Lars Ohly – ”amningens Jan Björklund”

Fast nu tycker jag du missar lite på målet Göte. De flesta är hemma längre med sina barn än 6-7 månader. Delar föräldrar föräldrapennignen rätt av båda två har de 240 dagar var, dvs 8 månader. Du har inte räknat med lägstanivådagarna när du skriver 6-7 månader. Dessutom tar många ut färre än alla dagar i veckan och kan därmed vara hemma ännu längre. Visst finns det ekonomiska argument, att fattiga familjer inte skulle ha råd att ta ut lägstanivådagarna eller färre dagar i veckan, men 6,5 månader är ett absolut minimun och de flesta är hemma längre.

Oavsett vilket så är det få barn som helammas efter ett halvår och inte klarar av att äta annan mat när mamma är på jobbet. Så egentligen är ”problemet” med bröstpump ett icke-problem. I alla fall i relation till de konsekvenser det ojämlika uttaget av föräldrapenningen får för kvinnor, inte minst på arbetsmarknaden.

Det är heller ingen som tvingar en mamma till jobbet efter 6,5 månader, föräldraförsäkringen är en rättighet och ingen skyldighet (här argumenterar jag mest mot konservativa debattörers argument).

Jag håller dock med om att föräldraförsäkringen borde utökas och förändras så att den inte slår ekonomiskt mot arbetarklassfamiljer vid en individualisering.

”Egentligen handlar debatten om en kvinnas möjlighet till fysisk närhet med sitt barn. Inte i första hand om det näringsinnehåll som barnet måste ha.”

Här är du faktiskt ute och flummar. Det går nämligen inte att tolka dig annorlunda än att en bebis och dess mamma skulle må bättre av att krama varandra än vad en bebis och dess pappa gör. Då är du ute på djupt vatten. Ta gärna fram den forskning som kan bevisa detta. Jag har varit i debatten förr och mina motståndare har aldrig lyckats konkretisera detta på förfrågan, det handlar helt enkelt om tyckande att mammor trots allt är lite bättre lämpade att ta hand om (och krama) spädbarn.

Du gör kvinnor en björntjänst genom att sprida ogenomtänkta föreställningar om kvinnligt och manligt som argument mot en individualiserad föräldraförsäkring. En individualisering är mycket bra (orkar inte dra alla argument nu) och bör istället genomföras tillsammans med andra reformer i föräldraförsäkringen som säkrar en god inkomst för fattiga familjer. Annars blir bara resultatet att du offrar kvinnan för klassen och det kan jag absolut inte acceptera.

Argumentet att staten inte ska lägga sig i är ohållbart i denna fråga för en socialist som är förmögen att analysera strukturella samhällsförhållanden. Det finns stora strukturella vinster med en individualisering.

Här kommer argument för:

- Det skulle bli lika ”riskabelt” att anställa en man och en kvinna vilket skulle motverka diskriminering av barnafödande kvinnor på arbetsmarknaden, vilket idag är ett återkommande problem.

- Forskning visar att de föräldrar som delar lika från när barnet är litet fortsätter göra det under lång tid framöver ang ex hushållsarbete och tvärtom, de gånger kvinnor stannar hemma mycket längre än männen cementeras en ojämlik fördelning av hushållsarbetet och ansvaret över barnen för lång tid.

- Föräldraförsäkringen ska ses som en möjlighet och skattepengar ska inte gå till att uppmuntra ej jämställda (samhälls)förhållanden, vilket de enligt all statistik gör idag. Att just föräldraförsäkringen, till skillnad från andra förmåner, inte är individualiserad är unikt. Det beror sannolikt på att det är djupt förankrat i samhället att kvinnor anses vara bäst lämpade att ta hand om barn.

- Tror rent allmänt det skulle vara bra för många män att vara hemma med barnen och att barnen skulle må bättre av båda (alla) sina föräldrar.

- Eftersläpningseffekter för kvinnor, ex mindre pension, lägre lön pga föräldraledighet och liknande skulle minska.

Samtidigt som vi driver kravet för en individualisering bör vi även höja golvet i föräldraförsäkringen. Den som inte uppfyller kraven för sjukpenninggrundande inkomst får idag bara ca 5000 kr före skatt i föräldrapenning, vilket är helt orimligt lågt.

Det bör även finnas någon form av utjämningseffekt så att det inte slår ekonomiskt mot familjen om föräldrarna har väldigt olika hög inkomst. Det ekonomiska argumentet brukar dock överdrivas i debatten. De som räknar på den faktiska skillnaden mellan föräldern med hög och låg inkomst brukar finna att skillnaden inte är så stor som debattens vågor. Detta visade en handläggare på Försäkringskassan mig med konkreta exempel när jag var på deras utbildning häromveckan.

Arbeta för att förbättra kvinnors arbetsförhållanden generellt. En individualiserad föräldraförsäkring är dock förmodligen en förbättring i sig som jag visat ovan vilken gör att kraven ska föras parallellt, inte först det ena och sen det andra.

Det krävs alltså en politik som utgår från flera olika aspekter samtidigt, inte minst arbetarklassens kvinnor, men som inte cementerar något som får så stora negativa effekter för jämställdheten som ett bevarande av status quo i frågan om föräldraförsäkringen.

Bara för att det finns nackdelar med en individualisering betyder inte det att fördelarna överväger. Allting har baksidor men debatten tenderar att bara handla om nackdelarna vilket gör hela diskussionen oärlig eftersom detta används som argument mot förändring.

Så för att tala ur skägget- jag är för tvång i denna fråga med tanke på att de positiva effekterna väger över. Frågan om vem som tar hand om barnen är fundamental att lösa för att komma till rätta med samhällets jämställdhetsproblematik.