Category Archives: Bloggar

Marine mäskar på djupare vatten.

Posted on by
4

Det stora slaget om de franska väljarnas röster är i full gång. Sarkozy och Hollande rusar runt i högt tempo för att vinna röster från Marine Le Pen och mittpolitikern François Bayrou.
För Nicolas Sarkozy finns det bara en strategi –full fart styrbord, eller höger för alla landkrabbor som jag själv. De senaste dagarna har Sarkozy slagit alla rekord i smicker över Nationalfronten och dess väljare. Det lär bli ännu värre dagarna innan 6 maj. Den bedrövlige opportunisten har redan förklarat Nationalfronten rumsren och i linje med ”Republikens värderingar”. Vilka värderingar han tänker på kan man undra över. Frihet, Jämlikhet och Broderskap är det i alla fall inte.

Hollande eller Sarkozy? Svar den 6 maj.

François Hollande har också gett sig in i fisket bland stimmen som snurrar kring Marine Le Pen. Många som röstar på ”fronten” hör hemma hos oss, förklarade han häromdagen och analyserade rösterna på Marine Le Pen som ”vredens och lidandets” röster. Gott nog. Men om man föreslår fortsatt ”globalisering” och ”budgetsanering” som huvudinriktning för ett nytt presidentskap är risken mycket stor att vredens röster slår mot honom själv nästa gång. För när Sarkozy säger att budgeten ska balanseras innan 2016 bjuder Hollande över och anger 2017 som datum för samma mål. Ingen vidare anledning till att slå klackarna i taket för de som väntar sig en progressiv och expansiv politik till fördel för de arbetande i samhället.

Men vilka är då de människor som förra söndagen röstade Marine Le Pen? Eller vilka är de som röstade på ”fronten” utöver den gamla kärnan av främlingshatare och ”patrioter” med läderstövlar i garderoben? En röntgenbild av Marine Le Pens väljarbas visar ett Frankrike som är delat i två delar, både geografiskt och socialt. Flera saker går att lyfta fram om Nationalfrontens väljare.
I år har FN för första gången etablerat sig som politisk kraft i hela landet. Det innebär inte att Marine Le Pen fått stora röstetal överallt, men att hon lyckats placera FN på kartan med 5-10 % där fronten förr saknade närvaro. Det gäller först alla stora städer där ”sarkozismen”, eller den gamla franska högern, fortfarande regerar och där den klassiska vänstern dominerar i de ”folkliga” stadsdelarna. Hennes mäskning på djupare vatten har lyckats.

En färgbild över Frankrike som graderas från mörkblått till mörkbrunt och med alla nyanser däremellan visar ett landskap av mörkblåa öar av olika storlekar i ett skärgårdsvatten av allt från ljusblått till mörkbrunt. De stora mörkblå öarna är alla större städer där FN oftast ligger under eller kring 10 %. I de berömda förorterna där ungdomen lät tala om sig för några år sedan finns inte Sarkozy närvarande. Där är det i stället mot alla förutfattade meningar vänstern som dominerar helt. I den omtalade förorten Seine-Saint-Denis nordost om Paris fick Hollande 38,68 %. I vissa förortskvarter med en stor proportion unga mellan 17-24 år har Hollande till och med fått 45 till 55 procent av alla röster och med närmare 75 procents valdeltagande. Något av ett historiskt rekord i modern tid.

Socialarbetare och lokalpolitiker i dessa nerslitna förortskvarter säger enstämmigt att Sarkozys hetskampanj mot utlänningar, islam och halalslakt mobiliserat hela samhället mot ”Bling-bling” vilket kristalliserats i en röst för Hollande och i mindre utsträckning för Mélenchon. Bland dessa medborgare med invandrarbakgrund göre sig Le Pen inget besvär.
När vi rör oss ut mot vad fransmännen kallar ”peri-urbana” villaområden då befinner vi oss plötsligt i Le Pens nya fäste. Det konstiga begreppet ”peri-urbana” täcker de områden utanför storstäderna där bebyggelsen oftast är villor med välbärgade ägare, tillräckligt långt från städernas centrum för att ”pöbeln” i de riktiga förorterna inte ska kunna ha råd att bosätta sig där. Också tillräckligt långt bort från stadskärnorna för att man måste ha bil för att ta sig till sina arbeten. I dessa områden fick Marine Le Pen genomgående över sitt nationella genomsnitt på 17,9 procent.

Seine-Saint-Denis,  en av de mest omtalade förorterna till Paris.

Vid sidan av dessa nya geografiska zoner där Le Pen gick starkt fram har hon också två klassiska väljarbaser att falla tillbaka på: den rena landsbygden och de nedslitna industrizonerna i nordost. Den franska bykulturen och kommunindelningen är rätt så unik i Europa. Det finns inte mindre än 36 tusen kommuner med en befolkning på 423 medborgare i snitt. Att jämföra med exempelvis Belgien med sina 589 kommuner med över 11 tusen medborgare i genomsnitt. Den franska landsbygden är en myriad av småbyar med få innevånare, ett bageri, en kiosk, ett charkuteri och en borgmästare men utan social service, sjukvård, post och polis. I den myllan frodas Nationalfrontens patriotism och främlingsfientlighet. I massor av dessa traditionens högborgar kom Marine Le Pen först av alla kandidater. Ofta med valsiffror över 30 procent.

Idylliska små landsbygdsbyar är öppna för Le Pens demagogi.

I de nordostliga provinserna på gränsen till Luxemburg och Tyskland hittar vi en annan bastion för Marine Le Pen. Där bor offren för globalisering av ekonomin och nedläggningar i den klassiska tunga industrin. I dessa områden är Nationalfronten det största ”arbetarpartiet”, tätt följt av Socialistpartiet. Däremot är Sarkozy utraderad bland dessa arbetargrupper, som 2007 gav honom stort förtroende. Han lovade ju dem ”att arbeta mer med bättre inkomster”.

Marine Le Pen har lyckats att bryta den ”sannitära barriär” som de traditionella partierna rest mot Nationalfronten. Hennes parti uppfattas nu av en stor del av befolkningen som ett ”normalt” parti med en nationella och ”franskvänlig” framtoning. Det har hon lyckats med tack vare Nicolas Sarkozys försök 2007 och i årets val att spela med i samma verbala hets mot ”islamiseringen”, våldet i samhället och invandringen.

En mix som inte passar Marine Le Pens smak.

Han har normaliserat idén att invandringen kostar samhället stora summor när i själva verket all seriös ekonomisk forskning visar att invandrarna bidrar till samhällsekonomin med mer än vad de ”kostar” därför att så många av dem befinner sig i aktiv ålder och bland annat betalar in stora summor till pensionssystemet och andra sociala försäkringar. Hela 64 procent av Sarkozys väljare anser nu att samarbete med Marine Le Pen inte stör dem.

Det verkar mycket troligt att Nicolas Sarkozy kommer att avtackas för sitt dåliga arbete och tvingas lämna över presidentskapet till François Hollande. Då kommer skördetiden för Marine Le Pens strategi. Redan nu syns tydliga tecken på djup splittring inom Sarkozys regeringsparti UMP. En rad mycket tunga namn i UMP, som Jean Pierre Raffarin och François Fillon låter oss förstå mellan raderna att Sarkozys strategi att vinna över Le Pens röster genom att tala samma språk som hon inte är acceptabelt.

