“Let’s fight like an Egyptian” har blivit ett slagord världen runt. Medan Egyptens revolution och dess metoder uppskattas som genuin och som förebild i många andra länder, både i Mellanöstern och Europa, pågår fortfarande kampen om den politiska makten i Egypten.

Vänsterrörelsen som var en av de mobiliserande politiska rörelserna i Egypten, lyckades mobilisera upp till en miljon människor den 27 maj i år. Någonting som höjde moralen hos vänstern i landet. Varje dag bildas nya fackföreningar och strejker avlöser varandra med krav på högre löner och bättre levnadsstandard. Människor organiserar sig på gräsrotsnivån. Samtidigt växer sig islamisterna starka i landet. Också de organiserar sig, mobiliserar sina krafter och ingår i politiska spel bakom kulisserna.

Vänsterrörelsen
På vänsterkanten finns det idag ett antal politiska partier och koalitioner som med små resurser försöker bidra till folkets självorganisering samt förbereda för det kommande parlamentsvalet som enligt löften ska ske i november. De nu etablerade vänsterorganisationerna är:
– Tagamu Party, (reformistiskt vänsterparti som var lagligt under Mubarak, hade parlamentsledamöter och räknas som prosovjetiskt).
– The Communist Party (som gick ur Tagamu under 70-talet).
– The Socialist Popular Alliance Party (ett koalitionsparti av olika mindre socialistiska partier, enskilda och organisationer).
– The Democratic Workers Party (tidigare the Revolutionary Socialists som inte anslöt sig till The Socialist Popular Alliance Party).
Ghada Tantawi är socialist och aktivist inom vänsterrörelsen i Egypten. I en telefonintervju säger hon till Internationalen att The Socialist Popular Alliance som bildades direkt efter revolutionen snart ska registrera sig för att kunna delta i det kommande parlamentsvalet. The Socialist Popular Alliance består av en rad olika vänsterpartier samt missnöjda medlemmar som lämnat Tagamu-partiet.
– Det var ingen lätt uppgift att samla 5 000 namn för att kunna uppfylla de officiella kraven för att registrera sig som ett politiskt parti. Under den tid vi jobbade hårt för att bygga upp vårt nya parti som är en koalition, bildades flera nya liberala och islamistiska partier utan större problem att rekrytera folk, säger Ghada.
Ghadas slutsats är att vänstern fortfarande är mycket svag i Egypten.
När du talar om vänster, menar du den radikala vänstern eller vänster som front?
– Jag talar om det större reformistiska vänsterblocket! Den radikala vänster som jag själv tillhört är nästan ingenting! Även liberaler är svaga jämfört med islamister. Egyptens revolution har förstås haft en stark social dimension, den var en revolution för bröd och frihet. Detta är vänsterfrågor. Och vi håller på att organisera de fattiga, och vi är medvetna om att det bara är vänstern som i längden kommer att försvara revolutionens krav. Men just nu har islamister gått i koalition med de härskande krafterna och blivit ännu starkare.
Enligt Ghada har Brödraskapet gått in i en ny koalition med Tagamu (det tillåtna ”vänsterpartiet” under Mubarak) och en rad andra partier. Ghada tycker att det är i sig intressant att dessa krafter bildar koalition.

