Kan man kriga med sedlar?
.
.
I september sa Brasiliens finansminister att ett valutakrig startats av USA. Sedan dess har den amerikanska riksbanken Federal Reserve beslutat att överflöda den internationella finansmarknaden med ytterligare 600 miljarder dollar i vad som av outgrundlig anledning kallas Quantitative Easing.
Men vad betyder det när den internationella finanspressen och media i allmänhet ropar ut VALUTAKRIGET med stora svarta bokstäver? Man kan ju inte fyra av en bredsida dollar mot en mur av euro eller en bunker av brittiska pund.
Valutakriget är inget annat än en intensifierad kamp mellan olika kapitalgrupper om marknader. Så till den grad att vi kan börja tala om ett verkligt ekonomiskt krig, inte bara ett handelskrig utan ett fullskaligt ekonomiskt krig. Det är vad journalistiken försöker att fånga med ordet valutakrig. Det är ett läge snäppet skarpare än de otaliga ”handelskrig” som från och till fyllt pressens ettor det senaste decenniet.
Vad har då skett de senaste åren för att ordet krig börjar användas i utbyte mot det utnötta ”världsekonomins globalisering”? Om det råder krig då är det ju ingen globalisering utan en huggsexa mellan olika stater om inflytande och marknader. Problemets kärna är att den modell för tillväxt i världsekonomin som dominerat sedan mitten av 90-talet kollapsat och inte kan kickstartas på nytt. AmeriKina fungerar inte längre.
;
Samförståndet mellan de båsa stormakterna har gått över i misstro och ekonomiskt krig
.
I mer än tio år sålde Kina till USA allt mer av de konsumtionsvaror som den amerikanska arbetande befolkningen till låga priser inhandlade på Walmart. På så vis kunde de arbetandes reallöneökningar hållas nere till ett minimum. I själva verket 
minskade de för den stora majoriteten av arbetare i industri och handel. Det kunde endast kompenseras med en allt större skuldsättning genom köp på kredit. Kinas roll, vid sidan av producent av billiga varor, var att göra den ständigt ökade skuldsättningen möjlig genom att använda sina inkomster från den allt större exporten till att finansiera de amerikanska underskotten via massiva köp av amerikanska statsobligationer.
Det var en modell där båda parter ekonomiskt växte samman till ett siamesiskt tvillingpar. Ett inbördes beroende som fungerade perfekt för de båda makternas kapitalägare. Ända tills finanskrisen 2007-2009 då den gemensamma garderoben inte längre passade.
Finanskrisen och ännu mer den efterföljande krisen i ”den verkliga ekonomin”, produktionen av varor och tjänster, förändrade helt förutsättningarna för modellen AmeriKina. Det blev i ett slag omöjligt för de amerikanska hushållen att fortsätta handla på kredit. Miljontals familjer förlorade sina hem och ännu fler förlorade sina jobb. Med skuldsanering följer lägre konsumtion.
.
Miljontals familjer förlorade sina hem 2007-2010. Det dröjer länge innan de på nytt blir ”goda” konsumenter.
Redan innan krisen rådde en allvarlig överproduktionskris i flera tunga branscher som exempelvis bilindustrin och elektronikbranschen. Kniven på strupen på de amerikanska hushållen förbättrade inte läget. Deras konsumtion av allt från bostäder till bilar och nallar minskade. I den globala världsekonomin måste naturligtvis någon öka sin konsumtion av varor och tjänster om andra sänker sin för att samma globala tillväxt ska kunna upprätthållas. Minskar många sin konsumtion utan att andra ökar sin blir det helt enkelt kris – en ny recession i världsskala. Det är vad den upphetsade debatten om valutakurser handlar om. Om vilka räkningen för krisen kan lastas över på.
Bakom ”teoretiska” påståenden och till synes ”objektiva” teser döljer sig ett rent maktspel mellan Europa, USA och Kina. I en viss mening är vi tillbaka i debatten från sjuttiotalet då Japan var det tredje hörnet i triangeln. Härom dagen sa EU-kommissionens handelsminister, belgaren, Karel De Gucht att ”länder som exporterar mycket mer än de importerar skapar obalans i de internationella betalningarna”. Därpå påminde han om att EU är världens största ekonomi, underförstått att Kina och USA bör se upp.
.
EUs handelsminister Karel De Gucht pratar strunt om export och underskott.
.
Vid sidan av att EU inte är en ekonomi utan flera så är De Guchts uttalande vid första eftertanke helt riktigt och ”neutralt”. Men i nästa ögonblick inser man att det helt motsatta påståendet också är korrekt. ”Länder som importerar mer än de exporterar skapar…osv” är precis lika sant som De Guchts tes.
Det ovan sagda leder oss tillbaka till kärnan i den nuvarande krisen kring dollarns växelkurs och den kinesiska yuanens koppling till dollarn. Jag är helt övertygad om att det fanns en tyst överenskommelse mellan USA och Kina under Georg W Bushs presidenttid som i korthet innebar att USA accepterade den ”undervärderade” kinesiska valutan i utbyte mot att Kina lovade att fortsätta sin finansiering av de amerikanska underskotten genom att köpa amerikanska statsobligationer för miljardsummor varje månad.
