Category Archives: Arbetsmarknad

Nu är vi på plats

Posted on by
Reply

Åter i Bryssel

Hej alla läsare som tagit sig helskinnade genom Påskens frosserier i ägg, sill och godis. Nu är både Göte, efter tjällossningen, och jag, efter besök i ett snöigt Timrå, tillbaka vid tangenterna. Hoppas ni inte tröttnat på vår blogg under de veckor den lyst –stängt för semester.

Sista april brinner den upp–eller ner.

I går hoppade jag två månader framåt i tiden. Från ett Timrå med djup snö och ogenomtränglig dimma till ett Bryssel där jag möttes av 21°C och blommande syrener och kastanjeträd. I början av juni gör jag ett tvåmånadershopp åt andra hållet. Tillbaka till Timrå med just nyutslagna syrener. Inte så illa. Syrener tål att ses under mer än en blommning.

Nåväl, nog om naturens gång. Nu är det politik det kommer att handla om. Vi går mot ett val av europaparlamentet. Ett val som mer än hälften av vår befolkning inte bryr sig om eller ens vet att det ska hållas. Det känns avlägset och de flesta tycker nog att det inte finns något man kan påverka med sin röst. Det är ju också så så länge som en majoritet resonerar på det sättet. Då kan de välbetalda politikerna och byråkraterna i Bryssel driva sin marknadsvänliga agenda obehindrat.

Därför är det viktigt att bry sig. I det här valet kommer det dessutom att finnas ett alternativ till regeringsalliansens 100%-iga uppslutning bakom den gemensamma marknadens angrepp på alla välfärdsinrättningar, och ett alternativ till s-mp-v-oppositionens 98%iga stöd till samma agenda. Alternativet är litet men ändå naggande gott. För det blir det enda antikapitalistiska alternativet du kan rösta på den 7 juli.

Här på vår blogg kommer du att kunna följa valupptakten både på hemmaplan och ute i Europa där politiska fränder också erbjuder ett antikapitalistiskt alternativ- ett alternativ 100% till vänster .

Rösta på ArbetarInitiativet den 7 juni.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

ArbetarInitiativet säger nej till avsked på Volvo AB

Posted on by
1

Socialistiskt alternativ i EU-valet säger

Nej till avsked på Volvo

Inför EU-valet 7 juni har Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet och oberoende socialister bildat en enhetslista som erbjuder ett antikapitalistiskt alternativ till borgarnas och socialdemokraternas försvar av den kapitalistiska marknadsekonomin. I den kris som nu härjar i alla industriländer och som bokstavligt talat mördar människor i fattiga länder behövs det ett alternativ till det tandlösa program som arbetarrörelsens etablerade partier erbjuder. Här nedan hittar du en bakgrund till ArbetarInitativets bildande och en presskommuniké som publicerades inför bolagsstämman på Volvo AB.

*******************

PRESSMEDDELANDE OM ARBETARINITIATIVETS PROTEST VID VOLVOS BOLAGSSTÄMMA 1 APRIL

ArbetarInitiativet, som bildades i helgen som ett nytt alternativ i

EU-valet, genomför sin första aktion i protest mot bonus- och

klassamhället vid Volvos bolagsstämma i Göteborg i morgon onsdag den 1

april. Bolagsstämman börjar kl 15 i Lisebergshallen i Göteborg och

ArbetarInitiativet genomför ett protestmöte utanför med start kl 14.00.

En representant för ArbetarInitiativet (Arne Johansson, redaktör för

tidningen Offensiv) kommer inne på bolagsstämman att ifrågasätta den

föreslagna aktieutdelningen med 4 miljarder kronor, vilket motsvarar

10000 årslöner i en tid då AB Volvo avskedar uppåt 8000 anställda.

För mer info om protesten vid Volvos bolagsstämma kontakta:

Kaan Özsan, just sparkad från sitt jobb på bilunderleverantören IAC och

kandidat i Göteborg för ArbetarInitiativet, tel 0739-815696

Arne Johansson, redaktör Offensiv, tel 0709-903840

Anders Svensson, kandidat i Göteborg för Arbetarinitiativet, tel

0737-182587

För mer info om Arbetarintiativet kontakta:

Elin Gauffin, 08-6059401, 0735-090684

Alex Fuentes, 0708-891972

Bakgrund:

Förra veckan lanserades ett nytt alternativ i EU-valet –

Arbetarinitiativet.

På lanseringskonferansen den 28 mars i Stockholm mitt under vad som av

LO-tidningen kallats ”LO:s svarta vecka” deltog 140 personer, varav

många fackliga aktivister och med tungt stöd från fackligt håll. På

listan återfinns Roger Engwall, soparbetare i Stockholm, aktiv inför

sopstrejken, den tidigare klubbordföranden för tunnelbaneförarna Per

Johannson som fick sparken från Connex/Veolia för sin fackliga kamp.

Gruvarbetaren Sixten Snell, en av talesmännen under gruvstrejken 2007

och Kaan Özsan bilarbetare från Göteborg som organiserat

demonstrationer för jobben. En annan kandidat för Arbetarinitiativet

är Christer Lindsjö, Gruppordförande gr 31/Volvo Verkstadsklubb Göteborg.

– Nästan 1000 arbetare på vår fabrik i Tuve har undertecknat en

protestlista mot de kommande aktieutdelningarna. Vi uppmanar arbetare

i hela landet att gå samman och protester mot massavskedanden och

guldregnet över de rika.

Båda ordförandena för gruvarbetarna i Gruvtolvan och Gruvfyran har

givit sitt stöd till Arbetarinitiativet. Harry Rantakyrö, ordförande

för Gruvtolvan i Kiruna, och Tomas Nilsson, ordförande för Gruvfyran i

Malmberget, hälsade till lanseringsmötet med orden:

– Det här är ett väldigt bra initiativ som vi ska stödja på alla sätt

och vis. Vi behöver en organisation som kan väcka en slumrande

arbetarrörelse. Folk behöver vakna, det här går inte längre.

Arbetarinitiativet, som är ett samarbete mellan Rättvisepartiet

Socialisterna, Socialistiska Partiet, oberoende socialister och

fackligt aktiva, ser stora möjligheter att knyta samman viktiga delar

av den fackliga vänstern och sociala rörelser och nu den 1 april hålls

den första utåtriktade manifestationen för jobben som kommer att

följas av många fler.

Plattform och info om lanseringsmötet, se www.arbetarinitiativet.se

Media:DN1,SVD1,Internationalen,Offensiv,DN2,

Bloggare:Svensson,Mullvaden,Arbetarinitiativet,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Öppet brev till AB Volvos bolagsstämma

Posted on by
1

Nej till avsked, Nej till aktieutdelning

I dag protester arbetare från Volvo Lastvagnar på Volvo ABs bolagsstämma mot att flera hundra nya avsked verkställts medan aktieägarna samlas till en glad fest på Lisebergshallen för att dela på 4 miljarder kronor i utdelning.

Här under kan du läsa det mäktiga flygblad som de protesterande volvoarbetarna, socialister, socialdemokrater och oberoende, delar ut till aktieägarna och den närvarande pressen.

********************

Öppet brev till AB Volvos bolagsstämma

.RÖSTA NEJ TILL AKTIEUTDELNING!

.DRA TILLBAKA LIGGANDE VARSEL!

.SATSA PÅ DE ANSTÄLLDA!

Igår var det en svart dag på Volvo Lastvagnar i Tuve.Ytterligare flera hundra av våra arbetskamrater tvingades lämna sina jobb. Idag står deras platser tomma i fikarummen, deras röster saknas i matsalen, stämningen är dämpad. Men idag, här i Lisebergshallen, märks inget av detta. Här är det fest. En fest som kommer att kulminera med att ni aktieägare på styrelsens förslag beviljar er själva 4 miljarder i utdelning. Pengar som vi och våra sparkade arbetskamrater jobbat ihop. Pengar som “inte finns” när vi diskuterat alternativ till att sparka folk på Lastvagnar.

