Nej, jag instämmer inte alls i detta, ekonom Åslund. Bland övriga skillnader i synsätt (oss mellan), torde detta vara vår mest grundläggande MOTSÄTTNING. Makthavarna kan inte göra något annat. När det gjorde annat, t ex USA:a 30-tal var det utifrån ett kapacitetsutnyttjande som sänkts med 30% eller mer (= mycket kunde mobiliseras uppåt och per produktiva kringverkanseffekter; när de gjorde det i Hitlertyskland var det genom kraften som kom sig ur en fysiskt krossad arbetarklass; när det gjorde det i sovjet var det genom världshistoriens hastigaste och mest våldsamma utbyggnad av löneslaveriet. Du närmar dig historiens lärdomar, men låter din vänster-keynesianska lins hålla dina läsare inom skygglappar om utsikternna. Jag upprepar: makthavarna är inte orsaken eller drivkraften eller ens motoriken. Bosse Almunger, intersocialist

Åsman: Jo, så har det brukat heta när du stöter på teoretiskt underbyggd patrull; nu ”van oben”, tidigare ”motsägelser”. Ändå har du någon gång kommit i kontakt med med ”basen bestämmer överbyggnaden” (apropå ”van oben”) eller ”borgerliga arbetarpartier” (apropå motsägelser). Det invecklade och synkrona måste rätas ut i stillbilder, för att dina vinklar ska nå fäste. Inte helt olikt en Barrat-Brown eller Husson förmedlar du ekonomiska förlopp och omvandlingstryck som om den marxska arbetsvärdeteorin ingenting väsentligt har att tillföra förståelsen. Då blir historiska lärdomar av den större ordningen och nuvarande orsakssamband upp-och-ner vända. Jag kallar mig inte ekonom, men två resultanter genomsyrar den pågående systemchocken sedan oktober 2088: kapitalöverflödets reproduktionsvillkor och för liten mervärdemassa. I dina stillbilder, som krusar på ytan, framstår det tvärtom, nämligen som om värdemängderna som framställs är för stora och skulle behöva omfördelas. I det ingår att du inte uppfattar statsorganisationernas kapitalisering som införlivade i överflödskapitalets reproduktionsvillkor, vilket fungerar samtidig orsak och verkan till avindustrialisering och dess förlängare in i social nedrustning. Ekonomer emellan, i makthavande ställning eller kritiserande ställning, framstår det som att kapitalsystemet bevarat utrymmet för självreglerande krafter och därmed val: utbudsnärda eller efterfrågeeffektiva. Makthavarnas sammansättning och lutning görs till den oberoende variabeln. ”van oben” och ”motsägelsefria” resonemang tillhör dessa sfärer och salonger, ekonom Åsman.

Ett tillägg: som jag ser det är ”trettiotalspolitik” både missvisande och underskattande. Dåtida utvägar finns inte i dagens ackumulationstillstånd och förskjutningar av imperialistisk arbetsdelning. P g a den ytterst uppdrivna organiska sammansättningen, och hypertrofiska tillväxt av improduktivt arbete, för vilket generaliserat lågt kapacitetsutnyttjande mest av allt är det spegelvända uttrycket för sjunkande mervärdekvot och dess allt långsammare sänkning av enhetspriser, rusar överflödskapitalets reproduktionsvillkor hejdlöst och stegrande vidare längs uttömningens politisk ekonomi. Det är en destruktiv ackumulation och föder sina särtypiska förare vid den politiska makten. 30-talskrisen löstes med anti-kollektivistiska och krigsförberedande metoder överallt. I den pågående systemchocken händer det motsatta, nämligen att maktvaakumet bara ökar och borgarlägret kläcker merkantilister och inte fabrikörer. Polisifiering av militären och militarisering av polismakten är systemets sista tillgångar, som du själv flimmrande visat upp från Thailand och Grekland. Vi befinner oss i den överburna socialismens födslovåndor, Åsman, inte 30-talets mörbultande och blodiga nederlagshistoria för världens arbetarrörelse. Vi ser saker och ting från diametralt motsatta håll./Bosse Almunger

