Moderaterna i skånska Kristianstad skakas av en intern rasistskandal. Det är familjen Einar och Sladjana Critén, båda aktiva moderata politiker i kommunen, som nu gått ut i Kristianstadsbladet för att berätta om de rasistiska påhopp de under en längre tid fått utstå från andra partimedlemmar som anser att de på grund av sin etniska härkomst inte hör hemma i partiet.

Einar Critén är rom och även aktiv i Romska rådet, varför han nedsättande kallas för ”tattare” av vissa partikamrater. Hustrun Sladjana Critén som är andra vice ordförande i kommunfullmäktige, härstammar från Jugoslavien och har också mötts av rasism från andra moderater.
– Här är vi samma parti, här ska vi vara partivänner, säger hon till Kristianstadsbladet och berättar att hon blir kallad ”jävla zigenarhora” och ”zigenarkärring”.
Enligt Sladjana Critén har hon flera gånger tagit upp trakasserierna med kommunfullmäktiges ordförande moderaten Bengt Gustafson, den lokala partibossen. Men han bara ”bagatelliserade problemet” menar hon.
När Internationalen kontaktar Bengt Gustafson för en kommentar påstår han att familjen Critén överreagerar.
– Jag har fört samtal med alla berörda och kan konstatera att några rasistiska attityder inte finns, men väl, hos ett par personer, ett burdust, kryddat och olämpligt språkbruk som mera speglar lite trist yrkesjargong än åsikter, säger han.
– Hela historien är tråkig och onödig och hade aldrig behövt äga rum om de berörda hade tagit sig tid att lyssna på varandra som vuxna människor, menar Gustafson.

Per Leander
intis@internaionalen.se

          

I sitt valmanifest förklarade Alliansen sig vilja värna om Systembolaget. Men samtidigt vill man bryta monopolet på alkoholförsäljning genom att öppna upp för gårdsförsäljning. IOGT-NTO menar att det kommer innebära slutet för Systembolaget efter EU-dom.

De fyra första åren med alliansregeringen kännetecknades av utförsäljningar och privatisering av verksamheter som tidigare varit under statligt monopol. Ett tydligt exempel är apoteksverksamheten som nu är konkurrensutsatt, vilket dessutom föregicks av att handeln med receptfria läkemedel släpptes fri. Frågan är vad som kommer att hända med Systembolaget under de kommande fyra åren.
Traditionellt är Moderaterna av marknadsliberala skäl motståndare till Systembolagets monopol på alkoholförsäljning, men än så länge säger man sig inte vilja avveckla Systemet. Däremot har Alliansen bedrivit en politik för uppluckring av den strikta svenska alkohollagstiftningen. Med regeringens egna ord har man ”moderniserat” lagstiftningen genom att utöka serveringstillståndet, och beviljat längre öppettider för flera krogar.
Alliansen har nu också börjat förbereda möjligheten till gårdsförsäljning, det vill säga att alkoholproducenter ska få sälja sina produkter direkt på tillverkningsstället, främst vingårdar, något som Centerpartiets Maud Olofsson starkt förespråkar.

Början på slutet
Men nykterhetsorganisationen IOGT-NTO varnar för att gårdsförsäljning blir början på slutet för Systembolaget. Enligt organisationens ordförande Anna Carlstedt kommer det att resultera i att Sverige ställs inför EU-domstolen, och att monopolet avskaffas.
– Systembolaget kommer inte att försvinna direkt när vi inför gårdsförsäljning. Däremot kommer vi att dras inför domstol och därmed riskera hela vårt alkoholpolitiska system, menar Carlstedt. Hon tror att om gårdsförsäljning införs kommer EU att slå fast att 1997 års överenskommelse mellan Sverige och EU om bevarandet av det svenska statliga monopolet för försäljning inte längre gäller, och att EU därför kommer kräva att fri konkurrens ska råda.
Överenskommelsen säger nämligen att Systembolaget inte får favorisera svenskproducerade drycker, men gårdsförsäljning skulle innebära att just svenskt vin gynnas, vilket bryter mot EU:s konkurrenslagar. Resultatet kan inte bli annat än att EU-domstolen slår fast att alkoholförsäljningen måste släppas fri i hela Sverige, spår IOGT-NTO.
Just nu pågår en statlig utredning om möjligheterna till gårdsförsäljning på initiativ av regeringen, varefter en ny lag väntas i början av nästa år. Officiellt finns alltså inga planer på att avskaffa Systembolaget. Men Alliansen ser ut att föra en politik som leder i den riktningen.

Per Leander
intis@internationalen.se

          

Att Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov i förra veckan fick sparken av president Medvedev har fått stor uppmärksamhet också i svensk press. Hemma i Ryssland är det självklart en enorm händelse att den till synes allsmäktige kungen av Moskva efter 18 år vid makten plötsligt petades bort.

I ett förspel till avskedandet drevs i ryska tevekanaler under hösten en kampanj i klassiskt stalinistiskt manér, där Luzjkov pekades ut som en ”folkets fiende” och korrupt politiker.
Anklagelserna om korruption är självklart sanna, och Luzjkov är ingen martyr utan en skurk. Men det är intressant att han först nu får gå för något som alla har känt till i alla år, nämligen att han försett sin hustru Jelena Baturinas byggbolag Inteko med så feta byggkontrakt att hon blivit Rysslands rikaste kvinna.
När man tittar närmre på händelseutvecklingen ser man dock att Luzjkov faktiskt har motarbetats ganska hårt den senaste tiden. I somras satte Medvedev stopp för den av Luzjkov planerade motorvägen genom naturreservatet Chimkiskogen, trots Luzjkovs högljudda protester. Och förra året slog polisen till mot en av Luzjkovs närmsta vänner, den azerbajdzjanske affärsmannen/gangsterbossen Thälmann Ismailov som kontrollerade en stor del av Moskvas undre värld.

Det handlar självklart om maktkamp, men dock inte någon kamp mellan Medvedev och Putin, som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tolkat det, utan Putins kamp mot Luzjkov. Medvedev skulle inte ha kunnat attackera Luzjkov utan Putins stöd, eller ännu mera troligt Putins direkta uppmaning.
Kampen mellan Putin och Luzjkov har pågått mer eller mindre diskret i tio år, sedan Putin blev president år 2000. Och även om Luzjkov väldigt tidigt insåg att han för sin politiska överlevnad inte skulle utmana Putin om presidentposten, vilket han ursprungligen tänkt, så har rivaliteten mellan dem båda funnits kvar även om de utåt har framställt sig som kamrater.

Luzjkov var en av de sista självständiga politikerna i Ryssland, och han har trots att han i viss mån underordnat sig Putin också vågat ta egna beslut, något som hans efterträdare, vem det nu blir, inte kommer att kunna göra.
”Luzjkovs fall innebär att Putins vertikala maktstruktur blir ännu vertikalare och ännu mäktigare” påpekar en ledarskribent i den liberala engelskspråkiga tidningen The Moscow Times (1/10): ”Putin har återigen visat vem som bestämmer.”
Luzjkov var också en av de sista politikerna från Jeltsintiden som lyckats hålla sig kvar vid makten, och på många sätt har han precis som Jeltsin stått för en mera marknadsliberal politik. Intressant ska därför bli att se vad som nu händer med Luzjkovs och hans hustru Baturinas mångmiljardimperium Inteko, som nog inte kommer kunna överleva efter Luzjkovs fall och alla korruptionsanklagelserna. Troligt är att Putin låter företaget nationaliseras eller på annat sätt tillfalla den ryska staten, så som han tidigare har avväpnat oligarkerna och åternationaliserat företag, banker och naturresurser som privatiserades på Jeltsintiden.