En ny period för den franska borgerligheten verkar därför öppna sig. Marine Le Pens försök att placera sig som ledare för en hård republikansk höger kan förverkligas. Det skulle i så fall ske genom att delar av UMP:s högerflygel ger sig in i ett samarbete med Nationalfronten på ett nationalistiskt program. Då kan kanske mittenpolitikern François Bayrou lyckas samla den borgerliga mitt som han strävat efter i flera decennier. Det scenariot kan bara realiseras om Sarkozy förlorar mot Hollande nästa söndag. Det blir samtidigt slutet för Sarkozy som politisk ledare för den franska republikanska borgerligheten.

Gollnich, Le Pen och Mégret. Det gamla gardet som Marine avtackat för gott.

Samtidigt kan förra veckans framgång för Marine Le Pen utgöra avstampet för en politisk kris inom Nationalfronten. Det gamla gardet kring hennes far Jean-Marie Le Pen ser inte med blida ögon på hennes allt mer frenetiska försök att göra ”fronten” rumsren. Hennes strategi att rensa bort ”extremismen” i de egna leden för att kunna posera som en framtida ledare av den franska högern gillas inte av de gamla knektarna.

Inför första valomgången gick det rykten om en extremt dålig stämning i Nationalfrontens högkvarter. Många i det gamla gardet lär sura ordentligt och talar inte ens med Marine Le Pens närmaste medarbetare. Inte så konstigt kanske eftersom de flesta av hennes rådgivare kommer från kretsen kring Bruno Mégret som var frontens andreman fram till 1998, då han splittrade fronten efter en dispyt med chefen Jean-Marie Le Pen. Mégret ville redan då strida för att göra fronten rumsren. Pappa Le Pen har däremot alltid velat behålla frontens ideologiska kärna av stenhård invandrarfientlig nationalism parat med ständiga ideologiska provokationer kring judeutrotningen under andra världskriget.

Efter parlamentsvalen i juni väntar kanske därför flera överraskningar i det borgerliga lägret. UMP exploderar och delar hamnar under Marine Le Pens vingar samtidigt som delar av hennes Nationalfront ger sig av i en mer extrem riktning. Men det innebär inte att Nationalfronten kommer att försvagas. Tvärtom öppnar det vägen för Marine Le Pen att ”förborgerliga” fronten och göra den mer rumsren i borgerlighetens ögon. Det gamla gardet med nostalgi för fascismen försvinner ut i periferin och Marine Le Pen blir en fransk variant av Italiens Gianfranco Fini, fascisten som kom in från kylan.

Blått= Sarkozy etta, Rött= Hollande etta, Svart= Le Pen etta.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,ETC1,

Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Låga löner ger ingen konkurrenskraft

Posted on by
Reply

Än en gång publiceras bevis för att det nyliberala struntpratet om behovet av lägre löner för att öka konkurrenskraften är just inget annat än struntprat.
Skillnaden i timlöner inom EU27 varierar mellan 39,3 € i timmen och 3,5 € i timmen. Ja, men vad bra då är det väl enkelt att se vilket land som är mest konkurrenskraftigt. Bulgarien borde svaret vara om den dominerande propagandan vore sann, för där kostar en arbetstimme i industrin 3,5 €.
Siffrorna hittar vi i Eurostats senaste rapport om lönekostnaderna inom EU. I tabellen här under ser vi att det snarare råder ett omvänt förhållande mellan lönekostnaderna och ett lands industris konkurrenskraft. Länder som Norge, Sverige, Belgien, Danmark, Luxemburg, Frankrike och Tyskland har den mest konkurrenskraftiga industrin inom EU.
I en tidigare artikel här på bloggen gjorde jag en längre analys av just förhållandet mellan löner, produktivitet och konkurrenskraft. Här publicerar jag den igen eftersom Eurostats nya siffror aktualiserar min artikel. Håll till goda kära läsare med lite skåpmat. Uppstekt gröt är inte så tokigt ibland. Det tyckte i alla fall min gamle far.

 

Källa: Eurostat. Siffrorna i tabellen visar inte samma timlöner som i min artikel här under. Det beror på att de två tabellerna inte har exakt samma underlag.

*********************
.
Den begynnande recessionen i Europa och skuldkrisen har gett kapitalets propagandister ett nytt tema att gnugga fast i allmänhetens medvetande. Det är lönekostnaderna som är för höga. Det är därför som Grekland och andra svaga länder i EU saknar den industriella konkurrenskraft som är nödvändig för att ta sig ur krisen, upprepar den nyliberala pressen utan avbrott och lägger till att utlokaliseringen till Kina och andra länder också beror på våra höga lönekostnader.

.

Den grekiska arbetarklassen vägrar att betala räkningen för krisen.

.

Därför presenteras sänkta lönekostnader för företagen och minskade statliga utgifter som den enda lösningen på krisen. Att den pågående åtstramningspolitiken håller på att driva hela Europa in i en djupare kris än någonsin sedan trettitalet verkar inte avskräcka vare sig Merkel, Sarkozy, Cameron eller andra politiska ledare som Anders Borg.
Men hur står det egentligen till? Är det lägre lönekostnader för företagarna som kan vända krisen och skapa konkurrenskraft i Grekland och andra så kallade perifera medlemmar av EU?

.

Ja, vem ska betala? Kanske han själv och andra mediehökar.

.Den första fråga en företagare ställer är inte hur stora lönekostnader företaget har. I stället är det enda som är intressant för en industriägare hur mycket värde en arbetare producerar per arbetad timme. Även om bolaget har världens högsta lönekostnader spelar det ingen roll om samtidigt de anställda producerar mycket mera förädlingsvärde per timme än andra konkurrenter. Det avgör hur stora vinstmarginaler företaget kan visa upp, inte hur stora lönekostnaderna är.

Om lägre lönekostander automatiskt ger hög konkurrenskraft borde ju länderna i södra Europa vara mycket konkurrenskraftiga. För i Belgien, Sverige och Tyskland är lönekostnaderna mer än det dubbla jämfört med i Grekland och fyra-fem gånger högre än i Portugal. Alltså spelar andra faktorer in eftersom den grekiska och portugisiska industrin inte alls står sig i konkurrensen med vare sig belgiska, svenska eller tyska bolag. Här under ser vi hur stora lönekostnaderna i tillverkningsindustrin är i ett antal EU-länder. I lönekostnaden ingår bruttolönen och företagens kostnader för de sociala försäkringarna.

.

Vad säger oss tabellen? Jo, att länderna med de lägsta lönekostnaderna inte är de mest konkurrenskraftiga. Om det vore så skulle Portugal och Grekland vara små tigrar på världsmarkanden. Nu vet vi i stället att länder som Belgien med lönekostnader nästan fem gånger högre än Portugal klarar sig bättre i den internationella konkurrensen. Åtminstone kan ingen ifrågasätta detta vad gäller den tyska exportmaskinen. Sambandet gäller naturligtvis bara inom Europa. Jämförelser med Kina, Indien eller något annat ”tillväxtland” är inte möjliga. Om lönesänkningar ska kunna ge Grekland konkurrenskraft gentemot Kina är det inte 20-30 procents lägre lönekostnader som krävs men 75-80 procents sänkningar. Men då hamnar vi i absurditeter som inte ens den girigaste kapitalist tror är möjligt eller ens önskvärt.

.

I Belgien säger de arbetande NEJ till finansens krisplaner.  Foto: B Åsman

.Men vad har då verkligen betydelse för industrins konkurrenskraft? Svaret är kort och precist: det är produktiviteten som i första hand spelar roll. Produktiviteten är i sin tur beroende av den industriella strukturen i ett land. Det vill säga storleken på arbetsplatserna och storleken på det fasta kapitalet i form av maskiner och transportmedel. Den riktigt stora skillnaden mellan Grekland och Tyskland hittar vi här och det är den som förklarar det mesta av skillnaden i konkurrenskraft. Den hedervärda tidskriften The Economist hjälper oss med data om industristrukturen vad gäller storleken på arbetsplatserna och hur produktiviteten hänger samman med arbetsplatsens storlek och maskinpark.

