Vi är 99%

Posted on 26 Okt 2011 by Benny Åsman

Occupy Wall Street har rätt

-Vi är 99% , skanderar demonstrationerna på Wall Street och i andra amerikanska städer. De har i alla fall rätt till 90%. I det här diagrammet nedan ser du att medan 90% av realinkomsterna i USA nästan legat still sedan 1979 har den rikaste 100-delen och ännu mer den rikaste 1000-delen sett sina inkomster rusa i höjden. Det här är den materiella grunden till de protesterande människornas slagrop.

Utvecklingen gäller reallöner, det vill säga inflationen är borträknad. Medan 90% av lönerna steg bara 5% under hela perioden, uteslutande beroende på en kraftig ökning 1997-2001, kunde de rikaste se sina löner stiga med 224 % respektive 390 % under perioden 1979-2007.

.
Media:DN1,DN2,SVD2,GP1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Occupy Wall Street, Löner, USA, Rika

Tunisien gick till val

Posted on 25 Okt 2011 by Benny Åsman

Ett val med hjärtat

De första fria valen i Tunisiens historia är avklarade. Valdeltagandet slog alla prognoser. Närmare nittio procent som skrivit in sig på vallistorna deltog i söndagens historiska val. Det exakta valdeltagandet får vi veta senare eftersom de som inte fanns med i röstlängderna också kunde rösta genom att visa upp sitt ID-kort.

I vallokalerna räknades de enorma valsedlarna för hand

Däremot står det redan klart att det islamska partiet Ennahda utgår som den väntade stora segraren. Exakta tal finns inte ännu tillgängliga, men allt talar för att partiet får cirka 35 procent av de avlagda rösterna. Med det antalet kommer Ennahda att besätta 60 av de 217 platserna i den konstituerande församlingen, alltså långt ifrån en egen majoritet.

En stor överraskning är att en liberal koalition, under namnet demokratiska poolen, får endas 6 procent och ännu större överraskning är att Progressiva Demokratiska Partiet, med Ahmed Chebbi som ledare, hanar kring 10 procent och inte de 20 procent som spåtts.

De två näst största partierna blir därför det vänster-nationalistiska partiet CPR, med 15 procent, under ledning av Moncef Marzouki och det socialistiska Ettakatol, med 12 procent, vars ledare heter Mustapha Ben Jaffar. Därpå följer Petitionspartiet, PP, med 9 procent. PPs ledare Hachemi Hamdi fick 90 procent av rösterna i sin hemstad Sidi Bouzid, januarirevolutionens vagga.

Moncef Marzouki är känd av alla för sin decennielånga kamp mot diktaturen.

Av dessa resultat kan man dra en solklar slutsats. Nämligen att valet i söndags var ett känslornas val, inte ett val bestämt av program och idéer. Samtliga partier som gjorde bra ifrån sig, från Ennahda till PP, leds av personer som är kända för sitt modiga motstånd mot diktaturen och det i årtionden.

Ennahada förföljdes hårt, många medlemmar har passerat åratal i fängelse och ledaren Rached Ghannouchi tvingades till landsflykt i 22 år. Moncef Marzouki är känd för sitt engagemang i Tunisiens Kommitté för de mänskliga rättigheterna något som kostat honom flera år i fängelse och påtvingad vistelse i Frankrike.

Däremot straffades PPDs ledare Ahmed Chebbi antagligen för sin eviga opportunism. Han accepterade att kollaborera med Ben Ali under en viss period och han accepterade omedelbart en ministerpost i övergångsregeringen i januari.

Resten av alla småpartier, ett 80-tal, har helt enkelt stått på sidan som maktlösa åskådare. Den radikala vänstern var oförmögen att bilda en valallians. Några platser i den konstituerande församlingen kan det kanske ändå bli tack vare det proportionella valsystemet som gynnar småpartier. Om den radikala vänstern hade kunnat nå bättre resultat om den bildat en gemensam plattform är svårt att svara på. Sett till att bara ”gamla kämpar” fått folkets röst är det tveksamt om det hade ändrat något av resultatet.

Valhemligheten skyddades av kartongbås

Att ett islamskt parti blir det överlägset största partiet skapar oro både i sekulära kretsar i Tunisien och bland västerländska regeringar speciellt i EU, som har ett frihandelsavtal med landet. Hittills har ledningen för Hannahda gång på gång försäkrat att de tunisiska lagar som statuerar om kvinnans legala rättigheter och minoriteters rättigheter inte ska ändras. Många har tvivel kring vad Ennahda verkligen vill lagstifta om. I den Konstituerande församlingen måste dock partiet ingå en koalition med minst två-tre partier för att ha en majoritet kring förslaget till ny konstitution.

.
Att som förstagångsväljare hitta rätt bland alla partier var inte lätt.

