Människor kan skriva sin historia på olika sätt. Wanja Lundby-Wedin lämnar sitt fackliga och politiska eftermäle i en intervju för  bland andra Svenska Dagbladet i dag.

.

.

Hon är bara 58 och jag vet inte om hon har något vidlyftigt pensionsavtal på gång.  När hon lämnar in 2012 är hon sextio  och  LO-toppen  brukar ta sig rätten att gå i pension fem år före oss medlemmar…

Om inte annat kommer vi att minnas henne ett tag för de svulstiga AMF- pensionerna. När SvD frågar henne om detta och konstaterar att hon då blev ”något vingklippt” och sedan ”relativt osynlig i den senaste valrörelsen”. Då förklarar hon detta med att:

”Jag känner inte så själv. LO blir mer osynligt när vi har en borgerlig regering.”

För detta svar kommer nog historieskrivarna att minnas henne för alltid. Det är klart  som korvspad att man blir osynlig om man under fyra års högerstyre går och gömmer sig och inte bjuder motstånd i en enda fråga av betydelse. Hon har dessutom kopierat taktiken ute i Europa där hon under krisåren varit ordförande för Europafacket utan att ens visa sig i någon av alla  försök till fackliga protester.

Det spekuleras i media om en efterföljare och då sägs IF Metalls Stefan Löfven vara på tur att gå och gömma sig i någon skrubb uppe i LO-borgen.

Blir så är det bara att återge ett gammalt välkänt ordspråk: ”En olycka kommer sällan ensam”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, Wanja Lundby-Wedin

I pressen: SVD1,DN1,AB1,GP1,Expr1,GP2,

Bloggare: RödaBerget,Jinge,RödaMalmö,

Dela

.

Volvos dåraktiga beslut att direkt avskeda en arbetare, uppenbart utan att ens be om en förklaring, bara för att denne upprört skrivit på Facebook:  ”En dag kvar av veckan på detta dårhus” är ett hot mot demokratin och fackliga friheter. Ansvarig chef borde omedelbart avskedas.

Vad som hände var att arbetaren gick till sin arbetsledare och berättade att hans mamma drabbats av en svår sjukdom på sin bröllopsresa. Hon avled två dagar senare. Han var svårt chockad men bemöttes bara med  det cyniska beskedet:  ”skit i det och jobba vidare”.

I en kommentar till vad han skrivit skrev han senare ”inget fel på Volvo. Är bara inte sugen på att jobba för stunden”.

Det är så många företagsledare vill ha det. Det är också därför de älskar bemanningsföretagens mer otrygga anställningsförhållanden. Om din mamma får ett besked om att hon är döende ska du inte bry dig. Bara jobba på som vanligt…

Undrar jag var platschefen själv gör om någon av hans egna nära och kära får ett besked om att de ska dö?

Jag har själv jobbat i nästan trettio år på Volvo Lastvagnar i Göteborg och faktiskt aldrig träffat en sådan idiot…

Övergreppet är självklart också avsett för alla andra anställda. De ska skrämmas till tystnad. Om man säger att arbetsmiljön är dålig. Är man då illojal? Vad gäller om man säger att lönerna är skit?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, dårhus, Volvo Power Train, fackliga friheter,

I pressen: SVD1,DN1,GP1,Aftonbladet,SVD1,GP1,GP3,GP4,

Dela

Kontrasterna är tydliga och skärpan är fortfarande bra från mitt första egentliga minne och enda möte med Mona Sahlin. Bakgrunden var att denna unga framgångssaga i politiken, hon som redan som barn lekt kring Ingvar Carlssons ben, blev den som utsågs till offer när hon plockats in i regeringen 1990. Hon hade egentligen ingen som helst erfarenhet av vanliga jobb men utsågs ändå till arbetsmarknadsminister för att ensam försöka hålla emot den fackliga storm som blåst upp mot regeringens strejkförbud och lönestopp.

.

Vid mötet var vi ett bra gäng med uppretade arbetare från Volvo i Göteborg som rest upp till Stockholm och regeringens överläggningar med borgerligheten på Haga slott. Väl på plats vid uppfarten till salongerna gled det fram en stort svart bil mot infarten där vi parkerat oss. Bilen stannade, vindrutan där bak åkte ner och en blek och lite uppskrämd Mona Sahlin tog emot mitt flygblad samtidigt som vårt gäng bullrade en stund. TV-kamerorna surrade och pressfotograferna flockades. Våra brandgula skyddsjackor gjorde sig tydligen bra i bild. Vi fick kasta lite käft med Mona och hojta några slagord…

Mitt sista minne från Mona Sahlins år i rikspolitiken blev när hon i all hast övergav ”rörelsens” traditionella syn på internationell solidaritet. Hennes sista stora beslut som partiledare blev att fatta Carl Bildts utsträckta hand och den gamla symbolen, där fredsarbetet symboliserats med ett fast handslag över gränserna, skulle vi nu hastigt och lustigt se som en långsiktig uppgörelse med borgerligheten om att de svenska soldaterna i Afghanistan ska fortsätta att strida under NATO:s fanor ända till 2014. Ja, kanske ännu längre. Hon klev ur det trista grådasket efter sitt och partiets historiska valnederlag genom ett fryntligt möte tillsammans med Carl Bildt. Snabbt och behändigt, utan krus, skrev hon under hans förslag till överenskommelse. Ett strategidokument som i efterhand visat sig vara en ren blåkopia till de formuleringar som NATO kommande helg ska anta vid sitt gemensamma möte i Lissabon. Bildt hade fått en förhandstitt på vad som gäller…

.

.

Från FNL:are till krigsaktivist under NATO:s fanor

.