Industristruktur och produktivitet i Europa

Diagrammet i The Economist visar oss att i Grekland är det kring 33 procent av alla företag i tillverkningsindustrin som bara har 0-9 anställda medan samma siffra för Tyskland är knappa 5 procent. I Tyskland har däremot över 55 procent av företagen 250 eller fler anställda och Grekland bara 25 procent.
Ser vi sedan till skillnaden i produktivitet mellan stora och små företag klarnar mystisken kring konkurrenskraften betydligt. I företag med mellan 0 till 49 anställda är den genomsnittliga produktiviteten i 20 EU-länder bara 60 procent av vad den är i företag med mer än 250 anställda. Här ser vi den stora tyska konkurrensfördelen inte bara till Grekland men också till Portugal, Spanien och Italien.
Dessa siffror förklarar varför de jämförelsevis höga lönekostnaderna i Tyskland inte spelar någon större roll för den tyska industrins konkurreskraft inom Europa. Däremot spelar de en växande roll i förhållande till lönekostnaderna i Kina och Indien. För även om mer än hälften av den tyska exporten fortfarande stannar inom Europa växer exporten till Kina i mycket snabb takt.

.

Den tyska exportmaskinen kan inte stå som modell för alla andra. Vem ska då importera?

.Om den nyliberala politikens mål bara handlade om att ekonomin ska fungera friktionsfritt är det uppenbart att den nuvarande krispolitiken, som riktar in sig på att sänka löner och skjuta välfärdsprogrammen i sank, inte skulle äga rum. Men vi pratar inte om rationalitet och övergripande hänsyn till samhällets välstånd. I stället är det ren och skär klasskamp som bestämmer dagordningen. Finansen ska till varje pris nå en avkstning på 15 procent och då finns det ingen plats längre för ökad köpkraft och bättre socialförsäkringar.

Vi lever i en ny historisk period. De härskande finansherrarna och politikerna tänker inte längre göra kompromisser och eftergifter till den arbetande befolkningen. Kampen med Kina och andra tillväxtländer om inflytande på världsmarknaden stänger dörrarna för den sociala välfärden. Det har inte den reformistiska ledningen av den europeiska arbetarrörelsen insett. Den talar om att skapa ett nytt socialt kontrakt och att bland annat sätta tyglar på finansen. Men att det saknas en motpart på andra sidan bordet verkar inte påverka socialdemokratins krisstrategi.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vem röstade vad i Frankrike?

Posted on by
Reply

Två dagar har redan gått efter den första omgången i det franska presidentvalet. Den första chocken efter Marine Le Pens stora valframgång har inte lagt sig. Frågorna finns kvar där. Hur kunde det gå så illa? Vem har röstat på vem?

Likaså reser Le Pens stora framgång följdfrågan om hur det kommer att gå i andra valomgången 6 maj då Nicolas Sarkozy ställs mot utmanaren François Hollande. Hur kommer Le Pens väljare att rösta den 6 maj? Vinner Hollande trots allt. Eller ska ”SuperSarko” vinna igen?

I den här bloggen kan jag inte ge svar på alla frågor som ställs. Kan inte, eftersom troligen ingen kan svara på dem just nu. Valet den 6 maj är helt öppet och Sarkozy före Hollande eller tvärtom får ett svar först klocka åtta på söndagkväll om två veckor.

Här ska jag i stället lyfta fram valets första omgång i siffror för er alla som inte bara är intresserad av de stora rubrikerna utan också detaljerna som inte finns i svensk press.

Håll i er för nu blir det mycket siffror.

Hur var det med mobiliseringen? Den var mycket större än väntat vilket visar att de flesta ser valet som en viktig händelse som man ska delta i. Det var bara 19,59 % av de 44, 9 miljoner röstberättigade som valde att stanna hemma. Det är något högre än 2007 men långt under de 28,4 % som skolkade 2002 då Jean-Marie Le Pen slog världen med häpnad och gick vidare till andra valomgången genom att slå ut socialisternas kandidat Lionel Jospin.

I tabellen här under hittar ni alla valresultat i söndagens första valomgång.

Den geografiska fördelningen av rösterna är ingen överraskning. Den följer det klassiska mönstret i alla franska val. Vänstern är stark i västra delen av landet och högern i den östra delen.

Då är det mycket mer intressant att se hur olika sociala kategorier och olika åldersgrupper röstat. I tabellen här under kan vi se detta. Siffrorna är i % av väljarna i varje kategori.

Yrkeskategorierna i fransk statistik skiljer sig från den svenska. Gruppen ”Arbetare”(Ouvrière) svarar mot vår gamla beteckning ”blåställ”, det vill säga okvalificerad manuell arbetskraft i industri, transport och handel. Medan gruppen ”Löntagare” (Employé) svarar mot kontorspersonal, statligt och kommunalt anställda (inte i chefsställning) och andra grupper i lägre befattningar. I gruppen ”Småföretagare” ingår också butiksägare och företagschefer.

Vad som slår omedelbart är Marine Le Pens resultat i gruppen ”Arbetare” där hon kan stoltsera med titeln ”största arbetarpartiet”. Men det är ingen överraskning egentligen för så har det varit redan i tidigare val.

Däremot fick Sarkozy en snubba i gruppen Arbetare som inte syns i den här tabellen som anger 18 % röstande för Sarko. I valet 2007 kunde han brösta sig med 26 % bland ”arbetarna” och 31 % bland ”löntagare”. Det kan bara tolkas som att de arbetande som i valet 2007 röstade på Sarko har gått i två riktningar, tillbaka till Socialistpartiet och till Nationalfronten.

Sarkozy har tappat allt han fiskade upp i ”folkliga” läger inför 2007 och dominerara nu bara i de klassiska högergrupperna som ”småföretagare” med 40 %, Pensionärer med 32 % och bland kyrkogående katoliker med 53 %.

För François Hollande är bilden lite otydligare. Han har tappat i gruppen 18-24 år och bland de arbetslösa. Där har Marine Le Pens fiske varit framgångsrikt. Däremot har Hollande tagit tillbaka de röster som Ségolène Royal tappade till centristen François Bayrou i valet 2007.

Marine Le Pen har lyckats att ömsa skinn på Nationalfronten. Pappans vulgaritet och makabra skämt stötte bort väljare som egentligen ville rösta på Nationalfronten men som skämdes inför sina vänner och bekanta. Med Marine har fronten skakat av sig sitt dåliga rykte och blivit rumsrent i alla läger. Det är bara i Paris som hon fortfarande är tabu – 6,2 % av rösterna.

Efter valet i söndags kan vi konstatera att kampen om väljarna bland ”folkliga” lager av befolkningen inte längre står mellan höger och vänster. Den klassiska högern är ute. Den nyliberala politiken med globaliseringens destruktiva effekter i klassisk tillverkningsindustri har omskapat det politiska landskapet. Nu står kampen bland de arbetande, de arbetslösa och de sämst ställda mellan extremhögern och vänstern. Det är en skakande utmaning för vänstern och speciellt den yttersta vänstern som ändå tillsammans fick cirka 13 procent av rösterna vilket motsvarar över 4,5 miljoner röster.

