Efter poeterna Pusjkin och Lermontov var Nikolaj Gogol den tredje i kronologisk ordning att lägga grunden för den moderna ryska litteraturen, och övergången från romantiken till realismen. Men det som framför allt kännetecknar Gogol är den humor som finns i allt han skrev, trots att hans eget liv var så tragiskt och slutade mycket olyckligt.

Nikolaj Vasiljevitj Gogol föddes 1809 i den ukrainska delen av det ryska tsarriket. Hans far, som dog när pojken var fjorton, var av lägre adel, långt ifrån välbärgad men med ett tillräckligt stort gods för att familjen skulle ha det ekonomiskt säkerställt även efter hans död. Modern var polska, också adlig. När Gogol avslutat gymnasiestudierna 1828 flyttade han till S:t Petersburg för att söka statlig tjänst i huvudstaden: denna då knappt hundra år unga stenstad med sina raka gator omgivna av kejserliga palats och ämbetsverk, som mystiskt reste sig ur sumpmarkerna och dimmorna där floden Neva rinner ut i Östersjön, vilandes på benen efter de slavar som stupade när de byggde staden och begravdes i träsket under den.
Gogol lyckades inte få något jobb, och i ett brev till sin mamma, som försörjde honom i väntan på att han skulle få en egen inkomst, skriver han om svårigheterna: ”Trots allt detta hade jag beslutat (mest för din skull) att göra mitt yttersta för att finna ett arbete här; men Försynen ville det icke så. Vartenda försök jag har gjort misslyckades, och märkligt nog när allt förutspådde framgång.” Troligt är att han inte ansträngde sig speciellt mycket för att få ett riktigt arbete, utan istället satsade sin energi på det han verkligen ville göra: att skriva.
Redan 1829 fick han sitt första verk publicerat, ett romantiskt poem med titeln Hanz Küchelgarten. Men det fick så dålig kritik att han greps av panik och sprang runt på alla bokhandlar i Petersburg för att köpa upp alla exemplar av boken och bränna dem. Det var inte sista gången han skulle bränna sina egna böcker.
Till sist fick Gogol i alla fall en tråkig byråkratisk tjänst på ett ämbetsverk, som han senare lämnade för en tjänst som historielärare vid ett institut för unga damer. Flickorna tyckte att han var tråkig. Annars är det ju just humorn som kännetecknar Gogol som författare, lika rolig på 2000-talet som på 1800-talet. Det sägs att sättarna på tryckeriet storknade av skratt när de sammanställde hans böcker. Det var Gogol som lanserade den samhällskritiska satiren som är så typisk för oppositionell rysk litteratur, under tsartiden, sovjettiden och även idag. Man skrattar när man läser, men när man har läst klart inser man att det fanns ett djupare budskap. När Pusjkin i mitten av 1830-talet hade fått läsa ett första utkast till Gogols främsta (också mycket roliga) roman Döda själar, ska han ha utropat: ”Gud så sorgligt Ryssland är!”
Gogol hade lärt känna Alexander Pusjkin 1931, Rysslands store revolutionära nationalskald som redan då var en legend. ”Jag träffar ofta författare, Pusjkin och jag är så goda vänner. Det händer att jag säger till honom: ’Hur går det gamle Pusjkin?’ och då svarar han: ’Tackar som frågar!’”

Vid den här tiden hade Gogol gett ut en handfull lustiga berättelser om livet på landsbygden, som senare tillsammans med flera historier på samma tema skulle samlas under benämningen ”Ukrainska noveller”. De här tidiga texterna är långt ifrån de mästerverk han senare skulle skriva, men några av dem visar hur Gogol finner sin stil att kombinera tragedi och samhällskritik med humor, som i Berättelsen om hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev ovänner, en historia om två grannar som är bästa vänner men plötsligt blir osams om en småsak som blommar ut i en absurd fiendskap.
År 1834 utnämndes Gogol till docent i historia vid S:t Petersburgs universitet. Hans inledningsvis entusiastiska och välförberedda föreläsningar fängslade studenterna, men snart hade han tömt ut sina kunskaper, fick scenskräck och gav upp föreläsandet. ”Universitetet och jag struntar hädanefter i varandra” skrev Gogol i ett brev till en vän.
Vid den här tiden kom hans så kallade ”Petersburgnoveller” där de verkliga gogolska pärlorna finns. Det är en samling klart samhällskritiska, satiriska och bisarra, men ibland också smått otäcka och rentav sorgliga historier som alla utspelar sig i den ryska huvudstadens mystiska dimhöljda atmosfär. Nevskij Prospekt börjar som en kärleksförklaring till den petersburgska huvudgatan och dess eleganta flanörer, men slutar med att ”allt är bara bedrägeri, en dröm och någonting annat än det ser ut. Nevskij Prospekt ljuger alltid och allra mest när natten sänker sig över den tätt som ett moln – och själva Satan tänder lyktorna endast för att låta allt framstå i ett overkligt ljus”.
Näsan, den mest bisarra historien av dem alla, handlar om en man som vaknar upp utan sin näsa, som har övergivit honom för att söka lyckan på egen hand. Till sist är det en polis som fångar näsan på väg till Riga, och återför den till sin rätta ägare som självklart blir mycket glad: ”Men här på jorden finns ingenting beständigt och i nästa minut var glädjen redan lite mindre och smälte slutligen samman med vardagens vanliga sinnesstämning. Han började tänka efter och fann att saken ännu inte var klar: näsan var visserligen funnen men den måste ju också placeras tillbaka på sin rätta plats. Tänk om den inte fastnar?” Näsan har tolkats på olika vis, speciellt av dem som hävdar att det egentligen handlar om en helt annan kroppsdel som det med tanke på censuren inte gick att skriva om. Men Gogol hade i alla fall själv komplex för sin stora spetsiga näsa, och näsor och nässtympning är ett ständigt återkommande tema i hans berättelser.

Bäst av Petersburgsnovellerna är utan tvekan den tragiska men samtidigt så roliga novellen Kappan, om den stackars obetydliga och ensamme ämbetsmannen Akakij Akakijevitj. ”De andra tjänstemännen brukade skämta och göra sig lustiga över honom, så långt deras kanslihumor räckte. Trots alla förolämpningar gjorde han inte ett enda skrivfel, men om skämtet någon gång gick för långt, om man stötte till hans armbåge och hindrade honom från att arbeta, kunde han säga: ’Låt mig vara! Varför förolämpar ni mig?’ Och det fanns något egendomligt i orden och i rösten som uttalade dem. Det låg i dem något så rörande att en ung nyanställd tjänsteman, som efter de andras exempel hade tillåtit sig att skämta med Akakij Akakijevitj, med ens hejdade sig som om han känt ett sting i hjärtat och från den stunden såg han allting i en helt annan dager. Det var som om en oförklarlig kraft plötsligt skilde honom från hans kamrater, vilka han trott var anständiga och bildade människor. Och ännu långt efteråt kunde det mitt i det gladaste sällskap hända att han såg framför sig den stackars förnedrade ämbetsmannen och hörde hans ord, som trängde rätt in i hjärtat: Varför förolämpar ni mig?”