Koalitionen höll inte
I början av juni bildade Tagamu tillsammans med 28 partier en politisk front. Där ingick de två största politiska partierna, det vill säga Muslimska Brödraskapets Freedom and Justice Party samt det liberala mellanstora Wafd Party. Koalitionen är för tillfället bruten sedan demonstrationen 29 juli som skulle vara koalitionens gemensamma aktion. Då jagade islamisterna bort vänstern, kvinnorna och de som inte höll med deras paroller från Tahrirtorget. Brödraskapet skyller nu på de islamiska extremisterna, salafiterna, och förhandlar för ett fortsatt samarbete inom koalitionen.
– Tagamu Party satt i Mubaraks parlament och gjorde ingenting medan Brödraskapets medlemmar torterades. Men nu hittar de varandra i en koalition. Brödraskapet behöver denna koalition för att stärka sina positioner, anser vänsteraktivisten Ghada Tantawi.
Ghada förklarar hur medlemmar i Brödraskapets olika organisationer har arbetat som socialarbetare i landsorten och i fattiga områden. De har erbjudit allt som staten inte gjorde, från fri vård till skola.
– De har folk i varenda by. De är populära inte bara för sina sociala insatser, det finns historiska aspekter också. De har kämpat mot Mubarak i många år och blivit förtryckta av regimen, detta ger dem viss legitimitet. Däremot samarbetade Tagamu, som uppfattas av vanligt folk som vänster, med regimen. Detta har skadat vänsterns legitimitet, tycker Ghada.
Ghada Tantawi säger att nu vet alla egyptier, liberaler som vänster, att Brödraskapet kommer att få minst 50 procent av platserna i nästa val.
– Inget annat parti kommer ensamt att lyckas få så mycket röster i det kommande valet, och vi utgår ifrån det. Det är ett faktum, påpekar hon.
Även om Ghada inte är så optimistisk när det gäller det första valresultatet tror hon att islamisterna kommer att visa sitt verkliga ansikte när de sitter vid makten.
– De står på kapitalismens sida, de är till exempel emot strejkrätten och kvinnors lika rättigheter, och de har gått i koalition med härskarna i Egypten. Detta kommer att bli början på slutet för dem.
Ghada Tantawi är övertygad om att Brödraskapet inte kommer att kunna omvandla Egypten till ett nytt Iran. Motkrafterna är enligt henne större, och i värsta fall tror hon att Egypten kommer att bli som Turkiet. Ghada är inte ensam om denna åsikt, de flesta aktivister i Egypten verkar utesluta förutsättningarna för en teokratisk regim i Egypten.
På tisdag 16 juli har en ny politisk front bildats i Egypten. Vid en presskonferens i Kairo presenterades Egyptian Bloc som är en ny koalition av sekulära partier från reformistvänster till liberaler samt två oberoende arbetar- och bondesyndikat. Blocket som nu av medier erkänts som landets största icke-religiösa koalition, kommer att ha gemensam vallista i det kommande valet i november utan något visst utannonserat datum.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se

          

Kairo: Game Over Iran. Foto: Internationalen Erik Sjöberg

Irans huvudstad Teheran samt storstäderna Shiraz och Isfahan, skakades av demonstrationer under måndag 14 februari. De iranska reformistledarna Karubi och Mousavi försökte i flera dagar att få demonstrationstillstånd under rubriken ”stöd till de folkliga revolterna i Egypten och Tunisien”. ”En tyst demonstration” skulle det bli.

Ansökan avslogs. Demonstrationerna ägde rum ändå. Och folk ropade: ”Ben Ali, Mubarak – dags för Seyed Ali (Khamenei)”! ”Seyed Ali, åk till Ben Ali!”
– Vi har affischerat på stan och vi har mobiliserat, men vi är rädda, vet inte hur många som ska dyka upp, sade en av mina kontakter på Face Book dagen innan.
Flera tusen, för det mesta unga kvinnor och män, gick 14 februari ut på gatorna, trots varningar från polisen, och försökte ta sig till demonstrationsplatsen. Ryktet gick att demonstranterna planerade att ta över Azaditorget, en motsvarighet till Tahrir-torget, och stanna där. Regimen gick ut med en varning om att alla skulle gripas. Både civila och beväpnade poliser samt Basij slog till bland annat med tårgas.
Majoriteten av demonstranterna fick inte ens komma i närheten av Azaditorget. Enligt Aljazeeras korrespondent, som inte ens fick gå ut på gatorna för att filma, förekom kring 10 000 poliser och andra typer av ordningsstyrkor på Teherans gator. Varken Mousavi eller Karubi fick ens lämna sina bostäder för att delta i demonstrationen. All kontakt med dem verkade ha stoppats av polisen.
Resultatet blev flera hundra arresterade, skadade, gripna och minst en dödad.
Men måndagens demonstration var i sig en vändpunkt för motståndet. Under hela dagen hördes slagord mot själva den religiösa ledaren Khamenei, och mot regimen i dess helhet: ”Död åt diktatorn, ned med Khamenei.” Flera gatuaffischer och bilder av ledaren togs ned, revs sönder och brändes.
”Det var poliserna som var rädda för oss! Jag känner mig full av energi och kraft efter denna dag”, sade en av demonstranterna i ett grupp e-mail-meddelande.
En annan skrev: ”Vi har förstått att vi inte har besegrats trots ett år av repressalier, vi är starka, vi är en politisk faktor.”
Dagen efter blev det kaotiskt i den iranska regimens riksdag. Ledamöterna ropade slagord mot Karubi och Musavi, och 122 av dem begärde deras arrestering. Slagorden mot Khamenei i så bred skala runt om i Teheran, Isfahan och Shiraz skrämde och skakade regimen med tanke på vågen av motstånd mot diktaturer i regionen. Säkerhetsstyrkorna lovar nu att ”gripa islamiska revolutionens fiender och sätta stopp för det som hotar systemet”.
Om protesterna fortsätter återstår att se. På tisdagen pratade folk om begravningen av den unga kurdiska studenten som sköts ihjäl vid måndagens demonstrationer. Det verkar som om måndagens demonstrationer, trots allt våld, blev en inspiration för många självorganiserade ungdomsgrupper.

