Uttalande:
Det tunisiska folket har gjort en dramatisk entré på den politiska scenen! Genom en social och demokratisk revolution på 29 dagar lyckade man jaga bort diktatorn Ben Ali. Det är en stor seger.
Det är en stor dag för oss alla, som vi delar med alla de som kämpar mot den kapitalistiska världsordningen. Framför allt har vi återerövrat vår värdighet och vår stolthet som så länge har släpats i smutsen av diktaturen. Nu har vi ett nytt Tunisien att bygga: frit, demokratiskt och socialt.

Men kontrarevolutionen är redan på marsch. Ben Alis makt har fallit, men hans regim försöker hålla sig kvar även om den är destabiliserad och försvagad. Det gamla partiet/staten är fortfarande kvar, liksom dess liberala kapitalistiska politik inom ekonomi och samhälle.
Denna regim som har visats upp som den ”duktiga eleven” av de internationella finansinstituten, som under 23 år har sugit ut det tunisiska folket för det internationella vinsthungriga kapitalets räkning, och samtidigt gött en liten minoritet av familjer kring makten, organiserade i maffiaklaner, den regimen måste försvinna. Det är det vi vill!
Vi säger nej till det pågående försöket att konfiskera vår revolution. Manövern kallas ”nationell enhetsregering” och det är på det sättet den illegitima regimen försöker hålla sig kvar vid makten.

Samtidigt har den slagna makten släppt lös sin tungt beväpnade milis, däribland Ben Alis personliga livvakt, som nu sprider skräck i de stora städerna, speciellt i Tunis och dess förorter. Grupper som kommer ur de utfattiga och uthungriga massorna utnyttjar också det pågående kaoset. Plundrargäng dyker upp längs de stora vägarna och gör all förflyttning farlig. Basvaror börjar ta slut eller finns inte alls: bröd, mjölk, läkemedel…
Regimen som har demobiliserat polisen i städerna och nationalgardet på landsbygden, låter allt detta ske och utnyttjar kaos och skräck för att tvinga fram sina egna lösningar. Utegångsförbudet och insättandet av armén – tämligen svag och helt oförberedd på denna typ av situation – förvärrar bara rädslan eftersom det är på natten som den väpnade milisen agerar.

Överallt försöker medborgarna organisera självförsvar, ofta i samarbete med armén, tusentals ”folkkommittéer till medborgarnas försvar” bildas för att försvara befolkningen.
Det är bara bildandet av en provisorisk regering, utan någon representant från den föregående regimen, med uppdraget att förbereda fria och demokratiska val organiserade enligt en ny vallag till en konstituerande församling, som kan ge tunisierna möjlighet att ta sitt öde i egna händer och upprätta en ordning i landet som är rättvis och till nytta för största möjliga antal.
Om folket en dag kräver att få leva, då måste ödet vika för dess vilja!

Tunis 15 januari 2011-01-19

Fathi Chamkhi (RAID-ATTAC/ CADTM de Tunisie)
(RAID är Tunisiens avdelning av Attac, CADTM är Kommittén för annullering av tredje världens skuld)

          

Tunisiens! Vous vous battez pour la liberté! Nous sommes avec vous de tout notre coeur!

Match ikväll i Lund. Handbolls-VM mellan Tunisien och Spanien. Ganska ointressant i vanliga fall, men nu råkar det vara så att folket i Tunisien fått nog av diktatur och arbetslöshet. Röda Lund stack dit med en banderoll för att visa lite solidaritet med grabbarna och töserna både på läktaren och på plan, men framförallt för dem som i detta nu slåss för social rättvisa och frihet.

Vi ställde oss vid den tunisiska klacken och halade fram banderollen med texten ”Tunisiens! Vous vous battez pour la liberté! Nous sommes avec vous de tout notre coeur!” (Tunisier! Ert folk kämpar för frihet! Vi stödjer er av hela vårt hjärta!). Man kan lugnt säga att det var uppskattat. Tummen upp från de tunisiska spelarna och många ”merci beaucoup!” (tack så mycket) från folk runt omkring.
Efter några minuter in i matchen kom en snubbe i kostym som beordrade oss att ta ner banderollen. Det skulle visst inte blandas in någon ”politik”, för det hade internationella handbollsförbundet sagt. Att den tunisiska regimens reklam om golfresor till landet hela tiden rullade på de elektroniska reklamskyltarna var visst en annan femma. Men vi tog snällt ner den och såg ett skadedrabbat heroiskt Tunisien torska efter jämn match mot de forna världsmästarna.
När slutsignalen gick var det så klart bara att igen plocka upp banderollen, som direkt togs över av tunisierna som stolt lät sig fotograferas av den internationella pressen. Fett nock! Vi snackade lite och fick och gav en massa beröm, och skänkte banderollen till klacken för att sen bege oss hemåt.
Tack, tunisier! Ni ger oss alla hopp om en bättre värld!