Åh, hur sorglig är inte denna skildring av vuxenmobbning, och hur mycket sympati känner man inte för den stackars Akakij Akakijevitj, som trots att han är en uppdiktad person känns så mänsklig. När han till sist tvingas ta alla sina besparingar till att köpa en ny vinterkappa, efter att den gamla gått sönder, blir han plötsligt accepterad av arbetskamraterna, på samma sätt som barn på en skolgård i vår tid måste ha de rätta märkeskläderna för att inte bli utfrysta. När den nya kappan till sist blir stulen slutar historien lika olyckligt som den började, precis som alla Gogols texter i regel slutar olyckligt.
Våren 1836 presenterade Gogol sin pjäs Revisorn som otroligt nog klarade sig igenom censuren trots att den sågs som mycket samhällskritisk. Men det var Nikolaj I själv, den kanske mest reaktionäre av Rysslands alla tsarer, som tyckte att pjäsen var så rolig att den blev godkänd, trots att tsaren insåg att ”här fick jag mig allt också en känga”.
Huvudpersonen resenären Chlestakov kommer till en småstad där borgmästaren och de andra ämbetsmännen väntar en revisor utsänd av tsaren för att inspektera deras arbete, och antar felaktigt att Chlestakov är denne revisor. De mutar honom således med pengar, god mat och dryck, och kvinnor. Pjäsen slutar med att Chlestakov nöjd och belåten lämnar staden, samtidigt som den riktige revisorn anländer.

De progressiva kritikerna med Vissarion Belinskij i spetsen hyllade Revisorn som en samhällskritisk satir som avslöjade korruptionen och ruttenheten i den tsaristiska staten. Det är väl också vad Gogol själv hade tänkt med sin pjäs. Men nu blev han rädd för de problem som kunde uppstå med myndigheterna om han förknippades med radikalerna och tog därför avstånd från deras hyllningar. I en senare kommentar till Revisorn påstod Gogol att pjäsens syfte var att förmedla ett kristet budskap om att syndarna ska dömas: ”Förfärlig är den revisor som väntar oss vid gravens port.”
Efter uppståndelsen med Revisorn valde Gogol att lämna landet och skulle under de kommande tolv åren bo ute i Europa. I Paris blev Gogol god vän med den polske nationalskalden Adam Mickiewicz (”Polens Pusjkin”), som också han levde i exil från det ryska tsarrike som Polen då var en del av. Till sist slog Gogol sig ner i Rom där han påstås ha funderat på att konvertera till katolicismen.
Vintern 1842 återvände Gogol till Ryssland och bosatte sig den här gången i den heliga staden Moskva. Med sig hade han manuskriptet till sin stora roman Döda själar, som väckte enorm uppståndelse. Boken var en attack mot livegenskapen, jordbruksslaveriet som fortfarande existerade i Ryssland. Men den är också sprängladdad med den gogolska humorn och den religiösa mystik som han började sjunka allt djupare i. Huvudpersonen, antihjälten Tjitjikov, reser runt på landsbygden för att göra affärer med slavägarna. Han vill köpa deras döda själar, alltså de slavar som har avlidit, men ännu inte registrerats som döda. Tjitjikov har nämligen räknat ut att om han samlar dessa döda bönder, som alltså officiellt fortfarande lever, så blir det en värdefull egendom på pappret som han därefter skulle kunna pantsätta och bli rik på.
Döda själar hyllades av de progressiva lika mycket som den fördömdes av de reaktionära. Vladimir Nabokov menar dock i sin biografi om Gogol att det är det religiösa temat som är det huvudsakliga i boken, och att Tjitjikov symboliserar Satan. Djävulen hade alltid funnits med här och var i Gogols berättelser, men förvandlades med tiden från en ganska lustig figur, till att bli en allt mer påträngande ondska som det inte fanns något skydd emot. Överhuvudtaget är det övernaturliga ständigt närvarande i Gogols texter, och ibland är berättelserna rena skräckhistorierna, som den ukrainska novellen Vij, om en stackars präststudent som tvingas läsa böner över en död ung vacker kvinna i en hemsökt kyrka tre nätter i rad. Vij blev också Sovjetunionens första skräckfilm (1967). Men att Kappan slutar som en spökhistoria kan förklaras av politiska skäl: eftersom censuren inte kunde acceptera att en människa av kött och blod satte sig upp mot överheten, lät Gogol ett spöke göra det.

Utan tvekan trodde också Gogol själv på spöken och demoner, och framför allt på djävulen och det helvete som han fruktade med obeskrivlig skräck. I ett ungdomsbrev hade Gogol, som aldrig var med någon kvinna, påpekat att olycklig kärlek på jorden trots allt måste vara mera smärtsamt än de former av tortyr som kan tänkas vänta i helvetet efter döden. Men med åren växte sig hans helvetesskräck allt starkare och resulterade i depressioner, sjukdom och religiös fanatism. År 1849 reste Gogol, efter stor tvekan, på pilgrimsfärd till Palestina. Han tvekade eftersom han var rädd att han själv skulle besudla det heliga landet med sin syndiga närvaro. Resan blev dessutom en stor besvikelse. Nasaret, Jesus födelseplats, tyckte han liknade vilken rysk landsortshåla som helst. ”Helgedomarna som han besökte ville inte sammansmälta med sin mystiska verklighet i hans själ. När allt var över hade det Heliga landet gjort lika litet för hans själ som tyska hälsoorter gjorde för hans kropp” skriver Vladimir Nabokov.
Mycket sjuklig och svag återvände Gogol till Moskva, där han föll under inflytande av prästen Matvej, som beordrade honom att: ”Ta avstånd från Pusjkin! Han var en syndare och hedning!” När Pusjkin dödades i en duell 1837 hade Gogol förklarat: ”Mitt liv, min sannaste glädje har dött med honom.” Nu skulle han fördöma Pusjkin för att försöka rädda sin egen själ, och Gogol började dessutom hylla tsaren, som ju enligt den ortodoxa tron var Guds representant på jorden och Kristi avbild. De radikaler och unga författare som tidigare älskat Gogol och såg honom som en förebild blev nu mycket besvikna, och kritikern Vissarion Belinskij skrev ett argt fördömande brev till Gogol. Detta brev lästes upp i ett hemligt socialistiskt sällskap av den unge författaren Fjodor Dostojevskij, något som han skulle dömas till döden för, men benådas från efter en skenavrättning 1849. Dostojevskij hade själv av Belinskij blivit kallad ”den nye Gogol”, och Dostojevskij har också tillskrivits citatet ”Vi [ryska författare] har alla krupit fram ur Gogols kappa”. Ironiskt nog skulle den radikale Dostojevskij precis som Gogol med åldern också bli allt mer reaktionär och kristen fanatiker.

