Regeringschefen Mohamed Ghannouchi gav efter för trycket från gatan och avskedade alla ministrar från Ben Alis parti RCD. Men hans val av ersättare visar att regeringen inte avvikit från sitt mål – att stjäla revolutionen från folket.
Till att börja med sitter han själv kvar och trots att han hoppat av från RCD är och var han en viktig kugge i RCDs maskineri för att kontrollera staten. I stället för att skapa en expeditionsministär med bara tillfälliga ministrar med som enda uppgift att organisera val till en konstituerande församling valde den gamle räven att ge plats åt tunisiska kapitalister i regeringen. Tre ägare av privata företag och en universitetsprofessor sitter nu i regeringen.
.
Ben Ali är borta men de 40 rövarna är kvar.
.
Samtidigt skickade regeringen ut sin kravallpolis för att skingra den tusenhövdade demonstrationen utanför premiärministerns kontor, där de campat sedan fem dagar tillbaka. Alla av dem kom med ”frihetskaravanen” från fattiga städer i inlandet som Sidi Bouzid och Kasserine.
Att de kunde skingras utan att få stöd från befolkningen i Tunis är ett dåligt omen. Det speglar tyvärr den nersättande attityd mot ”fattighjonen” från inlandet som befolkningen i de rikare kuststäderna och badorterna har. I Alma Allendes dagbok, som jag skrev om häromdagen, återger hon hur unga demonstranter utanför premiärministerns kontor skäller på tunisborna som de menar nöjer sig med Ben Alis fall och att de nu på nytt sitter i sina caféer.
.
Många vill inte acceptera en enda person från RCD i regeringen.
.
Inte heller fick de hjälp av den mäktiga men tvehågsna fackföreningen UGTT, som visserligen sagt att de inte tänker sätta sig i den nya regeringen men att den samtidigt anser den legitim sedan RCDs ministrar avgått. Det vill säga att UGTT inte kräver Muhamed Ghannouchis avgång och inte heller ställer krav på ett nytt parlament och en ny konstitution.
I stället har UGTTs ledning uppmanat demonstranterna att åka hem till sina hemorter eftersom ”80 procent av era krav realiserats”, som UGTTs generalsekreterare Abdessalam Jrad sa till dem.
Den tunisiska revolutionen kanske nu går in i ett svårare läge. Om mobiliseringen mot den sittande regeringen sjunker tillbaka kommer många att bli överraskade om de inbillar sig att vad som vunnits är säkrat. Det finns flera hundra tusen medlemmar i RCD som förlorat sin plats vid köttgrytorna och som bara väntar på tillfället att ta hämnd på revolutionen.
.
En baguette kan göra underverk.
.
Inte heller Ghannouchis regering kommer att garantera frukterna som revolutionen redan gett om den folkliga mobiliseringen mattas av och tillåter reaktionen att sticka upp huvudet.
Då kanske de tusentals demonstranter som samlades utanför inrikesministeriet och drev Ben Ali på flykten kommer att få göra bekantskap med källarlokalerna i byggnaden. Utgången av vad som nu pågår i Egypten kan i mycket bestämma framtiden för revolutionen också i Tunisien.
Så kan man kanske i en rubrik sammanfatta det sena, troligen alltför sena, budskap som Hosni Mubarak gav vid midnatt.
–Jag förstår er, sa Mubarak likt en general de Gaulle. Skillnaden är bara att de Gaulles tal signalerade slutet på Frankrikes kolonialstyre av Algeriet.
.
Det finns kanske plats för en mumie till i Kungarnas dal?
.
Om Mubarak har förstått något så inte är det folkets hat mot diktaturen, förtrycket, den misär som tiotals miljoner lever i. Det okuvliga kravet på frihet och demokrati hörs inte ända upp i Mubaraks partihögkvarter, som i natt för första gången lyste upp Kairo.
Nu finns bara en ruin kvar NDPs högborg. Det är en symbolik som om Gestapos byggnad brunnit ned en kall januarinatt i Berlin.
I går fredag var vi vittne till en vändpunkt i flera avseenden. Så sent som fredagsmorgon sa inrikesministern att landets säkerhetsstyrkor och kravallpolis inte tänkte tolerera några former av protester efter den traditionella fredagsbönen.
.
Fruktan var bortblåst. Utegångsförbudet brydde sig ingen om.
.
När arméns pansar under eftermiddagen och kvällen rullade in i Kairo, Alexandria och Suez var det beviset för regimens nederlag. Polisstyrkorna sveptes undan av folkmassorna på ett sätt ingen vågat hoppas på. Beslutet att kalla in armén krossade i ett slag polisens image av oövervinnerlighet.
Plötsligt framstår Mubarak som svag. Hans besked att regeringen avsätts och att reformer ska genomföras för att möta folkmassornas krav är inte längre trovärdigt. Den upproriska ungdomen är inte längre intresserad av Mubaraks löften. Den är bara intresserad av hans avgång och diktaturens fall. Enligt rapporter från i går är flygen ut från landet full av rika affärsmän och societetens grädda som sätter sig och sina rikedomar i säkerhet utomlands. Börsen i Kairo störtdök i går och bekräftade de rikas föraningar om ”pöbelns” seger.
