Tunisien går till val

Posted on 22 Okt 2011 by Benny Åsman

Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg

Senaste nytt: Gårdagens historiska val drog mycket stort deltagande. Av de 4,15 miljoner som skrivit in sig på de frivilliga vallistorna röstade över 90 procent. Valets resultat kommer att publiceras i morgon, tisdag. Valdeltagandet kan inte beräknas ännu eftersom de cirka 3 miljoner som inte finns med på vallistorna kunde ändå delta genom att visa upp sitt ID-kort vid röstningen. Vi återkommer med en analys av valet när detaljerna finns tillgängliga.

I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.

Ben Ali var den första diktatorn som jagades iväg. Mubarak och Kaddafi hängde på.

Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.

Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.

Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.

Det var landets fattiga och arbetslösa som segrade 14 januari

Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.

-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.

-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.

Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.

Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.

Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.

Håll Tunisien rent – ut med RCD

-Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.

-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.

-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.

Den gamla polisen är i mycket tillbaka på gatorna.

-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.

Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.

Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.

Rachid Ghannouchi säger sig stå för en tolerant och modern islam.

Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den politiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.

I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?

I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.

-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.

-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.

I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.

-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.

Den unga kvinnans önskan håller på att uppfyllas.

Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.

Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:

-Folk kommer att rösta på Ennahda därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.

Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.

Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD3,SVT1,DN6,DN7,

GP2,DN8,

Bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Erdogan, Islam, Ben Ali,

Från Kairo till Wall Street.

Posted on 20 Okt 2011 by Benny Åsman

Tänk om hela världen gör uppror!

Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.

Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.

-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.

Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.

Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.

De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.

-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.

I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.

Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.

I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.

I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:

-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…

Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.

Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.

Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA. Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.

Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.

Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.

Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.

I Zurich protesterade också många.

Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99% -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.

Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.

Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,

Rasism mot svarta i Libyen

Posted on 14 Okt 2011 by Benny Åsman

En balanserad rapport från Amnesty

Av Benny & Göte.

-Det finns en verklig risk att vissa mönster från förr upprepas. Godtyckliga arresteringar och tortyr var ett kännetecken för Khaddafis styre, säger Hassiba Hadj Sahraoui, Amnestys chef för Mellanöstern och Nordafrika.

-Vi förstår att övergångsregeringen står inför många utmaningar, men om den inte nu markerar ett klart brott med det förgångna sänder den verkligen ut ett budskap att behandla fångar såsom det har gjorts kommer att tolereras i det nya Libyen, säger vidare Amnestys chef.

Redan från revolutionens början i februari har det förekommit övergrepp mot svarta immigrantarbetare och rasistiskt motiverade handlingar som inte kan eller ska försvaras. Amnestys rapport påminner också om att arabisk rasism mot svarta libyer och immigrantarbetare inte är en ny företeelse. Vår blogg har stött och stöder fortfarande revolutionens kamp mot resterna av Khaddafis diktatur och kampen för värdighet, frihet och demokrati. Men vi har också från första dagen tagit skarpt avstånd från de rasistiska övergrepp som förekommit. (se Libyen)

Bland fångade svarta finns legoknektar men troligen mest immigrantarbetare.

Amnestys rapport har stor trovärdighet. Organisationens internationella rykte är stort. Därför ska den också läsas för vad som står i den och inte tolkas som vissa gör för att ”äntligen” kunna bevisa att revolutionen inte är en revolution och att Khaddafis styre ändå inte var så tokigt. Amnesty säger inte att övergreppen mot de svarta är satt i system av NTC. Tvärtom hävdar rapporten att NTC uppmanar alla sina anhängare att inte utkräva laglös hämnd mot de som nu fångas i Sirte.

Amnestys rapport bygger på intervjuer med 300 fångar i Tripoli. Det sägs finnas sammanlagt 2 500 fångar i huvudstaden. Bara det faktum att Amnesty fritt kunnat intervjua fångarna är ett tecken på att allt inte är som förr. Under Khaddafis tid var det ingen, inte en enda fånge som kunde intervjuas. En del av de som nu fastnat i rebellernas händer är enligt alla media legoknektar. Men andra är vanliga civila immigranter som inte kunnat lämna landet eller de bostadsområden de suttit fast i på grund av striderna. Övergrepp mot fångar, oavsett om de varit stridande eller civila, kan inte försvaras och skadar det samhälle som de stridande kämpar för.

I Khaddafis fängelsehålor försvann många för alltid.

Det sagt ska det också sägas att det ursinne och hämndlystnad som kommit fram i vissa tillfällen och som rapporterats av media är förklarligt utan att vara försvarbart. I Sirte hittades i onsdag, enligt The Independant och The Guardian, trettio rebeller bakbundna och mördade i kvarter som erövrats. Många av de stridande kommer från Misrata där de förlorat familjemedlemmar och vänner under Khaddafis belägring av staden. Att känslorna svallar över och hatet tar sig fula uttryck är kanske oundvikligt i enskilda fall. Däremot vill vi påstå att det inte handlar om en politik satt i system, vilket också understryks av Amnestys rapport.

I andra media finns också klara bevis för att övergreppen inte sker systematiskt och ingår i en utstakad plan för hur gripna ska behandlas. I torsdagens The Independant kan vi läsa följande.

-Inne i Sirte fanns det fortfarande människor i en del hus. Bakom en grind fanns en villa i vilken 30 sudanesiska män, kvinnor och barn gömde sig i källaren i väntan på att kunna fly. NTC-soldaterna kroppsvisiterade dem och när de inte hittade några vapen ordnade de transport med bilar ut ur staden för dem, skriver Portia Walker i tidningen den 13 oktober.

En legoknekt i Khaddafis sold fångas i Sirte.