Men det finns ett annat alternativ, och det är att ni aktieägare lyssnar på budskapet i detta flygblad och säger nej till aktieutdelning 2009.

För två år sedan, inför bolagsstämman 2007, snurrade hjulen för fullt på Volvo. Företaget tjänade mer pengar än ledningen kunde hantera. För att komma undan detta pikanta problem valde man att gödsla börsen med ofattbara 20 miljarder kronor – aktieutdelningen tredubblades! Det ansågs inte som något problem av direktionen. Vår vinstmaskin skulle snart ha tjänat in de pengarna igen.

När det nu gått grus i denna vinstmaskin och då tycker många med oss att ägarna borde ta första smällen. De vinster som det nu skall kalasas på har uppkommit genom en ständigt accelererande jakt på produktivitetsökningar och rationaliseringar som tryckts ner på oss från företagsledningen. Dessa “ständiga förbättringar” skulle stärka vår konkurrenskraft och därmed trygga våra jobb. När nu mer än sextio procent av metallarbetarna på Lastvagnar i Tuve sagts upp framstår detta som ett hån.

Med det lättsinne Leif Johansson visade med företagets tillgångar 2007, blir det närmast löjeväckande att höra honom tala om nödvändigheten av att avskeda sextio procent av oss arbetare på Tuvefabriken. Volvo har tjänat massor med pengar också 2008. Den totala vinsten förra året blev 15,8 miljarder. Att behålla 1000 anställda i ett år skulle kosta 10 % av den föreslagna aktieutdelningen på 4 miljarder. Ett billigt pris för att behålla viktig kompetens och förhindra många mänskliga tragedier.

Men det är inte omsorgen om våra jobb, oss anställda eller ens om företaget som styr Volvoledningens agerande. Nej, för Leif Johansson och hans fallskärmsbröder är det börsen och hur den kan förväntas må som är viktigt. Den som glufsade i sig 20 miljarder överskottspengar 2007. Vi arbetare är schackpjäser som offras för att våra direktörer skall kunna visa handlingskraft. När Volvo tjänar pengar tillfaller de ägarna. När det går dåligt sparkar man ut arbetarna. Vi arbetare har ingen Johanssonsk fallskärm, bara en kraftigt försämrad A-kassa, som i bästa fall motsvarar 60 procent av lönen under ett år – sedan ingenting. När han säger att det är smärtsamt att kasta ut nästan 1300 arbetare från Tuvefabriken i en trolig arbetslöshet, är det en lika trovärdig smärta som den schackspelaren känner inför ett bondeoffer.

Vi har med sifferuppgifter i detta blad visat att man till en blygsam kostnad kan behålla människor och deras kunskap i vårt företag.

Men då krävs det att ledningen flyttar fokus från hyenorna på börsen till det de själva vid högtidliga tillfällen brukar kalla Volvos viktigaste resurs – de egna medarbetarna.

Och nu är det upp till bevis för er aktieägare att visa vilka som är företagets viktigaste resurs, vi anställda eller ni aktieägare.

Christer Lindsjö, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på Volvo Lastvagnar i Tuve

Tomas Johansson, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på Volvo Lastvagnar i Tuve

Daniel Kristoffersson, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på Volvo Lastvagnar i Tuve

Dennis Olson, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på

Volvo Lastvagnar i Tuve

Urban Andersson, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på

Volvo Lastvagnar i Tuve

Tomas Johansson och Christer Lindsjö är två av de som undertecknat flygbladet.

I media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP2,DN3,AB1,AB2,DN4,DN5,

Bloggare: Svensson,ArbetarInitiativet,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nej till frihandel-nej till protektionism

Posted on by
5

Nej till de rikas protektionism

Nej till de rikas frihandel

Den ekonomiska krisen leder många politiker och ekonomer till att ställa krav på skydd av det egna landets produktion och många skyller nedläggningar och avsked på globaliseringen och utlokaliseringen av produktionen till låglöneländer.

Debatten är inte ny. En gång i tiden stod den mellan anhängare av frihandel och förespråkare för tullmurar och andra importskydd. Det var i den moderna industrialismens ungdom och den framväxande arbetarrörelsen sa bestämt nej till « svälttullar ».

Nu höjs på nytt röster för skydd av den egna nationens företag och för olika slags stöd till « våra företag ».

De liberala förspråkarna för frihandel pekar på hur 30-talets protektionism körde världsekonomin i botten. Det ena landet efter det andra införde tullar och andra importskydd och på ett par år sjönk världshandeln med närmare 30 procent. Att det inte räddade arbetarna från massarbetslöshet har vi dock facit på.

Frihandel eller protektionism är helt enkelt ett felaktigt sätt att ställa problemet på för socialister som ställer sig uppgiften att driva en politik som ska skydda den arbetande befolkningen från kapitalismens härjningar.

Förespråkarna för protektionistiska åtgärder säger att frihandel leder till sociala försämringar, exempelvis att lönerna drivs ned av billig import som konkurrerar ut « våra » företag. Men det är lite lättvindigt att skylla detta på globaliseringen eftersom attacken på lönerna i den avancerade industrivärlden tidsmässigt skedde innan globaliseringen verkligen tog fart. Det var under de första åren på 80-talet som lönernas andel av samhällsekonomin i de rika länderna började minska snabbt. Från en löneandel i Europa kring 67 procent av BNP föll den till 57 procent 2008. Det är en gigantisk överföring av rikedom till de redan rika ägarna av kapital. Detta var inte globaliseringens fel men den direkta effekten av kapitalistklassens brutala offensiv och den snabbt växande massarbetslösheten, kort sagt ett resultat av kapitalismens egna interna motsättningar, av kampen mellan klasserna i samhället.

Det är inte heller globaliseringen och utlokaliseringen av företag som i huvudsak orsakar avsked och massarbetslöshet. Likt attackerna på lönerna började massarbetslöheten att växa fram i mitten av 70-talet och början av 80-talet. Samma argument som ovan gäller även här. Globaliseringen och utlokaliseringarna tog inte fart förrän tio år senare, en bit in på 90-talet.

Att antalet industrijobb minskade så mycket beror i första hand på två fenomen. För det första på att produktiviteten i industriproduktionen ökade mycket snabbare än i andra ekonomiska sektorer som service och handel, samt för det andra att konsumtionsmönstret i våra industrinationer ändrades till att allt mer efterfråga tjänster och service på bekostnad av de rena industriprodukterna.

Även Europas varuutbyte med omvärlden visar att det inte i första hand är handeln med Syd som ligger bakom avsked och nedläggningar. Europa handlar med sig själv till över 70 procent. Europas export går till 73 procent till Europa och 70 procent av importen kommer från Europa. Europa exporterar dessutom mer industrivaror än det importerar. Underskottet med Syd handlar främst om olja och råvaror.

När protektionismens ideologer höjer rösten är det alltid för att slå ned på den ena eller den andra nationens « illojala » handelspraktik eller usla arbetsvillkor. Men det verkliga problemet är inte olika nationers agerande utan de multinationella bolagens agerande. Vanligen håller anhängarna av protektionism tyst om de « egna » multinationella bolagens praktik. I själva verket är en mycket stor del av världshandeln en intern handel inom de multinationella jättarna. Om vi tittar, till exempel, lite närmare på Kinas export, den stora boven i protektionisternas ögon, så gäller följande statistik :

-Företag i Kina som ägs av utländskt kapital eller gemensamt utländskt/kinesiskt(joint venture) kapital har ökat sin andel av världsexporten från 1.2% 1998 till 6% 2008.

-Statsägda företag har under samma period legat kvar på 1.8% av världsexporten

-Privatägda kinesiska företag har under samma period öka sin andel från ingenting till 2.2%

Av det kan vi dra slutsatsen att det kinesiska exportundret i första hand handlar om amerikanska, japanska och europeiska företags exportsuccé med Kina som produktionsbas.

