Sholeh Irani
Ayatollorna varnar för krig
De senaste dagarna har styret i Iran bytt taktik när det gäller den allt djupare interna konflikten mellan olika fraktioner. Allvarliga ansträngningar pågår i syfte att skydda regimen från kollaps, både mot sina egna medborgares missnöje och de utländska militära hoten.
Detta medan Ahmadinejads popularitet bland de egna anhängarna minskar. Han attackeras direkt och indirekt från olika håll inom etablissemanget för sin påstådda förhandlingsvilja med USA. Han anklagas för att vika sig för amerikanare. Allt fler inom regimen påpekar att det bara är den högsta religiösa ledaren som kan ge grönt ljus när det gäller USA och ingen annan. De verkar frukta en splittring annars.
Ayatollah Khamenei varnade i ett viktigt tal väst för eventuella militära angrepp mot Iran.
– Om de förverkligar sina hotelser mot oss, då är det inte bara vår region som drabbas, varnade han.
Dagen efter detta uttalande förklarade Sepah, den islamiska militära styrkan, ledarens egentliga budskap. ”Vi är beredda att ta vara på våra resurser i den islamiska världen för att slå till mot fienden i hela världen”, skriver Sepah i ett officiellt uttalande den 19 augusti.
– Vi bara väntar på en ursäkt för att befria Ghods (Jerusalem)! sade även Naghdi, chef för milisstyrkan Basij.
Försoning
Samtidigt som man leker med idén om ett krig i regionen, har hemliga möten mellan landets mäktiga män pågått under en tid. Resultatet offentliggjordes i Khameneis tal: ”En nationell återförening är nödvändig”. Med detta menar både han och en rad andra med den mäktiga Rafsanjani (som stöder samtal med USA) i spetsen, att ”även de som av misstag har kommit i konflikt med systemet (läs: Mousavi och Karobi) ska inkluderas i en bred koalition för att försvara den iranska regimen i dess helhet”.
Ahmadinejad hade denna vecka med pompa och ståt invigt vad han kallade ”det första obemannade bombflyget för långdistansflygningar som tillverkats i landet”. Bomben har inofficiellt fått namnet ”dödens ambassadör”. Samtidigt invigdes, med hjälp av ryska experter, Bushehrs kärnkraftverk i söder. Bushehrsprojektet startades för 35 år sedan och det omfattas inte av FN-sanktionerna mot Iran. Ändå var mediebevakningen av händelsen stor.
Dödsdomar
Under tiden pågår dödsdomarna ständigt. Enbart i storstaden Mashhad i landets östra del har 300 avrättats, anklagade för diverse narkotikabrott. Många andra står på tur, enligt människorättsaktivisterna i provinsen.
Dödsdomen mot Sakine Ashtiani, som har engagerat mer än en halv miljon människor runt om i världen samt många politiker, bland annat i Sverige, är fortfarande aktuell. Hon anklagades först för äktenskapsbrott med stening som straff. Efter kraftiga protester, bland annat Brasiliens Lulas begäran om nåd, har myndigheterna i Iran hävt steningsdomen. Men nu anklagas hon för medverkande i mordet på sin man. Detta medan mördaren redan är befriad från fängelse. Enligt lagen kan barn till den mördade ge mördaren nåd. Detta har Sakines barn gjort, både till mannen som anklagades för mord och nyligen till sin mor Sakine.
Mitt i allt detta pågår en kamp mot den nya familjelagen som ska godkännas i riksdagen. En korrigering av lagen som leder till en talibanisering av samhället. Alla de små lagförbättringar som tillkommit på grund av kvinnornas kamp de senaste åren, återtas. Månggifte blir återigen mannens rättighet utan första fruns tillåtelse. Detta har upprört även kvinnliga parlamentsledamöter som tillhör den mest reaktionära falangen. Men enligt de stora ayatollorna är denna nya lag i enlighet med sharia och därför nödvändig.
Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se
Krigsuppladdning kring Iran?
Irans president Mahmoud Ahmadinejad höll återigen tal. Det var vid en ceremoni nyligen för 400 ”återvändande iranier”, som de kallas, och där också den brittiske politikern George Galloway, som stöder regimen, var närvarande.
Först var det några upphetsade framträdanden av några ”mycket patriotiska läkare och ingenjörer” som till slut har begripit att ”inget annat land än fäderneslandet förtjänar deras expertis och lojalitet och berättade hur överraskade de är av allt Ahmadinejad åstadkommit för landets framgångar”. Sedan förklarade Ahmadinejad att det inte existerar ett enda land på hela jorden som är så väldigt och fritt och framgångsrikt som Iran. Sedan utmanade han återigen USA:s president på tv-duell.