Att kampen om de vanliga löntagarnas politiska sympatier blir extremt viktig efter valet av ny president och parlamentsvalen i juni för den yttersta vänstern beror naturligtvis på att François Hollande och en socialistregering inte kommer att ta den nödvändiga striden med Marine Le Pens Nationalfronten. Hollande har redan låtit förstå att det är stramheten som blir hans kännetecken. Statsbudgetens underskott ska ner från 6,5 procent av BNP till noll innan 2014 års slut.

Det anger riktningen –rubba inte finansen i dess bo. Pratet om stimulans för tillväxten och högre skatter för de rika är bara valfläsk. Det innebär också att slaget med Nationalfronten är förlorat på förhand om inte den yttersta vänstern lyckas behålla sin självständighet i förhållande till en regering ledd av Socialistpartiet. I de ”folkliga” lagren i det franska samhället spirar ett uppror mot den nyliberala elitens självgodhet, egoism, girighet och förakt för de ”efterblivna” i samhället. Om vänstern lämnar dessa arbetande människor åt sitt öde lämnar den en bred öppen boulevard fram till makten för ”folkledaren” Marine Le Pen.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Revolution och reaktion i Syrien

Posted on by
Reply

Medan FN och det så kallade internationella samfundet upprört ser på hur regimen i Damaskus använder Annans sexpunktsplan till ett sista försök att krossa upproret mot diktaturen vägrar de upproriska att kapitulera inför det grova våldet.

FN:s sexpunktsprogram ger Assad status som förhandlingspartner

Det är helt uppenbart att USA, EU, Israel och Turkiet inte önskar att oppositionens paroll – ”Folket vill att regimen faller”- blir verklighet. För dem alla är den regionala geostrategiska jämvikten viktigare än det syriska folkets krav på frihet och värdighet.
Även för vissa grupper och intellektuella är det syriska folkets kamp underordnat mer övergripande prioriteringar. ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får” och därmed ökar kanske risken för ett katastrofalt regionalt krig, menar de. Vissa går så långt att de villigt låter sig användas som megafon för den syriska regimens officiella propaganda om ett folk som skyddas av armén mot ”terrorister” i utländsk sold.

Här gräver ”utländska terrorister” ostört skyddsgrav i asfalten.

Men bland syrier i exil finns det också krafter som helt stöder upproret i hemlandet. Alla går inte i syriska ”vänskapsföreningars” ideologiska ledband. En av dem är Ghayath Naisse, kirurg till yrket som tvingats till exil i Frankrike. Där har han bildat ”Kommittén till försvar av demokratiska friheter och mänskliga rättigheter i Syrien”. I texten här under analyserar han kampen i Syrien som han stöder helhjärtat samtidigt som han avvisar en militär intervention och de reaktionära arabstaternas försök att kväva revolutionen till förmån för deras salafistiska anhängare i Syrien.
Texten publicerades ursprungligen i NPAs veckotidning Tout est à nous. Översättningen från franska här under är gjord av mig.

Ghayath Naisse talar på ett solidaritetsmöte med den syriska revolutionen.

”FNs resolution om Syrien hindrar inte regeringen att fortsätta massakern på den upproriska befolkningen. Saudiarabiens och Qatars försök att kidnappa revolutionen försvårar visserligen uppgifterna för revolutionärerna men kampen för att sätta punkt för Assads regim fortsätter.
FNs säkerhetsråd har antagit tre deklarationer under den tretton månader långa revolutionen. Senast antog Säkerhetsrådet den 14 april resolution 2042 med stöd av den kinesiska regeringen. Resolutionen tillåter FN att skicka observatörer till landet.
Efter en kraftig eskalering av repressionen i flera syriska städer utropade regeringen ett ensidigt eldupphör den 12 april. Men de militära operationerna har på intet vis avslutats.
Resolution 2042 faller inom ramen för Kofi Annans nominering som FNs och Arabförbundets specielle sändebud. Annan har presenterat ett sexpunktsprogram: – alla parter upphör omedelbart med allt våld, armén drar tillbaka sina styrkor från städerna, de som fängslats befrias, media släpps in i landet, en dialog öppnas mellan regeringen och oppositionen.
Fredagen 13 april ökade antalet demonstrationer mot regeringen kraftigt. De lokala samordningskommittéerna räknade till 750 demonstrationer.
Dagen efter, den 14 april, sköt arméenheter på plats i Aleppo skarpt mot ett begravningståg av en demonstrant som skjutits dagen innan, med ett tjugotal nya döda civila. Samtidigt bombades på nytt upproriska kvarter i Homs, Idlib, Deraa och i Damaskus utkanter.
Kofi Annans mission speglar i själva verket en instabil kompromiss mellan stormakter, med USA och Europa på ena sidan och Ryssland och Kina på den andra. Men den syriska revolutionen har inte bara en internationell dimension. Den är också regional på grund av Syriens strategiska betydelse. Vilket förklarar reaktionära arabländers mer aggressiva hållning, med Saudiarabien och underhuggaren Qatar som försöker skapa en allians med Turkiet i syfte att ge tung beväpning till de små beväpnade grupper som står dem nära.
De manar till och med på Turkiet för att skapa en ”säkerhetszon”. Hittills har dessa försök varit fruktlösa. Dessa reaktionära länder söker att kidnappa den syriska revolutionen och styra dess riktning.  De har två motiv för sin politik, att klippa av banden mellan Teheran och Damaskus, och förhindra en social och demokratiska revolutions seger så att den inte blir ett exempel att följa för deras egna befolkningar.
Demonstrationerna förra fredagen gick fram under slagorden ”En revolution för alla syrier”. Det antyder en politisk mognad som sätter stopp för försöken att kidnappa revolutionen. I förbigående kan vi notera att Qatars och Saudiarabiens mediala och politiska inflytande via propaganda i Aljazeera, Alarabya och andra media tappat inflytande och misskrediterats i det upproriska folkets ögon. Samma sak gäller deras skyddsling, Nationella Syriska Rådet, som trots det massiv stöd de erhåller fallit samman till ett tomt skal så att det nu mer liknar en nyhetsbyrå.
Det är en tid av förlorade illusioner. Det revolterande syriska folket har, ställd inför en blodig regim, konkret och under blodsspillan lärt sig att skilja mellan verkliga vänner och fiender och redan prövat den återvändsgränd kontrarevolutionens krafter försökt leda dem in i.
Det är arbetarklassen och andra exploaterade som står i revolutionens centrum. Av den anledningen har diktaturen avskedat över 85 tusen arbetare mellan januari 2011 till februari 2012 och stängt 187 fabriker (enligt officiella siffror) i syfte att bryta dynamiken i den syriska arbetarklassens protester.
Även om vi är emot all militär intervention i Syrien, som för tillfället är mindre trolig, är vi ändå villkorslöst solidarisk med den folkliga syriska revolutionen. Vissa ”vänstergrupper” som lägger tonvikten endast vid ett fördömande av en imperialistisk intervention och de reaktionära arabstaternas inblandning är i syriska aktivisters och revolutionärers ögon inget annat än stödtrupp åt den blodiga borgerliga diktaturen och förrädare mot de arbetande och exploaterade massornas kamp för frihet, jämlikhet och social rättvisa.

Leve den syriska revolutionen!
Leve de förtrycktas revolution!

Ghayath Naisse”

 .

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,SVD2,SVD3,SR2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Sprint inför franska valen

Posted on by
2

I går söndag avslutade presidentkandidaterna kampanjen inför presidentvalet nästa söndag med stora möten över hela landet. I första hand riktades blickarna mot de två huvudkandidaternas utomhusmöten i Paris.

