätter.

.

.
Inte nog med det. De fick en kommission i betalning för varje obligation, byggda på subprimelånen, som bankerna sålde på marknaden. Inte undra på att de villigt satte sina AAA på papper som bara några veckor senare var värda noll och intet. Ett system av dubbla lojaliteter existerar. Kreditvärderarna ska sätta riskbetyg på bankernas värdepapper samtidigt som de har finansiellt intresse av att bankernas värdepapper säljer bra.
Inte ens när Standard & Poor’s gjorde en felkalkyl på 2 000 miljarder dollar och sänkte USAs kreditbetyg ett snäpp rubbades politikernas förtroende för de tre kreditvärderarna.
Att dessa privata kreditvärderare fått status av marknadsgudar bevisas kanske bäst av att regeringar och riksbanker skrivit in i sina finansregler att AAA är ett måste att behålla eller att sträva efter. Varför kan man undra, efter alla groteska fadäser som S&P och de andra begått.

.
Sarkozys uttalande att Frankrike kommer att göra allt för att bevara sitt betyg AAA och hans ilska när S&P ändå gav AAa i betyg står ut som helt irrationellt. I stället för att be dessa privata marknadsgudar dra dit pepparn växer och uppmana hela världens regeringar att helt ignorera dem klagar han som en liten skolgosse som fått bock i kanten.
Fortfarande vet vi inte om Sarkozy, Merkel och Borg tror på Gud. Men att de tror på den gudomliga treenigheten AAA råder det inget tvivel om. Enfaldet har nått den absoluta nollpunkten.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,ETC,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Standard&Poor’s, Merkel, Sarkozy, Borg,

Dela