Per Leander
intis@internationalen.se

          

Skogs- och markbränderna som bröt ut i Ryssland i slutet av juli efter en sommar av extrem värmebölja och torka, verkar nu vara under kontroll, efter att ha härjat vilt i landet under en månads tid. Bland de många utländska stater som bistod Ryssland i brandbekämpningen eller på annat sätt bidrog med nödhjälp, lyser Sverige med sin frånvaro, medan länder som normalt är fientligt inställda till Ryssland (Polen, Estland, Lettland och Litauen) denna gång inte tvekade att ge sitt stöd.

Det är kanske ännu för tidigt att ordentligt utvärdera de sociala, ekonomiska, och politiska konsekvenser av katastrofen, men bränderna har på många sätt varit förödande för Ryssland.
Värst drabbades området runt Moskva där hela byar och samhällen har utraderats, jordbruket fördärvats och skogar förvandlats till stubbar och aska. Den ryska huvudstaden, som visserligen skonades från eldslågorna, täcktes under flera veckor av en tjock giftig smogg från de omkringrasande bränderna. När det var som värst jämfördes den hälsovådliga inandningen av röken med skadan av att röka 2-3 paket cigaretter i timmen.
Zjenja Cholopova, en vän som bor i betongförorten Domodedovskaja i södra Moskva, skriver till mig den 7 augusti att ”Jag kan inte se huset mitt emot. Jag kan inte andas. Folk måste använda ansiktsmasker när de går ut. Och det är extremt varmt. Nu, klockan tio på kvällen, är det 37 grader.” Några dagar senare skriver hon att röken ligger tjock ”som om fönstren vore fördragna med grå gardiner”.

Vilka konsekvenser den långvariga inandningen av denna giftgas kommer att få för Moskvas innevånare, 20 miljoner människor, kommer vi kanske först att veta om några decennier, då cancer och andra vidriga sjukdomar som kan bli resultatet av sommarsmoggen år 2010 kan ta långt tid att utvecklas. Elden sägs också ha kunnat frigöra farliga radioaktiva ämnen som finns i skog och mark från kärnkraftolyckan i Tjernobyl 1986, även om ryska, men också franska strålningsexperter (Institut de radioprotection et de sûreté nucléaire) hävdat att sådana skrämselscenarier är betydligt överdrivna.
Men många människor har redan dött. Över femtio personer omkom direkt i lågorna, men betydligt fler, upp mot tjugotusen, har avlidit till följd av hettan och den giftiga röken. Enligt Moskvas sjukvårdschef Andrej Seltsovskij har dödstalen per dag fördubblats denna sommar jämfört med förra sommaren: ”Normala sommardagar dör mellan 360 och 380 människor i Moskva, i år är siffran runt 700 om dagen.”
Dessutom har tusentals människor rapporterats drunknade i floder och sjöar efter att ha sökt svalka i hettan. Men nyhetsrapporteringarna om de många drunkningsolyckorna började redan långt innan bränderna bröt ut, och tidningen Komsomolskaja Pravda påpekar att 90 procent av de drunknande har stora mängder alkohol i kroppen.

De mest uppenbara konsekvenserna av bränderna är de ekonomiska. Tusentals familjer har fått sina hem och allt de äger förstörda. Myndigheterna har utlovat ekonomiskt stöd till de drabbade, men det rör sig om småpengar i sammanhanget, och eftersom det sociala skyddsnätet som fanns på sovjettiden inte längre finns kvar är det många människor som står ensamma och nakna och kanske aldrig kommer på fötter igen.
Både människor och djur står nu också inför en höst och vinter med brist på föda. Ingen tror väl att det kommer bryta ut någon massvält som på trettiotalet (till följd av Stalins misslyckade jordbrukspolitik), men situationen är mycket allvarlig för det ryska jordbruket efter bränderna, vilket kommer att inverka på statens såväl som privatpersoners ekonomi. Årets skörd beräknas bli 25 procent mindre än vanliga år, och Ryssland som tillsammans med Ukraina och Kazakstan hör till världens största exportörer av vete kommer nu istället att behöva importera enorma mängder säd. Brödpriserna i Moskva har redan fördubblats, och mjölkpriserna har stigit med 25 procent. Också världsmarknadspriserna på vete kommer att stiga efter de ryska bränderna.
Mindre allvarligt, men också mycket tråkigt, är att många av huvudstadens museer rapporterar att deras konstverk har blivit förstörda av smoggen, och behöver genomgå konservering och restaurering. Många av Moskvas berömda museer håller tills vidare stängt.

Även om årets värmebölja i Moskva sägs ha varit ”den värsta på tusen år”, så är det inte ovanligt att det blir extremt varmt i Moskva på somrarna. Moskva ligger på slätten mitt i det europeiska Ryssland med ett inlandsklimat som resulterar i långa kalla vintrar som kontrasteras med mycket varma och torra somrar. Våren, övergången mellan vintern och sommaren går alltid fort, och sommarvärmen som ofta håller sig runt trettio grader, börjar redan i maj och håller i sig till september.
Är det den globala uppvärmningen som ligger bakom årets extrema värmebölja i Ryssland? Kanske, i viss mån. Men det är inte första gången det brinner i Ryssland på sommaren, och sedan Moskva grundades år 1147 finns det regelbunden dokumentation av extrema värmeböljor, förödande skogsbränder och rök som förvandlar dagarna till nätter.

Den tidigaste nedtecknade skildringen av sommarbränder i Ryssland är från 1298: ”Det var torka – myrar och skogar började brinna”. Krönikan från 1371 beskriver mer detaljerat den sommarens bränder och rök: ”Svarta moln täckte solen, i två månader var jorden mörk; det var omöjligt att känna igen en människas ansikte längre bort än på en famns avstånd; fåglarna kunde inte se att flyga utan föll till marken för att kräla runt; djuren vandrade i städer och byar bland människorna – vilda djur: björnar, vargar, rävar och andra bestar” och 1431 antecknas att ”Solen försvann. Också fiskarna i sjöarna dog av röken”.
Sommaren 1735 skriver tsarinnan Anna Ivanovna ett argt brev till sina ministrar där hon klagar på att hon trots värmeböljan är tvungen att hålla alla palatsets fönster stängda på grund av röken från alla bränder: ”Vi är förvånade att inget görs för att få bukt med dessa bränder, trots att de återkommer år efter år”.
År 1875 skriver Rysslands krigsminister greve Dimitrij Miljutin i sin dagbok: ”Medan Västeuropa klagar över en kall sommar med konstant regn, lider vi av en outhärdlig torka. I södra Ryssland har all gröda förstörts, skogarna runt S:t Petersburg står i brand och en tjock rök ligger över staden”. Miljutin beskriver vidare hur armén kämpar för att hålla elden borta från krutförråden och hur man till sist måste evakuera sprängmedlen. Det kan jämföras med hur de ryska myndigheterna i år har fraktat undan kärnbränsle och annat radioaktivt material från de eldhärjade områdena.

Det går alltså inte att bestämt hävda att infernot i Ryssland år 2010 enbart skulle vara resultatet av global uppvärmning, då fenomenet är dokumenterat regelbundet återkommande sedan tusen år tillbaka. Men den mänskliga faktorn har utan tvekan bidragit till att situationen blev så katastrofal. Myndigheterna var otroligt dåliga på att förstå situationens allvar när bränderna bröt ut, och det tog lång tid innan brandbekämpningen ordentligt tog fart, samtidigt som de kremlkontrollerade mediekanalerna förringade faran med bränderna, ljög för medborgarna om händelseförloppet och undvek att kritisera eller ifrågasätta makthavarna.