-I ett annat hus hittades två unga män som sa sig vara civilpersoner trots att de var i besittning av en kalashnikov och ett RPG granatgevär. De fördes ut och bakbands innan de leddes bort, skriver samma reporter. Det här fallet visar emellertid också på ett problem med Amnestys kritik då den kräver att inga arresteringar ska kunna ske utan skriftliga order från åklagarmyndigheten. Ska rebellerna bara släppa de två i väntan på en arresteringsorder från Tripoli? Det vore kanske underbart om det kunde fungera så. Men har det någonsin gått till så ”civiliserat” i öppna väpnade konflikter? De gamla juridiska institutionerna har till stor upphört att fungera efter upprorets början. Det var dess åklagare, domare, fångvaktare och bödlar som var diktaturens fähundar. En ny juridisk organisation är självfallet ännu inte på plats. Det pågår fortfarande hårda strider i Sirte och Bani Walid med stora förluster i människoliv på båda sidor och efter fyrtiotvå års kompakt diktatur tar det självfallet mer än några veckor för att utveckla nya mer rättssäkra institutioner.

Amnestys legala rekommendationer i slutet av rapporten är mer en önskelista över hur det bör se ut och gå till i ett fredligt stabilt samhälle. I ett samhälle som exploderat i revolution, kontrarevolution och hårda känslor är de inte lätta att leva upp till.

Glädjescener från Tripoli den 21 augusti.

Även andra media på plats beskriver rebellernas växande avsky för de ”lojalister” som fortfarande strider i Sirte, speciellt sedan trettio av deras medkämpar hittats bakbundna och skjutna. Det fåtal som fortsätter att strida för Khaddafi kan inte vänta sig behandling med silkesvantar.

Amnestys rapport har redan blivit ett tillhygge i händerna på de som inte hade ett ord att säga om Khaddafis blodiga belägring av Misrata eller det brutala krossandet av upproret i Zawiyha. Samma personer och grupper har i dag inget att säga om Assads brutala mord på flera tusen syriska medborgare. De som höll tyst då och nu har inte ett uns av moralisk legitimitet för sitt klagande över rebellernas oförsvarbara övergrepp. Man kan inte sitta i knäna på Khaddafi och Assad och peka finger mot de som gör uppror.

Nu när striderna i landet närmar sig slutet är det av stor vikt för revolutionens legitimitet och fortsatta utveckling att de som tagits tillfånga ges en rättvis behandling. De som var vanliga immigranter men fängslats måste friges och behandlas korrekt och erbjudas fortsatt arbete i landet eller hjälp att åka till hemlandet. Vilket redan sker. Flera tusen arbetare från Niger har hjälpts över gränsen till hemlandet. De som kan bevisas ha stridit på Khaddafis sida som betalda legoknektar ska behandlas på det sätt de förtjänar, det vill säga åtalas för brott mot det libyska folket.

Media: SVD1,SVT1,GP1,DN1,DN2,SR1,

Bloggare: Klassperspektiv,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Amnesty, Sirte, Khaddafi

Slag mot stålverk i Liège

Posted on 13 Okt 2011 by Benny Åsman

Indiska ArcelorMittal lägger ned

Det kom som en blixt från klar himmel. I går eftermiddag meddelade den indiske stålbaronen Mittal att varmvalsverket i den belgiska industristaden Liège läggs ned och att de över tusen anställda avskedas.

Svåra tider väntar för de tusen anställda. Kampen förbereds.

Det är ett svårt slag mot en region med redan hög arbetslöshet. Det handlar om minst fem tusen arbeten som drabbas när alla underleverantörer och lokala firmor som berörs räknas in. I 200 år har Lièges arbetare tillverkat järn och stål. I decennier har de också stått i spetsen för arbetarklassens kamp för bra arbetsvillkor, korrekta löner och respekt för ingångna avtal med de fackliga organisationerna.

Just den sista punkten gör nu de arbetande och de fackliga ledarna rasande. Det är mindre än en vecka sedan företaget backade i en konflikt om visstidsanställning och facket proklamerade en stor seger. Redan då visste naturligtvis ledningen vilket besked som väntade. Chocken för de anställda är enorm och känslan av att ha ljugits rätt upp i ansiktet kan vändas till en våldsam försvarskamp. Stålarbetarna i Liège har redan visat vad de kan uträtta när det kommer till strid.

I dalgången mellan floderna Sambre och Meuse

har järn och stål närt berfolkningen i 200 år.

ArcelorMittals verk i Liège tillhör ståljättens mest produktiva enheter i hela Europa och strategin bakom nedläggning är svår att förstå för de fackliga ledarna som i går hänvisade till koncernens uppköp av malmgruvor världen över och de enorma vinster som görs.

-ArcelorMittal är ren och skär kapitalism, sa en facklig ledare till belgiska RTBF och menade att bolagskoncernen dessutom inte går att lita på.

För François Gomez, ledare i facket FGTB, väntar svåra dagar.

–Alla ska veta att de inte håller sitt ord, sa fackets representant, som också förklarade att arbetarna helt tappat förtroendet för den lokala ledningen i Liège. De kallas för ”legoknektar” av arbetarna och facket har redan meddelat att inga förhandlingar kommer att hållas med de lokala cheferna.

Det är ännu för tidigt att sia om hur den här striden kommer att sluta. Det finns inte fog för stor optimism. Tusen arbetare ställd mot jätten ArcelorMittal har inte kraften att ensamma segra. De närmaste dagarna kommer de säkerligen att vända sig till den regionala vallonska regeringen med krav på socialisering av stålverket eller att driften tas över av andra bolag som exempelvis det franska Usinor.

En hård strid väntar. Här på bloggen kommer vi att följa vad som händer. Stay tuned.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Finanskrisen, facklig kamp i Europa, EU, Liège,

I media: DN1,DN2,SVD1,GP1,

Khaddafis diktatur besegrad.

Posted on 11 Okt 2011 by Benny Åsman

Slutstrid i Sirte. Dags för politik

När du läser det här har kanske det sista motståndet från Khaddafis styrkor i Sirte brutits och revolutionens första steg säkrats –Khaddafis diktatur är begraven.