          

En iransk asylsökande hungerstrejkar i en cell i Märstaförvaret i protest mot utvisningsbeslut. Internationalen intervjuade honom per telefon.

Amir Hossein Esmaeil Naeini presenterar sig som arbetare på en av Irans fabriker.
– Jag blev fackligt aktiv och skrev senare om arbetsförhållandena eller protesterna, för tidningen Kar och Karegar.
Naeini säger till Internationalen att han var arresterad i tre omgångar.
– Säkerhetspolisen insisterade på att jag var kommunist och politiskt aktiv. Men jag var bara en arbetarrättsaktivist.
Naeini har hungerstrejkat sedan 14 januari i Märsta polishus. Första veckan vägrade han även dricka vatten.
– Idag försökte jag dricka vatten men jag klarade inte svälja. Jag har problem med njurarna och mår inte alls bra, säger han.
Naeini säger att han har förklarat sin svåra situation i Iran och de anledningar som tvingade honom att söka asyl i Sverige. Men mycket verkade gå förlorat under tolkningen hos Migrationsverket, hävdar han. Nu ska Naeini utvisas enligt Migrationsverkets beslut och hans advokat har överklagat detta.
– Varje dag kommer iranier hit på besök och visar sitt stöd. Men jag undrar verkligen vad den svenska regeringen håller på med. Hur kan man å ena sidan delta i EU-sanktioner mot regimen i Iran på grund av brott mot mänskliga rättigheter, och å andra sidan utvisa politiska flyktingar från samma land?
Naeini har hört uppgiften om att svenska företag har fördubblat sin export till Iran under förra året och frågar:
– Men vad ska vi tro då? Stödjer Sverige det iranska folkets kamp för demokrati eller den iranska regimen?
Naeini uttrycker sin besvikelse över flyktingpolitiken i Sverige.
– Jag sade från fönstret härom dagen, hur de behandlade de utvisade irakierna. Jag grät bara. De slår och slänger ut kurdiska familjer som har bott här i 4 -5 år. Hur kan man behandla människor på det viset i en demokrati, undrar han förtvivlat.

Sholeh Irani
sholeh@intrnationalen.se

          

Ett mer självständigt IF Metall. Det är rubriken på en av de motioner som IF Metall Volvo Lastvagnar i Umeå formulerat inför Metallkongressen i juni.

IF Metallklubben vid Volvo Lastvagnar har skrivit en rad motioner till IF Metalls kongress i sommar.
Spännvidden är stor.
En av motionerna som kommer att diskuteras på kongressen är frågan om arbetets innehåll.
Jan-Olov Carlsson är vice ordförande i IF Metallklubben i Umeå och dessutom ett av ombuden på den kommande kongressen.
– Det är en mycket viktig fråga. Arbetets innehåll har blivit alltmer styrt och monotont. Denna utveckling måste brytas. Därför utmynnar vår motion i denna fråga i att IF Metall i den kommande avtalsrörelsen som börjar i höst driver att maximalt 75 procent är den tid man ska arbeta vid styrda och bundna arbeten.
I motionen påtalas ”att många industriarbetare tvingas idag ta av sig huvudet samtidigt som man tar på sig overallen”.

Rejäla lönelyft
IF Metallklubben har också motioner där man kräver att anlitandet av bemanningsföretagen begränsas, att visstidsanställningarna blir färre och att IF Metall kämpar för rejäla lönelyft i avtalsrörelsen.
Men en av motionerna skär kanske mer än de andra in i en högaktuell fråga. Klubben konstaterar att ”arbetarrörelsen har drabbats av ett svidande nederlag i höstens val”.
Här sätter klubben fingret på det faktum att efter det ”katastrofala nederlaget i höstens val har LO-ledningen och fackförbundsledningarna stoppat huvudet i sanden och överlåter åt socialdemokraternas krisgrupper att göra den offentliga analysen”.
– Min och vår åsikt är att den misslyckade insatsen borde lett till en gemensam facklig haverikommission. För den fackliga rörelsen har helt uppenbart problem med sin legitimitet idag. Färre och färre av medlemmarna anser att facket ska vara ett redskap för ett parti, i det här fallet socialdemokratin. En undersökning från november förra året som LO-tidningen gjorde visar att den partipolitiska lojaliteten till socialdemokraterna inte har stöd av medlemsmajoriteten. Om jag minns rätt var det bara var tredje medlem som såg den kopplingen, säger Jan-Olov Carlsson.

