”Idag ändrar vi spelets regler. Ingen mer samexistens baserad på hummus och bondbönor. Vad som händer här är sann samexistens, då araber och judar marscherar tillsammans sida vid sida eftersträvandes social rättvisa och fred. Vi har fått nog.”

Det säger Shahin Nassers som kommer från den arabiska statsdelen Wadi Nisnas i Haifa i norra Israel, och det sa han i samband med de enorma demonstrationer som samlade hundratusentals människor i olika städer i Israel den gångna helgen.
Över 450 000 människor deltog i demonstrationer för en ökad social rättvisa i olika städer i Israel i lördags. Manifestationerna är de största i landets historia och protesterna handlade om allt ifrån krav på sänkta bostadskostnader, protester mot privatiseringar, krav på en tvåstatslösning, ökade rättigheter för homosexuella, bland mycket annat. Det hela började för cirka två månader sedan, då ett tältläger uppfördes i Tel Aviv i protest mot Israels höga bostadskostnader. Men de veckolånga demonstrationerna har nu kommit att växa och omfattar nu Israels hela socioekonomiska situation.
Vad händer nu?
Ett problem är just bredden i protesterna, något som skeptiker menar kan skapa en splittring i motståndet.
– Vad som oroar är att några av grupperna kommer att få som de vill och sen gå hem, säger en av de protesterande, enligt ett pressmeddelande.
Även det faktum att det finns både de som är för och de som är emot en tvåstatslösning bland demonstranterna, gör att somliga tvivlar på om man kommer att få igenom sina krav på detta område. Motståndsrörelsen har inte heller gjort upp någon utstakad strategi för att bibehålla pressen på regeringen, vilket gör att många oroar sig för rörelsens framtid och om det finns något nästa steg. Premiärminister Binyamin Nethanyahu har nu tillsatt en kommitté för att studera Israels socioekonomiska problem, men eftersom rekommendationerna från denna kommitté inte är bindande, så är det inte så troligt att de protesterande kommer att få igenom sina krav, enligt analytiker.
Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

”I mars gav riksdagen regeringen i uppdrag att skärpa kraven på kollektivavtalsenliga villkor vid offentliga upphandlingar. Vad vi nu ser i Stockholm är ett övertydligt exempel på vad det handlar om.”
Det säger Lennart Sköld, ombudsman vid transportarbetareförbundet, angående färdtjänstchaufförernas nya villkor i samband med politikernas upphandling av färdtjänsten.

Mattias Håkansson, informationssekreterare vid Transportarbetareförbundet, förklarar här vad det är som händer.
Med jämna mellanrum genomförs upphandlingar där den gemensamma nämnaren är att ”få ut mer för mindre pengar”. Den aktuella bakgrunden är en upphandling av färdtjänsttrafiken från i våras.
Enligt Mattias Håkansson kan man tidigare tala om två sorters färdtjänst, med olika målgrupper och olika utförare. Den ena bygger på central framförhållning och planering och som använder specialbyggda rullstolsbussar. Här finns en högre stabilitet och någorlunda lönsamhet både för den utförande åkaren och chauffören.
Den andra typen av färdtjänst var den som använder sig av vanliga taxibilar, för kunder som inte måste sitta kvar i rullstol utan exempelvis har rollator, lättare rörelsehinder, eller kan kliva ur rullstolen och sitta i vanligt personbilssäte. Här handlar det om vanliga taxibilar som utför körningarna, och det krävs inte lika mycket framförhållning och planering av körningarna. Kunderna kan beställa med cirka 30 minuters varsel och det finns alltså en högre flexibilitet.

Skapar problem
Politikernas mål är nu att kunden ska ha större valfrihet och kunna välja mellan olika bolag och att den mer flexibla taximodellen ska gälla för alla körningar. Men vad som händer är att politikernas ambitioner leder till problem för förarna. I upphandlingen ställdes krav på utförarna att själva kunna ta hand om växeln. Tidigare fanns det inom den traditionella färdtjänsttrafiken en central växel som tog hand om bokningarna. Det var också färdtjänsttrafiken som var specialiserad på just färdtjänst och de behövde inte konkurrera med taxibilarna. En annan nyhet är de skåpbilsliknande färdtjänstbilar som är något slags mellanting mellan taxi och färdtjänstbuss, vilka kan få plats med en rullstol.
Och för att skapa ”flexibilitet” har dessutom upphandlarna ställt krav på överkapacitet hos utförarna. Bara med detta krav har man byggt in dålig lönsamhet för åkare och förare, då fler ska dela på samma kaka av körningar.
Alla dessa faktorer gör att till exempel Citytrafik som är en traditionell utförare – och som också följer kollektivavtalen – slås ut av taxibolag som till exempel Taxikurir vilka inte heller har krav på kollektivavtal för sina åkare. Fler tvingas över till så kallad procentlön och inte fast lön, då de måste konkurrera med taxiförarna om färdtjänstkörningarna. Och värst drabbas förarna av färdtjänstbussar, som ju inte kan ta ”vanliga” taxikörningar. Enligt ett pressmeddelande från Transportarbetareförbundet vittnar flera förare om inkomster på nedåt 20 kronor i timmen. Detta är något som Transportarbetareförbundet naturligtvis är emot.