.
-Don’t rock the boat.
Vi bevittnade också ett bedrövligt skådespel i Washington. Först viskar Hillary Clinton räddhågad och förvånad att alla bör visa ”återhållsamhet” och att den allierade regimen är ”stabil”. Kort därefter säger både hon och Obama att Kairo måste låta människorna ”fredligt demonstrera” och kräva reformer. Obama manade, ja nästan beordrade sin allierade, att snabbt vidta omfattande ”reformer”.
.
Dagen efter. När röken skingras kommer det att klarna vilken roll armén kommer att spela de närmaste dagarna.
.
Positivt eller negativt för upproret? Snarare för sent, åtminstone ur amerikanska intressens synvinkel. Från att ha stött Mubarak i decennier, försett honom med vapen och stora belopp och räknat in hans armé som den viktigaste strategiska partnern i regionen efter Israel, hoppar Obama upp på staketet för att vänta på upprorets utgång i hopp om att inte tappa alla korten. Jämfört med hans ”blomstertal” i Kairo för ett par år sedan var gårdagens uttalanden ett slag i ansiktet på de som kräver sin frihet.
-Ge dem reformer, var hans budskap. Innebörden av det är att Washington hoppas att viktiga men inte grundläggande förändringar av regimen ska vara tillräckligt för att Egypten som strategisk militär partner ska överleva berusningen av jasminernas doft.
Efter den traditionella fredagsbönen vällde folkmassorna ut på många egyptiska städers gator och torg. Hur många var de? Det vet ingen än eftersom regimen lagt locket på alla internetkommunikationer och gör sitt bästa för att stoppa all kommunikation med omvärlden.
Klart står redan att det är hundratusentals som protesterar. Kuwait Airlines har ställt in allt flyg till landet.Regeringspartiets huvudkotor i Kairo står i brand samtidigt som lokalerna plundras på allt av värde. Runt landets viktiga Nationalmuseum bildar andra demonstranter däremot en mänsklig sköld för att förhindra vandalism och stölder av värdefulla kulturskatter. Aljazeeras TV-sändningar på arabiska har släckts ner. Det råder undantagstillstånd och utegångsförbud i hela landet. Men dekreten trotsas öppet av mängder med demonstranter. Från Suez och Alexandria finns det vittnesmål om regelrätta uppror. Reuters säger att bara i Kairo har fem människor dödats och 800 skadats. Mubarak har beordrat militären att gripa in och skottlossning rapporteras. Från Kairo visar Aljazeeras direktsändning på engelska hur en folkmassa satt eld på en av säkerhetstjänstens stora bepansrade bilar. Åtta andra av dess fordon sägs brinna. I TV-kanalens direktsändning under kvällen hörs oavbrutet eldgivning nära flera regeringsbyggnader. AP rapporterar att utrikesministeriet angrips av folkmassor. Aljazeera visar fantastiska bilder när militär från sina pansarfordon håller upp – i stället för vapen -egyptiska flaggor i händerna och hälsas med jubel av människor. Men sen egyptisk kväll rullar det in massor med nya stridsvagnar i huvudstaden. Är det på order från försvarsministern Mohamed Tawari? Förbereder han ett eget maktövertagande? Det senaste från Suez är däremot att både polis och millitär har dragit sig undan från folkmassorna. Det börjar att se ut som i Tunisien. Överallt fokuserar massorna sin ilska på Mubaraks presidentskap. Från den statliga televisionens sida har man annonserat att denne skulle tala ”till nationen”. Men av skäl som inte meddelats har det gång på gång skjutits upp. Kanske för att TV-huset är omringat av människor som försöker att ta sig in i byggnaden…
.
Hatet mot diktatorn syns överallt.
.
-Mubarak, vi hatar dig, som mannen på bilden ropar ut är en slogan som i koncentrat visar vad demonstrationerna handlar om. Trettio år av envälde och korruption är nog. Folket vill inte längre leva under de villkor som Mubarak erbjuder.
Klart står också att nojan i väst om det ”islamistiska hotet” är just noja. Lika lite som i Tunisien har det rests religiösa krav och från Muslimska broderskapets sida manar man nu, efter tre dagars passivitet, sina anhängare att delta men inte under religiösa förtecken utan bakom parollen ”slut på diktaturen”.
-Egyptens muslimer och kristna är ute för att kämpa mot korruption, arbetslöshet och mot förryck och ofrihet, står det att läsa på Facebooksida med 70 000 underskrifter. Samtidigt sa Mubaraks partisekreterare Safwat el-Sherif att ”NDP är öppen för en dialog med folket, ungdomen och lagliga partier. Men demokratin har sina regler och procedurer. Minoriten får inte tvinga på majoriteten sin vilja”. Ett fantastiskt uttalande av en person som leder ett parti som förtrycker den överväldigande majoriteten av landets befolkning.
.
Om El Baradei ska kunna kanalisera oppositionen mot Mubarak är oklart.
.