Men det som är slutet på en fas är början till en ny. Nu gäller det för de människor som med vapen i hand befriade Misrata efter en lång och krävande belägring, de som befriade Tripoli och de som innan dess besegrade elitstyrkorna i Benghazi att försvara de landvinningar som gjorts och kämpa för att allt de slagits för blir verklighet. Att alla demokratiska fri- och rättigheter för första gången blir till vardag för landets befolkning, att berbernas och andra minoriteters rättigheter blir verklighet och att landets rikedomar används till att bygga det samhälle som de enorma oljeresurserna möjliggör.

Redan kan vi se en process liknande den i Tunisien, där den enhet som rådde i förkastandet av diktaturen splittras upp efter klassgränser och gruppintressen. Det är närmast en historisk knäpp på näsan att oljearbetarna vid det amerikanska oljebolaget Conoco-Phillips anläggningar i Waha redan gått i strejk. De kräver att alla direktörer som aktivt stödde Khaddafi ska avskedas innan de återgår till arbetet.

.Så här såg de utländska oljebolagens inflytande i Libyen ut innan revolutionen.

Detta är säkert bara den första rörelsens bland de arbetande i landet, som inte offrat söners och sina egna liv i kampen mot diktaturen, som tar strid för sina egna klassintressen. Hittills har övergångsrådet TNC varit den samlande paraplyn för kampen. Om den inte visar att den kan möta de krav och förhoppningar som ställs på en ny regim kommer vi mycket snabbt att få se slitningar i dess led som går utöver de smärre ”stresstecken” som funnits hittills. I många vänsterkretsar har det tagits för givet att TNC kommer att bli en nickedocka i USAs band. Det kan bli så, men det är mycket troligare att motsättningarna i samhället kommer att speglas också inom TNC och många turer kring ministerposter kan väntas, på samma sätt som den tunisiska övergångsregeringen bytte ministrar var och varannan dag som eftergifter till kraven från gatan.

TNCs delegation vid ett möte med EU.

Sirtes fall är avgörande för diktaturens fall. Inte bara rent militärt. Utan kanske ändå mer av symboliska skäl. Sirte var Broderns stad. Den hade byggts upp från grunden med oljepengar i ett ”grandiost” projekt för att göra staden till Afrikas huvudstad med konferensanläggningar av internationell standard. Hela kvarter i staden består av bostäder för officerare i den fallna regimens elitförband och för många priviligierade ur Khaddafis egen klan.

Ur ren humanistisk synpunkt kan vi beklaga att tyvärr också oskyldiga människor råkat illa ut och dödats eller sårats under belägringen av Sirte liksom alla civila som fick sätt livet till vid upproret i Benghazi, resningen i Tripoli, krossandet av revolten i Zawiya och inte minst det heroiska motståndet i Misrata. Men i alla inbördeskrig och revolutioner drabbas ett antal oskyldiga civila som kommer i kläm när historien lämnar sina upptrampade fotspår och får ett utbrott.

Stora delar av Misratas centrala delar förstördes av Khaddafis artilleri.

Men det finns också alltid ”oskyldiga civila” som medvetet väljer att ansluta sig till de stridande krafterna i en revolution eller ett inbördeskrig. Tyvärr är det så ett samhälle i uppror fungerar. Bara för ta något så näraliggande oss som det finska inbördeskriget. Där var det inte bara arbetare i det röda lägret och aristokratiska officerare i det vita lägret. Det fanns också frivilliga fattiga arbetare i de vitas styrkor. De valde sida och fick betala för sitt val om de togs av de röda. Samma sak händer i alla konflikter. I Egypten är det många mycket fattiga personer som villigt lät sig engageras i de banditgäng som Mubaraks regim använde som stormtrupper mot politiska motståndare. De finns kvar fortfarande och går nu indirekt militärens ärenden genom att provocera och angripa demonstrationer.

Vissa väljer alltid att sluta upp på förtryckets sida.

I Sirte är det uppenbart att en del av stadsborna frivilligt anslutit sig till Khaddafis trupper för att försvara vad de anser ha varit ett gott och priviligierat liv. De har gjort sitt val och kämpar med livet som insatts på diktaturens sida. De beklagar inte själva sitt val. Varför ska vi beklaga det i deras ställe?

Detta reser en annan fråga. Hur många civila oskyldiga offer har mist sina liv i revolutionen sedan 17 februari? Jag vet inte och jag tror inte någon annan har en siffra som kan betraktas som den rätta. Ingen vet hur många som avrättats av Khaddafis trupper i de städer som togs tillbaka efter den första resningen över hela landet, med just Sirte som undantag. Ingen vet hur många civila offer som skördats av Natos missiler och bomber. Ingen vet hur många oskyldiga offer som fallit för rebellernas RPG och kulor. Gissningarna är lego i media och TNC självt säger att allt mellan 30 till 50 tusen personer dödats, civila och stridande inkluderat. Men det finns orsak att tvivla på att det är så pass många. Uppgifterna från olika städer, som kanske är bättre gissningar, adderar inte upp till de globala gissningarna. Sanningen, eller så nära sanningen som möjligt, kommer inte att låta vänta på sig.

Begreppen Holocaust, folkmord eller genocid ska man inte leka med.

Redan nu kan det ändå sägas att vissa media och ”bloggvänster” gjort till sin uppgift att hallucinera om Holocaust, Folkmord och Genocid. Till och med bloggar med anspråk på seriös källgranskning och vetenskaplig kyla gör sig till språkrör för de värsta överdrifterna. Det gäller exempelvis bloggen Klassperspektiv lyckas slå rekord. I en blogg från den 9 oktober citerar de en läkare på sjukhuset Ibn Sina som enligt AFPs reporter i all hast sa ”det här är Holocaust, inte ett lasarett”. Något som Klassperspektiv också lyfter upp till rubrik över hela bloggen.

