"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Arbetarinitiativet
Hur leder egentligen Wanja det fackliga motståndet i Europa?
4 Mar 10
”Blod ska rinna”
.
”Blod måste rinna” förkunnade igår Greklands premiärminister Giorgos Papandreou.
.
Det är låginkomsttagarna, barnfamiljerna, pensionärerna och alla arbetslösa han vill åderlåta med den tredje omgång av skattehöjningar och nerskärningar som klubbades i går. Det är inte de stenrika grekiska redarna som får släppa till av sitt blod. Inte heller investmentbanken Goldman Sachs som med hjälp av fiffiga lån hjälpte Grekland att dölja sina budgetunderskott och få klart med entrébiljetten till EU. Inte heller de valutajägare som spekulerar i fallet för euron.
.
Mest drabbas pensionärerna…
.
Bakgrunden är stenhårda krav från EU. Tysklands och Frankrikes regeringar vill ha en stabil euro och är inte, som Anders Borg, intresserade av att IMF, med amerikansk dominans, går in och styr och ställer med den ekonomiska politiken i ett av unionens medlemsländer. Både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy är beredda till handräckning – med långfristiga lån under den haussade marknadsräntan. Men inte villkorslöst. Bara om blodet rinner. Bara om Papandreou öppnar ådrorna på sitt eget folk.
.
Det ”broderskap” som hyllas i Beethovens underbara nionde symfoni och som EU annekterat som sin signaturmelodi gäller bara den sammanhållning som är till gagn för de rika i Europa. EU är bankernas, storföretagens och militarismens inglasade högborg.
.
.
De kort som nu spelas ut är tummade och märkta av nattstånden nationalism. Grekiska ministrar pratar yvigt om den grekiska motståndsrörelsen under Andra världskriget och säger att frågan om Tysklands skadeståndskrav ännu inte är löst. Den socialdemokratiska och stalinistiska fackbyråkratin sår samma draksådd.
.
Fackföreningarnas ledningar har gett och ger Papandreou och hans PASOK sitt fulla stöd och skyller åtstramningen på Tysklands och EU:s ultimatum. När det gäller de konkreta åtgärderna går man bara så långt som att man vill ha en ”mer rättvis profil”. Den enorma kampvilja som finns bland Greklands utsatta människor tyglas och tämjs i demonstrationer där ”ångan” släpps ut lite i taget.
.
.
Här bränns EU-flaggan av uppretade demonstranter
.
.
Den i grunden så avgörande frågan om arbetarklassens nödvändiga uppbrott bort från PASOK och kampen för ett nytt verkligt arbetarparti och en socialistisk regering med ett Rött Europa som sin ledstjärna, den frågan ska hållas så långt bort från dagordningen som möjligt. Frågan om ett fackligt och politiskt broderskap/systerskap över unionens nationsgränser suddas ut.
.
Som stat är EU ett ofullgånget foster. En hybrid. De fackliga organisationernas ledningar lever fortfarande som nationella byråkratier. De lär också ut som de lever. Hos gemene man och gemene kvinna är tanken på en gemensam motståndare långt borta. Länderna i Europa ses som vore de deltagare i schlagerfestivalen eller i en idrottstävling. ”Grekerna” har fifflat med sin budget och levt över sina tillgångar och då måste också ”grekerna” finna sig i att dra ner. Den strejkvåg som rullat runt EU:s kärnländer samordnas inte. Ingen gemensam politisk dagordning diskuteras.
.
Här är LO:s Wanja Lundby-Wedin en huvudfigur. Eller skulle vara det. Hon är ordförande i det på pappret så mäktiga Europafacket. Med 82 medlemsorganisationer från 36 länder representerar Lundby-Wedin 60 miljoner löntagare. I Bryssel har hon ett sekretariat, eller det som borde vara en kampstab, med 40 heltidsanställda medarbetare. Utöver Wanja har LO ytterligare två ledamöter i styrelsen. Landsorganisationen har dessutom två representanter i EU:s viktiga ekonomiska och sociala kommitté. Men inte nog med detta. Svensk fackföreningsrörelse är dessutom representerat i ett tjugotal rådgivande och partssammansatta kommittéer inom EU:s ramar.
.
Vad gör Wanja för de offentliganställda i Grekland? Nästa gång är det vår tur…
.
Den fråga som då ska besvaras är vad alla dessa människor gör. För alla sina goda löner och feta arvoden. Vad gör Wanja och hennes Europafack nu när det är ett skarpt läge? I Lettland, i Grekland, i Italien, i Portugal, i Spanien, i Storbritannien. Överallt är det strejker och protestdemonstrationer mot de svångremmar som dras åt allt hårdare.
.
Svaret är lika enkelt som nedslående. De gör ingenting. Inte ett skvatt i detta som borde vara den europeiska fackföreningsrörelsens huvudfråga. Olle Ludvigsson, portalfigur från Metall och Volvo, som valdes in i EU-parlamentet för snart ett år sedan som ”löntagarnas representant”, han gör heller ingenting för att samordna kampen. Under fjolårets valrörelse var det glitter och twitter varenda dag. I gårdagens Rapport poppade han tillfälligt upp och menade att EU-kommissionen måste bli mer konkret med sina drömmar om ett bättre Europa. En insikt som alla delar. Frågan är bara hur?
.
Ett av skälen till denna nästan outhärdliga passivitet är att det oftast är socialdemokratiska regeringar, som i arbetsfördelningen med de mer öppet borgerliga partierna, tar på sig rollerna som ”mer rättvisa” förvaltare av det krisade kapitalistiska systemet.
.
.
”Frågan om nya antikapitalistiska eller öppna, breda socialistiska partier i Europa är brännhet”
.
Under en totalstrejk vid Greklands hamnar slog hamnarbetarnas ordförande i Pereus nyligen fast att det som gällde var att:
.
”Vi ska ta pengarna från dom som skapat krisen”
.
För att detta ska bli möjligt innebär detta också att den fråga som väcktes i fjolårets val till Europaparlamentet, I Sverige genom Arbetarinitiativet, om nödvändigheten av nya och internationellt samordnade antikapitalistiska, eller breda och öppna socialistiska partier, blir mer brännhet än någonsin.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Portugal, Aten, Lissabon, EU, euron, IMF, EU-kommissionen, Europafacket
Sickan bättre än Sahlin
4 Dec 09
Sickan bättre än Sahlin?
”Sahlin har ingen plan” konstaterar i dag Aftonbladet sorgset efter att en ny opinionsmätning visat att 39 procent av de tillfrågade anser att Maria Wetterstrand skulle bli en bättre statsminister än Mona Sahlin. Till och med Sickan i Jönssonligan hade bättre reda på sig. Han hade alltid en plan på gång…
Sickan i full färd med att verkställa en av sina kreativa planer
Aftonbladet fortsätter:
Partiet tänker väldigt mycket på hur det ska kunna återta Rosenbad och har rekryterat ett antal kompetenta personer för att nå detta mål. Däremot kan inte ens den mest överbetalda sahlinistapparatjik hävda att det finns någon tydlig regeringsstrategi.
Vi vet alla att Mona Sahlin vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Vi kan alla ta reda på vad Socialdemokratin tycker i olika frågor. Men vem kan säga hur en statsminister Sahlin skulle regera landet Sverige?
Det vi vet är att Sahlin vill regera med Miljöpartiet och – efter viss tvekan – med Vänsterpartiet. Förliden vecka gjorde dessutom Sahlin en plötslig avstickare och försökte mäta sig med Sickan. Hon hade en plan B – om sverigedemokraterna skulle bänka sig i riksdagen då tänkte hon minsann bjuda in både Maud Olofsson och Jan Björklund till regeringssamverkan. Var det ett sätt för att i finishen kunna skaka av sig Lars Ohly? Eller bara ett utspel inför senvinterns slutförhandling om den gemensamma valplattformen för den rödgröna alliansen. Ett sätt att slippa radikalt gny och gnissel i frågor som kärnkraftens framtid och Afghanistankriget?
Sanningen är nog att svaren på dess frågor det vet nog inte ens Sahlin själv.
En än värre opinionsmätning avslöjades i går kväll av SVT Aktuellt. Enligt en brett upplagd undersökning av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, har (s) under det senaste året minskat i förtroende på alla de 16 områden där människor har tillfrågats. Fortfarande behåller (s) ett knappt försprång när det gäller vård- och omsorgsfrågor. Men (m) leder stort i förtroende – och ökar – när det gäller hur ekonomin och skatterna ska hanteras. Fredrik Reinfeldts parti har sensationellt nog gått förbi (s) även i dess gamla paradfråga, jobb och arbetsmarknadspolitik. Detta trots att vi år 2011 förväntas ha en massarbetslöshet på en halv miljon människor.
Mona Sahlins akilleshäl syns tydligast i skattefrågan – den är helt sönderskavd och blöder. Bara 26 procent av svenskarna tycker att (s) har bra förslag på detta område.
