"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Ekonomi
Grekland drivs mot ruinen.
8 Feb 12
Merkozy, IMF och ECB spelar högt
.
I går tisdag var de offentligt anställda ute i en 24 timmars lång generalstrejk i protest mot regeringen Papademos plan som ska tillfredsställa Trojkans krav på ytterligare uppoffringar. De strejkande säger nej till planerade avsked av 150 000 offentligt anställda inom tre år, en sänkning av minimilönen med 20 procent ned till 750 euro i månaden och en ytterligare försämring av pensionerna.
I den delikata situationen, för att inte säga desperata, är det flera aktörer som går på slak lina. Regeringen Papademos som tillsatts av EU och som har till uppgift att tvinga på den grekiska befolkningen ett sparpaket som kan leda till en ren depression av trettitalssnitt har inte händerna fria. Inga beslut kan tas utan att partierna i regeringskoalitionen röstar för Trojkans utpressning. Att säga ja till Papademos sparpaket kan var liktydigt med politiskt självmord inför parlamentsvalen i april.
Även Merkel och Sarkozy balanserar mellan motstridiga målsättningar. Det handlar om i det närmaste två oförenliga mål. För ledarna i unionen är det en prioritet att undvika en djup recession i Europa. Att samtidigt tvinga länder med stor statsskuld att betala tillbaka sina lån till de privata bankerna är svårligen förenligt med det första målet eftersom det kräver en politik som driver ekonomierna in i just den recession man vill undvika.
.
Fackliga protester utanför Papademos residens
.
I det avseendet är Grekland lite av ett laboratorium för EU. Om EU lyckas tvinga Aten att betala sina skulder till de privata bankerna på bekostnad av en djup recession har det ingen större betydelse för konjunkturen i Europa eftersom Grekland bara väger 3 procent av Europas BNP. Samtidigt måste Bryssel till nästan varje pris undvika att Grekland ställer in sina betalningar och i praktiken går i konkurs. Det skulle nämligen föra med sig stora förluster för en rad europeiska storbanker och kanske dra med sig Italien, Spanien och Portugal i en liknande process och då talar vi plötsligt inte om 3 procent utan om bland annat eurozonens tredje största ekonomi –Italien.
Men tillbaka till Grekland. Senaste ropet i media är inte längre ”besparingar”, ”åtstramning” och ”ansvar”. Nu talar alla ”experter” om att konkurrenskraften i Grekland måste förbättras. Och naturligtvis kan det bara göras genom att sänka lönekostnaderna. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skriver nästan dagligen om att Grekland måste få lov att lämna eurozonen så att landets konkurrenskraft kan förbättras.
Att det handlar om voodoekonomi vet alla seriösa ekonomer. Konkurrenskraften beror inte alls i första hand på lönekostnaderna, det vill säga lönerna plus de sociala avgifterna. I så fall skulle Tyskland ligga väldigt illa till i dag eftersom timkostanden i tysk industri är 33,10 euro i timmen, jämfört med 25,34 i Italien, 21,70 i Spanien, 10,30 i Portugal och 16,60 i Grekland.
Visserligen har lönekostnaderna i Europas sydliga länder ökat snabbare i norr sedan 1999 men det var ju en medveten politik från Bryssel för att minska inkomstskillnaderna inom unionen och bidra till en harmonisering under euron. Problemet kommer därför mer från Tyskland än annat håll. För där har lönekostnaderna sedan 1999 bara ökat med 5,9 procent jämfört med 25,7 procent i Frankrike och 30-35 procent i de övriga Medelhavsländerna. Det tyska undret bygger helt enkelt på en extrem lönepress i en redan konkurrenskraftig ekonomi som socialdemokraten Helmuth Schröder inledde med sin Agenda 2010. I dag finns det som resultat inte mindre är fyra miljoner tyskar som arbetar för mindre än fem euro i timmen.
Greklands industri blir inte mer konkurrenskraftig om lönerna sänks. För det behövs stora investeringar i modernisering av produktionen. De flesta industrierna i landet är små arbetsplatser med låg teknisk nivå. För att ”exportera” sig ur krisen krävs konkurrenskraftiga varor inte lägre löner. Tyska bilar säljer på kvalitet inte på låga löner.