Valfrihet eller inskränkning
Mattias Håkansson menar att man offrar personalen, särskilt färdtjänstbusspersonalen för att tjäna pengar.
– Man flyttar över folk från en stabil vardag till radikalt försämrade förutsättningar. Detta kallas valfrihet, vad ska man säga om det, undrar han. Jag frågar vad som är nästa ste,g och på det svarar Mattias Håkansson att Transportarbetareförbundet har försökt att uppvakta politikerna kring detta men att det är uppenbart att de inte lyssnar.
– Just nu står vi inför avtalsförhandlingar där vi kräver månadslön (fast lön) för färdtjänstpersonalen.
Vad vi behöver just nu är medlemmar som vågar stå upp för avtalet, säger Mattias Håkansson.

Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

Torsdag 1 september rekordhöjdes stockholmarnas reskostnader och månadskortet blev 100 kronor dyrare. Höjningen kommer enligt bedömare att leda till en femprocentig minskning av kollektivtrafikåkandet. Gunilla Roxby Cromvall, representant för Vänsterpartiet i Trafiknämnden, säger i ett pressmeddelande att det är en märklig signal som alliansen ger.
Man talar om ambitioner om att få fler att åka kollektivt, samtidigt som priset på SL:s månadskort stigit betydligt mer än priset på bensin under de senaste 20 åren. Trängselavgifterna har inte heller höjts sen de infördes, så det blir i princip också allt billigare att köra bil. Gunilla Roxby Cromvall menar att alliansens tal om ambitionerna om ett ökat kollektivtrafikresande bara är tomt prat.
– Att höjningen är nödvändig för att klara av kommande investeringar är alltså ren lögn, säger hon. Det är ett politiskt val av alliansen att höja taxan istället för skatten. Det slår hårt mot dem som redan har det kämpigt ekonomiskt och inte har något val. Och miljömålen verkar man ha glömt bort totalt.
Enligt pressmeddelandet kommer höjningen av taxan att ätas upp med råge av SL:s underskott, vilket uppgår till en halv miljard kronor. Skattefinansieringen av SL-taxan har i och med årets avgiftshöjning nu sjunkit till under 50 procent.
Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

Människor svälter på Afrikas horn och pengar strömmar in från alla världens hörn till olika hjälporganisationer. Men samtidigt som många vill hjälpa dessa människor kommer oroande rapporter som talar om plundring av hjälpsändningar och matleveranser till de drabbade.

Internationalen tog kontakt med tre stora svenska hjälporganisationer.
Människorna på Afrikas horn upplever just nu den värsta svältkatastrofen på 60 år och miljontals människoliv hotas. Men som om inte detta skulle vara nog pågår det i området också väpnade konflikter mellan olika militanta grupper.
I Somalia, ett av de svältdrabbade länderna råder sedan många år en situation som närmast kan liknas vid ett inbördeskrig. Konflikterna handlar bland annat om strider kring knappa naturresurser, men också om olika lokala krigsherrars makthunger. En av de stridande parterna är den terrorstämplade islamistiska rebellgruppen al-Shabaab. Deras motståndare är bland andra landets regeringsarmé.
Enligt information som Internationalen tagit del av kommer nu oroande rapporter från WFP (World Food Programme – FN:s matprogram) om stölder av matleveranser till de svältande i Somalia. Al-Shabaab pekas ut som en av förövarna. För att få reda på mer och om svenska hjälporganisationer blivit drabbade tog vi kontakt med representanter för tre stora svenska hjälporganisationer, Röda korset, Rädda Barnen och Läkare utan gränser.

Thomas Söderman, rådgivare i katastroffrågor, Röda korset:
Enligt en artikel i Aftonbladet 16 augusti kommer nu rapporter om stölder av matleveranser/hjälpsändningar till de svältande på Afrikas horn. Är det något som ni känner till och har er organisation varit utsatt för sådana stölder?
– Vi känner till rapporten men kan inte kommentera på WFP:s verksamhet. Självfallet ställer det rådande säkerhetsläget krav på en ytterst noggrann planering av hjälpsändningar, där samarbetet med Somaliska Röda Halvmånen är en förutsättning. Den kunskap de besitter om olika väpnade gruppers intressen gör det möjligt för oss att verka i landet. Lokal anknytning är viktig i alla länder, men särskilt i ett så sönderfallet land som Somalia. En fortlöpande dialog förs med parterna i den väpnade konflikt som råder i landet, där vi beskriver Röda Korsets/Halvmånens mandat och arbetssätt och där neutralitet och oberoende är nyckelord. Vi framhåller också det ansvar parterna i konflikten har för civilbefolkningens väl samt den skyldighet som åligger dem att möjliggöra hjälporganisationers arbete . Vi har i dagsläget ingen information om att stölder ägt rum i den pågående akuta insatsen.
Hur kan man som bidragsgivare känna sig trygg med att pengarna kommer fram?
– Tryggheten ligger i svaret på föregående fråga, Somalia är en mycket svår miljö att verka i men det är trots allt möjligt. Behoven av hjälp uppväger svårigheterna.

