"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
EU
I Reinfeldts Sverige
3 Sep 10
Sett utifrån.
.
De senaste trettiosex åren har jag varit en svensk utlänning eller utlandssvensk. Därför är det med stora ögon jag följt slutspurten i valkampanjen under de tre veckor jag varit hemma i Svedala.
I går såg och lyssnade jag till utfrågningen av den ”nye arbetarledaren” Fredrik Reinfeldt i SVT.
-Vi är det enda arbetarpartiet, sa den gode Fredrik och såg tittarna rakt i ögonen. Det gamla Högerpartiet har ömsat skinn och likt fågel Fenix skaffat sig nya fjädrar. Det är åtminstone vad man vill få Sveriges arbetare att tro.
.
.
Själv växte jag upp med det klassiska överklasspartiet Högern då Gunnar Heckscher och Gösta Bohman ständigt visade huggtänderna.
-Ni är det nya maskeradpartiet, hörde jag en dam från Piteå säga till Renfeldt i SVTs telefonväkteri nu på morgonen. Det tycker jag sammanfattar bra vad som verkar ha skett med miljonärernas parti. För de Nya Moderaterna har skapat ett helt nytt språk.
Om jag ska försöka sammanfatta i en formel vad som skett skulle jag säga att Reinfeldt är Sveriges Tony Blair, att de Nya Moderaterna är vårt lands New Labour. Likt engelska Labour under Blair har Reinfeldts moderater myntat ett politiskt språk som till hundra procent syftar till att skymma den sociala utsikten.
Utanförskap, bidragsberoende, arbetslinje, ohälsotal och annan språklig akrobatik ersätter klara social terminologi som hjälper till att förstå omvärlden. Men syftet är ju inte klarhet, tvärtom.
New Labours magiska formel var ”workfare” i stället för ”welfare”, som i moderaternas språk översatts till ”arbetslinjen” i stället för ”bidragslinjen”. Idén bakom språket är att rida på enskilda människors fördomar och avundsjuka mot de som kan leva på ”bidrag” och att speciellt ”latmaskar” som fuskat till sig bidrag.
.
När masken faller glänser huggtänderna.
.
I det ”nya arbetarpartiets” propaganda framstår det som att Sverige kryllar av människor som inte arbetar men som borde göra det. Att sysselsättningsgraden är mycket hög i Sverige jämfört med andra EU-länder glöms bort. I Belgien där jag bor sedan 1974 och i många andra länder i Europa ligger den genomsnittliga sysselsättningsgraden under 60 procent medan den i Sverige ligger på 74 procent.
Ändå har Reinfeldt och Borg till stor del lyckats med sitt prat om ”arbetslinjen”, att ’utanförskapet” ska brytas så att ”bidragstagarna” kan sättas i arbete. Det har lyckats så bra att exemplet, från utfrågningen i går kväll, om den cancersjuke läkaren som ville fortsätta arbeta 75 procent avfärdades av försäkringskassan med beskedet att han kunde ta ett heltidsjobb på Samhall. Det absurda i fallet är egentligen inte det svar läkaren fick från försäkringskassan utan det faktum att byråkraterna som tog beslutet har ett regelverk framför sig medger en så uppenbart vidrig tolkning av vad som gäller.
.
Arbetets hjältar?
.
Klä av det ”nya arbetarpartiet” dess fårakläder och plötsligt blänker de gamla huggtänderna avskräckande. Drevet mot sjuka, pensionärer, handikappade, och andra som kan misstänkligöras som ”arbetsskygga” har bara haft ett syfte, nämligen att underlätta ett program för skattereformer som bryter ner det sociala kittet. De i samhället som de Nya Moderaterna verkligen företräder, den rikaste femtedelen av hushållen, ska inte behöva bidra till de sociala kostnaderna för att skapa ett drägligt liv för den femtedel i samhället som har det riktigt svårt.
Det är den verkliga innebörden i ”arbetslinjen”. De som inte kan tvingas ut ur ”utanförskapet” ska känna in på bara skinnet att de tillhör en grupp ”parasiter” som erkänns ett extremt socialt minimum men inte mer.
Det Sverige jag levde i för trettiofem år sedan finns inte längre. Det kommer heller aldrig tillbaka. Det är inget att gråta över. Ett nytt annorlunda Sverige kan och måste byggas. För det behövs det ett verkligt arbetarparti med en arbetslinje som sätter de svagaste i samhället i centrum, inte på undantag.
.
Media: AB1,AB2,DN1,SVD1,SVD2,DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Reinfeldt, Nya Moderaterna, Blair, Nya Labour, Nyliberalism
Halvkvädna visor från de rödgröna
1 Sep 10
.
I förhållande till den borgerliga regeringens usla framträdanden på den politiska scenen hittar vi hos de rödgröna en början till flera fina melodier. Ett par riktigt vackra slingor. Pensionärerna ska inte längre sparkas ner i ett eget utanförskap och man tar de första stegen för att bromsa lönedumpningen på arbetsmarknaden. A-kassan ska renoveras. Det finns också en stor skillnad i synen på public service, SVT och SR, liksom på kulturområdet i stort.
Därför finns det många skäl för att rösta bort Reinfeldts trista kvartett från estraden.
.
.
Men mycket hos de rödgröna skorrar ändå falskt. De fina slingorna kommer av sig och får aldrig ett avslut. De rödgröna vågar egentligen aldrig byta genre. Deras gemensamma refräng blir aldrig till en glädjefull maning, till en stormande sång om att ”det gamla ska störtas ner i gruset”. I stället ska ”vi hålla ihop” för att tillsammans bära bördorna från de rikas marknadsdiktatur.
Därför har de rödgröna så svårt för att få ”publiken” med sig. Många fortsätter att känna sig osäkra och politiskt hemlösa.
De rödgrönas uppgörelse om Sveriges fortsatta roll i Afghanistan är en bra symbol för detta. Här fick vi inget rakt utropstecken om att de svenska trupperna ska hem och att kriget omedelbart ska avslutas. Vi fick i stället en politisk hybrid. Ändå hade författarna eller de fyra partiledarna hög svansföring när de presenterade sitt gemensamma dokument och menade att det skulle ses som ”ett samlat besked om vår strategi för Sveriges engagemang i Afghanistan under nästa mandatperiod”.
Jonas Sjöstedt, en av Vänsterpartiets riksdagskandidater i Västerbotten, rubricerade på sin blogg överenskommelsen som så storslagen som att ”Svensk trupp lämnar Afghanistan om vi rödgröna vinner – en seger för (v)” och slog fast att ”De som har sagt att vänstern säljer ut sig och inte kan påverka i den här frågan har fått fel. Grundligt fel. Att gå till val på den här uppgörelsen är dessutom en klar tillgång för hela det rödgröna regeringsalternativet.”
Men vad står det egentligen i den gemensamma texten? Sverige är i krig och ett sådant viktigt dokument måste naturligtvis nagelfaras ordentligt. Vad är det för strategi man föreslår med en rödgrön regering?
Bakgrunden till den nya uppgörelsen var att alla de tre partierna var och ett på sitt sätt kommit fram till att den NATO-ledda krigsinsatsen har blivit ett misslyckande. Vänsterpartiet röstade för Göran Perssons första ”surge” eller våg av svensk trupp 2001 men drog öronen åt sig när NATO kom in i bilden och har sedan argumenterat mot en svensk militär insats överhuvudtaget. Miljöpartiet röstade för den senaste truppförstärkningen så sent som 2009 men har ändå i efterhand retirerat bakåt i stridslinjerna och menar nu att ”kriget är ett fiasko” som ”bör trappas ner”. Socialdemokratins ledning har däremot helt solidariserat sig med den svenska krigsinsatsen även om man helst kallat den för ”fredsinsats”. Men under lång tid har detta ifrågasatts av skarpt formulerad kritik i exempelvis flera ledare i Aftonbladet. Pierre Schori med sin breda utrikespolitiska överblick har också varit en av partiledningens hårdaste kritiker. Under det senaste året har också det borgerliga blocket börjat luckras upp i frågan. Både den gamle moderate försvarsministern Anders Björck och Dagens Nyheters politiske redaktör Peter Wolodarski har dragit slutsatsen att kriget i Afghanistan inte går att vinna och att man inte kan kriga hur länge som helst. Den svenska krigsinsatsen måste ha en bortre parentes, hävdar de. Det var därför inte särskilt överraskande att Mona Sahlin och kretsen kring henne i valets slutspurt valde att acceptera en kompromiss. ”Efter mycken vånda har jag kommit fram till att kriget är kontraproduktivt”, suckade till sist den tilltänkte utrikesministern Jan Eliasson i TV.
.
USA säger sig skydda civila från kriget.
Men samtidigt är USA en del av problemet…
.
