Barak Obama säker segrare…eller?

Hudfärgen huvudfråga ?

Racet verkar kört. Var dag som går sjunker McCains aktier i samma takt som börserna. Allt han gör verkar gå snett. Sarah Palin skulle vinna kvinnorna för McCains sak. Nu flyger hon fram som en bumerang över krigsveteranens huvud. McCain red in i Washington på häst med stukad cowboyhatt för att rädda Wall Street. Det slutade i fiasko där alla uppfattade att gesten som rent röstfiske.

Rörmokar-Joe spelade rollen som nationell hjälte- för en dag. För han är inte licensierad rörmokare och dessutom är han skyldig staten obetalda skattepengar. Inte heller var det sant att han skulle drabbas av Obamas skattehöjning för de med inkomster över 250 000 dollar om året eftersom som Joe aldrig varit i närheten av sådana inkomster.

Barak Obama har nu nästan allt på sin sida. Sämre blev det inte av de senaste dagarnas händelser. Först gick Washington Post ut i en mycket uppmärksammad ledare som tar ställning för Obama som president. Nästan samtidigt gav förre statsekreteraren Colin Powell sitt öppna stöd till Obama trots att Powell alltid varit en hängiven republikan. Mer än en gammal general gapar häpet över vad som händer.

Ändå finns det en osäker faktor inför valdagen den 4 november. Inte att det som i valet 2000 och 2004 förekom tveksamheter i rösträkningen. Det kanske kommer att förekomma den här gången också. Men med Obamas försprång kan det knappast påverka utgången. Däremot kan McCain fortfarande gå segrande ur striden om HUDFÄRGEN i sista stund får det vita Amerika att byta fot väl inne i röstbåset. Det verkar inte troligt eftersom Obama tydligen lyckats övertyga de flesta vita att han är knappt färgad, för att inte tala om svart. Vågskålen verkar definitivt väga över till Obamas fördel. Men , men som sagt.

I andra media: DN1,SVD1,DN2,SDS1.DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Burop mot Sverigedemokraterna: Heja tant Alva!

Ropen skalla

Heja tant Alva!

Just nu, vid halvtolvtiden lördagförmiddag, får vi reda på att Sverigedemokraterna fått ett möte stört av förbannade Landskronabor. Erik Almqvist från SD  blev avbruten av vissligar, visselpipor och burop. Senare berättas att  i Malmö, 12.30 skulle hans rasistiska turné har fortsatt, men även där är detjust nu starka protester.

Sydsvenskan berättar om 69-åriga Alva Persson, som med en liten pudel i koppel, råkade passera förbi mötet och blev så förbannad att hon gick fram till Almqvist och försökte rycka mikrofonen ifrån honom, men motades bort av polisen. Men efteråt berättade hon för tidningen att:

- Jag har två döttrar från Korea. De har fått stå ut med att bli kallad kinesjävel och allt möjligt. Sverigedemokraterna vill ha ett samhälle där det är skillnad mellan folk och folk, men alla har samma blod. Det ville jag säga, berättade hon efteråt.

Härligt! Ropen skalla – Heja tant Alva!

I pressen: SDS1,SDS2,


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är McCain-Obama politiska tvillingar?

McCain-Obama. Politiska tvillingar, eller… ?

Vilka är skillnaderna mellan John McCain ochBarack Obama ? Åsikterna går isär. Extremerna säger, på ena kanten, att det är samma skrot och korn och att det inte betyder ett jota vem av de två som blir USAs nästa president. På andra kanten målas skillnaderna mellan de två upp till himmelsvida. McCain kommer att starta ett kärnvapenkrig därför att han är kollerisk och Obama kommer att med mjuk diplomati befrämja demokrati och mänskliga rättigheter världen över. Inget av personfotona liknar verkligheten som än en gång ligger någonstans i mitten.

Utrikespolitiken ingen stor fråga.

Trots ett uttalande från McCain om att bli kvar 100 år i Irak är det egentligen inga stora strategiska skillnader i Obamas och McCains syn på omvärlden. Trots att Obama ska ha heder av sitt nej till attacken på Irak 2003 har han i dag ingen vitt skild position i frågan jämfört med McCain. Obama vill förbereda ett uttåg « så snabbt som möjligt ». Men «möjligt » kan mycket väl bli år 2011 som Vita Huset och McCain säger nu.

Obamas strategiska inriktning syns bäst i hans ställningstagande i mellanösternkrisen. I ett tal inför den israeliska lobbyn i Washington försäkrade Obama att han till hundra procent står bakom Israel . Han har inte på något sätt uttalat sig mot den israeliska ockupationen och de koloniala bosättningarna på    Västbanken, vilket gör varje försök att skapa fred och rättvisa åt palestinierna helt omöjligt. En president som står helt på den ena sidan i konflikten kan inte påverka utvecklingen positivt. Därför gäller samma sak krisen i Georgien. Obama och McCain hoppade högt gemensamt och fördömde den « ryska invasionen » utan att med ett ord nämna den georgiska attacken på Sydossetien den 7 augusti. Det vill säga att båda kandidaterna står för USA-imperialismens intresse för olja och gas i Kaukasien. Det finns en skillnad i attityden över hur USAs intressen i världen ska tas tillvara. Där McCain kommer att fortsätta i Bushs spår och mer eller mindre söka konfrontation i varje kris kommer Obama att luta sig mer mot de allierade i NATO och söka samarbete i USAs intresse.