Vi kan också se att det protektionistiska pratet om « nation mot nation » är svammel. Det är de multinationella bolagsjättarna som kontrollerar stora delar av världshandeln. De som i dag förespråkar protektionism för att rädda « vår industri » borde först fråga sig vilka som kommer att tjäna på tullar, importtariffer och andra kondomer mot utlandssmitta.

Den enda vägen för att rädda jobben är att kort och gott kräva en demokratisk kontroll över « våra industriers » investeringar i utlandet. Vad syftar de till ? Är enda idén att öka aktieägarnas inkomster eller finns det en gedigen industriplan bakom? Hur kan kapitalinvesteringar i fattiga länder bidra till en harmonisk ekonomisk utveckling för lokalbefolkningen?

För anhängare av protektionism råder en sorts asymetri. Alla sorters skydd ska resas mot import av olika varor. Men det är aldrig tal om att beskatta en export från det egna landet. Varför inte beskatta kapitalflykten till länder med billigare löner och produktion i stället för att resa protektionistiska hinder mot varor för det mesta producerade av multinationella bolag i låglöneländer?

Det finns missförstånd i vänstern som leder till endera ett stöd för protektionistiska åtgärder, « vi ska skydda våra industriarbeten », eller vi är för frihandel, för globaliseringen, därför att det ger billigare konsumtionsvaror. Inget av alternativen är en lösning för den socialistiska rörelsen. Vi måste vara emot både frihandel och protektionism. Inget av alternativen tjänar de arbetande massorna. I båda fallen är det arbetarklassen som får stå för kostanderna när det krisar till sig.

Det påstås ofta att Karl Marx var för frihandel och mot protektionismen. Det är en sanning med modifikation. I ett tal till det Demokratiska Förbundet i Bryssel den 7 januari 1948 sa han :

- Protektionismen är konservativ, medan frihandeln är destruktiv. Frihandeln upplöser nationaliteterna och driver konflikten mellan borgarklassen och arbetarklassen till sitt yttersta. Kort sagt, frihandeln skyndar på den sociala revolutionen. Det är, mina herrar, enbart av denna revolutionära anledning jag röstar för frihandeln.

Nej, den enda vägen till en garanti för jobben, en värdig levnadsstandard och bra arbetsförhållanden är en folklig demokratisk kontroll av kapitalets rörelser över gränserna, en folklig demokratisk kontroll över de stora investeringsbesluten i samhället och en produktion som syftar till att möta befolkningens materiella och andliga behov. Dagens finanskris och djupa recession visar att jakten på profit för profitens skull har nått vägs ände.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arbete,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Franska antikapitalister för generalstrejk

Posted on by
2

Samla oss till generalstrejk

Det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike har hamnat i vissa fackliga ledares skottlinje för att partiet manar till en samling av kampen på alla fronter till en generalstrejk med uppgift att stoppa högerns och Sarkozys försök att lägga kostnaderna för den kapitalistisk krisen på de arbetandes axlar.

Här nedan finner du en deklaration av NPA som bemöter kritiken och som förklarar NPAs strävan att föra kampen vidare och för att massdeonstrationerna den 29 januari och 19 mars inte ska har varit till ingen nytta.

***********************************

Paris 23 mars 2009

Fackföreningen CFDTs ordförande F. Chérèque sa i veckan « att NPAs aktivister åker runt till företag i kris, lite som rovfåglar inväntar de misären för att agera…vi i CFDT agerar dagligen »

Dagstidningen Le Figaro skriver « Olivier Besancenot och yttersta vänstern vill politisera demonstrationerna den 19 mars »

Varför allt detta hat ?

Om det pågår en betydande politisering är det för att krisen visar på systemets brutalitet. Kapitalisterna slår allt hårdare mot de arbetande i hopp att hitta en väg ut ur den kris de skapat. Kapitalismen, som göder de rika och försvagar de fattiga, ser sin legitimitet djupt ifrågasatt. Politiseringen är också Sarkozys verk. Han inkarnerar den härskande klassens högdragenhet och saknar säkerhetsventiler för den ilska som hans politik provocerar fram. Hans politik förkastas massivt av folket och viljan att säga stopp riktas mot honom. Därför är det avgörande för de som regerar och som till varje pris vill undvika en öppen politisk kris att tända moteldar och avleda ilskan. Det är den centrala idén bakom angreppen på NPA.

Eftersom dessa herrar ifrågasätter vår rätt att ingripa i de sociala striderna, varför inte svara dem grundligt.

Vi accepterar inte åtskillnaden mellan det sociala, som skulle vara fackföreningarnas domäner och tyvärr ofta inskränks till förhandlingar mellan sociala « parter », och det politiska, vanligtvis val till politiska församlingar, som sägs vara den priviligierade, ja uteslutande, terrängen för de politiska partierna. Det svarar inte mot vår uppfattning av sociala strider och politisk kamp. Vårt partis roll är inte att förvalta  institutioner gjorda för och av det existerande systemet. När vi ställer upp i val och när vi har valda kandidater är det för att försvara samma antikapitalistiska program, samma idé om ett nytt samhälle som vi försvarar i de sociala striderna. Det är därför som vi inte kan vara annat än oberoende av Socialistpartiet. Vi bygger NPA som ett verktyg för att kämpa i företagen, i folkliga kvarter, bland ungdomen. Som det står i våra grundteser : « För att ändra historiens gång, krävs det att majoriteten av befolkningen lär känna sin styrka genom att organisera sig på arbetsplasterna, i bostadskvarteren, i fackföreningar och andra organisationer likväl som på den politiska nivån »

Den fackliga demokratin kräver att de fackliga besluten tas av medlemmarna själva. NPAs medlemmar på arbetsplatserna respekterar den principen samtidigt som vi försvarar våra krav på samordning av kampen, för en offensiv kravlista och för förberedelser till en verklig generalstrejk.

Det finns inga inmutade områden . För att i dag skapa gynsamma styrkeförhållanden är det helt nödvändigt att alla krafter drar i samma riktning. En mängd kollektiv, partikarteller, fackliga och sociala organisationer, finns och skapas i städerna och ute i landet för att kanalisera ilskan och samla krafterna mot avskeden mot dyrtiden och till försvar av de offentliga servicen.

NPA har lagt förslag till alla vänsterpartier om ett gemensamt agerande, för att föreslå perspektiv och stöd till och popularisering av de arbetandes kamp. Tyvärr har våra förslag inte beaktats. Trots att kommunistpartiet PCF manar till respekt för de fackliga organisationernas beslut, trots att Marie-George Buffet säger « vi vill inte ta fackföreningarnas plats », så är det inte på grund av respekt för fackföreningarnas självständighet, utan därför att hon är i grunden överens med fackens strategi och för henne är det « inte ett problem » att facket drog ut på tiden mellan demonstrationerna den 29 januari och den 19 mars.

Kommunistpartiets ledning vill inte ha en politisk lösning på de frågor som mobiliseringen reser. Partiets mål förblir parlamentariska, dess horisont sträcker sig bara till, som partiet säger självt, « en samling av den politiska vänstern i en vänsterfront för europavalet i juni ».

Därför säger vi igen och igen att NPA är och kommer att vara närvarande i och utanför företagen, NPA lägger alla sina krafter på bygget av en generalstrejk. Företagsledarna agerar politiskt varje dag, leder klasskampen och tvingar på oss deras samhällsmodell, via avsked, teknisk arbetslöshet, försämring av arbetsförhållandena och blockering av lönerna. Strejkdagarna den 29 januari och den 19 mars visar vår styrka. Problemet är inte att NPA politiserar kampen, men att ledare som M. Chérèque säger, på en fråga om han fruktar ett socialt uppror, att « jag fruktar det inte för tillfället och önskar naturligtvis inte att det ska ske. Ingen större fackförening vill gå i den riktningen och den gemensamma fackliga fronten är tillräckligt solid för att kanalisera oron ».