Nu innebar uppgörelsen i sak att Sverige ska fortsätta kriget. Under lång tid med samma resurser som tidigare. Vänsterpartiet blir under denna tid också ansvarigt för exempelvis Pentagons egna dödspatruller. De som avslöjades av WikiLeaks. Så visst har Vänsterpartiet också gjort en stor eftergift. Kort tid före kompromissen skrev samma Jonas Sjöstedt så här i sin blogg:
”Ibland anklagas Vänsterpartiet för att tona ner kritiken mot kriget i Afghanistan. Inget är mer fel. Tvärtom har vi vägrat vika ner oss i frågan och göra upp med S och MP om trupperna. Vi har tagit upp det som ett huvudtema i utrikespolitiska debatter i riksdagen. Vi röstar självklart emot insatsen i riksdagen.”
Nu blev det inte så. För ett bra tag accepterar Vänsterpartiet i stället ”insatsen”. Trots att kriget ”är ett fiasko” och ”kontraproduktivt” ska det fortsätta. Människor ska fortsätta att dö. Helt entydigt heter det i texten att: ”Vi avser att under hösten 2010 ge ett nytt mandat till den svenska militära närvaron”. Först under 2011 hoppas man att kunna ”påbörja ett tillbakadragande” och hoppas vidare att detta ska vara avslutat 2013. Både under hösten 2011 och senare sker detta mot bakgrund av en värdering som:
”ligger i linje med flera andra länder som ingår i ISAF. USA kommer att utvärdera sin truppökning under 2011 och under andra halvåret nästa år påbörja en minskning av sina styrkor. Under 2011 kommer det finnas möjlighet att bedöma hur överlämningsprocessen fortlöpt, samt hur det ökade civila och militära stödet från omvärlden slagit ut. Då behöver Sverige en ny samlad strategi för vårt engagemang i Afghanistan.”
Det finns alltså inget ”samlat besked om vår strategi för Sveriges engagemang i Afghanistan under nästa mandatperiod”. För här sägs rakt av att vi behöver en ny strategi redan nästa år. Mona Sahlin har flera gånger betonat att denna också kommer att bestämmas ”av läget på marken”. Strategin för nertrappning sker med samma fokus som riktats in av ISAF/NATO:s nye general för Afghanistan David Petreaus. Sverige ska ha mer gemensam träning med den afghanska armén och vi ska ge stöd till den mycket svaga polisen. Vi ska alltså hjälpa USA att bygga upp och stärka den korrupta afghanska lydregimens väpnade styrkor. Även efter den tänka nertrappningen ska vi satsa på att utbilda Karzairegimens ”säkerhetsstrukturer” som man finkänsligt nog väljer att kalla marionettregimens våldsapparat.
Det man aldrig berör och aldrig har berört och aldrig befattat sig med är analysen av vad som verkligen sker i Afghanistan. Det som borde vara utgångspunkten för varje seriös bedömning av läget i landet. Helt enkelt det enkla faktum att det pågår ett inbördeskrig. Kanske flera inbördeskrig. Både i Afghanistan och i Pakistans (!) nordvästra territorier. Ockupationsstyrkorna från ISAF/NATO deltar i dessa blodiga strider, inte minst mellan olika pashtunska stammar. Sverige bidrar till att stärka den Norra Alliansen arméer och polis. Ofta under ledning av lokala uzbekiska eller tadzjikiska krigsherrar eller knarklorder. Den allians norr om Hindukush`s väldiga bergmassiv som för tillfället har en vapenvila med Karzai i Kabul. Visserligen kylig och ofta i darrning. Men ändå en vapenvila. En del av dessa uzbeker och tadsjiker, som vi tränar, sätts också in mot sina gamla etniska trätobröder, pashtunerna i Helmands blodiga inbördeskrig.
.
Abdul Rashid Dostum arbetade för
Karzai under valfusket i presidentvalet
En brutal krigsherre vars militär och polis vi ska träna…
.
USA:s mål är att få en lydregim som kan garantera amerikansk hegemoni i regionen. De väldiga flygbaser och arméläger som nu byggs ut med hundratals miljoner dollar – trots att man talar om en kommande truppreducering är inga kortsiktiga investeringar. En del av de 74 baser USA har i dag slår man igen när inbördeskrigen upphör. Men de centrala baserna i Bagram och Kandahar vill man ha tillgång till för lång tid. Basen i Mazar al Sharif, i den region där svenskarna finns. Den ska förbli amerikanarnas svängdörr in mot det geopolitiskt så viktiga Central-Asien. Vid gränsen mot Iran (!) rustar man nu upp två gamla rostiga sovjetiska baser, Camp Dwyer och Shindand. En upprustning som inte har ett dyft med kampen mot Al Quaida eller ”talibanerna” att göra. Flygets startbanor här och raketramperna ska kunna användas i en attack mot Iran.
De senaste veckorna har också främst New York Times rapporterat om hur USA, genom CIA, mutar mutkolvarna i Karzairegimen. Rapporter som blir till bumeranger mot alla ”givarländer”. Främst har Karzais budbärare, bland annat till Norra Alliansen, Mohammed Zia Salehi, fått klä skott. Ska Sverige bekämpa korruptionen, som det hävdas i den gemensamma plattformen, måste vi alltså också bekämpa CIA. Karzai har elegant utnyttjat dessa avslöjanden till att påpeka att åttio procent av allt bistånd som flödar in i Afghanistan används av ”givarnas” egna organisationer på plats. De är deras ansvar att så många människor och organisationer korrumperas.
Konflikten med Karzai handlar om vem som ska ha rätt att muta vem. Vem ska vara mest korrupt. Det återstår att se hur Karzai klarar denna galopp. Problemet för USA är att man har så få andra ” vinnande hästar” att satsa på
För oss som är konsekventa motståndare till att Sverige deltar i NATOS:s krig i Afghanistan blev överenskommelsen ett steg åt rätt håll. Men ingen egentlig omprövning av strategin. Antikrigsarbetet måste fortsätta. Vi kan ta fotfäste i de löften som getts. Peka på orimliga motsättningar och kräva en fullständig omprövning.
Sverige måste ut ur Afghanistan nu.
.
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN4.DN3,DN5,DN6,AB1,Expr1,GP1,GP2,SVD5,SVD6,AB1,AB2,GP3,
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,
.
Europas höger
30 Aug 10
Främlingsfientligheten görs rumsren.
Det börjar lukta illa i de fina salongerna. Vi hade vant oss vid den utomparlamentariska högerextremismen, dess rasism och utlänningshat. Men nu måste vi också ta strid mot ett öppet utlänningsförakt som delar av de etablerade politiska partierna gjort till sitt i ett vulgärt röstfiske. Det gäller traditionella högerpartier i Europa, som Sarkozys UMP, nya högerpartier som Berlusconis Frihetens folk och ”nya tories” under Cameron. Det är en extremt oroande utveckling som öppnar vägen för en bred främlingsfientlig politik i våra samhällen.
.
Då det begav sig.
Spillror från den tyska nazismen och fascismen i Europa överlevde kriget och vegeterade i utkanten av samhället under hela efterkrigsperioden. Även nynazistiska organisationer levde samma undanskymda liv. De var fysiskt farliga och enskilda personer blev offer för rasistiska handlingar men de var inte ett politiskt problem för vare sig arbetarrörelsen eller den utomparlamentariska vänstern.
Nya rasister.
Det var när mer ”anständiga” rasister började visa sig på den politiska scenen som de verkliga politiska problemen uppstod för vänstern. Jean Mari Le Pen och Mogens Glistrup kom ur startblocken samma år – 1972. Le Pen tog över ledningen för den nybildade Nationalfronten och Glistrup skapade Framskridtspartiet, föregångare till dagens Dansk Folkeparti. Le Pen var gammal i den rasistiska gården. Under kolonialkriget i Algeriet visade han sin skicklighet i tortyrens konst och i Frankrike var han aktiv i den högerpopulistiska rörelsen och gjorde sig känd bland annat genom att kalla alla regeringsministrar för bögar. Det var först som ledare för Nationalfronten som Le Pen börjar skapa sig en plats på den politiska scenen. För då mejslade han ut det program som blivit ett kännetecken för nästan alla skräniga högerpartier – invandringen är grunden till alla problem i samhället och förakt för etablerade politiker.
Mogens Glistrups Framskridtspartiet började inte som ett invandrarfientligt parti och Glistrup var själv en väletablerad professor i juridik vid universitetet i Köpenhamn. Han blev berömd över en natt genom att säga att han inte betalat skatt på flera år och att alla borde skattestrejka. Det var först senare som Glistrups rörelse gjorde ”invandringens problem” till sitt huvudtema.
.
Den franska tuppens förstoppning.