Nikolaj Gogol dog i sitt hem i Moskva av undernäring 1852, bara 43 år gammal. Han hade sedan en tid slutat äta mat för att undvika den femte dödssynden: ”frosseri”. Det sista han gjorde några veckor innan han dog var att bränna manuskriptet till den planerade uppföljaren av Döda själar. Gogol begravdes vid Danilovklostret, men 1931 beslutade de sovjetiska myndigheterna att flytta honom till den mer prominenta Novodevitjikyrkogården. När Gogols grav öppnades upptäckte man att han låg upp och ner i kistan vilket har gett liv till en legend om att han blev levande begravd.
Per Leander

          

Stalins massmord på 22 000 polska officerare i den så kallade Katynmassakern 1940 handlade inte bara om obegriplig grymhet. Det handlade om säkerhetspolitik i samband med andra världskrigets utbrott – och kanske framför allt om hämnd för de polska massmorden på tiotusentals sovjetiska soldater tjugo år tidigare. Utan att känna till sammanhanget är det svårt att förstå den ryska kluvenheten till massakern, menar Per Leander i en kommentar till dagens historieskrivning. Internationalens Anders Hagström skrev om Katynmassakern den 7 maj i samband med en ny bok av Peter Johnsson.

För att förstå vad som hände då, men också varför Katyn än idag är ett mycket känsligt ämne mellan Polen och Ryssland, måste händelsen sättas in i ett större historiskt sammanhang. Stalin mördade miljoner människor, främst sina egna medborgare (vid samma tid som morden på de polska officerarna lät han också skjuta över 30 000 sovjetiska officerare), och morden hade i regel ingen rationell eller rättslig grund, men i just Katynmassakern finns både ett säkerhetspolitiskt motiv och framför allt ett hämndmotiv från Sovjets sida.
Tjugo år tidigare hade det borgerliga Polen under den högernationalistiske diktatorn Pilsudski gått i krig mot Sovjetryssland 1919–1920 i ett försök att erövra Ukraina, Vitryssland och Litauen som han ansåg skulle tillhöra ett nytt storpolskt rike. Röda armén slog framgångsrikt tillbaka den polska invasionen, till stor del eftersom lokalbefolkningen inte ville ha polackerna där, men när bolsjevikerna beslutade att följa Pilsudskis flyende trupper tillbaka till Warszawa skulle ryssarna till sist förlora kriget. Krigskommissarie Trotskij var emot fortsättningskriget med Polen, men Lenin hade låtit sig övertalas av ivriga polska kommunister att Röda armén skulle välkomnas av de polska arbetarna som befriare.
I själva verket blev det tvärtom. Polackerna var för nationalistiska och slöt upp bakom Pilsudski som med militärt stöd från England och Frankrike satte stopp för Röda armén i slaget vid Warszawa 1920. (En ung Charles de Gaulle fanns på plats som militärrådgivare åt polackerna, vilket han idag hyllas för med en nyrest staty i centrala Warszawa.) Möjligen hade Röda armén trots allt kunnat störta Pilsudski, men så fort bolsjevikerna förstod att de inte var välkomna beslutade Lenin om ett återtåg. När Stalin 1939 återvände till Polen struntade ryssarna i om de var välkomna eller inte.

Efter Pilsudskis seger 1920 hade 150 000 ryska soldater tagits till fånga av polackerna och internerades i vad som brukar beskrivas som de första koncentrationslägren i Europa. Av dessa skulle mellan 50 000 och 90 000 avrättas eller på annat sätt dö i lägren. Siffrorna är oklara eftersom Polen vägrar att lämna ut exakta uppgifter, men det är i alla fall klart att det rör sig om mer än dubbelt så många dödade ryssar som de 22 000 polacker som senare avrättades vid Katyn.
När Stalin tillfångatog det borgerliga Polens militärledning 1939 hade han således klara hämndmotiv när han lät avrätta de 22 000 officerarna, speciellt eftersom många av dem personligen hade varit med vid kriget mot Sovjetryssland tjugo år tidigare och var medansvariga för morden på de sovjetiska krigsfångarna. Också från ett ryskt säkerhetspolitiskt perspektiv går det att förstå (utan att försvara) massavrättningarna av dessa polska militärer i samband med krigsutbrottet. Från ett sovjetiskt perspektiv var dessa borgerliga polska officerare inte pålitliga utan hade tvärtom tidigare fört krig mot Sovjet och kunde således fortfarande utgöra ett militärt hot.
Katynmassakern är ett avskyvärt brott och en mycket tragisk händelse, men inte obegriplig i sitt historiska sammanhang. Till tragedin hör dock också problematiken i att Sovjetunionen trots Chrusjtjovs ”avstalinisering” 1956 in i det sista förnekade vad som verkligen hade hänt i Katyn och istället beskyllde tyskarna för massakern. Först mot slutet av Gorbatjovs glasnost presenterades en sovjetisk rapport i vilken det framgick att den stalinistiska säkerhetspolisen NKVD låg bakom massakern, varefter Gorbatjov 1990 reste till Polen för att framföra en rysk ursäkt till polackerna och erkänna Sovjetunionens historiska skuld, något som därefter också Jeltsin, Putin och Medvedev har gjort vid olika tillfällen.

Ryssarna har alltså inte varit så motsträviga i Katynfrågan som man försöker få oss att tro i det borgerliga väst. Flygolyckan vid ryska Smolensk den 10 april i år, då den polske presidenten Lech Kaczynski och ytterligare hundra polska dignitärer förolyckades på väg till en minnesceremoni för just Katynmassakerns offer, blev på många sett den händelse som ledde till ett stort närmande mellan Ryssland och Polen.
Att polackerna ens var inbjudna att hålla sin egen ceremoni i Ryssland visar ju också hur långt Putin har varit beredd att gå för att försöka förbättra relationerna till Polen. Men redan långt innan dess hade Ryssland alltså erkänt sin historiska skuld, och redan 1990 inledde faktiskt det sovjetiska militära åklagarämbetet en förundersökning om krigsförbrytelser med anledning av Katynmassakern. Brottsundersökningen lades till sist ner år 2004 eftersom man kom fram till att alla skyldiga avlidit och att ingen kunde ställas inför rätta.
Men borgerliga medier i väst har fortsatt att smutskasta Ryssland idag och Sovjet igår med lögner om att Ryssland inte erkänner Katynmassakern, och rent av förbjuder inhemsk debatt om saken, bland annat genom att påstå att den polska spelfilmen Katyn från 2008 skulle ha förbjudits i Ryssland, men nu efter flygkatastrofen plötsligt fick tillstånd att visas på TV som en försoningsgest. Putin ”lät sända Andrzej Wajdas hittills förbjudna [!] film om Katyn i statsteve” skriver till exempel Maciej Zaremba i Dagens Nyheter (13/4 2010) efter flygolyckan. Men att filmen skulle ha varit censurerad i Ryssland är inte sant. Jag minns mycket väl när den gick upp på biograferna i Moskva när jag bodde där våren 2008, och den har sedan dess alltid gått att köpa på DVD.

