SÅPBUBBLAN

MONA SAHLIN

En halv miljon svenskar är snart utan jobb. Då är Mona Sahlins budskap till det egna partiets ”jobbkongress” att de som har jobb måste jobba mer.

Man kan säga mycket om Sahlin. Men inte är hon precis mästare när det gäller den genre i politiken som kallas taktik. Hennes vision om framtiden är att ”vi äldre måste jobba längre”. Hon litar till Försäkringskassan som säger att ”vi alla måste jobba mer, fler timmar i vårt liv”. Vi ska jobba tre år mer och ålderspensionen blir då 68 år.

Hon har rivit många häckar på samma sätt. Vem minns inte hennes ”Det är häftigt att betala skatt”? ”Vi som tjänar 100 000 i månaden måste betala lite mer”, heter det nu. I den senaste tidens krutrök kring Jimmy Åkesson och hans gäng sitter hon i TV-soffan med Maud Olofsson och pratar om ”hur vi i etablissemanget kan uppfattas”…

Jag minns då en gammal vän och pionjär inom Socialistiska Partiet, Tom Gustavsson, som tragiskt nog gick bort för tidigt i en hastig sjukdom. I början på 70-talet, inne på Stockholms centralstation, klev han kavat och storbröstad fram till vår utrikesminister Torsten Nilsson och anklagade denne för att svika arbetarklassens internationalism med sitt stöd för Richard Nixons och USA:s folkmord i Indokina. ”Räck mig näven och hälsa”, sa Nilsson. Tom sträckte fram handen och utrikesministern, som i ungdomen jobbat som murare, tog den och hälsade tillbaka i ett väldigt grepp som nästan pressade sönder Toms finlemmade fingrar. Han var student och hade inte svingat murslev utan mest jobbat med penna och skrivmaskin.

I sak var det inget bra argument. Men utrikesministerns svar var  handfast och rejält. Han övertygade inte Tom, men under dessa år kunde socialdemokratins ledning fortfarande uppfattas som en del av arbetarklassen. Vare sig Torsten Nilsson, Gunnar Sträng eller Tage Erlander sågs som ”etablissemanget”.

Mona Sahlins barnkrubba var en finmaskig kokong av skyddande, heltidsanställda socialdemokratiska byråkrater av olika snitt. Både föräldrar, familjens vänner och umgänge levde med och av ”rörelsen”. Som flicka lekte hon i departementens korridorer och satt i knät på ministrarna. Bortsett från några korta visiter i ungdomen har hon aldrig varit ute på den verkliga arbetsmarknaden. I dag lever hon, likt sina partivänner och alla de andra i den politiska eliten, i det utanförskap som skapas av ett aldrig sinande flöde av skattebidrag till partiernas direkta eller indirekta verksamheter. Bara moderaterna beräknas under denna mandatperiod sammanlagt kunna kvittera ut 800 miljoner kronor.

Mona Sahlin lever i en såpbubbla och färdas runt i landet som med en svävare utan verklig kontakt med markytan. Hon vet inte hur landskapens människor lever. Hon har rapporter, siffror och tabeller tillhands. Men känner inte klassamhället inpå kroppen. Visst. Vetenskapen säger att mina barnbarn statistiskt ska ha femtio procents chans att bli hundra år. Försäkringskassan pratar också om att vi kommer ut på arbetsmarknaden när vi är i 28-årsåldern. Här finns kanske behov av förändringar i framtiden. I ett socialistiskt Sverige där vi jobbar mindre, men fortsätter med en del samhälleliga arbetsuppgifter längre upp i åldern än i dag. I ett land där inte profitörerna och deras marknad styr.

Men många av mina vänner började jobba när de var femton till arton år. De har slitit hela sina liv och byggt det här landet. Kropparna är ofta trasiga. Ofta också själarna. Då känns inte Sahlins budskap något vidare. Framförallt inte som våra barn börjat jobba eller lever med arbetslöshet många, många år innan de fyller de 28 år som Försäkringskassan svamlar om.

När ”Alla är med”. När ”Hela Sverige” är i arbete och vi bara jobbar sex timmar om dagen. Då kan vi kanske börja tala om höjd pensionsålder.

Men redan nu kunde kanske vi prova en sådan framtida reform för några yrkesgrupper med mest lätta pappers- och pratjobb. Varför inte höja pensionsåldern för fondmäklare, präster och politiker?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,