Inga plåster i världen kan hela detta öppna sår.
Varför? Är det inte bra att solidariskt dela på bördorna? ”Jag själv tjänar 100 000 i månaden och tycker att vi som har så hög lön, kan betala lite mer i skatt”, framhåller ofta Sahlin. ”Det är häftigt att betala skatt”, sa hon förr. Här får hon säkert medhåll från alla normala löntagare. Inte en enda människa borde tjäna mer än 30 000 i månaden. Men Mona Sahlins och den rödgröna alliansens problem är ett helt annat. De vill höja inkomstskatterna för alla. Både för ”vanliga löntagare” och för låginkomsttagare. Parat med kraftiga höjningar av alla energiskatter. Innebörden i vad de säger är att:
Den kris vi lever med ska inte betalas av dem som skapat den.
Ägarna till banker, försäkringsbolag och de stora företagen får sitta i orubbat bo. De som har sin födkrok genom kapitalinkomster får i lugn och ro fortsätta med att ro hem stora vinster.
Varför? Svaret är att de ”rödgröna” inte ifrågasätter marknadsekonomin, de kapitaliska egendomsformer och det kapitalistiska produktionssätt vi lever med. De tre samverkande partierna vill inte ens kasta grus i vinstmaskinerna. Börsen och bolagsstyrelser ska bestämma. (S)-kongressen strategi var egentligen att man hoppas på att världsekonomin ska hettas upp med någon ny spekulationsboom. I väntan på nästa högkonjunktur ropade dessutom delegaterna ut ett tydlig ja och amen även till vinster även inom verksamheter som finansieras med – just skatter.
Ser vi till den mest radikala utposten i ”arbetarrörelsen” lever man också där med samma hälta som Sahlin. I Stockholms län har LO ställt sig bakom nätverket för Gemensam Välfärd och jobbar med den på sin seminarienivå. Vilket är bra. LO har ställt sig bakom den Budkavle för välfärd som nätverket jobbar med. Där finns en bra och genomtänkt argumentation för varför gemensamma lösningar i längden är bättre än kortsiktiga, privata alternativ. Men i denna budkavle finns samtidigt en svag del som distriktet använder på sitt sätt:
Svenska folket vill ha ett välfärdssamhälle som finansieras solidariskt via skattsedeln. Gemensam välfärd bidrar till jämlikhet och är effektivt. En offentligt skattefinansierad sjukvård ger mer hälsa för pengarna än privat vård…etc
Som ett lösryckt påstående kanske detta är korrekt. Även om SFI:s undersökning i går säger något annat. När nu LO -distriktet adopterar eller i praktiken annekterar programmet omsätts skrivningen självklart till att vara en del av Sahlins och socialdemokraternas valkampanj.
Vacker symbol för LO-distriktet i Stockholm.
Människor har minne. De kommer ihåg hur den provisoriska rödgröna alliansen under Göran Persson gick fram med huggknivar i bland annat viktiga kommunala verksamheter. Människor är inte heller dumma. När man hör om alla de goda ting som föreslås i Budkavlen eller om de mindre, men fortfarande goda ting, som kommer att föreslås i de rödgrönas valplattform, blir det självklart att de frågar sig hur allt detta goda ska betalas?
Om inte annat kommer de borgerliga att öppna falluckan för både de rödgröna och LO-distriktet i Stockholm genom att peka på alla skattehöjningar och alla utlandslån som vill till för att finansiera allt som utlovas.
Det är här som Sahlin, även om hon väljer en radikal plattform, kommer att ha svårt att slå mot de borgerliga. Vad hon föreslår är bara en annan konjunkturpolitik, i väntan på den högkonjunktur som kanske aldrig kommer. Hon har ingen som helst tanke på en plan, en regering som säger: ”Vi vägrar att betala kapitalismens kris. Vi vill ha en regering, i tjänst hos landets löntagare, som börjar att bryta med kapitalismen för att gå mot ett solidariskt, demokratiskt socialistiskt samhälle”.
Detta vet också LO-distriktet i Stockholms län. Man kallar sin välfärdskampanj för Stockholmsmodellen. Men glömmer att den Trondheimsmodell man vill ta efter byggde och bygger sina framgångar i opinionen på rödgröna oljeinkomster.
För att inte skapa problem för Sahlin ställer sig inte heller nätverket i någon mening bakom de arbetargrupper i den gemensamma sektorn som har gått ut i kamp.
Stockholms sopgubbar i sin vilda strejk. Riktad bland annat mot privatiseringen av renhållningen. Eller lagerarbetarna vid Lagena som kämpar mot att deras jobb ska läggas över till bemanningsföretag. Vid Septemberalliansens demonstration i Stockholm den 15 september fick dessa kämpande arbetare gå utan stöd från vare sig LO centralt eller LO-distriktet i Stockholms län. De 1 200 deltagarna, i den viktigaste folkliga rörelseprotesten mot regeringen Reinfeldt fick också gå utan ett uttalat stöd från nätverket…
Den svaga skrivningen om våra skattsedlar i Budkavle för välfärd betyder nu inte att jag menar att vi surt ska vägra att skicka den vidare. Vi socialister behöver inte ge tolkningsföreträde till socialdemokraterna. Vi kan argumentera för dess krav på vårt sätt. Men i vardagen verka för att de som skriver under också stödjer dem som tar strid för välfärdssamhället.
Vi måste också stödjs dem som tar strid för välfärdssamhället.
Nej, Mona Sahlin har ingen plan. Vare sig för valrörelsen eller för hon ska regera. Men de beslut vi kan vänta oss i mars, då valplattformen, åtminstone ett skrank, ska spikas ihop tillsammans med Miljöpartiets språkrör och Lars Ohly, innebär ett politiskt dilemma för oss socialister. I de val där vi tidigare inte ställt upp, där har vi inte varit neutrala när det gällt själva valhandlingen. Vi har kort och gott sagt till våra arbetskamrater och vänner, som sett en (s)-regering som sitt enda alternativ: ”Vi tror att ni har fel. I grunden är det ingen skillnad mellan de regeringsalternativ som står till buds. Men vi ska inte stå i vägen för er. Vi röstar mot borgarna. På (s) eller (v) . Blir det en ny (s)-regering får vi se vem som har rätt. Det viktiga är att vi gör något själva för att kämpa mot borgarna…”
Den här enkla uppmaningen fungerar inte nästa höst. Man kan inte ”Rösta mot borgarna” genom att rösta på ett regeringsalternativ där det starka socialliberala och borgerliga Miljöpartiet redan skaffat sig en bra plats. Där dessutom Mona Sahlin annonserat att hon troligtvis bjuder in också Maud Olofsson och Jan Björklund. Vi kan ta den mest brännande frågan just nu. Klimatmötet i Köpenhamn. Ingen av de ”rödgröna” partierna har uppmanat sina medlemmar och sympatisörer att på plats delta i Miljörörelsens stora demonstration. Uppenbart vill man inte ha en stark och partipolitiskt oberoende miljörörelse.
Vad gör man? I de två mindre socialistiska partibildningar, Rättvisepartiet och Socialistiska Partiet, som var huvudkrafterna bakom Arbetarinitiativet i försommarens EU-val, finns det inga starka röster som höjs för ett socialistiskt alternativ i det kommande riksdagsvalet. Inte av principiella skäl. Det politiska landskapet erbjuder enorma öppna vidder av möjligheter, men de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna är för svaga. Rättvisepartiet har haft sin kongress tidigare i höst. Socialistiska Partiet har sin nu i helgen. Kongresser där inte delegaterna precis arbetar i stora offentliga rum. Men där har förts och där förs viktiga diskussioner. Vad jag förstår finns det inte och kommer inte att finnas förslag om en socialistisk valsedel i nästa riksdagsval. Säker i en del kommuner. Men inte i riksdagsvalet.
Vad göra? Vad bör göras? I valet mellan två borgerliga program återstår vad jag ser bara en passiv bojkott av själva valet, men en mycket aktiv kampanj för att bygga det nya, breda och öppna socialistiska parti som nu står högst upp på dagordningen.
Den gamla arbetarrörelsen tynar bort i sin plågsamma sotdöd – leve den nya!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, de rödgröna, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, regeringen, Gemensam välfärd, LO
Var är protesterna?
16 Nov 09
Inga löften
om en framtid
för de många…
Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:
Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?
Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.
En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.
Socialdemokratin stod i allians med framtiden.
Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.
Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.
Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…
Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.
Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.
Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.
Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:
Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.
Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.
Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.
Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.
Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.
Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.
Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.
För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.
Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.
Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:
”Nu går vi utan er”.
Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?
Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…
100 år efter storstrejken, 40 år efter gruvstrejken – hur mår den fackliga kampen idag?
Septemberalliansen deltar på Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördag den 28 november med ett eget seminarium.
Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.
Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, samtalar med aktiva inom Septemberalliansen.