Privatiseringarna av skogar och jordbruk, samt de enorma nerskärningarna i brandförsvaret sedan Sovjetunionens fall, har också försvårat brandbekämpningen, vilket det ryska kommunistpartiet har varit noga med att påpeka. Partiets vice ordförande Vladimir Kasjin har i ett uttalande publicerat på kommunistpartiets hemsida gjort en jämförelse mellan årets brandkatastrof och situationen 1972, då Moskvaområdet också drabbades av liknande bränder till följd av torka. Det sovjetiska brandförsvaret var då, hävdar han, bättre organiserat och tack vare planekonomin kunde myndigheterna se till att resurserna till brandbekämpningen kunde prioriteras. 1972 arbetade man också i förebyggande syfte med att hugga upp brandgator och gräva diken så att eldarna kunde hållas under kontroll och inte spred sig vilt som i år, samtidigt som boende i områden som hotades av bränderna evakuerades i tid.
Naturkatastrofer kan orsakas till följd av människors agerande, men också i brist på människors agerande. Det handlar om vilken typ av samhälle som råder.
Per Leander
intis@internationalen.se

          

Skogs- och markbränderna som bröt ut i Ryssland i slutet av juli efter en sommar av extrem värmebölja och torka, verkar nu vara under kontroll, efter att ha härjat vilt i landet under en månads tid. Bland de många utländska stater som bistod Ryssland i brandbekämpningen eller på annat sätt bidrog med nödhjälp, lyser Sverige med sin frånvaro, medan länder som normalt är fientligt inställda till Ryssland (Polen, Estland, Lettland och Litauen) denna gång inte tvekade att ge sitt stöd.

Det är kanske ännu för tidigt att ordentligt utvärdera de sociala, ekonomiska, och politiska konsekvenser av katastrofen, men bränderna har på många sätt varit förödande för Ryssland.
Värst drabbades området runt Moskva där hela byar och samhällen har utraderats, jordbruket fördärvats och skogar förvandlats till stubbar och aska. Den ryska huvudstaden, som visserligen skonades från eldslågorna, täcktes under flera veckor av en tjock giftig smogg från de omkringrasande bränderna. När det var som värst jämfördes den hälsovådliga inandningen av röken med skadan av att röka 2-3 paket cigaretter i timmen.
Zjenja Cholopova, en vän som bor i betongförorten Domodedovskaja i södra Moskva, skriver till mig den 7 augusti att ”Jag kan inte se huset mitt emot. Jag kan inte andas. Folk måste använda ansiktsmasker när de går ut. Och det är extremt varmt. Nu, klockan tio på kvällen, är det 37 grader.” Några dagar senare skriver hon att röken ligger tjock ”som om fönstren vore fördragna med grå gardiner”.

Vilka konsekvenser den långvariga inandningen av denna giftgas kommer att få för Moskvas innevånare, 20 miljoner människor, kommer vi kanske först att veta om några decennier, då cancer och andra vidriga sjukdomar som kan bli resultatet av sommarsmoggen år 2010 kan ta långt tid att utvecklas. Elden sägs också ha kunnat frigöra farliga radioaktiva ämnen som finns i skog och mark från kärnkraftolyckan i Tjernobyl 1986, även om ryska, men också franska strålningsexperter (Institut de radioprotection et de sûreté nucléaire) hävdat att sådana skrämselscenarier är betydligt överdrivna.
Men många människor har redan dött. Över femtio personer omkom direkt i lågorna, men betydligt fler, upp mot tjugotusen, har avlidit till följd av hettan och den giftiga röken. Enligt Moskvas sjukvårdschef Andrej Seltsovskij har dödstalen per dag fördubblats denna sommar jämfört med förra sommaren: ”Normala sommardagar dör mellan 360 och 380 människor i Moskva, i år är siffran runt 700 om dagen.”
Dessutom har tusentals människor rapporterats drunknade i floder och sjöar efter att ha sökt svalka i hettan. Men nyhetsrapporteringarna om de många drunkningsolyckorna började redan långt innan bränderna bröt ut, och tidningen Komsomolskaja Pravda påpekar att 90 procent av de drunknande har stora mängder alkohol i kroppen.

De mest uppenbara konsekvenserna av bränderna är de ekonomiska. Tusentals familjer har fått sina hem och allt de äger förstörda. Myndigheterna har utlovat ekonomiskt stöd till de drabbade, men det rör sig om småpengar i sammanhanget, och eftersom det sociala skyddsnätet som fanns på sovjettiden inte längre finns kvar är det många människor som står ensamma och nakna och kanske aldrig kommer på fötter igen.
Både människor och djur står nu också inför en höst och vinter med brist på föda. Ingen tror väl att det kommer bryta ut någon massvält som på trettiotalet (till följd av Stalins misslyckade jordbrukspolitik), men situationen är mycket allvarlig för det ryska jordbruket efter bränderna, vilket kommer att inverka på statens såväl som privatpersoners ekonomi. Årets skörd beräknas bli 25 procent mindre än vanliga år, och Ryssland som tillsammans med Ukraina och Kazakstan hör till världens största exportörer av vete kommer nu istället att behöva importera enorma mängder säd. Brödpriserna i Moskva har redan fördubblats, och mjölkpriserna har stigit med 25 procent. Också världsmarknadspriserna på vete kommer att stiga efter de ryska bränderna.
Mindre allvarligt, men också mycket tråkigt, är att många av huvudstadens museer rapporterar att deras konstverk har blivit förstörda av smoggen, och behöver genomgå konservering och restaurering. Många av Moskvas berömda museer håller tills vidare stängt.

Även om årets värmebölja i Moskva sägs ha varit ”den värsta på tusen år”, så är det inte ovanligt att det blir extremt varmt i Moskva på somrarna. Moskva ligger på slätten mitt i det europeiska Ryssland med ett inlandsklimat som resulterar i långa kalla vintrar som kontrasteras med mycket varma och torra somrar. Våren, övergången mellan vintern och sommaren går alltid fort, och sommarvärmen som ofta håller sig runt trettio grader, börjar redan i maj och håller i sig till september.
Är det den globala uppvärmningen som ligger bakom årets extrema värmebölja i Ryssland? Kanske, i viss mån. Men det är inte första gången det brinner i Ryssland på sommaren, och sedan Moskva grundades år 1147 finns det regelbunden dokumentation av extrema värmeböljor, förödande skogsbränder och rök som förvandlar dagarna till nätter.

Den tidigaste nedtecknade skildringen av sommarbränder i Ryssland är från 1298: ”Det var torka – myrar och skogar började brinna”. Krönikan från 1371 beskriver mer detaljerat den sommarens bränder och rök: ”Svarta moln täckte solen, i två månader var jorden mörk; det var omöjligt att känna igen en människas ansikte längre bort än på en famns avstånd; fåglarna kunde inte se att flyga utan föll till marken för att kräla runt; djuren vandrade i städer och byar bland människorna – vilda djur: björnar, vargar, rävar och andra bestar” och 1431 antecknas att ”Solen försvann. Också fiskarna i sjöarna dog av röken”.
Sommaren 1735 skriver tsarinnan Anna Ivanovna ett argt brev till sina ministrar där hon klagar på att hon trots värmeböljan är tvungen att hålla alla palatsets fönster stängda på grund av röken från alla bränder: ”Vi är förvånade att inget görs för att få bukt med dessa bränder, trots att de återkommer år efter år”.
År 1875 skriver Rysslands krigsminister greve Dimitrij Miljutin i sin dagbok: ”Medan Västeuropa klagar över en kall sommar med konstant regn, lider vi av en outhärdlig torka. I södra Ryssland har all gröda förstörts, skogarna runt S:t Petersburg står i brand och en tjock rök ligger över staden”. Miljutin beskriver vidare hur armén kämpar för att hålla elden borta från krutförråden och hur man till sist måste evakuera sprängmedlen. Det kan jämföras med hur de ryska myndigheterna i år har fraktat undan kärnbränsle och annat radioaktivt material från de eldhärjade områdena.