Men det är sant att ryssarna i viss mån har varit motvilliga inför den västerländska historieskrivningen om vad som hände i Katyn, och framför allt trötta på det ständiga ältandet om saken. Inte för att man förnekar vad som faktiskt hände, men för att man känner att man själva inte får något erkännande i väst för massmorden på de ryska krigsfångarna i Polen 1920; att Katynmassakern inte sätts i sitt historiska sammanhang utan att Polen ensamt har fått diktera historieskrivningen med EU:s stöd. Detta förklarar SR-journalisten och rysslandskännaren Vladislav Savic, själv halvpolack, i sin pinfärska och välskrivna bok Vladimir Putin och rysskräcken (Norstedts 2010) där han hjälper oss att förstå dagens Ryssland från ett ryskt perspektiv.
För medan man i det borgerliga EU hela tiden tar upp de ryska massmorden på 22 000 polska krigsfångar vid Katyn år 1940, har man i väst inget intresse av att uppmärksamma att Polen år 1920 lät mörda mellan 50 000 och 90 000 ryska krigsfångar – de var ju trots allt bara kommunister. Det är en EU-nationalistiskt selektiv historieskrivning som för ryssarna är mycket svårsmält och som man med rätta ser som orättvist vinklad.
”Det är inte så att historiker i väst inte känner till det polsk-ryska kriget” skriver Savic: ”Men av rent politiska, i sig fullt begripliga skäl, fanns det under kalla kriget inte någon som helst vilja i väst att försöka förstå någon sovjetisk historieförklaring.”
Samma västerländska historieskrivning råder alltså fortfarande i EU, där Sovjet men också dagens Ryssland alltid och i alla sammanhang ska framställas som den hotfulla och aggressiva parten, och att allt sovjetiskt och ryskt är ondskefullt medan Västeuropa får stå för det goda och demokratiska.
Katynmassakern får aldrig glömmas eller förringas, men den går inte att se som ett isolerat massmord som polackerna hävdar, utan måste sättas i ett större historiskt sammanhang där inte allt är svart eller vitt.

Per Leander

          

”Din mamma tycker inte att vår demokrati behöver skyddas!” Detta och andra provokativa påståenden syns just nu runt om i landet på stora affischer och i annonser i tidningarna som en pågående propagandakampanj för Försvarsmakten, ackompanjerat av några patetiska reklamfilmer i TV.

Syftet är väl att folk ska haja till och börja fundera på varför det är bra med en Krigsmakt (som det hette innan den officiellt bytte namn till Försvarsmakten för några år sedan). Men förhoppningsvis kommer i alla fall en del av dem som slås i huvudet med ”din mamma”– och ”din kusin”-citaten att tänka lite annorlunda än vad militarist-propagandisterna hade tänkt.
Som efter påståendet: ”Din kollega kan leva med att Sveriges gränser kränks!” Kränks av vem då? Vilket land är det som Krigsmakten menar ska invadera Sverige?
Ryssland? Iran? Nordkorea? Jag känner mig inte ett dugg hotad. De enda utländska makter som har intresse av Sverige, det vill säga den svenska marknaden, huvudsakligen USA och EU, kränker redan våra gränser utan att Försvaret har lyft ett finger för att stoppa dem. Nato ska till och spränga bomber uppe i Norrland senare i sommar!
”Din kusin är inte särskilt intresserad av att upprätthålla fred utomlands” och ”Din väninna tycker att internationella insatser för demokrati verkar lite onödigt!” Vilken fred och vilken demokrati? Den så kallade demokrati som Sverige är med och krigar för i Afghanistan och Somalia? Eller ”freden” och ”demokratin” som har upprättats efter invasionen av Irak?
Den svenska Krigsmakten har dessutom de senaste åren just förlorat det lilla inslag av demokrati som faktiskt fanns i organisationen, efter att militären har förvandlats från ett allmänt försvar till en privatarmé (som lockar en viss sorts människor). Militären utgör numera kanske snarare ett hot mot Sveriges demokrati, där man måste gå tillbaka flera generationer i historien för att finna en jämförelse.
”Har du vad som krävs för att ha en åsikt?” är militärens slutkläm i den aktuella propagandan. Jag hoppas verkligen att de flesta människor har en åsikt, men inte samma som Krigsmakten.

Per Leander
intis@internationalen.se

          

Den ultranationalistiske ryska politikern Vladimir Zjirinovskij, ledaren för det så kallade Liberaldemokratiska partiet LDPR har öppnat en egen restaurang i New York, U Zhirinovskogo – ”Hos Zjirinovskij”. Han är känd för att vilja återskapa ett storryskt imperium inklusive återta Alaska från amerikanarna.

Till skillnad från lilla Stockholm som tyvärr inte har några ryska restauranger alls att komma med efter att både Tsarskij sad i Gamla stan och Restaurang Arbat i ABF-huset har lagts ner, finns det redan en hel del ryska restauranger i New York, inte minst i stadsdelen Little Odessa i Brooklyn. Av staten New Yorks nästan tjugo miljoner invånare är två miljoner, alltså en tiondel, av invandrarbakgrund från det forna Tsarryssland och Sovjetunionen. Många är judar vars förfäder flydde från pogromer.
Zjirinovskij är visserligen uttalad antisemit, så det kanske inte blir så många av New Yorks många ryska judar som går och käkar på U Zhirinovskogo. Men han lär ändå inte få några problem att locka till sig matgäster från de konkurrerande ryska restaurangerna.
Zjirinovskij har sina politiska anhängare också i New York. I ryska presidentvalet 2008 där Zjirinovskij kom på tredje plats efter Medvedev och kommunisten Ziuganov, fick han hela 120 000 röster från ryssar bosatta i USA.
När det gäller restaurangerna hemma i Ryssland är Zjirinovskij annars känd för sitt uttalande om att de är ”ett hot mot familjen eftersom kvinnorna glömmer bort hur man lagar mat”.

Per Leander
intis@internationalen.se

          

Den 9 maj varje år firas en väldig folkfest i Ryssland, till minne av krigets slut. Per Leander brukar gå dit.
Våren kommer tidigt till Moskva. I början av maj är det redan sommar. Den 9 maj firar vi 65-årsdagen av Sovjetunionens seger över Nazityskland. Överallt ser man människor med det randiga segerbandet på sina rockar och knutet på bilarnas radioantenner. Också jag har fäst det svart-orangea bandet på skinnjackan till minne av de många miljoner rödarmister och partisaner som stupade i kampen mot de nazistiska invasionstrupperna.