-Vi respekterar kvinnans rättigheter som de statueras i lagen och jämlikheten mellan alla tunisier oavsett deras religion, kön eller social tillhörighet, deklarerade Nourreddine Bhiri, ledare i Ennhada.

-Vi hoppas att snabbt kunna skapa stabilitet och gynnsamma villkor för investeringar, sa partisekreteraren Avdelhamid Jlassi för att lugna det utländska kapitalet.

Nästa etapp i den politiska processen blir att skriva en ny konstitution och val av en ny övergångsregering i den konstituerande församlingen. Sedan ska det enligt planerna hållas parlamentsval och presidentval inom ett år. Ett år är en lång tid i en process där en diktatur störtas och om inte löftena om frihet och ett bättre liv uppfylls kanske landets gator och torg på nytt fylls av protesterande folkmassor. Tålamodet är lågt och förhoppningarna höga.

I Kef vakade milis över säkerheten vid vallokalerna

Tunisien var först att störta sin diktator och först att hålla fria val. Mubarak följde tätt inpå och fria val i Egypten ska hållas i november. Khaddafi har just avtackats för gott. Inom ett år ska libyerna för första gången gå till val. Enorma utmaningar väntar för de som störtat sina despoter. Många fällor ligger redan utlagda. Exakt hur de demokratiska revolutionerna i Nordafrika kommer att utvecklas beror uteslutande på styrkeförhållandet mellan de olika sociala, sekulära och religiösa skikt som ska mäta sina krafter på den samhälleliga arenan.

Media: DN1,SVD1,DN2,SVD2,SVT1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP3,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ennahda, Islam, Revolution,

Tunisien går till val

Posted on 22 Okt 2011 by Benny Åsman

Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg

Senaste nytt: Gårdagens historiska val drog mycket stort deltagande. Av de 4,15 miljoner som skrivit in sig på de frivilliga vallistorna röstade över 90 procent. Valets resultat kommer att publiceras i morgon, tisdag. Valdeltagandet kan inte beräknas ännu eftersom de cirka 3 miljoner som inte finns med på vallistorna kunde ändå delta genom att visa upp sitt ID-kort vid röstningen. Vi återkommer med en analys av valet när detaljerna finns tillgängliga.

I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.

Ben Ali var den första diktatorn som jagades iväg. Mubarak och Kaddafi hängde på.

Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.

Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.

Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.

Det var landets fattiga och arbetslösa som segrade 14 januari

Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.

-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.

-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.

Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.

Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.

Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.

Håll Tunisien rent – ut med RCD

-Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.

-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.

-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.

Den gamla polisen är i mycket tillbaka på gatorna.

-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.

Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.

Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.

Rachid Ghannouchi säger sig stå för en tolerant och modern islam.

Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den politiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.

I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?

I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.

-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.

-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.

I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.

-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.

Den unga kvinnans önskan håller på att uppfyllas.

Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.

Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:

-Folk kommer att rösta på Ennahda därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.

Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.

Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD3,SVT1,DN6,DN7,

GP2,DN8,

Bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Erdogan, Islam, Ben Ali,

Från Kairo till Wall Street.

Posted on 20 Okt 2011 by Benny Åsman

Tänk om hela världen gör uppror!

Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.

Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.

-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.

Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.

Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.

De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.

-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.

I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.

Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.

I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.

I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:

-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…

Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.

Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.

Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA. Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.

Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.

Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.

Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.

I Zurich protesterade också många.

Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99% -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.

Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.

Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,

Slag mot stålverk i Liège

Posted on 13 Okt 2011 by Benny Åsman

Indiska ArcelorMittal lägger ned

Det kom som en blixt från klar himmel. I går eftermiddag meddelade den indiske stålbaronen Mittal att varmvalsverket i den belgiska industristaden Liège läggs ned och att de över tusen anställda avskedas.

Svåra tider väntar för de tusen anställda. Kampen förbereds.

Det är ett svårt slag mot en region med redan hög arbetslöshet. Det handlar om minst fem tusen arbeten som drabbas när alla underleverantörer och lokala firmor som berörs räknas in. I 200 år har Lièges arbetare tillverkat järn och stål. I decennier har de också stått i spetsen för arbetarklassens kamp för bra arbetsvillkor, korrekta löner och respekt för ingångna avtal med de fackliga organisationerna.

Just den sista punkten gör nu de arbetande och de fackliga ledarna rasande. Det är mindre än en vecka sedan företaget backade i en konflikt om visstidsanställning och facket proklamerade en stor seger. Redan då visste naturligtvis ledningen vilket besked som väntade. Chocken för de anställda är enorm och känslan av att ha ljugits rätt upp i ansiktet kan vändas till en våldsam försvarskamp. Stålarbetarna i Liège har redan visat vad de kan uträtta när det kommer till strid.

I dalgången mellan floderna Sambre och Meuse

har järn och stål närt berfolkningen i 200 år.