Arrangör: Septemberalliansen
ABF-huset, Sveavägen i Stockholm: Galleriet:15.45-1
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, poitik, Septemberalliansen, Lagenarabetarna, fackligt, LO, Helle Klein, A-kassan
I pressen: AB1,
Ska benlösa människor springa långdistanslopp?
22 Sep 09
Går det att jobba
UTAN JOBB?
”Sverige ska jobba sig ur krisen”, fick vi i går höra från finansminister Anders Borg. Gång på gång upprepade han regeringens ledmotiv ”Kärnan i arbetslinjen är att det ska löna sig att arbeta”. Men hur ska man kunna jobba sig ur krisen om det inte finns jobb? Vem uppmanar en människa i rullstol, som mist bägge sina ben, att träna upp sig med långdistanslopp?
När jag hör och ser Borg i TV tycker jag mig plötsligt känna igen alltihop. Har jag inte varit med om detta förut? En ”déjà vu”- upplevelse från förr? Jovisst. Nu vet jag. En av de böcker som gjorde störst intryck på mig i min ungdom var George Orwells dystopi 1984 (en litterär science fiction om en framtida katastrof). I det samhälle, Oceanien, där hans huvudperson Winston Smith lever, har FRA-samhället helt tagit över kontrollen över medborgarnas liv. Blå teleskärmar både sänder och ser. Alla ljud registreras och än värre. När som helst kan ”tankepolisen” kopplas in. Winston själv jobbar på ”Sanningsministeriet” där lögner blir till sanningar. Allt med hjälp av diktaturens ”nyspråk”. Där hade ord som exempelvis ”rättvisa, moral, internationalism, demokrati, vetenskap och religion… helt enkelt upphört att finnas till”. Andra ord hade fått en ny betydelse. Ett nytt innehåll. Ovanför Sanningsministeriets byggnad av skinande vit betong kunde man se hur förändringen gått till. Där fanns ”Partiets” tre slagord i elegant text mot den vita fasaden:
KRIG ÄR FRED
FRIHET ÄR SLAVERI
OKUNNIGHET ÄR STYRKA
Det var så det var. När jag såg Borg prata i går, framför podiets banderoll om att vi ska jobba oss ut ur krisen, samtidigt som han i sak medgav att arbetslösheten 2010 kan nå upp till skyhöga 12 procent, eller en halv miljon människor. Det var då Orwells fantastiska bok 1984 började surra uppe i skallen.
Den bidrog en gång under det ljuva sextiotalet till att min kritik av maoism och stalinism fördjupades. Jag valde i stället att bli medlem av Fjärde Internationalen, med dess program för en demokratisk socialism. När nu Winston och hans blå teleskärm dyker upp igen är det naturligtvis för att Borgs presskonferens i går helt enkelt var ett stycke absurd teater. Föreställningen var i klass med absurda dramatiker som en Samuel Beckett eller en Eugen Ionescu. Anders Borg har blivit vår tids Sanningsminister. Med moderaternas nyspråk förkunnas nu att:
ARBETSLINJEN ÄR ATT MISTA JOBBET
DET GÅR ATT JOBBA UTAN JOBB
FLER I UTANFÖRSKAP ÄR STÖRRE FRIHET
I regeringen pratar alla nyspråk. Fredrik Reinfeldt säger ständigt att det ska löna sig att arbeta. Men sväljer alltid att det han menar är att: ”Det måste kosta att vara arbetslös”. Krigsminister Sven Tolgfors framhåller lika ofta att kriget i Afghanistan är fred och miljöministern Andreas Carlgren säger sig satsa på kollektivtrafiken när han bygger nya motorvägar. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth säger att bra kultur kostar inget. Bara opera. Bäverhonan Maud Olofsson, hon gör som sin idol från barndomen, Torbjörn Fälldin, hon avvecklar kärnkraften genom utbyggnad…
Krig är fred
Ja, nog liknar det vi ser av regeringens politik, mer och mer ett stycke absurd teater. I veckan såg jag på ett inslag från SVT Aktuellt. Där vädjade ordföranden för Trollhättans kommunalfullmäktige om en omfördelning av de extra tio miljarder som regeringen tog fram till våra utsatta kommuner. Han menade att exempelvis Trollhättan som drabbats av SAAB:s massavskedanden borde få mer pengar per person än det Stockholm som ännu så länge har kommit ganska lindrigt undan. Men som svar fick han bara ett överlägset och surt svar från Reinfeldt: ”Hur skulle det se ut om vi belönade de kommuner som inte har skött sina ekonomier?”. I hans värld har de kommuner som håller på att bli till industriella utmarker inte alls känt av den ekonomiska krisen. De har bara misskött sig. Att hans egen och regeringens fögderi ger pengar till redan rika som sedan lånas upp på bekostnad av alla oss andra – det tiger han helt om. Att hans eviga mantra om ”arbetslinjen” innebär massarbetslöshet skyller han helt och hållet på ”finanskrisen”. Utsatta kommuner – de får däremot skylla sig själva. Stockholm får lika mycket extra kommunpengar som Trollhättan. Reinfeldt är naturligtvis väl medveten om det är där han kan vinna nästa val.
En god sak med moderaternas absurda nyspråk är att det nog får bra många vanliga människor att ilskna till på allvar. Vi blir fler och fler som likt Astrid Lindgrens Lotta på Bråkmakargatan ”nästan vill säga ett svärord”: Fy farao vilken regering vi har! Den bästa ”arbetslinjen” vore nog att alla i Reinfeldts förskräckliga kabinett lämnade in sina avsked och drog hem till sina gamla jobb. ”För se detta vore en riktigt bra jobbpolitik”, kunde vi då säga med vår kära Astrid i minne…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetslöshet, valbudget, krisbudget, Anders BOrg, regeringen, George Orwell, litteratur, Astrid Lindgren, nyspråk, 1984
I pressen:SVD1,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SD1,
Bloggare:RödaMalmö,AlliansfrittSverige,Svensson,RödaGöinge,Arbetarperspektiv,RödaBerget,JonasSjöstedt,
Lars Ohly: En hermelin bland hermelinerna…
17 Sep 09
Vi övervann
rädslan
och vågade
SÄGA IFRÅN
”Wanja Lundby-Wedin kommer inte att finnas med i proteståget. Inte heller Mona Sahlin. Kanske inte ens Lars Ohly…”
Ett klipp från min blogg i tisdags när Septemberalliansen i full fart var i färd med att samlas för sina protester mot högerpolitiken. Flera av företrädarna för alliansens nätverk hade också dagen innan på Aftonbladets hemsida, lite sorgset, konstaterat att den gamla arbetarrörelsen ledare inte orkade stå upp mot högervindarna. ”Nu går vi utan er”, var det raka budskapet.
Så blev det också. Inte ens Lars Ohly kunde slita sig från Riksmötet som samtidigt öppnades. Hade han haft lite politisk tåga kunde han smitit i väg åtminstone från Majestätets ankomst med hästar och galjonsvagn eller något senare när Carl-Gustav satte i gång med sina utsvävelser om Victorias och Daniels kommande förmälning. Vänsterpartiet kunde ha arrangerat en egen presskonferens mitt under denna medeltida, rojalistiska ceremoni där man solidariserat sig med Septemberalliansen.
Men Lars Ohly satt kvar i sin riksdagsbänk. En hermelin bland alla andra hermeliner…
I går morse, dagen efter demonstrationen, kom också ett stolt pressmeddelande från v att Ohly bjudits in till SEKO:s kongress för att där få lov att hålla tal. Kanske han var rädd för att kongressen inte ville ha en ”vildkatta” i sin talarstol. ..
Men på Sergels torg och på Stockholms gator skallade ropen från en entusiastisk demonstration. I en svår tid med en lågkonjunktur. Ja, under en djup recession för fackligt och politiskt motstånd mot högerpolitik och arroganta, hänsynslösa arbetsgivare. Med Metalls lönesänkningsavtal som ett blysänke för hela Arbetarsverige. Under dessa tuffa villkor samlades 2 000 demonstranter bakom protestens ledmotiv: ”Vi vägrar att betala kapitalismens kris”. Där var social och politisk bredd. Lokala fackliga klubbar var i centrum med miljöaktivister, feminister, aktivister för de papperslösa och flera socialistiska partiföreningar ute på flyglarna. Här slöts leden för en spirande politisk opposition mot Reinfeldt.
Foto: Tobias Lindgren
Under mötet och i demonstrationen glödde entusiasmen och vibrerade solidariteten för protesttågets färgstarka avdelning med arbetare från Systembolagets distributionsnav, Lagena, ute i Jordbro. Lagerarbetaren Patrik Olofsson höll ett skarpt tal om Systemet som satt i system att hålla sig med bemanningsföretag:
Foto: Tobias Lindgren.
”Kamrater! Vänner!