”Fackets själ”
”När fackföreningsrörelsen inte längre uttrycker en stark förändring och kamp mot klassamhällets orättvisor oavsett vem som har regeringsmakten, blir man ett med det bestående”, konstaterar klubben samtidigt som man påtalar att kampperspektivet och mobiliseringen av medlemmar är fackföreningens själ.
– Ser vi till vårt grannland så är norska LO mer självständigt och har nu samarbete med flera av arbetarrörelsens partier. I Tyskland och Danmark har man kapat banden helt med socialdemokratin. Men i Sverige är det så, i alla fall inom mitt förbund, att de släpper inte en jävel över bron. Är man inte med i socialdemokratiska partiet hamnar man inte i förbundsstyrelsen, säger Jan-Olov Carlsson.
Noteras kan att motionen om ett ”kämpande och mer självständigt IF Metall” har antagits av IF Metalls avdelning i södra Västerbotten.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se
Not: Samtliga motioner från Volvoklubben återfinns i sin helhet på klubbens hemsida www.volvoklubben.se

          

Det första som kom i mina tankar efter nyheten om självmordsdådet i Stockholm var Malalai Joyas ord: ”Svenska trupper måste lämna Afghanistan på en gång. Idag är bättre än imorgon”. Ungefär så sade den afghanska före detta riksdagsledamoten som kämpar för fred och frihet i sitt land, i ett möte när hon sist var i Stockholm. ”Natos närvaro har skapat mer problem för frihetskämparna i Afghanistan.”

Hur kan man alliera sig med de makter som genomför ett krig mot länder som ligger på andra sidan jordklotet, som aldrig gjort Sverige något ont? Hur kan vi blunda för cirka en miljon civila offer, och tro att vi kan leva i fred på våra gator och torg, som om ingenting hänt? Terrorn från både stater och extrema grupper, som utvecklas nu i Europa, är följden av ett pågående krig. Den terror som hotar vår trygghet och våra rättigheter är följden av krig, våld och kränkningar mot människor som också vill leva i fred och trygghet. Det är mänsklighetens äldsta lärdom att krig drabbar de oskyldiga. Och det gör det både i Afghanistan och här i Sverige. Att krigets långa och skrämmande arm även har nått Sverige, ett land som en gång var känt för sin neutralitet och sitt fredsälskande folk, är ett tragiskt och oroande faktum. Förhoppningsvis är det inte för sent att stoppa utvecklingen.

Vilken som helst förnuftig människa förstår att mord och kränkande av irakiska och afghanska fångar, som om de vore sämre än europeiska husdjur, driver människor till hat och vansinne. Att medverka i massakrer, direkt eller indirekt, att manipulera sanningen eller hålla tyst om det som händer, ingår i det krig som Sverige rättfärdigar.
Krig förs inte enbart med vapen. Propaganda för att skapa en känsla av rädsla och hot är en viktig del av varje krig. Att ingå i världens mest våldsamma krigsmaskineri och springa stormakters ärenden ingår nu för tiden i Sveriges image i omvärldens ögon. Med denna påtvingade image vore det självbedrägeri att förvänta sig att allt ska vara som förr i detta land! Det vore ett historiskt misstag att hålla tyst nu, kapitulera inför populistiska tendenser och inte säga nej till denna image av svenska folket.

När människor känner sig desperata, kränkta och orättvist behandlade, blir de perfekta beten för dem som ”visar vägen”. Fundamentalister och fascister är experter på ”enkla svar på komplexa frågor”. Jakten på muslimer löser inga problem och suddar inte bort de bakomliggande orsakerna till det som händer på Europas gator och torg. Snarare tvärtom, den ger näring till de fundamentalister som faktiskt väntat på detta tillfälle för att rekrytera besvikna och avvisade ungdomar.

Om svenska politiker inte är kapabla att uppfatta detta, är det enskilda medborgares och folkrörelsers uppgift att agera. Sverige, utan en stark och folklig fredsrörelse, är ett Sverige som blir offer för både religiösa och politiska extremister. Populismen har hunnit i kapp även Socialdemokraterna som följer efter Folkpartiet och deras likasinnade i Danmark. Nu gäller det att arbeta för enade fronter, över partipolitiska gränser, för fred och medborgerliga rättigheter!

När jag kom till Sverige direkt efter Palmemordet, jagade man kurder i detta land. Jag var inte kurd. De senaste åren har de jagat muslimer och araber. Jag är varken muslim eller arab.
Imorgon jagar de mig.