Från bilder och videoklipp framträder också att protesterna är drivna av sekulära jordnära krav som slut på tortyren, korruptionen och jobb åt de unga.
De närmste dagarna kommer bilden att klarna. Då kan vi se om Egypten följer Tunisien i hälarna och vilka som sedan står i tur. Rubriken, -Mubarak flyget väntar på dig, var en av parollerna i en demonstration i dag i Jordanien då omkring 3 000 personer deltog i en facklig demonstration mot dyrtiden.
.
Ungdomen har förlorat sin fruktan för maktens beväpnade väktare.
Trycket från gatan blev för stort. Regeringen gav efter för folkmassornas krav och i går avskedades alla ministrar som representerade den hatade regim som lydde under Ben Ali. De fyra ministrar från partiet RCD som besatt inrikes-, försvars-, utrikes- och finansministerposterna avtackades under stort jubel av de tusentals människor som belägrat premiärministerns byggnad i snart en vecka.
Jublet dämpades något av att premiärministern, Ben Alis före detta högra hand, Muhamed Ghannouchi sitter kvar som regeringschef.
-Det är en tillfällig regering med en klar uppgift – att tillåta en övergång till demokrati. Dess uppgift är att organisera val i vilka folket har total valfrihet, sa Ghannouchi i ett tv-tal till nationen.
.
Ben Alis gamle hantlangare Mohamed Ghannouchi klänger sig fast vid makten som en kardborre.
.
Eftergifterna till gatan visar på det styrkeförhållande som råder för tillfället. De härskande vacklar och fruktar alla folkliga initiativ. Samtidigt är det faktum att Ghannouchi sitter kvar ett bevis på att makten ligger i en vågskål som kan tippa åt båda hållen.
Det psykologiska kriget är en viktig del i kampen. I sitt tal riktade sig Ghannouchi till demonstranternas självkänsla.
-Visa ett civiliserat beteende så att revolutionen kan segra, manade den gamle räven i hopp om att alla ska gå hem och vänta på att ”experterna” ska fixa det hela.
Så här skrev en av arbetarrörelsens mest framträdande revolutionärer om skillnaden mellan vardag och historia.
Revolutionens mest framträdande drag är massornas direkta deltagande i historiska händelser. Staten, monarkin eller demokratin, dominerar vanligtvis nationen, historien görs av specialister i hantverket: kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid avgörande vändningar, när en gammal regim blir outhärdlig för massorna, bryter de ned palissaderna som skiljer dem från den politiska arenan…För oss är revolutionens historia framför allt historien om massornas våldsamma inbrytning på den terräng där deras eget öde avgörs. (Leon Trotskij, Den ryska revolutionens historia)
.
Palissader och taggtråd är till för att rivas.
.
Revolutionen i Tunisien visar än en gång att Trotskijs syn på vad som händer när ett förtryckt folk inte längre står ut med sina härskare stämmer även i dag. Palissaderna rivs ned och folkmassorna tar historien i egna händer.
”Vad är en revolution? Det är en situation i vilken man känner sig säker, lugnare, mer levande, mer skyddad och i bättre sällskap på gatan än i hemmet”. Så skriver Alma Allende, en ung tunisisk-spansk kvinna, i en fascinerande dagbok över händelserna i Tunisien, timme för timme, den 18-26 januari.
Det här leder oss fram till viktiga saker som sker i det tysta efter Ben Alis fall. Som i alla uppror och revolutioner uppstår kaos, vardagen bryts upp och många viktiga funktioner i samhället upphör att fungera. Det blir en kraftmätning där uthållighet och trötthet avgör utgången. Medan regeringen och de som fruktar det nya hoppas att folket i uppror ska tröttna, fruktar folket i sin tur tröttheten, tvivlet som uppstår om man ska orka hålla ut tills segern är nådd.
.
Demonstranter från Sidi Bouzid utanför premiärministerns byggnad. De har inte tröttnat.
.
Kaoset och nedbrytandet av viktiga samhällsfunktioner blir till ett handikapp när problemen som den paralyserade ekonomin och stängd administration skapar även för det strejkande och demonstrerande folket.
När problemen blir akuta då tar folket saken i egna händer och skapar sin egen administration av samhälleliga funktioner. Det är vad som just nu sker i flera städer och kommuner i Tunisien och på offentliga och privata arbetsplatser. Där den gamla makten inte fungerar eller har abdikerat skapar människorna strukturer som börjar ersätta den vacklande makten – det uppstår parallella administrationer, som vi kan kalla en dubbelmakt.
Hur utbrett fenomenet är i Tunisien är inte klart. Men det existerar och sprider sig. Jag har redan i tidigare bloggar citerat exempel där de anställda i offentlig administration, i media, i företag och även privata bolag helt sonika slängt ut de gamla cheferna och själva tillsatt kommittéer för att organisera arbetet.
.
När rädslan ger vika för modet och självförtroendet finns det inga gränser kvar.
.
I städer och kommuner ställs problemen annorlunda än på arbetsplatserna. Distributionen av matvaror måste organiseras. Sjukhus och skolor fås att fungera igen. Renhållningen sättas i arbete igen. Polis och administration som flytt sin kos kräver organisering av vakthållning i bostadskvarter, osv osv.