-Det är nonsens att sänkta löner är nödvändigt för att öka konkurrenskraften i Sydeuropa. Det är ett falskt och desperat budskap, säger exempelvis Gilles Moëc ekonom hos Deutsche Bank. Fler borde ibland lyssna till bankirer.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVT1,SR1,DN5,DN6,SVD3,
Bloggare: Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Merkel, Sarkozy, Aten, EU, Euro
Nu laddar han om – pensionerna nästa måltavla
7 Feb 12
.
Att lämna ett besked om att en nära anhörig blivit svårt skadad eller omkommit är svår uppgift. Ibland ber man en präst eller psykolog att vara med.
I politiken är det just nu Reinfeldt som får vara en sorts medkännande präst och lämna över svåra besked om nedskärningar och attacker på kvarvarande välfärdssystem. Vi får inte heller reda på de svåra ingrepp som ska göras i raka ordalag utan det hela meddelas med hjälp av omskrivningar och språkligt bedrägeri.
.

.
I Dagens Nyheter broderar han i dag om sina ”nya ídéer” om framtidens arbetsliv. I sak handlar det om att pensionsåldern ska höjas till 75 år. Rakt av. Allt prat om studielån i sextioårsåldern mm är bara trams.
Redan när moderater och socialdemokrater – hand i hand – skrotade det gamla ATP-systemet kallades försämringen för en ”ny pensionsreform”. Detta fast det till sitt innehåll handlade en omfattande kontrareform. Ska man i dag få ut lika mycket pengar som i det gamla systemet, då måste man också jobba till 67 års ålder. Detta kallas visserligen för frivillighet. Men samtidigt kan man inte få ut vare sig sjukpension eller a-kassa efter 65 års ålder. Många som slitit sönder sin kropp eller själ hänvisas till den förtida ålderspension som går att få ut när man fyllt 61 år. Men väljer man detta eller att gå vid den tidigare 65-årsgränsen, då svider det också rejält. Man kanske inte ens kommer upp i 50 procent av den tidigare lönen.
.

.
I en historisk tragedi kom socialdemokratin själv
att medverka till att riva upp ATP-pensionen från 1957…
.
Reinfeldt har nu laddat om. A-kassan och sjukförsäkringen har försämrats bit för bit och det har blivit dags för att än en gång ge sig på pensionssystemet och här ger han därför en tydlig ”hint”, ett varsel, om att han vill höja den verkliga ålderspensionen från 67 till 75 år.
LO-ekonomen Mats Morin säger i en undfallande och helt vansinnig kommentar att han vill tolka Reinfeldts förslag ”som något positivt”. Varför han nu ska göra det? Är det därför han betalas av LO:s medlemmar? ”Given rätt insatser ser han inte höjd pensionsålder som omöjligt”, heter det. Men de insatser han drömmer om existerar inte i verkligheten. Det solidariska, förnuftiga samhälle som han och Reinfeldt samtidigt skissar, där folk jobbar med lite olika trivsamma saker fram och tillbaka långt upp i sjuttioårsåldern, det samhället kommer vi självklart aldrig att få uppleva så länge som ett kapitalistiskt system med vinstmaximering bestämmer över hur den verkliga arbetsmarknaden ser ut.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fredrik Reinfedlt, pensionssystemet, ATP-reformen,
I media: DN1,SVD1,GP1,AB!,SVT1,SVT2,SR1,DN2,SVD2,GP2,DN3,SVD3,HD1,SR2,DN4,AB2,SVD3,
Grekland stryps till döds
5 Feb 12
Sista försöket att undvika kaos?
.
Greklands finansminister säger att förhandlingarna om nästa etapp i landets avbetalning av statsskulden måste avslutas senast i kväll söndag 5 februari.