Mellan dessa två minnesbilder finns högvis med andra. Mona Sahlin har haft en lång färdväg i politiken. Som riksdagskvinna, med flera ministeruppdrag, har hon under 28 år hunnit med att fatta många beslut. Till hennes fördel ska sägas att hon varit konsekvent. Vid varje nytt vägskäl har hon resolut svängt åt höger. När Svenska Dagbladet chef, för tidningens sektion om ”Näringsliv”, Olle Zachrison, reflekterar över hennes avgång är det därför ingenting konstigt när han säger sig hoppas att få se henne i den svenska kapitalismens innersta krets. Hon hör helt enkelt hemma i styrelsen för Wallenbergs Investor. Där skulle hon ”också vara i gott sällskap”:

”Det finns rader av före detta socialdemokratiska ministrar som idag jobbbar i näringslivet. Förre näringsministern Björn Rosengren jobbar inom Stenbecksfären. Ex-finansministern Pär Nuder sitter i Fabeges styrelse. Deras gamla kollegor Ulrica Jansson Messing och Erik Åsbrink återfinns i Wallenstams styrelserum. Före detta statsminister Göran Persson är ordförande i Scandinavian Biogas och pr-konsult. Och så vidare.”

.

I Dagens Nyheter finns en annan lika naturlig reflektion som kommer från Smedjebacken i södra Dalarna där socialdemokraterna vann en jordskredsseger med nästan 60 procent i valet till kommunalfullmäktige. Här på partiets givna hemmaplan, långt borta från många stockholmares bekymmer över RUT-avdrag och bostadsräntor, blev det däremot ändå bara 50 procent i riksdagsvalet. En del av de egna väljarna kunde inte identifiera sig själva med partiledaren, menar Smedjebackens lokala partiförening och dess slutsats är given:

”Socialdemokraternas nästa partiledare ska haft ett jobb, ha varit arbetslös och helst ha slagits mot Försäkringskassan. Vi måste tillbaka till den verklighet som folk faktiskt lever i.”

För mig som socialist låter detta som en önskedröm. Men drömmar ska också förverkligas och då är vi framme vid den oundvikliga politiken. ”Tillbaka till våra rötter” låter bra. ”Vår urkraft”. Men är till en del ofruktbart eftersom dagens ekonomi, dagens jordmån, är en helt annan än den som låg så fast under efterkrigstidens första decennier. Då, när en framgångsrik facklig/politisk byråkrati och nationella kapitalister gemensamt kunde styra över hur jorden skulle brukas. Skördarna räckte både till vinster, en allt vidare välfärd och högre löner. Ser vi bara som exempel till ”svensk” fordonsindustri och dess förr så bördiga jordar är det i dag lätt att förstå vad som hänt i hela det ekonomiska landskapet. En holländare i armkrok med en rysk kapitalist försöker få i gång det kursade SAAB. Scania ägs av tyskar. Volvo personvagnar styrs av ordförande Li uppbackad av det mäktiga Kinesiska kommunistpartiet. AB Volvo, där jag själv jobbade i många år och som har lastvagnar, bussar, flygmotorer och dumpers på sin meny, lever med en oklar maktsfär. Men produktionen är global – och flyttbar.

.

.

Under den senaste finanskrisen försvann tiotusentals jobb?

Hur blir det nästa gång? Vem ska styra landet?

.

Globaliseringen har spolat bort den gamla så fruktbara myllan för klassisk socialdemokrati. Långt, långt över hälften av alla svenskar är samtidigt lika mycket låntagare som löntagare och är beroende av låga räntor. De gör sina val i livet efter förväntad börsutveckling och förväntat ränteläge.

I Europa handlar EU:s våldsamma framfart samtidigt om att sänka lönenivåer och försämra arbetsvillkor, demontera välfärd och privatisera verksamheter.

.

Det krävs nya armar och nya fanor!

.

Vill socialdemokratins vänster på allvar ta sig an denna nya verklighet. Vare sig det handlar om stora välfärdssatsningar, fler jobb i den offentliga sektorn och förmånliga statliga krediter till vårt boende. Där man bryter ”budgetdisciplinen” och avskaffar Riksbanken. Eller vill man gripa sig an de lika nödvändiga som omfattande investeringarna i en total omvälvning av vår energiförsörjning, våra transporter och vår industriproduktion så att våra liv anpassas till naturens och planetens sinande resurser. Då måste man också gå över det kritstreck som ritats av marknadens, av den ekonomiska maktens diktat. Varje steg över detta streck kommer att mötas av ett furiöst politiskt motstånd från borgerligheten. Vilket naturligtvis kräver en helt ny reorganiserad arbetarrörelse. Med andra handslag över nationsgränserna och med andra ideal hos ledarna än att se steget över till näringslivet som en naturlig fortsättning på sin karriär i partiet.

Det är detta och ingenting annat som borde diskuteras.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Gunnar Sträng, Facklig Opposition, AB Volvo, socialdemokratins kris, partiledarstriden i SAP,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,Expr1,Expr2,AB1,SVD7,DN5,DN6,AB2,

SVD8,Expr2,AB3,AB4,SVD9,Expr3,GP1,GP2,SVD10,SVD11,

Dela

.

När Olof Palme mördats och Ingvar Carlsson fick flytta in i statsministerbostaden Sagerska palatset försökte han få media att kalla sin nya lya för Sagerska huset. Det kändes inte så bra för en gammal socialdemokrat att regera från ett palats…

I snart fyra år har Fredrik och hans Filippa slitit tiljorna i denna gamla paradvåning.

I morgon har vi chansen att vräka dom. Fredrik har levt i utanförskap, på  generösa statliga partibidrag, och skulle må bra av att på måndag slå en signal till något bemanningsföretag. Finns det inte åtminstone ett sexmånadersvikariat?