Nicolas Sarkozy inför sina anhängare på Place de la Concorde

Den utgående presidenten Nicolas Sarkozy samlade sina anhängare på Place de la Concorde, där 1 119 personer giljotinerades under franska revolutionen.

Samtidigt samlade Socialistpartiets François Hollande också till ett utomhusmöte framför slottet i Vincennes i Paris utkant där Hollande manade till en ”nyttig röst” med orden –jag är den ende vänsterkandidaten som kan vinna valet.

Dagen till ära räknade inte polisen antalet deltagare. Varför det inte gjordes är oklart, men det gav dem båda chansen att tala om minst 100 000 deltagare. Av bilderna från Place de la Concorde att döma var det långt ifrån sexsiffrigt. Det var stora luckor i folkmassan och det tog inte heller många minuter att tömma platsen efter mötet. Uppgifterna från Hollandes möte går inte att verifiera eftersom platsen inte brukar användas till utomhusmöten så det finns inget att jämföra med.

François Hollande samlade många till mötet vid slottet i Vincennes

Däremot var det ingen översvallande entusiasm som dominerade stämningen i den kalla snålblåsten som svepte fram över Paris.

Nicolas Sarkozy har de senaste veckorna följt en valkampanjstrategi som skapat oro i de egna leden. Borta är talet om bättre löner och mer jobb. I stället har han dammat av det gamla receptet från 2007 som går ut på att försöka vinna över röster från extremhögern genom att måla fan på väggen. Invandrare, islamister, ja till och med halalkött har varit huvudrätt i en retorik som syftat till att kittla Marine Le Pens väljare. Funkade det 2007 –varför inte 2012?  Inom regeringspartiet UMP tvivlar många på strategin och det ryktas sedan en kort tid att tunga namn i partiet är desperata över Sarkozys taktik. De anser troligen att han lämnar fältet fritt för François Hollande bland ”mittenväljare”.

Jean-Luc Mélenchon har stark medvind

Dem ägnar däremot François Hollande all sin uppmärksamhet. Han räknar kallt med att alla röster som i första omgången läggs på Vänsterfronten, NPA och Lutte Ouvrière automatiskt blir hans i den andra valomgången. Då kommer nästan alla i den delen av vänstern att rösta emot Sarkozy genom att rösta för Hollande. Säkert utan entusiasm, men med en vilja att golva Sarkozy för gott.

Så Hollande kan lägga all sin energi på att framställa sig som det seriösa alternativet, den som med ett resonabelt program kan ta landet förbi alla krisberg som hotar vid horisonten.

-Om jag vinner valet blir jag hela franska folkets president, inte ett partis president, yttrade han i veckan. Den frasen är det ingen som kan ta miste på: -Jag kommer att regera i mitten. För att verkligen understryka att han som president inte kommer att sätta krokben på finansen och den ”fria marknadsekonomin” skämtade han inför ett möte i London med ett tusental franska affärsmän på plats genom att säga: -jag är inte farlig.

Marine Le Pen samlar de vanliga 14-15 procent som röstar extremhöger

 Då syftade han på det uttalande han gjorde för hemmapubliken veckan innan. –Finansen är huvudfienden, sa han då och lovade också att lägga marginalskatten på 75 procent för alla inkomster över en miljon Euro. Det är billig retorik som inte lurade många eftersom det bara berör cirka fyra tusen personer.

Däremot lovar han att avskaffa det aktuella budgetunderskottet på 6,5 procent av BNP innan 2015. Att det kräver en hård åtstramningspolitik talar han tyst om. Han har också sagt att han som president tänker begära en diskussion om ”Europakten” för att skriva in att det behövs tillväxt och inte bara stramhet för att bekämpa statsskulderna. Det är med all sannolikhet tomt prat som kommer att glömmas bort när han väl satt sig tillrätta i Elyséepalatset.

.

Media: SR1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Assad kan inte avgå. Han måste störtas.

Posted on by
34

Så står det då klart att Bachar Assads löfte att följa Kofi Annans fredsplan bara var ett sätt att vinna tid. Löftet att dra tillbaka de tunga vapnen från städerna och deklarera eldupphör var tomt prat.
Efter att ha vunnit tid för mer mördande förklarade Assad att Kofi Annan missuppfattat hans löfte. Först måste ”terroristerna” ge skriftligt löfte att de lägger ned vapnen innan den syriska armén lägger ned sina, sa Jihad Makdissi, talesman för utrikesministern.
Kravet på ”skriftliga garantier” från oppositionen spelar medvetet på det faktum att det inne i Syrien inte finns en enad ledning för motståndet, vare sig det fredliga eller det väpnade. De lokala motståndskommittéerna har ingen nationell motsvarighet och den Fria Syriska Armén har inte heller en nationell ledning.
De enda som skulle kunna skriva under en garanti är oppositionsrådet SNC. Men det sitter i Turkiet och har hittills visat att det är mer angeläget att behaga USA, FN och Turkiet än att stimulera och hjälpa upproret i hemlandet. SNC saknar däremot verklig förankring i Syrien och dess diplomatiska manövrer möter lite sympati bland de tusentals aktivister som kämpar på plats.

Oppositionsrådet SNCs första kongress hölls i Tunis

Nej, det verkliga syftet med Kofi Annans ”fredsplan” är att hindra den syriska regimen från att falla samman. Inga stora internationella ”spelare”, som USA, EU, Israel och Turkiet vill se ett ”libyskt” scenario där statsapparaten bryter samman. Kärnan i FNs plan är att bidra till en förändring som inte ändrar någonting utom att Bachar Assad eventuellt ersätts av vice presidenten. Därför insisterar planen på att ”våldet upphör” och att förhandlingar om ”nationell försoning” inleds.
Planen är dödfödd och kommer aldrig att bli verklighet. Av flera anledningar. I ett år har tiotusentals och åter tiotusentals människor rest sig mot diktaturen och krävt frihet och värdighet. Månader av fredliga protester möttes av allt brutalare våld som i sin tur motiverade allt fler soldater och officerare att desertera och så småningom bilda den löst sammanknutna Fria Syriska Armén. Sett till deras usla beväpning och utrustning är naturligtvis ordet ”armé” missvisande. Det är mer en milis som tar vad den har och hoppas att allt fler kamrater i den reguljära armén ska följa deras exempel.

Fria syriska armén är mer en civil milis än en militär organisation

Allt lidande och heroisk kamp mot diktaturen har inte gjorts för att sluta vid ett förhandlingsbord med Bachar Assad som samtalspartner. Parollen som hela tiden symboliserat den arabiska våren, inklusive upproret i Syrien sammanfattar bäst situationen –Folket kräver regimens avgång.
Inte heller Bachar Assad är beredd att sätta sig vid ett förhandlingsbord. Likt Khaddafis regim i Libyen är Assads tyranni framför allt en familjediktatur som inte frivilligt kommer att dela makten eller lämna den ifrån sig. Den kan bara störtas. Alla förhoppningar om ”demokratiska reformer”, ökad frihet och ”öppnade dörrar” är inget annat än illusioner.
Så varför är det den vägen som det ”internationella samfundet” försöker göra till den enda vägen för oppositionen? Svaret är nog ganska enkelt och bygger på den gamla machiavelliska sanningen att ”man vet vad man har men inte vad man får”. I fyra decennier har Bathregimen i Damaskus varit en garant för ”stabilitet” i regionen, det vill säga den stabilitet som USA och Israel har som första prioritet i Mellanöstern. Myterna om den ”anti-imperialistiska” regimen i Damaskus är obegripliga men florerar ändå som hjärnspöken inom delar av ”vänstern” i USA och Europa.