Han säger också att förhandlingarna med EU, IMF och centralbanken ECB är mycket hårda. Hans beskrivning av Trojkans krav som ”hårda” är en verklig eufemism. Kraven är rent av katastrofala för den grekiska befolkningen och visar att i Bryssel, Frankfurt och Washington är bankirernas och spekulanternas intressen det enda som styr.
.
Finansministern Venizelos säger att sista chansen är kommen. Sedan väntar kaos.
.
Trojkan kräver att lönekostnaderna i Grekland ska sänkas ännu mer än vad som hittills gjorts. Redan nu har många tappat upp till 30 procent av sin köpkraft. Nu ska det bli ännu värre om Trojkan får som den vill. Det räcker tydligen inte med att BNP minskade med sex procent 2011. Nu ska recessionen drivas in i en verklig depression.
Den kräver också att beskattningen av befolkningen ska öka för att kompensera recessionen som slår hårdare än väntat mot statens inkomster. Att det skulle vara oväntat är helt enkel tomt prat. Herrarna och damerna i Trojkans ledning vet mycket väl att det strupgrepp som de tar på Grekland inte kan leda till annat än en djup recession. De gör det medvetet och föredrar en social katastrof i EUs utkant än förluster för vänner och bekanta i finansvärlden.
Risken för en social explosion ökar för varje ”sparåtgärd” som koalitionsregeringen inför. Tålamodet hos de som drabbas hårdast sinar snabbt. Det är också vad premiärministern Lucas Papademos fruktar. De aktuella styrkeförhållandena i landet antyder att en social explosion där människorna helt enkelt gör uppror mot den politik som politikerna försöker köra ned i halsen på dem kan springa iväg åt alla håll. Det är inte alls säkert att progressiva krafter kommer att stå i spetsen för en revolt mot Trojkans kriminella politik.
.
Finansens bästa vänner driver Grekland i en social katastrof.
.
Det högerextremistiska partiet Laos som sitter i regeringen kan, om det spränger koalitionen genom att vägra anta Bryssels diktat, vinna i popularitet och driva den politiska revolten i helt fel riktning. Det kan de också få hjälp med av det ortodoxa kommunistpartiet som tillsammans med den fackförening som partiet kontrollerar lika hårt som på den ”gamla goda tiden” driver en sekteristisk politik i masskampen genom att alltid uppträda i ”splendid isolation”.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,GP1,DN4,DN5,SVD3,DN6,SVT1,SR1,DN7,SVD3,SVD4,SR2,DN8,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papdemos, Merkel, EU, ECB, Trojkan, IMF
Vem äger statsskulden?
4 Feb 12
Ärver barnen vår skuld ?
-Du föds med hundra tusen kronor i skuld.
Så brukar det låta när nyliberala ekonomer och deras megafoner i media vill skrämmas. Propagandan bygger på enkel retorik men en i grunden felaktig ekonomisk analys.
Vanligen finns det inte mer är banal matematik bakom de feta rubrikerna om den fruktansvärda framtid som väntar våra arvingar. Tänk dig ett land med tio miljoner innevånare och en statsskuld på exempelvis 1 000 miljarder kronor. Då sägs varje medborgare ha en skuld på 100 000 kronor. Enkelt och begripligt, eller…?
Första invändningen är baserad på rent runt förnuft och påpekar naturligtvis att mot varje krona någon är skyldig finns det någon som är fordringsägare till samma krona. Spelar det då någon roll hur stor statsskulden är eftersom den samtidigt har sin motpol i en lika stor tillgång?
Svaret blir nej om vi skulle leva i ett samhälle där ägandet och fördelningen av rikedom vore i det närmaste jämlikt. Om de tio miljoner innevånarna i exemplet ovan var och en ägde statsobligationer till ett värde av 100 000 kronor vore ingen skyldig en krona och ingen hade en fordring. Skuld och tillgång jämnar ut sig för var och en.
.
Sekund för sekund rusar skulden i höjden. Skräckpropagandan är digitaliserad.
.