Sholeh Irani

          

Vad har svenska medier, med public service i spetsen, gjort under dessa dagar för att upplysa medborgarna om orsakerna till det ökade terrorhotet mot Sverige? Stora medier, bortsett från en rad hederliga journalister, har hetsat i jakten på muslimer och till inskränkning av medborgarnas frihet! En del journalister har helt enkelt ropat efter åsiktsregistrering.

Dessa dagar efter bombdådet måste vara vändpunkten för journalistiken och rättssamhället i Sverige. Höjden nåddes i Studio Ett tisdag 14 december, kvällssändning. Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen, bjöds till P1 för att efter sin artikel i dagens Expressen debattera med Säpochefen Anders Danielsson. Säpochefen har under dessa dagar pressats av en del journalister, även på Aktuellt, för att inte ha åsiktsregistrerat muslimer tillräckligt, och därför misslyckats med sin uppgift att upptäcka och förhindra terrorattacken i Stockholm. De menar att terroristen hade skrivit om sina radikala åsikter på sin Facebook och det har Säpo missat.
Ironiskt nog förklarar Säpochefen för majoritetsmedierna och i synnerhet för Expressens redaktör och public services programledare i Studio Ett, Jörgen Huitfeldt och Helena Groll, att det faktiskt finns ”åsiktsfrihet i det här landet” och att Säpo inte kan skanna folkets Facebook för att hitta terrorister.
Säpochefen berättar att det inte heller råder ”något förbud i landet mot att vara radikal”. Han säger till de ivriga journalisterna att han faktiskt inte vill ha mer befogenheter för att åsiktsregistera folk, ”jag skriker inte efter mer befogenheter”. Helena Giege frågar, “varför inte?”
Säpochefen ställer frågan som om han vore journalisten och de andra i studion vore säkerhetspoliser från Kina eller Iran: ”Vill vi ha en totalitär stat?”
Expressens Dahlberg ger sig inte och tycker fortfarande att Säpo måste spåra ”personer” som skriver på sociala medier, i jakt på terrorister.
Vi kan inte ha ett övervakningssamhälle där vi skannar Facebook och åsiktsregistrerar, säger säpochefen. ”…Är vi beredda att uppge vår frihet? Vilket pris är vi beredda att betala…”, frågar han journalisterna.

Sholeh Irani

          

Torsdag 30 september upplöstes en svår politisk krissituation i Ecuador. Polisen och sektorer inom armén reste sig i protest mot en lag som berör deras arbetsvillkor. Presidenten Rafael Correa attackerades och fördes till polissjukhuset.

Därefter meddelade Correa att poliskraven bara var en förevändning för att inleda en statskupp, och anklagade de politiska högerkrafterna för att ligga bakom denna situation som syftade att avbryta den förändringsprocess som hans regering inlett.
Polisstrejken ledde till en kaotisk situation med plundringar och bankrån i flera av Ecuadors större städer. Under dagen visade representanter från olika sociala sektorer sitt stöd för rättstaten och demokratin och en del folkliga sektorer mobiliserades till regeringspalatset samt polissjukhuset. Armén valde att stötta den demokratiska ordningen och lyckades trots intensiv skottlossning från poliskrypskyttar frita presidenten.
Konfrontationerna resulterade i sju döda och tjugo svårt sårade personer. Presidenten fördömde det misslyckade kuppförsöket, lovade straffa de direkt inblandade såväl som de politiska krafter som låg bakom, samt fortsätta med förändringsprocesserna.
Vilken typ av förändringsprocesser driver Correas regering? Den hör till de vänsterregeringar som genom demokratiska val kommit till makten i Latinamerika på senare tid. Han är ekonom till yrket och kommer från den vita medelklassen i Guayaquil, Ecuadors största stad. Han valdes till president 2006 på vallöften som pekade på en väg ur den mörka nyliberala epoken, mot nationell suveränitet och ett samhälle med minskade sociala klyftor.
Han fick 51,9 procent av rösterna och inledde förändringsprocesserna som går under namnet den ”Medborgerliga Revolutionen”. Den karaktäriseras av sociala reformer inriktade på utsatta grupper i samhället. Han svarade på folkrörelsernas krav på en radikal nyskrivning av grundlagen, en procedur som genomfördes 2007-2008 med brett folkligt deltagande. Correa har lyckats omförhandla villkoren för utlandsskulden samt sett till att landet gått med i ALBA, den Bolivarianska politiska och ekonomiska allians där bland annat Venezuela och Bolivia ingår, och som ligger till grund för den så kallade ”21 århundradets socialism”.