ArcelorMittals verk i Liège tillhör ståljättens mest produktiva enheter i hela Europa och strategin bakom nedläggning är svår att förstå för de fackliga ledarna som i går hänvisade till koncernens uppköp av malmgruvor världen över och de enorma vinster som görs.

-ArcelorMittal är ren och skär kapitalism, sa en facklig ledare till belgiska RTBF och menade att bolagskoncernen dessutom inte går att lita på.

För François Gomez, ledare i facket FGTB, väntar svåra dagar.

–Alla ska veta att de inte håller sitt ord, sa fackets representant, som också förklarade att arbetarna helt tappat förtroendet för den lokala ledningen i Liège. De kallas för ”legoknektar” av arbetarna och facket har redan meddelat att inga förhandlingar kommer att hållas med de lokala cheferna.

Det är ännu för tidigt att sia om hur den här striden kommer att sluta. Det finns inte fog för stor optimism. Tusen arbetare ställd mot jätten ArcelorMittal har inte kraften att ensamma segra. De närmaste dagarna kommer de säkerligen att vända sig till den regionala vallonska regeringen med krav på socialisering av stålverket eller att driften tas över av andra bolag som exempelvis det franska Usinor.

En hård strid väntar. Här på bloggen kommer vi att följa vad som händer. Stay tuned.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Finanskrisen, facklig kamp i Europa, EU, Liège,

I media: DN1,DN2,SVD1,GP1,

Ockupera Wall Street.

Posted on 8 Okt 2011 by Benny Åsman

-Vi är 99%

Det står det att läsa på många plakat som demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99% , riktar blickarna mot de enorma orättvisor och inkomstskillnader som råder i USA.

Om vi är 99% vilka är då den procent som blir över, eller som sitter överst kan man säga? När rörelsen kräver ett mer rättvist och jämlikt samhälle svarar de som representerar 1% att ”massan” hotar med klasskrig. Nu tänker de inte på barrikader, miliser och hårda strider. Nej det krig de säger hotar består av en liten skattehöjning för den översta procenten på inkomststegen.

För att tala konkreta fakta går det att vända sig till den utmärkta tankesmedjan Economic Policy Institute, som arbetar intimt med den amerikanska fackföreningsrörelsen. Bilden som EPI ger talar för sig själv och besvarar vem som för krig mot vem.

För att tillhöra topprocenten av de amerikanska hushållen krävdes 2010 en inkomst på minst 516 633 dollar per år. Då räknas löner, transfereringar och inkomst av kapital in. Tänka sig att även den rikaste procenten känt av krisen. För 2007 krävdes det 646 195 dollar för att kvala in i enprocentsligan. Börsen har ju rasat sedan dess. Men med en halv miljon dollar om året, eller cirka 3,5 miljoner kronor, lider de nog ingen nöd.

Däremot ser det mörkare ut för stora delar av de 99 procent som inte når upp i toppligan. För de 60 procent i botten, alltså mer än halva befolkningen, gäller att de tjänar högst 33 870 dollar per år, cirka 230 000 kronor per hushåll, knappt 20 000 kronor i månaden innan skatt.

För de 20 procenten i botten ligger inkomsten under 16 961 dollar per år eller cirka 78 000 kronor, knappa 7 000 kronor i månaden.

Tillhör man däremot topprocenten och dessutom bor i New York då ligger genomsnittsinkomsten på 3,7 miljoner dollar per år. Visserligen kostar det att bo i finansborgen men det går ändå ingen nöd på de som räds klasskriget.

Nu speglar ju den årliga inkomsten inte hela situationen. Hushållens samlade tillgångar har minst lika stor roll i hur ojämlikheten i samhället ser ut. För 1%-gruppen är det inga problem. Deras genomsnittliga förmögenhet är 14 miljoner dollar. Innan finanskrisens början 2007 var siffran 19 miljoner dollar. Ska vi kanske fälla en tår?

Nej, tårarna sparar vi till de 20 procenten i botten. Deras genomsnittliga tillgång 2009 var negativ, minus 27 200 dollar i nettoskulder, upp från minus 13 800 dollar två år innan. Två års finanskris visar vilka som drabbats hårdast.

För de 80 procenten i botten var genomsnittsförmögenheten 62 900 dollar. Det innebär att topprocenten äger 225 gånger större tillgångar, vilket är upp från 125 gånger 1962. Så gick det när finanshajarna gavs fritt spelrum. De behövde bara ett par decennier på sig för att skapa lika stora samhällsklyftor som de som rådde 1928. Ska vi ta det som ett varningstecken för vad som komma skall?