Sedan juni i år har vi kämpat för våra jobb. En kamp vi delar med allt för många idag.
Vi har kämpat mot att arbetsmarknaden ska delas upp i A- och B-lag.
Vi kämpar mot att arbetare ställs mot arbetare.
Därför är jag extra glad att vi idag inte bara är anställda på Lagena här, utan också personal från bemanningsföretagen.
Idag är har LAS inget som värde alls, när det gäller tryggheten i anställningen.
Och när lagarna inte fungerar måste man ta lagen i egna händer. Och vi gjorde det för vi hade inget annat val.
Veckan före midsommar strejkade vi på Lagena.
Varslet reducerades från 33 till 26 anställda. Och det kan tyckas att resultatet av strejken är klent.
Men strejken berör så mycket mer än bara varslet.
Alla som deltog i strejken har vunnit en seger på det personliga planet. Vi övervann rädslan och vågade säga ifrån. Hade vi gått tysta, i raka led till slaktbänken hade det varit ett så förnedrande nederlag att det hade hotat all facklig verksamhet på företaget för lång tid framöver.
Allt tyder på att frågan om bemanningsföretag kommer bli en av de största frågorna i avtalsrörelsen. Också det är en seger för oss!
Om vi inspirerat andra att ta kamp, är det också en seger för oss. Vi kommer vinna segrer genom er.
Framför allt kommer vi segra om det blir fler uppror på arbetsplatser där orättvisa råder.
Det behövs två, tre, flera Lagena!
Tack till alla som stött våran kamp!
Tack för de 100.000:- som strömmat in till vår strejkkassa.
Tack!”
Patrik Olfosson i talarstolen. Bild från Lagenarbetarnas hemsida.
Bredden i protesten fick genomslag i flera tal från podiet.
– Sverige har idag det lägsta antalet vårdplatser bland industriländerna, köerna är milslånga och patienterna får ligga i korridoren, framhöll vårdbiträdet Sanna Tefke.
– Lundinutredningens förslag är superprivatisering, även avgångar i busstrafiken ska upphandlas, sa Peter Boström, ordförande för Kommunals bussförare i Södertälje, och manade facken att samlas i en kampanj för att återinföra hela kollektivtrafiken i .
Foto: Tobias Lindgren.
-Regeringens hundralapp till pensionärerna är inte mycket värd när pensionerna sänks nästa år och efter att pensionärerna förlorat till andra grupper, om det vittnade Barbara Brädefors i sitt tal.
Regeringen skryter om sin så kallade miljöpolitik för ett hållbart Sverige. Men som Göran Kärrman, metallarbetare och med i Klimataktion, påminde har regeringen nyligen sagt ja till Sveriges största motorvägssatsning – Förbifart Stockholm till en kostnad av 27 miljarder kronor.
Linn Bursell från Ingen människa är illegal punkterade regeringens flyktingpolitik och Sandra Lindquist, som studerar vid Stockholms universitet, gav exempel på hur studenterna får betala krisen. Janerik Gustafsson, Nej till EU, som nyss kommit hem från Irland fick ett rungande ja när han frågade om demonstrationen ville uttala sitt stöd till Nej-kampanjen på Irland.
I april ledde Dennis Bäckman en facklig uppvaktinga av LO:s Wanja Lundby-Wedin. Hon lovade
då handling men av detta löfte ”bidde det inte ens en tumme”.
En av huvudtalarna var den upproriske socialdemokraten Dennis Bäckman, ordförande för Pappers avdelning 86 på ABB i Figeholm. LO-tidningen till heders, hade en journalist på plats och ett reportage från protestmötet fick stor plats på nättidningens hemsida. Här saxar jag några stycken som säkert kommer att oroa ”hermelinerna” inne på Riksdagsmötet när de tar sig tid att läsa sina nyhetssammandrag:
– Vi måste ta upp den knutna näven ur fickan och börja protestera. Varför kan facken inte bara säga nej och organisera en politisk strejk?
Mötet på Sergels Torg föregicks av en demonstration, som enligt arrangörerna hade 2.500 deltagare. Protesterna ordnades av Septemberalliansen, som består av fackliga företrädare och politiska vänsterorganisationer.
Dennis Bäckman sa också att facken förlorar medlemmar för att de inte är aktiva. Ett grundproblem är att fackens ledare har så bra betalt. De lever ett annat liv än medlemmarna och förstår därför inte längre medlemmarnas problem och hur de tänker. Tidigare har han lyft fram att LO:s Wanja Lundby-Wedin och socialdemokraternas Mona Sahlin borde avgå. Det tog han inte upp i sitt tal på Sergels torg.
Dennis Bäckman uppe på podiet.
– Det är patetiskt och sjukt att det ser ut som om Moderaterna är den främste försvararen av las.
Dennis Bäckman hade hellre sett att protesterna skett i LO:s namn, men LO förklarade i våras att man inte vill genomföra något sådant när riksdagen öppnar utan kommer istället att ordna manifestationer vid andra tillfällen.
Arne Johansson, Septemberalliansens eldsjäl under flera år, sammanfattade till sist demonstrationens huvudbudskap:
– Vi tänker inte låta regeringen fortsätta att trampa på och förnedra arbetslösa, sjuka, gamla, papperslösa och alla vanliga arbetare, fattiga studerande och låginkomsttagare.
– Till facken säger vi: Det är dags att vakna – Sluta backa. Visa den kollektiva styrkan och samla hela fackföreningsrörelsen till en landsomfattande protestdag. Vi som är här idag är beredda – utan arbetare stannar Sverige!
Vi kommer helt enkelt ingenstans om vi inte förvandlar besvikelser, missmod och ursinne till ett organiserat politiskt motstånd. Löntagarnas Sverige måste tillsammans komma på fötter. Nu ser det ut som om målet om den vilda strejken av Systembolagets lagerarbetare ute i Jordbro kommer upp i Arbetsdomstolen den 3 november. Då gäller det att samla en mur av solidaritet med de arbetare som ska dömas bara för att de stått upp och försvarat sitt människovärde. Klassdomstolen och näringslivers skarprättare ska inte få skipa sina orättvisor utan protester. Deras skitiga värv ska mötas av så många protester som möjligt!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Septemberalliansen, Lars Ohly, Dennis Bäckamn, Riksdagens öppnande, hovet, kungen, Carl Gusatav, Victoria, Daniel Wrestling, arbetarprotester
Hamnen tillhör oss alla
10 Sep 09
”Hamnen tillhör oss alla”
Det berättas att Gustav II Adolf en gång stod uppe på Otterhällans klippor och med ”hela handen” pekade ut över Göta älvs mäktiga mynning. ”Här ska staden ligga”, fastslog majestätet. I det privilegiebrev som han lät utfärda är andemeningen att Sverige äntligen skulle få en port mot väster. En viktig handelsstad för alla nya näringar:
Storwördigst i Åminnelse, GUDS den Allsmägtige til Äro, och Et Christeligit Samhälde til fortplantande, Wårt Rike Swerige jämwäl til synnerligit Gagn, Prydnad och Lust, före satt sig, at fundera och uppbygga en Ny Stad uti Wårt Konunga-Rike, nära wid Wäster-Hafwet, och Götha-Älfs Inlopp belägen, den samma Götheborg kallad, och redan med allehanda Byggnader och Borgerliga Inwånare besatt och populerad blifwit, och således en god Början til et redan Borgerligit Samhälde och Handels-Stad…
Under de första seklen hade staden vid Västerhavet mest militär betydelse. Göteborg var en fästning. Men med det industriella genombrottet under 1800-talets mitt raserades försvarsanläggningarna. Rederier, handelsbolag, skeppsbyggen, mekaniska verkstäder, trä- och järnhantering för export. Senare porslin, kassaskåp, kullager. En expansiv fordonsindustri. Under 150 expansiva år kom ”porten mot väster” att öppnas på vid gavel och Göteborg blev Nordens största import- och exporthamn. För 30 år sedan kommunaliserades stuveriverksamheten i vår största hamnstad. De rivaliserande stuvarna hade skapat skarpt avgränsade revir, en snårskog av ineffektivitet, där ingen heller ville ta ansvar för långsiktiga investeringar. Med kommunen som ägare gick det däremot att snabbt skapa rationella, moderna hamnanläggningar.
Det är 375 år sedan Göteborgs grundare stupade i slaget vid Lutzen. Ska den port han
öppnade åt väster nu slås igen av de nattsvarta krafterna i Göteborgs kommunalfullmäktige?
