Oden kom från

Turkland

”Halloween känns inte trevlig eller genuin”, heter det i dag från Sverigedemokraterna. ”Den har kommit från USA över Atlanten”, menar man och flera företrädare säger att de bojkottar denna nya företeelse.

Jag kan för en gångs skull hålla med. Men det beror nog på att jag blivit lite äldre och mest upplever detta nya inslag i vår kultur som något affärerna vill pracka på oss för att kunna sälja en massa strunt. En förevändning för att prångla ut ännu fler smällare och ännu fler påsar med lösgodis…

Sverigedemokraterna har rätt när de säger att seden med dessa hemska pumpor och skräckmasker har farit över Atlanten från USA. Men detta är samtidigt ett av alla belägg för att de har helt fel om den påstådda ”islamiseringen” av Sverige. Den trista verkligheten är att det sker en genomgripande ”anglofiering” av hela vårt samhälle. I tidningen Proletären, vars ideologi jag i de flesta stycken tycker är avskyvärd, finns det i veckans nummer ändå en artikel som verkligen är läsvärd. Anders Carlsson visar i fråga efter fråga hur fel Sverigedemokraterna har. Argumentationen är överlägsen det mesta som har skrivits: Proletären. Bland annat skriver Carlsson:

Det pågår verkligen en anpassning av Sverige till främmande makt. Men inte till islam och då rakt inte till den muslimska minoriteten i Sverige. Utan till USA. Vars krig Sverige numera deltar i som lydig vasall. Och till EU. Som numera utgör den politiska maktens centrum i ett land där all politisk makt enligt grundlagen skall utgå från folket.

Islamiseringen av Sverige är en myt. Som syftar till att dölja det verkliga hotet och anpasslingarnas verkliga agenda. För visst utgör goda delar av det politiska etablissemanget en skock anpasslingar. Varför skulle Sverige annars föra krig i Afghanistan och hur skulle EU-domstolen annars kunna underkänna svenska lagar?

Inte ens Jimmie Åkesson tror väl på allvar att muslimska sharialagar utgör ett hot mot Sverige. Men arbetarfientliga EU-lagar är redan ett hotfullt faktum.

Dessutom har sverigedemokraterna som vanlig fel när det gäller det här med vad som är ”genuint” eller inte. Vad som är ”svenskt” eller inte.

Halloween kom ursprunglingen till Nord-Amerika med invandrande irländare. De var bärare av en keltisk och senare germansk (!) kultur. De hade föreställningen att de döda återuppstod när höstmörkret kom. För att få dem att stanna i sina gravar och för att skrämma bort onda andar tände man eldar, klädde ut sig till djävlar och förde oväsen av alla de slag. När den katolska kyrkan sedan fick fäste bland germanerna tog man över en del av riterna. Vi fick en samlad helg för att minnas alla de fromma människor som påvedömet helgonförklarat. Lutheranerna tog avstånd från helgonmyterna och valde att förvandla helgen till en tid när vi minns de av våra egna nära och kära som gått bort.

När Oden red in i Valhall kom han från ”Turkland”….

Våra sedvänjor eller det ”svenska” kommer och går. Men nästan alla har kommit till våra breddgrader med ”utlänningar”. Sverigedemokraterna, till skillnad från militärdiktatorn Karl XII som tog med sig de ”ursvenska” kåldolmarna från sin vistelse hos osmanerna, gillar inte turkar och vill inte ha med dem i EU. Men i berättelserna om våra ursvenskar kan vi läsa att Oden och hans följeslagare kom från ”Turkland”. Kristendomen kom från Mellanöstern. Det gamla testamentet skrevs på hebreiska. Det nya på grekiska. Men den historiske Jesus lär ha talat arameiska. Julen är en salig (!) blandning av det germanska midvinterblotet (skinkan) och den kristna kyrkans firande av Jesus födelse. Seden med julklappar har att göra med att man efter höstslakten och vid de germanska bloten delade med sig lite av eventuella överskott till dem som hade det svårt. Det här med julgran kom från Tyskland på 1800-talet. Äggen till påsk kom när utlänningarnas hönor (som ursprungligen kom från Indien) kacklade in i Sverige för ungefär 2 000 år sedan. Det är nämligen vid övergången från senvinter till tidig vår som hönorna börjar värpa i stor skala.

Vad vi än granskar när det gäller våra kulturella traditioner visar det sig att deras ursprung är komplexa. Traditionerna är dessutom stadda i ständig förändring.

Själv bäddar jag granris, från skogen bakom vår husknut, på de två gravar där stoftet finns av mina föräldrar, mina mor- och farföräldrar, samt en kär faster. Dessutom pryder jag med en enkel krans av gran och kottar. Det passar mig. Jag är inte kristen men ser det som en stund av erinran. Av viktig ro och eftertanke. Den nya sedvänjan med massor med ljus och annan utsmyckning trivs jag inte med. Om det ena eller andra är genuint eller inte är betydelselöst.

Kransen är för övrigt en förkristen symbol, solhjulet, som förmodligen var med i det kulturella bagage som indoeuropéerna hade med sig när de vandrade in till vår kontinent. Alla dessa ljus som nu tänds på landets kyrkogårdar är mer ”papism”, mer katolska sedvänjor än de som varit genuina för den stränga svenska, lutheranska kyrkan….

Vi gör vad som passar oss. Det är det som blir kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,

Bloggare:Jinge,JonasSjöstedt,