Media: DN1,DN2,SVD1,AB1,

Bloggare: Röda Lund,Internationalen,Röda Linköping,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Wall Street, NY, Skatter, Inkomster, Rika, Fattiga

Grekland stryps till döds

Posted on 5 Okt 2011 by Benny Åsman

Europas politiker kryper

för marknaden

-Kostnaderna för ett sammanbrott blir alltför enorma för att ens övervägas. Medlemsländerna måste förhindra det. Allt annat vore vansinne, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf angående de europeiska statschefernas vinglande hit och dit i hur skuldkrisen ska lösas.

Han har rätt. Europas statschefer, finansministrar och centralbankschefer är bara överens om en sak –det är den arbetande befolkningen i Europa som ska betala skuldkrisen så att ägarna av grekiska och andra länders statsobligationer går oskadda ur den kris som blir alltmer långdragen och alltmer närmar sig en katastrof som inte kommer att stå trettiotalet efter.

Vad är det egentligen som händer inom EU? Tills synes slåss olika länders politiker med varandra som om de vore fiender och inte med i samma ekonomiska union. Det ser ut som om beslutsfattande politiker inte ens kan fås att se till deras gemensamma intressen av en fungerande kapitalism i en gemensam europeisk marknad.

Har de blivit galna? Har de inget lärt av historien? Vet de inte hur det gick senast när världens ledande kapitalistiska ekonomier slet varandra i stycken? Det verkar som att Herbert Hoover ynglat av sig i varenda västerländsk industrination. Hoover var presidenten som mitt i recessionen efter börskraschen 1929 beslutade att stampa alla ekonomiska bromsar i botten, strypa bankernas kreditgivning, halshugga statens budget och att resa protektionistiska murar runt USA. Resultatet lät inte vänta på sig. En bankkris i Europa 1931 drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet och sedan hela världen ner i den Stora Depressionen, som den kom att kallas av eftervärlden.

Ett offer för depressionen 1931. I dag ser vi början till en liknande missär i alla storstäder.

Inte ens kläderna känns främmande.

Krisen centeraras just nu kring Greklands statsskuld men egentligen handlar det om samma sak som 1929-33, nämligen vilken roll politikerna låter staten ha i regleringen av den kapitalistiska krisen. Då hade finanskapitalet under ett par decennium getts fria händer, spekulationen på börsen blev en vardaglig aktivitet långt ner i samhället. Vem minns inte att John F. Kennedys far hoppade av börsen strax innan kraschen med den slående kommentaren att ”när taxichaufförerna börjar ge dig börstips då är det dags att hoppa av”. Med det räddade han familjens förmögenhet.

Nu har finanskapitalet getts allt mer fria händer i flera decennier, ja sedan början av 80-talet med den nyliberala ”revolutionens” framfart under Reagan och Thatcher. När finanskapitalet intar en dominerande position följer spekulation och vem-skiter-inte-i-jobbenmentalitet bara vinsterna för kapitalägarna garanteras. Långsiktiga investeringar och planering för framtiden skjuts undan till förmån för siffrorna i nästa kvartalsrapport.

Vem vill lita på honom?

Så vad ger det oss om Grekland? Med förvånade miner lät i veckan IMF och ECB veta att prognosen för tillväxten i Grekland skrivits ned till minus 5,5 procent av BNP i stället för minus 3,7 procent. Men det är inget att förvånas åt. Det är helt logiskt och det vet alla finansministrar i EU. De sparpaket som tvingats på Grekland kan bara leda till ett resultat –recession med lägre tillväxt och snabbt ökande arbetslöshet. På tre år har nu landets BNP minskat med hela 12 procent, 2 procent 2009, 4,5 procent 2010 och beräknade 5,5 procent i år. Sparpaketen som håller Grekland i ett strypgrepp sägs vara till för att reda ut statsskulden och därmed få fart på ekonomin igen. Men det är alkemi. När BNP minskar så drastiskt som den gjort minskar automatiskt statens inkomster eftersom summan av inkommande skatter minskar med färre personer i arbete och en minskad konsumtion. Bördan av statsskulden blir värre, inte tvärtom som vansinnets profeter påstår.

Europas borgerlighet har ingen gemensam färdriktning.

Mycket riktigt ligger den grekiska statens skatteinkomster 10 procent under prognosen för i år. Och mycket riktigt beror den minskningen nästan uteslutande på minskade inkomster från direkta skatter på konsumtionen, 11,9 procent under prognos, medan skatten på inkomster ligger ”bara” 2,2 procent under prognosen.

Detta är självklarheter och det vet alla finansministrar som med rynkade pannor förklarar att enda vägen ut ur krisen för Grekland är att döda landets ekonomi, för det är vad som väntar om Papandreous alla sparpaket drivs igenom. I år ska inte mindre än 28 000 offentligt anställda avskedas. En del kommer att få behålla sina jobb i två år med bara en fraktion av sina löner. IMF anser att det borde vara 30 000 avsked och gnäller. Alla ska tvingas att betala en ”solidarisk” engångsskatt på 2-5 procent av årslönen. I nästa års budget ska 5,8 procent av utgifterna för löner och pensioner till de anställda i staten kapas, utöver de lönesänkningar och sänkta pensioner som redan drivits igenom. Inte undra på att stora skaror människor brände upp sin ”solidariska” skattsedel i protest.