Det går alltså inte att bestämt hävda att infernot i Ryssland år 2010 enbart skulle vara resultatet av global uppvärmning, då fenomenet är dokumenterat regelbundet återkommande sedan tusen år tillbaka. Men den mänskliga faktorn har utan tvekan bidragit till att situationen blev så katastrofal. Myndigheterna var otroligt dåliga på att förstå situationens allvar när bränderna bröt ut, och det tog lång tid innan brandbekämpningen ordentligt tog fart, samtidigt som de kremlkontrollerade mediekanalerna förringade faran med bränderna, ljög för medborgarna om händelseförloppet och undvek att kritisera eller ifrågasätta makthavarna.

Privatiseringarna av skogar och jordbruk, samt de enorma nerskärningarna i brandförsvaret sedan Sovjetunionens fall, har också försvårat brandbekämpningen, vilket det ryska kommunistpartiet har varit noga med att påpeka. Partiets vice ordförande Vladimir Kasjin har i ett uttalande publicerat på kommunistpartiets hemsida gjort en jämförelse mellan årets brandkatastrof och situationen 1972, då Moskvaområdet också drabbades av liknande bränder till följd av torka. Det sovjetiska brandförsvaret var då, hävdar han, bättre organiserat och tack vare planekonomin kunde myndigheterna se till att resurserna till brandbekämpningen kunde prioriteras. 1972 arbetade man också i förebyggande syfte med att hugga upp brandgator och gräva diken så att eldarna kunde hållas under kontroll och inte spred sig vilt som i år, samtidigt som boende i områden som hotades av bränderna evakuerades i tid.
Naturkatastrofer kan orsakas till följd av människors agerande, men också i brist på människors agerande. Det handlar om vilken typ av samhälle som råder.
Per Leander
intis@internationalen.se

          

Skogs- och markbränderna som bröt ut i Ryssland i slutet av juli efter en sommar av extrem värmebölja och torka, verkar nu vara under kontroll, efter att ha härjat vilt i landet under en månads tid. Bland de många utländska stater som bistod Ryssland i brandbekämpningen eller på annat sätt bidrog med nödhjälp, lyser Sverige med sin frånvaro, medan länder som normalt är fientligt inställda till Ryssland (Polen, Estland, Lettland och Litauen) denna gång inte tvekade att ge sitt stöd.

Det är kanske ännu för tidigt att ordentligt utvärdera de sociala, ekonomiska, och politiska konsekvenser av katastrofen, men bränderna har på många sätt varit förödande för Ryssland.
Värst drabbades området runt Moskva där hela byar och samhällen har utraderats, jordbruket fördärvats och skogar förvandlats till stubbar och aska. Den ryska huvudstaden, som visserligen skonades från eldslågorna, täcktes under flera veckor av en tjock giftig smogg från de omkringrasande bränderna. När det var som värst jämfördes den hälsovådliga inandningen av röken med skadan av att röka 2-3 paket cigaretter i timmen.
Zjenja Cholopova, en vän som bor i betongförorten Domodedovskaja i södra Moskva, skriver till mig den 7 augusti att ”Jag kan inte se huset mitt emot. Jag kan inte andas. Folk måste använda ansiktsmasker när de går ut. Och det är extremt varmt. Nu, klockan tio på kvällen, är det 37 grader.” Några dagar senare skriver hon att röken ligger tjock ”som om fönstren vore fördragna med grå gardiner”.

Vilka konsekvenser den långvariga inandningen av denna giftgas kommer att få för Moskvas innevånare, 20 miljoner människor, kommer vi kanske först att veta om några decennier, då cancer och andra vidriga sjukdomar som kan bli resultatet av sommarsmoggen år 2010 kan ta långt tid att utvecklas. Elden sägs också ha kunnat frigöra farliga radioaktiva ämnen som finns i skog och mark från kärnkraftolyckan i Tjernobyl 1986, även om ryska, men också franska strålningsexperter (Institut de radioprotection et de sûreté nucléaire) hävdat att sådana skrämselscenarier är betydligt överdrivna.
Men många människor har redan dött. Över femtio personer omkom direkt i lågorna, men betydligt fler, upp mot tjugotusen, har avlidit till följd av hettan och den giftiga röken. Enligt Moskvas sjukvårdschef Andrej Seltsovskij har dödstalen per dag fördubblats denna sommar jämfört med förra sommaren: ”Normala sommardagar dör mellan 360 och 380 människor i Moskva, i år är siffran runt 700 om dagen.”
Dessutom har tusentals människor rapporterats drunknade i floder och sjöar efter att ha sökt svalka i hettan. Men nyhetsrapporteringarna om de många drunkningsolyckorna började redan långt innan bränderna bröt ut, och tidningen Komsomolskaja Pravda påpekar att 90 procent av de drunknande har stora mängder alkohol i kroppen.

De mest uppenbara konsekvenserna av bränderna är de ekonomiska. Tusentals familjer har fått sina hem och allt de äger förstörda. Myndigheterna har utlovat ekonomiskt stöd till de drabbade, men det rör sig om småpengar i sammanhanget, och eftersom det sociala skyddsnätet som fanns på sovjettiden inte längre finns kvar är det många människor som står ensamma och nakna och kanske aldrig kommer på fötter igen.
Både människor och djur står nu också inför en höst och vinter med brist på föda. Ingen tror väl att det kommer bryta ut någon massvält som på trettiotalet (till följd av Stalins misslyckade jordbrukspolitik), men situationen är mycket allvarlig för det ryska jordbruket efter bränderna, vilket kommer att inverka på statens såväl som privatpersoners ekonomi. Årets skörd beräknas bli 25 procent mindre än vanliga år, och Ryssland som tillsammans med Ukraina och Kazakstan hör till världens största exportörer av vete kommer nu istället att behöva importera enorma mängder säd. Brödpriserna i Moskva har redan fördubblats, och mjölkpriserna har stigit med 25 procent. Också världsmarknadspriserna på vete kommer att stiga efter de ryska bränderna.
Mindre allvarligt, men också mycket tråkigt, är att många av huvudstadens museer rapporterar att deras konstverk har blivit förstörda av smoggen, och behöver genomgå konservering och restaurering. Många av Moskvas berömda museer håller tills vidare stängt.

Även om årets värmebölja i Moskva sägs ha varit ”den värsta på tusen år”, så är det inte ovanligt att det blir extremt varmt i Moskva på somrarna. Moskva ligger på slätten mitt i det europeiska Ryssland med ett inlandsklimat som resulterar i långa kalla vintrar som kontrasteras med mycket varma och torra somrar. Våren, övergången mellan vintern och sommaren går alltid fort, och sommarvärmen som ofta håller sig runt trettio grader, börjar redan i maj och håller i sig till september.
Är det den globala uppvärmningen som ligger bakom årets extrema värmebölja i Ryssland? Kanske, i viss mån. Men det är inte första gången det brinner i Ryssland på sommaren, och sedan Moskva grundades år 1147 finns det regelbunden dokumentation av extrema värmeböljor, förödande skogsbränder och rök som förvandlar dagarna till nätter.

Den tidigaste nedtecknade skildringen av sommarbränder i Ryssland är från 1298: ”Det var torka – myrar och skogar började brinna”. Krönikan från 1371 beskriver mer detaljerat den sommarens bränder och rök: ”Svarta moln täckte solen, i två månader var jorden mörk; det var omöjligt att känna igen en människas ansikte längre bort än på en famns avstånd; fåglarna kunde inte se att flyga utan föll till marken för att kräla runt; djuren vandrade i städer och byar bland människorna – vilda djur: björnar, vargar, rävar och andra bestar” och 1431 antecknas att ”Solen försvann. Också fiskarna i sjöarna dog av röken”.
Sommaren 1735 skriver tsarinnan Anna Ivanovna ett argt brev till sina ministrar där hon klagar på att hon trots värmeböljan är tvungen att hålla alla palatsets fönster stängda på grund av röken från alla bränder: ”Vi är förvånade att inget görs för att få bukt med dessa bränder, trots att de återkommer år efter år”.
År 1875 skriver Rysslands krigsminister greve Dimitrij Miljutin i sin dagbok: ”Medan Västeuropa klagar över en kall sommar med konstant regn, lider vi av en outhärdlig torka. I södra Ryssland har all gröda förstörts, skogarna runt S:t Petersburg står i brand och en tjock rök ligger över staden”. Miljutin beskriver vidare hur armén kämpar för att hålla elden borta från krutförråden och hur man till sist måste evakuera sprängmedlen. Det kan jämföras med hur de ryska myndigheterna i år har fraktat undan kärnbränsle och annat radioaktivt material från de eldhärjade områdena.