– Förslaget gav vi även till Bush men han avstod.
– Jag är beredd att sitta med media närvarande och förhandla med USA:s president. Jag vågar! Obama kan också ta med sig sina rådgivare om han måste, det går också bra.
Sedan fortsatte Ahmadinejad med sitt egentliga budskap inför sin kommande resa till New York i september: ”Vi är beredda att förhandla med den högsta nivån i USA:s administration. Jag är beredd att sitta med Obama, som två riktiga män (man to man) och föra en dialog. Vi vill inte lura någon.”
Ahmadinejad som mer och mer i sina inhemska tal använder sig av nationalistiska termer och forna iranska myter istället för de tidigare islamiska, möter allt kraftigare reaktioner från omvärlden.
Viktiga sanktioner har inletts och amerikaner talar om en redan fullt planerad militär missilattack mot Iran som kan sättas igång när det behövs, trots följderna för hela regionen. Från andra sidan har landets mäktigaste religiöst-militära styrka, Sepah, förklarat att de kommer att förstöra hela Persiska Golfen så ingen kan få nytta av denna viktiga strategiska passage.
– Golfen för alla eller inte för någon, sade Sepahs talesman.
Ekonomiska sanktioner
De nya sanktionerna börjar ge verkan i ett land med stora klyftor, och som redan befinner sig i en enorm ekonomisk kris. Bensinpriserna i ett land där folk är beroende av privata transportmedel har blivit skyhöga. Arbetslösheten är den högsta på många år, enligt myndigheterna. Privatiseringen av statsägda företag påskyndas för att finansiera underskottet. Tolv elverk är nu till salu för att betala skulderna.
Medan landet hotas av Nato och Israel och förlorar Rysslands och Kinas totala stöd, vill USA och EU samt Japan ha klart besked om Ahmadinejads kärnvapenambitioner. Ahmadinejad sade nyligen till iranska media att ”vi ska straffa västvärlden för sanktionerna och vi ska komma med nya villkor för förhandlingar kring urananrikningsdispyten”. Samtidigt planeras byggandet av nya reaktorer runt om i hela landet, uppger Irans högsta chef för Kärnkraftsverket.
Michel Chossudovsky, kanadensisk författare och akademiker, varnar i sin färska artikel på globalresearch.ca, för ”Preparing for World War III, Targeting Iran”. Han målar ett scenario om hur USA systematiskt har berett läget för att starta tredje världskriget genom att attackera Iran. Ett oundvikligt krig som egentligen siktar mot Kina och Ryssland i längden, enligt Chossudovsky, som inte redovisar några bevis för sina teser.
Direkt efter Ahmadinejads begäran om tv-duell med Obama, har fem fängslade journalister i Iran begärt att också få sitta i en mediebevakad dialog med Ahmadinejad! Mitt i allt detta pågår kampen för frihet i Iran. Detta trots de löpande avrättningsdomar som varje dag drabbar politiska fångar och även andra. Denna vecka har 17 politiska fångar i Evin startat en hungerstrejk. Deras anhöriga har också börjat en hungerstrejk i solidaritet med sina kära. Utomlands har hundratals människor startat en tvådagars hungerstrejk.
Sholeh Iran
”Vi känner oss otrygga i vårt eget land”
Förföljelser av de sociala rörelsernas aktivister i Iran går in i en ny fas. Attacker som har blivit mer brutala genomförs även på offentliga platser och av paramilitära styrkor. Nyligen kidnappades och misshandlades svärdottern till den fackliga aktivisten Mansour Osanloo.
Mansour Osanloo, ordförande för det oberoende bussförarförbundet, har nu suttit fängslad i fyra år efter falska anklagelser, trots omvärldens många och massiva protester. Han dömdes till fem år fängelsestraff. På grund av hans försämrade hälsotillstånd har det spridits rykten om hans villkorliga frigivning.
Kidnappades
Men innan hans fru, Parvaneh Osanloo, kunde kontrollera ryktet, blev deras svärdotter brutalt attackerad i Tehrans tunnelbana och kidnappad av okända män. Enligt Parvaneh Osanloo var hennes svärdotter Roya Samadi på väg till sitt jobb då hon blev misshandlad av flera män som tog henne med sig till en okänd plats, där de fortsatte att misshandla henne. Familjen har inte lämnat någon detaljerad information om trakasserierna som Roya Samadi utsatts för, men har beskrivit de skador som hon lider av.