Greklands arbetare har en gemensam färdriktning: -Vi betalar inte krisen.

Men det handlar inte bara om den europeiska borgarklassens oförmåga att se till sina gemensamma intressen i den grekiska krisen. För i dag drar varje finansminister åt sitt håll som om staterna i EU inte är med i samma union. Syndromet från trettiotalskrisen går igen. I går kraschade exempelvis i praktiken den fransk-belgiska banken Dexia eftersom den sitter inne med stora poster av grekiska statsobligationer. Bankens aktie föll med 20 procent på en dag. Trettiofem tusen anställdas framtid står på spel.

Alla europeiska länder försöker just nu att spara sig till tillväxt. Det är helt dömt att misslyckas. Det är en veritabel krigsförklaring mot den arbetande befolkningen som vi upplever. De nedskärningar som drabbar de grekiska arbetarna är dramatiska men den generella sparpolitik som nu förs över hela Europa lägger grunden till en kraftig recession över hela kontinenten.

Men varför gör de så? Är den europiska borgerligheten helt galen, har den tappat sin självbevarelsedrift? För det finns åtgärder som den redan hade kunnat vidta om det funnits en gemensam idé om hur krisen ska bekämpas. Stora satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn hade stoppat ett fritt fall ner i avgrunden som nu kanske väntar. I stället för att snickra ihop sparpaket hade finansministrarna kunnat lägga fram omfattande stimulanspaket för att stoppa avskeden och den negativa tillväxten. ECB hade kunnat skapa EU-obligationer som gjort det möjligt för Grekland, Portugal och andra ”krisländer” att låna till normala räntor och inte 10-20 procent som i dag. Den hade kunnat anta en europeisk plan för stora investeringar i ett europeiskt transportsystem på räls och en energiplan. Men inget har gjorts. Jo ändå, de arbetande ska tvingas dra åt svångremmen som aldrig förr så att kapitalägarna går oskadda genom krisen.

Varför kan inte den europiska borgerligheten komma överens om en ekonomisk politik som stoppar kräftgången? Det handlar inte, som man kan tro, uteslutande om en förlegad nationalism där var och en drar åt sitt håll i hopp om att andra ska betala räkningen. I stället är det två mer grundläggande faktorer som förklarar den till synes vansinniga politik som förs.

För det första sliter finansministrarna i varandras halsar av den enkla anledningen att det finns inget europeiskt kapital som har hela kontinenten som hemmabas. Även de största företagen som Siemens, ABB, kontinentens biljättar, energibolagen eller flygbolagen lutar sig i många frågor mot moderbolagets nationella regering för att uppnå konkurrensfördelar på världsmarknaden. I Bryssel försöker byråkraterna att medla mellan olika kapitalgruppers intressen och skapa ramverk som alla kan acceptera.

.

Van Rompuy och Barroso inkarnerar byråkraten i Bryssel

För det andra och viktigast av allt är dock kapitalismens mutation de senaste decennierna, från en kapitalism där den materiella produktionen i kontinentens industrier dominerade agendan och nationernas ekonomiska politik till en period där det allt flyktigare finanskapitalet dominerar allt som sker. När långsiktiga investeringar och stadiga vinster dominerade upplevde vi inte heller finanskris på finanskris. Nu är det bara högsta möjliga vinst det kommande kvartalet som räknas. Politikerna har avreglerat hela den finansiella sektorn så till den grad att inte ens de mest välbevandrade finanshajarna längre i detalj vet vad som sker. Finanskapitalet kräver sina pengar tillbaka, det vill säga full återbetalning av de grekiska statsobligationer som bankerna köpt av den grekiska staten mot löfte om mycket högre avkastning än vad de tyska statsobligationerna ger.

Grekerna anklagas för att ha lånat ansvarslöst. Men för varje ansvarslös låntagare finns det en ansvarslös långivare. Nu har europisk regeringar gjort det till sin uppgift att hålla den ena ansvarslösa partnern skadelös på hela den europeiska arbetarklassens bekostnad. Det kallas för att sitta i knäna på finansen.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,SVD6 ,SVT3 ,SVD7,DN5,DN6,DN7,SVD8,

Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Svensson,Reflekt.&Spegl.,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Kris, Euro, Skuld, Budget