Trots att dunklet sänker sig snabbt över nyliberalismen lever dess idéer kvar hos delar av kommunalfullmäktige i Göteborg. Utan offentlighet vill dessa politiskt nattsvarta krafter än en gång privatisera stuveriverksamheten. I samma veva hoppas de också att kunna få hitta blottor på det stridbara Hamnarbetarförbundet. Den fackförening där medlemmarna själva bestämmer. I eftermiddag 15:45 samlas hamnarbetarna på Gustav Adolfs torg i Göteborg i en protest mot förslagen om en privatisering av stuveriet. Där hukar kommunalfullmäktige i sitt sammanträde inne i det anrika borgerliga Börshuset. Fasaden är skamligt nog oskyldigt vit och på taket är det smyckat med sex friskulpturer som allegoriskt hyllar de främst a borgerliga dygderna i det som en gång var liberalernas svenska huvudstad: ”Idogheten; Lyckan; Handeln; Sjöfarten; Rikedomen; Industrin.Trots alla år av socialdemokratiskt styre inne på Börshuset har dessa aldrig lyckats med att på dess granna fasad resa några statyer som hyllar rättvisan, solidariteten, jämlikheten och socialismen…
Ska de nu dessutom svika hamnarbetarna och Göteborgs befolkning genom att sälja ut och förstöra de fina, moderna hamnar som vi alla varit med om att bygga upp?
Inför protesten publiceras Hamnarbetarförbundet en skarp mycket välformulerad skrift där de på punkt efter punkt bemöter argumenten för en privatisering. Här saxar jag en del viktiga stycken:
Förslaget att privatisera hamnen har tagits fram och hittills behandlats närmast helt utan offentlig debatt, trots att ett sådant beslut påverkar över tusen hamnanställda och mångfalt fler arbetare och tjänstemän som är sysselsatta inom regionens industrier och transportsektor…Uppsplittringen av Göteborgs Hamns stuveriverksamhet är också problematisk i sig. De nuvarande privatiseringsplanerna innebär att tre konkurrerande stuveribolag, med tre olika hamnarbetarkårer och tre olika administrationer skulle operera längs kajerna. Göteborgs Hamn befann sig, innan stuveriet helt övertogs av kommunen för omkring 30 år sedan, i en liknande situation.
Vi vet av egen erfarenhet och färska exempel från övriga världen att konkurrensen mellan olika stuveribolag på samma plats leder till revirtänkande och att viktiga samordningseffekter går förlorade. Ständig köpslagning mellan de konkurrerande stuveribolagen om utnyttjande av ytor, maskiner och annat är improduktivt. Avsevärt sämre förutsättningar att flexibelt utnyttja personalstyrkan (som idag har både utbildning och vana av att arbeta över hela hamnens verksamhetsområde) över hela hamnen innebär effektivitetsförluster.Uppsplittringen av Göteborgs Hamn gör det också svårare för hamnen som helhet att parera situationer som den vi har idag, när fordonsindustrins exportvolymer rasat medan containervolymerna stått sig relativt väl genom finanskrisen. Bilhamnsarbetarna kommer inte längre kunna omplaceras för att fylla luckor i de andra hamndelarna från en dag till en annan. Det innebär också sämre anställningstrygghet för personalen.Vi hamnanställda är kritiska till hur Göteborgs Hamn fungerar idag, men vet också att bolagets nuvarande inriktning och prioriteringar är en ledningsfråga, som inte är knuten till om bolaget ägs av privata företag eller det offentliga.Vi vill därför uppmana samtliga politiker i Göteborgs kommunfullmäktige att rösta nej till förslaget att sälja ut stuveriverksamheten till privata aktörer. Låt oss istället förändra och utveckla en älskad hamn med stor potential i offentlig regi.…Det är riskfyllt och olämpligt att Göteborgs kommunfullmäktige avhänder sig makten över prioriteringar och satsningar inom vår viktiga hamn till multinationella koncerner, när regionen är så beroende av en hamnstad i fortsatt tillväxt. Staden går också miste om en viktig konkurrensfördel om den mångfald av olika rederianlöp som Göteborgs Hamn har idag skulle begränsas.
Uppsplittringen av Göteborgs Hamns stuveriverksamhet är också problematisk i sig. De nuvarande privatiseringsplanerna innebär att tre konkurrerande stuveribolag, med tre olika hamnarbetarkårer och tre olika administrationer skulle operera längs kajerna. Göteborgs Hamn befann sig, innan stuveriet helt övertogs av kommunen för omkring 30 år sedan, i en liknande situation.Vi vet av egen erfarenhet och färska exempel från övriga världen att konkurrensen mellan olika stuveribolag på samma plats leder till revirtänkande och att viktiga samordningseffekter går förlorade. Ständig köpslagning mellan de konkurrerande stuveribolagen om utnyttjande av ytor, maskiner och annat är improduktivt. Avsevärt sämre förutsättningar att flexibelt utnyttja personalstyrkan (som idag har både utbildning och vana av att arbeta över hela hamnens verksamhetsområde) över hela hamnen innebär effektivitetsförluster.Uppsplittringen av Göteborgs Hamn gör det också svårare för hamnen som helhet att parera situationer som den vi har idag, när fordonsindustrins exportvolymer rasat medan containervolymerna stått sig relativt väl genom finanskrisen. Bilhamnsarbetarna kommer inte längre kunna omplaceras för att fylla luckor i de andra hamndelarna från en dag till en annan. Det innebär också sämre anställningstrygghet för personalen.
Vi hamnanställda är kritiska till hur Göteborgs Hamn fungerar idag, men vet också att bolagets nuvarande inriktning och prioriteringar är en ledningsfråga, som inte är knuten till om bolaget ägs av privata företag eller det offentliga.Vi vill därför uppmana samtliga politiker i Göteborgs kommunfullmäktige att rösta nej till förslaget att sälja ut stuveriverksamheten till privata aktörer. Låt oss istället förändra och utveckla en älskad hamn med stor potential i offentlig regi.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hamnarbetarförbundet, Göteborgs kommunalfullmäktige, socialdemokraterna, privatisering, Gemensam välfärd
I pressen:
Andra bloggare:
Högervåg över Europa
8 Jun 09
”Vi är långt ifrån dränkta”
En högervåg sköljde i går över Europa.
Vi som kämpar mot kapitalismen och för socialistiska idéer blev rejält genomblöta. Men inte sura och långt ifrån dränkta.
I valen till EU-parlamentet brukar de sittande regeringarna ”straffas av sina väljare”. Med i de flesta länder gav väljarna de sittande konservativa regeringarna fortsatt förtroende. Valet är en stor framgång för högerregeringarna i stora medlemsstater som Italien, Frankrike och Tyskland. Med Lettland och Grekland som undantag. Där uttrycktes de breda sociala protester som varit också i en framgång för oppositionspartierna.
Sittande socialdemokratiska regeringar i Spanien och England straffas däremot hårt. Tony Blairs och George Browns New Labour gör ett katastrofval och får bara stöd från lite drygt 15 procent av väljarkåren. Framgångarna för den brittiska högern är symboliska för många länder i Europa där även mer eller mindre rasistiska partier nu rusar framåt. I England är det i röstetal framförallt det djupt nationella och konservativa UIKP (United Kingdom Independent Party) som får stora framgångar. Med sina 13 mandat blir man landets andra parti efter Tories som får 24. New Labour lyckas bara skrapa ihop 10 mandat. För första gången i modern tid tappade man sin ledande position också i Wales. British National Party fick sitt stora nationella genombrott med 2 stolar i Europaparlamentet. I en av dem kommer Andrew Brons att sitta. Han har bakom sig fyrtio års arbete i olika nynazistiska organisationer och var med och grundade det gamla nazianstrukna National Party. I den andra stolen kommer partiets ordförande Nick Griffin att trona ( kanske bara armsvetts avstånd från Le Pen i Frankrike som också kom in ). Griffin drog naturligtvis i gång så fort valresultatet blev klart:
” Labour får betala priset för att man förvandlat landet till en slum härjad av kriminalitet där industrin nu är borta. Vi ska bygga vidare på denna framgång och växa snabbt. På många ställen kommer vi i de kommande nationella valen, att bli stora utmanare.”
Medlemmar i BNP demonstrerar utanför Caen i Frankrike
Den europeiska antikapitalistiska rörelse där det svenska ArbetarInitiativet varit en del har kanske inte lyckats att sätta sitt namn tillräckligt tydligt på alla kartor där man verkat. Men rörelsen har nått en del första framgångar. I Portugal är det en riktig ”valseger” och där ökar ”Vänsterblocket” till 11.3 procent och får tre mandat. I Grekland vinner koalitionen SYRIZA ett mandat. På Irland får Socialist Party (Rättvisepartiets systerorganisation) 2.76 procent och en av dess ledare Joe Higgins tar ett mandat. Franska NPA, som trots att man bara har fyra månader som parti bakom sig, har varit huvudkraften i denna gemensamma europeiska process, nådde inte ett jublande, men väl ett mycket bra valresultat, med nära 5 procent. Att resultatet inte nådde riktigt fram till de något bättre röstsiffror som vi hade hoppats på gör att det kanske än en gång är värt att påpeka att det inte direkt går att ta för givet att de mer spektakulära franska kampformerna alltid också i sig skulle innebära politisk klarhet. Men att nära en miljon franska väljare lagt sin röst för ett parti som tveklöst förklarat att det vill bryta med kapitalism, imperialism och EU:s alla institutioner är ändå givetvis ett rejält kliv framåt. I Danmark gick det smygrasistiska Dansk Folkeparti kraftigt framåt. Men trevligt nog gick det också bra för Folkebevegelsen mod EU som haft stöd från danska antikapitalister. Själv blev jag hemskt glad över att dess första namn, Sören Söndergaard, som är en gammal vän och senior i Fjärde Internationalen, nu bärgade ett klart mandat!