Utan att höja ens ett frågande ögonbryn utropar bloggen det här århundradets första holocaust. Nu vet nog de anonyma skribenterna på Klassperspektiv vad ordet holocaust står för. Ändå drar de sig inte för att utan en enda kommentar publicera vad AFPs reporter sa sig höra. Man kan undra varför eftersom bloggen presenterar sig med följande högtidliga deklaration:

”Klassperspektiv är mycket noggrant med sitt val av källor. Vi som arbetar med Klassperspektiv är rutinerade och kunniga vad gäller källkritik och källkritiska principer. Vi har lång erfarenhet av bevakning av internationella konflikter, och känner till den roll som spelas av krigspropaganda och över huvud taget partsinlagor.”

Varje seriös politiker tänker efter två gånger innan ordet folkmord, eller holocaust och genocid, tas i munnen eller accepteras som beskrivning av en händelse. Många har dött i Libyen. Men att tala om folkmord och holocaust är rent nonsens. Redan termen innebär dessutom att dödandet drivs av en etnisk/nationell motsättning vilket inte är fallet i Libyen.

Revolutionen kommar bland annat att dömas efter den plats berberna får i samhället.

Men hur var det med sjukhuset Ibn Sina? I samma artikel från AFP där Klassperspektiv hittar sin feta rubrik går det också att läsa att ett femtiotal personer greps som misstänkta för att ha använt sjukhuset som bas för att skjuta mot de annalkande rebellerna. Det bekräftas av många andra medierapporter om beskjutning med RPG, granater och snipereld från sjukhusets byggnader. Enligt samma AFP-reporter och andra tidningsartiklar transporterades sedan skadade från sjukhuset som saknar läkare och personal till sjukhus i Misrata. Problemet som rebellerna stod inför var naturligtvis delikat. Hur eliminera de skjutande soldaterna i sjukhuset? Bara låta dem skjuta vidare i lugn och ro eller försöka inta sjukhuset?

Sirtes fall öppnar dörren för en ny politisk epok i Libyens historia. Hur en vald parlamentarisk församling kommer att se ut och vad den kommer att uträtta beror till största delen på de komplicerade styrkeförhållandena som existerar mellan sekulära och religiösa krafter som stridit tillsammans mot Khaddafi liksom på de regionala och etniska spänningar som finns. Det är också hur de kommande politiska striderna formar sig som avgör hur banden mellan Tripoli och Washington, Paris och London kommer att se ut.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVT1,

Bloggar:KLassperspektiv,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Sirte, Revolution,

Ockupera Wall Street.

Posted on 8 Okt 2011 by Benny Åsman

-Vi är 99%

Det står det att läsa på många plakat som demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99% , riktar blickarna mot de enorma orättvisor och inkomstskillnader som råder i USA.

Om vi är 99% vilka är då den procent som blir över, eller som sitter överst kan man säga? När rörelsen kräver ett mer rättvist och jämlikt samhälle svarar de som representerar 1% att ”massan” hotar med klasskrig. Nu tänker de inte på barrikader, miliser och hårda strider. Nej det krig de säger hotar består av en liten skattehöjning för den översta procenten på inkomststegen.

För att tala konkreta fakta går det att vända sig till den utmärkta tankesmedjan Economic Policy Institute, som arbetar intimt med den amerikanska fackföreningsrörelsen. Bilden som EPI ger talar för sig själv och besvarar vem som för krig mot vem.

För att tillhöra topprocenten av de amerikanska hushållen krävdes 2010 en inkomst på minst 516 633 dollar per år. Då räknas löner, transfereringar och inkomst av kapital in. Tänka sig att även den rikaste procenten känt av krisen. För 2007 krävdes det 646 195 dollar för att kvala in i enprocentsligan. Börsen har ju rasat sedan dess. Men med en halv miljon dollar om året, eller cirka 3,5 miljoner kronor, lider de nog ingen nöd.

Däremot ser det mörkare ut för stora delar av de 99 procent som inte når upp i toppligan. För de 60 procent i botten, alltså mer än halva befolkningen, gäller att de tjänar högst 33 870 dollar per år, cirka 230 000 kronor per hushåll, knappt 20 000 kronor i månaden innan skatt.

För de 20 procenten i botten ligger inkomsten under 16 961 dollar per år eller cirka 78 000 kronor, knappa 7 000 kronor i månaden.

Tillhör man däremot topprocenten och dessutom bor i New York då ligger genomsnittsinkomsten på 3,7 miljoner dollar per år. Visserligen kostar det att bo i finansborgen men det går ändå ingen nöd på de som räds klasskriget.

Nu speglar ju den årliga inkomsten inte hela situationen. Hushållens samlade tillgångar har minst lika stor roll i hur ojämlikheten i samhället ser ut. För 1%-gruppen är det inga problem. Deras genomsnittliga förmögenhet är 14 miljoner dollar. Innan finanskrisens början 2007 var siffran 19 miljoner dollar. Ska vi kanske fälla en tår?

Nej, tårarna sparar vi till de 20 procenten i botten. Deras genomsnittliga tillgång 2009 var negativ, minus 27 200 dollar i nettoskulder, upp från minus 13 800 dollar två år innan. Två års finanskris visar vilka som drabbats hårdast.

För de 80 procenten i botten var genomsnittsförmögenheten 62 900 dollar. Det innebär att topprocenten äger 225 gånger större tillgångar, vilket är upp från 125 gånger 1962. Så gick det när finanshajarna gavs fritt spelrum. De behövde bara ett par decennier på sig för att skapa lika stora samhällsklyftor som de som rådde 1928. Ska vi ta det som ett varningstecken för vad som komma skall?

Media: DN1,DN2,SVD1,AB1,

Bloggare: Röda Lund,Internationalen,Röda Linköping,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Wall Street, NY, Skatter, Inkomster, Rika, Fattiga

Grekland stryps till döds

Posted on 5 Okt 2011 by Benny Åsman

Europas politiker kryper

för marknaden

-Kostnaderna för ett sammanbrott blir alltför enorma för att ens övervägas. Medlemsländerna måste förhindra det. Allt annat vore vansinne, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf angående de europeiska statschefernas vinglande hit och dit i hur skuldkrisen ska lösas.