– Hon är fortfarande i chock. De som misshandlade min sons fru lämnade henne på en gata efter 4-5 timmar kidnappning. Hon var gravid i andra månaden vid händelsen och enligt läkare har hon förutom att hon fått skador på grund av slag mot huvud och rygg, förlorat barnet, säger Parvaneh Osanloo.
– De ville tvinga henne att skriva under ett dokument där hon försäkrar att hela familjen ska lämna landet och aldrig återvända om Osanloo friges. Vi förstår inte hur vår unga svärdotter skulle kunna ta ett sådant beslut, säger hon till medier.
Vidare förklarar hon i en intervju att hennes sons fru inte har något med Osanloos politiska aktiviteter att göra.
– Hon är bara en familjemedlem som sköter sitt eget liv. Men det är inte första gången någon av vår familj hotas och trakasseras. Min svärdotter har träffat sin svärfar bara under några timmar vid sin förlovningsfest. Sedan dess har han suttit i fängelse.
Sonen förhördes
Parvaneh Osanloo, som har kämpat i flera år för bussförarförbundets fängslade medlemmar, säger till iranska medier att hon vill att omvärlden ska vara medvetna om de otäcka som pågår i Iran.
Drygt en vecka efter svärdotterns kidnappning har polismyndigheter kallat in Osanloos yngsta son till förhör. Hon bad arbetar- och mänskliga rättighetsorganisationerna att ”hålla ett öga på hennes familjemedlemmars öde”.
– Jag säger till alla att vi inte känner oss trygga i vårt eget land. Vi har ingen att vända oss till för att få skydd. De krafter som kidnappade min sons fru markerade att de kan göra vad som helst. Våra liv är i fara.
– Under många år har vi anmält alla hot och trakasserier till myndigheter i Iran men de struntar i anmälningarna. Om någonting händer någon av oss, då ska ni veta att det är iranska myndigheter som bär ansvaret.
Iranska regimen hänger motståndare och ingår avtal om uran
I gryningen söndag 9 maj hängdes fem politiskt aktiva i Iran. Fyra av dem var kurder. En av dem kvinna. Samtliga arresterades långt innan de senaste oroligheterna i Iran efter presidentvalet. Ingen av de avrättade erkände de brott de var anklagade för, väpnat motstånd.
Ett par dagar efter detta skrev Iran under en uppgörelse med Turkiet och Brasilien, två av säkerhetsrådets 15 medlemmar. Iran skickar 1 200 kilo av sitt uranbränsle till Turkiet och får bränsle till kärnreaktorer i utbyte. Inom några timmar kom officiella uppgifter om att Iran fortsätter anrika sin uran som planerat.
Shirin Alamhouli var den unga kvinna från Kurdistan som satt i fängelse anklagad för samröre med den irankurdiska gruppen PJAK som driver väpnad kamp. I en intervju med iranska medier utomlands berättade hennes advokat att domaren inte ens lyssnade på hans försvar i rättegången.
– Domaren sade att han måste gå och be sin middagsbön.
Enligt advokaten och Shirins medfångar kunde hon inte tala farsi när hon greps. Under förhör och tortyr, medan hon inte kunde förstå vad som hände runt om henne, lurades hon att erkänna medlemskap i PJAK, vilket hon senare avfärdade. Advokaten grät under radiointervjun och sade att Shirin lärde sig farsi i fängelset och lovade honom att söka till universitetet när hon släppts.
Nyheten om avrättningarna, som genomfördes utan att anhöriga och advokater underrättades, nådde utlandet inom ett par timmar och chockade iranier gick omedelbart ut i spontana manifestationer och demonstrationer för att visa sin avsky. De avrättades anhöriga tog sig till Evinfängelset för att protestera och åtminstone få ut sina barns kroppar. Fallet har nu gått till regimens säkerhetsråd och hittills har man vägrat lämna ut kropparna till familjerna för begravning.
I Stockholm gick flera hundra i demonstration mot iranska ambassaden i torsdags. Enligt närradion Hambastegi var folk arga och upprörda. De ville ta sig in på ambassadens område, de kastade sten, polisen grep in med extra insatser och flera greps. Samma sak skedde i flera europeiska städer. Samma dag gick hela iranska Kurdistan i strejk. Affärerna i storstäderna stängdes och allt var stilla. Solidariteten i Kurdistan överraskade regimen, menar en del kurdiska skribenter.
Överenskommelse eller uttalande?