Det går alltså inte att bestämt hävda att infernot i Ryssland år 2010 enbart skulle vara resultatet av global uppvärmning, då fenomenet är dokumenterat regelbundet återkommande sedan tusen år tillbaka. Men den mänskliga faktorn har utan tvekan bidragit till att situationen blev så katastrofal. Myndigheterna var otroligt dåliga på att förstå situationens allvar när bränderna bröt ut, och det tog lång tid innan brandbekämpningen ordentligt tog fart, samtidigt som de kremlkontrollerade mediekanalerna förringade faran med bränderna, ljög för medborgarna om händelseförloppet och undvek att kritisera eller ifrågasätta makthavarna.

Privatiseringarna av skogar och jordbruk, samt de enorma nerskärningarna i brandförsvaret sedan Sovjetunionens fall, har också försvårat brandbekämpningen, vilket det ryska kommunistpartiet har varit noga med att påpeka. Partiets vice ordförande Vladimir Kasjin har i ett uttalande publicerat på kommunistpartiets hemsida gjort en jämförelse mellan årets brandkatastrof och situationen 1972, då Moskvaområdet också drabbades av liknande bränder till följd av torka. Det sovjetiska brandförsvaret var då, hävdar han, bättre organiserat och tack vare planekonomin kunde myndigheterna se till att resurserna till brandbekämpningen kunde prioriteras. 1972 arbetade man också i förebyggande syfte med att hugga upp brandgator och gräva diken så att eldarna kunde hållas under kontroll och inte spred sig vilt som i år, samtidigt som boende i områden som hotades av bränderna evakuerades i tid.
Naturkatastrofer kan orsakas till följd av människors agerande, men också i brist på människors agerande. Det handlar om vilken typ av samhälle som råder.
Per Leander
intis@internationalen.se

          

Det är nu 70 år sedan Lev Trotskij mördades av Stalin i sin bostad i Mexico City den 20 augusti 1940. I över tio år hade den gamle bolsjeviken levt i exil sedan han utvisats från Sovjetunionen 1929. Jagad från land till land av borgerliga regeringar, fascister och stalinister. Per Leander minns…

Som en av den ryska revolutionens främsta ledare, och grundare av den röda armé som försvarade den första arbetarstaten mot imperialisternas och kontrarevolutionens vita arméer, kan Trotskijs sista tio år i exil kanske framstå som de minst betydelsefulla i hans liv. Men det var då han skrev sina viktigaste politiska texter, med analyserna av den stalinistiska regim som tagit makten i Sovjetunionen och hur arbetarstaten degenererade, samt om fascismens framväxt i Europa och det stundande andra världskriget.
Det var också de sista åren av sitt liv som Trotskij organiserade den Fjärde Internationalen, som skulle ta över efter att den socialdemokratiska Andra Internationalen och den stalinistiska Tredje Internationalen spelat ut sina roller. Trotskij skriver själv i sin dagbok 1935 att detta var den viktigaste perioden i hans liv: ”Viktigare än 1917, viktigare än inbördeskriget eller någon annan period. Låt mig formulera det så här: Hade jag inte varit närvarande i Petersburg 1917 så skulle oktoberrevolutionen ändå ha segrat under Lenins ledning. Samma sak går att säga om inbördeskriget. Således kan jag inte se min egen insats som historiskt avgörande under perioden 1917-1921. Men idag är mitt arbete avgörande i ordets sanna betydelse. Det finns nu ingen annan än jag som kan beväpna en ny generation med dessa revolutionära erfarenheter. Jag behöver minst fem år till av ostört arbete för att försäkra att mitt politiska arv inte går förlorat.” Trotskij hade då exakt fem år kvar att leva.

Trotskij och hans familj hade först utvisats till Turkiet, varefter han flyttade till Frankrike och sedan tvingades vidare till Norge, där den socialdemokratiska regeringen till en början välkomnade honom. Men Sovjetunionen protesterade och 1936 meddelades att Trotskij inte kunde bo kvar i Norge. Helst av allt ville Trotskij ta sig till USA, där hans viktigaste politiska allierade fanns runt den amerikanske trotskisten James P Cannon. Men till USA fick Trotskij inget visum. Däremot visade det sig att Mexiko, som hade en progressiv regering under ledning av president Lazaro Cardenas, ville erbjuda Trotskij asyl.
På plats i den mexikanska huvudstaden i januari 1937 fick Trotskij till en början bo hos konstnärsparet Diego Rivera och Frida Kahlo i deras La Casa Azul (det blå huset) på Avenida Londres i stadsdelen Coyoacan. Rivera beskrev sig själv som ”kommunist” och var mycket stolt över att ha den berömde ryske revolutionsledaren boende hos sig så att de kunde diskutera politik. Men i själva verket var konstnärens världsuppfattning och politiska idéer allt annat än marxistiska, ansåg Trotskij. Till sist skulle han inte längre stå ut med Diego Rivera, och blev tvungen att börja leta efter en egen bostad, inte minst för att få arbetsro. Ytterligare ett skäl var att Trotskij hade haft en affär med Diegos fru Frida Kahlo, vilket skulle kunna få förödande konsekvenser om Diego fick reda på det. Det var illa nog att hans egen hustru Natalija blev oerhört lidande av Fridas och Trotskijs romans.

Våren 1939 flyttade Trotskij, Natalija och deras barnbarn Seva från det blå huset, åtföljda av en grupp amerikanska kamrater. Trotskij var oerhört beroende av dessa amerikanska trotskister, dels för finansiellt stöd och dels av säkerhetsskäl. Amerikanarna var inte bara Trotskijs politiska medarbetare utan tjänstgjorde också som hans livvakter.
De amerikanska trotskisternas ledare James P Cannon (1890-1974) var en av USA:s mest erfarna revolutionärer. Han hade börjat sin politiska bana i fackföreningsrörelsen Industrial Workers of the World och i Eugene V Debs Socialist Party of America. Inom socialistiska partiet tillhörde han den vänsterflygel som efter ryska revolutionen 1917 bildade det amerikanska kommunistpartiet.
Cannon var delegat i Kommunistiska Internationalen och hade i Moskva tagit ställning för Trotskij mot Stalin, varför han uteslöts ur sitt eget kommunistparti 1928. Därefter bildade han det trotskistiska Socialist Workers Party som var den största sektionen vid grundandet av Fjärde Internationalen 1938. Cannons folk hade ständig kontakt med Trotskij i Mexiko, och utöver att förse honom med pengar, livvakter och sekreterare reste Cannon och de andra SWP-ledarna fram och tillbaka mellan New York och Mexico City för att rådgöra med ”the old man” i politiska frågor. ”Den gamle mannen” var inte bara Trotskijs egna kamraters smeknamn på honom, utan också det kodnamn som stalinisterna använde på sin ärkefiende: ”starik”.