Närmar sig i miljö- och energifrågor.

De båda kandidaternas glidningar i energifrågan gör att de närmar sig varandra. John McCain har gjort ett riktigt lappkast i sin energipolitik. För inte så många månader sedan var han helt emot borrning efter olja och gas utefter USAs kust och i de arktiska regionerna i Alaska. Den positionen hade han gemensamt med Barack Obama och i skarp konflikt med bushadministrationen. Inför partikonventet i St Paul gjorde McCain en helomvändning som är en anpassning till oljelobbyns inflytande i det republikanska partiet. Med Sarah Palin, som verkligen går oljebolagens intressen till mötes, står nu McCain bakom den skräckinjagande parollen « drill, baby , drill » som kandidaterna skanderade i konventhallen. McCains energiprogram innehåller också ett löfte att bygga 45 nya kärnkraftverk innan 2030.

Slutar som skinn på golv i Vita Huset?

Barak Obama har i sin tur börjat att glida i en riktning som närmar sig McCains utan att därför vara indentisk. Långt därifrån ! Men Obama har börjat öppna portarna för en satsning på kärnkraften , som han tidigare var emot. Hans enda krav är att lagringen av radioaktivt avfall löses. Men vad som menas med en lösning på den frågan har vi redan sett här i Europa. Däremot är Obama uttalat emot borrningar efter kusten och i Alaska. Han säger att snålare bilar och bättre däck redan kan spara lika mycket energi som det någonsin går att utvinna etefter kusten och i Palins hemtrakter.

Det märkliga med de båda kandidaternas retorik är att temat « göra USA oberoende av oljan i Mellanöstern » upprepas i varje tal. Märkligt, därför att knappt 16 % av den olja som USA importerar kommer därifrån och för naturgas är siffran ett par procent. Den stora skillnaden mellan de båda är att Obama säger att han som president kommer att satsa 150 miljarder dollar på forskning och utveckling av förnyelsebara energikällor

Ekonomin i centrum.

Om inget verkligt spektakulärt händer i omvärlden kommer den ekonomiska krisen och arbetslösheten att dominera debatterna mellan de båda lägren fram till valet i november. Irak har sjunkit tillbaka i amerikanska media även om kriget där är mycket impopulärt.

McCain har själv vid ett flertal tillfällen sagt att han inte begriper mycket av de ekonomiska problemen. Men det var innan konventet. Nu verkar han ha funnit det mirakelmedel som ska ställa ekonomin på fötter-skattesänkningar för alla, men mest för de rika. Det vill säga att McCain tänker befästa alla skattesänkningar som Bush drivit igenom under sin tid i Vita Huset. McCain röstade som senator emot Bushs skattepaket men nu tänker han förlänga dem. Det handlar naturligtvis om en opportunistisk anpassning till det republikanska lägrets ständigt upprepade idioti att sänkta skatter skapar mer jobb och då må det vara hänt att det i första hand är de redan rika som tjänar på skattesänkningarna. För att finansiera sina skattesänkningar tänker McCain se över de statliga utgifterna för sjukvård, barnomsorg, utbildning och andra sociala utgifter. Sett till att dessa utgifter redan satts åsido i åratal är det svårt att se var McCain ska slå till. Men vi har förtroende för nyliberalers fantasi på detta område. Däremot har den före detta krigsfången sagt att de militära utgifterna under inga omständigheter kommer att minskas. Det löftet tror vi också hålls. Företagsbeskattningen tänker McCain minska från 35 procent till 25 procent.

Och hur ser det ut på Barack Obamas kant? Skillnaden med McCains program är stor men det ska också sägas att Obama inte kommer att starta någon New Deal i stil med Franklin Roosevelts krisprogram under 30-talet. Som vanligt när det gäller amerikanska presidentkandidater verkar det vara ett måste att lova sänkta skatter. Barack Obama lovar att sänka skatterna för alla utom de rikaste 5 procenten av hushållen, för alla som tjänar under 250 000 dollar per år, något över 1.5 miljoner kronor. Om Obama vinner i november ärver han en ekonomi i djup kris där arbetslöshet och sänkta reallöner blir de hetaste ekonomiska frågorna att lösa. Då kan hans löfte om att satsa 50 miljarder dollar på reparation och underhåll av infrastrukturen komma väl till pass. För det skapar arbeten inte bara bland high-techpersonal och de kan inte utlokaliseras. Men för att vända krisen kommer det att krävas mer än 50 miljarder. Om den politiska viljan finns till det återstår att se.

Makalöst.

Det hittills mest makabra utspelet stod McCain-Palin för, när de båda presenterade sig som garanter för att förändringens vind ska blåsa i Washington om de vinner. President Bush och det republikanska partiets ledarskikt är så fruktansvärt impopulära att en gammal veteran som McCain känner sig tvungen att presentera sig i opposition till « eliten i Washington ». Att han kandiderar för det republikanska partiet som just utgjort eliten i Washington de senaste åtta åren låtsas han inte om. Det gamla reptricket lyckas ännu charma publiken om vi ska se till de senaste opinionsundersökningarna.