Medan FN:s säkerhetsråd planerade en skärpning av sanktionerna mot Iran, lyckades regimen genomföra ännu en politisk manöver för att rädda sig undan och ytterligare komplicera beslutsproceduren i FN. I måndags undertecknade Ahmadinejad en överenskommelse som tyder på att Iran i utbyte mot kärnbränsle ska skicka lågt anrikat uran till Turkiet.
Den ökända morgontidningen Keyhan som speglar den mest extremistiska falangen inom regimen och är Ahmadinejads främsta anhängare, skrev i sin ledare att ”deklarationen” var rätt i tiden och hyllade den som en triumf mot väst. Sedan menade Keyhan att iranierna återigen har lurat väst! ”Detta handlade inte om ett avtal utan om en ‘declaration’ det vill säga ett uttalande utan några som helst bindande krav.”
Den andra tunga morgontidningen, Jomhorie Eslami, som inte stödjer Ahmadinejad men ändå håller sig till den högsta religiösa ledaren Khamenei som vägledare, kritiserade Ahmadinejad hårt för att svika Irans intressen och gå emot den högsta ledarens instruktioner om uranbränsleutbyte. Enligt tidningens ledare behövde Iran inte ingå en sådan överenskommelse och bli av med så mycket låganrikat uran.
USA och Europa har sett skeptiskt på Irans manövrerande, och enligt USA:s Hillary Clinton ska säkerhetsrådet inklusive Kina och Ryssland fortsätta med sina sanktionsplaner. Detta medan Iran i sista stund har lyckats splittra säkerhetsrådet och försvåra ett kraftfullt beslut.
Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se
Oaxaca: Paramilitärer bakom dubbelmord
Den 27 april attackerades en solidaritetskonvoj med 30 volontärer och internationella observatörer, journalister och lärare på väg till San Juan Copala i Oaxaca, Mexiko. Två kvinnor mördades, flera skadades och några personer försvann.
Konvojen bestod av observatörer från Finland, Italien, Belgien och Tyskland, medlemmar av organisationerna CACTUS, Vocal, Asamblea Popular de los Pueblos de Oaxaca APPO och Indigenous, och nätverket av radiostationer och TV-stationer för ursprungsbefolkningen, samt en grupp lärare.
När bussen passerade staden La Sabana, som kontrolleras av den paramilitära organisationen Unión de Bienestar Social de la Región Triqui, besköts fordonet. I attacken omkom den kända aktivisten Beatríz Alberta (Bety) Cariño Trujillo, och Tyri Antero Jaakkola, internationell observatör från Finland, dödades.
Tre människorättsaktivister, bland dem de två journalisterna Erika Ramirez och David Cilia García, lyckade fly scenen. De är rapporterade försvunna i flera dagar. Den 29 april lyckades de två journalisterna bryta sig ur den paramilitära avspärrningen och ta sig till säkerhet.
Bety Cariño deltog senast i människorättsorganisationen Front Lines konferens i Dublin i år. Där sade hon bland annat: ”I Mexiko förnekas ursprungsbefolkningen rätten till autonomi. Men i dag vill vi skapa en annan historia: vi gör uppror och vi säger att nu är det nog. I dag är makthavarna rädda för oss eftersom vi inte är rädda för dem, för trots deras hot och förtal, trots deras trakasserier, fortsätter vi att resa oss upp mot en sol som skiner starkt, vi tror att segern för folket närmar sig. Nu är det vår tid, de befriade kvinnornas tid, det underkuvade folkets tid.”
Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se
Iranska regimen vill knäcka motståndet
Listan över de kända och okända män och kvinnor som har arresterats både i sina hem och på gator och torg de senaste månaderna blir längre för varje dag.
Människorättsorganisationer varnar och anhöriga samlas utanför fängelserna varje dag och protesterar.
Den iranska regimen tar politiska fångar som gisslan, sprider rädsla, kontrollerar all form av Internet och telefonkommunikation och hoppas kunna tvinga folk till tystnad.
Den iranska journalisten Hengameh Shahidi har skickat ett meddelande från Evinfängelset och förklarat att hon vägrar ställa upp i en skenrättegång, och godtar det som definieras som straff för henne. Hon har sagt till sin mor att hon nu förbereder sig på att avtjäna ett sex års fängelsestraff utan någon rätt till permission.
Shiva Nazar Ahari, en annan ung kvinna och känd människorättsaktivist, sitter fortfarande i Evinfängelset under svåra förhållanden och vägrar erkänna brott som hon inte har begått. Rapporter om sexuella trakasserier i fängelserna oroar familjerna, som trots hotelser och förbud låter sig intervjuas av utländska media och vädjar om internationell uppmärksamhet.
