I ett par avseenden ser jag dock att vi har olika synsätt: Jag ställer mig helt bakom att vi behöver mobilsera oss mot det kapitalistiska systemet, med allt vad detta innebär av kamp mot multinationella storföretag och annat. Däremot anser jag att många gröna vänsterdebattörer gör en alltför enkelspårig analys, där denna kamp mot kapitalismen blir den allenarådande lösningsstrategin, samtidigt som man förringar betydelsen av personliga livsstilsval och gräsrotsarbete. All energi ska riktas mot makrostrukturer, men själva har vi inget personligt ansvar för sakernas tillstånd! Jag kan fortsätta att köra bil, problemet är bilindustrin. Jag kan fortsätta att köpa Coca cola, problemet är Coca Cola Company.
Och Ja, jag anser att arbete med normer och värderingar är helt fundamentala i miljökampen (vilket inte är det samma som att jag skulle ifrågasätta kamp mot kapitalismen, jfr ovan, det ena utesluter inte det andra). Utan att förändra oss själva kan vi inte förändra världen.

Här har vi den klassiska konflikten mellan dem som tror att samhällsförändring enbart kan ske uppifrån (Richard) och dem som i likhet med mig själv även tror på underifrån- eller communitystrategier som en kritisk förändringskraft.

Björn Forsberg

Björn Forsberg är ekoradikal – han förespråkar ”lokalisering”, ett ekonomiskt system som bryter med globaliseringen och den ekonomiska tillväxten. Men det går honom förbi att tillväxten är en förutsättning för det kapitalistiska systemets fortlevnad. ”Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna”, skrev Marx i Kapitalet. Eller om man föredrar ett borgerligt vittne som Joseph Schumpeter så skrev han i Essays: ”Kapitalism är en process, stationär kapitalism vore en contradictio in adjecto” (självmotsägelse).

Forsberg inser att det inte är lätt att stoppa tillväxten, men hans recept lyder ”förändrade värderingar och normer”. Ingenting tyder på att han förstår att det kräver ett brott med kapitalismen, som i sin tur kräver global klasskamp på en rad fronter.

Så om det är nödvändigt att stoppa tillväxten för att långsiktigt rädda planeten – och mycket talar för det, även om Forsberg lägger förvånande lite kraft på att lägga fram de avgörande argumenten för detta – måste den ekologiska kampen föras parallellt med ekonomisk klasskamp.

Jag har letat lite bland de konkreta förslag som finns för att leva med negativ tillväxt och inte hittat något som inte innefattar bruna inslag som massmord eller begränsning av invandring.

Avindustrialisering är svårt att undvika utan att acceptera massdöd – kolla på den höga mortaliteten i Östeuropa efter murens fall, eller anledningen till att Morgenthau-planen aldrig förverkligades fullt ut i Tyskland efter krigsslutet.

Om nu kapitalism och miljöförstöring är dåligt, varför inte bekämpa profit, löneslaveri och skövling av naturresurser – istället för att bekämpa tillväxten?