Röda Lund-bloggen, 16 januari 2011

          

– Det här är en seger för opinionen och förhoppningsvis en vändpunkt för att nattågstrafiken skall kunna utvecklas istället för avvecklas. Det säger Lars Igeland från Miljöförbundet Jordens Vänner (MJV) sedan Rikstrafikens styrelse på måndagen beslutade att bereda ärendet om nattågstrafiken till övre Norrland vidare.

Förslaget inför mötet var att lägga ner ett av två återstående nattåg.
– Vi blev varse detta för två veckor sedan och drog då igång en blixtkampanj som snabbt fått stort stöd. Över 1 000 personer har stöttat kampanjen på Facebook och nära 700 har skickat brev till Rikstrafiken via vår e-postaktion. Det har skett spontant på några dagar utan några annonser eller uppmärksamhet i media.
Många kommuner i övre Norrland har också i brev protesterat mot nedläggningsplanerna, bland annat genom sin gemensamma organisation Norrtåg. Norrtåg har skissat på en utveckling av trafiken istället fören neddragning.
– Mer än en halv miljon människor reser med dessa tåg redan idag och med den nya Botniabanan finns utökade möjligheter att få bekväma övernattsförbindelser mellan Norra Sverige och nya regioner i Syd. Nu kan Sundsvallsregionen få tillbaka nattågen och det finns möjligheter att även få sovtåg från Norrland till Östergötland, Småland och Skåne, säger Lars Igeland.
Rikstrafikens styrelse konstaterade vid styrelsemötet att ”en bibehållen eller utökad nattågstrafik förutsätter ett förändrat uppdrag för den upphandlande myndigheten”. Från årsskiftet kommer Rikstrafikens verksamhet att övergå till Trafikverket.
– Det är bra om Rikstrafikens uppdrag breddas för att utveckla miljövänliga tågtransporter även på långa avstånd. Det behövs även en diskussion om hur inköp av nya sov- och liggvagnar skall finansieras. I Finland har man nyligen köpt in en ny generation vagnar för nattågen. I pressmeddelandet från Rikstrafiken står att ”Med hänvisning till den massiva och entydiga remisskritiken anser styrelsen att det finns anledning att bereda ärendet vidare, säger styrelsens ordförande Inger Davidson”.
– Det känns bra att opinionsbildning lönar sig. Miljöförbundet Jordens Vänner fortsätter arbetet för nattågen, säger Lars Igeland.

Miljöförbundet Jordens Vänner

http://www.mjv.se/

          

En alternativ röst behövs! NU MER ÄN NÅGONSIN!

Erbjudandet gäller till och med 31 december 2010.
Internationalens PG 678272-6

          

I slask, snöoväder och mörker höll Septemberalliansen i Stockholm med flera organisationer en tapper manifestation den 9 november till minne av Kristallnatten 1938 då synagogor, judiska butiker och bostäder attackerades över hela Tyskland av nazistiska SA-män. Manifestationen förra veckan vände sig mot den rasistiska offensiven i dagens Sverige och internationellt – men riktade även fackelskenet genom snögloppet mot den antisemitism som idag försöker sticka upp huvudet igen. Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, representerade Socialistiska partiet vid manifestationen. Internationalen publicerar här hans tal.