Vi är många som vill bevisa motsatsen, inte bara i NPA.

I media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Avgång räcker inte

Posted on by
1

Wanjas avgång räcker inte

I dag har IF Metall på Volvo Lastvagnar i Umeå antagit nedanstående uttalande.

*****************

Uttalande: Ansvaret vilar tungt på LO-ledningen!

2009-03-24

Återigen rullas en skandal upp. Den här gången är det hisnande ersättningar till AMF:s förre VD, Christer Elmehagen. LO-ordförande Wanja Lundby Wedin deltog i beslutet om Elmehagens pensionsersättningar på sammantaget 59 miljoner kronor.
Wanja känner sig ”lurad” och har inte ”förstått effekten” av de beslut som hon röstat JA till. AMF har ansvaret att förvalta LO-medlemmarnas surt förvärvade pensionspengar. Det gör att ansvaret faller extra tungt på våra förtroendevalda som inte rakryggat kan stå upp för medlemmarnas intressen.

Stor skandal
Den klassmässiga lönestrukturen i samhället ger LO-medlemmar de lägsta pensionerna. För oss LO-medlemmar är det därför extra viktig med förvaltningen av pensionspengarna. Att det bolag som ska förvalta de ”fattigas” pengar betalar ut enorma pensionsersättningar till chefer är ingenting mindre än en skandal.

Lever långt från medlemmarna
De fackliga topparna lever uppenbarligen långt ifrån medlemmarna. Deras villkor liknar mer det som gäller för makteliten och höga chefer. Inom den kulturen tycker man inte att det är konstigt eller fel att fatta beslut om höga löner, bonusar och extremt gynnsamma pensionsavtal.

Mer byk att tvätta?
Förtroendet för alla fackliga ledare blir allvarligt ifrågasatt. Försvarar man medlemsintresset? Vågar man rösta Nej till fantasilöner och bonusprogram? Det allvarliga är om det som nu avslöjats inte är en engångsföreteelse utan en del i en struktur där de fackliga topparna i styrelserummen accepterar och bejakar klasskillnaderna i samhället. Nu måste alla papper på bordet!

Avgång räcker inte!
Att Vanja Lundby-Wedin avgår från sin post är en förenklad och otillräcklig åtgärd. Vi riskerar att få en ny ledare med samma inriktning som hon företräder. Det krävs en tydlig kursändring i hela den fackliga rörelsen. Fackliga företrädare ska i alla lägen, oavsett var de är, försvara medlemsintresset. Villkoren för fackliga ledare ska likna medlemmarnas. Så ser den långsiktiga lösningen ut.

Vi kräver nu:

  • Alla papper på bordet!
    - Redovisa hur det ser ut i alla styrelser och bolag där LO och de centrala fackliga organisationerna har representation.
  • En tydlig facklig inriktning!
    - Förtroendevaldas löner och villkor ska likna medlemmarnas.
    - En tydlig och uttalad facklig policy om att bekämpa fantasilöner, bonusar och fallskärmspension i alla styrelser med facklig representation.
    - De fackliga ledare och förtroendevalda som inte kan eller vill leva upp till ovanstående krav har förbrukat vårt förtroende och bör avgå eller avsättas.

IF Metall
Volvo Lastvagnar Umeå

I media:IF Metall,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,Dagens Arbete,DN5,AB3,SVD4,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Obama strör pengar över de rika

Posted on by
2

Från klarhet till klarhet.

I dag presenterar Obamas finansminister Timothy Geithner ännu en plan för att ställa ekonomin på fötter. Enligt amerikansk press kommer Geithner att organisera köp för 100 miljarder dollar av ”toxic waste” (riskfyllda värdepapper) från de vacklande bankerna. Idén är att förbättra deras bokföringsbalans så att utlåningen till företag och hushåll ska komma igång igen.

Mitt i upproret mot bonuspengarna i AIG tänker Barack Obama strö ännu mer pengar över bankerna och privata investeringsfonder. För enligt uppgifter kommer planen att erbjuda privata investerare lån som de kan använda till att köpa bankernas riskpapper, till kanske 30-40% av deras påstådda realvärde. Finessen är bara den att om priset på dessa papper senare ökar går hela vinsten till privatinvesteraren. Om priset på dem sjunker kan den privata spekulanten bara dumpa papperen och lämna tillbaka lånet utan att riskera ett öre. Finfina affärer kan det tyckas. Om man inte är skattebetalare och ska stå som garant.

Barack Obamas presidentskap går från klarhet till klarhet. Det är klart att trots retoriken mot Wall Street och giriga bankirer som borde åka ut på landet och träffa folket, tänker han inte låta de rika betala den kris de skapat. Det är också klart att Vita Huset inte kommer att ändra politik i mellanöstern. Det hundraprocentiga stödet till Israel konfirmerades klart av Hillary Clinton under rundresan i regionen. Det är också klart att Pentagon på Obamas order kommer att trappa upp kriget i Afghanistan och gränsområdena i Pakistan. Från klarhet till klarhet. Steg för steg, men alla i negativ riktning.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Efter strejken i Frankrike

Posted on by
7

Antikapitalister manar till fortsatt kamp

Torsdagens generalstrejk och jättedemonstrationer i Frankrike var det första riktiga eldprovet för det nybildade antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike. Här nedan kan du läsa deras egen första offentliga utvärdering av strejkdagen 19 mars och hur NPA anser att kampen mot Sarkozyhögern bör följas upp.

********

Strejkerna och demonstrationerna den 19 mars var en enorm succé. Tre miljoner demonstrerade vilket är mer än den 29 januari.

För många var det endast första eller andra deltagandet i demonstrationer. Det rådde en stark vilja att stå upp tillsammans, att solidariskt försvara sig mot den kapitalistiska krisen och en önskan att tvinga regeringen och arbetsgivarna till reträtt. Demonstrationernas storlek vittnar om känslan av att « nu får det vara nog » och viljan att göra motstånd hos allt fler kategorier bland befolkningen, alltifrån arbetare till tjänstemän och mellangrupper. Den här gången märktes ett större deltagande från företag i den privata sektorn som direkt drabbats ägarnas attacker och större demonstrationsled med lärare, forskare, studenter och skolelever.

På de fackliga planet var det som vanligt CGT som hade flest i sina led , men det var också stor uppslutning i Solidaires(mindre mer radikal fackförening , m.anm.) led och FSUs (studentfacket på universiteten). De stora demonstrationerna i även mindre städer där det vanligen aldrig demonstreras är ett tecken på rörelsens vitalitet. Demonstrationerna varierade i radikalitet men hade « nu-får-det-vara-nog »-känslan gemensam, avskyn för regeringen men också en djup känsla av oro inför framtiden.

NPA var med överallt med stånd och i demonstrationerna, överallt med ett fint mottagande och många nya kontakter även om vi ännu inte kunde visa upp oss i full styrka(syftar till att NPA ännu inte hunnit organisera sig fullständigt så kort tid efter grundningskongressen m.anm.)

Regeringsmakten siktar in sig på en kraftmätning. Sarkozy sa inte ett ord. Det var Fillon(regeringschefen, m.anm.) som tog på sig uppgiften att ge den sociala rörelsen ett kallt mottagande. Medefs ordförande (arbetsgivarföreningen, m.anm.) och UMPs(regeringspartiet, m.anm) talesmän hade förberett terrängen med budskapet- ge inte efter och invänta att rörelsen mattas av. Men det är en plan som inte tar de strejkandes och demonstranternas beslutsamhet med i beräkningen. I konfrontationen med de härskande behöver vi en kämpande facklig och politisk vänster. Ett motstånd med kontinuitet som står upp mot regeringens förolämpningar.