Han har rätt. Europas statschefer, finansministrar och centralbankschefer är bara överens om en sak –det är den arbetande befolkningen i Europa som ska betala skuldkrisen så att ägarna av grekiska och andra länders statsobligationer går oskadda ur den kris som blir alltmer långdragen och alltmer närmar sig en katastrof som inte kommer att stå trettiotalet efter.

Vad är det egentligen som händer inom EU? Tills synes slåss olika länders politiker med varandra som om de vore fiender och inte med i samma ekonomiska union. Det ser ut som om beslutsfattande politiker inte ens kan fås att se till deras gemensamma intressen av en fungerande kapitalism i en gemensam europeisk marknad.

Har de blivit galna? Har de inget lärt av historien? Vet de inte hur det gick senast när världens ledande kapitalistiska ekonomier slet varandra i stycken? Det verkar som att Herbert Hoover ynglat av sig i varenda västerländsk industrination. Hoover var presidenten som mitt i recessionen efter börskraschen 1929 beslutade att stampa alla ekonomiska bromsar i botten, strypa bankernas kreditgivning, halshugga statens budget och att resa protektionistiska murar runt USA. Resultatet lät inte vänta på sig. En bankkris i Europa 1931 drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet och sedan hela världen ner i den Stora Depressionen, som den kom att kallas av eftervärlden.

Ett offer för depressionen 1931. I dag ser vi början till en liknande missär i alla storstäder.

Inte ens kläderna känns främmande.

Krisen centeraras just nu kring Greklands statsskuld men egentligen handlar det om samma sak som 1929-33, nämligen vilken roll politikerna låter staten ha i regleringen av den kapitalistiska krisen. Då hade finanskapitalet under ett par decennium getts fria händer, spekulationen på börsen blev en vardaglig aktivitet långt ner i samhället. Vem minns inte att John F. Kennedys far hoppade av börsen strax innan kraschen med den slående kommentaren att ”när taxichaufförerna börjar ge dig börstips då är det dags att hoppa av”. Med det räddade han familjens förmögenhet.

Nu har finanskapitalet getts allt mer fria händer i flera decennier, ja sedan början av 80-talet med den nyliberala ”revolutionens” framfart under Reagan och Thatcher. När finanskapitalet intar en dominerande position följer spekulation och vem-skiter-inte-i-jobbenmentalitet bara vinsterna för kapitalägarna garanteras. Långsiktiga investeringar och planering för framtiden skjuts undan till förmån för siffrorna i nästa kvartalsrapport.

Vem vill lita på honom?

Så vad ger det oss om Grekland? Med förvånade miner lät i veckan IMF och ECB veta att prognosen för tillväxten i Grekland skrivits ned till minus 5,5 procent av BNP i stället för minus 3,7 procent. Men det är inget att förvånas åt. Det är helt logiskt och det vet alla finansministrar i EU. De sparpaket som tvingats på Grekland kan bara leda till ett resultat –recession med lägre tillväxt och snabbt ökande arbetslöshet. På tre år har nu landets BNP minskat med hela 12 procent, 2 procent 2009, 4,5 procent 2010 och beräknade 5,5 procent i år. Sparpaketen som håller Grekland i ett strypgrepp sägs vara till för att reda ut statsskulden och därmed få fart på ekonomin igen. Men det är alkemi. När BNP minskar så drastiskt som den gjort minskar automatiskt statens inkomster eftersom summan av inkommande skatter minskar med färre personer i arbete och en minskad konsumtion. Bördan av statsskulden blir värre, inte tvärtom som vansinnets profeter påstår.

Europas borgerlighet har ingen gemensam färdriktning.

Mycket riktigt ligger den grekiska statens skatteinkomster 10 procent under prognosen för i år. Och mycket riktigt beror den minskningen nästan uteslutande på minskade inkomster från direkta skatter på konsumtionen, 11,9 procent under prognos, medan skatten på inkomster ligger ”bara” 2,2 procent under prognosen.

Detta är självklarheter och det vet alla finansministrar som med rynkade pannor förklarar att enda vägen ut ur krisen för Grekland är att döda landets ekonomi, för det är vad som väntar om Papandreous alla sparpaket drivs igenom. I år ska inte mindre än 28 000 offentligt anställda avskedas. En del kommer att få behålla sina jobb i två år med bara en fraktion av sina löner. IMF anser att det borde vara 30 000 avsked och gnäller. Alla ska tvingas att betala en ”solidarisk” engångsskatt på 2-5 procent av årslönen. I nästa års budget ska 5,8 procent av utgifterna för löner och pensioner till de anställda i staten kapas, utöver de lönesänkningar och sänkta pensioner som redan drivits igenom. Inte undra på att stora skaror människor brände upp sin ”solidariska” skattsedel i protest.

Greklands arbetare har en gemensam färdriktning: -Vi betalar inte krisen.

Men det handlar inte bara om den europeiska borgarklassens oförmåga att se till sina gemensamma intressen i den grekiska krisen. För i dag drar varje finansminister åt sitt håll som om staterna i EU inte är med i samma union. Syndromet från trettiotalskrisen går igen. I går kraschade exempelvis i praktiken den fransk-belgiska banken Dexia eftersom den sitter inne med stora poster av grekiska statsobligationer. Bankens aktie föll med 20 procent på en dag. Trettiofem tusen anställdas framtid står på spel.

Alla europeiska länder försöker just nu att spara sig till tillväxt. Det är helt dömt att misslyckas. Det är en veritabel krigsförklaring mot den arbetande befolkningen som vi upplever. De nedskärningar som drabbar de grekiska arbetarna är dramatiska men den generella sparpolitik som nu förs över hela Europa lägger grunden till en kraftig recession över hela kontinenten.