Eller varför inte börja med en affärsidé? Ett sätt att ”växa som människa” som han betonade i gårdagens avslutande partiledardebatt. Varför inte då dra några lärospån från denna gamla sedelärande historia från Småland:

En lanthandlare utanför Vetlanda ringde en dag på sextiotalet upp den framgångsrike grosshandlaren ”Big Bengt”. Upprörd frågade handlaren ”Hördu Bengt, den där sillen du sålde till mig förra veckan går ju inte att äta – den är ju jäster”? Big Bengt svarade snabbt att ”För hälvitte! Du skall väl inte äta sillen. Du ska sälja den!”…

I Fredrik Reinfeldts samhälle spelar det ingen roll vad man säljer. Bara man tjänar pengar. Man kan sälja derivat på en bank eller dyra lån. Kraftfulla luftvärnsrobotar till diktaturen i Saudi-Arabien. Eller varför inte jäst sill? Filippa Reinfeldt är inte bara ”statsministerfru”. Hon säljer som landstingsråd ut sjukvården till privata profitörer ( kreativa entreprenörer brukar Maud Olofsson säga)…

Hittar nu inte Reinfeldt någon gammal, jäst sill. Misslyckas han med att få till det med något bemanningsföretag. Ja, då återstår det som är kvar av Arbetsförmedlingen. Är han kvar i A-kassan blir det kanske svårt att klara sig med dess 12 000 netto i månaden. Goda råd blir dyra. Men kanske kan någon energisk coach få till det. Men det blir svårt. Har man levt i utanförskap i trettio år är det inte så lätt att låta den egna individen inom sig växa och tränga in sig i kön bland den halv miljon svenskar som söker jobb. Konkurrensen där ute om ”de riktiga jobben är stenhård”. ”Arbetslinjen” har blivit en succé…

Men nog kan han och Filippa lägga sitt livspussel även om vi vräker dem från Sagerska. Efter de väldiga skattesänkningar de fått i sina bidragssystem – till skillnad från pensionärerna – lär de ha sparat en del i madrasserna.

Tveka inte av barmhärtighet. Ta chansen! Vräk dem från Sagerska Palatset i morgon!

.

.

I tidigare inlägg på vår blogg har vi understrukit vikten av att rösta bort högern från regeringsmakten genom att välja (s) eller (v). Miljöpartiet ser vi som i grunden ingenting annat än borgerlighetens nya moderna liberaler. Klatschigt klädda i grönt.

Vi har sagt att det är viktigt att rösta på  (v) eller (s) därför att dessa bägge partier trots allt, i någon mening, fortfarande refererar till arbetarrörelsen. För principiellt är det ingen större skillnad mellan de bägge ”arbetarpartierna”. Vänsterpartiet företräder oftast en något radikalare borgerlig reformpolitik. Å andra sidan har man ett minimalt eget inflytande i arbetarklassen.

För min egen del innebär det troliga parlamentariska läge som stundar att jag i riksdagsvalet väljer att rösta på Vänsterpartiet. I en eventuell koalitionsregering kommer Vänsterpartiet inte att finnas med. Vare sig man vill det eller inte. Det innebär att vi trots allt skulle få ett riksdagsparti till vänster som kan formulera ett alternativ till den högeropposition som Sverigedemokraterna kommer att driva.

**************

Rösta på Socialistiska Partiet!

Socialistiska Partiet ställer inte upp i riksdagsvalet, men i följande 5 kommuner kan man rösta på Socialistiska Partiet:

Eskilstuna, Göteborg, Hässleholm, Köping och Lidköping. I Umeå uppmanar vi till en personröst på Jan-Olov Carlsson (Socialistiska Partiet) som kandiderar på Vänsterpartiets valsedel till riksdagen. Om valsedeln för Socialistiska Partiet saknas i röstningslokalen kan du skriva Socialistiska Partiet på en blank valsedel. Var dock uppmärksam på att skriva partinamnet korrekt och tydligt för att inte riskera att den räknas som ogiltig. I Stockholm uppmanar avdelningen väljarna att i riksdagsvalet kryssa Dror Feiler!

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fredrik Reinfeldt, Filippa Reinfeldt, Sagerska Palatset, de rödgröna, Dror Feiler, Ali Esbati, sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson
.
I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,AB4,GP1,GP2,GP3,GP4,SDS1,SDS2,SDS3,Expr1,Expr2,

DN5,Expr3,EXpr4,SDS4,SVD4,SVD5,GP5,VK1,GP4,SDS5,SVD5,AB5,AB6,Expr5,Expr5,GP5,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,RödaGöinge,RödaLund,RödaGöinge,Teckentydaren,Motvallsbloggen,

Dela

.

Målfoto kommer att avgöra!

.

”Detta är troligen den sista dagen med en labourregering i parlamentet. För en hel generation. Kanske för alltid.”

Johann Hari i Independent

k

Ska Tories David Cameron lyckas med sin valspurt?

.

Valspurten i det brittiska valet är på väg att avgöras med målfoto. Väljarna har tappat förtroendet för den traditionella politiska eliten. Många är osäkra över hur de ska rösta och  i natt kanske ingen av de tre stora partierna lyckas med att bilda en traditionell brittisk enpartiregering. Ett styre baserat på en egen majoritet i det parlament där ledamöterna röstats fram i  650 enmansvalkretsar. För en kandidat räcker det kort och gott med att få flest röster och det finns inga utjämningsmandat. ”The winner takes it all”.

För det nerslitna och avruggade imperiets alla löntagare är det redan klart att valet kommer att bli en tragedi. ”Deras” gamla parti Labour är lika nerkört som imperiet. Sönderkört. Söndertrasat. En tragedi som den radikale och internationellt belönade journalisten Johann Hari försöker hantera i dagens Independent.