Skuggbudget i Sverige – inställd skördefest i Danmark

Posted on 5 Okt 2011 by Göte Kildén

Håkan Juholts och Tommy Waidelich`s första så kallade skuggbudget ska ses som alla andra sådana. En budget i skuggan. Som inte behöver tas ut och prövas i skarpt solsken. En liten valrörelse tre år i förtid. När det gäller de stora dragen, de stora pengarna i budgeten, handlar den trots detta verkligen om att just skugga regeringspolitiken. Ingen kan påstå att den skillnad i statens bokföring som finns skulle handla om en avgörande systemförändring. Vi ser inga spår av den efterlängtade ”berättelsen om framtiden”. I sak diskuteras prioriteringar bara när det gäller två procent av statens utgifter…

I Danmark har socialdemokratin och SF – tillsammans med ”de radikale” kommit ut ur skuggan och presenterar sin regeringsdeklaration. Den förtjänar eftertanke även i Sverige.

********

Resultatet av valet i Danmark blev ett glädjebud. Högerliberalen Lars Lökke Rasmussen som styrt landet i tio år fick gå och därmed kördes också stödpartiet Dansk Folkeparti på porten från sitt spring till regeringskansliet i Christiansborg.

Slut med Pia Kjaersgaards spring hos danska ministrar…

Men gårdagens regeringsbildning innebar att det som skulle bli ”en riktig slåtter” av de rika och bankerna fick ställas in. Danmarks första kvinnliga statsminister Helle Thorning-Schmidt bjöd inte in landets löntagare till någon skördefest.

Visst blir det politiska klimatet bättre. Lågtrycket över Danmark när det gäller immigrationen lättar något. Nya vindar blåser när det gäller kultur, regler i sjukförsäkringen, viss arbetsmarknads- och kriminalpolitik samt tänkta investeringar i gröna jobb.

Men samtidigt sviker den nya regeringen viktiga vallöften från socialdemokratin och Socialistisk Folkeparti. Regeringsdeklarationen och Thornings öppningstal i riksdagen fick därför logiskt nog ett fång rosor av den bortkörde förre statsministern. ”Riktigt fint att de redan har gett upp sina vallöften om miljonärs- och bankskatt och att de inte tänker återinföra ”efterlönen” och de gamla reglerna i a-kassan”, utbrast han förtjust i tidningen Politiken.

Lökke Rasmussen lovsjöng Helle Thorning-Schmidts trontal…

Inför sina egna väljare försvarar de bägge arbetarpartierna sin politik med att de inte kan regera utan det vänsterliberala Radikale Venstre.

En situation som till stor del är självförvållad. I februari när frågan om ”efterlönen”, som är en form av förtidspension vid 60 år (delvis avgiftsfinansierad) var på allas läppar och socialdemokratiska fackliga ledare höll stormöten mot Lökkes kontrareform, då visade opinionsmätningarna att en egen ”röd” majoritet var inom räckhåll. Men under valrörelsen, när det blev klart att (R) skulle ingå i den eftersträvade regeringen, tonades frågan ner, (s) talade dessutom om ”år med lönetorka” och de bägge ”röda” partierna förlorade katastrofala 11.4 procent av sitt tidigare stöd…

Enhetslistans politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen kom också med rosor. Men i hennes bukett fanns dessutom törnen. Partiet, som tredubblade sitt väljarstöd, hade redan för valet gjort klart att det inte tänkte delta i regeringen. Men samtidigt förklarat sitt stöd för Thorning som regeringbildare. Nu kritiserar hon regeringen hårt för att ”de radikale” fått bestämma stora delar av den ekonomiska politiken och inte levt upp till viktiga vallöften och lovade sedan att ”Enhedslistan ska kämpa från förhandling till förhandling för att dra den nya regeringen till en mer solidarisk kurs”.

Medlemmarna i Socialistisk Arbejderparti (SAP), systerparti till Socialistiska Partiet, som arbetar inom Enhedslistan, är som alla andra bakom valskrällen för det egna partiet glada och stolta över det ökade väljarstödet från 2.2 till 6.7 procent av rösterna. Det skrevs politisk historia. SF:s språngmarsch högerut spelade in, partiets fokusering på bara ett par viktiga frågor samt att den egna profilen var arbetarklassfrågor, menar kamraterna. Med teman som arbetslösheten, lågavlönade offentligt anställda, barnfattigdom och – kravet att de rika ska betala! Enhedslistan var också det enda parti som tog väljarnas intressen för klimatet på allvar och krävde gröna offentliga jobb. Samtidigt säger de i sin valutvärdering att sättet att popularisera kraven i skrift och ord fungerade bättre än förr. Det blev klart för alla vilka frågor Enhetslistan ska prioritera i den politiska kampen efter valet. ”Johanne” var dessutom enastående. Hon talar om politik på människors eget språk och kan gå in i polemik ”utan en skrämmande aggressivitet”.