Då kan vi också se att det inte är statsskuldens storlek som är ett problem. Det är den ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen som är problemet. Alla barn föds nämligen inte med en skuld upp över öronen. Ett fåtal föds i stället med madrassen full av statsobligationer. Det är det stora antalet barn med vanliga lönearbetande föräldrar som ärver en skuld till de rikas barn.
Även i det verkliga samhället, till skillnad från exemplet ovan, är det inte riktigt att trumpeta ut att statsskulden är för stor och hotar att dränka oss alla. För vid sidan av att statskulden motsvaras av fordringar i samhället, ärver vi ju inte bara skulder utan också andra tillgångar. Som exempelvis alla offentligt ägda byggnader, skolor, sjukhus och annan infrastruktur som skapar ett modernt samhälle. Ingen privatperson tittar bara på sina räkningar och sliter håret av sig. Personen kollar också vilka tillgångar den har i kontanter och i rörligt och fast kapital. Om då skulderna ligger högt över tillgångarna kan håret med rätta sitta löst till.
För staten är problemet ännu enklare eftersom den till skillnad från en enskild person har tillgång till sedelpressarna och rätten att beskatta medborgarna. En stat kan inte som ett företag förklaras i konkurs. Det finns ingen lagstiftning som definierar när en stat är i konkurs. Ingen konkursförvaltning tillsätts för att likvidera statens affärer.
Ändå är naturligtvis statens skulder ett problem. Men det verkliga problemet är inte skuldens storlek i sig. Det stora problemet för exempelvis Grekland eller något annat land med en stor skuld är kostnaderna som skulden för med sig. Det vill säga de räntor som staten ska betala ut till de som äger statens obligationer. När en statsobligation som löper över tio år ska betalas tillbaka till ägaren ger staten ut nya obligationer för att betala de gamla. Nu ser vi problemet. Om staten för att sälja de nya obligationerna måste lova en högre ränta än på de gamla ökar skulden omedelbart. Om samtidigt den ekonomiska tillväxten i landet ligger långt under räntan på de nya obligationerna då fullkomligt exploderar statsskulden. För lägre tillväxt innebär lägre skatteinkomster till staten som då tvingas låna ännu mer för att finansiera sina utgifter.
.
.
Det nyliberala receptet för att befria staten från sin stora skuld kan sammanfattas i en mening –vi ska snåla oss ur krisen. Med vissa nyanser omfattas detta också av den europeiska socialdemokratin, inte minst av Stefan Löfvéns parti.
Statens utgifter måste minska och plats lämnas för det privata initiativet. Skatterna ska minskas, framför allt på företagandet så att det skapas jobb. De gamla välfärdskryckorna ska slås undan så att individen tvingas tjäna sitt uppehälle och inte fastna i ”bidragsfällan”. Den stela arbetsmarknaden ska mjukas upp med avreglering och allt som går att privatisera ska privatiseras och lite till. På så sätt ska ”vår” konkurrenskraft stiga snabbare eller minst lika snabbt som andra länders och låta oss ”exportera oss ur krisen”. Det är receptet som skrivs ut för inte bara Grekland och andra med stora statsskulder utan även för resten av de ”avancerade” industriländerna.
För att inse vilket elände hästmedicinen ställer till med måste vi först titta tillbaka och fråga oss hur vi hamnade i det huvudbry som statsskulden skapat.
De flesta avancerade industristaternas skulder byggdes upp i två faser med skilda orsaker till skuldernas tillväxt. I korthet handlar det om före och efter finanskrisen 2007-08.
Den nyliberala politiken innan 2007 förde med sig en växande statsskuld av flera orsaker. Först av allt handlar det om minskade statliga inkomster från skattebetalarna. Den medvetna satsningen på att minska skatterna för i första hand de välbeställda grävde stora hål i statens finanser. Det gäller då inte bara skatt på inkomst utan i ännu större utsträckning minskad skatt och sociala avgifter för företagen med ursäkten att det skulle leda till mer investeringar som i sin tur skulle skapa mer arbeten. Kort sagt skulle, enligt den liberala dogmen, staten få in mer skattepengar genom att sänka skatterna. Det finns inget praktiskt exempel där detta skett men det hindrar inte att dogmen ivrigt tuggas om i tankesmedjorna.