Kaveh Kermanshahi, 36-årig kurdisk aktivist, är en av de arresterade som igår under ett kort besök från familjen berättade att förhörsledarnas avsikt är att tvinga honom att erkänna spioneri. Ett brott belagt med dödsstraff.
Den internationellt kända filmaren Jafar Panahi greps i hemmet tillsammans med sina gäster, och sitter trots massiva protester från filmfolk världen runt kvar i häktet, enligt rapporter under tortyr. Barnen till rättsaktivister, jurister, studenter, arbetare, mödrarna till de avrättade och fängslade, unga som gamla, grips, torteras och förhörs.
Medborgare torteras
Berättelser om helt vanliga medborgare som grips, trakasseras och torteras sprider rädsla men även avsky i landet. Den iranska regimen har lyckats att för tillfället stoppa stora massdemonstrationer, hindra olika arbetar-, kvinno- och studentgrupper att vara verksamma, genom omfattande polisinsatser i kombination med massarresteringar.
– Han var en enkel arbetare med små barn. Han var inte politisk, inte alls. Han försvann under de första dagarna efter den stora oppositionella Ashurademonstrationen i Teheran. Efter någon vecka kom beväpnade män och knackade på dörren hos grannarna och frågade om de kände honom och om han var regimmotståndare.
Detta berättar Maryam, bosatt i Sverige, om sin mors granne i Teheran, och fortsätter:
– Han släpptes efter en månad. Han var inte sig själv längre, förvirrad och tystlåten. Han förlorade sitt jobb och är arbetslös nu.
Motståndet intensifieras
På ytan ser det ut som om regimen har besegrat motståndarna också denna gång. Men i praktiken driver regimen motståndet till nästa stadium, till en intensivare och allvarligare nivå. Missnöjet med systemet och hatet mot regimens anhängare fördjupas och sprider sig bland olika folkgrupper och samhällsklasser. Vikten av organisering, behovet av politiska partier och organisationernas enade front toppar diskussionerna bland iranierna.
I takt med massarresteringarna ökar även stödet för de fängslade och deras anhöriga. Ett stort antal olika stödgrupper bildas för varje dag, som sprider information och protesterar, både inom landet och utomlands. Iranier utomlands använder olika metoder i sitt solidaritetsarbete, från att ockupera iranska ambassaden, om så bara för några minuter innan polisen ingriper – senast i Holland – till att anordna demonstrationer eller konferenser.
Med de chockerande höga priserna på baslivsmedel i Iran och ökande arbetslöshet, ökar även löntagarnas kollektiva protester. De flesta demonstrerar och strejkar på grund av obetalda löner, privatisering av stora och små fabriker och massiva avsked av anställda som förekommer över hela landet. Senaste månaden rapporterades i officiella medier bland annat om 400 hamnarbetare i södra Iran som protesterade mot privatisering, och om bussförarna i Ahwaz, textilarbetarna i Kerman och arbetarna från porslinsfabriken i Ghom som demonstrerade för att de inte fått lön på flera månader.
Inför första maj hoppas många inom vänstern och arbetarrörelsen att aktivisterna ska kunna använda dagen för att demonstrera en allt högre klassmedvetenhet och missnöje med det politiska styret i landet.
Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se
Internationell kvinnosolidaritet i praktiken
Upprop för solidaritet: Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran!
En grupp iranska feminister och kvinnorättsaktivister både i Iran och i exil, kräver ett slut på statligt våld och förtryck, liksom omedelbar frigivning av alla politiska fångar i Iran och uppmanar omvärlden att ställa sig bakom iranska kvinnors krav.
De inbjuder alla försvarare av kvinnans rättigheter, aktivister, organisationer och nätverk över hela världen att visa sin solidaritet med den iranska kvinnorättsrörelsen genom att organisera initiativ under parollen ”Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran”, under mars månad 2010 med fokus på den internationella kvinnodagen.
Hittills har nära 1 000 individer, bland dem många kända feminister och 50 stora och små kvinnoorganisationer och nätverk med tusentals medlemmar, samt en rad kvinnotidskrifter från hela världen, skrivit under uttalandet och lovat konkreta aktioner under kvinnodagen.
Uttalandet har publicerats i tiotals hemsidor och tidskrifter i hela världen.
