Ärver barnen vår skuld ?

-Du föds med hundra tusen kronor i skuld.

Så brukar det låta när nyliberala ekonomer och deras megafoner i media vill skrämmas. Propagandan bygger på enkel retorik men en i grunden felaktig ekonomisk analys.

Vanligen finns det inte mer är banal matematik bakom de feta rubrikerna om den fruktansvärda framtid som väntar våra arvingar. Tänk dig ett land med tio miljoner innevånare och en statsskuld på exempelvis 1 000 miljarder kronor. Då sägs varje medborgare ha en skuld på 100 000 kronor. Enkelt och begripligt, eller…?

Första invändningen är baserad på rent runt förnuft och påpekar naturligtvis att mot varje krona någon är skyldig finns det någon som är fordringsägare till samma krona. Spelar det då någon roll hur stor statsskulden är eftersom den samtidigt har sin motpol i en lika stor tillgång?

Svaret blir nej om vi skulle leva i ett samhälle där ägandet och fördelningen av rikedom vore i det närmaste jämlikt. Om de tio miljoner innevånarna i exemplet ovan var och en ägde statsobligationer till ett värde av 100 000 kronor vore ingen skyldig en krona och ingen hade en fordring. Skuld och tillgång jämnar ut sig för var och en.

.

Sekund för sekund rusar skulden i höjden. Skräckpropagandan är digitaliserad.

.

Då kan vi också se att det inte är statsskuldens storlek som är ett problem. Det är den ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen som är problemet. Alla barn föds nämligen inte med en skuld upp över öronen. Ett fåtal föds i stället med madrassen full av statsobligationer. Det är det stora antalet barn med vanliga lönearbetande föräldrar som ärver en skuld till de rikas barn.

Även i det verkliga samhället, till skillnad från exemplet ovan, är det inte riktigt att trumpeta ut att statsskulden är för stor och hotar att dränka oss alla. För vid sidan av att statskulden motsvaras av fordringar i samhället, ärver vi ju inte bara skulder utan också andra tillgångar. Som exempelvis alla offentligt ägda byggnader, skolor, sjukhus och annan infrastruktur som skapar ett modernt samhälle. Ingen privatperson tittar bara på sina räkningar och sliter håret av sig. Personen kollar också vilka tillgångar den har i kontanter och i rörligt och fast kapital. Om då skulderna ligger högt över tillgångarna kan håret med rätta sitta löst till.

För staten är problemet ännu enklare eftersom den till skillnad från en enskild person har tillgång till sedelpressarna och rätten att beskatta medborgarna. En stat kan inte som ett företag förklaras i konkurs. Det finns ingen lagstiftning som definierar när en stat är i konkurs. Ingen konkursförvaltning tillsätts för att likvidera statens affärer.

Ändå är naturligtvis statens skulder ett problem. Men det verkliga problemet är inte skuldens storlek i sig. Det stora problemet för exempelvis Grekland eller något annat land med en stor skuld är kostnaderna som skulden för med sig. Det vill säga de räntor som staten ska betala ut till de som äger statens obligationer. När en statsobligation som löper över tio år ska betalas tillbaka till ägaren ger staten ut nya obligationer för att betala de gamla. Nu ser vi problemet. Om staten för att sälja de nya obligationerna måste lova en högre ränta än på de gamla ökar skulden omedelbart. Om samtidigt den ekonomiska tillväxten i landet ligger långt under räntan på de nya obligationerna då fullkomligt exploderar statsskulden. För lägre tillväxt innebär lägre skatteinkomster till staten som då tvingas låna ännu mer för att finansiera sina utgifter.

.

.

Det nyliberala receptet för att befria staten från sin stora skuld kan sammanfattas i en mening –vi ska snåla oss ur krisen. Med vissa nyanser omfattas detta också av den europeiska socialdemokratin, inte minst av Stefan Löfvéns parti.

Statens utgifter måste minska och plats lämnas för det privata initiativet. Skatterna ska minskas, framför allt på företagandet så att det skapas jobb. De gamla välfärdskryckorna ska slås undan så att individen tvingas tjäna sitt uppehälle och inte fastna i ”bidragsfällan”. Den stela arbetsmarknaden ska mjukas upp med avreglering och allt som går att privatisera ska privatiseras och lite till. På så sätt ska ”vår” konkurrenskraft stiga snabbare eller minst lika snabbt som andra länders och låta oss ”exportera oss ur krisen”. Det är receptet som skrivs ut för inte bara Grekland och andra med stora statsskulder utan även för resten av de ”avancerade” industriländerna.

För att inse vilket elände hästmedicinen ställer till med måste vi först titta tillbaka och fråga oss hur vi hamnade i det huvudbry som statsskulden skapat.

De flesta avancerade industristaternas skulder byggdes upp i två faser med skilda orsaker till skuldernas tillväxt. I korthet handlar det om före och efter finanskrisen 2007-08.

Den nyliberala politiken innan 2007 förde med sig en växande statsskuld av flera orsaker. Först av allt handlar det om minskade statliga inkomster från skattebetalarna. Den medvetna satsningen på att minska skatterna för i första hand de välbeställda grävde stora hål i statens finanser. Det gäller då inte bara skatt på inkomst utan i ännu större utsträckning minskad skatt och sociala avgifter för företagen med ursäkten att det skulle leda till mer investeringar som i sin tur skulle skapa mer arbeten. Kort sagt skulle, enligt den liberala dogmen, staten få in mer skattepengar genom att sänka skatterna. Det finns inget praktiskt exempel där detta skett men det hindrar inte att dogmen ivrigt tuggas om i tankesmedjorna.