Joseph Hansen, en ung amerikansk trotskist som blivit sänd till Mexiko för att tjänstgöra som Trotskijs livvakt, beskriver sin nervositet vid deras första möte: ”För mig var Trotskij en av historiens giganter, så stor att han kändes som något avlägset oåtkomligt från en annan epok. Men han var inte så lång som jag hade förväntat mig. Han var glad, vilket syntes tydligt i hans ansikte, när han hälsade och kramade om oss. Han frågade hur resan varit och hur det stod till med kamraterna i New York. Det blev genast en avslappnad stämning.”
Trotskijs nya hus låg också i Coyoacan, på Avenida Viena. De amerikanska kamraterna hade förstärkt bostaden med höga murar och låtit bygga ett vakttorn. Trots det skulle det visa sig att Trotskij inte var säker. Natten till den 24 maj 1940 vaknade Trotskij och Natalija av vad de trodde var fyrverkerier, att nån sorts mexikansk fiesta pågick på gatan utanför. Men smällarna kom inte utifrån huset utan inifrån. De kastade sig på golvet samtidigt som någon slog upp dörren och sköt med kulspruta rakt in i den säng de alldeles nyss legat i, samtidigt som deras lilla sonson Seva i rummet intill ropade: ”Farfar!”
”Barnets skrik i mörkret till ljudet av kulsprutan är mitt värsta minne från denna händelse” skulle Trotskij senare påpeka.

Inkräktarna, en grupp lokala stalinister utklädda i polisuniformer, försvann lika fort som de hade kommit, och som ett mirakel hade ingen av Trotskijs familj, assistenter eller livvakter blivit allvarligt skadade. Utom en: den tjugofemårige amerikanen Robert Harte, som hade haft nattvakten vid porten, var försvunnen. Några dagar senare påträffades han död utanför stan. Trotskij lät sätta upp en minnestavla med texten: ”Till minne av Robert Sheldon Harte 1915 – 1940. Mördad av Stalin.”
Trotskij vägrade tro på de misstankar som fanns, och som vi idag vet stämde, att Harte själv hade varit i maskopi med attentatsmännen och sålunda släppt in dem på gården utan att de andra vakterna märkte något. Bland dessa stalinistiska terrorister som försökt döda Trotskij fanns för övrigt två blivande världskändisar: den berömda muralmålaren David Alfaro Siqueiros och den chilenska författaren Pablo Neruda som skulle få 1971 års nobelpris i litteratur.
Men attacken hade misslyckats och stalinisterna skulle inte försöka sig på en invasion av samma slag igen, vilket vakterna nu var beredda på. Det gällde att komma riktigt nära Trotskij utan att behöva skjuta sig fram.

Den man som skulle döda Trotskij hette Ramon Mercader. Född i Barcelona 1914 hade Mercader under spanska inbördeskriget anslutit sig till det stalinistiska kommunistpartiet och matats med deras lögner om att Trotskij var allierad med Franco och trotskismen var en form av fascism. Ramons mor Maria Caridad Mercader var högt uppsatt i kommunistpartiet och hade kontakter med agenter från Moskva, vilket ledde till att hennes son blev värvad av den sovjetiska säkerhetstjänsten GPU. Efter fasc-isternas seger flydde Mercader till Frankrike och vidare till USA under namnet Frank Jacson. Här fick han i uppdrag av GPU att infiltrera de amerikanska trotskisterna i Socialist Workers Party. Nu inleddes en historia som hämtad ur en spionroman när ”Jacson” förförde Sylvia Ageloff som var sekreterare åt SWP-ledaren James Cannon. Sylvia och Jacson blev snart ett par utan att hon eller någon annan anade vem Jacson verkligen var.
Att komma så nära Cannon var utan tvekan en stor framgång för GPU, och Mercaders sovjetiska chefer var mycket nöjda med sin agent. Men snart skulle de få anledning att bli ännu nöjdare, för Sylvia, som kunde flytande ryska eftersom hennes mor var därifrån, skulle i början av år 1940 bli förflyttad till Mexiko för att tjänstgöra som sekreterare åt ingen mindre än Trotskij själv, och ”Frank Jacson” följde med.
Jacson uppgift var till en början bara att spionera på Trotskij, och framför allt på Sylvia, som han på grund av deras förhållande kunde få ut desto mer information av. Paret bodde också för sig själva på ett hotell inne i stan och det var bara undantagsvis som Jacson besökte huset på Avenida Viena och träffade Trotskij personligen. Men efter den misslyckade attacken mot Trotskijs hem den 24 maj skulle Jacsons uppgifter som agent utökas, och den 31 juli fick han slutligen ordern från sina sovjetiska chefer att han nu skulle döda Trotskij.
Jacson var uppenbarligen ingen exemplarisk yrkesmördare, för de tjugo dagar som återstod innan han till sist lyckades genomföra dådet led han av enorm nervositet som manifesterades genom magsjuka och feber. Sylvia märkte omedelbart skillnaden i hans beteende, men visste inte vad det berodde på. ”Jac har fruktansvärd diarré och han är helt utmattad” skrev Sylvia i ett brev till sin syster, och ville att de skulle flytta tillbaka till New York så att Jacson kunde få ordentlig läkarvård. Men Jacson hade ett uppdrag att utföra och nu tog han sig samman.
För att få möjlighet att vara ensam med Trotskij hade Jacson bett denne att läsa utkastet till en artikel han höll på att skriva om situationen i Frankrike. De bestämde träff på eftermiddagen den 20 augusti och Jacson, som nu hade lärt känna också Trotskijs livvakter, blev insläppt genom porten utan visitering. Han bar en regnrock över armen.
Trotskij stod borta vid sina kaninburar och matade djuren när Jacson gick fram till honom. Natalija kom ut ur huset för att hälsa på Jacson och fråga om han ville ha en kopp te, vilket han tackade nej till. Hon frågade varför han släpade på en regnrock när det var så vackert väder och han svarade att han hade hört att det skulle bli regn. Jacson var orakad och både Trotskij och Natalija tyckte att han såg sjuk ut, men han svarade att han mådde bra. Natalija fick intrycket att hennes man försökte dröja sig kvar vid kaninburarna, men till sist sa Trotskij: ”Okej, ska vi gå in i arbetsrummet och ta en titt på din artikel.”
Trotskij satte sig vid sitt skrivbord och började läsa Jacsons artikel, samtidigt som författaren ställde sig bakom hans rygg och försiktigt tog fram den ishacka som han hade gömd under sin regnrock.
Joseph Hansen berättar att han plötsligt hörde ett skrik, ”utdraget och smärtsamt” som fick honom att rysa ända in i märgen. Tillsammans med de andra vakterna skyndade han till Trotskijs rum där han mötte Trotskij i dörren, som med blodet rinnande från huvudet utbrast: ”Se vad de har gjort!”
”Vad har hänt, vad har hänt” skrek Natalija som kom springandes till sin man. ”Jacson” svarade Trotskij och föll i hennes armar: ”Natasja, jag älskar dig.”
Hansen och en annan vakt Robins skyndade in i arbetsrummet där det fanns tecken på att en strid hade ägt rum. Stolar var omkullvälta och papper och böcker hade flugit omkring. Det var blod på golvet och skrivbordet. Jacson stod i ett hörn med en pistol i handen, utan att försöka använda den. Hansen och Robins kastade sig över honom och Robins slog Jacson i huvudet med sin revolver så att han föll i golvet skrikandes: ”De har min mamma!”
”Ni får inte döda honom” stammade Trotskij fram: ”Han måste tala!”
Hansen fortsatte trots detta att slå Jacson i ansiktet tills hans egen hand gjorde så ont att han var tvungen att sluta. ”Döda mig, döda mig!” mumlade Jacson där han låg på golvet.
Vid den här tiden trodde kamraterna att Trotskij bara fått en lättare skada i huvudet, och Hansen böjde sig intill Trotskij och förklarade att allt skulle bli bra. ”Nej” svarade Trotskij: ”Jag känner det här” och pekade mot sitt hjärta: ”Den här gången har de lyckats.”
Hansen och Natalija åkte med Trotskij i ambulansen till sjukhuset, eskorterade av tjutande polisbilar där också Jacson fanns omhändertagen. ”Han var en lönnmördare. Jacson arbetar antingen för GPU eller fascisterna” mumlade Trotskij: ”Troligen GPU”.
Framme på sjukhuset började sjuksystrarna ta av Trotskijs kläder, men han protesterade och bad att Natalija skulle göra det: ”Jag vill inte att de ska klä av mig… Jag vill att du ska göra det” var de sista ord Natalija hörde från sin man. Men de hann kyssa varandra några gånger innan Trotskij förlorade medvetandet. Dagen därpå, den 21 augusti, blev han dödförklarad.