I sitt uttalande skriver nätverket bland annat:
– Den transnationella solidariteten mellan feminister och kvinnorättsaktivister och deras iranska motsvarigheter är icke enbart begränsad till kvinnors kamp, den stöder också den bredare rörelsen för demokrati i Iran. Olika medborgarrättsrörelser i Iran har sedan lång tid varit i kontakt med både den transnationella iranska och den internationella rörelsen. Global solidaritet är avgörande för att ge röst åt deras upprepade krav på frihet och jämlikhet i Iran.
Saker att göra
På det nya nätverkets hemsida www.irangenderequality.com, kan man läsa förslag för agerande.
– Markera 8 mars genom att i tidningar, tidskrifter, bloggar, föredrag, demonstrationer och sammankomster fokusera på kvinnans situation i Iran;
– Organisera lokala sammankomster som fokuserar på den pågående kampen i Iran som en del av ”World March of Women”;
– Använd slagorden ”Frihet och likställighet mellan könen i Iran” på webbsajter, Op-Eds, flygblad, annonser, offentliga demonstrationer, liksom i andra innovativa sammanhang anordnade av aktivister, artister, feminister och intellektuella;
– Håll kontakt med oss via vår e-mail, blogg, Facebook ”Gender Equality”, i vilka vi samlar nyheter och reaktioner rörande de internationella ”Freedom and Gender Equality in Iran”-initiativen. Vårt mål är att dessa sidor också ska komma att bli virtuella platser för debatter och samtal mellan feminister och kvinnorättsaktivister i världen och i Iran;
– Gör korta filmer och tag foton av dina lokala aktiviteter för ”Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran”. Vi kommer att samla dessa och publicera dem på internetsidorna nämnda ovan.
Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se
”Vi lämnar dem inte i fred”
Polisen spärrade alla genvägar till iranska regimens ambassad i Lidingö den 11 februari, och med polishundar och bilar hindrades exiliranierna att komma fram till ambassadområdet.
Kring 500 demonstranter från ultravänster till ultrahöger, unga som gamla, hade samlats.
Rojalister med sina flaggor och radikalväns-ter med sina röda flaggor, och många andra däremellan.
Det tog inte lång stund innan en man skrikande sprang iväg, röd i ansiktet. Polisen sprayade rakt i ansiktet med peppargas.
De som försökte ta sig genom spärren för att komma närmare ambassaden råkade ut för batonger och gas. Folk ropade ”Ned med den islamiska terrorregimen”, ”Stäng terrorcentralen”, ”Vi ska ta över ambassaden…”, ”Polisen, försvara inte fascister”.
Under demonstrationen fortsatte kraftmätningen mellan demonstranterna, som ivrigt försökte ta sig till ambassaden för att ockupera den, och polisen som med spray och batonger stoppade folkmassan. Några arga demonstranter stod på kullen och kastade snöbollar mot poliser i full utrustning. En grupp med första hjälpen, vatten och ögondroppar organiserades snabbt och tog hand om de skadade. Peppargasen kändes i luften på grund av den extrema kylan, och även de som stod längre bak i samlingen började hosta.
– Det här känns lite som om vi är på Teherans gator, tårgas, peppargas och batonger, sade en ung man som sprang för att hjälpa en ung svensk kille som råkat ut för peppargas. Ett antal svenska vänsteraktivister, bland annat från Revolution, var där för att också protestera mot iranska regimen. Några tände eld, eftersom ”röken minskar effekten av tårgas”, ropade erfarna demonstranter.
Rojalisterna som hade varit borta från liknande demonstrationer under större delen av den iranska exilhistorien, var chockade. De svor mot polisen och förstod inte alls varför det monarkistiska Sverige inte låter dem ockupera mullornas ambassad!
Den yngre generationen
En del unga som nyligen flytt Iran var bland de mest upprörda. En av dem fick en elbatong på armen och kördes till sjukhus.
– Det var inte hennes första batong i livet, sade en av hennes kamrater.
Sepide Abbaszadeh, en ung iransk kvinna som med sin kamera sprang fram till ”stridslinjen” med polisen och tog bilder, tyckte att svensk polis var onödigt våldsam.
– Poliserna är ju så många i antal här, och de behöver egentligen inte spraya folk i ögonen på nära håll. Jag trodde aldrig att svensk polis skulle reagera på det viset.
Sepide har nyligen lämnat Iran. Hon berättade att hon fortfarande minns batongen som bröt hennes ben under en demonstration i Iran. Hon haltar fortfarande lite.
– Ändå är det här ingenting jämfört med iransk polis och gardisterna! Jag blev faktiskt förvånad när jag såg att den kvinnliga polisen åkte ner för att hämta ögondroppar åt dem som fick spray i ögonen! Irans polis slår för att döda. De är ideologiska poliser som försvarar sin egen makt och övertygelse. Men ändå tycker jag att den svenska polisen inte behövde slå oss som protesterar mot en sådan regim. Fast, polis är ju polis! Fast jag kunde ju fota utan att någon stoppade mig. Så, visst är det lite skillnad!