Den offentliga sektorn har visat sig vara en tuff rackare att ta död på. Trots alla angrepp mot den sociala välfärden under den nyliberala epoken har ändå det offentligas andel av BNP vuxit i de flesta länder. Det vill säga att de minskade skatteinkomsterna inte motsvarats av en lika stora sänkning av statens utgifter. Alltså har staten finansierat gapet med utgivning av obligationer, det vill säga satt sig i skuld.
.
.
Det ökade antalet äldre med påföljande högre utgifter för pensioner och sjukvård är strukturella förändringar i våra samhällen som starkt bidragit till att det offentligas andel av BNP stigit och sedan vägrat sjunka trots den nyliberala politiken.
Den andra och helt annorlunda fasen i statsskuldens tillväxt startar med finanskrisen 2007-08. Vad hände? Efter Lehman Brothers krasch spred sig paniken som en löpeld i världens finanshus och regeringskanslier. I korthet kan förloppet sammanfattas i en mening –det offentliga tog över de privata bankernas skulder. Det skedde via olika tekniska omvägar men det är slutresultatet av allt manövrerande från centralbankernas och regeringarnas sida. Plötsligt exploderade statsskulden i många länder. Bland annat i Grekland och Spanien där den innan 2007 inte låg på speciellt höga nivåer historiskt sett.
I dag befinner vi oss i en situation där flera länder kommer att vara oförmögna att betala tillbaka sin statsskuld därför att den nyliberala åtstramningspolitiken leder till recession, alltså låg tillväxt med lägre inkomster för staten som följd och med räntor på nyemitterade obligationer som är hårresande. De privata bankerna som hjälpts upp ur skiten har mage att kräva kring sex procents avkastning medan de får låna pengar att spekulera med av ECB till en procents ränta.
.
.
Ur askan i elden alltså. Det verkliga problemet var alltså det privata skuldberget som byggts upp under ett par decennier av kreditdriven konsumtion. Det gällde främst i USA, Storbritannien och Spanien, där de privata skulderna 2008 uppgick till 175 procent av BNP i USA och 200 procent i de båda andra länderna. Det privata skuldberget blev ett statligt problem enbart när de privata skulderna socialiserades.
För att bättre förstå hur staten finansierar sina utgifter och för att inse att statens utgifter är en livsnödvändighet för det privata kapitalet ska vi repetara lite vanlig nationalekonomi. De flesta industrialiserade staterna finansierar sig via tre källor.
-Via beskattning av arbete och kapital samt sociala avgifter.
-Via försäljning av offentligt producerade varor och tjänster
-Samt via utgivning av statsobligationer
I vulgärpropagandan sägs staten ta upp för stor plats och att det sker på bekostnad av det privata initiativet. I själva verket är statens utgifter oftast inkomster för det privata kapitalet. Det mesta av statens inkomster går nämligen direkt tillbaka till marknaden via konsumtion. Alla löner till de offentligt anställda är en direkt injektion i konsumtionen av varor, tjänster och fasta investeringar i bland annat bostäder. Staten självt i sin tur använder delar av sina inkomster till att köpa upp privat tillverkade varor och tjänster.
I den pågående krisen ser vi konkreta bevis för att storleken på statens utgifter har en direkt betydelse för krisens djup. I de länder där den offentliga sektorns andel av BNP är högst är effekterna av krisen minst märkbara. De så kallade ”välfärdsstaterna” har kommit undan krisen bättre än de länder där nyliberalismens härjningar gått längst.
USA är bästa exemplet på tesen ovan liksom Storbritannien. Idén att staten är något dåligt i sig och ska hållas i strypkoppel är ett favorittema för de flesta politikerna i USA och det offentligas andel av BNP är mycket riktigt betydligt lägre än i Europas ”välfärdsstater”. Att detta skulle vara mer ”effektivt” är en bluff som det räcker med att titta på hur den amerikanska sjukvården fungerar för att motbevisa.