Mari Mörth, Humanitär chef, Rädda Barnen:
Känner ni till rapporterna om stölder av matleveranser/hjälpsändningar och har er organisation varit utsatt för sådana stölder?
– Ja, vi känner till uppgifterna. FN har rapporterat att det funnits problem i samband med leveranser, men det är inget som drabbat Rädda Barnen. Men vi tar risken på stort allvar och har mycket väl utarbetade rutiner för att förhindra att detta sker.
Hur kan man som bidragsgivare känna sig trygg med att pengarna kommer fram?
– Rädda Barnen har generellt mycket god kontroll över hur de donerade medlen används. Vår personal i Somalia är huvudsakligen lokal, och verksamheten står under ständig utvärdering och kontroll av Rädda Barnens internationella programkontor.

Ingrid Holmberg, webbredaktör, Läkare utan gränser:
Känner ni till rapporterna om stölder av matleveranser/hjälpsändningar och har er organisation varit utsatt för sådana stölder?
– Vi känner till att det förekommer stölder och tycker givetvis att det är beklagligt. Jag har inga uppgifter om att våra leveranser skulle vara drabbade och som organisation har vi kontroll över hela hjälpkedjan – från det att vi samlar in pengar i Sverige till det att pengarna omsätts till praktisk hjälp i katastrofområdet i form av mediciner och förnödenheter. För någon vecka sedan skickade vi till exempel fyra fraktplan med 55 ton medicinsk utrustning och läkemedel till huvudstaden Mogadishu och vi har haft verksamhet och vårdpersonal i Somalia i 20 år.
Hur kan man som bidragsgivare känna sig trygg med att pengarna kommer fram?
– Det är förstås väldigt beklagligt när hjälpleveranser hamnar i fel händer men eftersom vi har kontroll över hela hjälpkedjan – och vår egen personal ansvarar för allt från insamling till hjälpinsatser – så är vi säkra på att vår hjälp når de behövande.

Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

Den 17 september blir det vårddemonstrationer på olika platser runt om i landet. Flera organisationer, däribland Nätverket Gemensam Välfärd Malmö, arbetar nu med planeringen.
– Region Skåne hör till de regioner som satsar minst på sjukvården i Sverige, säger Gunilla Andersson från Gemensam Välfärd Malmö.

Denna vecka intervjuas hon om läget i den svenska vårdapparaten och om protesterna som Nätverket för Gemensam Välfärd nu riktar till de styrande.
Internationalen har tidigare skrivit om flera aktioner och protester där nätverket varit aktivt och nu senast handlar det om nedskärningar i vården. Tillsammans med flera vårdanställda och läkare runt om i landet protesterar organisationen nu mot underbemanning, överbeläggningar, extrema väntetider, nedläggningar av vårdcentraler och ytterligare sparkrav inom vården.
Gunilla Andersson är en av initiativtagarna till de aktuella protesterna mot nedskärningarna.

Vad handlar era protester om?
– Vi i Gemensam Välfärd Malmö har jobbat med sjukvårdsfrågan i flera år. Region Skåne hör till de regioner som satsar minst på sjukvården i Sverige. Inflödet av patienter har ökat med 25 procent, samtidigt kommer det ytterligare besparingskrav. Det här leder till överbeläggningar, stress och utarbetad personal. Både arbetsmiljöverket och socialstyrelsen har framfört kritik till regionstyrelsen vad gäller arbetsmiljö och patientsäkerhet men de styrandes svar är ytterligare besparingar. Det är det här vi protesterar emot. Flera organisationer, däribland Nätverket Gemensam Välfärd Malmö, planerar nu att genomföra en demonstration/manifestation den 17 september på olika platser runt om i landet.

Vilka är initiativtagarna till motståndet?
– Fackligt organiserade på SUS (Skånes Universitets sjukhus) – undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som tillsammans skrivit ett protestbrev till politikerna. Nätverket Gemensam Välfärd stödjer dessa protester men vi har inget direkt samarbete med facket ännu. Det har verkligen hettat till och Gemensam Välfärd menar att vi måste fokusera på sjukvården som helhet.

Vad hoppas ni på att uppnå?
– Det största problemet är att den politiska ledningen är både nonchalant och arrogant. Man lyssnar varken på medborgarna eller personalen. De måste förstå att de måste börja lyssna. Det handlar om liv och död. Människor har dött i väntan på rätt vård. Det är också allvarligt och upprörande att man har en personal som är konstant stressad. Skatteflykt och sänkta skatter gör så att finansieringen av välfärden urholkas. Man måste helt enkelt komma till rätta med detta och skaffa mer pengar till sjukvården.

