Det saknas inte pengar.

.

-Kapitalflykten från Afrika har accelererat i takt med den ekonomiska tillväxten sedan 2000. Den svarade 2008 mot minst 7 procent av Afrikas bruttonationalprodukt.

Det står att läsa i en rapport från tankesmedjan Global Financial Integrity. Det har länge varit känt att korrupta politiker, höga statstjänstemän och militärer stoppar betydande delar av vinsterna på råvaruexploateringen i Afrika i egna fickor och så fort som möjligt placerar pengarna på privata konton i framför allt Schweiz och London City.

Tankesmedjan har sammanställt utflödet av kapital från varje enskilt land under perioden 1999-2008. Det är imponerande siffror trots att de bara redovisar den synliga delen av kapitalflykten. Experter menar att de verkliga siffrorna måste dubbleras.

Rikemansklubben OECD och media i väst gör det lätt för sig. Makthavarna regerar utan transparens. -Det saknas demokratisk kontroll. Eliten tänker bara på sig själv och investerar inte i landets framtid. Så brukar det låta. IMF och Världsbanken pekar finger.

Kapitalflykt 1999-2008

Siffrorna är i tusental dollar och visar genomsnitten per år under perioden. Pilarna visar summan från varje enskilt land per år. Från oljejätten Nigeria försvinner som synes över 17 miljarder dollar per år. Från Egypten och Angola försvinner också stora årliga belopp. Många av Egyptens svältande kunde få hjälp för de närmare 6 miljarder dollar som lämnar landet årligen. Till och med svältens Etiopien släpper iväg nästan 900 miljoner dollar per år till privata bankkonton i väst.

Källa: Global Financial Integrity återgiven i Alternative Economique n° 294

På en lägre nivå är det råa omdömen som ofta luftas. Här i Belgien finns det många i min ålder som växte upp i Belgiska Kongo. Jag har haft en del arbetskamrater med den bakgrunden och jag känner även andra med samma ungdom. Gemensamt för nästan alla av dem är den underliggande rasism som de luftar.

-Ingenting fungerar längre. När vi var där fungerade järnvägen, vägarna var brukbara, skolorna och sjukvården vara bra. Kongoleserna är som barn, de behöver en fast hand att hålla i.

Den paternalistiska hållningen till de forna kolonierna framställs som omtänksam men bakom fraserna gömmer sig den rasistiska idén , ”svartingarna är lata och kan inte styra själva”.

.

När det rådde ordning och reda i Belgiska Kongo

Till det yttre verkar det som att de gamla kolonialisterna fick rätt. Den svarta kontinenten plågas av krig om råvaror och makt, den enskilda människans liv är inte mycket värt, och den härskande eliten skor sig som aldrig förr.

Men när de förra kolonierna gjorde sig fria under 60-talet var det ingen hjälpande hand som sträcktes ut av Belgien, Frankrike och Storbritannien, för att inte tala om fascisten Salazars Portugal. Den koloniala epoken avlöstes av nykoloniala mönster. De radikalaste afrikanska ledarna som verkligen kämpade för att resa sitt land ur fattigdom motarbetades med alla medel, ekonomiska, politiska och militära. Den främste av alla mördades av den belgiska säkerhetstjänsten. Patrice Lumumba är fortfarande legendarisk i och utanför Republiken Kongo.

Internationella Valutafonden och Världsbanken är huvudansvariga för att den afrikanska eliten i dag fyller sina bankkonton i London i stället för att investera sina pengar i det egna landets ekonomiska utveckling. Chockhöjningen av de internationella räntorna 1982 satte kniven på de afrikanska staternas strupar och i ett slag blev kostnaderna för statsskulden en outhärdlig börda.

IMF och Världsbanken tvingade på de afrikanska staterna ett recept som så när dödade dem, den så kallade ”strukturanpassningen”. Det fina ordet innebar helt enkelt att Afrikas länder skulle satsa all sin energi på produktion av exportvaror och öppna sina gränser för flödet av billiga konsumtionsvaror från världsmarknaden. Det lokala jordbruket slogs till stor del sönder och miljoner utblottade småbönder tvingades in till slummen i storstäderna. Lokal industri slogs ut. Ett exempel är textilindustrin i Zimbabwe. Det fanns 30 000 anställda i landets textilproduktion. I dag finns det ingen industri alls kvar. Billiga kläder och framför allt insamlade begagnade kläder dödade den lokala produktionen.

.

Kleptomanen Mobuto med belgiska kungen Bauduoin.

När Afrikas folk befriade sig från kolonialismen fick de aldrig en möjlighet att ta ett avstamp mot en balanserad ekonomisk utveckling. De hade behövt ett skydd för sina ekonomier i stället för IMFs självmordsrecept. Ett protektionistiskt skydd likt det som USA skapade åt sig för att bryta sig loss från kolonialmakten England, eller likt det Japan byggde upp under den så kallade Mejirestorationen då landet industrialiserades.

I stället kördes IMFs nyliberala medicin ner i halsen på kontinenten. Alliansen med de lokala makthavarna befäste industrinationernas kontroll över Afrikas naturrikedomar. Den lokala elitens andel av dessa rikedomar blir mutpengar som kompensation för den befästa underutvecklingen. Pengarna rinner iväg till världens finanscentra där de ger en bättre avkastning än investeringar i det egna landets ekonomi.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,DN4,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afrika, IMF, Världsbanken, Kolonialism