Valet i november står inte mellan pest eller kolera. Det finns viktiga skillnader mellan de två lägren. Å ena sidan har vi en president som följer i Bushs spår och som med enväldig makt tänker upprätthålla den amerikanska imperialismens internationella hegemoni och som med alla medel kommer att skydda de rika i samhället från otäcka skatteindrivare. Barack Obama, å sin sida, är ingen radikal som kommer att ta strid för de fattiga på Jorden. Han kommer också att ha som prioritet nummer ett att bibehålla USAs världsdominans men med andra metoder än Bushs och McCains. Inrikes står Obama för en mer socialt känslig politik som kommer att yttra sig i försök att mildra effekterna av den ekonomiska krisen på de fattiga i samhället. Men någon revolution handlar det inte om. Revolutionen, historiskt sett, består i att USA får en svart president. Vilka politiska följder det kan få känns det mycket svårt att sia om.

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

asmanbenny@gmail.com

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,SVD3,Politiken,DN4,SVD4,AB1,Expressen,AB2,

AB3,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Inga mer skattepengar i militarismens käftar

Ingen solidaritet med rysk imperialism!

Så klart och djärvt inleder den ryska socialistiska gruppen ”Framåt”, Vepered, sitt tidiga ställningstagande när det gäller det senaste kaukasiska kriget. Gruppen bildades 2006 och har ett fackligt politiskt arbete i flera städer som Moskva, Petersburg, Samara, Saratov, Tyumen, och Novgorod. Det är naturligtvis en mycket delikat och svår uppgift, att i dagens Ryssland, gå emot den ryska chauvinistiska strömmen. Svårare än att här hemma gå emot Bildts hökpolitik och nu senast kampanjen för att mata den svenska militarismens hungriga käftar med mer skattepengar. Här har för övrig bloggen Svensson gjort ett besynnerligt ställningstagande. Jag har översatt dokumentet i sin helhet för att öka tillgängligheten för de svenska socialister som håller på att sätta sig in i frågan. Socialismen är en internationell rörelse. Hur ryska socialister förhåller sig till den egna imperialismen, till osseter och georgier, hänger ihop med hur vi här hemma förhåller oss till svensk militarism, som en del av EU:s väpnade styrkor. Vepered kommer att göra inlägg vid ett viktigt möte i Malmö i samband med ESF-mötet i Malmö nästkommande helg:

Möte i Malmö torsdagen den 18 september 18:00. Mötet äger rum i Borgarskolan i anknytning till European Social Forum (ESF). Bland talarna märks representanter för franska LCR/NPA, engelska SWP, norska Rött, ryska Vpered och Enhedslisten. Samt representanter från Socialistiska Partiet.

Här själva deklarationen:

”Rysslands härskande klass

är det stora hindret mot självstyre

Operation ”Med tvång till fred”, som varade i fem dagar, är över. Men denna militära konflikt kommer ändå att få en fortsättning, då i form av en ökad spänning i Kaukasusregionen. Även på den internationella scenen kommer spänningen att öka.

Från konfrontationens första timma, var rysk och internationell media fulla med uttalanden och försök att ge en förklaring till den nuvarande situationen. Men bara en liten del av alla dessa budskap, som fyllt media, ger en tillräckligt bra analys av vad som nu sker. Dels ser vi ensidiga patriotiska uttalanden, ofta hysteriska. Dels en annan extrem, en önskan att kunna anklaga alla de människor, som varit indragna i de militära operationerna, för alla moraliska synder. Vår uppgift som ryska socialister, är inte att bara i största allmänhet berätta om vår ståndpunkt, utan också att ge en marxistisk analys av situationen i syfte att ge ett alternativ till statlig propaganda av alla de sorter.

Till skillnad från de flesta, tänker inte vi välja mellan de bägge sidorna (Ryssland och Georgien), välja mellan vem som hade ”rätt” och vem som var ”skyldig”. Vi menar att bägge sidor kom till konflikten under hot. Det finns inget behov att diskutera vem som sköt först eller vem som provocerade. Bägge länderna har sökt militära lösningar och har därför inte använt sig av de politiska resurser som finns.

Det var inte den första och inte heller den sista gången, som vanliga människor blir till gisslan för intresset hos två olika imperialistiska grupperingar, där den ena innefattar Förenta staterna, Denna gång var det Syd-Ossetiens folk, vars rätt till självbestämmande blev handelsvara i konflikten. På samma sätt som den georgiska befolkningen, vilken redan hade utsatts för lidande av de ryska ”fredsmäklare” som inkräktat.

Det går inte att förneka att svaret från osseterna bara kan bli ett: Ryssland anses av den ossetiska majoriteten som en försvarare från etnisk rensning och våld från den georgiska regeringen. Denna hållning från Syd-Ossetiens fredliga befolkning, som fryser fast genom attackerna från den georgiska armén, är helt naturlig. De konkreta styrkeförhållandena på den internationella scenen och än mer svagheterna, i synnerhet för Georgien, hos den internationella arbetarrörelsen, innebär att den ossetiska befolkningen för närvarande inte har något annat försvar än den ryska imperialismens arméer. I den här situationen innebär kravet på ett tillbakadragande av de ryska trupperna från konfliktzonen, innan eldupphör, utan åtminstone preliminära arrangemang för att få till stånd en fredlig lösning, att ge bekymmer för Ossetiens befolkning; dess arbetare, dess gamla och barn.

Georgiska trupper på flykt undan den ryska insatsen


Från konfliktens första stund krävde vi klart ett omedelbart slut på de militära operationerna. Vi krävde att de ryska arméernas militära operationer i Syd-Ossetien, skulle begränsas till nödvändigt försvar, utan att gå över i ett krig med den fredliga georgiska befolkningen, som dog i Gori under ryska bombanfall. Vi förklarade bestämt att vårt ställningstagande inte hade något gemensamt med åsikterna hos högern och den ryska pseudovänstern som handlade i kamp för ”Den ryska statsfederationens intressen”.