SF:s skatteminister Thor Möger Pedersen lovar

på sin första arbetsdag att sänka skatten

för de rikaste med 1.7 miljarder…

Men allt är inte solsken. Viljan att ”röstmaximera” har haft sitt pris, fortsätter SAP. Skillnaderna i förhållande till S-SF-R har tonats ner. Maningar till utomparlamentariska aktioner har varit nästan totalt frånvarande. Partiets mer vittgående antikapitalistiska paroller har varit borta i valkampen.

Med alla nya medlemmar och ett nytt väljarunderlag kan dessa egna brister nu skapa problem med den besvärliga parlamentariska sits som gäller och den låga nivån på sociala och politiska mobiliseringar ute i samhället. Det räcker inte med att ”kämpa från förhandling till förhandling för att dra den nya regeringen till en mer solidarisk kurs”, som Johanne Schmidt-Nielsen lovat. Regeringsdeklarationen är i stora stycken ett nyliberalt credo och den lär inte rubbas utan framtida stora proteströrelser runt om i Danmark.

SAP:s valutvärdering är ett måste för alla som är intresserade av revolutionär politik. Den pekar på ömma punkter när det gäller att både vilja vara ett antikapitalistiskt parti och få ett stort stöd, ställer rätt frågor och försöker komma med positiva förslag. På nätet finns den här:

Brug valgsejren til at presse regeringen og opbygge Enhedslisten

Läs också:

Lökke Rasmussens ”sista smörjelse”

Historisk valframgång för Enhedslistan

Valdramatik i Danmark

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Christiansborg, HelleThorning-Schmidt, Johanne Nielsen, Enhedslistan

I media: DN1,SVD1,AB1,GP1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,DN3,GP2,SVD4,

Bloggare: Jinge,

(S)trid eller (s)kvaller

Posted on 3 Okt 2011 by Göte Kildén

Lite märkligt var det. Morgonrundan med hunden blev något kortare än vanligt och kaffet bar jag in till SVT:s frukost-TV där Håkan Juholt skulle komma till soffan och berätta om socialdemokraternas budgetförslag.

Han hade också med sig ”det enda färdiga exemplaret” av det som vi gärna skulle se som en onådig och mot systemet helt upprorisk lunta.

Men sedan blev det västgötaklimax av det hela. Trots att Juholt är smålänning.

Fortfarande vilar dimman över Juholts höstbudget…

Vi fick inte reda på en enda siffra. Den tjocka luntan hade han med sig bara för att reta vår nyfikenhet. Först på onsdag ska helheten presenteras. Självklart kommer media innan dess att skvätta lite här och där med olika ”avslöjanden”. Ungefär som hanhundar på vift. Men slutsummorna när det gäller utgifter och tänkta intäkter får vi vänta med.

Men när kaffekoppen var tom hade jag ändå fått mig en viktig nyhet till livs:

”Jag som har varit med i riksdagen länge har aldrig varit med om att riksdagsgruppen i förväg överhuvudtaget fått se och diskutera en budget”, berättade Juholt helt plötsligt.

”Vi ville ha en diskussion i riksdagen”, fortsatte han. Men avstod som partiordförande att kommentera ”rykten och skvaller” om mötet med sin partigrupp.

Här är det bara att hålla med. Ett fall framåt. Motsättningar, upprördhet och öppet redovisade politiska skillnader är blodomloppet i en levande arbetarrörelse. Medias rapportering om ”kris” så fort det är en ”debatt” är mer än trist. Lena Mellin skriver i dag exempelvis om ”veliga veckan” och refererar då inte bara till socialdemokraternas debatt utan också till diskussionerna i (v) och (kd) om nya partiledare. Vilket är tramsigt. När det gäller (v) är den öppna debatten naturligtvis något positivt. Problemet med den diskussionen är i stället de mycket vaga och små politiska skillnaderna mellan kandidaterna. Den ”radikala systemkritiken” är inte heller särskilt närvarande. Ingen av kandidaterna har ännu så länge sagt sig vara för en socialisering av våra viktigaste kreditflöden. Vilket i sak innebär att våra liv även fortsättningsvis ska bestämmas av marknaden. När det gäller kristdemokraterna är det bara bra att Göran Hägglund har tvingats att peka ut de religiösa fundamentalisterna bakom Mats Odell som en ”höger som bara vill ha skattesänkningar för de rika”. Vad sedan Marcus Birro står för. Det vet nog bara gudarna. Knappast han själv.