Efter Le Pen och Glistrup seglade högerpopulistiska megafoner upp en efter en över hela Europa. Jörg Haider i Österrike, Vlaams Blok i Belgien, Christoph Blocher i Schweiz, Lega Nord i Italien, Pim Fortuyn och efterföljaren Geert Wilders i Nederländerna och Bert Karlsson/Ian Wachtmeister med efterföljarna Sverigedemokraterna här hemma.
De olika extremisterna kommer från skilda politiska miljöer och de har inte heller en gemensam historisk referens i en brun tradition. Men de har alla samma agitatoriska framtoning. Invandringen är huvudproblemet och den inkompetenta korrupta politikerklassen är ansvarig för de problem som invandringen sägs skapa.
Det är ingen tillfällighet att dessa populistiska högerextremister lyckats göra sig hörda de senaste decennierna. Den mylla de växt i heter ”globalisering”. Med den nyliberala revolutionen följde kapitalets fria strömmar över globen, utlokalisering av produktion till låglöneländer, strömmar av emigranter i den andra riktningen sedan lokalt jordbruk och hantverksmässiga produktionsgrenar slagits ut, uppkomsten av en massarbetslöshet först i Europa och sedan också i USA. Medan de traditionella arbetarpartierna svalde de nyliberala recepten på privatisering och avregleringar kunde Le Pen, Haider & Co. vinna terräng bland de människor som drabbades hårdast av globaliseringen. Därav kom det sig att exempelvis Le Pen vann stora röstsiffror i de traditionella arbetardistrikt där den globala kapitalismen slagit hårt mot exempelvis varvs-, textil-, kol- och stålindustrin.
.
Jörg Haider gömde undan 45 miljoner euro i Lichtenstein medan han hetsade mot korrupta politiker.
.
Inget effektivt motstånd.
Socialdemokrater och socialistpartier ger inga vettiga lösningar på de arbetandes utslagning från arbetsmarknaden och lätt som en plätt kan högerextremisterna spela på rädslan och osäkerheten inför framtiden och främlingskapet inför invandringsmiljön. –Eigen volk eerst,(det egna folket först) skanderade Vlaams Blok(numera Vlaams Belang sedan ”blokket” förbjöds) i Flandern och svingade sig upp till närmare 30 procent av väljarna i vissa av Antwerpens förorter.
Till skillnad från de nynazistiska smågrupperna är de populistiska partierna i Europa inte fascistiska partier i verklig mening. Och det är kontraproduktivt att kalla dem nassar, eftersom det minskar trovärdigheten i vår analys av den politiska scenen. Det är bara Magyar Garda i Ungern som nått stora framgångar och som definitivt är en fascistisk rörelse, både i sin öppna rasideologi och militaristiska organisering. Le Pen, Heider som gick bort i en bilolycka, Vlaams Belangs Filip Dewinter, Geert Wilders och Umberto Bossi och resten av extremhögerns ledare är redan väletablerade parlamentariker som medvetet och cyniskt exploaterar människornas oro i den ekonomiska och sociala krisens Europa. De ställer egentligen de rätta frågorna om ”verklighetens folks” problem i vardagen men ger helt felaktiga svar för deras mål är parlamentariska framgångar. Till skillnad från verkliga nassar är det ingen av de populistiska ledarna, förutom Gardas ledare, som öppet säger eller som har som gömd agenda parlamentarismens avskaffande. Vlaams Belang säger ned med monarkin och död åt Belgien men har inget alternativ till ett parlamentariskt Flandern.
.
Vlaams Belangs Filip Dewinter säger nej till moskéer i sitt kvarter.
.
Till skillnad från nazisterna hatar de inte främmande kulturer och alla utomeuropeiska invandrare med ryggmärgen utan spelar bara med opportunistisk finess på det registret för att vinna röster bland offren för den sociala krisen. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Många av partierna når upp till över tio procent i riksval och ännu mer i vissa kommuner. Men det är inte troligt att en Le Pen, Geert Wilders eller Filip Dewinter en dag kommer att sitta i en regeringskoalition. De är och förblir en blåslampa i baken på den nationella högern i den parlamentariska huvudfåran.
Att blåslampan gjort sitt råder det inget tvivel om. I ett försök att bevaka sina domäner har allt fler borgerliga partier gjort den populistiska högerns agenda till sin egen. Men till skillnad från kopiorna Le Pen och Wilders har inte Sarkozy eller Berlusconi för avsikt att stoppa invandringen och utvisa alla ”utlänningar”. Det fungerar som bete i röstfisket bland ”verklighetens folk” och med framgång, åtminstone tillfälligt. Sarkozy sopade mattan med Le Pen i presidentvalet 2006 och vann över halva Nationalfrontens tidigare väljare på tuffa toner. Här hemma är det märkligt nog Folkpartiet, med sina rötter i den genuina liberala traditionen under Karl Staaf, som fiskar mest i grumligt vatten i hopp att hålla sig över de fyra procenten.
.
Den egotrippade Le Pen älskar iscensättningar värdig Hitler.
Röstfiske.
Men det verkliga motivet bakom den traditionella högerns trumpetande om invandringen, gatuvåldet, islam, och bidragsfusk är inte att lösa de problem som finns. I stället handlar det om att skapa ett samhällsklimat som förlamar allt motstånd mot den nyliberala agendan för avreglering och nedmontering av de sociala skyddsnäten, mot ett samhälle där individen ställs ensam inför en överväldigande osynlig marknadskraft utan att kunna inse behovet av kollektiv facklig och politisk kamp för en annan samhällsutveckling.
Så ser den trestegsraket ut som fört oss till dagens allt mer hårda och brutala behandling av minoriteter och svaga grupper. Från stirriga nazistyngel, via beräknande populister à la Le Pen till en allt mer högljudd parlamentarisk höger där Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi just nu tagit täten.
Frankrikes president har verkligen gjort till sin specialitet att kittla de mörkaste krafterna i samhället. Som president ger han ett tydligt intryck av att lida av mindervärdeskomplex. Redan hans kroppsspråk utstrålar aggressivitet och språkbruket tävlar i vulgaritet med Berlusconis.
Romerna i siktet.
I hetsjakten på romer den senaste tiden tycks Sarkozy och hans inrikesminister Brice Hortefeux tävla i slag under bältet och i att upprepa de värsta folkliga fördomarna om romer. Att 95 procent av Frankrikes romer har fast bostad i landet och medborgarskap hindrar dem inte från att hetsa mot hela folkgruppen för att kunna riva de ”olagliga” läger som romer från Rumänien och Bulgarien slagit upp. Inte heller drar sig högern i UMP att kräva ändring av konstitutionens första paragraf som garanterar ”alla medborgares jämlikhet inför lagen oavsett ursprung”. De för fram den vämjeliga idén att de som fötts i utlandet ska kunna förlora sitt medborgarskap om de begår ett allvarligt brott och utvisas till…? Ja, det vet man inte eftersom de inte har någon annan nationalitet.
.
Romernas läger rivs av Sarkozy och de utvisas.
.
Under tiden skeppas hundratals romer iväg till Bulgarien och Rumänien under förhållanden som påminner om Vichyregimens skamliga utvisning av judar och romer under det andra världskriget. Om klappjakten ska löna sig opinionsmässigt är inte klart. Den senaste undersökningen visar att Sarkozys stöd ökat något bland arbetare och lägre tjänstemän men att högre tjänstemän, lärare och personer i fria yrken tar kraftigt avstånd från Sarkozys brösttoner och smygrasism.
Ett möjligt motstånd.
Hur kan samhällets progressiva krafter ta strid mot den öppna rasismen hos Le Pen&CO. och traditionella högerpartiers surfande på de förras agenda? Om min idé ovan att målet för de etablerade partiernas spel på invandrarfientlighetens terräng är att skapa ett ideologiskt samhällsklimat som försvårar eller omöjliggör socialt motstånd mot den nyliberala samhällsagendan är riktig då ger sig svaret av sig självt. Det är inte genom att ge klyftigare och mer ”sociala” svar på gatuvåldet och kriminaliteten eller den tilltagande religiösa fundamentalismen som mörkrets krafter kan slås tillbaka. Det är deras terräng där de vinner på de ”enkla” svaren – mer poliser, stopp för invandringen, hårdare straff, ut med bidragssnyltare och snattare.
Svaret måste komma där målet för högerns kampanj ligger – en försämring av det sociala klimatet för att underlätta angreppen på den sociala välfärden. Genom att ta strid mot varje angrepp på de arbetandes välstånd och de demokratiska fri- och rättigheterna kan också försöket att kanalisera det ’verkliga folkets’ ilska mot invandring och allt främmande vridas om till ilska mot de sociala och ekonomiska krafter som är ansvariga för den sociala krisen. Offren för globaliseringen kan fås att känna igen varandra.
.
Arga bärplockare låste in slavhandlarna. Bären var inte lika stora och talrika som lovats.