Väntar ni er mycket folk på demonstrationerna den 17 september?
– Svenska folket rankar sjukvården högt när det gäller samhällsfunktioner som ska fungera. Väldigt många är oroliga för situationen som den är nu, men hur många som är beredda att gå ut och demonstrera öppet kan jag inte svara på. Alla är dock välkomna.

Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

Internationalen har tidigare skrivit om betydelsen av ett hälsosamt, ekologiskt jordbruk som ett led i att hantera både världens livsmedelssituation och för att få bukt med klimatförändringarna. En ny rapport från FN visar på behovet av småskalighet och ekologi inom jordbruket, något som man menar kan vara av stor betydelse både för att kunna hantera världssvälten liksom påverkan på klimatet.

Enligt en enkät från solidaritetsorganisationen Latinamerikagrupperna är även de svenska riksdagspartierna öppna för att satsa mer på detta slags jordbruk i utvecklingsländerna.
I till exempel Latinamerika breder sojaodlingar för djurfoder, sockerrörsplantager för etanol och eukalyptusodlingar för pappersproduktion ut sig över enorma arealer. Jordbruket är högteknologiskt, grödorna är ofta genmodifierade och stora mängder giftiga bekämpningsmedel sprids ut över markerna. Samtidigt bor det runt dessa plantager människor utan varken mark att odla eller mat att äta. På detta sätt prioriteras billiga exportgrödor till Europa och Asien framför alla människors rätt till mat. Detta är något som bland andra Latinamerikagrupperna arbetar aktivt med för att stoppa, och här är det småskaliga ekologiska jordbruket ett attraktivt alternativ till de gigantiska miljöförstörande och matbristskapande plantagerna.
Vid sidan av dessa mer permanenta miljö- och fattigdomsproblem utspelas just nu en mänsklig katastrof på Afrikas horn. Närmare 12 miljoner människor hotas av svält på grund av torka och politiska konflikter och tusentals barn dör varje vecka av näringsbrist. Svältkatastrofen på Afrikas horn beskrivs av FN som den värsta på 60 år och de hårdast drabbade länderna är Etiopien, Somalia och Kenya.

Svältens orsaker…
Enligt en artikel på nyhetssajten Newsmill, av Mohamed Hussein (aktivist för mänskliga rättigheter i Östafrika) finns det fyra huvudorsaker till svälten. Den första och viktigaste handlar om de politiska konflikterna på Afrikas horn samt avsaknaden av politisk vilja att lösa problemen. Den andra viktiga orsaken är klimatförändringarna som rubbar den ekologiska balansen. Den tredje orsaken kan vara de dramatiska prisökningarna på livsmedel, menar artikelförfattaren, och den fjärde och sista huvudorsaken kan vara den dramatiska ökningen av antalet människor och djur i området, vilket ödelagt stora landområden.

…och lösningar
Men det finns lösningar på detta katastrofala problem. En viktig del är att lösa de långvariga politiska konflikterna på Afrikas horn, enligt artikelförfattaren på Newsmill. En annan är att genomföra omfattande investeringar i området: att låta nomader bli bofasta, att öka antalet vattenkällor samt att minska den snabba ökenspridningen, enligt samma författare.
Ytterligare en viktig åtgärd för att komma tillrätta med hungerproblemen i världen är att satsa på småskaliga ekologiska jordbruk. Det slås fast i en FN-rapport som offentliggjordes tidigare i år. FN:s specielle rapportör om rätten till mat, Oliver de Schutter, hävdar i rapporten att vi med det storskaliga jordbruket slagit in på fel väg.
– Vi kommer inte att lösa hungerproblemen eller stoppa klimatförändringarna genom industriellt jordbruk på stora plantager, hävdar han enligt ett pressmeddelande från solidaritetsföreningen Latinamerikagrupperna. Rapporten heter ”Agroekologi och rätten till mat” och enligt den ligger lösningen i att stödja småskaliga jordbrukares kunskaper och öka deras inkomster så att de kan bidra till utvecklingen på landsbygden. Detta är ett sätt att komma tillrätta med världssvälten och ett led i att stoppa klimatförändringarna, enligt rapporten.

Svenska riksdagspartier positiva
Även de svenska riksdagspartierna är relativt eniga när det gäller ett ökat stöd för det småskaliga jordbruket. Detta visar en enkätundersökning som genomförts av organisationen Latinamerikagrupperna. Alla partier utom Sverigedemokraterna svarade på enkäten. Organisationen skriver: ”Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet svarar entydigt ja på frågan om de vill se ett ökat utvecklingsbistånd till det småskaliga jordbruket i fattiga länder. Bara Moderaterna svarar nej. Socialdemokraterna vill ”stödja ett hållbart jordbruk som kan ta sig an både miljömässiga utmaningar och livsmedelstrygghet”. Och samtliga partier svarar i enkäten att ”frågor som rör biologisk mångfald ska tas upp i handelsförhandlingar mellan EU och andra länder”.”
– Nu är det upp till bevis för Sveriges regering och politiker, säger Francisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna.
– För att skapa en hållbar värld utan hunger måste vi – precis som FN slår fast – satsa på det småskaliga och ekologiska jordbruket. Det handlar om mer biståndsmedel, men även handelspolitiken måste ses över. Sverige bör också se till att EU lyfter frågorna om biologisk mångfald och försiktighetsprincipen för jordbruksgifter i handelsförhandlingarna som nu pågår mellan EU och Sydamerika, säger han i organisationens pressmeddelande.

Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

”Vi vägrar acceptera ett samhälle med dramatiskt ökade klassklyftor där vissa tillåts bli omätligt rika på vårt gemensamma arbete och skatterna sänks för de välbeställda, medan piskan viner över sjuka och arbetslösa och pensionerna sänks, barnfattigdomen ökar och arbetslösheten består…”

Orden kommer från nätverket Septemberalliansen för rättvisa och gemensam välfärd, som 14 september håller sin årliga demonstration mot regeringens nedskärningar, utanför Riksdagshuset i Stockholm.
Internationalen har intervjuat Arne Johansson, en av initiativtagarna.
För femte året i rad genomför nu organisationen ”Septemberalliansen för rättvisa och gemensam välfärd” sin årliga demonstration mot regeringens nedskärningspolitik och nedmontering av den gemensamma välfärden. Den 14 september klockan 17.00 är alla som vill välkomna att delta i en demonstration mot social nedrustning, rasism och ojämlikhet, med start på Sergels torg i Stockholm och med slutdestination Mynttorget utanför Riksdagshuset. Internationalen fick en intervju med en av initiativtagarna, Arne Johansson, redaktör för Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv.

Vilka står bakom Septemberalliansen?
– Vi är ett brett nätverk som startade med protester mot försämringarna i a-kassan redan 2007. Nätverket består av blandat vänsterfolk, sociala rörelser med flera.

Vad vill ni och vilka är era huvudkrav?
– Den här demonstrationen kommer att riktas mot social nedrustning, rasism och ojämlikhet. Vi är emot konsekvenserna av den raserade välfärden och vägrar att acceptera ett samhälle med ökade klassklyftor, sänkta ersättningar i a-kassan och sjukförsäkringen samt sänkta pensioner. I den borgerliga regeringens planer ingår dessutom ytterligare nedskärningar inom vård, skola och omsorg. Detta kan vi inte acceptera.

Använder ni er av facebook för att sprida ert budskap?
– Ja, hittills har det varit nästan bara genom facebook, men vi kommer också att försöka synas på andra sätt . Bland annat genom affischer och massflygblad.

Väntar ni er mycket folk?
– Ja, några tusen i alla fall. I år kommer vi att satsa hårt på en kampanj mot rasism på skolorna och vi hoppas därför på mycket folk ifrån förorterna.
För att få reda på mer, gå in på: www.septemberalliansen.wordpress.com

Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

”Tågtrafiken i vårt land har stora problem. För att Sverige skall fungera krävs att tågen skall fungera. Därför har vi tagit initiativ till Tågupproret”, skriver Tågupproret på sin hemsida.
– Speciellt roligt är samarbetet med fackförbundet Seko, säger Lars Igelnd en av initiativtagarna.

Det började som en namninsamling på nätet och en facebookgrupp och ”nu utmanar vi även folkrörelser och företag i Sverige att stödja initiativet,” skriver Tågupproret.
Nu genomför organisationen en kampanjvecka för att ytterligare sprida kunskap om ämnet. Internationalen intervjuade Lars Igeland, sakkunnig i frågan och kontaktperson från Miljöförbundet Jordens Vänner.
För några veckor sedan skrev vi här i Internationalen om kampanjen Tågupproret, som med hjälp av en namninsamling och kunskapsspridning vill förändra situationen för den svenska järnvägstrafiken.
Ulf Flodin, aktiv i Miljöförbundet Jordens Vänner, intervjuades i artikeln och han menar att kampanjen är ett länge efterlängtat samarbete mellan facket och miljörörelsen. Målet med kampanjen är att nio miljarder istället för sex ska gå till att underhålla järnvägen varje år. Ett annat krav är nyinvesteringar eftersom det är trångt på banorna. Järnvägsfrämjandet anser att det skulle behövas 30 miljarder i 15 års tid, vilket är ungefär en procent av BNP per år. För att nå målet med kampanjen måste den bli mer offensiv, menar Ulf Flodin. Fler namnunderskrifter, fler föredrag och flygblad behövs, menar han.
Den 19-27 februari genomför Tågupproret en kampanjvecka som man hoppas ska hjälpa till att sprida ännu mer kunskap om situationen för den svenska tågtrafiken. Internationalen kontaktade Lars Igeland, Miljöförbundet Jordens Vänner, som är en av initiativtagarna till kampanjen.