Sören Söndergaard
I Sverige ser vi med att hastigt bokslut att:
►Piratpartiet efterträder Junilistan. Skillnaden dem emellan är en komplex historia, men att piratledaren själv, Rick Falkvinge, hissat ultraliberalismens flagg och nu låter den fladdra bredvid Jolly Roger, visar i vart fall att röstprotesten inte kommer att tolkas i vänstertermer.
►Vänsterpartiet tappar stort och att Miljöpartiet samtidigt gör stora framsteg. Låt vara att det inte handlar om en enkel överströmning av väljare. En del av Vänsterpartiets framgångar förra gången det begav sig var säkert också ett resultat av att Jonas Sjöstedt då var en mycket skarp och skicklig toppkandidat. Att han inte är med i år förklarar en del av nedgången. Men summan av det hela när det gäller väljarnas sympatier är naturligtvis ett markant skifte åt höger. Miljöpartiet är, som på så många andra ställen i Europa, i färd med att etablera sig som den borgerliga liberalismens nya politiska profil. Enligt SVT:s valundersökning är man största parti bland unga väljare. Vilket bara understryker att dessa saknar alla referenser till arbetarrörelsens gamla ideologier. Resultatet för den kampanj som jag själv varit med i, ArbetarInitiativet, är inte klart, men kommer ändå att bli marginellt och bara räknas i några tusen röster. Det är ingen stor besvikelse. Kampanjen var ett sätt att också lyssna på hur många som är intresserade av socialistiska idéer och vi hamnade inte ens på medias mer skuggiga sidor utan i ett fullständigt medialt nattmörker med en kompakt bojkott från alla håll. Begreppet ”Public Service” gäller i Sverige definitivt inte allmänna val. Ett förhållande som naturligtvis inte vare sig förklarar eller bortförklarar valresultatet av en, efter våra förutsättningar mycket lyckad kampanj, utan bara bekräftar att det ännu bara är individer och små grupper av människor som ser ett verkligt uppbrott från kapitalismen som en politisk möjlighet.
►Socialdemokraterna gör ännu ett katastrofval. Trots den största ekonomiska krisen på 70 år, samtidigt som vi har en borgerlig regering ledd av moderater, upprepar (s) i stort sett sitt katastrofval från 2004. Att bara bli fjärde parti i Stockholms kommun, med endast 15.1 procent av rösterna, samtidigt som Miljöpartiet ökar med hela 9 procent och lyckas med att håva hem 16.7 procent är i sak förnedrande och ett svart järtecken för nästa års riksdagsval. Det enda (s) hurrar för är att moderaterna också gjort en lika dålig kampanj som 2004. Men de glömmer då att de ”nya” moderaterna nu är äldre och har flagnat lite, samtidigt som de haft nackdelen av att sitta med regeringsansvaret mitt under den djupa ekonomiska krisen. I Göteborg, där fordonsindustrins kris är en allt överskuggande fråga, har (s) till och med gått något tillbaka och är nu jämnstarka med moderaterna. Valresultatet på blott lite mer än 20 procent är bedrövligt och det ”fackliga dragplåstret” från Volvo Verkstadsklubb, Olle Ludvigsson, tycks snarast ha varit ett sänke.
► Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Till skillnad från sina broderpartier i Europa har man inte lyckats surfa på någon våg av rädsla för islam eller att Turkiets 70 miljoner innevånare skulle storma in på svensk arbetsmarknad. Partiet saknar dessutom personligheter. Piratpartiet har haft det goda med sig att SD i detta val trängts bort från den mediala scenen. Men ändå mer än fördubblar man sitt röstetal och kan säkert gå in i mål vid det kommande riksdagsvalet.
Både när det gäller Europa i stort och när det gäller valet i Sverige finns det en del vänstermänniskor som försöker trösta sig med att säga att alla de som valde sofflocket gjorde det av politiska skäl. Det skulle inte handla om valskolk utan om en bojkott. Det gamla stalinistiska partiet Kommunistiska Partiet tycks exempelvis nästan vilja räkna alla valskolkare som röster för det egna partiet. En tro som jag tycker är närmast bisarr. Visst. Det låga antalet röster speglar ett djupt ointresse och ofta en djup misstro mot EU och dess institutioner. Inte minst i Frankrike där både högern och socialdemokraterna svek den stora majoritet som röstade nej i folkomröstningen om en ny EU-konstitution. EU-regimen har en mycket liten legitimitet. Men oviljan att rösta speglar inte en medveten handling. En bojkottlinje. Snarast en uppgivenhet där man inte funderar över gemensamma politiska lösningar utan i stället rycker på axeln och försöker klara sig själv och sina närmaste så gott det går. Man accepterar ”marknaden” som den är och försöker sälja sig själv så dyrt som möjligt. Här kan jag göra ett inpass från tidningen Internationalens senaste ledare:
För en del vänsterkrafter är denna reaktion inte bara begriplig utan också eftersträvansvärd. Paroller om att ”bojkotta EU-valet” kan tyckas väldigt framgångsrika eftersom de ligger i linje med det redan existerande ointresset eller passiviteten. Om EU-projektet därmed skulle förlora sin legitimitet och skrumpna ihop likt en uttorkad frukt vore allt gott och väl. Men verkligheten är ju att den lilla europeiska eliten kör på som om inget har hänt, struntar i folkomröstningar, genomdriver lagar och tolkningar som försvagar sociala och fackliga rättigheter, ökar kapitalets frihet, förstärker militär och polisiär uppbyggnad, övervakning och centralstyre, elitiserar utbildning, kommersialiserar kulturlivet…
Att de som drabbas av krisen, arbetslösheten och maktlösheten lämnar fältet fritt för de ekonomiska och politiska makthavarna i institutioner som EU kommer inte att göra dessa eliter mer hänsynsfulla eller försiktiga. Tvärtom utvecklas ett högst normalt förhållande i klassamhällets historia. Samhällets välbeställda grupper monopoliserar de politiska institutionerna – medan ”massorna” hålls på betryggande avstånd.
Den som i sin fantasi likställer det dåliga intresset för EU-valet med någon form av ökad klassmedvetenhet tvingas exempelvis att nu för Sveriges del säga att den politiska medvetenheten tagit flera steg tillbaka, eftersom vi här såg betydligt fler röstande. Men misstro är naturligtvis aldrig samma sak som insikt.
Eller varför inte se till valet i Göteborg. Där steg andelen röstande med rekordsiffran 10 procent. På onsdag lär det stanna på 48 procent. Samtidigt är det i Göteborg som Kommunistiska Partiet drivit sin bojkott av EU-valet mest energiskt. Är då det faktiska deltagandet i valet ett fiasko för bojkottlinjen eller inte? Innebär det en genomklappning av analysen eller är det så att klassmedvetenheten tagit ett stort språng tillbaka och att EU:s institutioner därmed blivit mer salongsfähiga? En utveckling som KP inte kunde bromsa helt ensamma på barrikaden?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU-valet, Arbetarinitiativet, Socialdemokraterna, NPA, Socialist Party, Syriza
I pressen: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SD1,SD2,AB4,DN3,
Andra bloggare:Proletärbella,Svensson,Berget,Spånbinge,AlliansfrittSverige,RödaMalmö,Trotten,
Nu dör New Labour
6 Jun 09
Papegojan
är död…
“ Mr. Praline: ‘E’s not pinin’! ‘E’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! ‘E’s expired and gone to meet ‘is maker! ‘E’s a stiff! Bereft of life, ‘e rests in peace! If you hadn’t nailed ‘im to the perch ‘e’d be pushing up the daisies! ‘Is metabolic processes are now ‘istory! ‘E’s off the twig! ‘E’s kicked the bucket, ‘e’s shuffled off ‘is mortal coil, run down the curtain and joined the bleedin’ choir invisibile!! This is an ex-parrot!”
Ja. New Labour finns inte mer. Likt papegojan i Monty Pythons berömda sketch har Tony Blairs skapelse upphört att existera. Partiets så omhuldade nyliberala ideologi är stendöd. Skälet är inte den korruption som likt syra har frätt sönder all anständighet och trovärdighet hos det brittiska parlamentet i Westminster. Läs mer i min tidigare blogg ”brittiska nazister fiskar i grumligt vatten”. Skälet är inte heller för lite glöd eller bristande karismatiskt ledarskap från Blairs gamle kompanjon ( och rival ) George Brown, som tog över för bara arton månader sedan. Allra minst handlar sönderfallet om de sju ”ministeravhopp” som berättats om denna vecka.