Den offentliga sektorn har visat sig vara en tuff rackare att ta död på. Trots alla angrepp mot den sociala välfärden under den nyliberala epoken har ändå det offentligas andel av BNP vuxit i de flesta länder. Det vill säga att de minskade skatteinkomsterna inte motsvarats av en lika stora sänkning av statens utgifter. Alltså har staten finansierat gapet med utgivning av obligationer, det vill säga satt sig i skuld.

.

.

Det ökade antalet äldre med påföljande högre utgifter för pensioner och sjukvård är strukturella förändringar i våra samhällen som starkt bidragit till att det offentligas andel av BNP stigit och sedan vägrat sjunka trots den nyliberala politiken.

Den andra och helt annorlunda fasen i statsskuldens tillväxt startar med finanskrisen 2007-08. Vad hände? Efter Lehman Brothers krasch spred sig paniken som en löpeld i världens finanshus och regeringskanslier. I korthet kan förloppet sammanfattas i en mening –det offentliga tog över de privata bankernas skulder. Det skedde via olika tekniska omvägar men det är slutresultatet av allt manövrerande från centralbankernas och regeringarnas sida. Plötsligt exploderade statsskulden i många länder. Bland annat i Grekland och Spanien där den innan 2007 inte låg på speciellt höga nivåer historiskt sett.

I dag befinner vi oss i en situation där flera länder kommer att vara oförmögna att betala tillbaka sin statsskuld därför att den nyliberala åtstramningspolitiken leder till recession, alltså låg tillväxt med lägre inkomster för staten som följd och med räntor på nyemitterade obligationer som är hårresande. De privata bankerna som hjälpts upp ur skiten har mage att kräva kring sex procents avkastning medan de får låna pengar att spekulera med av ECB till en procents ränta.

.

.

Ur askan i elden alltså. Det verkliga problemet var alltså det privata skuldberget som byggts upp under ett par decennier av kreditdriven konsumtion. Det gällde främst i USA, Storbritannien och Spanien, där de privata skulderna 2008 uppgick till 175 procent av BNP i USA och 200 procent i de båda andra länderna. Det privata skuldberget blev ett statligt problem enbart när de privata skulderna socialiserades.

För att bättre förstå hur staten finansierar sina utgifter och för att inse att statens utgifter är en livsnödvändighet för det privata kapitalet ska vi repetara lite vanlig nationalekonomi. De flesta industrialiserade staterna finansierar sig via tre källor.

-Via beskattning av arbete och kapital samt sociala avgifter.

-Via försäljning av offentligt producerade varor och tjänster

-Samt via utgivning av statsobligationer

I vulgärpropagandan sägs staten ta upp för stor plats och att det sker på bekostnad av det privata initiativet. I själva verket är statens utgifter oftast inkomster för det privata kapitalet. Det mesta av statens inkomster går nämligen direkt tillbaka till marknaden via konsumtion. Alla löner till de offentligt anställda är en direkt injektion i konsumtionen av varor, tjänster och fasta investeringar i bland annat bostäder. Staten självt i sin tur använder delar av sina inkomster till att köpa upp privat tillverkade varor och tjänster.

I den pågående krisen ser vi konkreta bevis för att storleken på statens utgifter har en direkt betydelse för krisens djup. I de länder där den offentliga sektorns andel av BNP är högst är effekterna av krisen minst märkbara. De så kallade ”välfärdsstaterna” har kommit undan krisen bättre än de länder där nyliberalismens härjningar gått längst.

USA är bästa exemplet på tesen ovan liksom Storbritannien. Idén att staten är något dåligt i sig och ska hållas i strypkoppel är ett favorittema för de flesta politikerna i USA och det offentligas andel av BNP är mycket riktigt betydligt lägre än i Europas ”välfärdsstater”. Att detta skulle vara mer ”effektivt” är en bluff som det räcker med att titta på hur den amerikanska sjukvården fungerar för att motbevisa.

USA har världens högsta utgifter för sjukvården, motsvarande 17 procent av BNP medan samma siffra ligger kring 12 procent i ”normala” länder. Innebär det att sjukvården är bättre i USA? Ja, kanske för de individer som kan köpa extremt dyr specialistvård. Men i stort kostar landets vård mycket men underpresterar ändå. Bevisen är bland annat att den förväntade livslängden i USA ligger klart under snittet för andra avancerade industriländer och att barndödligheten är högre. Att sjukvården kostar mer beror inte på att den erbjuder bättre tjänster till majoriteten av medborgarna utan på de vinster som aktieägarna av sjukhus erhåller, på de privata vinster som specialistläkare tar ut, på kostnader för advokater och andra dyra mellanhänder.

;

Med det här hoppas jag bidra till att underminera de vanligaste myterna om statens skulder. Den nyliberala dogmen att den improduktiva statliga sektorns beskattning av den privata sektorn tar upp plats från det privata initiativet är nonsens. Statens utgifter är en källa till rikedomar för det privata kapitalet vilket den kris vi upplever visar bättre än alla nyliberalers försäkran om det motsatta. Staten har skuldsatt sig upp över öronen för att rädda det privata kapitalets intressen.

Hade det inte kunnat vara annorlunda? Måste man svälja den nyliberala politikens mantra om att enda vägen till ekonomiskt välstånd går via uppoffringar och åter uppoffringar?

.

Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,DN4,SVD2,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, Staten, Kapital,

Dela