Vi kan aldrig älska

en endaste atombomb…

Världen ska våndas över en atombomb som inte finns.

Men de kärnladdningar som redan ruvar i sina missiler ska vi tydligen älska.

Detta tycktes vara andemeningen i Washington när Israels Benjamin Netanyahu i går ville ha en tidplan för ett anfallskrig mot Iran. Trots att detta land, oavsett regim, inte i modern tid har hotat en endaste granne och inte innehar en endaste kärnladdning.

Uppenbart borde det vara hög tid för en repris på de stora dukarna och i våra filmkanaler av sextiotalsklassikern: ”Dr. Strangelove eller Hur jag slutade att oroa mig – För att i stället älska bomben”. En underbar politisk satir där Peter Sellers satte kapprustningen med kärnvapen i fokus.

Inte minst för att risken för kärnvapenkrig i dag är större än då, 1964, när filmen producerades. Pakistans kärnvapenarsenal har hamnat i blickfånget. Landets politiska regim svajar och dess militär har tappat kontrollen över hela regioner. Våldsamma strider har ägt rum bara 10-20 mil från ”nukleära säkerhetszoner”. Två miljoner människor är på flykt i kontinentens största flyktingkatastrof sedan kriget med Indien efter Andra världskrigets slut. Dessutom har militären inte kontroll över sina egna led, både där och inom säkerhetstjänsten pulserar en hel del ådror där det uppenbart ”tappas blod” till olika konservativa, mycket reaktionära islamistiska strömningar. Ingen kan i dag vara säker på vem som i morgon kontroller missilerna i det karga Khushab bara ett tjugotal mil sydväst om Islamabad. Klyvbart material kan hamna på drift nära nog vart som helst.

I en intervju, bara dagarna innan Netanyahus besök, satte Bruce Riedel,  en av arkitekterna bakom Obamas nya AfPak-strategi, strålkastarna på det som sker:

”Pakistan har mer terrorister på varje kvadratkilometer än något annat land på jorden och det har ett kärnvapenprogram som växer snabbare än på någon annan plats på jorden”

Hans uttalande bekräftades senare av Admiral Mike Mullen från USA:s generalstab, när denne i ett senatsförhör, sida vid sida med försvarsministern Rober M Gates, svarade med ett tydligt ”Yes” på frågan om det fanns belägg för att Pakistan forcerar sin utbyggnad av kärnvapenarsenalen.

Mike Mullen och Robert M Gates i senatsförhöret om Pakistans kärnvapen

Det som alla visste blev sant. Pakistan är med högt tempo i färd med att skaffa sig en ny generation kärnvapen. Utvecklingsprogrammet sysselsätter tiotusentals människor och minst 2 000 av dessa sägs besitta de nödvändiga kunskaperna om hur dessa massförstörelsevapen produceras.

Samtidigt vräker Obamas administration miljarder över den pakistanska militären. Självklart heter det att alla dessa dollars är ”öronmärkta” för kampen mot terrorismen. Men ingen kontrollerar naturligtvis militärens bokföring. Pakistans ekonomiska och sociala misär har förvärrats av den globala recessionen. Ett läge som kunde försvårat den nukleära rustningen. Men det väldiga inflödet av friska amerikanska pengar innebär i stället att militären nu kan andas ut.

Kärnexplosion i Pakistan

Barak Obama – liksom Benjamin Netanyahu – håller sig också med dubbel bokföring. De vill zooma in människors oro och rädsla när det gäller kärnvapen, mot ett land som inte håller sig med en enda bomb, samtidigt som vi ska bortse från deras egna fullblodiga kärnvapenarsenaler och den ur säkerhetssynpunkt oerhört lättsinniga miljardrullning som sker till Pakistans atomvapenprogram.

Den viktigaste åtgärden för mänsklighetens överlevnad är nu som tidigare en omedelbar avrustning när det gäller alla kärnvapen. Vi ska aldrig fås att älska en endaste liten atombomb. För att detta ska bli verklighet krävs naturligtvis att de som har mest och bäst börjar. Svårare än så är det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SD,