Den röda fanan som hissades över Riksdagshuset i Berlin 1945, förevigat på Jevgenij Chaldejs berömda fotografi, finns att beskåda i en glasmonter i en stor sal på Sovjetiska armémuseet på Sovjetiska armégatan i norra Moskva. Men den 9 maj varje år plockas segerfanan ut ur sin monter för att föras i täten för militärparaden på Röda torget. Tjugo år efter Sovjetunionens fall är det fortfarande den röda fanan som tillsammans med hammaren och skäran får symbolisera segern över nazismen på denna den största av alla ryska högtidsdagar.
Men det var först 1975 som 9 maj blev en officiell helgdag i Sovjet, förklarar den rysk-amerikanska historikern Nina Tumarkin i sin bok The Living and the Dead om det kulturella arvet efter andra världskriget. En stor parad hölls visserligen på första årsdagen av segern 1946, men efter det satte Stalin stopp för festligheterna. Stalin insåg nämligen att hans egen roll som ledare under kriget hade varit medioker, och var rädd för att högtidlighållandet av segern skulle påminna folket om deras egen kollektiva styrka.

Det är därför beklagligt att det idag finns krafter i Ryssland som vill att Stalin ska hyllas officiellt i samband med 9-majfirandet. I år har det stalinistiska kommunistpartiet för första gången fått tillstånd att sätta upp tio stora affischer till Stalins ära i Moskva inför Segerdagen. Men det är långt ifrån den ”stalinkult” som västerländska medier försöker få oss att tro ska ha återuppstått i Ryssland. Både president Medvedev och Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov har varit emot Stalinaffischerna, men till sist blev de tvungna att kompromissa med kommunisterna eftersom de trots allt utgör det största oppositionspartiet. Tio Stalinaffischer är heller inte speciellt uppseendeveckande då hela jättestaden Moskva flaggar i rött för segern och draperas i tiotusentals banderoller och affischer till hyllning av olika berömda rödaarméofficerare såväl som de vanliga soldater, partisaner och arbetare som tillsammans bidrog till segern.

En sak ska Stalin i alla fall ha cred för, nämligen att han vid krigsutbrottet insåg sina egna begränsningar och lättade på järngreppet över makten och censuren. Till skillnad från Hitler lät han sina generaler sköta krigföringen utan att lägga sig i detaljerna, och han släppte till och med ut många tusen politiska fångar ur lägren som var villiga att ta till vapen för Sovjetunionens försvar.
Trotskij uppmanade också sina anhängare inför krigsutbrottet 1939 att trots den stalinistiska degenereringen av den ryska arbetarstaten försvara revolutionens landvinningar mot Hitlers kontrarevolutionära invasionstrupper. ”Under dessa betingelser kommer Fjärde Internationalens partisaner, utan att för den skull på något sätt förändra sin inställning till kremloligarkin, att som den allra viktigaste uppgiften för stunden föra fram nödvändigheten av militärt motstånd mot Hitler. … Detta slags försvar av SSSR kommer naturligtvis att skilja sig som himmel och jord från det officiella försvar som nu förs fram under parollen: ’För fäderneslandet! För Stalin!’ Vårt försvar av SSSR förs fram under parollen: ’För socialism! För världsrevolutionen! Mot Stalin!’” (Till marxismens försvar.)
Den sovjetiske dissidentpoeten Jevgenij Jevtusjenko skriver om kriget i sina memoarer att ”trots alla fasor i Stalins koncentrationsläger bevarade det ryska folket i djupet av sin själ tron på revolutionens ideal. Ryssen gick ut för att försvara inte bara sitt fosterland utan också sin revolution”. Det var som om revolutionen fått nytt liv, berättar Jevtusjenko: folk började tro på kommunismen igen och de livliga politiska diskussionerna från 1917 återuppstod. ”Hur svårt det än är att erkänna, fick folket det lättare under kriget, ty det behövde inte längre hyckla. Detta var en av de viktigaste orsakerna till vår seger.”
Segerdagen är mycket mer än bara den omtalade militärparaden på Röda torget. Det är en väldig folkfest som pågår i flera dagar på gatorna och i parkerna med konserter och fyrverkerier i en känslofull blandning av glädje och sorg, och med enorm respekt för de många krigsveteraner som fortfarande är i livet, och för alla miljoner som gick under i kampen mot fascisterna.

Alla ryssar har föräldrar eller far- och morföräldrar som dödades. Det är inte helt klart hur många som dog, men siffran 20 miljoner som man slog fast direkt efter kriget stämmer inte. Modernare forskning visar att det snarare rör sig om 27 miljoner, kanske så mycket som 30 miljoner dödade sovjetmedborgare.
Den höga dödssiffran beror i viss mån på Stalins inkompetens att förutse den tyska attacken, vilket ledde till enorma förluster för ryssarna vid krigets inledningsskede. Men den främsta anledningen är att Hitlers krig österut mot Sovjetunionen, till skillnad från hans krig på västfronten, var ett utrotningskrig. De flesta döda var inte stupade soldater utan civila som systematiskt mördades av tyskarna. ”Judebolsjevikerna”, slaverna och de andra folken i öst skulle förslavas och på sikt helt förintas av nazisterna.
Det är därför det är så vackert att det var just detta sovjetiska blandfolk av slaver, judar, mongoler och kaukasier, enkla arbetare och bönder, som med planekonomin som motor och stalinismen till trots, till sist besegrade den ariska ”övermänniskan” och krossade det kapitalistiska Nazityskland.

Per Leander

Efter att den här artikeln skrevs och precis innan tryckning har det i sista stund visat sig att festivalledningen har beslutat att trots allt inte sätta upp de tio planerade Stalinaffischerna i Moskva. / PL

          

Den 22 april i samband med 140-årsdagen av Lenins födelse återuppfördes en nyrenoverad Leninstaty i centrala S:t Petersburg, tidigare Leningrad.

Monumentet på Lenintorget framför Finländska järnvägsstationen hade sprängskadats efter ett bombattentat förra året, varefter Lenin fick genomgå en grundlig reparation och restaurering för en kostnad av ungefär 6 miljoner rubel, eller 1,4 miljoner svenska kronor. Högerextrema grupper tros ligga bakom attacken, men ingen har hittills ställts inför rätta.
Statyn är en av de äldsta Leninstatyerna och av stort kulturellt värde. Den restes 1926, två år efter Lenins död, på den historiska plats utanför Finländska järnvägsstationen där Lenin uppstigen på en stridsvagn höll sitt första offentliga tal direkt efter återkomsten till Ryssland från exilen i samband med revolutionen 1917.
Medan Leninstatyer och andra monument från kommunisttiden har förstörts i de flesta östeuropeiska länder, där det stalinistiska förtrycket också var förknippat med nationellt förtryck, vårdar man i Ryssland tjugo år efter Sovjetunionens fall fortfarande mycket av sitt historiska och kulturella arv från Sovjettiden, och Lenin är fortfarande populär bland ryssarna.

