En enad arabisk nation ?
.
I går demonstrerade hundratusentals människor i hela den arabiska världen. Från Irak, via Jordanien, över Jemen, tillbaka till Tahrirtorget i Kairo, i Bahrain, än en gång i Tunisien och till sist men inte minst i hela Libyen. Det är första dagen sedan revolutionens början den 17 december i Sidi Bouzid som demonstrationer ägde rum samtidigt i hela den arabisktalande världen.
En våg av människor kräver rättvisa, värdighet, frihet och demokrati. Inget mindre och inget mer, för tillfället. Kraven varierar från land till land, men grunden är detsamma, – ned med tyrannerna, slut på förtrycket, stopp på korruptionen och respekt för den arbetande människan.
.
Ska regionens revolutioner sluta i en enad arabisk nation?
.
Vi ser demonstrationer i alla arabiska nationer. Ser vi också en arabisk nation? Är detta början till uppkomsten av en enad arabisk nation, en nation som river ner de gränser som till stor del drogs upp med linjal av de forna kolonialmakterna? Det är en fråga som revolutionens utbredning över hela regionen ställer och som det inte finns något svar på ännu. Redan för femtio år sedan reste arabiska socialister parollen om ett Förenat Socialistisk Arabien.
I går var en jäktig dag. Det var svårt att följa alla protester som pågick samtidigt. Libyen stod i centrum för medias intresse främst för att väst i FN och Bryssel diskuterar sanktioner mot Khaddafi och hans familj. Vita Huset har redan beslutat frysa familjens tillgångar i USA. Men den centrala frågan som media reser är om Nato ska ingripa militärt mot galningen i Tripoli för att hindra en fortsatt slakt av huvudstadens befolkning.
.
Libyen är inte i behov av Natos ”humanitära bomber”
.
Alla som ärligt stödjer det libyiska folkets försök att störta diktaturen måste kraftigt ta avstånd från alla planer på att skicka Natotrupper till landet. Det är inte Obama, Sarkozy eller Carl Bildt som kan befria Libyen från Khaddafi. Det behövs ingen Natogeneral som guvernör i Tripoli. Vi har redan sett vad amerikanska generaler lyckats med i Irak. Natos uppgift vid en militär invasion blir att säkra att landets enorma oljetillgångar inte hamnar i fel händer. Är det någon som verkligen tror att Obama, Sarkozy, Merkel, Cameron, Berlusconi och Bildt plötsligt fått dåliga samveten och blöder för folkets ve och väl? I decennier har dessa ledare hållit arabvärldens tyranner under armarna och försett dem med de vapen de nu vänder mot sina egna medborgare. Ska vi på nytt serveras absurda ursäkter för ”humanitära bombningar”? Nej tack. Låt den libyiska revolutionen ta hand om sin egen tyrann. Han kommer att möta det öde han förtjänar.
.
Där han kommer att sluta sina dagar behöver han inte sin kvinnliga livvakt.
.
I går kunde vi se tiotusentals irakier, sunni som shia, resa sig mot regeringens totala oförmåga att möta befolkningens krav på elementära nödvändigheter som elektricitet och annan kommunal service. Allt som kommit ut av USAs invasion av landet är en regering som är minst lika korrumperad som Saddams tyranni med skillnaden att sekteristiska shiter ersatt sunnitisk sekterism. Ett ödets ironi över Georg W. Bushs och Tony Blairs korståg i österled. Nu skjuter Malikis regering skarpt mot sina egna medborgare. I går dödades minst tio demonstranter i Bagdad, Mosul och Ramadi bara för att de visade sitt missnöje med den inkompetenta regeringens agerande.
Trots medias fokus på Libyen var kanske demonstrationerna i Tunisien och Egypten det viktigaste som hände i går. Hundratusentals demonstranter visade i går att ryktet om den tunisiska revolutionens död är betydligt överdrivet. Det var faktiskt den största demonstrationen sedan Ben Alis fall.
.
I går hölls den största demonstrationen i Tunis sedan ben Alis fall den 14 januari.
.
-Ben Ali är borta men diktaturen är kvar, sa demonstranterna och i fokus stod kravet på regeringens avgång. Premiärministern Muhammed Ghannouchi var under decennier Ben Alis högra hand och hans sätt att släpa fötterna den senaste månaden visar för befolkningen att hans plan uteslutande består i att vinna tid, Tid för att trötta ut revolutionen och rädda vad som räddas kan för den härskande eliten som fortfarande håller i rodret. I går visade folket i landet att de sett igenom regimens taktik och kräver omedelbara resultat med Ghannouchis avgång som första steg.