Vad gör man då? Jo, folket i uppror tar saken i egna händer, organiserar sig i råd och kommittéer som tar över de uppgifter som inte längre statsapparaten löser. Det är vad folket i staden Siliana gjort. Samma sak sker i staden Sidi Bou Ali där följande deklaration publicerats av det nya ”stadsrådet”:
”Deklaration av lokala provisoriska rådet för löpande ärenden i staden Sidi Bou Ali.
Till följd av det administrativa vakuumet förklarar vi medborgare av Sidi Bou Ali samlade på ”Folkets torg” att:
-vi gemensamt valt ett lokalt tillfälligt råd som ska sköta stadens affärer och arbeta inom ramen för regional och nationell samordning för att återskapa ett normalt liv, civilt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt i landet tills en ny Konstitution i ett demokratiskt och folkligt samhälle öppnar vägen för val som garanterar en fredlig utveckling av makten utan monopol för någon och som representerar alla partier;
Rådets uppgift är,
-att skapa en säkerhetskommitté för att skydda våra bostadskvarter
-hjälpa till att sätta igång vardagsekonomin och garantera medborgarnas nödvändigheter
-garantera att civila institutioner som banker, sjukhus, administration, skolor och andra inrättningar öppnas
-sköta om stadens renhållning
-sköta samordningen med andra lokala och regionala råd
- hålla kontakt med landets armé som i dag är den enda institutionen som vakar över samhället
Vi beslutar att dela upp oss i följande kommittéer:
-en propaganda- och presskommitté
-en kommitté för kommunikation med armén
-en kommitté för säkerheten i bostadskvarteren
-en kommitté för renhållning i staden
-en kommitté för logistik
-en kommitté för upplysning och kultur”
Med en blandning av hopp och oro väntar vi på vilken väg den tunisiska revolutionen ska ta.
.
Här är det ”Game Over” för Ben Ali. Demonstranter jublar utanför inrikesministeriet den 14 januari.
.
Ska den visa upp ”ett civiliserat beteende” och låta de professionella hantverkarna sköta revolutionen, vilket är detsamma som att lämna fältet öppet för reaktionen. Eller ska folkets organisering av sin egen makt sprida sig till varje vrå av samhället? Ska exemplen från Siliana och Sidi Bou Ali bli slå rot och bana väg för ett totalt brott med 55 års diktatur?
I alla sociala uppror och revolutioner blomstrar skämten om de hatade regenter och statschefer som enbart håller sig kvar med grovt våld. Egypten och skämten om Hosni Mubarak är inget undantag. Här följer ett som prickar mitt i.
”Ärkeängeln stiger ned till Mubaraks dödsbädd och säger: – Hosni det är dags att säga adjö till folket.
Hosni: Varför då, ska dom åka bort?”
.
Det hatade ansiktet slits i stycken.
.
Ett av många skämt som driver med makten och samtidigt stryker under det dramatiska läge som nu råder i landet. I dag torsdag är i stort sett alla kontakter med landet brutna. Facebook, Twitter, mobiltelefoni, fast telefoni, allt har tystats ned av diktaturen som verkar satsa på absolut våld sedan det relativa våldet i tisdag och onsdag inte lyckades rensa gatorna från den ungdom som reser sig mot presidenten, tortyren, korruptionen och arbetslösheten.
I staden Suez var det mycket hårda sammanstötningar mellan protesterande ungdomar och kravallpolis i går då enligt uppgifter en regeringsbyggnad brändes ned. I dag torsdag är Suez helt avskuret från omvärlden. Rykten talar om kanske tusen fängslade demonstranter enbart i Suez.
I dag torsdag följer nya protester trots det omfattande polisvåldet. Redan nu på morgonen meddelar Al Jazeera att en polisstation bränts ned i Suez, där demonstrationerna verkar övergå i uppror. I dag kommer också fredspristagaren Muhamed El Baradei tillbaka till landet för att som han säger:
-Jag åker tillbaka till Kairo för att delta på gatorna, för det finns inget annat alternativ.
Om hans närvaro kan stärka mobiliseringen återstår att se.
.
Trots massiva insatser av kravallpolisen kunde ungdomarna bryta sig fram.
.
Mumien i Kairo vill inte släppa taget om makten och verkar fortfarande hålla sig till planen att sonen Gamal ska ta över när benen inte längre bär. Problemet är bara att Gamal är en mycket avskydd person och att armécheferna, som har den verkliga makten i landet, sägs vara emot en tronföljd med Gamal i huvudrollen.
Vågorna från den tunisiska revolutionen verkar växa till en tsunami som kan dränka alla mossiga diktaturer på sin väg. I Jordanien låtsas Kungen att det regnar och låter folket protestera mot regeringen och dyrtiden. I Jemen, av alla platser, var det i går på nytt demonstrationer som krävde frihet och som skanderade att ”trettio år är nog” och krävde president Salehs avgång samtidigt som de tusentals demonstranterna sa nej till sonen som efterföljare.