Vad hoppades du skulle hända här idag?
– Jag är här för att protestera mot denna brutala regim och visa att vi inte vill ha dem i vårt land. Det som kändes bra idag var att jag kunde ropa högt och säga vad jag ville utan att vara rädd. Jag ville säga till ambassadfolket att vi låter dem inte vara i fred så att de kan fortsätta döda våra vänner i Iran. De måste veta att vi inte ger oss.
– Jag önskade egentligen att ambassadören här skulle lämna sin post och komma till oss, som den norske konsuln gjorde. Men så länge de inte gör det, alltså lämnar sina poster och går över till motståndet, så vill jag att de ska smaka på sin egen medicin.
Stor samling
Senare på dagen anordnades fler demonstrationer runt om i storstäder i Sverige för att fira årsdagen av iranska revolutionen och för att solidarisera sig med upproret i dagens Iran.
I Stockholm samlades bland annat cirka 1 000 personer på Sergels torg. För första gången kunde man se att olika etniska grupper kom med sina paroller och flaggor, bland annat kurder och azerbajdzjanier. Detta gjorde att många rojalister lämnade torget eftersom de menar att etniska grupper inte existerar, och att talet om mångfald och federalism splittrar Iran och hotar dess ”enhet”.
En annan sak som upprörde rojalisterna oerhört mycket var de flaggor som saknade lejon- och solsymbolen i mitten, som de påstår vara iraniernas ”identitet och heder och historiska arv…”. På torget och vid talarstolen hängdes en iransk flagga med ordet ”Iran” i mitten, istället för någon urgammal symbol. Debatten om denna, enligt nyaktiva rojalister, ”katastrof”, pågick i timtal senare i olika närradioprogram.
Flera kända talare, bland andra Lars Ohly (V), Kennet Lewis och Jakop Dalunde från Grön ungdom, fick folket att jubla på Sergels torg. Advokaten Kennet Lewis sade i sitt tal att man måste utöka sanktionerna mot regimen i Iran och undrade hur man kan överväga att sälja lastbilar till Iran, när de mest grundläggande mänskliga rättigheterna inte respekteras.
Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se
Militär och polis bevakade regimens ceremonier
Den iranska regimen planerade 31-årsdagen av sin seger över folkets revolution på ett genomtänkt men ändå desperat sätt.
Inför ceremonin 11 februari arresterades de flesta aktivisterna i de sociala rörelserna, och andra varnades för att delta i demonstrationer. Polisen skickade sms till mobiltelefoner, varnade folk för att gå med i oppositionens demonstrationer och förklarade att straffet för ”olämpliga paroller” är maximallt.
Folk varnades officiellt i media för att deras epost kontrolleras av regimens säkerhetstjänst. Två unga män hängdes, och hotet om avrättning vilar tungt över de arresterade. Skenrättegångar anordnades i syfte att demoralisera motståndsrörelsen.
Samtidigt mobiliserade regimen allt sitt stöd för att kunna hålla sin egen ceremoni på årsdagen. Statligt anställda fick order att delta i ceremonier. Google Mapsbilder från dagen visar att hundratals bussar var på väg till den officiella ceremonin i Teheran. Staten bjöd in utländska journalister men vägrade dem tillstånd att gå på gatorna. De togs med buss direkt till ceremonin för att placeras på en speciell plats och kördes tillbaka till hotellen utan att de ens kunde tala med dem som deltog.
Internetuppkopplingen var på lägsta nivå under flera dagar. Men trots allt kom videoklipp och nyheter ut, som visade att folk i ett par bostadsområden i Teheran och många stora torg i andra storstäder gick ut och demonstrerade mot regimen.
I avsaknad av egna nyheter direktsände utländska medier, bland annat CNN och Aljazeera, statens ceremoni och hela Ahmadinejads långa tal via regimens direktsändning, som skulle visa upp ett påstått massivt deltagande. Samtidigt kunde man se på Google Mapsbilder som spreds på Facebook utomlands, att bara en fjärdedel av Frihetstorget var fyllt. Regimen påstod vid slutet av dagen att 50 miljoner deltog i statens ceremonier runt om i landet, samtidigt som det kom nyheter från storstäder som Shiraz, Esfahan och Mashhad om att stora motdemonstrationer ägde rum och att många greps.