Per Leander
intis@internationalen.se

          

Ingen stad i Europa eller Nordamerika är så van vid terroristattacker som Moskva. Dubbelattacken mot tunnelbanan den 29 mars var varken det första eller det sista terroristattentatet mot Mosmetro.

Medan attackerna mot New York, London och Madrid har varit engångshändelser, har Moskva de senaste tjugo åren regelbundet drabbats av terrorism som en konsekvens av kriget i Tjetjenien, ofta i anslutning till metron, men också på öppen gata, i gisslantagningar och sprängningar av hela bostadshus med många hundra dödade som resultat.
De senaste åren har attackerna dock blivit allt mer ovanliga i takt med att situationen i Tjetjenien har stabiliserats efter Putins uppgörelse om maktfördelning med de starkaste rebellerna runt klanen Kadyrov, till rivaliserande krigsherrars förtret. Men bomben på snabbtåget Nevskij Express mellan Moskva och S:t Petersburg den 27 november förra året visade att trenden kanske inte skulle hålla i sig, något som nu har bekräftats efter den senaste attacken mot Moskva.

Trots det har jättestaden Moskva bevarat lugnet på ett imponerande sätt och tunnelbanan fortsatte att gå som vanligt hela dagen efter attacken, även om den drabbade röda linjen påverkades av temporära stopp. Det kanske kan tyckas dumdristigt att inte stänga av metron efter en terroristattack, men samtidigt finns det en värdighet i att låta tågen rulla. Efter attacken mot New York den 11 september 2001 ställdes all flygtrafik i hela världen in, och vi påverkas fortfarande tio år senare av extrema säkerhetsåtgärder på alla världens flygplatser; och efter bomberna i Londons tunnelbana 2005 slutade hela staden att fungera och i paniken sköt polisen ihjäl en helt oskyldig man. Men Moskva behåller lugnet.

Konspirationsteorierna om att Putin och säkerhetspolisen FSB själva skulle ligga bakom terroristattackerna i Ryssland är lika dumma och osmakliga som konspirationsteorierna om att ”judarna” eller George W Bush själv låg bakom attacken mot New York den 11 september.
Men medan galna teorier om 11 september aldrig skulle ges något utrymme i seriösa svenska medier, verkar det vara fritt fram att fantisera ihop diverse liknande teorier när det gäller Ryssland, vilket Jan Blomgren gör i Svenska Dagbladet under rubriken ”Vitt är sällan vitt i Moskva” (30/3): ”Myndigheterna anklagade genast terrorister, men det är sällan som attentat i Ryssland har en enkel förklaring” menar Blomgren och påstår att man inte kan utesluta att Putin ligger bakom metrobomberna genom att återuppliva den gamla konspirationsteorin om att det skulle ha varit FSB som sprängde flera bostadshus i Moskva år 1999.
Blomgrens motsvarighet i Dagens Nyheter, den mera sansade Ingmar Nevéus, påpekar dock att: ”Konspirationsteorierna kring bombningarna av bostadshus i Moskva 1999 har aldrig kunnat bevisas” och ”Vad skulle Putin vinna på att 39 människor dödas mitt i Moskva? Vad skulle FSB tjäna på att en av explosionerna sker alldeles under dess eget högkvarter på Ljubjankatorget?” (DN 1/4)

När Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt tidigare i mars besökte Moskva passade de på att kritisera Ryssland för brott mot de mänskliga rättigheterna; i sak ett riktigt påpekande – Ryssland har begått fruktansvärda krigsförbrytelser i Tjetjenien – men samtidigt hyckleri eftersom Sverige aldrig skulle komma med liknande anklagelser mot USA, som ju ansvarar för mycket fler och grövre brott mot mänskligheten runt om i världen. Dessutom gärna med svensk hjälp nuförtiden, som i det pågående kriget i Afghanistan eller i fallet med de från Sverige utvisade och torterade egyptierna 2001.
Rysslands president Medvedev svarade i alla fall med att kritisera Sverige för att ge fristad åt terrorister, vilket nämndes som hastigast i svenska medier utan att man gick närmare in på vad Medvedev faktiskt syftade på. Men Medvedev syftade på internetsidan Kavkaz-Center som drivs av personer från Kaukasus bosatta i Sverige och som Ryssland har begärt utlämnade för uppvigling till terrorism.
Kavkaz-Center är en islamistisk och antisemitisk propagandacentral som förespråkar terrorism i kamp för bildandet av ett islamistiskt emirat i Kaukasus av det som idag är Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien och Ossetien, utan hänsyn till de lokala folkens olika kulturer och religioner, och utan något gemensamt med den traditionella tjetjenska självständighetsrörelsen.

Jag menar inte att Sverige nödvändigtvis bör utvisa dessa personer till Ryssland, men det är intressant att jämföra med hur Sverige agerar när USA kommer med liknande önskemål. Då tvekar man inte en sekund att stänga ner internetsidor eller lämna över folk till CIA, som till exempel i det tidigare nämnda fallet med egyptierna. Nu har i alla fall terroristledaren och den självutnämnde kaukasiske emiren Doku Umarov i en video publicerad på Kavkaz-Center tagit på sig attentatet mot Moskva och utlovar dessutom flera attacker, vilket vi redan har fått se prov på i en våg terroristdåd i södra Ryssland dagarna efter den stora attacken mot Moskva.

En av de två kvinnliga självmordsbombarna i metron var en 17-årig flicka med förnamnet Dzjanet – Namnet är intressant. Det säger mycket om tidsandan då hon föddes i Dagestan 1992. Föräldrarna valde uppenbarligen varken ett ryskt eller muslimskt namn åt dottern, utan blickade istället västerut och gav henne det amerikanskt klingade namnet Janet. Det tyder på att det då fanns en framtidstro som det snart skulle visa sig att den postsovjetiska tiden inte kunde erbjuda.
Den ekonomiska misär, politiska instabilitet och brist på framtidshopp som fortfarande råder i Kaukasus och andra delar av Ryssland tjugo år efter Sovjetunionens fall ger grogrunden till religiös och politisk extremism och är en del av förklaringen till massmordet på 40 oskyldiga arbetare och studenter på väg till jobb och skola under rusningstrafiken en måndagsmorgon i Moskvas tunnelbana.

Per Leander

          

Torsdagen 25 mars utsattes den nyvalde kommunistiske borgmästaren Valerij Larionov i den ryska staden Sjatura för ett mordförsök. Larionov blev överfallen av två män på kvällen utanför sin bostad.