I Kairo, Alexandria och andra städer visade folket att den egyptiska revolutionen långt ifrån befinner sig på reträtt. Tharirtorget var på nytt svart med folk. Den regering som militärrådet tillsatte efter Mubaraks fall gillas inte alls av den revolutionära ungdomen som kräver dess avgång till förmån för en nationell övergångsregering fram till demokratiska parlamentsval.
.
I Benghazi jublar man efter seger över Khaddafis mördare.
.
De kräver också att undantagslagarna omedelbart hävs och att alla politiska fångar släpps fria. Militären har hittills inte kommit upp med några acceptabla argument alls om varför dessa krav inte redan mötts. Den säger att den nya konstitutionen varit huvudfrågan. Ett ändringsförslag till den existerande konstitutionen presenterades i torsdags med huvudpunkten att presidentposten kortas till två mandatperioder på fyra år. Den gamla skrivningen tillät presidenten att sitta på livstid. Omskrivningarna garanterar också rätten att bilda politiska partier och formerna för deltagande i parlamentsval. Men för oppositionen är det långt ifrån nog. På Tahrirtorget krävde människorna en ny konstitution, inte en omarbetning av den som skräddarsyddes för diktaturen.
I går visade också armén att idén om folket och armén som går ”hand i hand” är en rosa illusion. Soldater sköt skarpt i luften för att skrämma demonstranterna på torget och använde långa batonger och tazer-pistoler mot många på torget. Militärrådet följer i mycket samma taktik som regeringen i Tunis – dra ut på tiden för att trötta ut motståndet och rulla tillbaka revolutionens landvinningar. Det styrande militärrådet säger att det garanterar revolutionens seger men det enda den verkligen bekymrar sig om är generalernas direkta intressen i det industriella komplex som den egyptiska armén byggt under femtio år av diktatur.
.
Revolutionen är en folkfest. Det är kontrarevolutionen som startar våldet.
Så länge folkmassor fyller Tahrirtorget och de arbetande tar strid för sina intressen, bygger oberoende fackföreningar och rensar ut korrupta chefer kommer militären att släppa på tyglarna och ge sken av att möta folkets krav. Tyglarna kan brista och folket segra. Men en seger för revolutionen med militärrådet vid statsrodret är utesluten. Lösningen på den ekvationen avgör framtiden för det folkliga upproretrta .
I Bahrain slogs samtidigt alla rekord. Manamas gator var svarta av folk. Pärlrondellen var alldeles för liten för den enorma folkmassan. Under dagen avskedade kungen tre ministrar i hopp om att blidka befolkningen. Men just nu är det den hatade premiärministern som folket kräver ska avgå. Polis och militär höll sig undan på kungens order. Förra veckan dödades sju demonstranter och konsekvenserna av fler döda fruktas av regimen.
Samtidigt demonstrerade minst hundra tusen personer i staden Taiz i Jemen. I en vecka har oppositionella slagit upp ett tältläger i stadens centrum och i går fylldes stadens gator med människor som krävde regeringens och presidentens avgång. Tiotusentals demonstranter krävde samma sak i huvudstaden Sanaa medan demonstranter i Aden som krävde provinsens självständighet möttes av kulor från militären. Minst en person dödade och ett trettiotal skadades, och nu på lördag morgon rapporteras det att kravallpolis skjutit minst fyra demonstranter i staden. Jemen verkar vara på väg mot ett sammanbrott som statsbildning. Utöver mobiliseringen mot president Saleh verkar separatistiska rörelser i både norra och södra delarna av landet.
I dag hålls den tredje lördagsdemonstrationen i Algeriet. I går hävde regeringen Bouteflika det nitton år gamla undantagstillståndet. Oppositionen i CNDC säger att det inte räcker för att möta oppositionen som helt sonika kräver regimens fall. I dag blir det oppositionens tredje försök att bryta ett massivt polisuppbåd som hindrar demonstranterna att samlas. I dag uppmanas alla att samlas på Martyrernas torg för att marschera till Första Majtorget.
.
Med plåster och lap-tops kommer man långt.
I dag kommer Khaddafis desperata försök att hålla sig kvar vid makten att skörda nya offer. Tripolis blir allt mer isolerat från resten av landet. Så länge hans söner behåller kontrollen över de två elitbrigader de kommenderar verkar det omöjligt för befolkningen i Tripoli att störta tyrannen. Oppositionen som nu kontrollerar resten av landet måste marschera mot huvudstaden för att befria den. Det är ett inbördeskrig vi bevittnar.
Leve den arabiska revolutionen
Ned med alla tyranner
Nej till Natos inblandning
.
Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,DN5,AB2,GP1,GP2,GP3,SVD3,DN6,DN7,SVD4,GP4,AB3,AB4,
Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tunisien, Libyen, Khaddafi, Nato, Obama