Var sedan siffrorna landar när det gäller Juholts budget. Ja se, det är en helt annan berättelse…

Läs mer:

Socialdemokratisk brittsommar

Först Olofsson. Sedan Ohly. Blir Hägglund nästa ”cliffhanger”?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Håkan Juholt, Jonas Sjöstedt, Göran Hägglund, Mats Odell,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,SVT1,DN3,SVD5,SVD6,DN4,GP2,DN5,DN8,

DN6,DN7,SVD7,DN8,DN9,DN10,SVD8,SVD9,AB1,

Socialdemokratisk brittsommar…

Posted on 1 Okt 2011 by Göte Kildén

Vi kommer nog aldrig att få reda på om det fanns en strategi bakom det hela. Tydligen ville han även i sjukförsäkringsfrågan lägga sig mycket nära Reinfeldt. Kanske tänkte han inte alls. Hela soppan kan vara ren och skär inkompetens. Juholt har lyckats med det förr. Vi har turerna runt Libyen i färskt minne.

Håkan Juholt måste ta sig samman. Så här kan det inte fortsätta.

Från Katrin Kielos ledare i Aftonbladet

”Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankans kranka blekhet öfver”

.

Bättre än så, med William Shakespeares rader för snart femhundra år sedan, går det inte att beskriva det budgetförslag som Håkan Juholt och Tommy Waidelich i veckan presenterade för sin riksdagsgrupp. Den ytliga retoriska vänsterradikalismen från Juholts tidigare så kallade linjetal var helt bortflagnad. De våldsamma vänstersvingarna 1 Maj förvandlade till en lam höger. I stället ska vi fortsätta att leva med en A-kassa som är bland de sämsta i Europa. Pensionärerna får en löjlig allmosa på 50 kronor i sänkt skatt. Sjukförsäkringssystemet förstärks med felräkningspengar…

När det begav sig i våras jublade partiets vänster. ”Kosläppet” hade börjat. Göran Greider, Daniel Suhonen och alla de andra radikala debattörerna dansade runt i glada krumsprång, lika ystert som kalvar på grönbete. I den nyvalde partiledaren Juholt såg de aningslöst och okritiskt än en gång ljuset och en ny vår.

Men uppvisningen då, handlade bara om att karska upp stämningen i rörelsen, om att få till stånd åtminstone en känsla av dåd och handlingskraft.

Ingen ny vår. Bara en kort brittsommar med de gamla välkända retoriska figurerna.

I själva verket är det en mörk, kylig och blåsig höst som väntar för socialdemokratin. Inga nya grönbeten. I stället ska både kor och kalvar in för gott. Slakten ska fortsätta av alla de ”heliga kor” som sinat för gott.

Inte konstigt att borgerlighetens ledarskribenter roar sig kostligt på socialdemokratins bekostnad. Dagens Nyheter i dag slår an tonen:

”Håkan Juholt red in på den politiska arenan som de traditionella socialdemokraternas riddare med röd lans. Nu äntligen skulle partiet hitta tillbaka till kärnan. Flörten med storstädernas medelklass var över. Debattörer från partiets radikalare falang jublade över den kommande positionsförflyttning vänsterut som skulle verkställas av Sir Juholt.”

Svenska Dagbladets Johan Ingerö stämmer sedan in:

”Idag är stämningen delvis en annan. Håkan Juholts och Tommy Waidelichs första budgetreservation har åkt på kompanistryk i riksdagsgruppen. Siffrorna är, har det visat sig, något mindre runda än orden. Regeringen lägger 1,1 miljarder på att stärka sjukförsäkringen. Juholt/Waidelich föreslog 1,2. Efter alla ramaskrin om ”pensionärsskatten” föreslås en ynka femtiolapp i sänkning. Skattehöjningar, däremot, ska bara åläggas de få promille som tjänar över 100000 kronor i månaden. Inte heller vill partiledaren skrota rut-avdraget eller höja a-kassan. Socialismen tycks, försiktigt uttryckt, vara uppskjuten på obestämd framtid.

I sak är det naturligtvis klokt av Juholt att inte vilja gå bärsärkagång med statens checkhäfte. Men att först anklaga regeringen för att ha ”slagit sönder a-kassan” eller ”rivit itu välfärden” och därefter presentera en i huvudsak likartad politik är inte ansvarsfullt, i synnerhet inte gentemot väljarna. Det är ohederligt – politiskt, ekonomiskt och intellektuellt – att hävda att gränsen mellan civilisation och barbari går vid några tior i plånboken eller vid ett kommatecken i skattetabellen.”

De borgerliga tidningarnas glädjeutbrott är självklara. Men lika självklart skulle det ha varit med våldsamma protester från fackföreningsrörelsen. När Juholts och Waidelichs konfrontation med sina egna väl blivit offentlig hade det varit mer än klädsamt om Lundby-Wedin och alla andra ledare i ”arbetarrörelsens andra del”, i vår fackföreningsrörelse, hade gått ut med våldsamma protester.

Men från fackligt håll hörs inget. Inte ett ord.

Brittsommaren är över. Det är så tyst att vi kan höra hur höstlöven faller.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAP.LO, Håkan Juholt, Tommy Waidelich,

I media: SVD1,DN1,DN2,AB1,AB2,