För hans del började dramat med glädjen och segerruset med Labours och Tony Blairs jordskredsseger i parlamentsvalet 1997. Han var 18 år och allt var möjligt. Högern och konservatismen var bortsopad och en helt ny värld var möjlig.

.

”Vi trodde att vi röstade på en etisk utrikespolitik. Men vi fick ett krig som dödade miljoner civila och där vi var medskyldiga till tortyr”, skriver Hari som själv fått flera av världens mest prestigefyllda journalistpris för sin bevakning av kriget i Irak. ”Vi trodde att vi röstat för ett mer jämlikt Storbritannien. Men i verkligen blev ´dom smutsigt rika´ mer smutsiga och rika och kraschade den globala ekonomin”…

.

Liberalen Nick Clegg har ryckt hela sista varvet.

Men håller han ända fram till målsnöret?

Det bästa med honom är att det smutsbruna

British National Party inte syns lika mycket i loppet.

.

Johann Hari är besviken på Labours 13 år. Djupt besviken. Men han biter sig fast vid det förhållandet att Labour ändå sedan 1997 har ökat satsningarna på den offentliga sektorn med 57 procent. Skolor och sjukvård har fått mer pengar. Detta försvarar inte den större ojämlikheten eller de döda barnen i Irak, menar han. Men det är en skillnad.

Han varnar för att med Cameron vid makten väntar bara nerskärningar och hans valtaktik blir därför att rösta mot Tories och deras David Cameron. Ibland på Labours och George Browns kandidater. Ibland på liberalerna med deras Nick Clegg. I någon enstaka valkrets på en kandidat från det Gröna partiet.

En annan radikal skribent från  New Left Review, Tony Wood,  har helt tappat förtroendet för Labour. Hans slutsats efter en längre analys i tidskriften är kategorisk. Kärv och skoningslös:

.

”Vilken regering som helst med en sådan förskräcklig meritlista bakom sig förtjänar att bli straffad vid valurnorna. Om ansvaret inför väljarna ska ha någon mening. Det utmärkande när det gäller Labours meriter – det ena mördande kriget efter det andra; en slavisk hängivenhet för finansvärlden; med ett hejdlöst förespråkande för ojämlikhet; privatisering och fragmentering av den offentliga sektorn; återkommande övergrepp på civila rättigheter; skandalös korruption – allt detta innebär att de förtjänar att sparkas ut. ”

.

En del socialistiska grupper och mindre partier i Storbritannien ställer upp med egna kandidater. Där finns Respect Party som med sin karismatiske George Galloway siktat in sig på tre valkretsar. Partiet stöds av Fjärde Internationalens brittiska sektion Socialist Resistance. Där finns också en valkoalition kallad Trade Unionist and Socialist Coalition. Med flera mindre fackföreningar bakom sig och den skotske socialisten Tommy Sheridan som sitt mest kända namn. Koalitionen ställer upp med fyrtio egna kandidater och där ingår bland andra Socialist Workers Party och The Socialist Party. Det brittiska Kommunistpartiet ställer upp med sex egna kandidater men stödjer aktivt flera andra. Där det inte varit möjligt att aktivt utmana Labours kandidater med egna namn uppmanar vänstern människor att trots allt att rösta på Labour.

.

George Galloway. Örikets mest fantastiska talare och agitator

.

Den socialistiska vänstern är svag och splittrad. Men alla dess viktiga komponenter förenas i en viktig slutsats: oavsett valresultat så måste varje kommande regering mötas av en kamp för jobb, mot nerskärningar i den offentliga sektorn och för stora offentliga investeringar i miljövänlig energi- och industriteknik. Socialist Workers Party med tidningen Socialist Worker planerar exempelvis en stor nationell konferens i maj, där kampen för jobb står i centrum.

En förhoppning är också att den kroniskt splittrade brittiska socialistiska vänster kunde förenas i ett bredare gemensamt parti. Många försök har gjorts. Nu är det dags att lyckas.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, brittiska valet, Storbritanninen, Labour, George Galloway, Respect Party, Labour

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN2,AB1,AB2,AB3,AB4,Expr1,Expr2,SVD2,SVD3,GP1,

Bloggare: Svensson,

Dela

.

..

”Bra kämpat och lycka till!”

.

Läs följande hälsning från IF-Metalls klubbstyrelse vid Volvo lastvagnar i Umeå och svar från Elektrikernas förbundskontor:

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Elektrikerna, elektrikerstrejk, facklig solidaritet

I pressen: SVD1,DN1,DN2,SDS1,

Dela

.

De grekiska fackföreningarnas och studenternas kamp mot Papandreous hutlösa åtstramningspolitik är en test före hela Europa. I Bryssel ger Kommissionen direkta order till Aten om hur befolkningen ska tvingas till att betala den av bankerna och spekulanterna framtvingade krisen. Alla Europas ledande politiker och arbetsgivare följer noga händelserna för att utvärdera om en ”grekisk plan” för krisen kan anpassas till hela EU. Därför är grekernas kamp också vår kamp.

Här under publicerar vi en text av Andreas Sartzekis, medlem i OKDE-Spartakos, sektion av Fjärde Internationalen, som summerar de senaste veckornas händelser.

Därunder följer ett solidaritetsuttalande undertecknat av tre av Europas mer framträdande revolutionärer. Olivier Besancenot, den röda brevbäraren, behöver ingen närmare presentation. Francisco Louça är ledare för den portugisiska organisationen Bloco de Esquerda och ledamot i Portugals parlament.  Boguslaw Zietek är partiledare för det nybildade Polska Arbetarpartiet PPP, som inför EU-valet deltog i den europeiska kampanj som bland annat det franska NPA och det svenska Arbetarinitiativet organiserade. PPP har sitt ursprung i den radikala delen av Solidarnosc och organiserar många fackliga aktivister. Inför EU-valet samlade PPP in 130 000 namnunderskrifter vilket krävdes för att få delta.