Överfallet avbröts när Larionovs son kom utspringande för att hjälpa sin 62-årige pappa, som därefter fördes till sjukhus med svåra skallskador.
Attacken ses som politiskt motiverad. Larionov blev alldeles nyligen vald till stadens borgmästare i de ryska lokalvalen den 14 mars, där kommunisterna i Sjatura fick hela 69 procent av rösterna. Den tidigare borgmästaren, Putinpartiet Enade Rysslands kandidat Andrej Keller fick bara 26 procent.
Industristaden Sjatura har cirka trettiotusen invånare och ligger 124 kilometer öster om Moskva. Staden är känd för att ett av Rysslands första kraftverk byggdes här strax efter revolutionen 1917 när landet skulle elektrifieras.

Per Leander

          

Den estniske affärsmannen och före detta nazisten Harry Männil, misstänkt för massmord på judar och kommunister i Baltikum under andra världskriget, avled den 11 januari, 89 år gammal.

Under Nazitysklands ockupation av Estland 1941-1944 tjänstgjorde Männil i dess säkerhetspolis och ska personligen ha mördat cirka hundra människor och ansvarat för ytterligare tusen avrättningar. När Röda armén till sist besegrade nazisterna flydde Harry Männil till Sverige, i hopp om att få asyl i det land som tidigare haft så goda förbindelser med tyskarna.
Men Sverige hade vänt kappan efter vinden, och Sandlerkommissionen, som tillsatts av riksdagen efter kriget i ett försök att göra upp med statens protyska förehavanden, slog fast att Männil inte borde få tillåtelse att stanna i Sverige. Ironiskt nog klarade han sig undan baltutlämningen, då Sverige på Stalins begäran skickade tillbaka ett hundratal baltiska flyktingar som misstänktes för att ha stridit på tyskarnas sida.
Likt många andra nazister hamnade Männil istället i Sydamerika efter kriget, där han levde gott som grundare och ägare av holdingbolaget ACO. Han var också ”berömd” i vissa kretsar som en stor konstsamlare och kännare.
Harry Männil var efterlyst av Simon Wiesenthal Centret i Los Angeles, varför han inte kunde resa till USA, Storbritannien, Ryssland och många andra länder. Men efter Sovjetunionens fall återvände han till det självständiga Estland år 1990, där han skyddades av mäktiga antisovjetiska krafter i den nya staten. Han var nämligen gudfar till Estlands första borgerliga statsminister Edgar Savisaars dotter. Harry Männil var också ekonomisk rådgivare till den estniska regeringen under övergången från sovjetisk planekonomi till liberal marknadsekonomi.
Så sent som år 2005 krävde den israelisk-amerikanske nazistjägaren Efraim Zuroff vid Simon Wiesenthal Centret att få Harry Männil utlämnad, men de estniska myndigheterna ansåg inte att det fanns tillräckligt med bevis för att låta ställa honom inför rätta för krigsförbrytelser.

Per Leander
intis@internationalen.se

          

Lettlands huvudstad Riga är en förvånansvärt stor stad för ett så litet land. De andra två baltiska huvudstäderna Tallinn och Vilnius är mera proportionerliga till sina länders befolkning.
Riga är ungefär stort som Stockholm med runt sjuhundratusen invånare, trots att Lettland bara har lite mer än två miljoner invånare. Men Rigas storlek måste ses i proportion till då det var en sovjetisk stad och en av Sovjetunionens största och viktigaste hamnstäder. Staden pryds därför också med ett spetsigt Stalintorn, likt de sju i Moskva och det i Warszawa.

Men om sjuhundratusen invånare låter mycket ska det jämföras med att Riga hade en befolkning på nästan en miljon mot slutet av sovjettiden. Befolkningsminskningen är alltså dramatisk.
Riga var också under 1990-talet Europas mordtätaste stad, efter Moskva, och år 2008 utnämndes Riga till ”Europas brottshuvudstad” av tidningen Forbes. Men det var innan den nuvarande kapitalistiska krisen, som ju Lettland på grund av de svenska bankernas girighet har drabbats extremt hårt av, med stor arbetslöshet, ökad utslagning och kriminallitet som följd.

Jag kommer till Riga på kvällen och min lokale kamrat möter upp vid Centraltirgus mellan järnvägsstationen och de stora saluhallarna som ursprungligen var zeppelinarhangarer. Han tycker att vi ska få i oss något stärkande direkt, så släpandes min resväska går vi in på en liten krog som heter Leningrad. Ölet är billig, men vodkan är ännu billigare. Stora glas med iskall vodka. ”Pojechali!” säger vi och skålar: ”Vi reser!”
– För man vet aldrig vart man hamnar.
Jag vaknar upp i ett typiskt sovjetiskt bostadshus i utkanten av staden. ”Sån här bakfylla måste ätas bort” säger min kamrat och ställer fram en tallrik rykande pelmeni, en sorts ryska pastaknyten med kött i, serverat som en soppa i buljong med hackad kål och dill i. Det fungerar förvånansvärt bra, och ganska snart är vi på väg ner på stan igen.

Riga grundades år 1201 av den tyske biskopen Albert i samband med tvångskristnandet av folken i Livland, dagens Lettland och Estland. Staden har sedan dess på grund av sitt strategiska läge vid floden Daugavas mynning ut i Östersjön erövrats av litauer, polacker, svenskar, tyskar och ryssar i olika krig.
Riga är alldeles platt och de nyare gatorna är spikraka och evighetslånga där de formar ett enormt rutnät nordöst om den medeltida gamla stan. Arkitektoniskt är det en blandning av alla de olika kulturerna, med överdrivet tjusiga jugendbyggnader, fulsnygg öststatsbetong och en hel del små trähus, samt kyrkor av alla trosinriktningar, och mycket parker. Fast det tänker man inte på när träden är nakna och allt är grått som betong.
Det är slutet av januari och mycket kallt, minus tjugo på dagen och minus tjugoåtta på natten. När vi kommer ner till floden Daugava går vi ut på isen och promenerar runt. Här är Daugava frusen rakt över och folk genar över isen istället för att gå på broarna. Men en bit bort hålls floden öppen i en ränna där de stora färjefartygen lägger till.

Det sovjetiska segermonumentet från 1945 syns sticka upp som en obelisk längre bort i söder med en gyllene stjärna på toppen. Annars har Leninstatyer och andra monument från sovjettiden noggrant rensats bort, med några intressanta undantag. Det finns kvar en staty till minne av 1905-års revolution, då de lettiska arbetarna, tillsammans med arbetare runt om i hela det ryska imperiet, reste sig mot tsarismen. Revolutionen krossades brutalt och statyn föreställer mycket riktigt en arbetare som faller till marken efter att ha träffats av reaktionärernas gevärskulor. Tvåtusen lettiska arbetare dödades i den kontrarevolutionära terrorn.
En annan sovjetisk staty som fått bli kvar står på ett torg i gamla stan och föreställer en grupp rakryggade soldater i röd granit med varsitt gevär. Det är Lettlands röda skyttar, ett monument till minne av de tiotusen lettiska soldater som i samband med revolutionen 1917 anslöt sig till bolsjevikerna och röda armén. De lettiska rödarmisterna blev under inbördeskriget legendariska för sitt mod, och flera av dem valdes ut till Lenins livvakter.