Vad är syftet med kampanjen?
– Det första syftet med kampanjen är att uppmärksamma att både järnvägsinvesteringar och underhåll är väldigt eftersatta, både av föregående regering och framförallt av den nuvarande. Samtidigt har trafiken bland resenärerna liksom godset på tåg ökat. Det andra är att visa på att det finns ett systemfel i trafiken i och med avregleringen av järnvägen. På grund av alla förseningar under vintern är det många som är upprörda. Anledningen till förseningarna är dels den hårda vintern, men också det faktum att det saknas resurser. För att ha en fungerande tågtrafik måste därför regeringen satsa mer på järnvägen.

Hur har det gått hittills och hur många har skrivit under namninsamlingen?
– Vi har varit i cirka åtta städer och samlat in namn. Här har vi fått ett stort gensvar, cirka 4 000 namn. Däremot är det inte så många som hittat till hemsidan. Nu har vi tryckt upp namnlistor som man kan beställa. Även olika folkrörelser kan gå med i kampanjen som sedan sprider informationen vidare till sina medlemmar. Speciellt roligt är samarbetet med fackförbundet Seko.

Vilken respons har ni fått från politikerna?
– Trafikutskottet har tackat nej till en uppvaktning där våra förslag skulle presenteras. Småpartierna i alliansen har gått ut i ett gemensamt uttalande om att det måste satsas mer på järnvägen. Detta är dock inte bara en ekonomisk fråga utan ett systemfel (det vill säga avregleringen av tågtrafiken.) Vårt mål är att påverka långsiktigt. Vi har även skrivit till regeringen om att få framföra våra ståndpunkter.

Vad händer härnäst?
– Vi kommer att lämna över namninsamlingen till regeringen inför vårbudgeten. Men vi kommer även efter detta att fortsätta samla namn. En tågturné ihop med Seko-avdelningar planeras till april. Under kampanjveckan planeras många aktiviteter i bland annat Malmö där vi kommer att samla in namnunderskrifter, och i Uppsala där det blir ett offentligt möte.

För att få veta mer och skriva under namninsamlingen, gå till: http://wordpress.didring.se/

Liza Ahland

          

Förnybart Europa 2050? Med rätt investeringar i ny infrastruktur, smarta elnät och förbättrad teknik, kan Europa få en energimix enbart bestående av förnybara energikällor redan 2050. Detta förklarar Greenpeace i en ny rapport, enligt tidningen Miljöaktuellt. Internationalen intervjuade Martina Krueger, Greenpeace Sverige.

En framtid med fler jobb och som samtidigt är miljömässigt hållbar, är det möjligt? Ja, det hävdar Greenpeace i sin nya rapport ”Battle of the grids” som visar på en heltäckande beräkning av hur kombinationen ny infrastruktur för elöverföring, smarta elnät och förbättrad teknik för kontroll över energiflöden kan få olika sorters förnybara energikällor att effektivare möta efterfrågan av energi.
Redan år 2050 skulle Europa kunna förlita sig helt på förnybar energi med hjälp av detta system, enligt Greenpeace. Genom att olika delar av Europa kopplas samman, så att ett tillfälligt överskott i ett EU-land enkelt skulle kunna överföras till länder med tillfälligt underskott, så skulle det enligt organisationen, finnas en ständig tillgång till energi.
Internationalen tog kontakt med Martina Krueger, nordisk klimatchef på Greenpeace.

Vad är syftet med rapporten Battle of the grids?
– Syftet med rapporten är att visa hur vi måste bygga ut förnybar el. Redan nu finns det situationer, till exempel i Tyskland, där den flexibla vinden stängs av under vissa tider för att det inte är tillräcklig med ’plats’ på nätet. Rapporten visar även att det är möjligt att nå en 100-procent förnybar framtid med hög energisäkerhet, även i extrema situationer under vintern. Rapporten är en del i en serie av publikationer under namnet Energy [R]evolution, som syftar på den nödvändiga energiomställningen globalt, regionalt och lokalt. För att skapa en ny energiframtid som även innebär en mängd nya jobb måste vi investera i rätt teknik.

Vad görs på regeringsnivå i EU-länderna för att uppnå ett förnybart Europa?
– EU-regeringen är inte riktigt där än. Vi har jobbat hårt och har varit framgångsrika i att skifta diskussionen från ’förnybart kan inte leverera’ via ”förnybar energi är tekniskt möjlig” men för dyrt, till dagens läge där i alla fall EU-kommissionen har insett att en energirevolution inte bara är nödvändig för att rädda klimatet men även en chans till att skapa nya gröna jobb. Nu på fredag kommer EU:s regeringschefer att diskutera frågan och ge en indikation om vilken vision de har för framtiden. Parallellt pågår just nu även planering för utbyggnaden av elnätet. Den processen vill vi gärna påverka så att vi kan nå en hållbar energiförsörjning som varken skadar klimatet eller är farlig och skapar avfall som vi inte vet hur vi ska ta hand om i 100 000 år.