****************

Grekland efter den andra generalstrejken…

Generalstrejken den 11 mars drevs fram efter att arbetarna satt press på de fackliga ledningarna i GSEE (facket i den privata sektorn) och ADEDY (offentliga sektorns fackförening). GSEE hade tänkt sig separata demonstrationer längre fram. Men det folkliga ursinnet mot det ”andra räddningspaketet”, som EU tvingade fram i början av mars, tvingade facken att agera snabbare. Vilket ledde till strejkerna och de mäktiga demonstrationerna första veckan i mars.

Det var stor uppslutning i strejkerna. Inga transporter fungerade och skolor och posten var stängda. Missnöjet är stort med Giorgos Papandreous ”socialistiska regering”, som valdes i höstas för att jaga ut högern och lägga om politiken.

.

Papandreou söker stöd inom EU.

Demonstrationen i Aten samlade tiotusentals deltagare, kanske hundra tusen och i vilket fall fler än den 24 februari. Stämningen i demonstrationen var glasklar- det är inte arbetarna som ska betala krisen.

Tyvärr består den traditionella fackliga splittringen. PAME som leds av det grekiska kommunistpartiet KKE kallade till en egen samling, med sina egna talare och i demonstrationen blandades bra och usla slagord. Man kunde höra och se direkt anti-kapitalistiska paroller, men också, speciellt bland de unga, självgoda slagord om PAME vars fackliga splittringstaktik under strikt sekteristisk kontroll av KKE aldrig upphört.

Deras paroller till stöd för strejkande poliser visar KKEs varumärke –nationell samling. PAMEs paroll om ”enhet mellan folket och polisen” verkade inte övertyga en del av deltagarna i PAMEs demonstration.

Den andra demonstrationen samlade ett stort antal avdelningar från GSEE och ADEDY där de radikala arbetarna lät höra sin röst i två stora politiska block av antiliberaler och antikapitalister. Syrizia (Radikal Vänsterunion) insisterade på att kampen måste fortsätta och Antarsya(nybildad antikapitalistisk front av 10 organisationer) att det är kapitalisterna som ska betala krisen.

Polisen försökte krossa demonstrationen och det verkar vara regeringen PASOKs enda kort. I demonstrationen i Aten den 5 mars sköt polisen tårgas mot Manolis Glézos medlem i Syrizia, en veteran från motståndet mot nazismen. Den outtröttlige 88-åriga kämpen tvingades söka upp sjukhus. Han  är en levande symbol för kampen sedan han och hans kamrat Santos en natt i maj 1941 rev ned naziflaggan från Akropolis, en första gest i den massiva motståndsrörelsen i kampen för störtandet avden gamla kapitalistiska världen.

Sojetiskt frimärke till Manolis Glezos ära.

På dagordningen står nu en mobilisering mot regeringens sanslösa attacker. En regering som leds av Giorgos Papandreou, ordförande för Socialistiska Internationalen. Regeringens politik kan få drastiska effekter på arbetslösheten. De närmaste månaderna kan den stiga till 20 procent enligt arbetsministern själv samtidigt som produktionen sjunker.

Den här veckan väntar flera sektoriella strejker, exempelvis för de anställda i den offentliga elbranschen. Vad som självfallet bör stå på dagordningen och det utan att vänta är nya nationella obegränsade mobiliseringar.

Trots de materiella svårigheterna och hetsen i media om nationell samling är arbetarna beredda för mobilisering. I dag söndag (14 mars) visar en opinionsundersökning i dagstidningen Eleftherotypia att 62 procent av befolkningen är beredd att mobilisera mot regeringens antisociala åtgärder.

Andreas Sartzekis

14 mars 2010

**********

Solidaritet med Greklands arbetare.

Deklaration av  Francisco Louça (Portugal), Boguslaw Zietek (Polen)

Olivier Besancenot (Frankrike)

För andra gången har de grekiska arbetarna på uppmaning av sina fackliga organisationer paralyserat landet för att säga nej till den outhärdliga åtstramning som Papandreous socialistiska regering antagit så att staten kan fortsätta att ge miljarder till banker och andra finansinstitut som spekulerar i den grekiska statsskulden.

I demonstrationer landet över har de arbetande visat sin styrka och beslutsamhet. Allt har stått still- flyg, båtar, tåg, tunnelbana, bussar. Skolor har stängts, likaså administration och banker, hälsovården gick på sparlåga, fabriker stod still, radion och teven sände inget.

De gav regeringen och dess europeiska kollegor det enda svar de förtjänade.

Vi uttalar vår fulla solidaritet med Greklands arbetare och folk. I övriga Europa upprepar vi vår vägran att betala kostnaderna för en kris som endast bankerna, finanshajarna och företagsägarna är ansvariga för. Det är upp till dem att betala.

Låt oss ena våra krafter i den gemensamma kampen

11 mars 2010

.

Media: DN1,SVD1,GP1,Dagens Arena,DN2,SVD2,

Bloggar: Svensson,Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Strejk, Aten, Besancenot, NPA, Portugal, Polen

Dela

.

”Blod måste rinna” förkunnade igår Greklands premiärminister Giorgos Papandreou.

.

Det är låginkomsttagarna, barnfamiljerna, pensionärerna och alla arbetslösa han vill åderlåta med den tredje omgång av skattehöjningar och nerskärningar som klubbades i går. Det är inte de stenrika grekiska redarna som får släppa till av sitt blod. Inte heller investmentbanken Goldman Sachs som med hjälp av fiffiga lån hjälpte Grekland att dölja sina budgetunderskott och få klart med entrébiljetten till EU. Inte heller de valutajägare som spekulerar i fallet för euron.