.
Med stort mod möts kravallpolisen ansikte mot ansikte.
.
Vem kunde ana att den gnista som tändes i Sidi Bouzid den 17 december skulle bli till en präriebrand inom loppet av en månad. Den tunisiska ”legala” oppositionen togs på sängen och visade sedan upp sitt rätta ansikte genom att sätta sig i den nya regeringen. I Egypten händer samma sak. De många ”legala” oppositionspartierna, som egentligen bara är kotterier kring enskilda personligheter utan massbas, togs på sängen av ungdomens revolt och har hittills inte spelat någon roll alls.
Även det Muslimska broderskapet saknade röst i mobiliseringen. Rörelsens ledning var i stället milt avog mot initiativen till protester och uppmanade inte sina anhängare att delta. Bedömare anser att cirka en femtedel av landets över åttio miljoner medborgare ansluter sig till broderskapets ideoligiskt/religiösa strömning. De organiserar skolor och sköter sociala inrättningar som staten inte tillhandahåller och vill säkerligen inte dra på sig maktens vrede.
.
Unga kvinnor som säger vad de vill och klär sig som de vill.
.
-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar styra broderskapets handlande. Med sin djupa konservatism och medeltida kvinnosyn har de säkert svårt att acceptera den revolterande ungdomens frispråkighet och ”omoral”.
-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar också ha varit devisen i Washington. Hillary Clintons uttalande i tisdags om den ”stabila regimen” i Kairo var så hårresande att det följdes dagen efter av ett nytt uttalande som bad Mubarak lyssna till folket och att inte censurera cyberrymden. Det senare kravet verkar ha fallit för döva öron.
Oavsett hur revolterna i regionen utvecklas den närmaste tiden stirrar den bittra sanningen Barack Obama och Pentagon i ögonen: ”kriget mot terrorismen” är en diplomatisk katastrof för USAs intressen i hela Nordafrika och Mellanöstern. Vad vi ser nu är rekylen av Georg W. Bushs kanonsalvor mot hela arabvärldens befolkning.
.
Frihet ger vingar.
.
I Tunisien och Egypten finns det inte en människa som vänder sig till ”den amerikanska demokratin” efter förebilder för det samhälle ungdomen ropar efter. Barack Obamas berömda tal i Kairo är glömt och begravt under ruinerna efter ”kriget mot terrorismen” och det diplomatiska haveriet efter WikiLeaks avslöjanden.
”På sin dödsbädd frågar sig Mubarak vad som ska hända hans folk när han går bort.
–Herr president oroa er inte, svarar hans rådgivare, egyptierna är ett solitt folk som kan äta grus för att överleva.
Mubarak (efter lång stunds eftertanke) till sin rådgivare:
-Kan du ordna monopol på handeln med grus åt min son Alaa?
.
EFTER ” AVGÅ BEN ALI”
”AVGÅ MUBARAK”
-Hörru Hosni, om du tar med dig Bouteflika och Khadaffi fixar jag gruppbiljett.
Det är inte bara Förbifart Stockholm som i dag riskerar rött ljus vid Högsta förvaltningsdomens prövning mot Miljöbalken. Det är också rött ljus för en del tåg och öppet för förseningar för andra på T-banans Gröna linje i Stockolms T-bana. Även blå linjen kommer att beröras.Ett femtiotal medlemmar från Syndikalistiska driftsektionen, DSTS, vill med sin endagsstrejk protestera mot försämringar för personal och trafiksäkerheten.
”Det är där vi har flest medlemmar och därför är det den Gröna linjen som främst kommer att drabbas, säger Jens Bessing. Pressansvarig i strejkkommittén.
.
.
På grund av att LO-förbundet Seko accepterat det tunga oket med ett kollektivavtal som förbjuder konflikter under avtalsperioderna råder fredsplikt för den stora majoritet av tågförarna, ungefär 80 procent, som är organiserade i Seko klubb 119.
”Men vi bemannar inte några tåg eller spärrar, vi tänker inte agera strejkbrytare, säger Caroline Evander, klubbens informationsansvarige. ”Men vi har samma krav som DSTS. Där är vi helt överens.”
.
.
De krav som riktas mot arbetsgivarna i det Hongkongbaserade företaget MTR, som sköter trafiken, är i huvudsak sammanfattade i tre punkter:
För det första kan inte längre spärrpersonalen gå på toaletten under sin arbetstid. ”Måste” man kissa blir det att ringa och då får man i bästa fall en ”inhoppare” efter femton minuter. Eller en utskällning.
För det andra måste tågförarna jobba över sex timmars långa pass utan rast.
För det tredje har MTR avskaffat de så kallade ramtiderna för tunnelbaneförarna. Med ramtiderna var det tidigare i förväg angivet om de anställda skulle jobba dag-, kvälls- eller nattpass. Nu kommer beskeden tre dagar i förväg och passen kan läggas ut hur som helst.
Det fanns många likheter mellan Ben Alis regim i Tunisien och exempelvis den östtyska diktaturen under Walter Ulbricht. Personkulten fanns där, partiets pressmonopol, censuren, partiet som var staten och vice versa. För att få något uträttat var det bekvämt att äga en partibok som nästan fungerade som id-kort.