Vi ger vår fulla och villkorslösa solidaritet med det ossetiska folket och vi ger vårt villkorslösa stöd för osseternas kamp för nationellt självbestämmande. Men vi vägrar att ge någon som helst solidaritet till den ryska imperialismen eller något som helst stöd för Putins och Medvedevs stat. ”

I pressen: Sydsvenskan1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,AB3,DN2.SVD4,

Andra bloggare: Trotten,Proletärbella,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

Obama i Denver…

-Jag älskar detta land. Patriotismen har inget parti.

Barack Obama spelade på känslosträngar.

Barack Obamas tal till det demokratiska partiets konvent i Denver är en historisk händelse. När Martin Luther King för exakt 45 år sedan sa sig ha en dröm var USA fortfarande en stat med apartheidlagar i många delstater. Svarta medborgare saknade i praktiken rösträtt. I flera stater möttes de ofta av skylten ‘endast vita’. När det demokratiska partiet höll sitt konvent i Denver år 1908 vägrade partiets vita ledare att fördöma lynchningar som skett i Södern, rädda för att tappa väljare bland söderns vita.

Det är en mycket lång väg som landet färdats. Att Barack Obama kan tala till det demokratiska partiets konvent som partiets presidentkandidat var en dröm som pastor King aldrig drömde.

Ändå är det samtidigt en så kort distans som färdats och med så få förändringar.

Då begick USA, först under demokraten Lyndon Johnsons och sedan under republikanen Richard Nixon ledarskap, vidriga krigsförbrytelser mot det vietnamesiska folket. Brott som USA aldrig ställts till svar för.

I dag bedriver USA också ett angreppskrig. Nu mot det irakiska folket. På grund av den amerikanska ockupationen och otaliga krigsförbrytelser har hundratusentals irakier fått sätta livet till.

Mycket show och lite politik

I nattens tal till konventet och till det amerikanska folket var det upp till Barack Obama att visa vad hans kampanj för en ”ny politik” ska innebära. Scéneriet var naturligtvis på topp. Så här några dagar efter OS slut gick tankarna osökt till den megalomana öppningsceremonin i Peking. Men att partikonvent i USA inte är ett ställe där valda delegater i demokratisk anda diskuterar och antar ett program inför kommande val det visste vi på förhand. Valet av presidentkandidat baseras inte på program utan på personligheten och kampanjkassans storlek. Att Barack Obama dessutom är en fantastisk talare underlättar naturligtvis. Men vältalighet är ingen nödvändig förutsättning för att bli USAs president. Georges W. Bush är bevis nog.

Men vad sa han i natt, den gode Obama ? För det är ju egentligen det viktigaste. Ja, vid sidan av de vanliga amerikanska hyllningarna till nationens ”hjältar”, många av dem krigsförbrytare, myten om den amerikanska drömmen och tacksägelserna till Gud som beskyddar Amerika, fanns det också konkreta saker att ta fasta på i talet.

-Blir jag president ska 95 procent av det amerikanska folket få lägre skatter lovade han. I motsats till de skattepaket som Bush drivit igenom och som gett den rikaste tjungondedelen av befolkningen mer i bankfacken, kommer Obama troligen att uppfylla detta löfte. Eftersom han inte anger några konkreta siffror för hur denna skatteomläggning ska se ut blir det lätt att hålla. Varje förändring av den aktuella skattepolitiken går i rätt riktning. Samtidigt lovade han något som vi redan nu kan säga är valfläsk. Han lovade lagändringar för att hindra den skatteplanering som företag och rika individer ägnar sig åt i skatteparadisen. Glöm det.

Allmän sjukförsäkring?

-I kampanjen mellan Hillary Clinton och Barack Obama var en allmän sjukförsäkring ett hett ämne. Hillary talade för en sjukförsäkring som täckte alla amerikaner inklusive de 47 miljoner som i dag är helt utan försäkring. BarackObama sa att han ville förbättra sjukförsäkringarna men inte göra dem allmänna. I nattens tal fanns den tvetydigheten kvar. Han sa i mer vaga ordalag att ”ingen i USA ska behöva välja mellan sitt jobb och att ta hand om ett sjukt barn”. Men inget löfte om en allmän sjukförsäkring för alla medborgare.

-Jag ska sattsa 150 miljarder dollar på förnyelsebar energi, fick de entusiastiska demokraterna veta. Visserligen under en tioårsperiod vilket blir en relativt fjuttig summa per år jämfört med de subventioner som exempelvis det amerikanska jordbruket får för att omvandla föda till agrobränslen.

-Däremot följer Obama i de miljöspår som redan lagts av Bush. Han lovade att USA ska bryta sitt beroende av oljan från Mellanöstern inom tio år. Det ska ske i tre former. Borrning efter olja och gas utanför de amerikanska kusterna ska intensifieras. Vita Huset kommer att stödja investeringar i ”ren kolkraft”. Att ren kolkraft inte finns är inget man behöver bry sig om inför 75 000 jublande anhängare. Obama släppte också en bomb. Han ska hjälpa till att utveckla den amerikanska kärnkraften. Han blir den första presidenten som kan inviga ett nytt kärnkraftverk sedan olyckan i Three Miles Island i mars 1979. Inget att vara stolt över. Den amerikanska bilindustrin ska också få hjälp att i USA bygga ”rena” bilar. I talet fanns inte ett ord om att sikta mot ett nytt transportsystem, mera kollektivt mindre individuellt.

