Tahrirtorget- Foto Erik Sjöberg

Showan Ebadi från Malmö var i Kairo under en vecka för att delta i revolutionen mot Mubarak. Internationalen träffade honom strax efter att han återvänt till Sverige för att höra hur det hade varit.

Ni åkte på onsdag 2 februari, samma dag som kampen om Tahrirtorget intensifierades. 11 rapporterades döda och 1 000 skadade när natten summerades. Kände ni att ni kanske gett er in i något betydligt allvarligare än ni hade räknat med?
– Absolut. Det är en sak att strida mot uniformerat motstånd, de är enkla att peka ut. Men det är en helt annan sak att strida mot reaktionärer som är klädda precis som revolutionärer, på en plats där man varken kan språket eller har lokal kännedom.
– Timmarna innan vi åker på onsdag nås vi av nyheter att torget framgångsrikt blivit stormat av tusentals Mubarakanhängare, beväpnade med bland annat minibussar, kameler och hästar.
– När vi anländer till Kairo på kvällen får vi sms om att striderna fortsätter med molotovs som kastas ner från taken och uppemot tusen skadade.
– Situationen kändes direkt mer obekväm och den beslutsamheten som jag tidigare haft om att ta mig in till stan samma natt tvärvände direkt och jag började få kalla fötter.
– Trots det gjorde vi ett försök att få en taxi in till stan, men till inget pris ville någon köra oss de två milen in till stan. Det var på sätt och vis skönt att fysiskt omöjligt kunna ta sig in till stan den natten, så slapp man själv ta ett beslut.

Det har varit väldigt mycket skriverier i svensk och internationell press om Muslimska brödraskapet och risken för att islamister utnyttjar läget för att skapa en stat av Irans typ. Du befann dig under flera dagar på Tahrirtorget. Var det någon särskild politisk eller religiös gruppering som var tongivande där?
– Överhuvudtaget inte. Och det är den frågan jag har haft problem med att svara på ända sedan jag kommit hem. Tahrirtorget är ingen homogen grupp och åsikterna är breda, dock är övertygelsen från revolutionärerna otroligt stark att man måste vara enade och kämpa för att gemensamt få bort Mubarak från makten.
– Religiösa vi pratade med, däribland ett par imamer, pratade inte ett dugg om någon vision för ett islamistiskt samhälle. Många egyptier vi pratade med betonade, när de insåg att vi var västerlänningar, att de inte är intresserade av ett islamistiskt styre och gick på defensiven direkt då de trodde vi var journalister – då de uppenbart fått frågan innan av andra journalister.

I media har man här hemma kunnat följa händelserna på torget och olika attacker från Mubarak-anhängare mot demonstranterna. Hur var din upplevelse av detta, och hur agerade polisen och militären vid sammanstötningarna?
– Poliserna, som efter fredagsbönen 4 februari började arbeta civilt, var ledare för ligistgängen som stödde Mubarak så de syntes inte alls till i uniform under våra första dagar. Militären hade en avvaktande roll och ingrep ibland.
– För mig var det märkligt att revolutionärernas tillit och tro på militären kvarstod även efter att militären visat sig passiva när ligistgängen attackerat. Dock hade alla vi pratade med övertygelsen om att det är bra att militären förblir ”neutral” och inte tar ställning. Alla gillade armén, helt enkelt, var stolta över den och kände någon som själv hade värvning för tillfället.

Till sist: Vad tror du fick Mubarak att slutligen ge upp makten? Det sista talet han håller torsdag natt, där han säger att han vägrar ”vika sig för utländsk press” fick verkligen bägaren att koka över. Kanske hade han glömt titta ut över Tahrirtorget och se de miljoner egyptier som krävt hans avgång i veckor.
– Samtidigt som fredagsbönen, dagen då alla världens blickar var på den fredliga Tahrirsamlingen i Kairo, stormade folk polis- och NDP-kontor runt om i landet och satte dem i brand och genomförde strejker och blockader.
– Det var de som verkligen tvingade Mubarak att avgå.

Ulf Östman

          

Socialistiska Partiet i Hässleholm ställer för första gången upp i valet till kommunfullmäktige. Satsningar inom den offentliga sektorn är huvudfrågan.
Henrik Hedman är kandidat för SP och lärare i kommunen. Han förklarar här varför SP ställer upp, och vad som skiljer SP från de andra partierna i kommunen.

– Det måste till ett slut. Att någon säger ifrån. Privatiseringarna genomförs av en anledning, Inte för att det gynnar kommuninvånarna, utan därför att politikerna öppnar upp för kapitalister att tjäna pengar på människors behov. I Hässleholm har Joakim Ollén, som är kompis med beslutsfattarna i kommunen, börjat agera som en modern brukspatron. Det är ett systemskifte som någon måste säga stopp för. Vi säger ”Hässleholm är inte till salu!”, och med det menar vi att ingen ska tillåtas tjäna pengar på välfärden.
– Vi anser att det borgerliga styret håller på att omvandla Hässleholm till en modern bruksort. Kaptensgården och Ekegården, kommunens nya fina äldreboende, har sålts till vrakpris till Joakim Ollén. Sjö-gläntan, äldreboendet i Vinslöv, har han också lagt beslag på. Sen tidigare har han köpt upp kommunens framtidssatsning Norra Station.

”Vassa och uppkäftiga”
– Det som skiljer ut oss är att vi är vassa och uppkäftiga och går hårt ut mot privatiseringar, nedskärningar och sammanväxningen mellan politikerkastet och de ekonomiska intressena. Vi riktar in oss på de kapitalister som försöker tjäna pengar på kommuninvånarna. Därför har vi också tagit kamp mot skolan John Bauer som vill göra profit på ungas drömmar, men som vi säger sanningen om. Det finns inget annat parti som säger som det är, som förklarar hur allt hänger ihop, och som utmanar högerkrafterna.
”Olléneholm-kampanjen” är ett utryck för detta, säger Henrik Hedman.
– Kampanjen mot ”Olléneholm” är ett försvar för den gemensamma välfärden.
– Vi kommer att rösta emot alla förslag som försämrar välfärden, mot privatiseringar och nedskärningar – vi skall bli välfärdskramarna i fullmäktige. Vi kommer att stödja och underblåsa alla protester mot nedskärningar – fokus måste vara att vara ute bland folk och delta i den kamp som flammar upp då och då.

Ulf Östman
intis@intenationalen.se