Överhuvudtaget var det bland minoritetsfolken i Ryssland ett mycket starkt stöd för kommunisterna under revolutionen eftersom Lenin förespråkade nationell självbestämmanderätt för tsarrysslands olika etniska folk. När Stalin många år senare la under sig Baltikum och påtvingade folken där den storryska chauvinismen, skulle många arbetare glömma kommunisternas ursprungliga politik och förknippa också Lenins namn och allt sovjetiskt med det stalinistiska förtrycket och russifieringen. Så är det tyvärr än idag.
Före 1945 hade Riga ungefär tvåhundratusen invånare. Ett decennium senare hade befolkningen fördubblats efter att Stalin låtit flytta dit ryssar, ukrainare och vitryssar. Än idag är majoriteten av stadens invånare ryssar, de flesta födda och uppväxta i Riga.
Russifieringen under sovjettiden var självklart en negativ upplevelse för letterna. De tvingades lära sig ryska och tala det i alla officiella sammanhang, vid universiteten, på arbetet och i politiken. Deras egen kultur blev lidande. Men det var inte något rasistiskt apartheidsystem, och det är inte rätt att säga att de etniskt ryska arbetarna i Baltikum förtryckte de etniskt baltiska arbetarna. De ryska arbetarna var också förtryckta av det stalinistiska systemet, och i toppen av de baltiska kommunistpartierna fanns stalinistiska balter. Ryssarna och balterna hade samma demokratiska rättigheter, eller snarare avsaknad av dem.
Nu är situationen den omvända. Tjugo år efter Sovjets fall har en ny generation ryssar växt upp i det fria och ”demokratiska” EU-landet Lettland. Men själva saknar många av dem, precis som sina föräldrar, de mest självklara demokratiska rättigheter. Som ”icke-medborgare” får ryssarna ingen rösträtt, de får inte ens organisera sig politiskt för att försöka förbättra sin situation, och utan pass kan de inte resa utomlands.

Det språk som talas av nästan en tredjedel av landets befolkning, och över hälften i huvudstaden, är inte ens erkänt som ett minoritetsspråk. Ryska talas överallt i Riga, på gatan, i spårvagnen och affärerna. Men inte officiellt, och inte i stadshuset och parlamentet.
I de baltiska länderna är arbetslösheten bland ryssarna tredubbelt större än bland den etniskt baltiska befolkningen. Detta är statistik från innan den nuvarande kapitalistiska krisen. Situationen har troligen blivit mycket värre idag. Den sociala utsattheten leder också till ökad alkoholism, prostitution, sjukdom och förtidig död bland ryssarna.
FN och Amnesty International har upprepade gånger framfört kritik mot de baltiska länderna för hur den ryska befolkningen systematiskt diskrimineras. I början av år 2007 presenterade Amnesty en alarmerande rapport om situationen för ryssarna i Estland, vilket de estniska myndigheterna bara fnös åt.

Men just det året skulle visa sig bli mycket laddat i Estland, då kravaller utbröt i Tallinn senare i samband med att myndigheterna flyttade undan ett minnesmonument över de sovjetiska soldater som stupade i andra världskriget. En sådan symbolisk handling, som den ryska befolkningen såg som en stor skymf, blev alltså droppen som fick bägaren att rinna över. Diskrimineringen mot ryssarna i Baltikum har också lett till att dessa, speciellt ungdomarna, blivit mer rysknationalistiska än de någonsin varit.
Istället för att ta vara på den enorma resurs som den ryska befolkningen skulle kunna utgöra för dessa unga EU-länder på gränsen mellan Ryssland och Europa, har de nya nationalistiskt sinnade myndigheterna i Lettland och Estland (i Litauen är situationen förhållandevis mycket bättre) valt att ta ut sin hämnd för sovjetstalinismen mot den kvarvarande ryska befolkningen, alienerat dem från samhället och samtidigt försvårat möjlighen till en bra relation med jätten i öst.
Men kanske kommer relationerna trots allt att förbättras. Så sent som i augusti 2009 restes i Riga en staty över den ryske nationalskalden Pusjkin som en gåva från Moskva, överöst av blommor på traditionellt ryskt vis, och som alla ryska tjejer vill posera vid för fotografering. Och jag låter mig också glatt fotograferas med Pusjkin, mumlandes på versen: Jag älskade dig, kanske älskar jag dig fortfarande…
Dessutom har Rysslands president Dimitrij Medvedev bjudit den lettiske presidenten Valdis Zatlers till Moskva den 9 maj för att delta vid segerparaden på Röda torget, då ryssarna firar sextiofemårsdagen av Sovjets seger över Nazityskland. Hittills har Zatlers varken tackat ja eller nej, och det är nog troligast att han avböjer, men om han skulle resa till Moskva blir han den förste lettiske president att delta vid segerfirandet, vilket skulle vara intressant eftersom Lettland officiellt förknippar Sovjets seger 1945 med ockupation.
Dessutom har det nya Lettland inte direkt gjort upp med sitt förflutna under nazitiden utan hyllar tvärtom gamla nationalistiska ”hjältar” som slogs på tyskarnas sida mot kommunisterna.

För övrigt är det inte svårt att lägga märke till den svenska imperialismens starka närvaro i Baltikum, med alla svenska företag som stormade in efter Sovjetunionens fall när marknaden öppnades upp. Överhuvudtaget är just skandinaviska företag tydliga i stadsbilden: De norska pressbyråbutikerna Narvesen finns i vart och vartannat gathörn, och de danska och framför allt svenska bankerna syns skrytsamt skyltandes överallt runt om på stan, trots finanskrisen.
Swedbanks huvudkontor är dessutom en ful modern skyskrapa i glas som reser sig utmanande tio meter högre än Stalintornet, som en markering om vem som har makten i den nya postsovjetiska eran.

Utan att ha gjort några större djupdykningar i vanligt folks vardagsliv har jag ingen direkt uppfattning om hur de har det nu under krisen i jämförelse med innan. Men efter mina fyra dagar i Riga, när jag står med resväskan på Centraltirgus och väntar på buss 22 till flygplatsen, kommer en medelålders man fram till mig och frågar om jag kan ge honom lite pengar.
”Vi har det så svårt här nu” säger han.
”Jag förstår det” svarar jag och tänker att jag ska ge honom alla mynt jag har kvar, men han säger att det räcker med en lats, vilket trots allt är femton svenska kronor och räcker till ett bra mål mat inne i saluhallarna.
Han tackar och frågar var jag kommer ifrån. ”Sverige” säger jag och vet inte om jag ska skämmas eller kanske behöva förklara mig, men han gör en grimas som går att tolka som både förvånad och lustig.

Text och foto: Per Leander