Men sådana har vi ju inte i EU heller…

Staten har alltid en tveksam karaktär. Felet med EU är att det har politiker som höjer sina egna förmåner och andras skatter, som staten alltid gör. Politik är ett sätt att lasta kostnader på någon annan. De grekiska politikerna vill att andra ska betala, inte betala själva, och inte stå till svars inför sina skattebetalare. Men det får dom göra. Det är allt. Solidaritet är att ta sina egna pengar och frivilligt ge till andra, av omtanke om andra. Att ta andras pengar är per definition inte solidaritet. Grekland, Irland, Spanien har haft massiv nytta av EU, nu kommer ett tillfälligt bakslag, det blir bråk och demonstrationer och sen marknadsanpassning. Euron går inte i putten, den som sätter marknaden ur spel drar själv nitlotten, sen är allt bra igen om några år.

Hus ska byggas och mat lagas i Grekland till kostnader som grekiska konsumenter faktiskt betalar, inte till priser som europeiska skattebetalare klås på. En boom baserad på EU-transfereringar leder till bust när de upphör, vilket de måste.

Och så har de borgerliga den dåliga smaken att föreslå att vi ska med – NU, vad alla omöjliga tidpunkter, och tänk, i det sammanhanget tar de det annars av dem så avskydda ordet ”solidaritet” i sina munnar.

Av solidaritet med dem som knäckts av Euron (EU:s centralbank), ska vi också låta oss knäckas – eller?

Vilka tjänar på det här tro?

Å ena sidan vill kapitalisternas överskikt ha EU. Å andra sidan vill de inte ställa upp och betala för kalaset. Varje kapitalist ser ju till sin egen vinst, inte det gemensamma bästa. Det är en av de svaga punkterna i det kapitalistiska systemet, det bygger på ett samhällskontrakt som gynnar osolidariskt beteende. Så det blir en springnota ur deras synpunkt, folken i EU får stå för vad deras excesser har kostat. Alternativen ser ungefär ut som att antingen kommer en massa folk att mosas mot den där otäcka stoppbommen eller också får kapitalisterna och deras politiker respass.