I miniskala är det vad som skett i Särna nu i sommar då lokalbefolkningen visade djup avsky för den moderna slavhandel som de vietnamesiska bärplockarna hamnat i. Och inte bara avsky, utan också solidaritet. Många av dem har fått pengar, mat och småjobb av lokalbefolkningen.
Omsätt solidariteten i Särna till varje skola, varje bostadsområde, varje förort och varje arbetsplats och en stor seger är vunnen.
.
Media: AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,GP2,SSD1,Dagens Arena,Verdens Gang,AB2,DN4,DN5,SVD3,SVD4,DN6,
Bloggare: Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Biology&Politics,Röda Berget,Röda Malmö,Teckentydaren,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Rasism, Högerextremism, Le Pen, Haider, Dewinter, Berlusconi, Sarkozy, Wilders, Nationalfronten, Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Magyar Garda, Fascism, Nazism,
OECDs rapport om arbetslösa
23 Aug 10
Invandrare används som buffert.
.
OECD, de rikas klubb, visade nyligen i en analys av arbetslösheten att i nästan alla medlemsländer är arbetslösheten bland de utlandsfödda mycket högre än bland andra medborgare. Det gäller speciellt i Sverige, Norge, Holland, Belgien och Spanien. Det säger mer om diskrimineringen på arbetsmarknaden än att de utlandsfödda skulle vara ”arbetsskygga”. Statistiken handlar ju om de som är registrerade som arbetslösa, det vill säga att de har haft ett jobb och avskedats.
.
Invandrade arbetare bidrar till ökad produktivitet enligt OECD.
-Invandrarna var en central drivkraft bakom den ekonomiska högkonjunkturen eftersom de bidrog med kunskap och produktivitet som ökade effektiviteten i ekonomin. Nu, känner nästan alla invandrare av krisens effekter, skriver OECD i sin rapport.
I diagrammet här under ser du skillnaden i arbetslöshet mellan utlandsfödd och inhemsk arbetskraft i olika länder 2009.
.
Arbetslöshet i % bland invandrad och inhemsk arbetskraft 2009
Inlandsfödda : Blå stapel. Utlandsfödda : röd stapel
Ungern,Österrike,USA,Tyskland,Sverige,Belgien,Spanien.
Källa: OECD
Den slutsats man kan dra är att i de länder där arbetslösheten bland de utlandsfödda arbetarna är högst används de som en buffert i vissa konjunkturkänsliga branscher som byggnads och i jordbruket. Det stämmer bland annat in på Spanien där byggbranschen kraschat de senaste åren och där säsongsarbetare i jordbruket används i större utsträckning än i något annat land i OECD.
.
Invandrare köar för jobb under skörden av oliver i Spanien.
.
Bloggare: Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Röda Malmö,Röda Berget,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, OECD, Invandrare, Arbetslöshet, Diskriminering
Mörkermännens parad
5 Aug 10
Krig mot slynglar och slöjor?
.
Det har blivit ett klassiskt knep att ta till när makten känner sig trängd och ifrågasatt. Plocka fram en syndabock, häng ut den till beskådning och hetsa fram hat och intolerans. Med lite tur fungerar det perfekt och de verkliga problemen hamnar i bakgrunden.
Jan Björklund har på nytt testat metoden. Sist ville han tvinga på alla invandrare en språktest. Nu har han hittat ett bättre slagträ. Det bör lagstiftas om förbud mot slöjor i skolorna, tycker ministern. Vad han egentligen menar är att bärande av burka och niqab inte ska vara tillåtet i skolan, vare sig för lärare eller elever.
Men… stopp. Hur många människor handlar det om? En handfull i hela landet? Eller ett par till? Ska det behöva lagstiftas om tio personer? Naturligtvis inte. Och dessutom finns det redan regler och anställningsvillkor som kan lösa en eventuell konflikt mellan skolan och en helbeslöjad elev/lärare.
Men det är mycket mera effektivt att prata om slöjor i allmänhet. Allt från en vanlig sjal till burkan dras då över samma kam för att amalgamet ska bita. Rikta ilskan och samhällskritiken mot den ”udda” personen i samhället så kanske ”hederliga” skattesmitare, finansbovar och andra fifflare i maktens omgivningar får vara i fred.
.
Vad gömmer Björklund under sin burka?
Jan Björklund har dock sin överman i Frankrike – Nicolas Sarkozy. Den invandrade ungraren har gjort ”säkerheten” på gator och torg till sin specialitet. Så till den grad att Le Pen helt hamnade i bakgrunden i det senaste presidentvalet. Med krisen, den ökade arbetslösheten och den pressade levnadsstandarden plus alla mondäna skandaler och skatteaffärer har Sarkozy dock gått kräftgång i opinionsmätningarna det senaste året. Och i regionalvalen bekräftades Le Pens segeråtertåg.
Samtidigt har Sarkozy politik för kamp mot brottsligheten visat sig vara ett fiasko. Hans seger i presidentvalet över Ségolène Royal vanns till stor utsträckning på ett löfte om hårda tag mot gatuvåldet. Aggressioner och våld mot enskilda personer har ökat med 16 procent mellan 2003 och 2009. Det är inget som han kan glänsa med.
Därför kom romernas upplopp i Grenoble som en gåva ifrån ovan. Rambo kavlade upp skjortärmarna och i ett tal i Grenoble chockade han en stor del av Frankrikes befolkning.
-Ett franskt medborgarskap ska kunna tas ifrån varje person av utländskt ursprung som med berått mod satt en polis, militärs, gendarms eller en myndighetspersons liv i fara.
Första artikeln i landets konstitution lyder: ”republiken garanterar alla medborgares jämlikhet inför lagen oavsett ursprung…”.
Men vad är en lag då man heter Sarkozy eller Bush eller Blair. Sarkozy utspel är så grovt och uppenbart rasistiskt att till och med högerfilosofen Bernard-Henry Lévi gick i taket och visade upp lite av sin flagnade färg model-68. I en artikel i Le Monde den 4 augusti slår han stenhårt mot Sarkozys öppna flirt med extremhögerns teser om invandring som brottslighetens huvudkälla.
.
BHL går hårt fram med Sarkozy flört med mörkermännen i Nationalfronten.
BHL frågar sig i hur många generationer man är av utländskt ursprung. Jämlikhet inför lagen innebär att man endera är fransk medborgare eller inte. När man väl fått medborgarskap finns det inte två kategorier medborgare – en som man kan ta ifrån medborgarskapet och en som man inte kan, skriver Lévi.
Och den som bara har franskt medborgarskap vad blir den personen om det tas ifrån honom? Ex-fransman? Statslös? Av bara farten hävde presidenten, konstitutionens försvarare, också ur sig att föräldrar som inte kan hålla koll över sina ”busfrön” ska kunna dömmas till upp till två års fängelse för deras brott. Därmed bryter Sarkozy också mot den grundläggande rättsliga principen att man inte ska dömas för en annan persons handlingar. Det är uppenbart att Lévi inte kommer att få något svar på sina frågor eftersom Sarkozys sväng ut i dyn på högerkanten bara har tre syften.
Ett - vinna tillbaka röster från Le Pen. Valkampanjen inför presidentvalet 2012 har börjat.
Två - avleda uppmärksamheten bort från skandalerna kring arbetsministern Woerths skattefiffel med miljardärskan Bettancourt.
Tre - splittra protesterna från de arbetande och ställa arbetare med utländskt ursprung mot ”äkta” fransmän.
B-H Lévi stormar också mot att Sarkozy utropat ”krig mot slynglarna”. Vadå krig?, frågar han. Det är polisens arbete att bemöta kriminalitet. Inte arméns. Är förorterna ”fiendeterritorium” eller fransk mark?
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,GP1,DN3,GP2,Expressen1,Expressen2,AB2,AB3,DN5,DN4,SVD3,SVD4.SVD5,SVD6,
Bloggar; Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Slöja, Burka, Niqab, Björklund, Sarkozy, B-H Lévi, Rasism
Sarkozy i rasistiskt utspel
31 Jul 10
-Sarkozy tänker införa hårdare straff för brottslingar med utländskt ursprung.
.
Det står att läsa som huvudrubrik på tidningen Le Mondes förstasida i dag den 31 juli. Upprinnelsen till försöket att införa två straffnivåer för samma typ av brott beroende på om förövaren har utländskt ursprung eller inte är en följd av de uppmärksammade upploppen i staden Grenoble efter att polisen skjutit en ung rom till döds vid en trafikkontroll.
Mästeropportunisten Sarkozy, som själv kommer från Ungern, missar aldrig ett tillfälle att spänna musklerna och kräva hårda tag. Det gav massor av röster, mest bland Le Pens anhängare, i förra presidentvalet. Då lovade han att bekämpning av kriminaliteten skulle prioriteras. Sedan dess har till hans stora förtret den i stället stigit kraftigt och alla, inklusive i det egna lägret, talar om fiasko. I opinionsmätningar ligger nu Sarkozy lägre än någonsin.