Slagna av polis
Den breda gröna rörelsen saknar nu sina mer radikala och unga organisatörer som antingen sitter i fängelse eller har gått under jorden och försvunnit utomlands. De som tog över hade en alltför optimistisk bild av sig själva och av det som skulle hända i Iran under revolutionens dag.
Båda presidentkandidaterna från förra valet, Mousavi och Karroubi, uppmanade folk att demonstrera, och trodde att det skulle räcka. Själva gick de ut, men blev slagna av polisen liksom deltagarna i de mindre folksamlingarna i några bostadsområden i Teheran. Karroubis son slogs blodig och greps av okända män.
Senare på dagen kom uppgifter om att många oorganiserade motdemonstranter faktiskt gick ut på Teherans gator, men de vågade inte ens höja rösten och smälte in i den officiella marschen. Slutsatsen av de meddelanden som kom ut genom epost och Facebook på kvällen var att ”staden var under militär ockupation”, ”Ahmadinejad mobiliserade all sin styrka för dagen”.
Total felbedömning
De gröna medierna spred illusionen, och andra delar av oppositionen hoppades på att en massiv protestdemonstration skulle vara möjlig den 11 februari och att man till och med skulle besegra regimen denna dag och ta över gatorna. Det blev inte så. Oppositionen undervärderade regimens rädsla och desperation för att inte tappa ansiktet på den viktigaste dagen av alla.
Resultatet ledde till besvikelse som snart övergick till bittra anklagelser mot den radikala delen av rörelsen som ”överskrider de röda linjerna”. Den fraktion av gröna rörelsen som vill begränsa protesterna till ”Var är min röst?” och är orolig för en radikalisering av protesterna och ett systemskifte, tog tillfället i akt och gick till attack. Deras slutsats av dagens totala missbedömning blev att iranierna inte alls vill störta den islamiska regimen, och att en radikalisering av rörelsen är utländska agenters mål och inte i landets intresse.
Trots detta pågår diskussionen kring de framtida aktionerna bland folk. ”Hur ska man gå vidare, vilka strategier ska man anta, ska man inte skapa sina egna dagar istället för att vänta på högtider?”…
Vänstergrupper menar att mobiliseringen den 11 februari under militärens och polisens bevakning i själva verket visar hur svag och rädd regimen har blivit, och därför manar de till fortsatta protester och organisering bland arbetarklassen. De menar att motståndet måste breddas ytterligare, och kraven ska omfatta frihet, jämställdhet och jämlikhet för att kunna engagera löntagare på alla områden, liksom de arbetslösa som i miljontal kommer att drabbas mest av de osannolikt höga priserna på mat och bostäder.
Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se
Brottet: Intervju med närradio i Stockholm
Inför årsdagen av den iranska revolutionen anordnar regimen i Iran grupprättegångar för dem som är anklagade för att ha deltagit i eller lett protestaktionerna under Ashura, i slutet av december.
Under veckan visades en så kallade rättegången mot 13 unga män i iransk tv. Fem åtalade anklagas för att vara ”guds fiender”, vilket leder till dödsstraff. De åtalade tvingades till avbön och läste upp texter som skulle tyda på deras delaktighet i oroligheterna och samarbete med förbjudna organisationer.
Regimens nygamla scenario är att oppositionen utomlands, det vill säga vänster samt Mujahedin, i samarbete med bahaier (ett förföljt religiöst samfund som tidigare har anklagats för samarbete med Mossad) tillsammans med BBC, Voice of America har provocerat och lurat det iranska folket till protestdemonstrationerna för att störta den islamiska regimen.
Bland de åtalade i den senaste skenrättegången finns också Omid Montazeri som tvingades till falska erkännanden. Han är brorson till Said Montazeri, ansvarig utgivare för den populära iranska vänster-närradiostationen Hambestegi (Solidaritet) som sänder från Stockholm.
I förra veckan hängdes två unga män för sina politiska aktiviteter i Iran utan varning och utan deras advokaters kännedom. Denna vecka har myndigheter i Iran meddelat att det finns nio namn på deras avrättningslista.
De senaste rapporterna som kommer genom olika människo- och kvinnorättsgrupper tyder på att allt fler arresteras nästan varje timme, på falska anklagelser. Under de senaste dagarna har dessutom två medlemmar från Iranska författarförbundet gripits.
Iranier runt om i hela världen anordnar solidaritetsaktioner under den kommande veckan. I Iran har folk bestämt sig för att gå ut på gatorna den 11 februari trots regimens skrämmande propaganda och varningar.
Sholeh Irani