”Kristallnatten 1938 har blivit en symbol för vad som kan ske när statlig rasism mot en befolkningsminoritet förenas med folkliga fördomar och fientlighet. Den är en symbol för hur det sluttande planet kan tippas ned mot barbarisk förföljelse, våld och i slutänden förintelse.
I dagens Europa – med massutvisningar av romer, deportationer av flyktingar och utpekandet av minoriteter som ”de andra” – som tar våra jobb och skapar våra problem – rymmer symboliken från Kristallnatten ett viktigt budskap: Glöm aldrig det som en gång tilläts ske – och låt det aldrig hända igen, oavsett vem som är offret!
Men Kristallnatten 1938 är inte bara en symbol för en allmän lärdom. Den var också en specifik historisk händelse riktad mot Tysklands och i förlängningen världens judar. Kristallnatten var ett koncentrerat uttryck för mellankrigstidens antisemitism och upptakten till förintelsen av Europas judar. Den visade att antisemitism inte bara handlade om åsikter och attityder mot judar utan kunde övergå i massivt öppet våld och massakrer i Europas mitt.
När vi minns Kristallnatten är det alltså inte bara som symbol för rasism i allmänhet – utan framförallt för följderna av antisemitism, det vill säga fientlighet mot just judar.
Idag finns de som inte tar hot och uttryck för antisemitism på allvar. Några för att de tröttnat på de israeliska makthavarnas ständiga anklagelser om att de som protesterar mot Israels krig och förtryck mot palestinierna ger uttryck för antisemitism. Men vi får inte luras av den israeliska regeringens och militärens anklagelser att nonchalera antisemitismen varhelst den dyker upp.
Det handlar inte bara om enskilda gamla övervintrade nazister – eller nya – utan om starka reaktionära krafter på olika håll i världen som tar chansen att försöka fetta in kritik mot israelisk politik med antisemitiska teman eller letar förklaringar till krig, kriser och förtryck i idéer om judiska intressen och konspirationer. Här finns de som påstår att 11 september var ett resultat av en judisk komplott, eller att en global judisk sammansvärjning låg bakom den globala finanskrisen.
Idag framstår det ibland som att motstånd mot antisemitism är en liberal eller borgerlig sak, medan vänstern och den antirasistiska rörelsen sysslar med annat. Men det är de solidariska antirasistiska vänsterkrafterna som måste vara spjutspets också mot antisemitismen.
Den antisemitiska våg som kan sägas ha inletts med nazistiskt statligt stöd under Kristallnatten 1938 och som slutade i Auschwitz var samtidigt en våg av förintelse mot allt som var vänster, solidariskt, internationalistiskt och radikalt i dåtidens Europa. Rasismens, chauvinismens och antisemitismens offer var den gången inte bara miljontals enskilda judar och andra. Det var också den mäktiga och radikala judiska socialistiska arbetarrörelse i Central- och Östeuropa som hade betytt så mycket för den europeiska socialismen. Kommunister, socialister, anarkister, trotskister, bundister – alla utrotades de under slagordet om död åt judisk bolsjevism och socialism.
Antisemitismens offer var därmed per definition också den solidariska och internationalistiska socialismen. Vårt öde är sammantvinnat med kampen mot all slags rasism – var sig den drabbar judar eller muslimer – eller någon annan.
Låt minnet av Kristallnatten stå som en maning för oss alla: att förena kampen mot antisemitism, islamofobi och all främlingsfientlighet till en antirasistisk samling som förenar bakom försvaret av alla människors lika värde. Judar, kristna och muslimer, svenskar, palestinier och israeler: Inga fler Kristallnätter, inga fler förintelser! Det är vårt gemensamma löfte.”

          

I en värld som är så galen som dagens värld behövs det alternativ. Socialistiska lösningar, och inte minst tidningar som bär fram ett annat budskap än ett som redan sett sig förbrukat.
I ett Sverige som står inför ytterligare fyra år av borgerlig regering och borgerlig politik behövs en röst för solidariteten.

Internationalen är en sådan röst. Därför. Värva nya läsare.
PRENUMERERA! Värva nya läsare till kampanjpris!
Gäller till och med 31 december 2010.
Halvår 210 kr———-Kvartal 115 kr

Maila till: anders@internationalen.se
Internationalens PG 678272-6

          

Värva nya läsare till kampanjpris!
I en värld som är så galen som dagens värld behövs det alternativ. Socialistiska lösningar, och inte minst tidningar som bär fram ett annat budskap än ett som redan sett sig förbrukat. I ett Sverige som står inför ytterligare fyra år av borgerlig regering och borgerlig politik behövs en röst för solidariteten.
En alternativ röst behövs!
Internationalen är en sådan röst.
Därför. Värva nya läsare.

Kopiera, klistra i ett mail, fylla i och skicka till anders@interantionalen.se
Värva nya läsare till kampanjpris!
Gäller till och med 31 december 2010.