För att hålla krisen och politiken – ”allt för de rika” – i bakgrunden sitter det därför bra med lite ”styrkebevis” på den allmänna ordningens terräng. Efter händelsen i Grenoble har Sarkozy sagt att han tänker införa en lag som kan upphäva det franska medborgarskapet för personer med utländskt ursprung om de begått allvarliga våldsbrott.
.
Det gäller att visa musklerna och angripa de som inte kan försvara sig
.
-Genom att upphäva en persons franska nationalitet bryter presidenten ett tabu, skriver Le Monde.
-Det inför ett okänt begrepp i fransk rätt. Det innebär att det skapas två kategorier fransmän för vilka rättssäkerheten inte är lika, fortsätter tidningen.
Tidningen skriver också att det bara finns ett exempel i fransk historia då en liknande princip brukades, nämligen av kollaboratörerna i Vichyregimen som under kriget upphävde den franska nationaliteten för 15 000 medborgare. Det är fint sällskap Sarkozy hamnar i. Men vad gör man inte för att hålla uppe stödet bland väljarna.
-Vi ska skicka tillbaka alla romer som begår brott till Bulgarien och Rumänien, hetsade Sarkozy efter upploppen i Grenoble och spelade an på alla fördomar om tjuvaktiga ”tattare”. Vad gaphalsen glömde att tala om är att av de 400 000 romer som finns i Frankrike är 95 procent franska medborgare med fast bostad.
.
Bloggare:Svensson,Jinge,Alliansfritt Sverige,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Rasism, Frankrike, Sarkozy, Romer, Grenoble, Rättvisa,
I Sarkoland
30 Jul 10
Slaget om Frankrike.
.
Frankrike är inget undantag. Den nyliberala ”revolutionen” som startade med Thatcher och Reagan har också ägt rum i Sarkoland. Ändå finns det många skillnader som gör den franska ”revolutionen” säregen. Redan tidsschemat skiftar. När Thatcher redan var i färd med att krossa de engelska arbetarnas motstånd hade just den franska Vänsterunionen kommit till makten och François Mitterrand installerat sig som president i Elyséepalatset.
.
Mitterrands ljusröda budskap bleknade snabbt.
.
Inför presidentvalet 10 maj 1981 drev Mitterrand och Vänsterunionen en hård kampanj mot de borgerliga partiernas krav på sänkta löner, minskade sociala bidrag och åtstramning i största allmänhet.
-Vi måste bryta med kapitalismen och världsimperialismen, sa Mitterrand utan att bita sig i tungan. Hans kommande premiärminister, Lionel Jospin anklagade högern inom Socialistpartiet för att bara vilja ”plåstra om kapitalismen” i stället för att bryta upp dess strukturer.
Banker och stora industrier nationaliserades, dödsstraffet avskaffades, 39 timmars arbetsvecka med bibehållen lön infördes och pensionsåldern sänktes från 65 till 60 år.
Entusiasmen bland de arbetande var stor för den nya regeringens politik. Men glädjen skulle bli kortvarig. De franska kapitalisterna satte kniven på Mitterrands strupe, organiserade en omfattande kapitalflykt och en spekulation mot den franska francen.
Redan året efter valsegern tvingade högern i socialistpartiet, under ledning av Rocard och Delors, Mitterrand att göra helt om. De arbetande som röstat fram en ”vänsterregering”, som lovat högre löner och bättre sociala villkor, fick nu se sina löner och arbetsvillkor attackerade under förevändning att ”realismen” krävde det. ”Realismen” var naturligtvis ett svar på kapitalägarnas politiska utpressning och ekonomiska sabotage. Lionel Jospin sa 1983 att ”realismen” bara var en ”nyliberal parentes”. En parentes som dock aldrig stängdes.
.
Jospin glömde att stänga den ”liberala parentesen”
.
Den ”parentes” som däremot definitivt stängdes var Vänsterunionens korta och euforiska ”vänsterperiod”. Nyliberalernas idéer tog över under verklighetens tryck. Ett tryck som Mitterrand vare sig kunde eller riktigt ville utmana.
I de tidigare artiklarna om nyliberalismens framfart använde jag ett diagram som visar att lönernas andel av BNP minskade efter 1980-82 i alla EU-länder samtidigt som reallönerna inte längre följde produktivitetens utveckling. Tillsammans med att en allt större del av de ökade vinsterna gick till aktiägarna i form av utdelning och därmed allt mindre till investeringar i maskiner och byggnader är det ett gemensamt drag i den nyliberala ”revolutionen”.
I diagram 1 härunder ser vi att det också gäller utvecklingen i Frankrike, med en egenhet. I Frankrike var lönernas andel 1980 större än i jämförbara länder i EU. Det måste ses som en eftersläpande effekt av Maj-68 då borgarna i skräck gav med sig ekonomiskt för att säkra den övergripande makten i samhället. Det tog dem 12 år att vinna tillbaka den terräng som förlorats.
.
Diagram 1
Reallöner, produktivitet och löneandel i % av BNP
(Löner och Produkt, skala till vänster, Löneandel till höger)
Källa: Michel Husson, Petit arithmétique des retraites, 2010
.
Liksom i alla andra industriländer användes de ökade vinsterna i Frankrike till att fylla aktieägarnas fickor i stället för att investeras i infrastruktur och produktionskapacitet. Diagram 2 visar tydligt vart de ökade vinsterna tog vägen.
Diagram 2
Vinster och investeringar i % av BNP
Källa; Eu-kommissionens databas Ameco 2010
.
Frihet, Jämlikhet och Broderskap var den franska borgarklassens budskap till världen då den 1789 störtade det tredje ståndet. Det har runnit mycket vatten i floden Seine tills i dag. Det är sedan länge både si och så med hur de tre löftena till mänskligheten efterlevs.
Luis Buñuels filmklassiker ”Borgarklassens diskreta charm” prickade mitt i. Den franska borgerligheten har ett mycket kluvet uppträdande. Snobbigare och mer uppnäst än alla sina klassfränder i Europa är den ändå vulgär. Förnämheten bland de egna förbyts i vulgärt översitteri mot alla udda i samhället, invandrare från de förra kolonierna, hemlösa och borttappade ungdomar i förortsgettona. Samtidigt som den tassar fram i ullstrumporna när den ställs inför massiva protester från ”vanliga” medborgare.
.
.
Den franska revolutionen födde hopp oim en ljusare friare värld.
Samtliga regeringar i eurozonen har antagit sparpaket och kallar dem vid sitt rätta namn – åtstramningspaket. I Frankrike har ordet ”rigueur” (hårdhet, stränghet) tabuförklarats av Nicolas Sarkozy som vill fortsätta att vara presidenten som lovade att den som ”jobbar mer tjänar mer”. Men semantik kan inte skyla över verkligheten i längden. Till och med premiärministern Fillon försa sig under ett besök i Tokyo där han försäkrade värdarna över sin regerings ”åtstramningspaket”.
Begreppscensuren beror på att Sarkozy&Co mer än andra regeringar i EU måste se upp med folkliga reaktioner som ofta visat sig mycket effektiva. Redan 1995 försökte regeringen under ledning av Alain Juppé driva igenom en nyliberal motreform av pensionssystemet. Efter flera dygn av enorma protester med flera miljoner deltagare drog president Chirac undan mattan för Juppé som tvingades dra tillbaka sin ”reform”. Samma sak hände 2006 när närmare tre miljoner arbetare och studerande sa nej till regeringens försök att göra det lättare för företagen att avskeda personal under 26 år. Även den motreformen hamnade i skräpkorgen.
.
1995 var hela landet ute i strejk.
Nästa drastiska test av motståndets kapacitet att sätta stopp för en nyliberal reform av pensionssystemet kommer den 7 september då alla fackliga, sociala och politiska organisationer till vänster mobiliserar. Redan nu spekulerar Sarkozy över vad som kan göras om tre miljoner visar vad de tycker.
Trots motståndet från de arbetande har ändå det franska samhället, med vissa egenheter, följt den allmänna utvecklingen under nyliberalismen. Vi har sett att det allmänna mönstret för reallönernas utveckling jämfört med produktiviteten också gäller Frankrike likaväl som den ökade aktieutdelningen på bekostnad av investeringarna.
Ökad ojämlikhet och fattigdom är ett annat gemensamt tecken för nyliberalismens epok. Trots Reinfeldts försök att fiffla med metoden för att mäta fattigdom används ännu måttet, mindre än 60 procent av medianlönen, som regel för var fattigdomsstrecket går. Sedan 2004 ökar antalet personer i Frankrike som faller under strecket. Senaste uppgiften gäller 2007 då 13,4 procent räknades som fattiga. Det kan jämföras med 10 procent i Holland och något över 11 procent i Sverige.