I den situation som råder, där idén att alla tillsammans i en lång kamp likt den i de franska antillerna sprider sig, märks omfattningen av de fackliga organisationernas rådvillhet. Hur ska de, efter dagens succé, kunna motivera att inga perspektiv ges för en omedelbar fortsättning på kampen. Ändå beslutade i dag den fackliga ledningen att inget besluta innan slutat av månaden. Efter regeringen Fillons oförskämdheter mot demonstranterna kommer den fackliga ledningens tystnad att chocka alla som vill för kampen vidare.

NPAs medlemmar kommer att lägga ner all kraft på att det äntligen organiseras en motattack som kan tvinga regeringen och arbetsgivarna till reträtt, för att förbjuda avsked, öka lönerna med 300 euro netto och sänkta priser. Endast en tidsobestämd storstrejk som på Antillerna kan se de kraven segra.

I media: Dagens Arbete,Olle Svenning, I övrigt råder det tystnad i svensk press

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Frankrike till fots

Posted on by
4

Våren är här.

I dag torsdag den 19 mars visade den franska arbetarklassen än en gång att den inte tänker acceptera att betala kapitalismens kris med sänkt levnadsstandard, högre arbetslöshet och sämre arbetsvillkor. Enligt de fackliga organisationerna var det närmare 3 miljoner som demonstrerade i de 229 demonstrationer som drog fram över landet. Till fots visade de arbetande vad de tycker om Sarkozys högerpolitik. Att det saknas en tyst majoritet som passivt stöder regeringen visar en opinionsundersökning som säger att 78 procent av befolkningen anser generalstrejken och demonstrationerna berättigade.

Det pyr i de franska arbetarhemmen och det råder ett allmänt missnöje och total avsmak för miljardrullningen till bankerna. Inte så långt innan finanskrisens början sa Sarkozy att statens kassa var tom och att han inte kunde öka de sociala bidragen. Kort därefter fanns det plötsligt 340 miljarder euro för att hjälpa de som orsakat krisen.

-Vi har varit dåliga med att förklara varför bankerna ska räddas , säger en minister. Men det räcker inte med förklaringar längre. Kapitalismen erbjuder ingen framtidsvision och har i tappat all legitimitet i miljoners ögon.

Den brittiska finansdraken Financial Times varnar på torsdagens förstasida att ”Frankrike riskerar ett klasskrig som kan underminera Nicolas Sarkozys reformpolitik och sparka igång en period av förödande oro på arbetsmarknaden, skriver tidningen och tillägger att en opinionsundersökning visar att ”Olivier Besancenot, den trotskistiska ledaren av extremvänstern, anses lika trovärdig som Nicolas Sarkozy”.

Det är deras kris. Vi ska inte betala den.

Inför dagens demonstrationer spelade den redan existerande sociala och fackliga kampen en viktig mobiliserande roll. På universiteten fortsätter studernterna och forskarna sin kamp trots att regeringen backat på flera punkter i den impopulära universitetsreformen. Arbetarna vid däckfabriken Continental i norra Frankrike blockerar sedan flera dagar tillfarten till fabriken och vägrar att acceptera de 3 000 avsked som planeras. Företagsledningen smyger sig in bakvägen med båt från flodsidan.

Det råder oro i regeringsleden. Inrikesministern Brice Hortefeu förklarade i kväll på TV att regeringen och presidenten ”står på det franska folkets sida i kampen mot den ekonomiska världskrisen”. Få lyckades nog hålla sig för skratt. Men idén bakom minister Hortefeus utspel är att ligga så lågt som möjligt för att inte provocera fram en situation som går dem ur händerna.

Arbetarna på Continental var med i tågen

Sarkozy självklar huvudperson

Det är bara ett par veckor sedan som två departement , Guadeloupe och Martinique gick segrande ur en mer än en månad lång generalstrejk ledd av en kollektiv strejkledning. Möjligheten att det kan gå så också i metropolen finns där, även om utsikten till det verkar liten på kort sikt. De fackliga organisationerna vill diskutera med regeringen, inte gå ut i en totalkonfrontation som en icke tidsbegränsad generalstrejk innebär. Men ledarna i CGT, CFDT och de andra fackcentralerna har stora öron och långa känselspröt. De vet vad som diskutaras på arbetsplatserna och vill helst slippa ett nytt maj-68 då de fackliga organisationerna under en tid ställdes åt sidan av de strejkande arbetarna.

I Paris var det ont om plats

I många städer slogs i dag rekordsiffrorna från mobiliseringen den 29 februari. Här följer en lista över de största bland de 229 tågen. Antalet deltagare är fackets uppgifter. Polisens uppgifter är så uppenbart felaktiga att alla skämtar om det. Redan deras räknemetod är felaktig. De räknar exempelvis inte de människor som går på trottoarerna. Men alla som deltagit i en demonstration i Paris vet att det går tiotusentals demonstranter på de ofta 10-15 meter breda trottoarerna.

Paris- 350 000, Marseille- 300 000, Bordeaux- 100 000, Toulouse- 90 000, Nantes- 70 000, Caen- 45 000, Lyon- 45 000, Rennes- 35 000 osv.

Dagens strejker och demonstrationer var inte en dagslända i vårsolen. De kommande månaderna kan Financial Times skräck för ”klasskrig” bli verklighet och Sarkozys regeringschef Fillon se sina sista dagar. Sarkozys smekmånad med väljarna är över. Hur långt det bär återstår att se.

I media: Radiotystnad i kvällens media. Svenskan och Dagens nyhters utrikesnyhter på weben har inte ännu upptäckt massdemonstrationerna. Det är den snälla tolkningen. Den elaka är att de inte anser det värt att nämna eftersom det inte fanns några svarthuvade idioter i svansen på tågen som roade sig med att krossa fönster och bilrutor. I TV samma kväll slogs alla rekord. Ena programmet sa att det var ”några tiotusentals demonstranter”. Låt oss för en gångs skull acceptera polisens siffror. Då är det inte ”några…” , utan mer än hundra tiotusentals demonstranter. I den andra kanalen sa man som bakgrund till krismötet i Bryssel att det var ”demonstrationer på flera platser…”. Tänjer man på begreppen kanske 229 demonstrationer ryms i begreppet ”flera”. Nej, skämt åt sidan. I TV valde man att medvetet ljuga om strejkens och demonstrationernas omfattning. Skriv och fråga dem varför.

Bloggare:Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vem är värd 15 miljoner i lön?

Posted on by
2

Två läger – Två världar

Vår bloggkamrat i ” Spånbingen” har fått ett helt gäng nyliberala ”smedar” på halsen sen han ifrågasatt Börje Ekholms årslön på 15,4 miljoner och jämfört med vad en kommunalarbetare får nöja sig med. De glada herrarna i tankesmedjan Polaris visar upp en arrogans som skiner ikapp med deras insnöade syn på samhället. De ligger en hel epok efter. Deras epok slutade med Lehman Brothers bankrutt och subprimelånen som exploderade i finansens nylle. Men det har de inte upptäckt ännu. Men som sagt , debatten belyser mycket av de två världar som här möts: de som tror att en ny och bättre värld är möjlig och de som  tror att i vi lever i den bästa av världar. Här följer alla debattinlägg: finns också på Rapport från en spånbinge

Fräcka kommunalarbetare! Att de inte skäms!