❏ Halvår 210 kr ❏ Kvartal 115 kr
Internationalens PG 678272-6
Till (namn):
Adress:
Ort:
Telefon + Email:

Från (namn):
Adress:
Ort:
Telefon + Email:

          

Debatten efter valet fortsätter, och en av de frågor som förekommit i en rad media är vad Sverigedemokraterna är för något. Fascister, rasister, populister? Spalterna är öppna för inlägg i debatten om valnederlagets lärdomar. Vårt sidutrymme räcker inte till för alla inlägg så en del blir hänvisade till nätet. För publicering i papperstidningen gäller högst 3 500 tecken, inklusive blanksteg. Amanda Dübeck svarar här på Benny Åsmans inlägg om Sverigedemokraterna
och fascismen.

Benny Åsman tar i sitt debattinlägg i Internationalen 15 oktober upp en mycket viktig debatt under rubriken ”Är Sverigedemokraterna fascister?”. Att kunna skilja mellan begreppen och att ha en klar analys av vilka SD är, är avgörande för att vänstern ska kunna formulera en framgångsrik strategi för att slå tillbaka dem. Att kalla dem för deras rätta namn – nazister och fascister – bör vara en central del av denna strategi.

En fascistisk rörelse kan inte definieras utifrån sina egna uttalade mål eller ideologi. Tror man att bara de som har som uttalat mål att krossa arbetarklassen är fascister, kan man läsa SD:s partiprogram och hävda att de inte är fascister. Men det blir lika dumt som att läsa deras program och dra slutsatsen att partiet inte är rasistiskt eftersom de inte använder ordet ”ras”. En förståelse av SD måste skapas utifrån en helhetsbild av deras agerande och vilken funktion deras politik fyller.
SD har, liksom alla fascister, ett arbetarfientligt projekt som går ut på att mobilisera stöd för en extrem form av nationalism: i det här fallet begreppet ”svenskhet” som hotas av invandraren och muslimen.

Vi kan inte heller ha en statisk definition av fascistiska rörelser utan måste se dem som föränderliga och under utveckling. SD startades av personer från olika nazistorganisationer med en uttalad strategi att vinna parlamentarisk makt genom att dölja nazismen utåt. Denna strategi är varken något nytt eller något som SD är ensamma om.
Den fascistiska rörelsen har alltid slitits mellan att å ena sidan låtsas följa de demokratiska spelreglerna och å den andra sidan bygga upp våldsamma gäng som terroriserar och använder sig av politiskt våld mot de svaga i samhället. Inte heller Hitler basunerade ut att han skulle krossa den parlamentariska demokratin och alla arbetarklassens organisationer, utan genomförde detta först efter att han tilldelats makten den demokratiska vägen.

De få undersökningar som gjorts av klasstillhörighet bland SD:s aktivister pekar mot att deras klassbas liknar den som fanns i Mussolinis fascistparti och Hitlers nazistparti: de som brukar kallas småborgare är starkt överrepresenterade. Trotsky skriver att denna klass är ekonomiskt splittrad utan varken den rike mannens makt eller arbetarrörelsens kollektiva makt och därför oförmögen att driva självständig politik. Att SD uppvisar ett sammelsurium av idéer är en följd av deras klassbas och ytterligare ett tecken på att vi har med fascism att göra.

Socialistiska partiet har i olika forum argumenterat för att det inte finns något behov att bygga en antirasistisk eller antifascistisk rörelse och Åsman anser att lösningen istället är att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet. Detta är ett farligt argument som inte tar den fascistiska faran på allvar och som underskattar SD. Det krävs en bred folkrörelse för att bekämpa den gryende fascismen där vänstern kan och bör spela en viktig roll. En vänster som ger sig i kast med det som är dagens brinnande fråga, att bygga en rörelse som kan stoppa fascisterna i valen och på gatan, har goda chanser att i den processen bygga nya allianser och hitta en ny publik för socialismens idéer och kamp. Den vänster som tror att det räcker med att bara fortsätta på samma spår som förut och inte ser SD:s intåg i riksdagen som vår största utmaning, är en vänster utan framtid som gjort sig själv irrelevant.

Amanda Dübeck
Internationella Socialister

          

”Bara genom att låta tusentals blommor blomma kan alternativen födas och vävas samman till en ny kraft”, skrev Socialistiska partiets styrelse i ett uttalande efter valet. Som en av plattformarna för den processen öppnar Internationalen spalterna för debatten om valnederlagets lärdomar. Vårt sidutrymme räcker inte till för alla inlägg så en del blir hänvisade till nätet. För publicering i papperstidningen gäller högst 3 500 tecken, inklusive blanksteg.