Syriens ”vänner” inte mycket till hjälp

Redan familjen Assads maktkupp i det ”socialistiska” Baathpartiet innebar början till slutet på den nasseristiska perioden av ”arabisk socialism”, vilket aldrig var något annat än borgerlig nationalism plus statsägd industri. De arbetande klassernas frihet och rätt att välja sina egna ledare fanns det inte en antydan om vare sig i Nassers Egypten eller i Hafez Assads Syrien. Att det är en bisak för den ”vänster” som slukar regimens proganda om utländska terrorister som angriper befolkningen vittnar om vart denna ”vänster” är på väg –rakt in i den internationella reaktionens famn.
Under det första Gulfkriget slöt Damaskus upp bakom USA och bidrog till Saddam Husseins nederlag. Inte precis en gloriös insats mot imperialismens inflytande i Mellanöstern. I fyra decennier har Assads makt bidragit till att Israels gränser säkrats. Israels ockupation av Golanhöjderna har inte ifrågasatts annat än i de högtidliga talen. Däremot spelade den syriska armén en viktig roll i Libanon där den till USAs uppskattning mattade den palestinska oppositionen och stod med armarna i kors när massakrerna i Sabra och Shatila ägde rum.
Inte heller kan regimen i någon mening kallas ”socialistisk”, eftersom den byråkratiska kontroll över marknaden som fanns ännu i början av nittiotalet har upphävts och ersatts med nyliberala reformer.

I flyktinglägret Sabra mördades hundratals palestinier

Kort sagt finns det ingen enda stat av betydelse som vill bli av med regimen i Damaskus. Enda orsaken till det är att vare sig Vita Huset, Kremlin, Paris, London eller Bryssel kan kontrollera vad som kan tänkas komma efter diktaturens fall. SNC i Ankara kan inte garantera utvecklingen i Syrien. Inte heller kan Saudiarabien eller Qatar styra det omfattande motståndet. De gör sitt bästa för att ge ryggrad åt syriska anhängare av salafismen som ändå är långt ifrån att kontrollera utvecklingen. Qatars prat om att beväpna oppositionen verkar bara vara prat sett till den utrustning som det väpnade motståndet har tillgång till.
Det är en vanföreställning att oppositionen domineras av extrema islamister, en vanföreställning som regimen och dess högtalare i väst sprider medvetet. Syrien, till skillnad från Libyen, har en lång tradition av sekulärt nationalistiska strömningar och många socialistiska grupperingar med rötter i landets politiska historia.

Demonstranter i staden Iblid den 6 april

I dag finns de närvarande i den hårda kampen mot Assads diktatur. SNC är långt ifrån den enda organiserade oppositionen. På plats i Syrien är det i stället de lokala koordinations- och motståndsråden som leder och organiserar den konkreta kampen utan och med vapen i hand. SNC är inte en homogen gruppering. Den främsta kraften är dock det Muslimska brödraskapet som vinnlägger sig om västliga regeringars stöd, vilket syntes tydligt under konferenserna med Syriens Vänner.
När ”vännerna” samlades i Istanbul nyligen lämnade den kurdiska delegationen konferensen efter att den anklagat SNC för att inte skriva in den kurdiska frågan på dagordningen.  ”Kommittén för nationell samordning av en nationell och demokratisk förändring” (CCNCD) som enbart verkar inne i Syrien var inte ens inbjudet till Istanbul och samma gäller några sekulära mycket respekterade radikala politiker, som advokaten Haitham al Maleh.

Haithem al-Maleh är en respekterad oppositionell advokat

Oppositionen inne i Syrien är organiserad i många separata grupperingar och partier i vardande, utan någon verklig nationell ledning. Nyligen bildades dock en front under namnet Watan (Nationen) mellan sjutton radikala och socialistiska organisationer. I Damaskus där stödet för regimen verkar bredare än i resten av landet är oppositionens arbete mycket svårt på grund av den omfattande repressionen av varje protest. Ändå utvecklas en kamp i huvudstaden. Till huvudsak förs den genom civil olydnad och symboliska protester som att hänga upp flaggor på murar och att placera kassettspelare i papperskorgar på gatorna.
I dag den 10 april kommer FNs fredsplan att explodera. Regimen kan inte acceptera den eftersom den är ”genetiskt” oförmögen att förhandla om en nationell demokratisk ”försoning” som Kofi Annan kallar det. Folket i revolt å sin sida vill inte försonas med en mördare som med brått mod dödat flera tusen demonstranter och avhoppade soldater. De kan kanske tvingas ned på knä med brutalt våld. Men de kan inte fås att sluta fred med tyrannen.

.

Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,AB1,SR1,SVT1,DN3,DN4,SR2,DN5,AB2,SVT2,

SR2,SVT2,GP2,SVD2,DN5,SVD3,DN6,SVT3,DN7,SVD4,SR3,

Bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Posted on by
5

Klockan svarar vi alla unisont och minns det nötta skämtet från småskolan. Så är det med de kapitalistiska regeringarna i den lilla skolan G20 också. I åratal har eleverna i gruppen sagt att nu är det dags att klämma till de bedrövliga skatteparadisen.
-Nu ska vi knyta upp svansen på finansen, sa den alltid lika komiske Nicolas Sarkozy när 2008 världens banker och finansinstitut stod vid stupets kant och stirrade ned i det bråddjup som öppnade sig. Nu ska vi skapa nya regler för finansens rörlighet, ta strupgrepp på de för ekonomin livsfarliga skatteparadisen och hindra bankirerna från att hota hela världsekonomin med sina oansvariga affärer och spekulationer, sa politikerna i kör.
Det var 2008 det, då det fortfarande rök i ruinerna. Men vad har verkligen hänt sedan dess? Har vi kommit några steg närmare dörren? Inte en tum blir svaret.
När väl den omedelbara bankkrisen var över la de vitt pratande politikerna alla tänkta projekt på hyllan. Vissa formella regler om bankers solvabilitet har införts. Men de ändrar inget i sak. Finansen har i dag lika fria händer som före bankkraschen Lehman Brothers.
Vilken plats har egentligen skatteparadisen i den finansiella karausellen?Enligt senaste rapporten från FNs handelsorganisation UNCTAD hamnar inte mindre än 30 procent av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadisen. Vad de investeras i undrar många. Ingen har hört talas om vare sig bilfabriker, stålverk eller dataföretag på Jersey eller Caymanöarna. Däremot finns nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer placerade i skatteparadisen.
Nej det är naturligtvis så att alla dessa skatteparadis bara fyller funktion av vändplattor för finansen i den skattakarusell som används till att slippa betala skatt i moderlandet. Siffrorna talar för sig själva. I diagrammet här nedan ser vi att när bankkrisen bröt ut skedde nästan 52 procent av all världens insättning (Dépots) i skatteparadisen och 48 procent av all utlåning(Prêts). Efter krisen har de båda parametrarna minskat något men ligger fortfarande inte långt från toppnivån.