.

Mest drabbas pensionärerna…

.

Bakgrunden är stenhårda krav från EU. Tysklands och Frankrikes regeringar vill ha en stabil euro och är inte, som Anders Borg, intresserade av att IMF, med amerikansk dominans, går in och styr och ställer med den ekonomiska politiken i ett av unionens medlemsländer. Både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy är beredda till handräckning – med långfristiga lån under den haussade marknadsräntan. Men inte villkorslöst. Bara om blodet rinner. Bara om Papandreou öppnar ådrorna på sitt eget folk.

.

Det ”broderskap” som hyllas i Beethovens underbara nionde symfoni och som EU annekterat som sin signaturmelodi gäller bara den sammanhållning som är till gagn för de rika i Europa. EU är bankernas, storföretagens och militarismens inglasade högborg.

.

.

De kort som nu spelas ut är tummade och märkta av nattstånden nationalism. Grekiska ministrar pratar yvigt om den grekiska motståndsrörelsen under Andra världskriget och säger att frågan om Tysklands skadeståndskrav ännu inte är löst. Den socialdemokratiska och stalinistiska fackbyråkratin sår samma draksådd.

.

Fackföreningarnas ledningar har gett och ger Papandreou och hans PASOK sitt fulla stöd och skyller åtstramningen på Tysklands och EU:s ultimatum. När det gäller de konkreta åtgärderna går man bara så långt som att man vill ha en ”mer rättvis profil”. Den enorma kampvilja som finns bland Greklands utsatta människor tyglas och tämjs i demonstrationer där ”ångan” släpps ut lite i taget.

.

.

Här bränns EU-flaggan av uppretade demonstranter

.

.

Den i grunden så avgörande frågan om arbetarklassens nödvändiga uppbrott bort från PASOK och kampen för ett nytt verkligt arbetarparti och en socialistisk regering med ett Rött Europa som sin ledstjärna, den frågan ska hållas så långt bort från dagordningen som möjligt. Frågan om ett fackligt och politiskt broderskap/systerskap över unionens nationsgränser suddas ut.

.

Som stat är EU ett ofullgånget foster. En hybrid. De fackliga organisationernas ledningar lever fortfarande som nationella byråkratier. De lär också ut som de lever. Hos gemene man och gemene kvinna är tanken på en gemensam motståndare långt borta. Länderna i Europa ses som vore de deltagare i schlagerfestivalen eller i en idrottstävling. ”Grekerna” har fifflat med sin budget och levt över sina tillgångar och då måste också ”grekerna” finna sig i att dra ner. Den strejkvåg som rullat runt EU:s kärnländer samordnas inte. Ingen gemensam politisk dagordning diskuteras.

.

Här är LO:s Wanja Lundby-Wedin en huvudfigur. Eller skulle vara det. Hon är ordförande i det på pappret så mäktiga Europafacket. Med 82 medlemsorganisationer från 36 länder representerar Lundby-Wedin 60 miljoner löntagare. I Bryssel har hon ett sekretariat, eller det som borde vara en kampstab, med 40 heltidsanställda medarbetare. Utöver Wanja har LO ytterligare två ledamöter i styrelsen. Landsorganisationen har dessutom två representanter i EU:s viktiga ekonomiska och sociala kommitté. Men inte nog med detta. Svensk fackföreningsrörelse är dessutom representerat i ett tjugotal rådgivande och partssammansatta kommittéer inom EU:s ramar.

.

Vad gör Wanja för de offentliganställda i Grekland? Nästa gång är det vår tur…

.

Den fråga som då ska besvaras är vad alla dessa människor gör. För alla sina goda löner och feta arvoden. Vad gör Wanja och hennes Europafack nu när det är ett skarpt läge? I Lettland, i Grekland, i Italien, i Portugal, i Spanien, i Storbritannien. Överallt är det strejker och protestdemonstrationer mot de svångremmar som dras åt allt hårdare.

.

Svaret är lika enkelt som nedslående. De gör ingenting. Inte ett skvatt i detta som borde vara den europeiska fackföreningsrörelsens huvudfråga. Olle Ludvigsson, portalfigur från Metall och Volvo, som valdes in i EU-parlamentet för snart ett år sedan som ”löntagarnas representant”, han gör heller ingenting för att samordna kampen. Under fjolårets valrörelse var det glitter och twitter varenda dag. I gårdagens Rapport poppade han tillfälligt upp och menade att EU-kommissionen måste bli mer konkret med sina drömmar om ett bättre Europa. En insikt som alla delar. Frågan är bara hur?

.

Ett av skälen till denna nästan outhärdliga passivitet är att det oftast är socialdemokratiska regeringar, som i arbetsfördelningen med de mer öppet borgerliga partierna, tar på sig rollerna som ”mer rättvisa” förvaltare av det krisade kapitalistiska systemet.

.

.

”Frågan om nya antikapitalistiska eller öppna,  breda socialistiska partier i Europa är brännhet”

.

Under en totalstrejk vid Greklands hamnar slog hamnarbetarnas ordförande i Pereus nyligen fast att det som gällde var att:

.

”Vi ska ta pengarna från dom som skapat krisen”

.

För att detta ska bli möjligt innebär detta också att den fråga som väcktes i fjolårets val till Europaparlamentet, I Sverige genom Arbetarinitiativet, om nödvändigheten av nya och internationellt samordnade antikapitalistiska, eller breda och öppna socialistiska partier, blir mer brännhet än någonsin.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Portugal, Aten, Lissabon, EU, euron, IMF, EU-kommissionen, Europafacket

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,GP2,DN2,

Dela

Sickan bättre än Sahlin?