Finns det inga risker med att EU-länderna knyts samman för hårt genom ett gemensamt energinät?
– I princip har EU-länderna redan nu ett gemensamt energinät, där elen transporteras kors och tvärs. Detta arbete med infrastrukturutbyggnad kommer även att fortgå i framtiden. Det som vi vill visa är vad man ska beakta så att det gynnar en grön energiframtid och undvika att kolkraftverk och kärnkraft står i vägen för förnybar energi. Grön energi kan leverera, och det gäller att kombinera de olika förnybara energikällorna och en smart och effektiv energianvändning på ett bra sätt.

Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

Om uranbrytning ska förbjudas eller tillåtas i Sverige är just nu ett hett debattämne i media. Medan olika signaler ges från regeringspartierna står oppositionen fast i sin åsikt att uranbrytning bör förbjudas i Sverige. Internationalens Liza Ahnland gör här en djupdykning i frågan och intervjuar representanter från både Miljöpartiet och Naturskyddsföreningen.

Vissa menar att skillnaden mellan uranbrytning och brytning av annat material i gruvor inte är särskilt stor. De generella miljökonsekvenserna är ungefär de- samma och en urangruva skiljer sig därför inte åt markant från andra slags gruvor, hävdar de. Det finns dock en stor skillnad och det är den radioaktiva strålningen. På grund av riskerna med den radioaktiva strålningen måste särskilda åtgärder vidtas mot radon och radium i luft, vatten och fast avfall samt mot direkt strålning.
Naturskyddsföreningen å sin sida menar att uranbrytning är värre än annan gruvdrift, främst på grund av den radioaktiva strålningen, men också på grund av att det krävs mycket stora dagbrott vid brytningen av uran, vilka ger stora skador på landskapet. En annan anledning är de enorma mängder avfallsslam som bildas, som en följd av den låga halten uran i berget. Detta slam innehåller upp till 90 procent av sin ursprungliga radioaktivitet och riskerar att spridas i biosfären.

Mängden säkerställda urantillgångar i världen uppmättes år 2009 till 4 miljoner ton. En tusendel av dessa tillgångar (motsvarande 4 000 ton) finns i Sverige, varav de största mängderna kan hittas i alunskiffrar i framförallt Skåne, Västergötland, Östergötland, Närke och Öland samt i sydligaste Lappland och Jämtland. De största redovisade reserverna finns i Australien, Kazakstan, Kanada, Ryssland och USA.
Kommunerna har så kallad vetorätt över själva brytningen, vilket gör att de kan säga ja eller nej till brytning. Men de har i praktiken inget att säga till om i beslut om uranletning och mycket litet att säga till om i beslut om provborrning. I de tidigaste skedena (beslut om letning eller prospektering) är det Bergsstaten (myndighet som beslutar om brytningstillstånd och prospektering) som bestämmer. Länsstyrelsen och kommunen kan yttra sig, men enligt information från Miljöpartiet är lagen utformad så att om dessa har invändningar bortser myndigheterna ifrån det.

Det finns idag cirka 200 prospekteringstillstånd (tillstånd att leta efter uran) beviljade i Sverige, både för utländska och svenska företag. Det finns vissa farhågor om att dessa företag kan komma att stämma den svenska staten på skadestånd (på samma sätt som svenska Vattenfall har stämt Tyskland), om det skulle ta för lång tid att komma i gång med utlovad provborrning. I Sverige har man tidigare försökt bryta uran i bland annat Västergötland, men numer importeras denna råvara främst från Australien. 1 500 ton uran importeras årligen till Sverige varav 70 procent kommer från områden bebodda av ursprungsbefolkning.
Skulle Sverige börja bryta uran så kan landet tvingas leverera uran till Europas gemensamma bränsleförsörjningsbyrå – Euratom (Europeiska atomenergigemenskapen). Enligt Euratomfördraget kan EU i ett kris- eller bristläge i princip tvinga medlemsstaterna att dela broderligt med sig av uran till andra länder. Men det inkluderar inte att man kan tvinga ett land att bryta uran. Om ett land har tillgångar som man inte bryter kan EU dock rekommendera landet att börja bryta. Enligt en källa från Miljöpartiet som Internationalen talat med innebär detta något slags politisk press, men inte tvång med rättsliga medel.