.
Ben Ali byggde en kult av siffran 7.
.
När Ben Ali tog makten 1987 genom att avsätta Habib Bourguiba rådde en omfattande personkult runt den då 84-årige diktatorn. Till att börja med undvek därför Ben Ali att bara byta ut Bourguibas porträtt mot sitt eget. I stället startade något som världen troligen aldrig skådat förr.
Ben Ali, som tydligen var vidskeplig, byggde en kult av siffran 7. Hans kupp ägde rum den 7 november efter att 7 läkare förklarat Bourguiba senil, vilket säkerligen var en korrekt diagnostik. Sedan dess figurerar siffran 7 i de mest otänkbara sammanhang.
.
Smaklöshet saknades inte i Ben Alis monument.
Det var på TV7 som Ben Ali höll sitt sista tal. Stationen har nu bytt namn. Avenue 7 november, boulevard 7 november, Café 7, Taverne 7, ja allt skulle döpas med en sjua i namnet, det var en garanti för en god relation med diktatorns parti RCD. Det var bara en gång det gick för långt. Slakteriet 7 november fick aldrig sitt namn godkänt. Vad som hände med slaktaren är inte känt. Han fick kanske omskola sig i grönsaker. Landets flygbolag hette Sevenair till för ett par dagar sedan.
.
Direktflyg Tunis – Saudiarabien med Sevenair.
Den totala fusionen mellan partiet och staten ägde rum under Ben Alis ledning. Två miljoner medlemmar kunde RCD stoltsera med, på en befolkning av tio miljoner. Ingen anslöt sig av ideologiska skäl. Intern diskussion var helt otänkbar. Apparaten var bara ett verktyg för Ben Alis och hustruns familjer för att organisera korruptionen så att det mesta av profiterna hamnade i rätt fickor. För den vanlige medlemmen var det i stället en garanti för att erhålla ett banklån, att barnen fick plats i en skola nära hemmet, att ett nybygge anslöts till elnätet, ja allt som eventuellt kunde underlätta vardagen erhölls lättare med partiboken i fickan.
Nu ligger RCD i ruiner. Det gigantiska huvudkontoret i Tunis är i det närmsta tomt. Centralkommittén är upplöst. Utanför Tunis var RCDs partistruktur lika med en med statsapparaten parallell administration. Nu har de höga funktionärerna gömt undan partiboken i gamla skokartonger och lämnat administrationen åt sitt öde. Ändå hänger skuggan av RCD över hela den politiska kamp som pågår. Går inte revolutionen vidare och begraver RCD kan liket börja röra på sig igen.
.
RCDs huvudkontor i Tunis.
Att RCD kunde behålla sitt medlemskap i sossarnas internationella brödraskap Socialistinternationalen säger egentligen mer om denna Internationals program och principer än om Ben Alis RCD. Men det är en fråga för Monas efterträdare att svara på.
En vidskeplig, korrupt tyrann har störtats. Bara det tunisiska folket kan ta åt sig äran. In i det sista hölls diktatorn under armarna av det ”internationella samfundet”. Det kommer Tunisiens folk inte att glömma i första taget. Inte de förtryckta folken i resten av den arabisktalande världen heller.
Så här ser sidan på Facebook ut som kallar till dagens protester.
.
Jasminernas revolution i Tunisien inspirerar unga i hela den arabiska världen. I dag den 25 januari kallar unga aktivister till en ”revolt mot tortyr, fattigdom, korruption och arbetslöshet”. Via Facebook har informationen om ”Vredens dag”, som den kallas, nått tiotusentals människor. Närmare 100 000 har svarat att de kommer att delta.
Den egyptiska kravallpolisen har för vana att gå fram som bärsärkar när minsta lilla protest luftas på gatan. Inrikesministern Habib el-Adli säger att polisen inte kommer att lägga fingrarna emellan eftersom demonstrationen saknar tillstånd. Att polisen aldrig ger tillstånd undviker han att precisera.
Den egyptiska kravallpolisen använder alltid stor brutalitet för att tysta all kritik.
.
-Vår protest den 25 är början till slutet, står att läsa på Facebook i meddelande till de 87 000 medlemmarna i gruppn.
-Det är slutet på tystnad, underkastelse och lydnad inför vad som sker i vårt land. Ett ny sida i Egyptens historia öppnas, en av aktivism och kamp för våra rättigheter, skriver organisatörerna.
Tyvärr är chansen stor att kravallpolisen kommer att krossa protesten i sin linda, att hindra demonstranterna från att samlas och fängsla många av dem omedelbart de visar upp sig.
Vad som talar emot ett grovt våld från polisens sida är den känsliga internationella opinionen just nu. Regeringskanslierna i USA och Europa ser helst att de inte än en gång ska ses som medskyldiga till blodiga massakrer som de Ben Ali beordrade innan han flydde till Saudiarabien.
I skrivande stund finns det inte ännu någon information om vad som sker i Kairo. Jag återkommer. Stay tuned.
.