Nej, skälet till att New Labour ”has passed away” är att Blairs triumfartade segrar i valen 1997 och 2001 med sitt program ”A new life for Britain”, som 95 procent av partimedlemmarna ställde sig bakom, i praktiken innebar en politik där man fortsatte att svinga järnladyn Thatchers tunga svärd med svåra hugg mot den egna fackföreningsrörelsen. Thatchers drakoniska antifackliga lagar fick vara kvar och landet avindustrialiserades med samma argument som Maud Olofsson i dag använder för den svenska fordonsindustrin ( går det inte att sälja med vinst kan produkterna tillverkas i Kina…). New Labours modeord blev avregleringar och privatiseringar. London City skulle bli ett världsnav för det finanskapital som snurrade allt fortare och skatteintäkterna från detta skulle sedan räcka till för en del traditionella socialdemokratiska inslag i politiken.
Men allt floppade ur. Flera finanskriser i rad med det senaste globala sammanbrottet som kulmen innebar att ritningarna inte höll.
Bara 14 procent av Storbritanniens förvärvsarbetande jobbar i dag inom industrin. 2 procent finns i jordbruket.
Samtidigt sysselsätter bank., finans- och försäkringsvärlden så mycket som 15 procent av befolkningen. Vilket är det guldägg som enligt New Labour via konsumtion och skatteintäkter ska dra med sig den övriga ekonomin:
Först byggnadssektorn där 9 procent jobbar. Sedan de 21 procent som finns inom distribution, hotell- och restaurangnäringarna. Men framförallt ska den försörja offentliga sektorn, och dess privatiserade delar inom sjukvården, där i dag 27 procent av alla arbetande finns.
Efter alla korruptionsskandaler svämmar kloakvattnet över Westminster och Big Ben…
När nu guldägget knäckts i bitar och visat sig vara genomruttet finns det givetvis inga skattemedel från ”The City” som kan försörja resten av befolkningen. I stället har Browns regering ”räddat City” genom att med smått astronomiska belopp belåna den brittiska staten. Skulder som det kommer att ta decennier att betala av. New Labours idé om att ”släppa fram privata initiativ och entreprenörskap inom den offentliga sektorn” har dessutom inneburit att svärmar av mellanhänder, konsulter av alla de slag, likt flugor på sockerbitar, själva sugit åt sig så mycket sötma som möjligt.
Storbritanniens avindustrialisering ( samma sker just nu i Sverige ) har inneburit en social katastrof i många samhällen och för hela regioner. Levnadsstandarden har sjunkit drastiskt för de arbetslösa och ”medelklassfamiljerna” har bara kunnat klara sig och sina drömmar om hus och ett bra liv med hårt dubbelarbete och en extrem privat belåning. Nu ökar arbetslösheten explosionsartat och allt större grupper från ”medelklassen” proletariseras.
Det är i det här politiska landskapet som det inte längre finns någon plats för New Labours ”A new life for Britain”. Livet har flytt. Men som för Wanja Lundby-Wedin finns det ingen klar dynamisk efterträdare till George Brown och de sju avhopp som varit är endera ledamöter som avslöjats som korrupta eller lämnat in för att föregå avsked. Någon eller några positionerar sig för framtiden. Så George Brown kan nog sitta kvar om det egna psyket håller. Även efter resultaten från EU-valet som lär bli ännu sämre än de 23 procent partiet bärgade i det partiella lokalvalet. George Brown sitter kvar. Men New Labour has passed away och den politiska brunrötan i form av de nazianstrukna British National Party har stora framgångar.
Undrar jag vad Göran Persson eller Mona Sahlin tänker i dag. ”Tony” och New Labour har varit deras förebilder. Vem minns inte Göran Persson i TV-rutan där han allt som oftast brukade markera att han ”just hade pratat med Tony”…
För övrigt. Sist och framförallt. I morgon röstar vi på ArbetarinItiativet! En röst för en ny, kämpande och demokratisk arbetarrörelse i Europa!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, George Brown, England, nazister, BNP, Sverigedemokraterna, Mona Sahlin, Göran Persson, socialdemokraterna
I pressen: AB1,SVD1,SD1,SD2,DN1,DN2,
Bloggare:
Vallöfte från (s) – Olle Ludvigsson ger bort egna njurar
5 Jun 09
Ryck upp
byråkratin
med rötterna!
Billigt fett, ibland härsket valfläsk, känner vi alla till. Men Socialdemokratins andra namn i EU-valet, IF Metalls Olle Ludvigsson, överraskade ändå när han i sin valmeny bjöd på sina egna njurar! Bakgrunden var Daniel Westlings omskrivna operation där kronprinsessan Victorias kommande gemål fick överta en av sin pappas njurar. I den rojalistiska yran efter detta lät Ludvigsson i ett pressmeddelande världen få veta att han nu minsann själv precis fyllt i ett donationskort…
Egentligen borde inte Ludvigsson behöva nedlåta sig till ett så parodiskt röstfiske. Statliga partibidrag från (s) och dryga medlemsavgifter till IF Metall har redan betalat en svindyr valkampanj med allt som tänkas kan i rekvisitan. Videofilmer, Twitter, (s)-bloggar, påkostade utskick till oss medlemmar, affischer och annonser om att vi ska ”Kryssa Olle” finns överallt. I statliga SVT:s Västnytt visas en ren propagandafilm där han får vandra runt i solig skärgårdsmiljö och berätta om sin ”kamp för jobben”. Senaste numret av AB Volvos exklusiva månadsmagasin Globetrotter dominerades också av valpropaganda för Olle Ludvigsson. Den gamle ordföranden för dess verkstadsklubb i Göteborg som nu upp i åren försöker avsluta sin karriär med en plats i Europaparlamentet. Trots företagets skoningslösa massvarsel stänkte han där vigvatten över VD:n Leif Johansson och sig själv: ”Volvo och facket har hittat ett förhållningssätt som fungerar bra”, underströk han.
Men här talar han nog bara för sin egen plånbok När han nu packar för Bryssel kommer inte namnet Olle Ludvigsson precis att lysa upp den fackliga arenans Fame of Hall. Bakom sig lämnar han ett Volvo PV, plundrat av det amerikanska Ford vars ”stora resurser” han en gång menade skulle lyfta verksamheten. AB Volvos Lastvagnar å sin sida har snart lyckats avskeda 75 procent av sina metallare i Sverige och där sitter de lokala klubbarna just nu bakbundna och snärjda ner till fötterna av det nationella lönesänkningsavtal som han och Metalls övriga inre kärna kuppade igenom i vintras. Samtidigt som han på valmöten pratar lyriskt om att han som EU-parlamentariker ska värna jobben…
Allt detta vill han nu lämna bakom sig. Men i resväskan till Bryssel kan han trycka ner de 4-5 miljoner kronor som han tjänat på sina ”fackliga år”. För så mycket mer pengar har han håvat in än de arbetskamrater som han representerat. Han lämnar AB Volvos styrelse som ”senior” med sina 26 år och alla arvoden under denna tid har gått rakt ner i egen ficka i stället för att finnas med i verkstadsklubbens kontoutdrag. Ett nära nog perverst förhållande som dessutom inte skakande nog är ett individuellt undantag utan en regel för lejonparten av svensk fackföreningsrörelse.
I Volvos styrelse håller ”senioren” Ludvigsson på etiketten.
Både när han klär sig och röstar om aktieutdelningar…
I styrelsen har hans ord inte heller precis varit ”salt i såren” på ägarna och deras lystna jakt på vinster. Samtidigt som massvarslen rullade fram som våldsamma skred inne i AB Volvos verkstäder röstade han under senvintern lojalt med Handelsbankens och mångmiljardären Fredrik Lundbergs maktsfär i styrelsen och gav ägarna extra fyra miljarder kronor i utdelning.