Stark stat skrämmer
Men landets elit är inte nöjda med Correa eftersom de betraktar denna process som ett hot mot deras egna privilegier, fast rotade sedan århundraden. Även de transnationella företagen känner sig hotade av en stark stat som ställer krav på att en större del av intäkterna från exploateringen av naturresurserna ska stanna kvar i landet. Missnöjd är även USA som sett sin militära närvaro i regionen begränsad då Correa vägrat att förnya avtalet kring den amerikanska militärbasen i Manta, samt även sagt nej till att teckna ett frihandelsavtal.
Men förutom det förväntade missnöjet från sektorer som helst av allt vill fördjupa det nyliberala greppet om landet och bevara nykoloniala förhållanden, finns det även folkliga sektorer som är missnöjda med regeringen. Bland dessa finns småbondeorganisationer som samlar svarta, mestiser och ursprungsfolk som tills nyligen stött den medborgerliga revolutionen, men börjat tröttna på att vänta på den utlovade genomgripande jordreformen och en översyn av vattenlagstiftningen.
Även delar av arbetarklassen är missnöjda med att arbetsrätten som så gott som omintetgjorts under den nyliberala epoken hittills inte förändrats avsevärt. De sociala rörelserna har även upplevt sig drabbade av presidentdekret som försvårat organiseringen och jämställer sociala organisationer med stiftelser.

Ursprungsfolksrörelsen
En rörelse som inte är nöjd med Correas politik är ursprungsfolksrörelsen. Denna inledde för tjugo år sedan kampen mot den nyliberala offensiven, banade vägen för dagens vänsterstyre och inspirerade framväxten av en antikapitalistisk ursprungsfolksrörelse i regionerna. Missnöjet rör främst det fortsatta överlåtande av landets naturresurser till transnationella företag och de miljömässiga och sociala konsekvenser av detta. Detta i synnerhet med tanke på att den nya grundlagen gått längre än någon annan i världen genom att tillerkänna även naturen rättigheter.
Särskilt har ursprungsfolksrörelsen protesterat mot Gruvnäringslagen och Vattenlagen som innebär fortsatt privatisering av resursen vatten. Man är även missnöjd med regeringens allianser med högersektorer som kontrollerar oljan, gruvorna och exportjordbruket. Trots detta tog ursprungsfolksrörelsen bestämt avstånd från torsdagens kuppförsök samt ”från alla typer av diktaturer vare sig det handlar om militärdiktaturer eller det transnationella kapitalets diktatur”.
Regeringens tvekan inför att fördjupa förändringsprocesserna, dess låga respekt för de sociala rörelsernas eget värde samt bristfälliga lyhördhet för deras krav, har lyckats reta upp dessa sektorer som skulle kunna vara de självklara allierade och försvarare inför ytterligare kuppförsök.
Därför är det inte konstigt att det inte var miljoner som i torsdags mobiliserades till försvar av regeringen.

Carmen Blanco

          

– Översvämningen i Pakistan i augusti är en katastrof som kommer att lämna spår i historien.
Det sa Khalid Mahmoud, representant för Labour Relief Camp (LRC), vid ett seminarium på ABF i Stockholm i förra veckan.

– 30 procent av jordbruken är förstörda. 3,9 miljoner kvinnor och barn är i akut behov av medicin och mat. 8 procent av dessa kvinnor är gravida. Inflationen har gått upp 20 procent och detta medan de drabbade är de fattigaste i landet, berättade Khalid Mahmoud.