Gus Kaage, Göteborg: Dags för omprövning: en bredare väg
Valet var en katastrof för det Sverige som tror på solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning. Socialdemokratin befinner sig i fritt fall. Vänsterpartiet står still trots ökande orättvisor. Feministiskt initiativ halveras och stjäl mest röster av V. De enda som har någon anledning att glädjas är Miljöpartiet. Men liksom när det gäller rättvisa, maktfrågor och omfördelning la det rödgröna blocket munkavle på miljöfrågan. Den yttersta vänstern är i det närmaste utplånad. Och framför allt: det finns inga omfattande samhällsrörelser, de protester som sker är få och snabbt övergående.
Hårdraget? Kanske. Dyster läsning? Ja. Manar det till eftertanke, omprövning och nya vägar att ta sig framåt? Definitivt.

Mitt i all bedrövelse har jag ändå hittat några ljuspunkter. Några av mina vänner har efter valet bestämt sig för att engagera sig politiskt. De valde visserligen olika partier – mp, v och fi – men de ville ändå göra något. Jag delar den känslan – och viljan – och jag är övertygad om att väldigt många har samma uppfattning. Nederlag behöver inte passivisera. Ur dem kan man understundom ta stora steg framåt: om den förda politiken var felaktig, vilken borde vi då ha fört?
Socialdemokratin har tillsatt en kriskommission och till och med utlyst en extraordinär mellanvalskongress. De ska genomgripande diskutera fyra punkter: politiken. Varför valet förlorades. En förnyelse av idédebatten. Organisationen.
På sin blogg skriver den nyblivne V-riksdagsmannen Jonas Sjöstedt (http://jonassjostedt.se/) ”Vänsterpartiet behöver en eftervalsdebatt och det brådskar.” Jag tror inte att han är ensam om de tankarna.
I spänd förväntan öppnade jag senaste Internationalen, den tidning som jag troget följt sedan 1976. Nyfiket letade jag efter en enda artikel som åtminstone satte ett aldrig så litet frågetecken kring Socialistiska Partiets roll.
Är det med tanke på stormsegern för alliansregeringens privatiseringar, social orättvisa och blundande för en klimatkatastrof riktigt att fortsätta ett alltmer tynande partiprojekt? Ställer det kvalitativt nya läget med en rasistisk högerpopulism i Riksdagen helt andra krav på en bredare organisering? Om detta är det tyst som i graven i Internationalen. Det förvånar mig.

Jag hade förväntat mig en artikel med huvudtemat “Nä, nu får det räcka, nu måste vi samla oss för något nytt”. En utmaning och inbjudan till en bred diskussion om framtiden riktad till Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Wanja Lundby-Wedin. Men även fristående som Johan Ehrenberg, Arenagruppen, Anna-Klara Bratt och många, många fler.
Ska man lyckas med denna avgörande debatt måste SP också ha något att lägga i potten: “Efter 40 år är vi redo att lägga ner vår organisation. Vi vill bidra med våra erfarenheter. Vi vill bidra med vår tidning, alla våra medlemmar och en himla massa sympatisörer. Det gör vi för att det krävs en förnyelse och förändring.”

Det går naturligtvis inte att förutspå utgången av en sådan debatt. Men jag är full av tillförsikt om att tillströmningen av alla de som nyväckts eller återupplivats av årets val kommer att utgöra en stor vitamininjektion. Och jag är fullt övertygad om att även den mest inbitne partiman inser att något genomgripande måste göras.
Sist men inte minst. Jag är också helt på det klara med att Socialistiska Partiet efter 40 år har gått in i en alltmer avsmalnande återvändsgränd. Och den enda vägen ur den är att gå en bredare väg – för att nå en bredare publik och kunna påverka att samhället förändras mot solidaritet, jämställdhet och en hållbar klimatomställning.

Svar till Gus Kaage: av Håkan Blomqvist

– Ingen sekterism eller gamla organisationsgränser får stå i vägen. Vi räcker våra händer till alla kamrater inom arbetarrörelsen, vänstern och de sociala rörelserna i denna process av gemensam utvärdering och utformning av ett nytt solidariskt samhällsprojekt.

Det förklarade Socialistiska Partiets styrelse vid sitt eftervalsmöte – och menar det. Vi vill just bidra med våra erfarenheter, vår tidning, medlemmar och sympatisörer till den förnyelseprocess som krävs för vänstern och arbetarrörelsen. Den ”avsmalnande återvändsgränden” är dock ingen exklusiv Golgata för Socialistiska Partiet utan en väg som plågar liten som stor. Visst finns grupper som lever i omvärldsförnekelse och till tonerna av ”mindre men bättre” sorglöst trampar vidare mot ”Leninismens grunder”. Vi hör inte till dem.