Men varför gör de så? Är den europiska borgerligheten helt galen, har den tappat sin självbevarelsedrift? För det finns åtgärder som den redan hade kunnat vidta om det funnits en gemensam idé om hur krisen ska bekämpas. Stora satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn hade stoppat ett fritt fall ner i avgrunden som nu kanske väntar. I stället för att snickra ihop sparpaket hade finansministrarna kunnat lägga fram omfattande stimulanspaket för att stoppa avskeden och den negativa tillväxten. ECB hade kunnat skapa EU-obligationer som gjort det möjligt för Grekland, Portugal och andra ”krisländer” att låna till normala räntor och inte 10-20 procent som i dag. Den hade kunnat anta en europeisk plan för stora investeringar i ett europeiskt transportsystem på räls och en energiplan. Men inget har gjorts. Jo ändå, de arbetande ska tvingas dra åt svångremmen som aldrig förr så att kapitalägarna går oskadda genom krisen.

Varför kan inte den europiska borgerligheten komma överens om en ekonomisk politik som stoppar kräftgången? Det handlar inte, som man kan tro, uteslutande om en förlegad nationalism där var och en drar åt sitt håll i hopp om att andra ska betala räkningen. I stället är det två mer grundläggande faktorer som förklarar den till synes vansinniga politik som förs.

För det första sliter finansministrarna i varandras halsar av den enkla anledningen att det finns inget europeiskt kapital som har hela kontinenten som hemmabas. Även de största företagen som Siemens, ABB, kontinentens biljättar, energibolagen eller flygbolagen lutar sig i många frågor mot moderbolagets nationella regering för att uppnå konkurrensfördelar på världsmarknaden. I Bryssel försöker byråkraterna att medla mellan olika kapitalgruppers intressen och skapa ramverk som alla kan acceptera.

.

Van Rompuy och Barroso inkarnerar byråkraten i Bryssel

För det andra och viktigast av allt är dock kapitalismens mutation de senaste decennierna, från en kapitalism där den materiella produktionen i kontinentens industrier dominerade agendan och nationernas ekonomiska politik till en period där det allt flyktigare finanskapitalet dominerar allt som sker. När långsiktiga investeringar och stadiga vinster dominerade upplevde vi inte heller finanskris på finanskris. Nu är det bara högsta möjliga vinst det kommande kvartalet som räknas. Politikerna har avreglerat hela den finansiella sektorn så till den grad att inte ens de mest välbevandrade finanshajarna längre i detalj vet vad som sker. Finanskapitalet kräver sina pengar tillbaka, det vill säga full återbetalning av de grekiska statsobligationer som bankerna köpt av den grekiska staten mot löfte om mycket högre avkastning än vad de tyska statsobligationerna ger.

Grekerna anklagas för att ha lånat ansvarslöst. Men för varje ansvarslös låntagare finns det en ansvarslös långivare. Nu har europisk regeringar gjort det till sin uppgift att hålla den ena ansvarslösa partnern skadelös på hela den europeiska arbetarklassens bekostnad. Det kallas för att sitta i knäna på finansen.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,SVD6 ,SVT3 ,SVD7,DN5,DN6,DN7,SVD8,

Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Svensson,Reflekt.&Spegl.,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Kris, Euro, Skuld, Budget

Skuggbudget i Sverige – inställd skördefest i Danmark

Posted on 5 Okt 2011 by Göte Kildén

Håkan Juholts och Tommy Waidelich`s första så kallade skuggbudget ska ses som alla andra sådana. En budget i skuggan. Som inte behöver tas ut och prövas i skarpt solsken. En liten valrörelse tre år i förtid. När det gäller de stora dragen, de stora pengarna i budgeten, handlar den trots detta verkligen om att just skugga regeringspolitiken. Ingen kan påstå att den skillnad i statens bokföring som finns skulle handla om en avgörande systemförändring. Vi ser inga spår av den efterlängtade ”berättelsen om framtiden”. I sak diskuteras prioriteringar bara när det gäller två procent av statens utgifter…

I Danmark har socialdemokratin och SF – tillsammans med ”de radikale” kommit ut ur skuggan och presenterar sin regeringsdeklaration. Den förtjänar eftertanke även i Sverige.

********

Resultatet av valet i Danmark blev ett glädjebud. Högerliberalen Lars Lökke Rasmussen som styrt landet i tio år fick gå och därmed kördes också stödpartiet Dansk Folkeparti på porten från sitt spring till regeringskansliet i Christiansborg.

Slut med Pia Kjaersgaards spring hos danska ministrar…

Men gårdagens regeringsbildning innebar att det som skulle bli ”en riktig slåtter” av de rika och bankerna fick ställas in. Danmarks första kvinnliga statsminister Helle Thorning-Schmidt bjöd inte in landets löntagare till någon skördefest.

Visst blir det politiska klimatet bättre. Lågtrycket över Danmark när det gäller immigrationen lättar något. Nya vindar blåser när det gäller kultur, regler i sjukförsäkringen, viss arbetsmarknads- och kriminalpolitik samt tänkta investeringar i gröna jobb.

Men samtidigt sviker den nya regeringen viktiga vallöften från socialdemokratin och Socialistisk Folkeparti. Regeringsdeklarationen och Thornings öppningstal i riksdagen fick därför logiskt nog ett fång rosor av den bortkörde förre statsministern. ”Riktigt fint att de redan har gett upp sina vallöften om miljonärs- och bankskatt och att de inte tänker återinföra ”efterlönen” och de gamla reglerna i a-kassan”, utbrast han förtjust i tidningen Politiken.

Lökke Rasmussen lovsjöng Helle Thorning-Schmidts trontal…

Inför sina egna väljare försvarar de bägge arbetarpartierna sin politik med att de inte kan regera utan det vänsterliberala Radikale Venstre.