Den enorma omfattningen av dessa kapitalrörelser kan inte förklaras med argument om globalisering, världshandel eller andra ”nyttiga” ekonomiska aktiviteter. Det handlar om skatteplanering från finanshus och internationella koncerner. ”Skatteplanering” är naturligtvis en fin omskrivning för vad det verkligen handlar om – olaglig och lagligt tillåten skatteflykt. Google är ett fint exempel. Enligt finansmediet Bloomberg betalar Google 2,4 procent i skatt på sina mångmiljarder i vinster. En hord av välutbildade skatteexperter får rundlig betalning för att briljera i en enda konst –den att slippa betala skatt på intjänade vinster. I det spelat har skatteparadisen huvudrollen som Ali Babas grotta.
Som socialist kan man bara dra en slutsats och det är att skatteparadisen inte fyller någon annan funktion än rondell för skatteflykt och därför ska stängas ned. De eventuella aktiviteter som har allmännytta och som nu går via skatteparadisen kan skötas på andra vägar. Skattefifflet däremot kan inte skötas utan dessa paradis för finanskapitalets hajar och brottslingar.
Om Sarkozy och andra vältaliga politiker vill ta ett första steg mot dörren finns det enkla åtgärder att börja med. Tvinga skatteparadisen att deklarera till hemlandet varje företag och person som placerar pengar i dem. Tvinga de multinationella företagen att deklarera alla vinster, skatter, antal anställda och produktionsvolym i varje land där produktionen äger rum.
Men klockan går och går och inte ens Anders Borg kommer ett steg närmare dörren.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Amsagor om börsens förträfflighet

Posted on by
30

När det nya pensionssystemet infördes skulle den individuellt skötta delen av pensionen, den så kallade premiepensionen, vara grädden på moset. Med smarta placeringar i fonder som lockade med hög avkastning sades det att individen skulle kunna sy guldkant på tillvaron som åldring.

Det blev i stället som att hälla för mycket vinäger i såsen –en sur överraskning. Att placera pengar i aktier framställdes som ett sätt att rädda de framtida pensionerna. Aktier hade ju gudskelov gett stor utdelning i flera år i rad och så skulle det förbli enligt experterna. Att det bara handlade om fartblindhet hos personer som aldrig hade upplevt sju magra år på börsen var det få som insåg.
Vi var inte många som varnade för marknadsgycklarnas ”mirakelmedicin” och som påpekade att det funnits många perioder i kapitalismens historia då placeringar i aktier varit en mycket dålig, för att inte säga katastrofal, affär.
I den seriösa brittiska finanstidningen The Economist hittar vi den 17 mars en genomgång av risker med och avkastning på aktier under längre perioder.
Det värsta exemplet på en deprimerad aktiemarknad hittar vi i Japan. När den vilda hysterin hade landets börs i sitt grepp 1980-89 steg aktieindexet till strax över 38 000. I dag 22 år senare oscillerar Nikkei kring 10 000, det vill säga 75 procent under sin toppnivå. Men det är inte bara den japanska aktiemarknaden som gått kräftgång under långa perioder.

I diagrammet här ovan visar The Economist att under decenniet 2000-2011 var aktieavkastningen i de stora industriländerna negativ i förhållande till avkastningen på riskfria statsobligationer. Skillnaden mellan aktieavkastning och återbäringen på riskfria statsobligationer kallas i fackpressen ”riskpremien”. I diagrammet ser vi att under perioden 1990 till 1999 låg riskpremien på plus fyra till sex procentenheter över obligationernas utdelning. Men under perioden 2000 till 2011 körde först internetbubblan och sedan bolånekraschen aktierna i botten och då var riskpremien plötsligt minus fyra till minus åtta under obligationerna.
För de amerikanska pensionsfonderna har utvecklingen varit katastrofal eftersom deras prognoser för utbetalningen till pensionärerna byggde på en positiv rispremie kring åtta procent medan den i verkligheten stannade på cirka fyra procent. I konkreta pengar saknar därför de amerikanska pensionsfonderna cirka 450 miljarder dollar inför framtida utbetalningar och de brittiska dito 144 miljarder dollar.
För pensionärerna i mottagaränden av systemet innebär det att de aldrig kommer att få de pensioner de lovats och The Economist skriver att löntagare måste börja spara 20 procent av sina inkomster för att kunna räkna med en hyfsad pension när det blir dags att lägga skorna på hyllan.
Med statistiska genomsnitt kan man bevisa vad som helst. Det gjorde Pensionsutredningen som hänvisade till att aktier i genomsnitt varit den bästa placeringen under nittonhundratalet. Men vem kan låta sina aktier ge frukt under hundra år. För oss dödliga är det kortare perioder som betyder något. Då ska vi veta att sedan 1926 har exempelvis börsen i USA gått back med mer är 20 procent under sju år.

Sedan det nya pensionssystemet infördes i Sverige har aktierna inte rosat marknaden och de som planerade ”reformen” men som aldrig hade upplevt en krasch på Wall Street och andra börser insåg plötsligt att förhoppningen om ständig tillväxt i stället var en utopi. Så nu ”får det bli vad det blir”, säger de som lovade gröna skogar för de som närmade sig pensionen. Vi ska bara acceptera och bita i det sura äpplet. Shit happens, som Rumsfeld sa när helvetet bröt ut i Irak.
Det finns bara en lösning för att skapa ett rättvist pensionssystem och den börjar med att riva upp det existerande systemet och förvisa det till marknadens sophög. Därefter kan ett nytt system införas baserat på idén att de äldres andel av inkomsterna i samhället ska förändras i takt med deras andel av befolkningen. Endast en skattefinansierad pension som bygger på en verklig solidaritet mellan generationerna kan skapa ett rättvist och generöst system.

Läs också Den stora pensionsbluffen

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den stora pensionsbluffen

Posted on by
9

 

Det nya pensionssystem som skulle ”rädda pensionerna” kommer att haverera. Den stora pensionsbluffen som fick hela Sveriges befolkning att utbilda sig till ”finlirare” i aktier rämnar. Allt fler inser att det i stället var en präktig snyting som förbereddes åt våra pensionärer och framför allt blivande pensionärer.

Det rämnar inte för att många lärt sig mer och insett att aktier inte är vad gycklarna utlovade. Utan därför att det nya pensionssystemet helt enkelt levererar mindre än utlovat, ja det till och med levererar sänkta pensioner i reda pengar.

Svenska Dagbladets ekonomijournalist Joel Dahlberg publicerade nyligen en bok med titeln ”Den stora pensionsbluffen” och i en artikel i SvD Näringsliv/E24 från den 16 mars skriver han att Sverige de senaste tio åren blivit en ”tigerekonomi” men att pensionerna under samma tid fallit med 4 procent.

I sin artikel visar Dahlberg att det framför allt är den så kallade premiepensionen som är byggd på en bluff, nämligen att sparande i aktier skulle vara ett säkert och bättre sparande än andra sparformer. ”Riskpremiepension” kanske vore en bättre benämning för den del av pensionssystemet som Dahlberg menar är den stora bluffen eftersom det inte gett vad politikerna lovade. Men det finns anledning att fråga sig om det var det som var den verkliga bluffen?

Trots rubriken på Dahlbergs bok, ”den stora pensionsbluffen”, sprider han själv vidare den verkliga bluff  politikerna körde över befolkniungen med då han skriver:

-Att man lämnade ATP:n som den var konstruerad var nödvändigt. Systemet hade inte klarat av trycket när 1940-talskullarna skulle börja gå i pension.

Det var ju just det som var den ”stora bluffen” då det begavs sig. Politikerna stod i kö, alltifrån socialdemokrater till moderater, för att intyga att ’vi har inte råd” att behålla ATP. De aktiva blir allt färre och de äldre allt fler. Snart går det en pensionär på var aktiv. Det begriper ju vem som helst att det inte håller. Så lät det och alla nickade ja och amen.

I Aftonbladet den 24 september 2007 skrev Göte och jag en debattartikel med rubriken Pensionsbluffen som började så här:

-Skräckbilderna om framtiden hade inget att göra med verkligheten – ATP fungerade utmärkt.