Förhållandena kring urangruvorna är ofta miserabla och innebär stora miljö- och hälsorisker för befolkningen som bor i området. Detta är ett argument som kärnkraftsförespråkare använder sig av då man hävdar att Sverige på grund av sin hårda miljölagstiftning är bättre lämpat för uranbrytning än många andra länder.
Det franska företaget Areva driver två urangruvor i afrikanska Niger. Hälften av Arevas uran kommer från dessa två gruvor och företaget har nyligen skrivit på ett avtal om att öppna en tredje gruva i ökennationen under 2013 eller 2014. Trots att man varit världens tredje största uranproducent i mer än 40 år, så är Niger fortfarande ett av Afrikas fattigaste länder.
En ny rapport från Greenpeace visar de radioaktiva konsekvenser som urangruvorna i Niger får för de människor som bor i närheten. Vetenskapsmän från miljöorganisationen tog i november 2009 jord-, vatten- och luftprover i två byar – Arlit och Akokan – belägna några kilometer från urangruvorna. Analyserna visade bland annat på urankoncentrationer som i fyra av fem vattenprover överskrider WHO:s säkerhetsnivåer. Även den radioaktiva gasen radon fanns upplöst i vattnet, som användes som dricksvatten av både bybor och gruvarbetare.
Rianne Teule, kampanjansvarig för kärnkraftsfrågor vid Greenpeace International, menar att Areva måste agera omedelbart för att få stopp på den rutinmässiga nedsmutsningen av omkringliggande byar vid gruvorna i Niger. Hon menar också att företaget måste inleda en långtidsstudie av lokalbefolkningens hälsa och ta ansvar för sitt agerande, inte bara i Niger utan även i resten av världen. Svenska kraftbolag köper tjänster från Areva, men importerar för närvarande inte sitt uran från Niger.

Internationalen tog kontakt med Lise Nordin, energipolitisk talesperson för Miljöpartiet som nyligen lämnat in en motion i riksdagen om ett förbud mot uranbrytning. Så här svarar hon på tidningens frågor kring det aktuella läget för/emot uranbrytning i riksdagen.

Hur ser läget ut för lagen om uranbrytning, vad är det som gäller nu och hur ställer sig oppositionspartierna respektive regeringspartierna i frågan?
– Miljöpartiet har flera gånger motionerat i riksdagen om att det ska vara förbjudet att bryta utan i Sverige. Vi har också föreslagit att kommuner ska ha rätt att säga nej till både prospektering och brytning av uran. Miljöpartiet har om jag minns rätt fått stöd av Socialdemokraterna och Vänstern i några av förslagen. Övriga har röstat nej.
– Partierna i alliansregeringen har uttalat sig olika om uranbrytning det senaste året. Reinfeldt har sagt att det kan vara intressant att bryta uran i Sverige. Miljöminister Carlgren har sagt att han och Centerpartiet vill förbjuda uranbrytning. På de orter där brytning är aktuell igen, som i Skövde och Falköping, är samtliga partier överens om att de inte vill tillåta uranbrytning där man bor. Flera partier är därmed inkonsekventa med vad de driver lokalt och vad deras partikollegor röstar för i riksdagen.

Enligt flera pressmeddelanden funderar centern på att rösta för ett nej till uranbrytning. Är det så, vad händer just nu?
– Vad gäller Centerns ställningstagande vet vi inte. Genom vår motion om uranbrytning vill vi testa om Centern bytt åsikt i frågan, eftersom de för mindre än ett år sedan röstade nej till vårt förslag om förbud mot uranbrytning. Carlgren har ju som sagt uttryckt i media att han tycker att Sverige inte ska bryta uran. Men partiet har inte testats, därför vet vi inte ännu. Frågan är het medialt, men vad jag vet finns inget annat formellt beslutsunderlag att ta ställning till under året än den motion som Miljöpartiet nu har lagt.

Internationalen talade också med Anna Wolf, energihandläggare på Naturskyddsföreningen, som bland annat menar att uranbrytning inte är en nödvändig form av gruvdrift.

Enligt information från Naturskyddsföreningen är uranbrytning värre än annan gruvdrift, kan du förklara varför?
– Det som utmärker uranbrytning är att det oftast handlar om mycket låga koncentrationer uran i malmen/skiffern, vilket gör att man måste bryta upp väldigt mycket material för att kunna utvinna en viss mängd uran. Om man då använder sig av dagbrott, som skulle vara aktuellt i Sverige, leder det till stora, öppna ”sår” i landskapet och mycket omfattande miljöpåverkan. Brytningen ger också upphov till stora mängder avfall och lakrester som måste förvaras någonstans och som innehåller radioaktiva ämnen, vilket gör all mark i omgivningarna obrukbar inom överskådlig framtid.

Hur är det med den kommunala vetorätten, kan en kommun säga nej till brytning i praktiken?
– Ja, som lagen är formulerad i nuläget kan kommuner säga nej till brytning, men inte till prospektering.

Varför bör inte Sverige bryta uran?
– All gruvbrytning är att betrakta som miljöfarlig verksamhet och medför stora risker och ingrepp i miljön, uranbrytning i ännu högre grad än annan verksamhet. Viss gruvbrytning kan anses vara nödvändig, Naturskyddsföreningen anser inte att uranbrytning tillhör den kategorin – det vore bättre att avveckla kärnkraften då den även medför många andra problem. Vi skulle dessutom aldrig kunna bli självförsörjande på uran i Sverige. Endast en tusendel av världens reserver finns i Sverige, vi saknar dessutom anrikningsanläggning och skulle kunna bli tvingade att leverera uran till EU enligt Euroatomfördraget.
Liza Ahnland
liza@internationalen.se