Liksom de andra kandidaterna från (s) har Olle Ludvigsson också mage att påstå att han i Bryssels korridorer ska ”Värna jobben” och ”Svenska kollektivavtal”. Men redan 1995 i folkomröstningen om EU lovade Olle Ludvigsson på välbesökta debattmöten i regi av IF Metall på Volvo Lastvagnar att just svenska avtal skulle gälla! Nu när det visat sig att ja-sidan ljög i denna fråga och när (s) gett upp möjligheten att villkora Lissabonfördraget skäms vare sig han eller Marita Ulvskog för att återkomma med samma lockrop. I socialdemokratins egen press kallas Olle Ludvigsson för ”ett fackligt dragplåster”. Men för den människa som tänker efter och begrundar hans fackliga gärning är han ett tungt byråkratiskt blysänke…
När arbetarna vid AB Volvos anläggningar i Tuve, i våras samlades för ett massmöte utanför fabriksgrindarna där de skulle demonstrera mot varslen, gick Olle Ludvigsson runt inne i verkstäderna och försökta övertala metallarna att stanna kvar vid sina arbetsplatser. Detta samtidigt som Leif Johansson samlat ”sina” anställda för att försöka få tyst på de öppna protesterna. ”Skrubbar du min rygg, så skrubbar jag din” brukar det heta och bättre illustration för detta ordstäv kan man knappast få…
Som person är Olle Ludvigsson inte särskilt intressant. Till vardags uppfattas han av alla som en trevlig människa med väloljat munläder. Men i den fackliga och politiska världen representerar han den fackliga byråkrati som måste ryckas upp med rötterna. Den är betald av oss – genom skatter och medlemsavgifter – men arbetar ofta åt våra motståndare. Gräsrotsrevolten är bara möjlig om man rycker upp det frodiga ogräset med rötterna! Arbetarinitiativet uppmanar i valet alla fackföreningsrörelsens medlemmar till opposition mot och närkamp med de företrädare som inte längre företräder oss! Det kommer aldrig manna från vare sig himlen eller Bryssel. Det går inte att gå framåt utan att själv lyfta på fötterna!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU.EU.val, socialdemokraterna, Olle Ludvigsson, Bryssel, arbetsrätt, varsel, IF Metall.LO
I pressen: DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SD1,
Andra bloggare:
Miss Atombomb från Las Vegas…
1 Jun 09
Därför ska EU störtas…
Det kan tyckas ofint. Som ett regelbrott. Som att springa vid sidan av banan. Nu när alla talar bara talat om sitt ”trygga” eller ”gröna” Europa. Men Nordkoreas kärnvapenprov har faktiskt en hel del med veckans EU-val att göra.
För att förstå detta är det pedagogiskt att gå tillbaka ända till våren 1952. Då samlades över 200 amerikanska journalister på en klippa, bara tio mil utanför Las Vegas, för att med egna ögon få se en kärnexplosion.
”Du tar på dig solglasögon, vänder bort huvudet och väntar på signalen. Nu…bomben har fällts och du väntar den föreskrivna tiden. Vänder sedan tillbaka huvudet och tittar. Ett fantastiskt strålande moln stiger uppåt som ett paraply. Så håller du i dig själv för det väldiga skalv som kommer. Först kommer en het våg, sedan rycket. Tillräckligt starkt för att kasta omkull en oförberedd människa. Sedan, efter vad som känns som en evighet, bleknar den solförmörkelse bort, som människan har gjort på egen hand…”
Så naivt. Så lyriskt skildrades provet av en av journalisterna. Molnsvampen från atombomben ”Charlie” visades i TV och en uppjagad atomkult svepte över den amerikanska nationen. Ökenstaden Las Vegas blev centrum för galenskapen. Bombsvampen blev stadens ikon och den kom att dekorera både godis, leksaker och vykort. Etablissemang som klassiska Flamingo bjöd på Atomic cocktails. Under tolv år exploderade en kärnladdning var tredje vecka. Chamber of Commerce i Las Vegas gav ut en turistkalender med tidtabell för detonationerna. På en ”bombpicnic” kunde man få med sig en ”atomic box lunch” och för de mer välbeställda turisterna blev Sky Room ute på Desert Inn med sin panoramautsikt över Nevadaöknen ett favorittillhåll.
Miss Atombomb! En klassisk bild av Don English.Miss Lee Merlin fotat ute vid Nevadas provfält iklädd en baddräkt sydd som en bombsvamp..
Efter Andra världskriget svarade USA för 40 procent av världens ekonomier och skulle med sina kärnvapen och med Hiroshima i minne ohotat kunna styra världen. Men Sovjets snabba genombrott med en egen kärnteknologi förändrade snabbt bilden. En väldig militär kapplöpning inleddes. Kulten av den egna ”demokratiska” atombomben i USA var en del av det ”Kalla kriget” och den antikommunistiska hysteri som piskades upp i landet.
Amerikanska soldater fick sitta och titta på en atombombsexplosion…
Både Sovjet och ”Det kalla kriget” är i dag borta. Sydafrika avstod tackom och lovom från sitt atomprogram vid ANC:s makttillträde. Men ändå är kärnvapnen kvar i världen. Om än färre så är de i dag betydligt mer sofistikerade och mer dödliga. De är också spridda på fler stater. Tillgången på höganrikat uran från civilt bruk av kärnenergin ökar hela tiden. Israels stora innehav av kärnvapen är ett ständigt hot för människorna i Mellanöstern. I fokus är också den stora och fullständigt vettlösa atomkapplöpningen mellan Indien och Pakistan. Där bägge staterna gått över tröskeln när det gäller nya generationer av både bomber och missiler.
Nu verkar det dessutom stå klart att Nordkorea är – eller håller på att bli en kärnvapenmakt. En militariserad statlig slavekonomi där ledningen håller sig med en stalinistisk retorik om ”kommunism”.
Nå? Vad har då allt detta med veckans EU-val att göra? Ja, väldigt mycket. Den Europeiska unionen rör sig mot en militarisering och lever i stort i harmoni med det kärnvapenrustade NATO, som symboliskt nog också har sitt högkvarter i Bryssel. NATO som på den svenska nationaldagen (!) inleder en stor manöver i Norrland med bl a bombövningar. Två av EU:s tunga medlemsstater, Frankrike och England, är dessutom kärnvapenmakter. Sverige rör sig alltså på samma kaserngårdar som dessa länder. Om än bara i ett ”samarbete”. En gammal officer som Folkpartiets Jan Björklund förespråkar högljutt ett svenskt medlemskap i kärnvapenpakten. De flesta andra partier delar hans ståndpunkt, av taktiska skäl väljer de för tillfället att vara mer lågmälda. Men redan nu är ”vi” med i krigsdansen. Den svenske brigadgeneralen Stefan Andersson är exempelvis Force Commander för EU:s nordiska stridsgrupp, Nordic Battle Group. En miljardsatsning på elittrupp som ska kunna ”sättas in var som helst i världen”…
Nordic Battle Group i träning…
Ser man till rustningsspiralen med kärnvapen hade den sin början där år 1952 i Nevadaöknen. När ”Charlie” sprängdes inför ögonen på 200 journalister och Miss Atomic Bomb utkorades då pågick Koreakriget för fullt. Alltså en generation före dagens kärnvapensprängningar och ”Nordkoreanerna” hade då fullt upp med att försvara sig mot de amerikanska soldater som efter världskriget haft vaktavlösning med den japanska militarismen. Skälet till att en så utarmad och eländig regim som den i Nordkorea utvecklar ett eget atomvapen är naturligtvis det yttre hot man känner. Sydkorea är späckat med laddade amerikanska kärnspetsar. Märkvärdigare än så är det inte. Den nukleära kapplöpning som är i gång kan bara få ett slut om de som började och har mest och bäst kärnvapen visar att man att man kan avstå från sina egna. Nordkoreas ledning vet mycket väl att det enda som i dag hindrar USA:s från att i vedergällning bomba sönder landet är att redan dess vanliga försvar med ett enormt konventionellt artilleri kan få storstadsregionen Seoul ( ligger nära gränsen med sina 20 miljoner innevånare ) att förhärjas i en eldstorm…
Kvinnliga marinsoldater från Nordkorea
USA och NATO, i ett tätt samarbete med EU, är huvudansvarigt för den nya rustningskapplöpning med kärnvapen som vi nu bevittnar. Men det finns ingen ”demokratisk” atombomb. Ingen socialistisk atombomb. Ingen judisk, muslimsk eller hinduisk. Inte heller en koreansk! Som atomaska har vi inga namn.
I EU-valet går det att säga nej till detta vansinne. Arbetarinitiativet säger rakt av ett nej till företagens, bankernas och militärens Europa. Arbetarinitiativet vill störta EU för att i stället skapa en union mellan Europas arbetare och andra stora utsatta grupper av människor.
- Nej till Lissabonfördraget och kapitalets EU/EMU. Inget svenskt deltagande i EU:s armé och NATO:s militärallians. Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan.
- Solidaritet med Gaza – för ett fritt Palestina. Åtala Israels krigsförbrytare.
- Mot imperialism, fundamentalism, islamofobi och antisemitism – för mänskliga rättigheter och internationell solidaritet mellan alla världens förtryckta.
- Vi har bara en jord! Militarismens miljarder till global klimatkamp och livsmedelsproduktion mot världsfattigdomen.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, Bryssel, Nordkorea, atombomb, kärnvapen, Nordic Battle Group, Arbetarinitiativet, Miss Atombomb
I pressen:DN1,DN2,DN3,DN4.SVD1,SVD2,AB1,SD,
Andra bloggare:
Senaste kommentarer