En situation som till stor del är självförvållad. I februari när frågan om ”efterlönen”, som är en form av förtidspension vid 60 år (delvis avgiftsfinansierad) var på allas läppar och socialdemokratiska fackliga ledare höll stormöten mot Lökkes kontrareform, då visade opinionsmätningarna att en egen ”röd” majoritet var inom räckhåll. Men under valrörelsen, när det blev klart att (R) skulle ingå i den eftersträvade regeringen, tonades frågan ner, (s) talade dessutom om ”år med lönetorka” och de bägge ”röda” partierna förlorade katastrofala 11.4 procent av sitt tidigare stöd…

Enhetslistans politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen kom också med rosor. Men i hennes bukett fanns dessutom törnen. Partiet, som tredubblade sitt väljarstöd, hade redan för valet gjort klart att det inte tänkte delta i regeringen. Men samtidigt förklarat sitt stöd för Thorning som regeringbildare. Nu kritiserar hon regeringen hårt för att ”de radikale” fått bestämma stora delar av den ekonomiska politiken och inte levt upp till viktiga vallöften och lovade sedan att ”Enhedslistan ska kämpa från förhandling till förhandling för att dra den nya regeringen till en mer solidarisk kurs”.

Medlemmarna i Socialistisk Arbejderparti (SAP), systerparti till Socialistiska Partiet, som arbetar inom Enhedslistan, är som alla andra bakom valskrällen för det egna partiet glada och stolta över det ökade väljarstödet från 2.2 till 6.7 procent av rösterna. Det skrevs politisk historia. SF:s språngmarsch högerut spelade in, partiets fokusering på bara ett par viktiga frågor samt att den egna profilen var arbetarklassfrågor, menar kamraterna. Med teman som arbetslösheten, lågavlönade offentligt anställda, barnfattigdom och – kravet att de rika ska betala! Enhedslistan var också det enda parti som tog väljarnas intressen för klimatet på allvar och krävde gröna offentliga jobb. Samtidigt säger de i sin valutvärdering att sättet att popularisera kraven i skrift och ord fungerade bättre än förr. Det blev klart för alla vilka frågor Enhetslistan ska prioritera i den politiska kampen efter valet. ”Johanne” var dessutom enastående. Hon talar om politik på människors eget språk och kan gå in i polemik ”utan en skrämmande aggressivitet”.

SF:s skatteminister Thor Möger Pedersen lovar

på sin första arbetsdag att sänka skatten

för de rikaste med 1.7 miljarder…

Men allt är inte solsken. Viljan att ”röstmaximera” har haft sitt pris, fortsätter SAP. Skillnaderna i förhållande till S-SF-R har tonats ner. Maningar till utomparlamentariska aktioner har varit nästan totalt frånvarande. Partiets mer vittgående antikapitalistiska paroller har varit borta i valkampen.

Med alla nya medlemmar och ett nytt väljarunderlag kan dessa egna brister nu skapa problem med den besvärliga parlamentariska sits som gäller och den låga nivån på sociala och politiska mobiliseringar ute i samhället. Det räcker inte med att ”kämpa från förhandling till förhandling för att dra den nya regeringen till en mer solidarisk kurs”, som Johanne Schmidt-Nielsen lovat. Regeringsdeklarationen är i stora stycken ett nyliberalt credo och den lär inte rubbas utan framtida stora proteströrelser runt om i Danmark.

SAP:s valutvärdering är ett måste för alla som är intresserade av revolutionär politik. Den pekar på ömma punkter när det gäller att både vilja vara ett antikapitalistiskt parti och få ett stort stöd, ställer rätt frågor och försöker komma med positiva förslag. På nätet finns den här:

Brug valgsejren til at presse regeringen og opbygge Enhedslisten

Läs också:

Lökke Rasmussens ”sista smörjelse”

Historisk valframgång för Enhedslistan

Valdramatik i Danmark

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Christiansborg, HelleThorning-Schmidt, Johanne Nielsen, Enhedslistan

I media: DN1,SVD1,AB1,GP1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,DN3,GP2,SVD4,

Bloggare: Jinge,

(S)trid eller (s)kvaller

Posted on 3 Okt 2011 by Göte Kildén

Lite märkligt var det. Morgonrundan med hunden blev något kortare än vanligt och kaffet bar jag in till SVT:s frukost-TV där Håkan Juholt skulle komma till soffan och berätta om socialdemokraternas budgetförslag.

Han hade också med sig ”det enda färdiga exemplaret” av det som vi gärna skulle se som en onådig och mot systemet helt upprorisk lunta.

Men sedan blev det västgötaklimax av det hela. Trots att Juholt är smålänning.

Fortfarande vilar dimman över Juholts höstbudget…

Vi fick inte reda på en enda siffra. Den tjocka luntan hade han med sig bara för att reta vår nyfikenhet. Först på onsdag ska helheten presenteras. Självklart kommer media innan dess att skvätta lite här och där med olika ”avslöjanden”. Ungefär som hanhundar på vift. Men slutsummorna när det gäller utgifter och tänkta intäkter får vi vänta med.

Men när kaffekoppen var tom hade jag ändå fått mig en viktig nyhet till livs:

”Jag som har varit med i riksdagen länge har aldrig varit med om att riksdagsgruppen i förväg överhuvudtaget fått se och diskutera en budget”, berättade Juholt helt plötsligt.

”Vi ville ha en diskussion i riksdagen”, fortsatte han. Men avstod som partiordförande att kommentera ”rykten och skvaller” om mötet med sin partigrupp.