”Sahlin har ingen plan” konstaterar i dag Aftonbladet sorgset efter att en ny opinionsmätning visat att 39 procent av de tillfrågade anser att Maria Wetterstrand skulle bli en bättre statsminister än Mona Sahlin. Till och med Sickan i Jönssonligan hade bättre reda på sig. Han hade alltid en plan på gång…

Sickan i full färd med att verkställa en av sina kreativa planer

Aftonbladet fortsätter:

Partiet tänker väldigt mycket på hur det ska kunna återta Rosenbad och har rekryterat ett antal kompetenta personer för att nå detta mål. Däremot kan inte ens den mest överbetalda sahlinistapparatjik hävda att det finns någon tydlig regeringsstrategi.

Vi vet alla att Mona Sahlin vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Vi kan alla ta reda på vad Socialdemokratin tycker i olika frågor. Men vem kan säga hur en stats­minister Sahlin skulle regera landet Sverige?

Det vi vet är att Sahlin vill regera med Miljöpartiet och – efter viss tvekan – med Vänsterpartiet. Förliden vecka gjorde dessutom Sahlin en plötslig avstickare och försökte mäta sig med Sickan. Hon hade en plan B – om sverigedemokraterna skulle bänka sig i riksdagen då tänkte hon minsann bjuda in både Maud Olofsson och Jan Björklund till regeringssamverkan. Var det ett sätt för att i finishen kunna skaka av sig Lars Ohly? Eller bara ett utspel inför senvinterns slutförhandling om den gemensamma valplattformen för den rödgröna alliansen. Ett sätt att slippa radikalt gny och gnissel i frågor som kärnkraftens framtid och Afghanistankriget?

Sanningen är nog att svaren på dess frågor det vet nog inte ens Sahlin själv.

En än värre opinionsmätning avslöjades i går kväll av SVT Aktuellt. Enligt en brett upplagd undersökning av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, har (s) under det senaste året minskat i förtroende på alla de 16 områden där människor har tillfrågats. Fortfarande behåller (s) ett knappt försprång när det gäller vård- och omsorgsfrågor. Men (m) leder stort i förtroende – och ökar – när det gäller hur ekonomin och skatterna ska hanteras. Fredrik Reinfeldts parti har sensationellt nog gått förbi (s) även i dess gamla paradfråga, jobb och arbetsmarknadspolitik. Detta trots att vi år 2011 förväntas ha en massarbetslöshet på en halv miljon människor.

Mona Sahlins akilleshäl syns tydligast i skattefrågan – den är helt sönderskavd och blöder. Bara 26 procent av svenskarna tycker att (s) har bra förslag på detta område.

Inga plåster i världen kan hela detta öppna sår.

Varför? Är det inte bra att solidariskt dela på bördorna? ”Jag själv tjänar 100 000 i månaden och tycker att vi som har så hög lön, kan betala lite mer i skatt”, framhåller ofta Sahlin. ”Det är häftigt att betala skatt”, sa hon förr. Här får hon säkert medhåll från alla normala löntagare. Inte en enda människa borde tjäna mer än 30 000 i månaden. Men Mona Sahlins och den rödgröna alliansens problem är ett helt annat. De vill höja inkomstskatterna för alla. Både för ”vanliga löntagare” och för låginkomsttagare. Parat med kraftiga höjningar av alla energiskatter. Innebörden i vad de säger är att:

Den kris vi lever med ska inte betalas av dem som skapat den.

Ägarna till banker, försäkringsbolag och de stora företagen får sitta i orubbat bo. De som har sin födkrok genom kapitalinkomster får i lugn och ro fortsätta med att ro hem stora vinster.

Varför? Svaret är att de ”rödgröna” inte ifrågasätter marknadsekonomin, de kapitaliska egendomsformer och det kapitalistiska produktionssätt vi lever med. De tre samverkande partierna vill inte ens kasta grus i vinstmaskinerna. Börsen och bolagsstyrelser ska bestämma. (S)-kongressen strategi var egentligen att man hoppas på att världsekonomin ska hettas upp med någon ny spekulationsboom. I väntan på nästa högkonjunktur ropade dessutom delegaterna ut ett tydlig ja och amen även till vinster även inom verksamheter som finansieras med – just skatter.

Ser vi till den mest radikala utposten i ”arbetarrörelsen” lever man också där med samma hälta som Sahlin. I Stockholms län har LO ställt sig bakom nätverket för Gemensam Välfärd och jobbar med den på sin seminarienivå. Vilket är bra. LO har ställt sig bakom den Budkavle för välfärd som nätverket jobbar med. Där finns en bra och genomtänkt argumentation för varför gemensamma lösningar i längden är bättre än kortsiktiga, privata alternativ. Men i denna budkavle finns samtidigt en svag del som distriktet använder på sitt sätt:

Svenska folket vill ha ett välfärdssamhälle som finansieras solidariskt via skattsedeln. Gemensam välfärd bidrar till jämlikhet och är effektivt. En offentligt skattefinansierad sjukvård ger mer hälsa för pengarna än privat vård…etc

Som ett lösryckt påstående kanske detta är korrekt. Även om SFI:s undersökning i går säger något annat. När nu LO -distriktet adopterar eller i praktiken annekterar programmet omsätts skrivningen självklart till att vara en del av Sahlins och socialdemokraternas valkampanj.

Vacker symbol för LO-distriktet i Stockholm.

Människor har minne. De kommer ihåg hur den provisoriska rödgröna alliansen under Göran Persson gick fram med huggknivar i bland annat viktiga kommunala verksamheter. Människor är inte heller dumma. När man hör om alla de goda ting som föreslås i Budkavlen eller om de mindre, men fortfarande goda ting, som kommer att föreslås i de rödgrönas valplattform, blir det självklart att de frågar sig hur allt detta goda ska betalas?