Men bakom statistiken finns en annan mindre synlig fattigdom. I Paris är exempelvis hyrorna så hutlösa att ett stort antal arbetande måste välja mellan att äta eller ha ett tak över huvudet. Det beräknas att inte mindre än en tredjedel av alla bostadslösa i huvudstaden har ett fast arbete.
Ännu mörkare blir bilden när vi ser hur situationen utvecklats för de yngre i fattigare familjer. Arbetslösheten bland män under 25 år utan högre utbildning har stigit till 29 procent 2009 från 15,3 procent 1982. I de getton som vissa förorter utvecklats till är ofta mer än hälften av de unga utan arbete trots att de går i någon form av skola.
.
I Paris förorter lär sig redan de minsta hur makten ser ut.
.
I andra änden av samhällstegen får möjligen de bäst lottade svindel, för Frankrike är det land i EU som ligger närmast USA vad gäller de rikas inkomster. Frankrike är visserligen en av de få länder som fortfarande har en förmögenhetsskatt. Men Sarkozy har gjort sitt bästa för att mildra dess effekt. Saken blev inte sämre av att han först införde ett högsta skattetak på 60 procent som han sedan sänkte till 50 procent. I praktiken gäller detta tak bara en handfull personer. Ty den rikaste tiondelen av hushållen betalar inte mer är 20 procent i skatt på sina samlade inkomster av arbete och kapital.
Löneutvecklingen under Chiracs och Sarkozys högerregeringar har gett jackpot till den rikaste tiondelen av hushållen. Under perioden 1996 till 2006 ökade reallönen per månad med 6 procent för nio tiondelar av alla arbetande medan den sista hundradelen kunde glädja sig åt 28 procent under samma period.
Skandalen kring arbetsminister Woerth och sminkmiljardärskan Bettancourt och det folkliga ursinnet över det franska fotbollslandslagets minst sagt mediokra insats i Sydafrika speglar stämningen i Frankrike av ”vi och de som lever på en annan planet”. Lyxmärkesfabrikanten LVHMs direktör Bernard Arnault tjänade 2009 hela 9,1 miljoner euro och fotbollsstjärnan Thierry Henry inte mindre än 18,8 miljoner euro, nästan 200 miljoner kronor för att springa efter en boll. Henrys inkomst motsvarar 999 årsinkomster för en person med minilönen Smic. När fru Bettancourt, trots sina skattefuskaffärer, helt nyligen fick 30 miljoner euro i retur av skattemyndigheten svartnade mer än en fransman av ilska och totalt oförstående.
.
Thierry Henry är en fantastisk spelare. Men 180 miljoner kronor i lön på ett år???
Argumentet från ”experter” om att det är ”marknaden” som sätter lönen sticker herr Dupont upp fingret för. På 60-talet tjänade en VD i reala pengar bara en sjundedel av vad dagens finanskungar tar hem. Är de verkligen sju gånger effektivare än sina föregångare frågar sig den som på sin höjd får ett per procent i reallöneökning. Allt fler inser att det är inte VD eller fotbollsidolen som förvandlats. Det är kapitalismen som förändrats.
Ägare av banker och storföretag jämför sina inkomster och rikedomar med förebilderna i USA och jämför sina anställdas löner med lönerna i Kina. Känslan av att leva i samma samhälle, det oskrivna samhällskontraktet, är borta med den nyliberala kulingen.
–Vi lever inte längre i samma värld och har inga gemensamma måttstockar, är en stämning som griper kring sig i den franska republiken. Är det uppmarschen till en stormning av finansens nya bastiljer eller bara den sista striden i motvind. Ska finansmannen Warren Buffets ord besannas , eller…?
-Det är ett klasskrig och det är vi som vinner.
.
Tidigare artiklar i serien: Det trettioåriga kriget,Slaget om Sverige,Slaget om Tyskland,Slaget om England,
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,GP2,AB1,DN4,SVD2,
Bloggare: Motvallsbloggen,Röda Ma,lmö,Svensson,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Nyliberalism, Frihet, Jämlikhet, Broderskap, Reallöner, Vinster, Investeringar, Juppé, Thierry Henry, Thatcher, Reagan,
Thatchers arvingar
22 Jul 10
Slaget om England.
.
Uttala orden och alla tänker på Storbritannien. Nyliberalism – Margaret Thatcher. Tandemet som krossade de brittiska fackföreningarnas motstånd och drev landet in i massarbetslöshet och kraftigt ökade klyftor i samhället. Året var 1979, Thatcher vann parlamentsvalet och förklarade omedelbart den arbetande befolkningen krig. Den nyliberala ”revolutionen” rivstartade med att peka ut staten, den offentliga sektorn, som ansvarig för den katastrofala ekonomiska situationen i landet.
-Vi ska flytta tillbaka statens gränser, utropade järnladyn.
Thatchers program kan sammanfattas i tre huvudpunkter:
-krossa de fackliga organisationernas motstånd på arbetsplatserna, i första hand genom att minska de direktvalda fackliga delegaternas, shop stewards, inflytande.
-privatisera banker, gruvor och andra statliga industrier som låg i statens händer sedan slutet av andra världskriget
-favorisera det brittiska finanskapitalet på bekostnad av industriproduktionen och göra City, Londons finanskvarter, till Wall Streets tuffaste konkurrent.
Effekterna av Thatchers frontalangrepp på den arbetande befolkningen lät inte vänta på sig. I Diagram 1 ser vi hur samhällets sociala struktur bryts sönder genom en snabb och mycket kraftig ökning av hushållens inkomstskillnader.
.
Ojämlikheten 1968-2007 i Storbritannien mätt i Gini*.
Ginikoefficient: 0=alla hushåll har lika inkomst. 1= ett hushåll har alla inkomster
Källa; Alternatives Economiques n°291 maj 2010
.
Från valsegern och fram till hennes snöpliga fall 1990 ökade ojämlikheten i samhället drastiskt. Efterföljande regeringar, Tories som Labour, gjorde aldrig några försök att vrida utvecklingen tillbaka.
Vad den tuffa damen menade med att flytta tillbaka statens gränser stod det också snabbt klart om. Utgifterna för sjukvården sjönk snabbt och i slutet av hennes tid vid makten utgjorde de bara 5,2 procent av BNP, en siffra flera procentenheter under andra större EU-länder. Samma sak gällde för undervisningen och transportsystemet som sjönk till 4,5 procent respektive 0,8 procent av BNP. ”Flytta tillbaka gränserna” betydde helt enkelt ”rasera gränserna”, öppna fälten för den ”frihetssträvande” finansen.
Inkomstklyftorna vidgades snabbt. Kvoten mellan den bäst avlönade tiondelen och den sämst avlönade tiondelen ökade från 2,3 år 1977 till 3,2 år 2008. En procent av löntagarna tog 2008 hem 13 procent av alla löneinkomster vilket är mer än dubbelt upp mot i exempelvis Frankrike.
.
Londons finanscentra var Blairs ögonsten.
.
Vid sin påtvingade avgång 1990 lämnade Thatcher efter sig ett samhälle i ruiner. Gränserna hade flyttats tillbaka. John Majors tid vid makten fram till 1997 lämnar inte många minnen efter sig. Han blev ”gränsvakt” kanske man kan säga.
Tony Blairs tid vid makten måste betecknas som en kontinuitet i den nyliberala andan. Det fanns ingen annan kärna i Labours ”tredje väg”; mellan konservatism och klassisk sossepolitik. Visserligen flyttade Blair fram statens ”gränser” igen. Men det var en tvingande nödvändighet efter alla år av nästan nollinvesteringar i den offentliga sektorn. Landets infrastruktur var i ett så katastrofalt läge att en fortsatt ”gränskontroll” inte var möjlig. Skolor, sjukvården och transporterna var i behov av investeringar, offentliga eller privata. I Blairs optik var det privata kapitalets investeringar att föredra och ”outsourcingen” av offentliga tjänster förblev därför ledmotiv.
Därmed blev Thatchers ögonsten även Labours. Tony Blair fortsatte att lägga ut den röda mattan för Citys finansgubbar. Förmånlig beskattning av icke bofasta valutahandlare och andra spekulanter bäddade för Citys extrema expansion som internationellt finanscentrum. I samma takt som City expanderade blåstes det upp en fastighetsbubbla och exploderade den privata skuldsättningen. Den andra sidan av myntet är att under tiden blir Storbritannien nettoimportör av industrivaror och livsmedel. I inget annat land gav den nyliberala revolutionen finansen en så avgörande tyngd i ekonomin.
Resultatet av ”allt till finansen” syns i sysselsättningen. För 30 år sedan arbetade 24 procent av den totala arbetsstyrkan i tillverkningsindustrin. Nu arbetar där 8 procent. Trenden har visserligen varit densamma i alla industriländer, men inte lika stark vilket tabellen här under visar tydligt.
.