En förmodligen både klok och välutbildad bloggare förklarar att Investors VD Börje Ekholm måste vara värd sin lön på 15,4 miljoner, eftersom företaget aldrig skulle betala mer än vad vad han gör rätt för. Bloggaren lär oss i all sin visdom att det heter något så fint som “marginalproduktivitet”

och att vi som irriteras över detta lever under jantelagarna. Aj, där fick man! “Du ska inte tro att du är något”, lyder ju den första av jantelagarna. Den borde jag väl kunna vid det här laget, som har levt i det här landet så länge. Förlåt mig för min skamlösa irritation, jag tänkte mig inte för. Vi arbetare ska ju bara ödmjukt streta på, helst på våra bara knän, och inte drista oss till att ställa några fräcka krav på de som kan och vet bättre än vi. Ursäkta oss, vi lovar hålla oss på mattan. Har direktörerna skapat jobb åt oss ska vi förstås vara tacksamma; får vi därtill lön ska vi bara buga och bocka. Direktören, som skapar alla dessa rikedomar som hamnar i våra lönekuvert måste förstås vara värd hela sin, vad det nu hette för något. Jo, mar-gi-nal-pro-duk-ti-vi-tet, var det! Men så hör jag till min bestörtning på radio om att kommunalanställda i Älmhult, som kommunalrådet ville frysa lönen för, klagar i alla fall. De tycker att lönen är låg nog som den är, säger de. En sådan fräckhet! Vilka tror dom att dom är? Kan de inte den sjätte lagen: “Du ska inte tro att du är förmer än vi”! Nej, nu blir jag både generad och upprörd för deras skull. Om nu min ringa åsikt har någon betydelse… arbetare-pa-kna Så där ja! Det såg bättre ut.

10 kommentarer

  • Daniel 09 mars 2009 kl 22:25
    En snabb genomgång om hur man jämför vinst/förlust inom den finansiella sektorn, och varför Börje Ekholm förtjänar sin lön: Referens-/Jämförelseindex visar hur en viss marknad har gått i genomsnitt. Genom att jämföra fondens-/förvaltarens utveckling med ett visst index går det att få en uppfattning om hur väl fonden/förvaltaren har utvecklats under en period i jämförelse med genomsnittet för den marknad som fonden placerar på. I Sverige så är den vanligast förekommande referensen OMX30, denna består av en viktning av de 30 största aktierna på OMX. Man pratar om att om man “slår” OMX30 så har man presterat bra. Detta säger man eftersom OMX30 klassas som den mest representabla indexet mot utvecklingen av den svenska börsen. Så, nu har vi konstaterat det. Varför snackar jag då om detta? Jo eftersom det är pga detta som Börje Ekholm får den lön som han fått. OMX30 har gått ner i värde med ~ 40 % under 2008, Investors röstberättigade aktie (Investor A) ~ 25 % (Ref.: DI). Således har Investor gjort en relativ vinst jämför med börsens allmänna utveckling. DETTA gör så att Ekholm förtjänar sin lön. För de som gjort valet att bara lägga sitt kapital i vanliga bankfonder kan jag bara gratulera till en ~ 40 %ig förlust. Pointeras i detta ska sägas att ett negativt resultat på ~ 25 % fortfarande är dåligt under 2008, trots den finansiella krisen. Men det är ungefär hur det gått för de inte hedgat bra, alternativt förstått (30-tals krisen) att större mängder “ruttna” bolån leder till finansiell kris. Däremot ska fonden SEB Asset Selection hyllas, som trots krisen gjort en positiv avkastning på 26,1 % under 2008. Mvh / Daniel – Tankesmedjan Polaris

  • Stefan 10 mars 2009 kl 14:35
    Hej du ironiska, anonyma bloggare! Åter igen, som jag skrev i mitt inlägg, kommunalarbetare har all rätt att klaga på sina chefers lönekuvert. De är ju ändå med och bekostar verksamheten genom kommunalskatten. Jag tycker däremot att det är konstigt när man har åsikter om privata bolags verksamhet. Någon annans egendom. Vill man klaga så är bolagsstämman den enda rätta vägen. Kan du inte hålla med om det? Som aktieägare så är man med och investerar/bekostar verksamheten och har således all rätt att ställa krav. Jag tror att många som uttalar sig om direktörslönerna inte har någon aning om vad arbetet innebär. Jag tror inte att du själv skulle vilja arbeta över 90 timmar/vecka och varje dag behöva vakta dina ord i media. För om du i media skulle säga någonting som tolkas en aning fel, så kan det få miljonbeloppskonsekvenser i form av aktiekursfall. Detta skulle uppröra ägarna till bolaget. Och vilka är ägarna? Jo, folket i form av aktieinnehav. Denna stora massa som även bestämmer direktörernas lön. Detta är anledningen till att jag tror att avundsjukan är en avgörande faktor när människor uttalar sig om direktörslöner, inte ekonomiska resonemang. För att om man resonerade ekonomiskt så skulle det inte vara svårt att förstå att ett bolag aldrig skulle överbetala varken direktörerna eller arbetarna, i förhållande till deras bidrag i produktionen. Detta nämnde jag också i mitt inlägg. Egentligen så tycker jag inte att du direkt bemöter något av alla de argument som jag framför i mitt inlägg. Du hänger upp dig på vissa formuleringar och förlöjligar hela diskussionen. Återkom gärna när du har något mer konkret, kanske till och med konstruktivt, argument till varför Börje Ekholm inte förtjänar 14,3 miljoner kronor i lön. Mvh Stefan http://tankesmedjanpolaris.wordpress.com

  • Peter 10 mars 2009 kl 14:52
    Den absolut mest fundamentala delen i vår ekonomi utgörs av äganderätten, och respekten inför denna. Ägarna gör det som ägarna behagar, krasst uttryckt. Därmed inte sagt att lönerna därmed kommer att sättas för lågt. Den fria konkurrensen och rätten för var och en byta arbete garanterar en lön som bland annat beror på arbetstagarens produktiva egenskaper. (Att du inte är bekant med begreppet marginalproduktivitet säger tyvärr mer om din egen förmåga än bloggaren i frågas.) Det handlar inte om att arbetare ska stå med mössan i hand och buga och bocka, men det handlar om att, återigen, respektera äganderätten. Varje anställning är i grunden ett frivilligt avtal, som aldrig skulle ingås om inte båda parter gynnades av det. När ska populärvänstern inse att ekonomin inte är en magisk hatt ur vilken man kan dra upp oändligt med resurser? Visst, vi kan i nominella belopp, betala arbetstagarna hur stora summor som helst, men blir vi därmed, i reala termer, rikare? Vänstern har en tendens att tro det. Vänstern snöar alltid, alltid, alltid, in på omfördelning av resurser, men ägnar inte en sekunds tankeverksamhet åt hur resurserna skapades från början. Gjorde de det skulle de snabbt inse att vissa personer faktiskt är värda sin ersättning. Mvh/ Peter – Tankesmedjan Polaris

  • charlie 10 mars 2009 kl 18:18
    Oj, nu fick jag visst hela smedjan på mig! Det här blev så mycket att jag inte kan kommentera allt, men det dummaste kan jag väl välja ut. Sedan får bloggens övriga läsare chansen också. Stefan skriver: “Och vilka är ägarna? Jo, folket i form av aktieinnehav. Denna stora massa som även bestämmer direktörernas lön.” Det var ju dumt skrivet till exempel. För de största ägarna till Investor var familjen Wallenberg, senast jag kollade. Och även de kan väl råka gynna någon de tycker om. Stefan skriver också: “argument till varför Börje Ekholm inte förtjänar 14,3 miljoner kronor i lön.” Här sänkte du just hans ersättning med en miljon, men det kanske du har rätt till. Peter: “Vänstern snöar alltid, alltid, alltid, in på omfördelning av resurser, men ägnar inte en sekunds tankeverksamhet åt hur resurserna skapades från början. Gjorde de det skulle de snabbt inse att vissa personer faktiskt är värda sin ersättning.” Ja, men det är ju det jag menar. Arbetarna skapar resurserna med sitt arbete. Men får inte frukterna av det för att andra bestämmer i samhället. Jag har också arbetat åt Wallenberg. Visserligen inga 150-timmarsveckor, men jag tror inte min timlön var ens en tiondel av direktörernas. Ändå är det jag som får ont i kroppen, kanske inte orkar längre än till 60 års ålder och möjligen dör i förtid på grund av skiftarbete. Försök inte få detta till rättvisa, herrar smeder på era höga hästar.