Andra tillägg: men ser man det som att ”vi” med högre köpkraft, vidgade skattebaser och nationalvalutor kan rädda oss tillbaka till tillståndet under vilket ”vi” HADE MER ÄN VÅRA BOJOR ATT FÖRLORA (varaktiga konsumtionsmedel, inkomstöverförda serviceutbud, ihållande efterfrågan på arbetskraft), är det inte bara den socialistiska revolutionens aktualitet som fördunstar utan hela arbetarrörelsen fortsätter sin kräftgång kring ”försvaret av erövringarna” eller – vilket bara är en variation på samma socialreaktionära tema – ”vi ska inte betala krisen”. Varför inte tala klartext: vi måste nå den socialistiska revolutionen för att EN GÅNG FÖR ALLA betala den kapitalistiska krisens hopade destruktivkraftsansamling, lägga om arbetsdelningen och frigöra handlingskraften för en kollektivistisk omgörelse av hushållningen. Den vägen BÖRJAR MED en upprensning och omställning som sänker hela befolkningsmassans levnadsstandard. Varför hymla om det? Vem blir klokare och mer beslutsam av att matas med systembundna illusioner, ekonom Åsman?

Sista tillägg: de vänsteroppositionella röster och krafter som inte talar klartext om konsekvenserna av de rundpallare och murbräckor som krävs för att bryta ned det kapitalistiska systemet, inräknat (en övergående) levnadsstandardssänkning av stora mått, är helt enkelt en räv som är ute och cyklar. En arbetarkollektivistisk resning kan inte segra utan kirurgiska ingrepp i de försörjningsbalanser som är produkten av ett system som härjat ett sekel för länge och hunnit bygga till sig ställningar, vilka måste raseras. Valet mellan denna operation, och de retroaktiva avbetalningar som befolkningsmassorna måste betala för att driva ut kapitalet (och inte bara kapitalister), och platsen som patient på den aldrig avslutande intensivvårdsbädden för kapitalets självkurerande – är som valet mellan att dö i strid eller genom långsam harakiri. Det finns inga farligare, mer falska diagnoser och terapier, än de keynesianska omfördelningspropåerna.

Ja, så långt har du nästan rätt: 800 miljarder skulle inte räcka till de omställningar som avskaffad kapitalackumulation nödvändiggör. Ser man inte det (eller talar tyst om det) blir den revolutionära omdaningen av produktionssätet något som måste skjutas på framtiden, alltmedan predikningarna håller sig till de återstående länkarna av bojorna som binder befolkningsbasens handlingskraft till eftergifter från det kapitalistiska systemet. Men mänskligheten befinner sig inte längre i den socialdemokratiska uppbyggnadsperioden, då utrymmet fanns för reformer och man med viss rätt kunde kalla dem ”avbetalningar på socialismen”(Branting). Karakterisera den kris du ordar så mycket om, ekonom Benny!

Den ansiktslyftning som världskapitalet genomfört sedan 8 oktober 2008, har i mina (ofullständiga) noteringar nått en summa över 150 TUSEN miljarder kronor. Merkels 800 miljarder kommer åt ögonlocken. Den som lever i föreställningen, och dessutom letar siffror för att predika kosmetik, är fullkomligt världsfrånvänd och lever avskilt från den stora befolkningsmajoriteten. För att slita upp rötterna från kapitalet och genomföra nödvändig omställning, måste en eller två generationer från de arbetande massorna räkna med umbäranden och insatser för en produktivkraftsutveckling i en storleksordning flera gånger om, räknat i arbetsvärden och inte prisuppblåsta aggregat. Kapitalismens har pumpat in destruktivkrafter för sin konstlade överlevnad i mer än ett sekel, och den kräftan kan inte drivas ut med mindre än kirurgi. För det krävs kämpainsatser från folk som inte har mer än sina bojor att förlora. Jag läste att statskapitalisterna i Beijing höjt arbetarnas i undrets mittrike med 20%. Nu får de 1 100 kronor i månaden. Själv tillgår jag 7 700 efter skatt. Ända har jag några bojlänkar att förlora.