Andelen sysselsatta i % av hela arbetsstyrkan 1980-2009
Tillverkning+ byggnads1980 |
Service1980 |
Tillverkning+byggnads2009 |
Service2009 |
|
UK |
37 |
59 |
18 |
81 |
USA |
31 |
66 |
20 |
79 |
Japan |
35 |
54 |
26 |
70 |
Källa. Financial Times 22 juli 2010
.
I de tidigare artiklarna i den här serien, Det trettioåriga kriget, Slaget om Sverige och Slaget om Tyskland, kunde vi se att lönernas andel av BNP minskade i samtliga EU-länder, USA och Japan sedan början av 80-talet. Existerande statistik för Storbritannien visar att landet tillsammans med Danmark är ett undantag. Lönerna stiger i samma takt som produktiviteten under hela perioden 1980-2009 och deras andel av BNP minskar bara något under perioden. Är det fel på statistiken? Nej, den är nog rätt så tillförlitlig. Det finns inga givna förklaringar i facklitteraturen. Men jag gissar att orsakerna hänger samman med finansens roll i ekonomin. De extremt höga lönerna i City och antalet personer som arbetar där driver upp genomsnittet i hela landet och ger intryck av parallellitet mellan lönerna och produktiviteten. I USA har det gjorts beräkningar av hur stor lönernas andel av BNP blir om man bortser från de fem procenten ”löntagare” med de högsta lönerna. Då blir bilden av utvecklingen i USA lika den i Europa. I Storbritannien är det troligt att resultatet skulle bli detsamma. Dessutom är det berättigat att bortse från dessa fem procent för egentligen är det inkomster mer att se som en del av kapitalet än av ”lönekakan”. Tiotals miljoner dollar i bonusar och andra klumpsummor, liksom idrottsstjärnornas hundramiljonerskontrakt kan inte packas in i samma statistik som den vanlige arbetarens årslöner.
Ser vi däremot till vad som hänt med vinsterna och investeringarna under nyliberalismens korståg mot de arbetande då är bilden densamma som i eurozonen. Diagram 2 visar att medan vinsternas andel av BNP stiger sjunker investeringarnas andel. Skillnaden går direkt ned i fickorna på de som lever på inkomst av kapital.
.
Källa: Ameco 2010
Därför är det mest troligt att den ”konstiga” statistiken skapas av finanssektorns enorma tyngd i landet. Vid sidan av de högsta ”lönernas” effekt blir också statistiken över produktiviteten tveksam. Hur mäter man produktivitet i finanssfären? Den vanliga metoden att mäta värdeökning per arbetad timme är omöjlig att applicera.
Blairs första tid vid makten gav intryck av stora framgångar. Arbetslösheten minskade och de genomsnittliga realinkomsterna ökade. Men mycket bestod av luft. Priset på fastigheter ökade i rasande fart och hushållen kunde likt i USA låna pengar till konsumtion med värdestegringen på egnahemmen som garanti. Vad som skulle hända om huspriserna började sjunka var det ingen som bekymrade sig över. I eurzonen ökade fastighetspriserna med 66 procent under perioden 1999-2008 och i USA med 133 procent mellan 1999-2007. I Storbritannien ökade de med 158 procent under samma period. Parallellt med de ökade huspriserna skuldsatte sig hushållen allt mer. År 2008 var hushållen i genomsnitt skyldiga 153 procent av den disponibla årsinkomsten medan sparandet var negativt, eller – 4,4 procent av inkomsten. Båda siffrorna ligger i toppen respektive i botten vid jämförelse med andra EU-länder.
Tony Blairs stora visioner för den brittiska finansens plats i världen slutade i ett fiasko där staten fick rycka in för att nationalisera Northern Rock och ge syrgas åt Royal Bank of Scotland. ”Den tredje vägen” slutade i en återvändsgränd. George Brown blev aldrig något annat än grindvakt fram till det nyval alla visste var slutet på Labours 13 år vid makten och i finanskapitalets tjänst.
David Cameron försöker sig nu på en ”reinfeldtare”. Inte som det ”nya labourpartiet”. Nej, han ska göra ”revolution” att jämställa med 1848 och 1979. ”Big Society” har bluffen döpts till. Cameron säger att i den nya revolutionen ska makten flyttas så långt ner i samhället som det är möjligt. I engelsk version blir det ”yes you can”. Kärnan i Big Society är att individen och kvarteret/bostadsområdet ska ta hand om mycket av de tjänster som det offentliga står för idag. Varför kalla det bluff? Helt enkelt därför att Big Society ska skyla över det frontalangrepp på det offentligas tjänster som Camerons regering redan dragit igång.
.
Parhästarna Cameron och Osborne- slickade figurer från Eton.
.
Med frivilliga insatser ska allmänheten bidra till att upprätthålla exempelvis muséers och biblioteks öppettider medan den fasta personalen minskas. Korts sagt: -Vill ni ha en fungerande offentlig service sköt den själv, men utan betalning, är kärnan i Big Society. Så ser den uppvärmda thatchersim ut som David Cameron bjuder ut som en ”revolution”.
Det är de redan sämst ställda i samhället som kommer att få smaka på Camerons nyliberala ”surge”. Målet är en ny ”viktoriansk epok” där de sociala bidragen inte längre har till uppgift att överbrygga de värsta ojämlikheterna utan bara med nöd och näppe ska hålla de fattigastes näsa ovan vatten. Big Society är bara ett nytt uttryck för Thatchers attack på ”statens gränser”.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,DN3,SVD4,
Bloggare: Motvallsbloggen,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thatcher, Blair, Cameron, Osborne, Big Society, City, Finans, Fattiga, Rika, Nyliberalism,
Tysk kapitalism
16 Jul 10
Slaget om Tyskland.
.
Det tyska parlamentet började den 7 juli att diskutera Angela Merkels ”sparpaket” som fram till 2014 ska minska statens utgifter med 80 miljarder euro och minska budgetunderskottet till 5.1 procent 2011 från dagens 5.7 procent. Målet verkar minimalt och det är svårt att förstå varför Tyskland som har ”sunda” statsfinanser ska kapa i de sociala utgifterna och hålla lönerna nere för att uppfylla kraven i Maastrichtavtalet, ett avtal som ingen längre ägnar en tanke, förutom Angela Merkel. Vi ska se längre fram att det inte bara beror på finansiell ortodoxi.
.
Bråka inte. Så här mycket får ni. Toppen va?
Angela Merkels formella motivering av sparpaketet är att Tyskland inte kan kritisera Grekland och andra ”Slösastater” om det inte självt uppfyller kraven som EU ställer. Sedan den grekiska skuldkrisen började skaka om EU har de tyska ledarna ihärdigt anklagat ”lata sydlänningar” för att hota EUs framtid.
Egentligen borde Merkel och resten av den tyska borgerligheten hålla tyst eftersom landets stora exportframgångar det senaste decenniet helt beror på det stora exportöverskottet till resten av eurozonen. Det vill säga att Tyskland först exporterat sina problem till länder som i allt större utsträckning köper tyska varor för att sedan anklaga dem för att leva över sina tillgångar.
Men hur uppkom dagens situation? Fakta är att Tyskland har en lika stor export som Kina räknat i hårdvaluta. Ändå är landets befolkning sexton gånger mindre än Kinas. Vi talar alltså om en extrem inriktning på varuexport. ”Made in Germany” är lika välkänt som ”Made in China” men med skillnaden att den tyska produkten anses borga för toppkvalitet.
.
Diagram 1.
Källa: Datastream – Natixis
.
Tyskland vann sin topposition som exportland på den arbetande befolkningens bekostnad. Det var socialdemokraten Gerhard Schröder som drev igenom det första sparpaketet som gick under namnet Agenda 2010. De fackliga organisationerna gick mer eller mindre villigt med på ett program för stagnerande eller sänkta reallöner och kraftigt försämrade socialförsäkringar i utbyte mot färre avsked.
Resultatet av Agenda 2010 lät inte vänta på sig. Under perioden 1995 till 2006 ökade Tysklands export med 74 procent medan reallönerna och tillväxten stagnerade jämfört med resten av de större EU-länderna. För perioden 1996-2009 ökade Tysklands BNP med i snitt 1,1 procent medan snittet i euozonen var 1,7 procent. Inte bara BNP kröp fram i Tyskland. Även industriproduktionen släpade sig fram. Hur kan det hänga ihop? En stabbig industriproduktion parat med en stor exportframgång? Var ligger hemligheten?
Svaret är enkelt och tudelat. Först har tysk industri lagt ut en stor del av sin komponentproduktion till de forna öststaterna och till Kina. Sedan importerar samma industri många komponenter från utlandet. Flaggskeppet Porche Cayenne, så tysk och gedigen, innehåller 35 procent utlandsproducerade delar. För femton år sedan bestod den tyska exporten av 35 procent importvaror. 2006 var siffran redan 45 procent. Sedan dess publiceras ingen officiell statistik i ämnet. Det sticker kanske EU-partnerna för mycket i ögonen.