Vår organisation är inget självändamål och vi kommer glatt att slänga den på historiens omtalade sophög om en ny livskraftig och bred socialistisk samling tycks möjlig. Men intill dess behöver vi varandra för att tillsammans utveckla våra erfarenheter, göra lärdomar och bidra till den gräsrotskamp som krävs också för den politiska pånyttfödelsen. Och för att just ha någonting att bidra med till den omprövning som måste ske inom hela arbetarrörelsen och vänstern.
Vi tar oss själva och det vi har att ge på stort allvar. Att upplösningen av vår organisation skulle utgöra vårt första bidrag är att kraftigt underskatta vad situationen kräver.
————————————-

Tord Björk, aktiv i Miljöförbundet Jordens Vänne
En undersökning av valet ur miljörörelseperspektiv på Nya folkrörelsebloggen visar att alla folkrörelser lidit ett historiskt nederlag.
Naturskyddsföreningen och Miljöförbundet Jordens Vänner har kraftigt kritiserat Alliansens miljöpolitik som ses som en avgörande tillbakagång. Miljöpartiet har förlorat intresset för miljörörelsen och urvattnat sin systemkritik.
Märkligt nog har också vänstern som nyligen framställde sig som mycket intresserade av miljöfrågorna tappat intresse för miljörörelsen. Efter förra årets klimatuppsving tycks det vara som bortsopat. Lars Ohly talar visserligen om vikten av utomparlamentariska rörelser efter valet, men det sträcker sig inte till miljörörelsen. Utöver den antirasistiska rörelsen som nu väcker intresse hos vänstern är det annars arbetarrörelsen som är den helt överskuggande folkrörelsen oavsett hur den förhåller sig till andra rörelser i Sverige eller hela världen.

Undantaget är kanske Socialistiska partiet vars ende invalde kandidat i kommunalvalet, volvoarbetaren Jan-Olov Carlsson i Umeå, haft en valrörelse enligt tidningen Internationalen för klimatomställning av produktionen. Men i Jan-Olov Carlssons egen eftervalsanalys lyser detta med sin frånvaro, och på ledarplats i partiets tidning görs grön samhällsomställning till en underordnad bisats medan tyngdpunkten sätts på ett helhetsprogram för utbyggnad av den sociala välfärden. Den ekosocialism partiet säger sig stå för verkar i hög grad vara tunn fernissa.
Sverigedemokratiska sympatisörer är de enda som i sin debatt om miljörörelsen för fram tydliga sociala perspektiv på miljöfrågan. Miljöpartiets ointresse för småskaligt jordbruk och miljörörelsens systemkritik kritiseras. De urbana eliternas förakt för landsbygden kritiseras på ett sätt att ta på allvar. Avfolkningen ses som ett allvarligt problem. Detta bäddas in i en organisk förståelse av samhället som inte miljörörelsen delar. Likafullt är de sverigedemokratiska sympatisörerna de enda som för fram sociala perspektiv i debatten om valet där miljörörelsen nämns på nätet.

Håkan Blomqvist har tidigare i Internationalen påpekat klyftan inom vänstern mellan storstad och landsort. Det gör det särskilt illa att Sverigedemokraternas framgångar stämplas av honom som ett resultat av skånsk bymentalitet.
För miljörörelsen finns ingen framtid utan att förena den sociala kampen på landsbygden med den i staden för en rättvis omställning av samhället. När är vänstern beredd att vara med i den kampen för klassintresset hos de icke-privilegierade inte bara i staden utan också på landsbygden, i Sverige och i världen?

          

2010 INSAMLING: Över 80 000 kronor!
Veckans klirr i Internationalens kassa kan vi inte klaga på. Hela 4 200 kronor kom in och vi segade oss precis över 80 000 kronor i årsresultat. Ett speciellt tack riktar vi denna gång till det ”lilla Sverige”. Det är en givare från Grythyttan i Närke och en givare från Bankeryd i Småland som vardera skänkt 1 500 kronor.
Det känns också skönt att pengarna fortsätter att rulla in nu när Reinfeldt fått mandat för ytterligare år med högerstyre, att vi klart och tydligt visar att Internationalen – och alla människor runt omkring oss – kommer att ta fight mot ökade klassklyftor och ytterligare nedrivning av den sociala välfärden.

PG 67 82 72-6
STÖD INTIS!

Anders Karlsson