De senaste veckorna har det hållits mindre solidaritetsdemonstrationer med Tunisien i Kairo utan att polisen krossat dem. Se bilden.
PS Uppdatering.
Enligt media som BBC, Al Jazeera, Le Monde och El Watan deltar mer människor i Kairo än vad någon vågat hoppas på. Flera demonstrationer pågår samtidigt och polisen har hittills tillåtit mer än vad som är vanligt. Uppenbarligen vill inte Mubarak dra på sig irriterade kommentarar från Vita Huset om ”oproportionerligt våld.”
.
Smittan från Tunisien sprider sig. -Avgå Mubarak på franska visar att inspirationen kommer från Tunisien.
.
En grupp demonstranter samlades framför Högsta Domstolen och skanderade ”Tunisien är lösningen”. På andra platser ropades ”Ned med Mubarak” och ”Gamal tala om för pappa att folket hatar dig”. (Gamal Mubarak är sonen som väntas ta över presidentskapet).
Det meddelas också att demonstrationer äger rum i flera andra städer, som Alexandria och Assouan och Assiout i söder, i flera städer utefter Nilfloden, och i Ismaliya vid Suezkanalen.
Nu ska vi bara hoppas att dagens demonstrationer inte slutar i ett blodbad. Mumien som styr landet är ännu kapabel till det värsta.
På torsdag blir det nya problem med kollektivtrafiken i Stockholm. Men det är inte Kung Bore som slår till igen med snö och frost utan syndikalisterna i Driftsektionen Stockholms tunnelbana och spårvägar som med sin endagsstrejk kräver att Hongkongbaserade ägarna i MTR ordnar upp de grava missförhållanden som råder för personalen. I spåren av detta ökar självklart riskerna för säkerheten.
.
.
På sin hemsida berättar MTR hur stolta man är att
personalen håller i gång tunnelbanan 365 dagar om året…
.
Det är tidningen Arbetaren som berättar om detta på sin hemsida. ”Förmodligen komer folk att få vänta på tåg och åka i trånga tåg. Vi vill inte att det går ut över resenärerna, men blir vi inte hörsammade kommer striden gå vidare och trappas upp”, säger där tunnelbaneföraren Jens Bessing. I DN/Debatt skriver också Maria Karlsson och Robert Sundin om varför strejken blivit nödvändig.
Det är på tre områden som det skett kraftiga försämringar:
För det första kan inte längre spärrpersonalen gå på toaletten under sin arbetstid. ”Måste” man kissa blir det att ringa och då får man i bästa fall en ”inhoppare” efter femton minuter. Eller en utskällning.
För det andra måste tågförarna jobba över sex timmars långa pass utan rast.
För det tredje har MTR avskaffat de så kallade ramtiderna för tunnelbaneförarna. Med ramtiderna var det tidigare i förväg angivet om de anställda skulle jobba dag-, kvälls- eller nattpass. Nu kommer beskeden tre dagar i förväg och passen kan läggas ut hur som helst.
.
.
.
På den tiden när svenska kvinnor bar slöjor eller sjalar nere i T-banan.
Då hann personalen gå på toa.
Kanske något för Sverigedemokraterna att tänka på?
.
”Det är hemskt, hur ska man någonsin få en ordentlig dygnsrytm? Man får inget liv om man inte ens vet när man ska jobba”, understryker tågföraren Jens Bessing.
Det är lätt att hålla med. På torsdag får SL:s passagerare ha med sig tålamod på sina resor. Även om inte den personal som är organiserad i SEKO deltar i strejken är de säkert också överens om kraven på förbättringar. MTR:s förhandlingschef Pierre Sandberg säger till syndikalisternas driftssektion att företaget inte ska försöka sätta in strejkbrytare.
Det har gått tio dagar sedan mördaren Ben Ali la benen på ryggen. På dessa dagar har landets medborgare upplevt mer spänning och lycka än under 23 år av diktatur och förnedring.
Men nu står revolutionen vid ett vägskäl. Vägen till höger leder till konsolidering av regimen, visserligen utan Ben Ali, som styrt landet sedan 7 november 1987. Mohammed Ghannouchis övergångsregering försöker med alla medel att lugna ner oppositionen på gatorna och lovar omfattande demokratiska fri- och rättigheter bara folket lugnar ner sig och låter ”de som kan” styra. Från omvärldens alla regeringskanslier hörs samma visa – försoning och återhållsamhet predikas av de som i decennier hållit mördaren under armarna.
;
Regeringen samlad till sitt första möte. Vilken uppgift soldaterna har kan man fråga sig?
.
Till och med de döda mobiliseras. Tre dagars ”nationalsorg” utlystes för att hedra offren för polisens kulor. Det kan vid första tanken ses som en värdig aktion. Men idén med sorgedagarna var mer att få folk att stanna hemma och lätta på trycket mot regeringen i hopp om att efter tre dagars passivitet skulle ”vardagen” ta vid. Men folket på gatan hedrade sina döda med fortsatta demonstrationer med krav på regeringens avgång. I den sitter ännu de som ytterst ansvarade för morden på närmare hundra fredliga demonstranter, med inrikesministern i första ledet.