Den grundläggande frågan som ett samhälle måste ställa sig, innan tekniska detaljer om olika pensionssystem diskuteras, är följande:

Är det en moralisk och solidarisk skyldighet att de äldres andel av samhällets producerade rikedomar ökar när deras andel av befolkningen ökar? På den frågan svarade pensionsutredningen NEJ och vi svarar JA. Om den äldre befolkningen ökar från tolv till sjutton procent av befolkningen måste deras andel av BNP öka proportionellt om inte deras levnadsstandard ska minska jämfört med de aktivas.

När Pensionsutredningen sa nej till frågan ovan var det liktydigt med att förespråka en försämring av pensionärernas inkomster under mycket bla-bla om att det nya systemets roll var att ”rädda pensionerna” som sades vara dödsdömda om ATP behölls.

I vår artikel i AB och i en mer detaljerad artikel här på bloggen visade vi att pensionsutredningen bara tog hänsyn till sina egna prognoser vad gäller den demografiska utvecklingen men inte sina prognoser för den ekonomiska utvecklingen, framför allt prognoserna för produktivitetens utveckling.

Om vi bara stirrar oss blinda på hur många pensionärer som de aktiva måste ”försörja” då tornar ett stort problem upp sig vid horisonten, eftersom SCBs prognoser fram till 2050 visar att det då kommer att gå nästan en pensionär på två aktiva.

Det är det statistiska underlaget för den stora bluffen som ”bevisade” att vi inte ”hade råd” med ett korrekt pensionssystem. Men om vi använder oss av pensionsutredningens prognoser för produktivitetens utveckling då blir bilden en helt annan. Ökad produktivitet innebär att varje aktiv producerar mer rikedomar år för år. Pensionsutredningen antog att de närmaste decennierna ska produktiviteten öka med 1,6 procent per år, vilket historiskt sett är en låg siffra för Sverige.

-Enligt OECD:s statistik så har produktiviteten i Sverige i snitt ökat med 2,4 procent sedan 1970. En siffra som innebär att varje anställd i dag producerar 129 procent mer än 1970, skrev vi i AB 2007.

Det ger ett annat perspektiv på påståendet att vi ”inte har råd”. Konkret innebär siffran ovan att försörjningsbördan för varje aktiv har minskat under perioden 1970-2005 eftersom pensionärernas andel av befolkningen inte ökat i samma takt som produktiviteten.

Om pensionsutredningens prognos på 1,6 procent fram till 2050 håller finns det ingen som helst grund för talet om den kris som ATP hade skapat och som nu det nya systemet tack och lov räddat oss ifrån. Inte ens med en produktivitetsutveckling på futtiga 1 procent per år stod ATP- systemet inför ett problem.

-Får vi en så låg produktivitetsutveckling som 1 procent per år fram till 2050 så lättar ändå försörjningsbördan för de arbetande från att 10 aktiva i dag försörjer 7 yngre plus äldre, till 5,39 yngre plus äldre vid seklets mitt, skrev vi i AB 2007.

I artikeln tog vi hänsyn till att de yngre också ingår i de aktivas försörjningsbörda. Bortser vi från hur de yngres andel av befolkningen utvecklas räcker ändå 1 procents produktivitetsutveckling till att hålla försörjningsbördan för de äldre nere på en nivå som inte överstiger dagens. Nu är 1 procent en föga trolig siffra. I stället kommer den säkerligen att ligga mellan utredningens 1,6 procent och de 2,4 procenten för perioden 1970-2005.

I så fall blir allt tal om kris i pensionssystemet struntprat och bara dimridåer för den agenda som syftar till att försämra pensionerna för äldre med ett vanligt arbetsliv bakom sig. Endast de redan välbeställda ska kunna behålla en värdig standard under ålderdomen. Resten ska nöja sig med svålkanterna, såsom våra förföräldrar. Det var den verkliga motiveringen när ATP skrotades. Så såg den verkliga pensionsbluffen ut.

.

Media: SvD1,SvD2,SvD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,DN6,SVD4,DN7,DN8,SVD5,SVD6,DN9,DN10,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Se upp för vargen, ropar vargen

Posted on by
Reply

Morden i Toulouse har gett Marine Le Pen ny energi. Efter några veckor av tvivel på den egna kandidaturen känner hon vind i seglen igen. Tvivlet orsakades av rent ut dåliga opinionssiffror. I teve kallade hon förra veckan Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon ”obetydlig” och klagade över att hon jämställdes med honom. Tio dagar senare är det Mélenchon som gått om Le Pen i opinionsundersökningarna.

-Så här ser en vit man ut.

Tvivlet fanns också i Nationalfrontens toppskikt som inte kände sig bekväma med Marine Le Pens ekonomiska program för en fransk protektionism och ett avhopp från euron och eventuellt EU. De saknade de gamla käpphästarna ”massinvandring” och ”osäkerheten på gatorna”. Morden i Toulouse har löst Nationalfrontens dilemma. Nu ser de sin chans och order har getts om ”full fart framåt” för hetsen mot invandrare och ” den gröna fascismen” som Le Pen kallar den radikala islamismen.

Alla hämningar har släppts för att slå på Nationalfrontens två klassiska favoriter, invandringen och ”osäkerheten på gatorna”. När ett litet fascistiskt kryp i sin puppa angriper den ”krypande islamiseringen” av Frankrike då låter det så här:

-Kanske toppen på ett isberg, Marine Le Pen i södags i staden Nantes

-Det är inte en ensam galnings verk utan början till fascismens frammarsch i vårt land, sa det lilla krypet i ett tal i söndags och fortsatte:
-Mohamed Merah är kanske bara toppen på ett isberg, sa hon för att kunna kasta sig över de trista förorternas ungdomar som hon pekar ut som ”ockupanter”. Franska staten måste ta tillbaka kontrollen över dessa ”förlorade territorier” eldade Marine Le Pen på.
Mohamed Merah är fransk medborgare född i Frankrike. Vilket inte hindrade Le Pen från att blanda alla korten och peka ut desperata människor som tar sig till Europa på jakt efter arbete som blivande ”terrorister”.
-Hur många Mohamed Merah finns det i de båtar och flygplan som dagligen anländer till Frankrike fyllda med invandrare, hetsar Marine Le Pen och blandar medvetet samman flyktingar med religiösa fanatiker.

När hon sen kommer till vad som ska göras ser vi det lilla fascistiska krypet titta fram under mattkanten för att kolla om vägen är fri för att ytterligare skruva upp kravet på en apartheid mot folk med ”muslimskt utseende”, som den olycksalige Nicolas Sarkozy lyckades kläcka ur sig i går.                               Marine Le Pen – Står för det värsta

-Predikningarna i moskéerna ska ställas under ständig bevakning, sa Marine Le Pen.
-Salafistiska imamer ska förbjudas predika och deras anhängare sättas under bevakning och utstå regelbundna husundersökningar, lovar Le Pen genomföra om hon blir president.

-De som kommer tillbaka från misstänkta resor till Afghanistan eller andra länder där terrorism lärs ut kommer att utvisas omedelbart om de är utlänningar. Om de är franska medborgare ska de tvingas att ständigt bära ett elektroniskt övervakningsarmband, avslutar hon.
Om detta är vad Marine Le Pen lovar utföra innan hon blir president då vill jag inte tänka på vad hon kommer att ta sig till om hon verkligen en dag blir president. Då spränger det lilla krypet puppan och vecklar ut sina bruna vingar.
Gröna halvmånar att sy fast på kläderna är ett tips med låga odds.

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,DN2,SVD2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,