Varnade för kriget i Irak

-Obama har en stor tillgång i kampen mot McCain. Han var emot kriget i Irak innan det startade och varnade för att ingen kunde räkna ut följderna av en attack mot Irak. Det ska han ha heder för. Men i hans tal var det inte mycket som pekade mot en radikalt ändrad utrikespolitik jämfört med dagens. Bush har sagt att USA ska lämna Irak 2011 så därför undvek Obama att precisera en annan plan. I stället hyllade han de demokratiska presidenter som visat att de ”kan försvara nationen”, det vill säga Roosevelt (andra världskriget) och Kennedy. Att Kennedy startade kriget i Vietnam var inget ämne för dagen. Obama drog hårt på två teman. Vi ska koncentrera oss på kampen mot terrorismen i Afganistan, visa vårt stöd till Israel och ställa upp på Georgiens sida, sa han. Afganistan går naturligvis inte att hålla under järnklack vilket talibanernas framgångar klart visar. NATO och USA uppfattas av afganerna som ockupationstrupper och Karzai som en quisling. Väljer Obama att utvidga ”kriget mot terrorismen” är hans utrikespolitik dömd att misslyckas. -Jag ska återuppbygga vår armé och avsluta kriget i Irtak på ett ansvarsfullt sätt, sa Obama. Ordet ”ansvarsfullt” annonserar redan att USA inte kommer att dra sig tillbaka utan garantier för en fortsatt militär närvaro i landet.

Kommer han att vinna den fjärde november?  Blir USAs näste president en svart man?

Rasismen fäller avgörandet?

Ska vi bara bedöma efter hur amerikanerna i dag ser på George W. Bush,  då är det säkert till hundra att Obama Barak blir vald. Men det finns en helt avgörande faktor som kan sätta stopp för det: rasismen. Alla försöker att blunda för det och Barack Obama själv säger vid varje tillfälle som ges att ”ras är inte en valfråga”. Men redan 20-30 procent av de demokrater som röstade för Hillary säger att de ska rösta för McCain. Varför? Att Obama är färgad är naturligtvis det dolda motivet för många av dem. Valet kommer att avgöras av hur vita arbetare och tjänstemän i det ”vanliga Amerika” lägger sin röst. Låter de sig skrämmas av ”terroristhotet” och Barack Obamas hudfärg då blir det en tredje presidentperiod för Bush, i form av kopian McCain.

I andra media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,Sydsvenskan,AB1,AB2,Politiken,Expressen,Expressen2,GP,Dagbladet,Dagens Arena,Proletären,Sveriges Radio,DN3,SVD3,AB3,Expressen3,Sydsvenskan2,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1968 – ett OS vi minns: ”Salute” för Peter Norman

I dag hyllar vi

Peter Norman

Gästskribent Kjell Pettersson

Sommar-OS är över. En megahändelse som inte ens de största sporthatarna förmått värja sig emot.

Hjältar kommer att hyllas. Förlorare att glömmas.

Det här är historien om en idrottsman som blev tvåa men som var en stor vinnare på det moraliska planet. En idrottsman som öppet vågade visa sin solidaritet och därför fick betala ett oerhört högt pris för sitt mod. En hjälte som vi inte vill glömma.

Den tredje oktober 2006 dog han i Melbourne, Australien. I en hjärtattack föll han ihop över sin gräsklippare, 64 år gammal. Begravningen ägde rum sex dagar senare. Bland de som bar kistan fanns två äldre grånande män från USA. Namnen är mycket välbekanta, Tommie Smith och John Carlos. Guld- och bronsmedaljörer på 200 meter vid OS i Mexico City 1968. Kända över hela världen för sin Black Powerhälsning på prispallen efter loppet.

Den som begravdes är inte lika känd. Men det var tvåan i samma lopp. Den vite Peter Norman från Australien. Ska inte trötta ut läsarna med detaljer från själva loppet, men konstateras kan att tiderna från detta historiska lopp stått sig väl även i dagens konkurrens. Även om Bolt lekte fram ett fantastiskt världsrekord i Peking. Normans tid från det magiska året 1968 på 20-06 är fortfarande australiensiskt rekord.

Peter Norman visade sin totala solidaritet med Smith och Carlos när han under prisutdelningen bar ett märke på sin träningsoverall som solidariserade sig med Smiths, Carlos och alla svartas kamp för mänskliga rättigheter. På den världsberömda bilden bär de bägge amerikanerna svarta handskar. Men den som tittar extra noggrant ser att Tommie Smith har sin handske på den högra handen och John Carlos sin på den vänstra. Förklaringen till det är att Carlos hade glömt sina svarta handskar på den amerikanska förläggningen i den olympiska byn och därför lånade Smiths ena handske innan prisutdelningen. Idén till att de bägge salutera sin hälsning med de svarta handskarna kom från Peter Norman.

På samma bild ser man inte heller en helt annan sak eftersom den skyms av två olympiska pampar. Smith eller Carlos har inte några skor på sig. En protest i strumplästen i solidaritet med sina fattiga svarta bröder och systrar.