Han är representant för Labour Relief Camp (LRC), en organisation som samarbetar om att föra ut hjälp till den drabbade befolkningen i Pakistan. LRC bildades 2005 i samband med jordbävningen i Kashmir, och består av Labour Party Pakistan, National Trade Union Federation, Women’s Help Line och Labour Education Foundation.
Seminariet anordnades av den nybildade Svenskt-pakistanskt informationsforum, och inleddes av Farooq Sulehria som förklarade vikten av de politiska konsekvenserna av katastrofen samt påpekade bristen på kunskap om detta i omvärlden. Initiativtagaren till seminariet, Martin Gemzell från Svenskt-pakistanskt informationsforum, beklagade den dåliga bevakningen av översvämningskatastrofen i Pakistan och lovade att en hemsida och fler seminarier om Pakistan och konsekvenserna av översvämningen inom kort ska genomföras.
– Vi i LRC samlade 1,5 miljon rupier som distribuerades i form av mat, medicin och andra nödvändigheter bland folket och nu har vi börjat återuppbyggnaden. Redan har vi byggt 100 hus i Kashmir och satsar mer på den fattigaste delstaten Baluchistan, berättade Khalid Mahmoud som också är VD för Labour Education Foundation.
Mahmoud tackade och nämnde bland annat de organisationer från utlandet som bidrog, liksom Olof Palme center, Solidaritet utan gränser, LO och liknande i andra europeiska länder.
Han förklarade att trots behovet av akut humanitär hjälp ska man inte glömma det långsiktiga och politiska arbete som krävs. Han berättade om de politiska konsekvenser av katastrofen i Pakistan som kommer att drabba ännu fler människor både i Pakistan men även i regionen.
– Medan den pakistanska militären prioriterade att evakuera sin personal, lokala feodalherrar, stora jordägare och mäktiga politiker från de drabbade områden samt flyga in utländska journalister för rapportering om sina försenade räddningsåtgärder, drabbades vanligt folk och dog i tusentals. De som redan inte hade mycket förlorade allt.
– Den pakistanska regeringens legitimitet är mer än någonsin i fara. Detta innebär allvarliga politiska konsekvenser för ett land som Pakistan. På de flesta drabbade områden fanns det inte en enda statlig representant kvar för att hjälpa folket medan talibanska och reaktionära krafter, bland dem Jamaate Islami Party, fanns och tog över.
Enligt Khalid Mahmoud ger IMF nu ytterligare lån till den redan skuldsatta pakistanska regeringen som inte används för återuppbyggnad, utan för räddningsarbetet.
Ett krav som får alltmer stöd i världen är att inte skuldsätta Pakistan mera utan istället bidra till investering i återuppbyggnaden av landets ruiner. Efter Stockholmsbesöket skulle Khalid Mahmoud vidare till USA för att knyta kontakt med bidragsgivare och systerorganisationer.

Text och bild: Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se

          

De senaste dagarna har styret i Iran bytt taktik när det gäller den allt djupare interna konflikten mellan olika fraktioner. Allvarliga ansträngningar pågår i syfte att skydda regimen från kollaps, både mot sina egna medborgares missnöje och de utländska militära hoten.

Detta medan Ahmadinejads popularitet bland de egna anhängarna minskar. Han attackeras direkt och indirekt från olika håll inom etablissemanget för sin påstådda förhandlingsvilja med USA. Han anklagas för att vika sig för amerikanare. Allt fler inom regimen påpekar att det bara är den högsta religiösa ledaren som kan ge grönt ljus när det gäller USA och ingen annan. De verkar frukta en splittring annars.
Ayatollah Khamenei varnade i ett viktigt tal väst för eventuella militära angrepp mot Iran.
– Om de förverkligar sina hotelser mot oss, då är det inte bara vår region som drabbas, varnade han.
Dagen efter detta uttalande förklarade Sepah, den islamiska militära styrkan, ledarens egentliga budskap. ”Vi är beredda att ta vara på våra resurser i den islamiska världen för att slå till mot fienden i hela världen”, skriver Sepah i ett officiellt uttalande den 19 augusti.
– Vi bara väntar på en ursäkt för att befria Ghods (Jerusalem)! sade även Naghdi, chef för milisstyrkan Basij.
Försoning
Samtidigt som man leker med idén om ett krig i regionen, har hemliga möten mellan landets mäktiga män pågått under en tid. Resultatet offentliggjordes i Khameneis tal: ”En nationell återförening är nödvändig”. Med detta menar både han och en rad andra med den mäktiga Rafsanjani (som stöder samtal med USA) i spetsen, att ”även de som av misstag har kommit i konflikt med systemet (läs: Mousavi och Karobi) ska inkluderas i en bred koalition för att försvara den iranska regimen i dess helhet”.
Ahmadinejad hade denna vecka med pompa och ståt invigt vad han kallade ”det första obemannade bombflyget för långdistansflygningar som tillverkats i landet”. Bomben har inofficiellt fått namnet ”dödens ambassadör”. Samtidigt invigdes, med hjälp av ryska experter, Bushehrs kärnkraftverk i söder. Bushehrsprojektet startades för 35 år sedan och det omfattas inte av FN-sanktionerna mot Iran. Ändå var mediebevakningen av händelsen stor.

Dödsdomar
Under tiden pågår dödsdomarna ständigt. Enbart i storstaden Mashhad i landets östra del har 300 avrättats, anklagade för diverse narkotikabrott. Många andra står på tur, enligt människorättsaktivisterna i provinsen.
Dödsdomen mot Sakine Ashtiani, som har engagerat mer än en halv miljon människor runt om i världen samt många politiker, bland annat i Sverige, är fortfarande aktuell. Hon anklagades först för äktenskapsbrott med stening som straff. Efter kraftiga protester, bland annat Brasiliens Lulas begäran om nåd, har myndigheterna i Iran hävt steningsdomen. Men nu anklagas hon för medverkande i mordet på sin man. Detta medan mördaren redan är befriad från fängelse. Enligt lagen kan barn till den mördade ge mördaren nåd. Detta har Sakines barn gjort, både till mannen som anklagades för mord och nyligen till sin mor Sakine.
Mitt i allt detta pågår en kamp mot den nya familjelagen som ska godkännas i riksdagen. En korrigering av lagen som leder till en talibanisering av samhället. Alla de små lagförbättringar som tillkommit på grund av kvinnornas kamp de senaste åren, återtas. Månggifte blir återigen mannens rättighet utan första fruns tillåtelse. Detta har upprört även kvinnliga parlamentsledamöter som tillhör den mest reaktionära falangen. Men enligt de stora ayatollorna är denna nya lag i enlighet med sharia och därför nödvändig.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se