USA har världens högsta utgifter för sjukvården, motsvarande 17 procent av BNP medan samma siffra ligger kring 12 procent i ”normala” länder. Innebär det att sjukvården är bättre i USA? Ja, kanske för de individer som kan köpa extremt dyr specialistvård. Men i stort kostar landets vård mycket men underpresterar ändå. Bevisen är bland annat att den förväntade livslängden i USA ligger klart under snittet för andra avancerade industriländer och att barndödligheten är högre. Att sjukvården kostar mer beror inte på att den erbjuder bättre tjänster till majoriteten av medborgarna utan på de vinster som aktieägarna av sjukhus erhåller, på de privata vinster som specialistläkare tar ut, på kostnader för advokater och andra dyra mellanhänder.
;
Med det här hoppas jag bidra till att underminera de vanligaste myterna om statens skulder. Den nyliberala dogmen att den improduktiva statliga sektorns beskattning av den privata sektorn tar upp plats från det privata initiativet är nonsens. Statens utgifter är en källa till rikedomar för det privata kapitalet vilket den kris vi upplever visar bättre än alla nyliberalers försäkran om det motsatta. Staten har skuldsatt sig upp över öronen för att rädda det privata kapitalets intressen.
Hade det inte kunnat vara annorlunda? Måste man svälja den nyliberala politikens mantra om att enda vägen till ekonomiskt välstånd går via uppoffringar och åter uppoffringar?
.
Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,DN4,SVD2,DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, Staten, Kapital,
Superbluff om supersiffra
28 Jan 12
,
.

.
Superbluffen i Expressen
.
Sent i går kväll bäddade svensk boulevardmedia med bolster och dun för Stefan Löfven.
Egentligen borde spaltmeter efter spaltmeter och extra nyhetssändningar på TV ha handlat om att Sverige kan vara på väg in i Europakten. Eller som det hette i Löfvens första mycket blygsamma linjetal: ”Sverige ska ta sitt ansvar i EU. Sveriges röst ska höras för alla människors lika värde”. Alltså en vacker omskrivning för att Juholts nej till finanspakten nu är på väg att bli ett ja.
Men i stället för detta levererades en ny opinionsundersökning från TV 4 /Novus där det slogs fast att socialdemokraternas nye partiordförande hade fått supersiffror. När Juholt dumpades hade bara 14 procent av väjarna stort förtroende för honom, hette det. Löfven däremot, han hade redan från första dagen ett stort förtroende från 58 procent av befolkningen. Supersiffror!
Att det sedan i mer finstilt och med lägre röster berättas att:
”24 procent aldrig har hört talas om Löfven, 42 procent känner inte till honom särskilt väl och det är bland de 34 procenten som väl känner till honom som han har stort förtroende…”
Det gör inget, hävdar man absurt nog:
– Det har ingen avgörande betydelse att det är så pass många som inte känner till honom ännu. Med den uppmärksamhet han nu får i alla medier kommer han snabbt bli en välkänd person, säger Ulf Kristoffersson, politisk kommentator på TV4.
Jag är ingen mästare på matematik. Men kokar man ner rubrikernas suppersiffra till fakta blir det inte så mycket kvar. Drygt hälften av 34 procent. Alltså bara lite mer än Juholts bottenrekord. Det som mätningen visar är att sjutton procent av de tillfrågade har ett mycket stort förtroende för den nye (s)-ordföranden.
Har jag bara drömt? Eller har salig dumbom återuppstått med detta ”nyhetsankare” som inte ens har bottenfäste…?
.

,
Superbluffen i Aftonbladet
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, Håkan Juholt,
I media: GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVT1,SVD3,DN4,GP2,SVD4,SVD5,SVD6,AB1,GP2,DN5,
Ut med Håkan Juholt – In med Europakten
27 Jan 12
.
Nära nog i samma stund som socialdemokraternas VU berättade att Stefan Löfven nu av den inre kretsen korats till partiets näste ordförande, meddelades från Sveavägen att man svängt när det gäller synen på Europakten. Tillsammans med Håkan Juholt dumpades uppenbart dennes klara och entydiga nej till Angela Merkels skapelse. Anders Borg nickade säkert glatt nere i Davos och de borgerliga ledarsidorna hyllar rörelsens nye tronarvinge.