.
Det är länge sedan USA stöttade upp sin dollar med guld.
.
–Ni säljer oss billiga konsumtionsvaror och inkomsterna av exporten investerar ni i våra statsobligationer, var basen för modellen AmeriKina.
Inför G20-mötet i Seoul skickade Barack Obama ett brev till de ministrar som skulle samlas i Sydkorea. Brevet kan inte bli tydligare. Det sätter punkt för det strategiska partnerskapet mellan Kina och USA.
-Ingen nation ska ta för givet att deras väg till välfärd går via export till USA. Ojämn tillväxt och växande obalans lockar fram icke samordnade lösningar i stället för globala lösningar. Men oordnade politiska handlingar kommer bara att leda till värre resultat för alla, skrev Barack Obama i sitt brev till G20.
Det var ingen tillfällighet att Obama och Hillary Clinton reste runt i Asien innan mötet i Seoul. Den amerikanska diplomatin siktar nu till att hårdare knyta upp länder som Indien, Vietnam, Kambodga och Indonesien till amerikanska affärsintressen och strategiska intressen i Asien och Stilla Havet. Kinas uppmarsch som regional stormakt ska kontras med alla tillgängliga medel. Ironiskt nog reste Hu Jintao samtidigt runt i Europa för att ”köpa” upp kunder till den kinesiska industrin och motverka den amerikanska diplomatin i Asien.
I stället för samförstånd i det tysta går vi mot en period av allt hårdare tongångar mellan Kina och USA med EU som motsträvig partner på USAs sida.
Karel De Guchts prat om EU som en ekonomisk stormakt är rent nonsens. EU är inte en fungerande enad marknad. Det syns tydligt i dag sedan finanskrisen spräckt alla ramar som satts i Maastricht och Lissabon. Var och en drar åt sitt håll inom unionen. Det syns tydligast i ”skuldkrisen” i vilken Grekland, Irland, Portugal och Spanien pekas ut som oansvariga slösare av Angela Merkel och Anders Borg.
.
Vem tror han att han lurat?
Angela Merkels utspel inför G20 visar hur det ”egna kapitalet” ligger närmast om hjärtat. I en närmast ”antikapitalistisk” retorik sa hon att det inte var acceptabelt att det privata finanskapitalet drog till sig alla vinster av spekulationen i värdepapper och fast egendom medan det var upp till skattebetalarna att laga det krossade porslinet efter festen. Översatt från högtyska betyder det att Tyskland inte tänker betala Portugals eller Irlands statsskulder om inte det privata kapitalet i de länderna tvingas stå för en del av kostnaderna. Så mycket för ”solidariteten” inom den gemensamma unionen.
Merkels ”snålhet” bara visar att de skilda kapitalgrupperna i EU slåss om marknaderna även inom unionen. I det ”handelskriget” vill naturligtvis varje enskilt kapital att den egna befolkningen ska dra åt svångremmen så hårt som möjligt medan andra länder konsumerar stort. Tysklands stora exportöverskott bygger på det. Resten av EU är utan jämförelse Tysklands största exportmarknad. Visserligen ökar exporten till Kina i snabbare takt än för övriga EU-länder men det handlar fortfarande om mindre än 10 procent av Tysklands export.
.
Trichet, Merkel, Barosso, Papandreou, Van Rompuy, och Sarkozy drar EU i sträckbänk. Häromdagen sa Van Rompuy att skuldkrisen kan spränga EU i luften.
.
Dessutom spelar de växande exportmarknaderna i ”tillväxtländerna” en ojämn roll inom EU och späder på de interna spänningarna inom EU. Bara ett fåtal länder inom EU har en tillräckligt konkurrenskraftig industriproduktion för att kunna profitera på ”tillväxtmarknadernas” dynamism. Draghjälpen från dessa marknader kan faktiskt bli ytterligare en spik i kistan för det europeiska unionsbygget.
Den amerikanska kapitalismen har å sin sida beslut att ta i med hårdhandskarna för att bevara och framför allt utöka den egna industrins andelar på världsmarknaden. Vi går mot ett allt tuffare krig om marknader och vinster som en följd av den värsta finanskrisen på åttio år. I det kriget är det de arbetande som blir offren. Artilleriet har redan öppnat eld mot allt vad social välfärd heter. David Cameron lägger grunden för nyutgåvor av Dickens romaner. Den nya republikanska majoriteten förbereder en ny framtid för Vredens druvor. Sarkozy planerar en politik som på nytt kan skicka Victor Hugo till best-seller listorna.
Den som misstar smilen på familjefotot från Seoul för belevad samvaro mellan ”våra” ledare kommer att bli djupt besviken. Den internationella borgarklassen har förklarat den arbetande befolkningen öppet krig. I slaget om marknader och vinster finns det inte längre någon plats för sociala eftergifter till ”samhällsbärarna”. Bördorna att bära bara växer i takt med ”lösningarna” på krisen.
.
Media;DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SSD1,SVD3,SVD4,SVD5,AB1,DN4,
Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, EU, Valutakrig