Presidenten, regeringschefen, RCDs ministrar och de ynkliga figurerna ur den ”legala oppositionen” som accepterat ministerposter och fungerar som ”demokratiska fikonlöv” har ett enda mål, att lugn och ordning ska skapas så att de som har makten i dag också kommer att ha den i morgon. De två viktigaste ”oppositionella” krafterna som anslutit sig till regeringen är Ahmed Chebbis parti PDR och Ettajdid, före detta tunisiska kommunistpartiet. Cyberaktivisten Slim Amamou har också accepterat en ministerpost med grumliga förklaringar om att ”arbeta inifrån”.
.
På gatorna fortsätter folkmassor att kräva regeringens avgång.
.
Vägen till vänster leder till ett totalt brott med diktaturen och verkligt fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. På den vägen är det första hindret som måste rivas den sittande regeringen. Landets fackliga organisation UGTT är den starkaste organiserade kraften i landet och som nu står i opposition till regeringen och kräver dess avgång. UGTTs styrelse säger i ett uttalande 21janari att regeringen måste avgå och ersättas av en ”nationell räddningsregering” under ledning av en oberoende personlighet som svarar mot folkets krav.
Samtidigt uppmanar UGTT till rullande regionala strejker och till total lärarstrejk från i dag till finish. Om den följs sätter det stopp för regeringens beslut att åter öppna undervisningen i dag måndag 23 januari. Hälften av befolkningen är under 25 år och den stora majoriteten av demonstranterna är mycket unga. Sitter de i skolbänken kan de inte demonstrera och kräva regeringens avgång. Kalkylen är genomskinlig och genomskådad av UGTT.
.
UGTTs hemsida finns att läsa på arabiska, franska och engelska.
.
I lördag och söndag spred sig kravet på regeringens avgång även till helt oväntade läger. Inte mindre än 2 000 poliser, civilklädda eller i uniform, anslöt sig till häpna demonstranter i Tunis. Till skillnad från militären avskys polisen för sin roll i dödsskotten mot demonstranter. Vissa vänder nog kappan efter vinden, men andra uttryckte äkta sorg över den roll de ”tvingats till av officerare och inrikesministern”. Det centrala kravet för de demonstrerande poliserna är rätten att bilda en egen fackförening och att de ansvariga för ordergivningen vid dödskjutningarna ska ställas inför rätta. Till demonstrationen anslöt sig också anställda i stadsförvaltningen, säkerhetsvakter och brandmän.
.
Scener med soldater som fraterniserar med demonstranter har varit vanliga.
Nu börjar också den fruktade polisen att ”gilla läget”.
.
Oavsett enskilda polisers motiv är det av stor vikt för den fortsatta mobiliseringen att polisens kraft splittras upp av interna motsättningar. Polisen var Ben Alis verkliga maktinstrument, med över 150 000 man, medan armén misstroddes av diktatorn och inte räknar mer än 35 000 soldater för det mesta dåligt beväpnade. I mindre orter där varje polisman var känd har många ”försvunnit”. De har lagt uniformen på hyllan för att klara sig undan folkets revansch.
Ett andra hinder på revolutionens väg är det stora antalet ”chefer” som regimen utsåg att leda administration och statliga företag. Där rapporteras det att personalen i många fall redan tagit saken i egna händer och helt sonika kastat ut regimens gunstlingar, oftast oduglingar som fått sina platser tack vare rätt kontakt och rätt partibok.
I går söndag ökade trycket ytterligare på regeringen när en ”frihetskaravan” nådde fram till Tunis. Tusentals demonstranter hade organiserat en marsch mot Tunis från orter i inlandet som stått i spetsen för kampen, som exempelvis Sidi Bouzid, platsen där Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot myndigheternas trakasserier. Väl framme i Tunis samlades de framför premiärminister Ghannouchis kansli där säkerhetsvakterna drog sig tillbaka tills demonstranterna var nästan framme vid ingången. ”Frihetskaravanen” bröt mot det nattliga utegångsförbud som råder utan att polisen ingrep.
.
Här har deltagare i ”befrielsekaravanen” tagit sig fram ända till premiärministerns kanslidörr.
.
Det återstår många hinder och många steg att ta för att revolutionen ska lyckas röka ut alla hål där diktatorns arvtagare lurar för att eventuellt ta tillbaka vad de förlorat. I det läge som råder finns det inget på ”stället marsch” som inte är liktydigt med förlust för den folkliga revolutionen. Den ägande klassen i Tunisien och hela regionens diktatoriska regimer väntar på möjliga vägar tillbaka till ”lugn och ordning”.
Oppositionen står inför enorma uppgifter. Men den har på en knapp månad visat vad den är kapabel till. Vägen till vänster är full av hinder men den är inte oframkomlig.
.
Ett videoklipp som visar poliser som deltar i protesterna.
just nu. Regeringskanslierna i USA och Europa ser helst att de inte än en gång ska ses som medskyldiga till blodiga massakrer som de Ben Ali beordrade innan han flydde till Saudiarabien.