Tommie Smith och John Carlos fick betala ett oerhört högt pris för sitt mod. Den Internationella idrottsrörelsens förstockade och reaktionära pampar lyste dem omedelbart i bann. Det vita etablissemanget i USA vill under åratal inte ens ta i dem med tång. Hårda år väntade innan de nu fyrtio år efter har fått total upprättelse för sitt mod.

Lika illa gick det för Peter Norman. Australiens Olympiska kommitté förklarade honom som en ickeperson. Pressen duckade för hans namn. Det hela gick så långt att trots att Peter Norman var överkvalificerad för deltagande i de olympiska spelen fyra år senare, 1972 i Munchen så vägrade det Australiska förbundet att ta med honom i truppen.

I USA fick Norman större uppmärksamhet än i sitt hemland. Här en bild på de tre

vännerna när ett minnesmonument iUniversity of San José från deras -68 demon-

stration invigdes.

Peter Norman hankade sig fram som lärare, fortsatte att springa innan han tvingades att sluta 1985 efter en skada som nästan fick till följd att hans ena ben höll på att amputeras. Norman råkade in i en djup depression och ett hejdlöst supande.

Den dag Peter Norman begravdes den nionde oktober 2006 proklamerade USA:s friidrottsförbund !! , som ”Peter Normans dag”. En något senkommen hälsning kan man tycka. Nu 2008, när det i och med Pekings värdskap för de olympiska spelen har blivit mer opportunt med en OS-protest, har t o m Australien livat upp minnet av vad som hände för fyrtio år sedan. På alla Quantas (Flygande kängurun ) linjer till Peking har filmen om Norman visats på ”Large screen” under sommaren.

Vi som som aldrig glömt Peter Norman. Vi gör som Tommie Smith och John Carlos.Vi säger ”Salute”, vilket blev namnet på den film där han och hans två svarta kamrater på prispallen hedrades av filmregissören och skådespelaren Matt Norman, Peters systerson.

Här en fin trailer med klipp från filmen ”Salute”:

I andra media: DN1,DN2,AB1,AB2,SVD1,SVD2,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Frankrike: Nya antikapitalistiska partiet…

Vi blir många  !

Första viktiga steget i bygget av ett nytt anti-kapitalistiskt parti i Frankrike togs helgen 28-29 juni. Då samlades 800 delegater från hela landet i Paris för att diskutera alla aspekter i detta unika partibygge.

En kort tillbakablick kan vara till hjälp. Det var under LCRs(fransk sektion av Fjärde Internationalen) sommaruniversitet 2007 som Olivier Besancenot lanserade idén att skapa ett nytt parti som inte bara blir  samma gamla LCR i nya fjädrar. Alla som ser sig stå till vänster om Socialistpartiet är välkomna var budskapet. Vid LCRs kongress i januari 2008 beslutade en klar majoritet att sätta idén i verket.

Samla erfarenheter

I dag sex månader senare finns det 300 arbetsgrupper i landet plus ett hundratal under bildande. Tillsammans handlar det om cirka 9 000 deltagare. När delegaterna samlades förra veckan var mer än hälften personer som aldrig varit med i LCR. Däremot saknar många av dem inte erfarenhet från kamp i olika sociala rörelser. Och det är uppenbarligen behovet att samla alla erfarenheter i ett nytt anti-kapitalistiskt parti som inte viker sig i kampen mot landets högerregering som motiverade delegaternas närvaro.

Arbetet under konferensen gjordes huvudsakligen i olika kommissioner. En kommission om etapperna i partibygget, om feminismens plats i partiet, om hur den ekologiska kampen placeras i klasskampen, och flera andra kommissioner.

Konferensens var ett stort steg framåt och den bekräftar att det vägval LCRs kongress gjorde i januari var riktigt. Utgångspunkten var att öppna dörrarna för alla aktivister från olika samhälleliga kampfronter , att priviligiera en mobilisering underifrån i stället för att vända sig till olika redan existerande politiska organisationer som redan under regionsvalen visade att de inte kunde komma överens om ett gemensamt agerande.

Kongress i januari

Konferensen valde en interimstyrelse på 60 personer, varav 23 från LCR, som ska leda arbetet med att förbereda en ny konferens i oktober och en grundningskongress i januari 2009. Innan dess kommer LCRs sommaruniversitet i augusti att helt ägnas åt NPAs framtid.

Redan nu finns det enighet om att NPA inte ska ha vare sig en partiordförande eller en generalskreterare. Det blir en kollegial ledning med flera språkrör. Vad partiet slutligen ska heta vet ingen ännu. Till kongressen i januari ska de lokala arbetsgrupperna lämna in sina förslag och sen avgörs frågan av en majoritet av kongressen.

I sitt 4-minutersinlägg sa Olivier Besancenot att partiet ska bli en « vänster som bekämpar kapitalismen, som är internationalistiskt, antirasistiskt, ekologiskt, feministiskt, ett parti som revolterar mot all diskriminering ».