.
Cayenne under falsk tysk flagg?
.
Resultatet av detta är att Tyskland har ett stort exportöverskott mot resten av eurozonen och samtidigt ett underskott med länder som Tjeckien, Ungern och Kina. Nu kan vi också förstå varför den tyska regeringen år så mån om att ha en stark euro. Helt enkelt därför att importen av industrikomponenter och produktionen i öst blir billig medan exporten till resten av eurozonen inte påverkas av eurons kurs. Till synes inte mycket till ”europeisk solidaritet”. Vilket bara visar att för tillfället är det de ”nationella” krafterna inom EU som dominerar över de ”federala”. Var och en för sig är de europeiska borgarnas stridsrop. Det enda de är överens om är att det är de arbetande och fattiga i samhället som ska betala krisen.
.
Diagram 2: Nominell löneutveckling i Tyskland och övriga Eurozonen 1996-2008
Källa: Datastream – Natixis (1996 = 100)
.
Merkels sparpaket på 80 miljarder är ett praktexempel på vad de borgerliga och tyvärr de socialdemokratiska regeringarna i EU vill tvinga på den europeiska arbetarklassen. I tio år har den tyska arbetarrörelsen accepterat eller tvingats att acceptera relativt stagnerande löneutveckling och nu kommer Merkel med ett nytt sparpaket som riktar hela sin udd mot den arbetande befolkningen. Diagram 2 visar vad som skett med de nominella lönernas utveckling i Tyskland jämfört med resten av eurozonen. Visserligen låg tyska industrilöner över det europeiska genomsnittet 1996 men den svaga utvecklingen sedan dess har kraftigt stärkt den tyska industrin tack vare sänkta lönekostnader per arbetad timme.
Angreppen på den arbetande befolkningens levnadsstandard har varit mer omfattande och brutalare än i något annat euroland. Gerhard Schröder var övertygad om att gammal socialdemokratisk reformpolitik inte kunde tjäna den tyska industrins intressen, att lönekostnaderna var för höga jämfört med utlandet och att det sociala skyddsnätet var för finmaskigt.
Det är dags för tysk arbetarrörelse att fråga sig vad femton år av återhållsamhet gett i utbyte. Att det skapat en gräddfil för den tyska exportindustrin råder det ingen tvekan om. Men det är nog allt.
Den arbetande befolkningens andel av de producerade rikedomarna har minskat och följt samma utveckling som i andra OECD-länder. I Diagram 3 ser vi hur hushållens konsumtion plus investeringar i bostäder totalt sladdar efter resten av eurozonen.
.
Diagram 3: Hushållens konsumtion i volym + bostadsinvesteringar 1996-2008
Källa: Datastream- Natixis
.
Tydligare än så kan inte effekterna av Gerhard Schröders Agenda 2010 bli. I tio år har hushållens konsumtionsvolym och bostadsinvesteringarna stått stilla. Schröders politik skapade massor av ”småjobb” med en timlön under 5 euro och med lagen Hartz IV sänktes a-kassan från 36 månader till max 12 månader.
Från att ha varit ett av de mest jämlika länderna inom EU har de sociala klyftorna exploderat. Den rikaste femtedelen av hushållen tjänade 3,5 gånger mer än den fattigaste femtedelen år 2000. Sju år senare tjänade de 5 gånger mer, vilket är långt över EU-snittet och inte många decimaler efter situationen i Storbritannien.
Inte undra på att tyska ekonomer säger att landets ”medelklass” försvunnit. Vad de menar är naturligtvis att klyftorna i samhället ökat och att de som förr stod med en fot i vart läger numera tappar mark i förhållande till samhällets toppskikt. För den välbeställda femtedelen på toppen råder det däremot ingen nöd och inte kommer de att behöva förarga sig på Angela Merkel eftersom hennes sparplan på 80 miljarder euro inte innehåller några skatteökningar för de rikaste i samhället. I stället ska huvuddelen av de 80 miljarderna hämtas i den sociala omsorgen och stödet till de sämst ställda. Det kallas klasskrig.
Den här artikeln ingår i en serie om nyliberalismens angrepp på de arbetande människornas liv. Se huvudartikeln Det trettioåriga kriget och den första bilagan Slaget om Sverige.
.
Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,DN3,
Bloggar: Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Röda Berget,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, Nyliberalism, Merkel, Schröder, Produktivitet, Löner, Arbetskostnader,
Berlusconis affärer.
10 Jul 10
Silvio Berlusconi – en slipsgangster.
.
Alla ministrar och statschefer skakar hand med honom och skrattar generat åt hans grova skämt. Alla ler tillsammans med honom på familjefoton från EUs ministermöten och G20-möten.
Mannen alla hatar att skaka hand med, men som ingen kan bryta med, är den italienska maffians mest intima kontakt i de högsta politiska sfärerna i den italienska republiken.
Han heter Silvio Berlusconi och tror att han äger Italien. Vid sidan av hans amorösa äventyr, som vi på den här bloggen rent ut sagt skiter i, är mannen en dödsfara för det demokratiska italienska samhället, eller mot vad som finns kvar av det.
.
Il Cavaliere i storform.
.
Efter de stora strejkernas nederlag under 70-talet och det ”stolta” italienska kommunistpartiets totala bankrutt och färd till de heliga markerna hade den reaktionära italienska borgerligheten fritt fram. Det historiska regeringspartiet, kristdemokraterna, kapsejsade tillsammans med de traditionella arbetarpartierna och plötsligt låg vägen öppen för en mediekung, som tjänat miljarder på skumma affärer, att kasta sig in i politiken för att undvika rättvisan som redan nafsade honom i hälarna.
Att Berlusconi blev politiker för att undvika rättvisan förklarar till fullo hans mycket energiska kampanj mot ”de kommunistiska domarna” som han säger blandar sig i politiken, det vill säga hans allt mer egenmäktiga kontroll av media och hans intima kontakter med maffian.
Men trots att han kontrollerar nästan alla tv-kanaler i Italien börjar hans ”imperium” att rämna i fogarna. Efter ett par decennier av tillbakagång för de folkliga protesterna och politisk apati börjar ”kejsarens” brio och elegans att falna. För mycket är för mycket, som det brukar heta.
Berlusconis viktigaste uppgift som premiärminister har varit att driva igenom lagar i parlamentet som gett honom själv immunitet mot den ena anklagelsen för korruption efter den andra. Hittills har de mjäkiga koalitionspartnerna i regeringen gått med på taskspeleriet. Men det finns tecken på att ”Il Cavalieres” juridiska vidlyftigheter inte längre accepteras av det italienska samhället, vare sig av den arbetande befolkningen till vänster eller av hans högerpartner Gianfranco Fini.
I fredags strejkade media mot Berlusconis försök att stoppa all rapportering om ”kriminella affärer”. Media stod stilla, förutom Berlusconis privata tidningar och tv-kanaler. Journalister och poliser protesterade mot att media, enligt Silvios nya lagförslag, inte får rapportera om brottsmål så länge en dom inte fallit. I Italien är det vanligt med 2-3 års väntetid mellan åtal och dom. Döm själv.
Nu är det enligt mig inte Silvio Berlusconis uppenbara maffiakontakter som chockar mest. Italiensk politik är inte främmande inför dylika anklagelser. Silvio är inte den första toppolitikern som spelat under täcket med maffian. Det är ett problem att lösa för det italienska folket i valurnorna och på gator och torg.
.
I Toronto var de alla nakna.
Problemet är snarare det faktum att alla ministrar inom EU gladeligen fortsätter att smila upp sig på familjefoton där den självgode maffiakunden aldrig missar ett tillfälle att visa upp sitt blänkande garnityr. På vilket sätt har den ”nya arbetarrörelsens” ledare Fredrik Reinfeldt visat att han inte gillar att frottera sig med maffiafavoriten Berlusconi? Inte med en enda gest.
Men som sagt. En avgörande test närmar sig. Berlusconi som ännu älskar att bränna av ett smile och hänvisa till den tid då han kunde räkna med positiva opinionssiffror på 63 procent kan inte längre luta sig mot mer än knappt 40 procents stöd och det sjunker dessutom snabbt.
För Reinfeldt, Mona Sahlin, och andra kandidater till makten gäller det att inta en mediemässigt korrekt attityd till den gangster som härskar i Italien. Reinfeldt har redan smilat upp sig mot den gode Silvio. Men räkenskapens dag närmar sig. Berlusconi befinner sig i fritt fall. Räkna ändå inte med att Reinfeldt och andra vänner aktivt kommer att bidra till hans fall. Han smörade dem i åratal. Finns det en enda svensk toppolitiker som sågar Berlusconi och hänger ut honom till beskådning?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Maffia, Berlusconi, Korruption, Fini,
Senaste kommentarer