.

.
I meddelandet kränger man dessutom ut och in på sanningen genom att låtsas som om att det är den borgerliga regeringen som ändrat sig i denna strategiska fråga. Som brukligt är vid en sådan helomvändning bäddas den nya kursen in med lösa skrivningar om lika lösa villkor.
.

.
Var kampanjen mot Juholt,
egentligen en kampanj för Europakten?
.
Uppenbart tror partiets VU att dess medlemmar och väljare är idioter. Som om inte alla politiskt intresserade människor fortfarande skulle minnas Juholts raka besked om att en svenskt medlemskap vore att bakvägen gå med i euron…
Var detta den verkliga och nästan besatta urkraften bakom partihögerns och medias medvetna kampanj för att göra slut på Juholt? Ja, uppenbart behöver man inte vara konspirationsteoretiker för att svara jakande på den frågan. För några missade hyror och en del korkade felsägningar räcker inte för att förklara lidelsen bakom och styrkan i den förföljelse som skett av Juholt. Lika ojämn och vidrig som vore den ett av den brittiska överklassens spektakulära massdrev på en eller annan förskrämd rävstackare.
.

.
De europeiska kapitalens försök till politisk samordning i Europakten är i grunden riktad mot alla vanligare löntagare i Europa. Därför var det rätt av Juholt att spontant säga nej. En spontanitet som nu tycks ha varit det verkliga skälet till hans fall.
Frågan är hur partiets ledning och Löfven ska kunna klara ut denna fråga med sina medlemmar och väljare. Löfven må vara ”ren som snö”, som Veronica Palm hävdar. Men ”kan samtidigt inte åka skidor eftersom han fryser om händerna”, säger mamma Irene. Många radikala röster får säkert svårt att hänga med borgarna i spåret. Här är en av många bittra kommentarer, uppsnappad på Facebook:
”Partiet hade en ordförande, vald av kongress. Nu väljer makteliten i partiet en ny, efter att ha svikit vår förra ordförande. Varför skall man då sluta leden runt denna odemokratiskt valde ledare?”
Protesten är skriven av en socialdemokrat i Malmö som avslutar med att berätta att han nu tagit kontakt med Arbetarkommunen och begärt sitt utträde.
Andra medlemmar och sympatisörer kanske nöjer sig med att vända sig om på soffan och somna om.
Socialdemokratins kris är uppenbart inte över.
Den har bara försvårats.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, Håkan Juholt, Europakten, Angela Merkel, Davos,
I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVT1,SVT2,GP1,GP2,GP3,AB1,SVT3,DN6,SVT3,
Inte handduken – men väl Stefan Löfven
26 Jan 12
,
Socialdemokraternas Verkställande utskott och Partistyrelsen, vilka är huvudansvariga för det snabba sönderfallet av det egna partiet, kastar inte in handduken – men väl Stefan Löfven.
En kompromisskandidat som ingen kommer att bli nöjd med. Undantaget Svenskt Näringsliv som kommer att gnugga händerna av förtjusning. Göran Persson är dessutom trygg med valet och SSU tycker som sig bör att Metallbasen är ”en man att lita på”. En supporterskara som sammanvägd ändå inte lär göra Löfven till en stark röstmagnet…
.

.
Jag ska återkomma till socialdemokratins kollaps i opinionen. Men dessa rader om Löfven skrivna för drygt ett år sedan när han var med i spekulationerna om en efterträdare till Mona Sahlin duger gott till att börja med:
.
”Jag är fortfarande medlem i IF Metall. Om än som pensionär med en blygsam avgift och en blygsam aktivitet. Nu är det inte ett bullrande verkstadsgolv eller ett stormigt medlemsmöte som gäller. På sin höjd kallas vi till julkalas med kaffe och pepparkaka…
Men i mitt hjärta river det lika svårt som förr när jag ser min ordförande Stefan Löfven framträda. Det borde vara dags för en verklig gräsbrand i vårt förbund. Ett metalluppror där medlemmarna pensionerar sin ordförande – eller snarare skickar honom till den fackliga åldringsvården.