  • Stefan 10 mars 2009 kl 20:02
    Så, du ville diskutera just Investor. I ditt inlägg lät det som om du diskuterade generellt gällande direktörernas löner kontra arbetarnas dito. Men i Investors fall så har man 148st “arbetare”. Lite färre än vad du trodde, va? Jag är också mycket väl medveten om att familjen Wallenberg till största delen äger maktbolaget Investor. En upplysning till dig är att bolaget har varit noterat på Stockholmsbörsen sedan 1917, så det finns även andra ägare. Du missar åter igen poängen, eller väljer att inte svara. Det är också ett sätt att bemöta kritik. Dock ett väldigt märkligt sådant, då du först gav intrycket av att vilja diskutera frågan. Men nu inser jag att du bara vill jävlas, eftersom du kommer med mothugg utan någon som helst substans. Som sagt, återkom gärna när du har _ett_ vettigt argument, för hittills har jag inte hört något. Jag är inte intresserad av att höra språkliga anmärkningar, som exempelvis att jag skrev fel nominell lön i föregående kommentar.
  • En liten debatt.. « tankesmedjan Polaris 10 mars 2009 kl 20:44
    [...] Tags: debatt, lönesättning, verkstadsarbetare från Dalarna Det pågår en liten debatt här med en verkstadsarbetare från Dalarna som hade åsikter om ett av mina tidigare inlägg. Några av [...]

  • charlie 10 mars 2009 kl 21:04
    Stefan: “Men i Investors fall så har man 148st “arbetare”.” Nej, jag förstår faktiskt inte vad du menar här. De får ju sina vinster från ägandet av andra företag som ABB, Astra Zeneca, Atlas Copco m fl. Och inga vinster uppstår av sig själva, utan någon måste producera de varor, tjänster, kunskap och vad det kan vara som företag säljer. Och där upprepar jag att det inte är rättvist att lönerna för någon direktör är tiotals gånger högre än för en arbetare och att de inte är satta av någon naturlagsstyrd marknad, utan av människor som har sina värderingar och intressen. Du väljer också att se det enskilda företaget som en helt avskild sfär, som inga andra än ägarna har något med att göra. Men företag är en del av samhället och därför är det inte mer än rätt att vi andra lägger oss i. Du kan ju argumentera mot det, så länge.

  • Peter 10 mars 2009 kl 21:33
    Det jag syftade på när jag skrev att vissa personer är värda sin ersättning, var givetvis entreprenören. Att enskilda människor, om de ges frihet, möjlighet och förutsättningar, kommer att skapa välstånd som sedan sprider sig insåg redan Adam Smith på sin tid. Det som gör ett samhälle rikt är nya idéer och drivkraften att förverkliga dessa, och detta står ofta (nästan uteslutande) den enskilda individen för. Att de anställda sedan dras med och i sin tur åtnjuter välstånd är en given konsekvens. Du skriver att ”det inte är rättvist att lönerna för någon direktör är tiotals gånger högre än för en arbetare och att de inte är satta av någon naturlagsstyrd marknad, utan av människor som har sina värderingar och intressen.”. Jag vill hävda att det är tvärtom. Visst är det så att värdet på lönen sätts på en marknad (om än inte en perfekt sådan), nämligen arbetsmarknaden. I stort sett samma prissättningsmekanismer spelar in på arbetsmarknaden som på vilken marknad som helst. Och bör så göra. Rent principiellt ligger det, som jag ser det, ingen orättvisa i att direktörer om så tjänar tusen gånger så mycket som en arbetare, givet att båda har getts liknande förutsättningar att uppnå samma status. Självklart är detta ett starkt antagande, men inte helt främmande för de förhållanden som gäller i Sverige. Visst är det så, att det står var och en fritt att studera, öppna eget eller vara anställd. Människor är inte lika, de har olika preferenser och förmåga, och det måste man respektera. Det som vi ska sträva efter är jämlikhet i förutsättningar, inte jämlikhet i resultat. Med vänlig hälsning Peter

  • Nicklas Eriksson 11 mars 2009 kl 06:53
    “Tankesmedjan Polaris” låter som ett gäng gamla muffare som har kvar sina “jag hjärta att äga”-tröjor under sina corporate jävla kavajer. Inget att bry sig om.

  • Benny Åsman 11 mars 2009 kl 08:30
    Det här är en helt fantastisk debatt. En hel “tankesmedja” visar upp sitt kunnande. Inlägg efter inlägg förklarar hur duktiga “marginalproduktiva” chefer naturligtvis ska tjäna 15-20, ja tusen gånger mer än en vanlig löntagare eftersom de, just det, skapar värden i förhållande till belöningen och dessutom offrar 90 timmar i veckan för allas vårt bästa. Det är som att läsa ABC-uppsatser i ekonomi av frälsta nybörjare på handelshögskolan. Vart tog krisen vägen undrar jag? Finns det inget samband mellan de tiotals miljoner dollar i månaden som vissa av Universums herrar belönats med och den djupa kris som nu drabbar alla lönearbetare världen över? -Vänstern snöar alltid, alltid, alltid, in på omfördelning av resurser, men ägnar inte en sekunds tankeverksamhet åt hur resurserna skapades från början. Gjorde de det skulle de snabbt inse att vissa personer faktiskt är värda sin ersättning, kan man läsa i Peters kommentar ovan. Ja , varför inte titta lite på “vissa personers” ersättning och vad de “producerat”. *Martin Sullivan , direktör för AIG. Lön +bonusar 2007= 14 miljoner dollar. 2008 förlorade AIG 37 miljarder dollar och staten fick gå in med 150 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar. *Angelo Mozilla, direktör för Countrywide, största agenten för subprimelån i USA. Lön +bonus 1998-2007 = 246.7 miljoner dollar. Countrywide förlorade 3.9 miljarder dollar 2007 och kastade 2008 in handduken efter att ha lurat hundratusentals familjer att skuldsätta sig upp över öronen. *Stanley O’Neal, direktör Merrill Lynch. Lön + bonus 2001-2007 = 157.7 miljoner dollar. Merrills förlust 2007 = 35.8 miljarder dollar. Nu står banken med mössan i handen och ber staten om pengar. *Richard Fuld, direktör Lehman Brothers. Lön + bonus 2007 = 47.7 miljoner dollar. 2008 går banken i konkurs efter enorma spekulationsförluster i bolånesektorn. Antagligen rekord i “marginalproduktivitet”. Den här listan kan göras längre än önskelistan i Tomtens verkstad. Den har en gemensam nämnare. Alla dessa “marginalproduktiva” herrar körde tillsammans det finansiella systemet i botten och nu hotar en världsomfattande depression med oändlig misär som följd, inte för herrarna ovan utan för deras offer. I er “tankesmedja” borde ni smida en plan över hur de på något sätt ska kunna gottgöra vad de orsakat. I “smedjan” känner ni säkert till Martin Wolf, Financial Times chefsekonom. Ingen ska anklaga honom för “vänsterism” eller något annat hemskt. En mer övertygad kapitalistideolog är svårt att hitta. FT kör nu en serie under rubriken “Future och Capitalism” , som diskuterar den djupa kris som de “marginalproduktiva” hjältarna i finanssektorn skapat. Om deras inkomster skriver Wolf bland annat: -Vi kommer att se stora ändringar i attityden till ojämlikhet. Omfattande belöning för exeptionell kompetens accepterades, som kompensation för kostsam inkomptens är det outhärdligt. Den epok som ni Polaris ännu hyllar är över , slut, finito, terminus och kommer aldrig igen. -Uppfattningar som härskat sedan 80-talets omfamning av marknaden ligger nu i spillror, skriver FT med ett sting av nostalgi i sin ingress till artikelserien. Men innan krisens verklighet och dess orsaker når in i Polaris smedja hinner nog Grönlands isar smälta.
  • Stefan
    11 mars 2009 kl 15:33

    Benny, du skriver att: “Det är som att läsa ABC-uppsatser i ekonomi av frälsta nybörjare på handelshögskolan. Vart tog krisen vägen undrar jag? Finns det inget samband mellan de tiotals miljoner dollar i månaden som vissa av Universums herrar belönats med och den djupa kris som nu drabbar alla lönearbetare världen över?”