Om inte annat kommer de borgerliga att öppna falluckan för både de rödgröna och LO-distriktet i Stockholm genom att peka på alla skattehöjningar och alla utlandslån som vill till för att finansiera allt som utlovas.

Det är här som Sahlin, även om hon väljer en radikal plattform, kommer att ha svårt att slå mot de borgerliga. Vad hon föreslår är bara en annan konjunkturpolitik, i väntan på den högkonjunktur som kanske aldrig kommer. Hon har ingen som helst tanke på en plan,  en regering som säger: ”Vi vägrar att betala kapitalismens kris. Vi vill ha en regering, i tjänst hos landets löntagare, som börjar att bryta med kapitalismen för att gå mot ett solidariskt, demokratiskt socialistiskt samhälle”.

Detta vet också LO-distriktet i Stockholms län. Man kallar sin välfärdskampanj för Stockholmsmodellen. Men glömmer att den Trondheimsmodell man vill ta efter byggde och bygger sina framgångar i opinionen på rödgröna oljeinkomster.

För att inte skapa problem för Sahlin ställer sig inte heller nätverket i någon mening bakom de arbetargrupper i den gemensamma sektorn som har gått ut i kamp.

Stockholms sopgubbar i sin vilda strejk. Riktad bland annat mot privatiseringen av renhållningen. Eller lagerarbetarna vid Lagena som kämpar mot att deras jobb ska läggas över till bemanningsföretag. Vid Septemberalliansens demonstration i Stockholm den 15 september fick dessa kämpande arbetare gå utan stöd från  vare sig LO centralt eller LO-distriktet i Stockholms län. De 1 200 deltagarna, i den viktigaste folkliga rörelseprotesten mot regeringen Reinfeldt fick också gå utan ett uttalat stöd från nätverket…

Den svaga skrivningen om våra skattsedlar i Budkavle för välfärd betyder nu inte att jag menar att vi surt ska vägra att skicka den vidare. Vi socialister behöver inte ge tolkningsföreträde till socialdemokraterna. Vi kan argumentera för dess krav på vårt sätt. Men i vardagen verka för att de som skriver under också stödjer dem som tar strid för välfärdssamhället.

Vi måste också stödjs dem som tar strid  för välfärdssamhället.

Nej, Mona Sahlin har ingen plan. Vare sig för valrörelsen eller för hon ska regera. Men de beslut vi kan vänta oss i mars, då valplattformen, åtminstone ett skrank, ska spikas ihop tillsammans med Miljöpartiets språkrör och Lars Ohly, innebär ett politiskt dilemma för oss socialister. I de val där vi tidigare inte ställt upp, där har vi inte varit neutrala när det gällt själva valhandlingen. Vi har kort och gott sagt till våra arbetskamrater och vänner, som sett en (s)-regering som sitt enda alternativ: ”Vi tror att ni har fel. I grunden är det ingen skillnad mellan de regeringsalternativ som står till buds. Men vi ska inte stå i vägen för er. Vi röstar mot borgarna. På (s) eller (v) . Blir det en ny (s)-regering får vi se vem som har rätt. Det viktiga är att vi gör något själva för att kämpa mot borgarna…”

Den här enkla uppmaningen fungerar inte nästa höst. Man kan inte ”Rösta mot borgarna” genom att rösta på ett regeringsalternativ där det starka socialliberala och borgerliga Miljöpartiet redan skaffat sig en bra plats. Där dessutom Mona Sahlin annonserat att hon troligtvis bjuder in också Maud Olofsson och Jan Björklund. Vi kan ta den mest brännande frågan just nu. Klimatmötet i Köpenhamn. Ingen av de ”rödgröna” partierna har uppmanat sina medlemmar och sympatisörer att på plats delta i Miljörörelsens stora demonstration. Uppenbart vill man inte ha en stark och partipolitiskt oberoende miljörörelse.

Vad gör man? I de två mindre socialistiska partibildningar, Rättvisepartiet och Socialistiska Partiet, som var huvudkrafterna bakom Arbetarinitiativet i försommarens EU-val, finns det inga starka röster som höjs för ett socialistiskt alternativ i det kommande riksdagsvalet. Inte av principiella skäl. Det politiska landskapet erbjuder enorma öppna vidder av möjligheter, men de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna är för svaga. Rättvisepartiet har haft sin kongress tidigare i höst. Socialistiska Partiet har sin nu i helgen. Kongresser där inte delegaterna precis arbetar i stora offentliga rum. Men där har förts och där förs viktiga diskussioner. Vad jag förstår finns det inte och kommer inte att finnas förslag om en socialistisk valsedel i nästa riksdagsval. Säker i en del kommuner. Men inte i riksdagsvalet.

Vad göra? Vad bör göras? I valet mellan två borgerliga program återstår vad jag ser bara en passiv bojkott av själva valet, men en mycket aktiv kampanj för att bygga det nya, breda och öppna socialistiska parti som nu står högst upp på dagordningen.

Den gamla arbetarrörelsen tynar bort i sin plågsamma sotdöd – leve den nya!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, de rödgröna, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, regeringen, Gemensam välfärd, LO

I presse: SVD1, SVD2,DN1,DN2,AB1,AB2,

Dela

Inga löften

om en framtid

för de många…

Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:

Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.

En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.

Socialdemokratin stod i allians med framtiden.

Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.

Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.

Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…

Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.

Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.

Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.

Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:

Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.

Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.

Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.

Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.

Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.

Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.

Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.

För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.

Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.

Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:

”Nu går vi utan er”.

Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?

Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…

Dela