Här är det bara att hålla med. Ett fall framåt. Motsättningar, upprördhet och öppet redovisade politiska skillnader är blodomloppet i en levande arbetarrörelse. Medias rapportering om ”kris” så fort det är en ”debatt” är mer än trist. Lena Mellin skriver i dag exempelvis om ”veliga veckan” och refererar då inte bara till socialdemokraternas debatt utan också till diskussionerna i (v) och (kd) om nya partiledare. Vilket är tramsigt. När det gäller (v) är den öppna debatten naturligtvis något positivt. Problemet med den diskussionen är i stället de mycket vaga och små politiska skillnaderna mellan kandidaterna. Den ”radikala systemkritiken” är inte heller särskilt närvarande. Ingen av kandidaterna har ännu så länge sagt sig vara för en socialisering av våra viktigaste kreditflöden. Vilket i sak innebär att våra liv även fortsättningsvis ska bestämmas av marknaden. När det gäller kristdemokraterna är det bara bra att Göran Hägglund har tvingats att peka ut de religiösa fundamentalisterna bakom Mats Odell som en ”höger som bara vill ha skattesänkningar för de rika”. Vad sedan Marcus Birro står för. Det vet nog bara gudarna. Knappast han själv.

Var sedan siffrorna landar när det gäller Juholts budget. Ja se, det är en helt annan berättelse…

Läs mer:

Socialdemokratisk brittsommar

Först Olofsson. Sedan Ohly. Blir Hägglund nästa ”cliffhanger”?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Håkan Juholt, Jonas Sjöstedt, Göran Hägglund, Mats Odell,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,SVT1,DN3,SVD5,SVD6,DN4,GP2,DN5,DN8,

DN6,DN7,SVD7,DN8,DN9,DN10,SVD8,SVD9,AB1,

Socialdemokratisk brittsommar…

Posted on 1 Okt 2011 by Göte Kildén

Vi kommer nog aldrig att få reda på om det fanns en strategi bakom det hela. Tydligen ville han även i sjukförsäkringsfrågan lägga sig mycket nära Reinfeldt. Kanske tänkte han inte alls. Hela soppan kan vara ren och skär inkompetens. Juholt har lyckats med det förr. Vi har turerna runt Libyen i färskt minne.

Håkan Juholt måste ta sig samman. Så här kan det inte fortsätta.

Från Katrin Kielos ledare i Aftonbladet

”Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankans kranka blekhet öfver”

.

Bättre än så, med William Shakespeares rader för snart femhundra år sedan, går det inte att beskriva det budgetförslag som Håkan Juholt och Tommy Waidelich i veckan presenterade för sin riksdagsgrupp. Den ytliga retoriska vänsterradikalismen från Juholts tidigare så kallade linjetal var helt bortflagnad. De våldsamma vänstersvingarna 1 Maj förvandlade till en lam höger. I stället ska vi fortsätta att leva med en A-kassa som är bland de sämsta i Europa. Pensionärerna får en löjlig allmosa på 50 kronor i sänkt skatt. Sjukförsäkringssystemet förstärks med felräkningspengar…

När det begav sig i våras jublade partiets vänster. ”Kosläppet” hade börjat. Göran Greider, Daniel Suhonen och alla de andra radikala debattörerna dansade runt i glada krumsprång, lika ystert som kalvar på grönbete. I den nyvalde partiledaren Juholt såg de aningslöst och okritiskt än en gång ljuset och en ny vår.

Men uppvisningen då, handlade bara om att karska upp stämningen i rörelsen, om att få till stånd åtminstone en känsla av dåd och handlingskraft.

Ingen ny vår. Bara en kort brittsommar med de gamla välkända retoriska figurerna.

I själva verket är det en mörk, kylig och blåsig höst som väntar för socialdemokratin. Inga nya grönbeten. I stället ska både kor och kalvar in för gott. Slakten ska fortsätta av alla de ”heliga kor” som sinat för gott.

Inte konstigt att borgerlighetens ledarskribenter roar sig kostligt på socialdemokratins bekostnad. Dagens Nyheter i dag slår an tonen:

”Håkan Juholt red in på den politiska arenan som de traditionella socialdemokraternas riddare med röd lans. Nu äntligen skulle partiet hitta tillbaka till kärnan. Flörten med storstädernas medelklass var över. Debattörer från partiets radikalare falang jublade över den kommande positionsförflyttning vänsterut som skulle verkställas av Sir Juholt.”

Svenska Dagbladets Johan Ingerö stämmer sedan in:

”Idag är stämningen delvis en annan. Håkan Juholts och Tommy Waidelichs första budgetreservation har åkt på kompanistryk i riksdagsgruppen. Siffrorna är, har det visat sig, något mindre runda än orden. Regeringen lägger 1,1 miljarder på att stärka sjukförsäkringen. Juholt/Waidelich föreslog 1,2. Efter alla ramaskrin om ”pensionärsskatten” föreslås en ynka femtiolapp i sänkning. Skattehöjningar, däremot, ska bara åläggas de få promille som tjänar över 100000 kronor i månaden. Inte heller vill partiledaren skrota rut-avdraget eller höja a-kassan. Socialismen tycks, försiktigt uttryckt, vara uppskjuten på obestämd framtid.

I sak är det naturligtvis klokt av Juholt att inte vilja gå bärsärkagång med statens checkhäfte. Men att först anklaga regeringen för att ha ”slagit sönder a-kassan” eller ”rivit itu välfärden” och därefter presentera en i huvudsak likartad politik är inte ansvarsfullt, i synnerhet inte gentemot väljarna. Det är ohederligt – politiskt, ekonomiskt och intellektuellt – att hävda att gränsen mellan civilisation och barbari går vid några tior i plånboken eller vid ett kommatecken i skattetabellen.”

De borgerliga tidningarnas glädjeutbrott är självklara. Men lika självklart skulle det ha varit med våldsamma protester från fackföreningsrörelsen. När Juholts och Waidelichs konfrontation med sina egna väl blivit offentlig hade det varit mer än klädsamt om Lundby-Wedin och alla andra ledare i ”arbetarrörelsens andra del”, i vår fackföreningsrörelse, hade gått ut med våldsamma protester.

Men från fackligt håll hörs inget. Inte ett ord.

Brittsommaren är över. Det är så tyst att vi kan höra hur höstlöven faller.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAP.LO, Håkan Juholt, Tommy Waidelich,

I media: SVD1,DN1,DN2,AB1,AB2,