Men att kommunicera med dig, som utropat denna blogg som kemiskt ren från arbetsvärdeteori och mervärdekvoter, blir bara så meningslöst. Du slipper mig fortsättningsvis. Däremot kommer jag skriva och förmedla ett och annat till din parskribent, som jag fortsätter uppfatta som en medkämpe. Fast det blir då via e-postadressen till hemmet/boa

Fredrik från Arbetarmakt: hej!

Du verkar inte alls förstå vad Intersocialisternas sk baskinje, en underlagsanalys, för att utforma samkörande övergångsåtgärder såsom kravställningar, är för något. Du må använda epitet ”anarko-primitivism”: jag har mött sådana beteckningar förr när skrämda byggare av sin egen ortodoxi ställts inför något som överskrider det egna, avbrutna spåret. Men bara så du vet: det går ut på att utverka kravställningar, på anställdas och brukares villkor, som inte låser handlingskraft och inriktning till rådande klassamarbetssystem (under avveckling) – utan tvärtom kan ta sikte på hörnpelare för ett arbetarkollektivistiskt samvälde för kravens genomförbarhet (dess revolutionära realism, om du så föredrar)
Sedan: du har säkerligen alla skäl och böjelser i världen att följa det åsamanska vänsterkeynesianska omfördelningspropagandan. Allt den tjänar till är att krismedvetandet i befolkningsmassan aldrig omvandlas till ett klassmedvetande. Inte därför att Lenin sagt det, utan därför att han hade rätt i det han sa till USPD-centrismen: ”en revolutionär omvälvning leder ofrånkomligen till en kännbar nedång i levnadstandarden, även om den blir övergående”. Vår tids extremt uppblåsta moderkaka av kapitalackumulation, inklusive improduktivt arbete och inkomstöverföringar, kommer inte implodera och ersättas utan gigantiska umbäranden och omställningar. Intersocialisternas kravställningar söker peka ut genomförbara utvägar där den arbetarkollektivistiska uppoffrings- och arbetsinsatsen blir så liten som möjligt, om än av stora mått. Miljöförstöringen är bara förnamnet till den uppstädning efter en hundraårig tillväxt av destruktivkrafter och dithörande omfördelning av samhällelig arbetstid – i basen/Bosse A

PS. En arbetsvärdeteoretisk analys ger vid handen att arbetsvärdet ska minska, så klart, vartefter förfluten arbetstid sporras fram och får stocken av lagrat arbete att växa. Vilken avvart av marxism bluddrar du om här, om jag får fråga?

Det är ett löfte, som kommit till punkt nu, förmyndare Åsman (som står upp i rollen av att agera väktare för andras självständighet – visst är det vackert, om än inte sant!).

Om det inte vore för två saker. För det första, och det till Fredrik: det finns andra objektiva arbetsvärdeläror än Marx’ (allihop motsatta gränsnytteteorier av subjektivistisk art, med kulmination i keynesianism). Ricardos avtagande avkastning, med differentialräntan som gräns för arbetskraftens reproduktionskostnad; Lasalles tappning av den förre i sin ”järnhårda lönelag”, som skulle upphävas genom att arbetet tillägnade sig alltihop, och Schumpeters subsistensstandard och överskjutande vinsttilldelning efter konkurrenskraft. Källor kan du få av mig på bo_almunger@hotmail.com.
För det andra: den gemensamma nämnaren mellan vänsteroppositionella på omfördelningsbasis, är inte avskaffande av kapitalackumulation och löneslaveri, utan statsorganisationens tillväxt. I denna politik ligger en helvetisk återvändsgränd, som historien framvisat åtskilliga gånger och nu igen. Den här gången bara med den skillnaden att allt står på spel: värdeimplosion, resursdepletion och naturkrafternas revolt.
Du och jag, Åsman, kommer mötas i andra fora. Det är också ett löfte/boa