          

Irans president Mahmoud Ahmadinejad höll återigen tal. Det var vid en ceremoni nyligen för 400 ”återvändande iranier”, som de kallas, och där också den brittiske politikern George Galloway, som stöder regimen, var närvarande.

Först var det några upphetsade framträdanden av några ”mycket patriotiska läkare och ingenjörer” som till slut har begripit att ”inget annat land än fäderneslandet förtjänar deras expertis och lojalitet och berättade hur överraskade de är av allt Ahmadinejad åstadkommit för landets framgångar”. Sedan förklarade Ahmadinejad att det inte existerar ett enda land på hela jorden som är så väldigt och fritt och framgångsrikt som Iran. Sedan utmanade han återigen USA:s president på tv-duell.
– Förslaget gav vi även till Bush men han avstod.
– Jag är beredd att sitta med media närvarande och förhandla med USA:s president. Jag vågar! Obama kan också ta med sig sina rådgivare om han måste, det går också bra.
Sedan fortsatte Ahmadinejad med sitt egentliga budskap inför sin kommande resa till New York i september: ”Vi är beredda att förhandla med den högsta nivån i USA:s administration. Jag är beredd att sitta med Obama, som två riktiga män (man to man) och föra en dialog. Vi vill inte lura någon.”
Ahmadinejad som mer och mer i sina inhemska tal använder sig av nationalistiska termer och forna iranska myter istället för de tidigare islamiska, möter allt kraftigare reaktioner från omvärlden.
Viktiga sanktioner har inletts och amerikaner talar om en redan fullt planerad militär missilattack mot Iran som kan sättas igång när det behövs, trots följderna för hela regionen. Från andra sidan har landets mäktigaste religiöst-militära styrka, Sepah, förklarat att de kommer att förstöra hela Persiska Golfen så ingen kan få nytta av denna viktiga strategiska passage.
– Golfen för alla eller inte för någon, sade Sepahs talesman.

Ekonomiska sanktioner
De nya sanktionerna börjar ge verkan i ett land med stora klyftor, och som redan befinner sig i en enorm ekonomisk kris. Bensinpriserna i ett land där folk är beroende av privata transportmedel har blivit skyhöga. Arbetslösheten är den högsta på många år, enligt myndigheterna. Privatiseringen av statsägda företag påskyndas för att finansiera underskottet. Tolv elverk är nu till salu för att betala skulderna.
Medan landet hotas av Nato och Israel och förlorar Rysslands och Kinas totala stöd, vill USA och EU samt Japan ha klart besked om Ahmadinejads kärnvapenambitioner. Ahmadinejad sade nyligen till iranska media att ”vi ska straffa västvärlden för sanktionerna och vi ska komma med nya villkor för förhandlingar kring urananrikningsdispyten”. Samtidigt planeras byggandet av nya reaktorer runt om i hela landet, uppger Irans högsta chef för Kärnkraftsverket.
Michel Chossudovsky, kanadensisk författare och akademiker, varnar i sin färska artikel på globalresearch.ca, för ”Preparing for World War III, Targeting Iran”. Han målar ett scenario om hur USA systematiskt har berett läget för att starta tredje världskriget genom att attackera Iran. Ett oundvikligt krig som egentligen siktar mot Kina och Ryssland i längden, enligt Chossudovsky, som inte redovisar några bevis för sina teser.
Direkt efter Ahmadinejads begäran om tv-duell med Obama, har fem fängslade journalister i Iran begärt att också få sitta i en mediebevakad dialog med Ahmadinejad! Mitt i allt detta pågår kampen för frihet i Iran. Detta trots de löpande avrättningsdomar som varje dag drabbar politiska fångar och även andra. Denna vecka har 17 politiska fångar i Evin startat en hungerstrejk. Deras anhöriga har också börjat en hungerstrejk i solidaritet med sina kära. Utomlands har hundratals människor startat en tvådagars hungerstrejk.

Sholeh Iran