På kvällen den 16 september 1940, då mexikanerna firade sin självständighetsdag, bad Natalija att Joe Hansen skulle ta ut henne med bilen. Hon hade inte lämnat huset på de tre veckor som gått sedan hennes man blivit mördad. Nu satt hon i baksätet och grät medan Hansen körde runt på måfå. Hansen kunde bara använda vänsterhanden att köra bilen med. Högerhanden var fortfarande i bandage efter att han brutit den i samband med att han brottade ner mördaren.
Våren 1940 hade Trotskij skrivit sitt testamente: ”Under fyrtiotre år av mitt medvetna liv har jag varit en revolutionär, under fyrtiotvå år har jag kämpat under marxismens banér. Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag naturligtvis söka undvika det och det misstaget, men mitt livs huvudsakliga väg skulle jag inte ändra. Jag skall dö som en proletär revolutionär, som marxist, som dialektisk materialist, och följaktligen som en oförsonlig ateist. Min tro på mänsklighetens kommunistiska framtid är inte mindre glödande. Tvärtom är den fastare nu än den var i mina ungdomsår.
Natasja har just kommit in från gårdssidan och öppnat fönstren så att luften fritt kan komma in i mitt rum. Jag kan se den vackra gröna gräsmattan nedanför muren och den klara blåa himlen ovanför muren, och solljus överallt. Livet är underbart. Må de framtida generationerna rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta av dess rikedom till fullo.”

Per Leander

          

Längst upp i Moskva på mörkgröna tunnelbanelinjen ligger Retjnoj Vokzal: ”Flodstationen”. Jag åker dit för att ta en titt på vad som ska vara ett av de tidigaste exemplen på pampig stalinistisk arkitektur från 1930-talet, och den första byggnad folk möttes av när de reste vattenvägen till Moskva.

Vid metrostationen är det som vanligt fullt av liv och kommers runt de små kioskerna där folk köper öl, kvass, piroger eller blommor och brända CD-skivor. Motorvägen Leningradskoje sjosse dundrar i öster, men jag går åt andra hållet genom en ödslig park med statyer över muskulösa arbetare och lättklädda bondkvinnor, bort mot Moskvafloden, som inte bara har gett namn åt den ryska huvudstaden utan också förbinder världsmetropolen med fem hav: Östersjön, Vita havet, Svarta havet, Kaspiska havet och Azovska sjön.
Jag kommer fram till flodstationen, som visar sig vara igenbommad och i stort behov av restaurering. Byggnaden är stor och grå, till formen utdragen oval som ett skepp, med två våningar med väntsalar för båtresenärerna. I mitten reser sig ett elegant klocktorn som pryds med en spira försedd med en gyllene stjärna och hammaren och skäran i svart metall.
Valvet runt huvudingången pryds av mosaiktavlor med motiv föreställande Sovjetunionens modernisering på trettiotalet och planekonomins frukter: elkraftverk, dammar, fabriker, flygplan och zeppelinare, järnvägar, samt tunnelbanan som man precis hade börjat bygga i Moskva.
En av mosaiktavlorna föreställer ”Sovjeternas palats”, en enorm stalinistisk skyskrapa som planerades uppföras som världens högsta byggnad och som skulle krönas med en gigantisk Leninstaty. Men tornet blev aldrig byggt.
Jag går ner till kajen. Där ligger ett medelstort kryssningsfartyg som ser ut att vara i bruk trots att flodstationen är stängd. Båten heter Karl Marx.

Per Leander

          

Per Leander vandrar i ett sommarhett Berlin. Närmare bestämt Östberlin. Jo, det är stor skillnad på östra och västra Berlin, anser Per, som ser en mer bohemisk och alternativ tillvaro i Öst jämfört med det mer konservativa Väst. Och i Östberlin finns många minnen kvar både från DDR-tiden och från revolutionen 1919. Per Leander har hittat gatunamn, monument, gravplatser.

Min tyske kamrat Markus bor i ett anarkistiskt kollektiv i Friedrichshain i östra Berlin tillsammans med runt tio personer. Antalet växlar. Det är en typisk öststats kommunalka, med en lång korridor med en massa små rum på varje sida och ett gemensamt kök och badrum. Jag sover en vecka på soffan i det gemensamma vardagsrummet i slutet av korridoren. Det är så varmt att man måste ha alla fönster vidöppna mot gatan, men man somnar ändå omedelbart trots oväsendet från trafiken utanför, utmattad efter heldagsvandringar på stan till sena natten och med för mycket alkohol i kroppen. I puben på bottenvåningen i det ockuperade huset runt hörnet kan man dricka vodka för bara en euro glaset. Nått kvarter bort sträcker sig Östberlins pampiga huvudgata Karl-Marx-Allee.
Det är enorm skillnad på östra och västra Berlin. Inte bara på människorna och utelivet, som är betydligt mer bohemiskt och alternativt i öst än det mera konservativa väst, utan också i stadsbildens arkitektur, gatunamn och monument. Öst är fortfarande öst, och så här tjugo år efter Berlinmurens fall och Tysklands återförening kan det vara intressant att ta en titt på gator och torg i östra Berlin, där många faktiskt fortfarande bär namn efter de marxistiska och kommunistiska ledarna.
Inför uppgörelsen med stalinismen valde man främst att avlägsna de gatunamn som förknippades med DDR-regimen och Sovjetunionen, medan man i de flesta fall behöll namnen på de platser som bar namn efter de äldre marxisterna och de första tyska kommunisterna från revolutionen 1919, och den antifascistiska kampen mot Hitler på trettiotalet.
DDR-ledarna Wilhelm Piecks och Otto Grotewohls gator heter således numera Torstrasse respektive Wilhelmstrasse. Lenin-Allee är idag Landsberger Allee och Dimitroffstrasse (efter den bulgariske kommunistledaren) har bytt namn till Danziger Strasse (det gamla tyska namnet på den polska staden Gdansk). Däremot bär många gator och torg fortfarande namn efter Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, August Bebel, Franz Mehring, Max Beer och Ernst Thälmann.
Och även om den förhatliga Berlinmuren revs ner väldigt fort 1989, med undantag av det numera konstnärligt utsmyckade ”east side gallery” som bevarats som en historisk sträcka av muren, så står de flesta socialistiska statyer och monument från DDR-tiden kvar i Östberlin som om ingenting hade hänt.

De flesta turister med en guidebok på fickan stöter säkert på dubbelstatyn över Karl Marx och Friedrich Engels längst nere på det vidsträckta Alexanderplatz i skuggan av TV-tornet. Det är en ganska odramatiskt staty, inte så bombastisk som kommunistiska monument annars brukade bli. Marx sitter ner med händerna i knät och Engels står bredvid honom, två trötta gubbar, inga dynamiska gester eller knutna nävar. ”Pensionärerna” har jag hört att folk kallar monumentet.
Jag minns när jag var i Berlin första gången på en skolresa år 2000 att någon hade skrivit ”wir sind unschuldig” (vi är oskyldiga) på statyns sockel. Nu är det nån som har klottrat dit: ”Better luck next time”. Men det är ingen livlös övergiven plats, i alla fall inte på dagtid då turisterna står i kö för att fotografera sig med den vetenskapliga socialismens grundare.
Ett betydligt pampigare monument, men inte lika uppsökt av turisterna, finns uppe i ett bostadsområde i Prenzlauer Berg: en kolossal staty till minne av kommunistledaren Ernst Thälmann (1886–1944). Egentligen är det bara en byst, fast enorm. Omgiven av betonghöghus och med en fladdrande fana i ryggen knyter Thälmann näven mot fascisterna samtidigt som han lugnt blickar framåt mot den kommunistiska framtiden.