Socialistpartiet oroat

Ségolène Royals socialistparti visar stor tveksamhet om hur det ska agera inför Besancenots enorma framgångar i olika opinionsundersökningar och NPAs självständiga plats till vänster om dem. Före detta premiärministern Jean Pierre Raffarin från högerpartiet UMP, sammanfattade socialisternas dilemma : « Vilken är partiets strategi ? Rättning vänster eller riktning centrum ? » Socialistpartiet har redan klart deklarerat att partiet är för marknadsekonomin och en slags socialliberalism. I grunden är partiledning överens med det flesta av Sarkozys motreformer och att det är riktning centrum som gäller är det ingen tvekan om. Men trycket från den kritiska vänstern till vänster om partiet oroar och de senaste dagarna har Ségolène Royal gått ut i hård retorik mot Sarkozys regering. Samtidigt säger PS att NPA kommer att spela samma roll som Le Pens Nationalfront under 90-talet då Le Pen vägrade stödja högern i omvalen mellan höger och vänster. Men jämförelsen haltar grovt eftersom LCR alltid sagt att den verkliga motståndaren är högern.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Valsensation i England – dom bruna större än Labour

En brittisk demonstration mot BNP

Socialdemokraterna

leker med elden

Gordon Brown fick i morse i sitt hem på Downing Street Nr 10 besked om ett mycket smärtsamt valresultat i ett brittiskt fyllnadsval. Detta samtidigt som han ska fira att det gått ett år sedan han tog över efter Tony Blair. Det var parlamentsplatsen efter den nyvalde konservative borgmästaren för London, Boris Johnson, som skulle återbesättas.

Mandatet går traditionellt till högern så det var ingen sensation att de konservativas kandidat tog hem en mycket klar majoritet med 10.116 röster. Labours nästan totala tapp av sina traditionella väljare var däremot en sensation. Partiets kandidat förlorade depositionsavgiften och blev med bara 1,066 röster utmarkerad inte bara av The Green Party, med 1.3221 röster, utan för första gången även av det bruna partiet, British National Party, med 1.243 röster.

När jag såg nyheten flimra till på datorskärmen hade jag precis läst färdigt en intervju med Åsa Linderborg i tidningen Internationalen. Hennes mörka profetia bekräftas redan nu i England. ”Tror du sossarna kommer att kunna vända trenden ifall de vinner nästa val?”, frågar tidningens Katarina Wikström. Åsa Linderborgs svar manar till mer än eftertanke:

”Nej, jag tror inte det. De kan inte bedriva någon vettig opposition mot borgarna för deras politik är inte radikalt annorlunda. Nyckeln ligger i fördelningspolitiken. Folk kommer att bli jättebesvikna på socialdemokraterna när de märker att kapitalet inte omfördelas mer rättvist. Och då leker man verkligen med elden för då kommer högerextremismen att bryta igenom på allvar.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Rikistan och Fattigstan

I det lilla men ytterst välmående Rikistan bor det bara 1 125 personer. Som tur är för dem skyddas de av höga murar och lagar från Fattigstan, där två miljarder inte lika välmående trängs.

I Rikistan lever människorna under ett ständigt gissel. Ingen vet hur de ska spendera sina pengar. Hur de än vräker sig i lyx, bygger slott, glider fram i en yacht eller lyfter till Las Vegas i privatjet fortsätter förmögenheterna att växa. För de har alla mer än en miljard dollar i tillgångar och årliga ränte- och kapitalinkomster som du och jag skulle ha stora besvär att göra av med.

I Fattigstan räcker de flestas inkomster inte till ett riktigt mål mat om dagen för hela familjen. Varje dag dör cirka 14 000 barn av undernäring i de bortglömdas rike. Redan innan de senaste prisökningarna på säd och andra grödor saknade många mat för dagen. Nu ligger bokstavligen allt utom räckhåll. I Haiti finns det lerkakor att köpa i gatustånden. Jo, du läste rätt. Det är tunna kakor med vanlig lera som ersättning för mjöl. Det barkbröd som åts under nödår i norra Sverige smakade troligen alldeles utmärkt i jämförelse.

I Rikistan finns ingen rasism eller utlänningsnämnd som sätter dig på ett plan till ett okänt öde. Du blir automatiskt medborgare under förutsättning att du är värd cirka sex miljarder svenska kronor. Hudfärg, religion och ursprung spelar ingen roll. Dina tillgångar är ditt pass. Till Rikistan har de senaste tio åren inte mindre än 75 svenskar emigrerat. I dag är de svenska utvandrarna till Rikistan 125 till antalet. En liten men exklusiv skara som inte längre behöver bekymra sig för skattmasen som har alldeles för korta krumma fingrar.

I Fattigstan kan ingen räkna med att emigrera till Rikistan. Enda undantaget kanske är en ovanligt talangfull pojke som kan trolla boll som ingen annan och snabbt tjäna sin första miljon i Barca eller Manchester United. Men pojkdrömmar är just drömmar för alla andra. Eventuellt kan den fattige ta sig till Mellanstan där resten av Jordens sex miljarder bor i relativt välmående, det vill säga att det finns mat på bordet och för de flesta tak över huvudet. Ändå lever medborgarna i Mellanstan inte i social trygghet. Arbete och slit är enda garantin för brödfödan. Ett fåtal i Mellanstan är mycket mer jämlika än alla andra medborgare och har bara en enda önskan- att emigrera till Rikistan eller att åtminstone ge sken av att tillhöra samma exklusiva klubb där uppe. Det är bara möjligt om Mellanstans elit inte besväras med struntsaker som social rättvisa, solidaritet med de sämre ställda, bra sjukvård till de äldre och god utbildning av de yngre- alltså att de slipper skatta till dessa kommunistiska påfund. I dag är antalet dollarmiljonärer i Mellanstan 95 000 och alla suktar de efter inresevisum till Rikistan. Det är betydligt fler i Mellanstan som snart kommer att emigrera till Fattigstan. Dit behövs inget visum.