    Nu har du fått hela resonemanget om bakfoten, Benny. Finanskrisen har ingenting med direktörernas höga löner att göra. Finanskrisen bottnar i politiska beslut som togs av Clintonadministrationen. Dessa beslut gick ut på att bevilja bostadslån till människor som inte var kreditvärdiga. Det var alltså dömt att misslyckas, eftersom dessa personer var väldigt känsliga för små ränteförändringar.
    Med ditt resonemang börjar jag fundera på om du verkligen borde fördumma uppsatserna på grundutbildningen i nationalekonomi. Du kan ha något att hämta där.
    Du nämner ju till och med sub prime lånen någonstans i kommentaren. Fortsätt på det spåret så kommer du rätt.
    Det var ju inte direkt så att dessa bolag, som du nämner i din lista, tittade igenom resultat- och balansräkningen och konstaterade i efterhand att bolaget föll pga att VD:n fick för hög ersättning. “Ojdå… VD:n fick lite väl hög lön ser jag i mina papper. Nu kommer ju hela bolaget att gå åt helvete! Att vi inte hade lite bättre marginaler.”.

    Nicklas, ditt inlägg, är det ens värt att kommentera? Tog argumenten slut, eftersom personangreppen tog vid?

  • Kaim
    11 mars 2009 kl 16:40

    Frågan om hurivda ett privat företags VD är överbetald eller ej är ju helt oväsentlig. För precis som någon skrev ovan så är det ju naturligtvis endast ett företags ägare som det berör.

    Det som är rent åt helvete i världen idag är däremot att stater ställer sig på rad för att kasta pengar på företag, som bevisligen inte är tillräckligt produktiva för att existera på en marknad. Ett typexempel är AIG.

    I en värld där vi tillåter oproduktiva enheter att försvinna så kommer sådana företag som missköts (ex. anställer en dålig VD) att, om inte försvinna, så iallfall få stå tillsvars för sina egna dåliga beslut.
    Kreativ förstörelse är sjävla grundpelaren i kapitalismen, och om vi fortsätter att jävlas med den så äre självklart att våran värld kommer att gå åt helvete. Men det är inte på grund av kapitalismens, utan brist på sådan.

    Vad gäller löner förresten, du som skriver bloggen. VD:ar är förmodligen en av få yrkesgrupper i Sverige vars löner någotsånär sätts i enlighet med supply and demand. Vad gäller de flesta andra så sätts de med hjälp av kollektivavtal. Om man kollar på de senaste avtalsförhandlingarna så är det rätt tydligt att gemene svensk fått mer i löneökning än dennes ökning i produktivitet och den förväntade inflationen. Slutsats: Skillnaden i löner mellan dig och VD:ar borde egentligen vara större.

  • charlie
    11 mars 2009 kl 16:59

    Kaim: Det finns ingen logik i din slutsats eftersom du blandar ihop två saker. Möjligen om det började ta slut på folk som kunde ta VD-jobb, medan det fanns ett överföd på NC-operatörer. Eller om det gick att jämföra produktiviteten för alla olika yrkesgrupper. Men fortfarande är det en logik enbart på det teoretiska planet.
    Nyliberalernas perfekta marknader finns bara i skolböckerna, medan löner i huvudsak är resultatet av en politisk och facklig intressekamp. Även för VD:ar. Annars skulle väl inte frågan gång på gång komma upp till diskussion.
    Eller är det jantelagen som spökar i alla fall?

  • charlie
    11 mars 2009 kl 17:20

    Peter skriver: “Det som vi ska sträva efter är jämlikhet i förutsättningar, inte jämlikhet i resultat.”
    Det låter ju vettigt, kan man tycka. Men förutsättningarna för att få en bra bostad, en bra utbildning, bra jobb och dessutom makt och inflytande är ju ganska olika beroende på var och av vem man råkar vara född. Det handlar inte bara om medfödda egenskaper utan är i högsta grad en social fråga. För min del är jag för en social utjämning, för att få ännu större frihet för människor att bli vad de vill och har talang till.

  • Peter
    11 mars 2009 kl 19:56

    Charlie, där tror jag faktiskt att du och jag i princip är helt överrens. Och det är ju just detta som skiljer (social)liberalism och socialism från andra mer konservativa sätt att se på samhället. Även om jag inte förespråkar någon sorts social utjämning, håller jag med om att frihet egentligen inte är frihet om man inte ges den praktiska möjligheten till självförverkligande. Men, om detta är uppfyllt, och jag håller även med dig om att det är långt dit, så tycker jag inte att vi ska stirra oss blinda på ojämlikheter i resultat. Människor är ju, som sagt, olika och skillnaden i resultat blir ju då, enligt mig, inte orättvis så länge alla får “a fair chance”.

    I övrigt uppskattar jag debatten, alltid upplyftande med lite klassiskt höger-vänster tjöt!

    Sen måste jag inflika att tankesmedjan Polaris egentligen inte har några politiska förtecken, utan varje skribent står helt och hållet för sina egna åsikter!

    Mvh

    Peter

Benny Åsman
13 mars 2009 kl 10:11

Stefan,
-Finanskrisen har ingenting med direktörernas höga löner att göra. Finanskrisen bottnar i politiska beslut som togs av Clintonadministrationen , skriver du.
Det bekräftar precis vad jag tänkte. De tankar ni smider i smedjan ligger en epok efter i tiden. Ni har tydligen aldrig hört begreppen « kvartalskapitalism », « greed is good », bonusar och guldkantade fallskärmar som alla syftar på banden mellan deirektörernas löner och det sätt företagen drivs på.

Ingen har sagt att direktörernas nominella löner är den direkta orsaken till finanskraschen, att de varit den direkta ekonomiska orsaken till en banks eller ett annat bolags konkurs. Vad som däremot är allmänt tankegods, utom i er smedja, är att kopplingen mellan löner och bonusar till företagets kvartalsrapporter och kortsiktiga prestationer på aktiemarknaden ledde Universums herrar till större risktagande och kortsiktig spekulation. Resultatet känner vi.

Nej, för er är det Clintons politik som orsakat finanskrisen. Clinton avgick i november 2000 och sedan dess har vi haft både en it-krasch, spekulationsbubbla på råvaror och till sist subprimekraschen som fungerade som stubin för den påföljande allomfattande finanskrisen. Varför inte lika gärna förklara krisen med variationer i Månens omloppshastighet eller nyanser i tidvattnets cykler. Det skulle vara lika kausalt som ert clintonsyndrom.

Hela det teoretiska nyliberala bygget ligger i ruiner. Inte ens Alan Greenspan tror längre på marknadens gudomliga förmåga att hela sig själv. Finansdrakar som Financial Times och The Economist gör mea culpa rad upp rad ner för att de var hejarklacksledare i supporterklubben « Finansens hjältar ». Hela den kapitalistiska världsekonomin ifrågasätts och dess förespråkare har alla bekymmer i världen att legitimera detta absurda system som skapar dollarmiljardärer i hundratals och miljarder hungriga.
Öppna dörren och fönstren till er smedja så ni kan höra larmet och bruset från det levande livet utanför.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB,Dagens,DN6,Arbete,DN4,AB2,DN5,DN6,Dagens Arbete2,SVD4,SVD5,SDS1,Dagens Arena,AB3,

Bloggare: Spånbingen,Polaris,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,