.

.
I en intervju nyligen för Aktuellt om en eventuell ny roll som ordförande för socialdemokraterna valde han att stolt – och glad som en nybliven pappa – att visa upp en bild där han satt i det svenska stridsflygplanet Jas Gripen. I och för sig fullproppat med amerikanska strategiska komponenter. Men ändå. Det var den bild av sig själv som han ville visa upp för det svenska folket. Svensk verkstadsindustri när den är som bäst. Med metallbasen i cockpiten…
Samtidigt piskades ”Ungdoms- eller Lärlingsavtalet” igenom på Metalls avtalsråd. En ren lönedumpning där arbetsgivarna ska kunna hyra in ungdomar – upp till 25 år – för skitlönen 12 481 kr/mån.
I går var det dags igen. Redan efter Mona Sahlins avskedstal eller snarare ”undergångstal” applåderade Löfven så högt det gick:
”Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som a-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se a-kassan som en omställningsförsäkring.”
Nu fyller han i för SVT Aktuellt. ”A-kassan kan inte vara för evigt utan måste tidsbegränsas”. Med Löfvens borgerliga världsbild måste man välja. Höja taket i A-kassan så att fler får ut 80 procent under en kort tid. Vad han själv med Reinfeldts språkbruk väljer att kalla ”Omställningsförsäkring”. Eller en något längre omställning men då med lägre tak. För att ge A-kassan ”legitimitet” väljer han själv det första alternativet.
Vad Stefan Löfven glömt och Mona Sahlin aldrig ens funderat över är att A-kassan – som historiskt varit fackföreningsrörelsens livsnerv – inte är en kortfristigt försäkring. Inte en humanitär inrättning där man ska dela med sig lite av medlidande med dem som blivit av med sina jobb. Det handlar vare sig om välgörenhet eller ett bidrag. Det handlar om en klassolidaritet där de som har arbete med en hygglig lön motverkar lönedumpning, en försämring av de egna lönerna, genom att garantera de arbetslösa ett sådant försörjningsläge att dessa slipper att jobba för skitlöner.
Med en hög A-kassa. Inte ”i evighet” utan i väntan på ett nytt jobb med hygglig lön. Det är då vi hindrar arbetsgivarna från att försämra lönerna för alla arbetande människor. Med denna fackliga utgångspunkt går inte kampen för en bra A-kassa att stämplas som en rörelse för ”bidragstagare” eller ”förlorare”. Då blir den i stället en facklig och politisk strid för löner som vi alla kan leva av.
.

.
1:a maj demonstration – 1906 . Kaptensvägen vid Folkets Hus;
Tolvkanten, den röda bokhandeln i Malmberget.
,
Jag vet inte om Stefan Löfven är ute i egen sak när det gäller valet av ny ordförande i SAP. Det mer troliga är att han plogar framför Sveavägens entré för Sven-Erik Österberg, som är en av de hetaste kandidaterna i partiets jakt på en ersättare till Sahlin. För passande nog har Österberg samtidigt turnerat i media med samma budskap. Nu är tragiken lika stor oavsett vem av de bägge det hela handlar om.
Men när det gäller Löfven handlar detta inte bara om vem som ska leda SAP.
Det handlar om vem som ska leda IF Metall. När förbundets avtalsråd röstade om ”Ungdomsavtalet” var det en mycket knapp seger för ledningen. Man vann med den historiskt svaga siffran 76-71. När förbundets ordförande nu dumpar A-kassan är det dags för att bygga ett verkligt Metalluppror där verkstadsgolven gungar och bågnar av all vrede. Löfven måste dumpas. Han har säkert pensionsavtal så att han kan fortsätta med att leva i all välmåga…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, socialdemokratins kris, Håkan Juholt,
I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVT2,SVD5,DN7,
















.
.




Senaste kommentarer