I Rikistan behöver ingen vara rädd för skattmasen. Efter andra världskriget och med arbetarrörelsens frammarsch skapades ett minimum av social trygghet och de superrika fick finna sig i att dela på notan. Fram till mitten av 60-talet var marginalskatten i USA så hög som 91 procent för de rika. I Storbritannien var den 83 procent när Margaret Thatcher 1979 kom till makten. Så sent som 1980 ökade den franska regeringen marginalskatten till 80 procent. I dag har medborgarna i Rikestan det bättre. Marginalskatten är nu mellan 35-40 procent och mycket lite beskattas de rikas inkomster eller inget alls om de redan deklarerats i någon av Rikistans kolonier i Karibiska sjön.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Olivträd i sorgflor…

I dag bär olivträden i Palestina sorgflor. Sionismen firar att det är sextio år sedan Katastrofen, Nakba, var fullbordad och staten Israel kunde utropas efter sin seger i Erövringskriget våren 1948. Under sin tid som utrikesminister på 1980-talet berättade den socialdemokratiske veteranen Sten Andersson att det inte var förrän på 60-talet som han insåg att det tidigare hade funnits araber i det Palestina där judarna hade grundat sitt Israel. Så var det även för många av oss som är något yngre. Under min barndom och mina tonår levde jag i föreställningen att det var de nyinvandrade judarna som hade fått öknen att blomma och att de stora och saftiga apelsiner som vi fick av mamma till jul kom från dessa fantastiska nyodlare i sina lika fantastiska kibbutzer.

Under decennier har sedan den palestinska motståndsrörelsen tvingat fram helt nya fakta. De myter jag fick höra som barn och tonåring var medvetna ideologiska konstruktioner för att radera ut det historiska minnet av ett helt folk. Men man möblerade inte bara om historiska ”fakta” och ideologier utan skapade samtidigt nya landskap. Där sionisterna valde att inte odla planterade man ofta parker eller skogar. I sin iver att vara så europeiska som möjligt planterade man framförallt barrträd i stället för att göra inhemska val. Det är därför skogar runt om i Israel i dag bara innehåller elva procent ursprungliga arter! Inte bara araberna utan också deras ekosystem skulle bort. I sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, berättar den israeliske historikern Ilan Pappe om detta. Om hur parker och gröna skogar, ofta turistmål, i själva verket är begravningsplatser för de byar som skövlades och eliminerades.

Ilan Pappe, belägger i sin källkritiska och ytterst väldokumenterade bok, den medvetna plan om etnisk rensning som judiska terrorgrupper genomförde 1948. Boken har getts ut på svenska av förlaget Karneval. Han är själv av judisk börd och hans forskning vid universitet i Tel Aviv blev till sist så ifrågasatt att han fick hyra ut familjens hus i Israel och söka sig till universitetet i Cambridge för sitt fortsatta arbete. I en intervju publicerad i Z-net 22 mars sa han:

Det sista jag skulle vilja göra är att vara en person som håller upp en spegel mot det egna samhällets ansikte och sedan säger: ”Titta hur fula ni är!”. En del människor tycker om att utmana och reta upp sina grannar. Jag är inte på det sättet. Jag skriver inte för att irritera människor och jag tycker definitivt inte illa om mig själv. Jag älskar också många människor i Israel och det var inget förräderi (det jag skrev). Men jag är historiker och detta är sanningen, på de enda sätt som jag kan se det. Den historieskrivningen handlar om förövare och brottsoffer och det är palestinierna som är offren. Detta sagt utan att idealisera palestinierna. Offren är inte alltid trevliga människor, men dom är fortfarande offer.

I samma intervju är Pappe helt entydig när det gäller lösningen på den nuvarande situationen. Våldet kan bara upphöra genom att ockupationen upphör och att bortdrivna palestiner ges rätten att återvända. Han menar att de flesta av hans vänner inte röstade på Hamas därför att de inte ville leva tillsammans med judar utan att därför att de såg Hamas som det bästa verktyget för att bekämpa ockupationen. Men hur är det med deras terror?

De anser inte att det handlar om terror. Fatah och Hamas använder den svages vapen därför att de inte har flyg och stridsvagnar. De är lika våldsamma som israelerna, varken mer eller mindre. De finns bara en enda skillnad och det är skillnaden mellan våldet från en ockupationsmakt och våldet från dem som bekämpar ockupationen.”

I stora delar av västvärlden anses Pappes slutsatser som extrema. I amerikansk media ses han nog snarast som terrorist. Den förre presidenten Jimmy Carter blev rejält smutskastad och sattes i medialt kylskåp när han i sin bok kallade Israel för en stat med apartheidpolitik. Opinionsförskjutningen i Sverige går däremot åt rätt håll och på Göteborgspostens kultursida i dag skriver biträdande kulturredaktören Gunilla Grahn-Hinnfors en bra krönika där hon ifrågasätter myterna kring den israeliska statsbildningen och manar till en diskussion om de byggstenar som för sextio år sedan la grunden till en judisk stat. Hennes enkla slutsats blir:

Efter 60 år är det dags att göra upp med de delar av den israeliska lagstiftningen och politiken som bygger på åtskillnad mellan judar och andra och låta Israel bli en öppen och demokratisk stat för alla sina medborgare.

Gör man det. Ja, då har också sionismen upphört att existera och det vore att komma en bra bit på vägen mot fred i Mellanöstern.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson,
I media: SVD1, SVD2, DN1, Guardian1, Guardian2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,