Ernst Thälmann var en politisk ganska dum figur, men som historisk person är han intressant. Han var ledare för det staliniserade tyska kommunistpartiet mellan 1925 och 1933, en av Stalins viktigaste allierade internationellt och medansvarig till den förödande stalinistiska ultravänsterpolitiken som skulle underlätta för Hitler att ta makten i Tyskland, utan att kommunisterna på allvar tog upp kampen mot nazisterna förrän det redan var för sent. Thälmann dog i Hitlers koncentrationsläger som ett offer för både nazismen och stalinismen.
Det sägs att Stalin i samband med Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 fick höra att Hitler var villig att frige Thälmann och låta honom resa Sovjet, vilket Stalin tackade nej till.
Men under DDR-tiden upprättades en personkult runt Ernst Thälmann som martyr och pionjärerna svor honom sin trohetsed och sjöng sånger till hans minne. Personkulten har upphört men monumentet finns kvar.

Karl-Marx-Allee, som ursprungligen hette Stalin-Allee fram till 1961, leder österut med sina eleganta stenhus i klassisk stalinistisk arkitektur. Går man hela gatan bort förvandlas den så småningom till Frankfurter Allee omgiven av mindre påkostade betongkvarter som blir allt mer slitna ju längre österut ut man kommer. Fortsätter man tills också Frankfurter Allee tar slut kommer man fram till Zentralfriedhof Friedrichsfelde – socialisternas begravningsplats.
Här ligger många kändisar, varav de mest prominenta har samlats i minneslunden Gedenkstätte der Sozialisten. Här vilar tre generationer kommunister sida vid sida: Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg som grundade det tyska kommunistpartiet och mördades av reaktionärerna efter revolutionen 1919; Ernst Thälmann och flera av trettiotalets tyska stalinister som mördades av nazisterna; samt de tre stora DDR-ledarna Wilhelm Pieck, Otto Grotewohl och Walter Ulbricht.

Frågan är hur säker man egentligen kan vara på att de namngivna verkligen ligger under sina respektive gravstenar, med undantag av de tre sistnämnda DDR-herrarna som dog under lugnare omständigheter på sextio- och sjuttiotalet. Den ursprungliga gravplatsen för 1919 års martyrer förstördes ju när Hitler kom till makten, och häromåret påstods det att Rosa Luxemburgs kropp fanns någon helt annanstans. Jag tvivlar också på att Thälmanns kropp skulle ha gått att spåra och identifiera flera år efter att han mördats av nazisterna. Men det var symboliken som var viktig: Alla tillsammans som i en enda stor familjegrav så att DDR-regimen kunde ge skenet av politisk kontinuitet och hävda sig som arvtagare inte bara till Thälmann, utan också till Luxemburg och Liebknecht.
Det finns två sovjetiska segermonument i Berlin, ett mindre i Tiergarten i väst och ett större i Treptow i öst. Monumentet i den stora centralparken Tiergarten uppfördes redan 1945, innan det var klart att och hur Berlin skulle delas. Platsen för monumentet valdes intill den fortfarande nästan rykande ruinen av riksdagshuset, där den sista striden mellan nazisterna och röda armén utkämpats i början av maj 1945. Över tvåtusen sovjetiska soldater som stupade vid riksdagen ligger begravda vid monumentet med inskriptionen: ”Evig ära åt de hjältar som föll i kampen mot de tyska fascisterna”.
Monumentet består av en enklare staty över en rödarmésoldat rest på en elegant stenportal omgiven av två kanoner och två stridsvagnar. Trots att monumentet hamnade på västra sidan av Berlinmuren fick sovjetisk militär tillstånd att hålla med hedersvakt vid statyn. 1970 blev en av dessa sovjetiska soldater skjuten av västtyska nynazister som körde förbi i en bil och kom undan eftersom ryssarna inte hade tillstånd att jaga efter dem in i Västberlin. Därefter uppfördes ett mindre minnesmärke till den år 1970 skjutne soldaten, i anslutning till det större monumentet över hans 1945 års stupade kamrater.
Eftersom sovjetmonumentet står i närheten av både riksdagshuset och turistmagneten Brandenburger Tor strömmar hela tiden folk förbi i shorts med magväskor och ryggsäckar, hojtandes och fotograferandes, vilket förtar känslan av att man faktiskt befinner sig vid en begravningsplats.
Mindre besökt av turisterna, men desto mer sevärt, är den enorma sovjetiska segerparken Treptower Park i Östberlin, som nås via parkvägen Puschkin-Allee, som alltså fortfarande bär namn efter den ryske nationalskalden Alexander Pusjkin.
Det är en stor park med raka gångvägar omgivna av ett flertal monument med motiv från kriget, varav det största reser sig på en kulle mitt i parken. Det är en bisarr staty över en jättelik sovjetisk soldat som med ett svärd i ena handen slår sönder ett hakkors, samtidigt som han med sin andra hand skyddande håller ett barn mot axeln. Det ska föreställa dels hur Sovjetunionen krossar Nazityskland, men också hur Sovjet likt en storebror räddar och beskyddar det lilla tyska barnet som symboliserar framtiden och det nya socialistiska Tyskland, ett barn som dock inte skulle bli så mycket mer än 40 år gammalt.
Men här i parken vid det sovjetiska segermonumentet samlas fortfarande varje år den 9 maj alla som vill fira Segerdagen 1945 under parollen ”Den som inte firar har förlorat”. Och det är inte samma typ av stel tillställning som de officiella paraderna på DDR-tiden, utan är numera en ungdomsfest som pågår hela natten med vänsterfolk och dessutom en hel del ryska ungdomar. Efter turkar och polacker utgör ryssarna tillsammans med ukrainarna den största invandrargruppen i Berlin.

Berlins stora Leninstaty i 19 meter hög ukrainsk rödgranit stod fram till 1992 på Leninplatz i Friedrichshain, ett torg som idag heter Platz der Vereinten Nationen. 1991 tog stadsfullmäktige i Friedrichshain beslutet att plocka undan statyn, men flera kulturpersonligheter och politiker skrev protestlistor mot beslutet, bland annat med hänvisning till att monumentet sedan 1979 var K-märkt och hörde samman med hela torgets arkitektoniska utformning. De boende i området var också emot beslutet att ta bort Lenin, och stora folkliga demonstrationer ledde till att nedmonteringen dröjde nästan ett år. Demonstranterna kanske egentligen inte brydde sig så mycket om själve Lenin, men många östtyskar var kritiska mot att återföreningen skedde helt på västs villkor och striden om Leninstatyn blev en symbol för detta.
Lenin finns numera begravd i sanden i en konstgjord kulle i Berlins utkanter, där han kommer att kunna ligga välbevarad i hundratals år om så behövs, ifall det skulle bli aktuellt att plocka upp honom igen. Eventuellt kan det gå fortare än så, då det faktiskt förs seriösa diskussioner om att man borde återuppföra det historiska monumentet, inte minst för turisternas skull.
Men den som redan nu vill se ett riktigt Leninmonument som faktiskt finns bevarat i Berlin, kan leta sig fram till baksidan på ryska ambassaden på Behrenstrasse där det fortfarande sitter ett stort Leninporträtt i profil som om ingenting hade hänt.

Text och foto Per Leander
Källa angående gatunamnens och monumentens historia: Brian Ladd: The Ghosts of Berlin – Confronting German History in the Urban Landskape (1997)